Vad menar mutualisten med "fri marknad"?
Men om vi tar termen för vad den egentligen betyder, en marknad - dvs något slags utbyte av produkter och tjänster - som är fri - dvs som inte regleras till den ena sidans fördel och som inte utgår från och bygger på tidigare missförhållanden; vilken anarkist kan beklaga sig över den fria marknaden? Och vilken liberal kan, med gott samvete, påstå sig försvara den?
Vad vi menar med en fri marknad, eller en fri ekonomi som jag egentligen hellre skulle kalla det - då den på inget sätt implicerar traditionella marknader - är helt enkelt frånvaron av ekonomiskt tvång. Friheten för varje individ och varje kollektiv att själva avgöra vilka former av produktion och vilka former av utbyte de föredrar. På inget sätt handlar det om något slags förespråkande av en "positiv" fri marknad - dvs att försöka konkurrensutsätta allt och alla samtidigt som samarbetsförsök motarbetas. Det handlar om en "negativ" fri marknad, där varken konkurrens eller samarbete är något som bör uppmuntras eller motarbetas från någon högre instans, utan där folket tvärtom väljer alla samarbetsformer på egen hand - från botten, individen, och uppåt, i de kollektiva sammanhang hon befinner sig.
Genom detta sätt att definiera en fri marknad, vilket vi anser är det korrekta då det i andra fall inte handlar om någon fri sådan, blir ekonomin enbart fria människor som samarbetar med varandra. Och även om det bara är mutualister och individualister som brukar kalla detta för en "fri marknad" så är det ju en vision som alla anarkister delar. Iain McKay, från "An Anarchist FAQ", väljer att inte kalla detta tillstånd för en "fri marknad" men har samma bild av företeelsen (vilket ju är det relevanta i frågan). I ett brev till "Socialist Standard", som recenserat hans bok om anarkisten och mutualisten Pierre-Joseph Proudhon, vänder han sig emot att de karaktäriserar Proudhon som frimarknadsförespråkare:
"I particularly liked their "Proudhon was a free-marketeer because he was opposed to government intervention in the economy." By that criteria, Kropotkin was a "free-marketeer" (or Marx, as my letter suggests). Anarchism, by definition surely, opposes state intervention in a free (non-capitalist) economy because it is against the state -- no government, no intervention!"
Här slår McKay huvudet på spiken. Det spelar ingen som helst roll ifall vi kallar en fri ekonomi för "fri marknad", "fri ekonomi", eller vad vi vill; visionen är densamma. Proudhon hade den, liksom Kropotkin, Tucker, Malatesta, Rocker, Bakunin, Goldman och alla andra anarkister - individualister som kollektivister, syndikalister som kommunister. Att folket, individerna, nerifrån och upp ska organisera ekonomin, produktionen och fördelningen efter de principer de själva önskar.
"[The] economic arrangements must consist of voluntary productive and distributive associations, gradually developing into free communism ... Anarchism, however, also recognizes the right of the individual, or numbers of individuals, to arrange at all times for other forms of work, in harmony with their tastes and desires" skrev Emma Goldman.
"Therefore we remain communist in our sentiment and aspiration, but we want to leave freedom of action to the experimentation of all ways of life that can be imagined and desired" skrev Errico Malatesta, och förtydligade i en annan text att: "Probably all possible forms of ownership, use of the means of production and all forms of distribution will be experimented with simultaneously in the same or other locations, and they will be merged together and adapted in various ways until practical experience identifies the best form or forms."
Kropotkin skrev på samma sätt att anarkismens "mål" är "ever changing, ever modified associations which carry in themselves the elements of their durability and constantly assume new forms which answer best to the multiple aspirations of all" - dvs inget statiskt, bundet till en enda ideologisk övertygelse eller tvångsmässig fördelningsprincip.
Anarkosyndikalisten Rudolf Rocker knyter ihop säcken:
"Common to all Anarchists is the desire to free society of all political and social coercive institutions which stand in the way of the development of a free humanity. In this sense Mutualism, Collectivism and Communism are not to be regarded as closed economic systems, permitting no further development, but merely as economic assumptions as to the means of safeguarding a free community. There will even probably be in every form of a free society of the future different forms of economic co-operation existing side by side, since any social progress must be associated with free experimentation and practical testing out of new methods for which in a free society of free communities there will be every opportunity."
Sedan är det mest en smakfråga om vi föredrar att kalla detta "fri marknad", "fri ekonomi" eller vad vi vill. Vad mutualister menar när de säger "fri marknad" är däremot inget annat än vad exempelvis Rudolf Rocker menar när han skriver "free society". Det instinktiva avståndtagandet bör därför kunna försvinna, även om man inte tycker om begreppet "fri marknad" - då det används på ett helt annat sätt av liberaler och andra prokapitalister - bör innebörden av termen, så som mutualister använder det, inte utgöra någon grund för ett avståndstagande.
Tillägg:
Sedan var det smakfrågan. Själv föredrar jag att prata om en fri ekonomi, men det kan finnas en taktisk poäng i att faktiskt använda "fri marknad" vid ett tillfälle: när det gäller att ta debatten mot liberaler. För såväl en anarkistisk mutualist som för en kommunist, kollektivist, syndikalist eller vad som helst kan det vara fördelaktigt att påpeka för liberalen, och eventuella åskådare i fikarummet eller på internetforumet, att den "fria marknad" hon förespråkar egentligen är en hierarkisk och förtryckande, reglerad, marknad - medan den ekonomi vi själva förespråkar skulle utgöra den "fria marknaden". När en anarkist, speciellt om denne är kommunist eller kollektivist, avslöjar liberalens nyspråk - och pekar på att den verkliga friheten, såväl ekonomiskt som socialt - finns i den anarkistiska socialismen, då faller ofta hela liberalens argumentation därefter. Kapitalismen blir svår att försvara när denna avslöjas som en väldigt ofri ekonomisk modell.
Vad är lönearbete?
LÖNEARBETET
När vi mutualister pratar om att avskaffa lönearbetet uppstår ofta missförstånd från alla håll och kanter. "Ni vill ju inte alls göra det, ni vill ju att arbetarna i kooperativen individuellt ska ersättas för sitt arbete!", säger kommunisterna. "Vaddå, vill ni inte att folk ska kunna ersättas för arbetet?", säger prokapitalisterna. För att reda ut detta missförstånd måste vi först definiera "lönearbete". Vad är det?
Lönearbetet är en social och ekonomisk relation som uppstår när en klass människor äger och en annan klass inte äger i tillräcklig utsträckning och istället måste arbeta åt dem som äger. Detta är dock inte en tillräcklig definition, då lönearbetet är något specifikt kapitalistiskt. En slavägare som tvingar sina slavar att arbeta administrerar slaveri, inte lönearbete. För att lönearbete ska kunna uppstå som en social relation krävs en "fri" arbetarklass och en ägande klass som anställer dessa människor, samt ger dem en lön för deras arbete.
Detta kan tyckas rimligt, men faktum är att arbetet - som i själva verket är den produktiva delen i produktionsprocessen - inte avlönas i samma grad som det skapar värde i produkter. När arbetet, liksom i kapitalismen, är en vara är dess pris inte detsamma som värdet av vad det skapar. Därför kan vi skilja på "arbetspris" och "arbetsproduktivitet". Arbetspriset är det pris som betalas för varan "arbete", där det långsiktiga priset avgörs av (1) kostnaden för reproduktion av arbetet, och (2) knapphet. Detta innebär att det värde som arbetet skapar inte har något med arbetets pris att göra; det avgörs istället av hur mycket arbetaren behöver för att kunna arbeta lika mycket imorgon och hur eftertraktat och sällsynt en viss typ av kompetens är. Finns kompetens i överflöd kan således arbetspriset pressas ner nästan hur långt som helst, tills den gräns där arbetaren bara har råd med mat och husrum (detta var väldigt vanligt i kapitalismens barndom, och än idag i många utvecklingsländer; i industriländerna har dock facklig kamp på många håll gjort en högre standard möjlig). Ju mer sällsynt och eftertraktad en viss typ av kompetens är desto dyrare blir den, däremot. Precis som när det gäller vilken vara som helst.
Detta är alltså lönearbete - naturligtvis väldigt sammanfattat. Hur skiljer sig då den form av ersättning som en del av oss anarkistiska socialister, exempelvis mutualister och kollektivister, förespråkar från lönearbetet? På alla sätt. Vår vision är inte ett samhälle där en klass äger och en annan klass arbetar åt dessa för en lön som avgörs av arbetets reproduktionskostnad och knapphet. Vår vision är tvärtom ett samhälle där arbetarna äger sina egna produktionsmedel och sköter sina egna investeringar med hjälp av kooperativ kredit. Produktionens fulla värde går således direkt till arbetarna, och arbetarna avgör själva hur intäkten ska fördelas mellan arbetarna (efter vilka principer som helst; insats, behov, hur mycket utbildning som krävts för uppgifterna, osv. - eller en blandning av dessa och/eller andra principer) och hur mycket som ska gå till konsumtion och till återinvestering. Ingen exploatering sker då arbetet inte längre är en vara som köps och säljs, utan arbetarna förfogar tvärtom själva över såväl produktionsmedlen som ersättningssystemen. Vad detta handlar om är således inte en lön, som betalas för att person A säljer sitt arbete till person B, utan den oavkortade produktion som arbetarna själva skapar. Hela den sociala klassituation - de ägande och de icke ägande - som lönearbetet baseras på är borta ur ekvationen, liksom arbetet som varuform.
För verkligheten ser i detta fall ut precis som Pierre-Joseph Proudhon beskriver den i "The System of Economic Contradictions":
"The value of labor is a figurative expression, an anticipation of effect from cause. It is a fiction by the same title as the productivity of capital. Labor produces, capital has value: and when, by a sort of ellipsis, we say the value of labor, we make an enjambement which is not at all contrary to the rules of language, but which theorists ought to guard against mistaking for a reality."".
I verkligheten har arbetet inget värde som ligger till grund för prisbildning; detta är en kapitalistisk fiktion, vilken uppstår först när arbetet blivit en vara. Arbetet är produktivt, och bör ge en ersättning motsvarande produktionen hellre än enligt ett värde baserat på reproduktionskostnad. På samma sätt har kapital värde och är inte produktivt. Det kan öka arbetets produktivitet, men bör inte belönas efter denna produktionsökning utan efter det värde som finns i kapitalet (dvs vad produktionsmedlen faktiskt kostar att producera). Detta sker inte inom kapitalistiska strukturer, där ekvationen vänds upp och ner. Detta sker däremot när arbetare själva äger sina produktionsmedel, förfogar över produktionsresultatet och investerar i sina egna verksamheter genom kooperativ kredit. Då motsvarar arbetets intäkter dess produktivitet, samtidigt som produktionsmedlens pris motsvarar deras faktiska värden - inget mer än så kan sugas ut för att en viss klass förfogar över produktionsmedlen medan en annan arbetar för denna klass. Arbetet får enbart ett värde, och därefter ett pris baserat på arbetets reproduktionskostnad, när detta är en vara och när arbetet och produktionsmedlen är åtskilda. Och kapitalet kan bara belönas för dess "produktivitet" när det tillhandahålls av någon annan än arbetarna själva; om arbetarna själva äger produktionsmedlen innebär bättre produktionsmedel enbart mer effektivt arbete, och därmed en större produktion som tillfaller arbetarna själva - dvs arbetet, som är produktivt, får en högre ersättning medan arbetet bakom de nya produktionsmedlen (produktionsmedlen, som trots allt enbart är resultatet av tidigare arbete) ersätts efter detta tidigare arbetes produktivitet - vilket är detsamma som produktionsmedlens värde.
(Känns pratet om värden otydligt så kan ni med fördel läsa detta och detta inlägg som ger en kortfattad förklaring av arbetsvärdeteorin.)
__________________________
INVÄNDNINGARNA
Då kommer förstås de vanligaste invändningarna från textens inledning, som måste besvaras. Vi tar prokapitalisternas först - vaddå, vill ni inte att folk ska kunna ersättas för arbetet? Denna invändning är, i princip, redan besvarad. Vi vill självklart att arbetet ska ersättas - men inte genom lönearbete; inte enligt kapitalistiska principer med arbetet som en vara. Vi vill att arbetet ska ersättas enligt arbetets produktivitet. När det handlar om kollektiva insatser är det förstås omöjligt att beräkna varje arbetares insats och dennes exakta bidrag till värdeskapandet; vid kollektivt arbete bör ersättningen därför också vara kollektiv. Om ett arbetarkooperativ producerar för X tillfaller produkten hela kooperativet, där kooperativets medlemmar sedan delar upp intäkten på det sätt de anser vara bäst för dem själva. Detta besvarar även en vanlig invändning från kommunister - som dock inte togs upp i inledningen - att det exakta bidraget som en enskild arbetare står för är omöjligt att räkna ut i kollektiva processer. Enligt principen kollektiv process - kollektiv ersättning försvinner dock detta problem, och det är arbetarna själva som avgör hur stor varje individs del av produktionsresultatet ska vara, enligt de principer de väljer att basera fördelningen på.
Vi fortsätter med kommunisternas invändningar. Ni vill ju inte alls avskaffa lönearbetet, ni vill ju att arbetarna i kooperativen individuellt ska ersättas för sitt arbete! Även detta anser jag har besvarats ovan; att ersättas för en arbetsinsats baserat på arbetets produktivitet är något helt annat än lönearbete, där ersättningen baseras på arbetets pris som vara. När person A inte längre säljer sitt arbete till person B, utan A och B tillsammans äger de produktionsmedel de använder och fördelar intäkterna mellan varandra, existerar inget lönearbete. Individuell ersättning är inte detsamma som lönearbete - precis som kollektiv ersättning inte är detsamma som lönearbetets motsats. Tvärtom har individuell eller kollektiv ersättning inget med saken att göra. Om all ersättning sker kollektivt, baserat på behov, samtidigt som verksamheten ägs av en "extern" individ som behåller mervärdet i form av kapitalavkastning, är detta fortfarande lönearbete. I allra högsta grad. A säljer här arbete till B, och även om ersättningen är kollektiv ("A" får alltså här representera en grupp arbetare) och behovsanpassad sker ersättningen enligt varuprinciper - behoven blir desamma som arbetets reproduktionskostnad, och mervärdet tillfaller kapitalisten. Lönearbete har således inget att göra med om en ersättning är individuell eller kollektiv, utan om den baseras på varan arbetets värde eller det verkliga arbetets produktivitet. Gäller det första så råder en lönearbetessituation - oavsett om ersättningen är kollektiv eller individuell - gäller det senare så råder inte en lönearbetessituation - oavsett om ersättningen är kollektiv eller individuell.
En annan, mindre seriös, invändning som ibland kommer från kommunistiskt håll är: arbetarna exploaterar ju bara sig själva här, de kan fortfarande inte konsumera alla sina intäkter privat utan måste återinvestera i verksamheten! Trots att denna invändning förstås faller på sin egen orimlighet bör den tas upp, då den förekommer ganska ofta. Så, argumentet är alltså att eftersom att arbetarna inte kan ta ut allt som producerats och använda detta för privat konsumtion så exploaterar de sig själva. För det första är detta felaktigt. Arbetarna kan ta ut allt till privat konsumtion, om de inte vill kunna fortsätta producera på lång sikt. Eftersom de flesta vill ha en inkomst såväl idag som imorgon lär detta däremot inte hända - arbetarna vill det helt enkelt inte. För det andra måste vi inse att återinvestering för framtida produktion är något som gäller alla ekonomiska system - inklusive det kommunistiska - vilket är vad som gör denna invändning så oseriös. Hur skulle detta annars fungera i ett kommunistiskt samhälle? Hellre än att vissa arbetare stundtals jobbar med att reparera och underhålla maskiner - samt bygga nya maskiner, nya produktionslokaler, osv. - så ska alla enbart framställa konsumtionsprodukter, tills hela produktionen faller ihop efter ett par månader/år på grund av bristande underhåll? Nej, det är inte troligt att någon skulle önska ett sådant scenario. Det troligare scenariot är att återinvesteringar i befintlig verksamhet är ett vanligt förekommande inslag i kommunistiska, precis som kollektivistiska och mutualistiska, samarbeten. Allt samhälleligt arbete kan inte användas för att framställa konsumtionsprodukter, produktionsmedel måste byggas och underhållas - dvs återinvesteringar måste ske - i ett kommunistiskt, precis som ett mutualistiskt eller kollektivistiskt, samhälle. Om säkrandet av framtida produktion, genom arbetarnas egen önskan om detta, är "exploatering" så urholkas denna term totalt - och vi kan aldrig skapa ett samhälle som inte är exploativt och som samtidigt kan hålla i mer än en väldigt kort tid. När arbetarna förfogar över hela deras produktion, och själva avgör vad som ska gå till privat konsumtion och vad som ska gå till återinvestering, förekommer ingen exploatering på grund av detta. De avgör helt enkelt själva vad de vill konsumera idag och vad de vill "spara" för att kunna konsumera imorgon - om detta sker genom att underhållsarbetarna ersätts genom att få tillgång till den gemensamma produktpoolen i ett kommunistiskt samhälle, eller ersätts för deras arbetes produktivitet inom ett mutualistiskt/kollektivistiskt kooperativ, är för saken irrelevant. Precis samma sak sker; underhållsarbetet är produktivt och ger därför en rätt till ersättning på grund av det ökade värdet som tillförs till produktionsmedlen inom ett kommunistiskt, precis som inom ett mutualistiskt/kollektivistiskt, samarbete.
Det finns visserligen fall där vi kan säga att kooperativ produktion bara innebär att arbetarna administrerar sin egen exploatering; men detta är i de fall då den kooperativa driften inte följs av ett kooperativt ägande. D.v.s. när verksamheten sköts kooperativt, men produktionsmedlen ägs av kapitalister som fortfarande kräver mervärde från arbetarna i kooperativet. Detta är rätt och riktigt att kalla exploatering, men fortfarande handlar det inte om någon självexploatering - utan om helt vanlig kapitalistisk exploatering baserad på att kapitalister äger produktionsmedlen och arbetare, i praktiken, arbetar för dem utan att äga. Detta är dock produktionsförhållanden som varken mutualister eller kollektivister, eller för den delen kommunister, förespråkar; men det är korrekt att detta kan vara ett problem för kooperativ idag. Och det är också varför vi ständigt poängterar att kooperativ produktion inte är någon socialistisk lösning i sig själv, utan måste följas av många andra typer av kamp och organisation; facklig kamp, kreditsamarbeten, samarbeten för inbördes hjälp, o.s.v.
...och om ni anser att något är oklart, eller om ni har fler invändningar, är det som vanligt bara att skriva några rader i kommentarerna!
Hur exploateras arbetarklassen?
Enligt arbetsvärdeteorin skiljer man på "bruksvärde" och "bytesvärde" i analysen av prisernas uppkomst (för folk som tycker att arbetsvärdeteorin är BS kommer jag att förklara exploateringen av arbetet även utan arbetsvärdeteorin om ett tag, men det är enklast att börja i denna teori). Bruksvärdet är den nytta en individ kan ha av en aktuell vara, medan bytesvärdet är priset - dvs vad denna vara kan bytas emot på marknaden. På lång sikt, med fri konkurrens, kommer bytesvärdet hos enkelt reproducerbara varor att fluktuera kring arbetsvärdet, eller kostnaden för att reproducera samma vara (som beskrivits i ett tidigare inlägg).
I den kapitalistiska ekonomin är arbetet både en vara, som köps och säljs, och den produktionsfaktor som ger andra varor sina värden - vilket också beskrivs i tidigare inlägg. Detta innebär att arbetet har en slags dubbel roll; dess bytesvärde avgörs således av hur mycket som krävs för att reproducera detta arbete (dvs mat och husrum för arbetaren och hans eller hennes eventuella familj - samt, när det gäller mer kvalificerat arbete, en lönenivå hög nog för att attrahera denna typ av arbetskraft), medan dess bruksvärde avgörs av hur mycket detta arbete tillför i produktionen.
Detta innebär i sin tur att arbetets bruksvärde, i den kapitalistiska ekonomin, alltid måste vara högre än dess bytesvärde. Är bytesvärdet högre än bruksvärdet - dvs om arbetet kostar mer än vad arbetaren tillför - finns det ingen kapitalist i världen som skulle anställa. Om arbetet tillför 1000 kronor, medan det kostar 2000, vore det en ren förlustaffär att anställa; tillför arbetet däremot 2000 kronor, och kostar 1000, blir affären istället till en ren vinst. Skillnaden mellan bruksvärdet och bytesvärdet brukar kallas "mervärdet", dvs det värde som arbetet skapar men som tillfaller arbetsgivaren hellre än arbetaren själv. Mervärdet är också vad som i första hand utgör profiten för kapitalisten (vilken han eller hon kan utöka genom olika marknadshinder som skapar läge för monopol- eller oligopolprissättning, vilket också förklaras vidare i det inlägg som tidigare länkats till). Profiten och exploateringen är således två sidor av samma mynt; för exploatering krävs att någon annan profiterar på ens arbete, och för profit krävs att någon annans arbete utsugs. Detta ledde Benjamin Tucker till åsikten att "profit är ett annat namn för plundring" (Coughlin, Hamilton and Sullivan (red.) "Benjamin R. Tucker and the Champions of Liberty", s. 29).
Med arbetsvärdeteorin är det således en väldigt enkel sak att visa hur arbetarklassen exploateras av arbetsgivarna. Föga förvånande används däremot inte denna teori av moderna nationalekonomer, som istället använder olika slags marginalnytteteorier (vilket, som Kevin A. Carson tidigare påpekat, inte alls är "fel" - men en sådan teori bör inkorporeras i en mer omfattande arbetsvärdeteori hellre än att ställas upp i motsats till den, då teorierna på inget sätt motsäger varandra). Då dessa teorier inte använder begrepp som "bruksvärde" och "bytesvärde" är det svårare att klart och tydligt visa på denna exploatering (kanske en bidragande anledning till varför den relativt snabbt blev så pass populär bland borgerliga ekonomer?) - men den exploativa relation som ligger till grund för den kapitalistiska ekonomin går naturligtvis att belysa även utan dessa värden. Istället för att tala om bruks- och bytesvärden ska jag därför visa detta förhållande med hjälp av exempel, och motbevisa de prokapitalistiska argument som brukar läggas fram emot dem.
Tänk dig att du har en arbetare som lönearbetar på ett företag som producerar och säljer spik, medan företaget går med vinst. Vad beror denna vinst på? På att intäkterna är större än utgifterna. Vad är intäkterna? Försäljningen av spik. Vad är utgifterna? Hyror, kapitalinvesteringar och - just det - arbetskraft. Hyrorna går förmodligen inte att påverka i någon högre grad (om kapitalisten inte äger marken och byggnaderna hyr han dem av en annan jordägare/kapitalist, som sätter sina egna priser i förhållande till marknadsläget). Inte heller kapitalinvesteringarna går att påverka i någon högre grad, då dessa - på samma sätt som hyrorna - görs genom handel med andra kapitalister. Vad kapitalisten själv kan påverka är kostnaden på arbetskraften, och hur produktionen i de egna fabrikerna går till. Här kan han göra sin vinst, genom att ge arbetarna så liten lön som möjligt - vilket för honom själv innebär så stor profit som möjligt, allt annat lika.
Prokapitalisternas största invändningar brukar här vara:
1) Kapitalisten tar ju all risk, han förtjänar detta mervärde (även om liberaler och konservativa sällan vill kalla det mervärde)!
2) Kapitalisten bidrar ju med fabrik och maskiner, klart han ska ha detta mervärde (även om...)!
Och dessa invändningar är fullt rimliga i en kapitalistisk ekonomi; där är det mycket riktigt kapitalisten som tar risken, och som bidrar med fabriker och maskiner - utan honom vore produktionen inte möjlig, inom ett kapitalistiskt produktionssätt. Vad liberalerna dock glömmer bort är att vi frihetliga socialister inte vill ha ett kapitalistiskt produktionssätt; dessa invändningar blir därför tämligen meningslösa. Varför har kapitalisten möjligheten att äga fabriker och maskiner, samt ta risken att producera mot förvändningar om enorma vinster? På grund av statskapitalismen! Rådande egendomsförhållanden är inte givna av naturen, utan är ett resultat av en ekonomisk utveckling baserad, i första hand, på våld och tvång - på statsintervention och kapitalistiskt maktspel. Vi socialister vill alltså inte beröva kapitalisterna på deras "lön" i den kapitalistiska ekonomin, som liberaler ofta verkar förutsätta; vi vill ersätta kapitalismen med något annat, där dessa egendomsförhållanden inte längre gäller och där arbetet - hellre än utsugningen - är grunden för inkomsten. Ännu har jag dock inte visat på någon utsugning av arbetskraften utan hjälp av arbetsvärdeteorin - då detta med marginalistiskt språk inte går att göra utan att presentera ett motexempel. På grund av bloggens inriktning väljer jag förstås ett mutualistiskt motexempel.
Vi tänker oss att vi istället för kapitalism och lönearbete hade en mutualistisk ekonomisk ordning. Egenproducenter äger sina egna produktionsmedel, större producenter arbetar och äger produktionen kooperativt medan investeringar görs genom kreditsamarbeten och mutualistiska banker samtidigt som jordägande avgörs av besittning och bruk. Direkt gör vi oss av med jordränta, då denna är baserad på kapitalistiskt jordägande och är omöjlig med besittning och bruk (mer om detta här). De mutualistiska bankerna och kreditsamarbetena gör vidare att dessa egenproducenter och kooperativ inte är beroende av resursrika kapitalisters investeringar (mer om detta här). Att producenterna direkt äger sina egna verksamheter gör vidare att ingen profit är nödvändig att betala ut till en specifik ägare, då intäkterna - minus de intäkter som går till investeringar för vidare produktion (om producenterna är intresserade av att producera även imorgon) - går direkt till arbetarna. Här kan vi se en ekonomisk ordning där produktionen går direkt till producenterna, där ingen kapitalistisk profit är nödvändig - då kapitalisten är ute ur ekvationen. Om mitt arbete skapar 2000 kronor är min intäkt också 2000 kronor; där jag själv (eventuellt tillsammans med mina kollegor, om jag arbetar kooperativt) avgör hur stor del av intäkterna som ska gå till min egen konsumtion, och hur mycket som ska gå in i fortsatt produktion. Jag bidrar således med arbete som drar in 2000 kronor till verksamheten och får 2000 kronor för detta; något helt annat än vad vi kan se i den kapitalistiska ekonomin byggd på en hierarki med kapitalisten i toppen och arbetarna i botten.
När vi jämför dessa två exempel blir exploateringen tydlig. Även om du som läser ogärna vill använda dig av begrepp som bytesvärde och bruksvärde kan vi utifrån dessa exempel klart se en skillnad mellan bruks- och bytesvärdet i den kapitalistiska ekonomin, medan arbetets bytesvärde i det mutualistiskt socialistiska alternativet är irrelevant, då hela processen baseras på dess bruksvärde. Liberalen, som ogärna vill erkänna utsugning, kan ersätta "bytesvärde" med "priset för arbete" och "bruksvärde" med "vad arbetet tillför till produktionen", om detta gör koncepten lättare att begripa. Vilket leder oss in på nästa prokapitalistiska invändning mot det faktum att arbetarklassen systematiskt exploateras i den kapitalistiska ekonomin:
3) Du glömmer tidspreferensen! Något idag är mer värt än något imorgon, på grund av människans subjektivistiska värderingar - kapitalisten ger upp något idag, investerar i produktionen, för att få mer imorgon - alla är glada!
Tidspreferens i all ära, och sådan existerar i allra högsta grad i det mänskliga medvetandet; men tanken om att kapitalismen legitimeras genom tidspreferensen är återigen något som utgår ifrån kapitalismens egendomsförhållanden som något "naturligt", och produktion baserad på ägande kapitalister och egendomslösa arbetare. Återigen, därför: ett utmärkt försvar för kapitalismen om vi förutsätter kapitalism, men ett tämligen värdelöst försvar om vi diskuterar socialistiska alternativ. För, i det mutualistiska alternativet ovan, vad består tidspreferensen av? Tidspreferensen består av det som tidigare nämnts; arbetarnas beslut om hur mycket av intäkterna som de själva bör använda som konsumtionsmedel, och hur mycket som bör användas för vidareinvestering i produktionen. Kevin A. Carson återger detta förhållande på ett utmärkt vis:
"I en ekonomi [...] så som den skulle sett ut om den fria marknaden hade tillåtits utvecklas utan storskaliga rån, skulle tidspreferensen enbart påverka arbetarnas beräkningar av deras egna nutida konsumtion i relation till deras egna framtida konsumtion. All konsumtion, nutida eller framtida, skulle utan tvekan vara ett resultat av utfört arbete. Det är bara i en kapitalistisk (dvs statlig) ekonomi som en ägande klass, med tillgångar som överstiger deras konsumtionsmöjligheter, kan hålla sig själv passiv genom att låna ut kapital till producenter mot anspråk på framtida produktion."
(Kevin A. Carson, "Studies in Mutualist Political Economy", kapitel 3)
Om vi använder arbetsvärdeteorin, eller om vi helt och hållet utesluter denna från vår analys, blir svaret ändå detsamma: arbetarklassen exploateras i den kapitalistiska ekonomin, när denna jämförs med ett socialistiskt alternativ. Alla produktiva människor i vårt samhälle har allt att tjäna på den frihetliga och anarkistiska socialismen - medan förlorarna är de parasitära klasserna: kapitalister och stora jordägare, som lever på andras arbete. Liberala reaktionärers och borgerliga nationalekonomers försvar av kapitalismen och den rådande ordningen i all ära, men detta försvar är så pass bristfälligt att till och med en så här kort text i politisk ekonomi med enkelhet kan riva ner det. Om någon prokapitalist är benägen att påstå motsatsen är ni, som vanligt, välkomna att lägga fram era synpunkter i kommentarerna.
Grundläggande om ett mutualistiskt bankväsende
När det kommer till att upphäva kapitalistisk exploatering av arbetarklassen har mutualismen några grundpelare. En av dem är kooperationen; verksamhet som ägs och drivs av dess arbetare, och där alla inkomster således går till dessa. En annan är småföretagandet; i verksamhet där kooperation mellan olika individer inte krävs för produktionen, utan en individ kan sköta arbetet på egen hand, är individuellt småföretagande att föredra.
Men enbart kooperation och egenföretagande skapar inga förutsättningar för att upphäva exploateringen, då banker och kapitalister fortfarande kan, och kommer att, suga ut värde från arbetet genom ränta från investeringar och lån. För att exploateringen av arbetet ska upphöra krävs att arbetarna på egen hand tar över kapitalisternas uppgifter - då investeringar och lån i allra högsta grad krävs för att en verksamhet ska kunna fungera.
Det mutualistiska alternativet är således en kooperativ, medlemsägd, bank (eller kanske snarare kreditunion) där investeringar och lån sker utan ränta. Hur ska då detta kunna gå till? Vem ska låna ut pengar till någon annan om denne inte får en belöning - ränta - för besväret? För att förstå svaret måste vi först förstå att den mutualistiska bankens funktion på inget sätt är densamma som en traditionell i en traditionell bank. Vi vill inte, som vissa kritiker tror, bara "avskaffa räntan" och sedan driva den mutualistiska banken på samma vis som en vanlig bank, med låntagande och utlåning. Detta - har kritikerna väldigt rätt i - skulle aldrig fungera, då utlånarna naturligtvis skulle föredra att få ränta på sina utlånade pengar, och därför aldrig skulle ingå i en räntefri bank.
Svaret är istället detta: den mutualistiska banken sysslar med att ge ut krediter, och dessa tar låntagaren från sig själv. Låter det konstigt? Om vi utgår från hur en traditionell bank fungerar låter det väldigt konstigt; men det är inte riktigt så konstigt som det låter. Att få kredit från den mutualistiska banken ser ut på följande vis.
1. Låntagaren uppger en säkerhet som accepteras av banken. Detta kan vara hans eller hennes hus, bil, olika former av produktionsmedel - eller, praktiskt taget, vad som helst som accepteras av banken.
2. Banken trycker upp pengar, eller banksedlar (eller har något system bestående av digitala krediter på t.ex. ett bankkort som används inom samarbetet) motsvarande en viss del av marknadsvärdet på säkerheten (t.ex. 50%, eller vad bankens medlemmar föredrar - över 50% blir dock ineffektivt, då detta gör att krediterna inte är säkrade på ett optimalt sätt).
3. Pengarna ges till låntagaren, som kan investera, konsumera eller göra vad som helst för sina pengar. Den säkerhet som uppgetts kan sedan brukas av låntagaren precis som han brukat den förut; han måste inte fysiskt ge sitt hus eller sin bil till banken under tiden för lånet.
Som vi ser finns här ingen utlånare. Ingen som måste ha en ränta för att avstå från sina pengar; ingen som måste få betalt varken för sin avhållsamhet eller på grund av tidspreferens. Helt enkelt - ingen ränta krävs! Istället för att ett lån ska innebära att egendom omfördelas från fattig - låntagare - till rik - utlånare - innebär mutualistisk kredit att någon ges tillgång till kreditpengar och sedan betalar tillbaka samma belopp som krediterna består av. Den enda kostnad som tillkommer är banktjänstemännens arbetskostnad, och bankens administrativa utgifter - vilket knappast kan kallas en ränta, då den inte är ett pris på utlåning utan istället enbart är en kostnad för administration och arbete. Denna kostnad ingår dock idag i räntan som betalas, och vi kan därför - för enkelhetens skull - även kalla den en "ränta" i den mutualistiska banken. Resultatet av att använda denna terminologi är att krediterna inte är absolut räntefria, men att räntan kommer att vara så låg som det över huvud taget är möjligt då den enbart betalar för arbete och administration; och kommer inte att på något sätt leda till kapitalackumulation hos redan besuttna individer.
Varför skulle inte detta system urarta, och ägarna kräva större profit och därmed införa/höja räntan? För att ägarna är medlemmarna. Ägarna är låntagarna, vars intresse är att få så billig kredit som möjligt. Resultatet av en höjd ränta vore att medlemmarna skulle få betala ett högre pris för sina krediter, varefter denna summa skulle betalas tillbaka till dem i form av "vinst" när vinstutdelning sker. Tar vi hänsyn till tidspreferens skulle således en ökad ränta innebära att ägarna får en mindre vinst, då de först måste ge upp sina pengar för att sedan få tillbaka dessa vid ett senare tillfälle. Det mest "giriga" ägarna - dvs medlemmarna - kan göra är därför att hålla räntan nere, och hålla krediterna så billiga som möjligt.
Vad åstadkommer den mutualistiska banken? På samma vis som producentkooperationen och egenföretagandet gör kapitalisten överflödig i näringslivets drift, och principen om besittning och bruk gör jordägarens utsugning omöjlig, gör den mutualistiska banken kapitalisten överflödig i verksamhetens finansiering. När krediter ges efter uppgiven säkerhet, och utan utlånare, försvinner behovet av räntan; då denna existerar som incitament till utlåning. Att låna blir så billigt som det över huvud taget är möjligt, samtidigt som allt värde finns säkrat i verklig egendom vilket förhindrar den kreditexpansion och överbelåning som är pappersmyntfotens och den traditionella bankens last. Alla tjänar på detta - förutom kapitalisten, som inte längre behövs över huvud taget.
Men vad händer med de egendomslösa? De som inte har någon egendom att uppge som säkerhet för ett lån? Dessa kan med fördel vända sig till en kooperativ försäkring, som poolar försäkringspremier från låntagare och använder dessa resurser som säkerhet hos banken. Detta blir en extra kostnad, naturligtvis; men fortfarande en mindre sådan än den traditionella bankens ränta, och kostnaden finns bara tills dessa faktiskt skaffat sig egendom som de själva kan använda som säkerhet. Då även denna försäkring är kooperativ, dvs ägs av de egendomslösa låntagarna, betalas den del av premien som inte behövs för att täcka upp förluster sedan tillbaka till dem när krediten betalats tillbaka. Även för de människor som är helt och hållet egendomslösa, som enbart har de pengar deras arbete givit dem, är detta således ett bättre alternativ än den traditionella banken.
Den mutualistiska banken är alltså inget som kräver idealister och människor som är beredda att offra väldstånd för att följa "det stora socialistiska idealet"; tvärtom är det något som gynnar alla deltagare ekonomiskt, och som samtidigt skapar den fria och frivilliga socialismen. Precis som kooperationen och egenproducerandet ger fördelar till deltagarna, i förhållande till de kapitalistiska alternativen, är den mutualistiska banken såväl ett steg mot socialismen - mot slutet på exploateringen av arbetet - som ett steg mot ett ökat välstånd för alla deltagare. De enda förlorarna är kapitalisterna; och detta enbart då resultatet av arbetet går direkt till arbetarna, och kapitalisterna inte längre behövs för att dela på kakan.
Istället för att förbjuda eller försöka subventionera bort räntan och utsugningen genom statssocialistiska planer som hittills alltid misslyckats innebär det mutualistiska alternativet helt enkelt att göra kapitalisten överflödig, räntorna olönsamma och arbetet - hellre än exploateringen av detsamma - som grund till välståndet. Och i detta spelar "det vanliga folkets" egna kooperativa, mutualistiska, bankväsende en väldigt viktig roll.
Arbetsvärdeteorin - igen
Är priser och värden orelaterade till varandra?
Den största svårigheten verkar vara att förstå skillnaden mellan värde och pris. Antingen tror man att pris och värde är desamma (så används begreppet "värde" normalt sett i marginalnytteteorin), eller att pris och värde är helt orelaterade (vilket hade gjort arbetsvärdeteorin tämligen värdelös - no pun intended). Inget av detta är naturligtvis korrekt. Värdet, eller vad Adam Smith kallade en varas "naturliga pris" är inte nödvändigtvis alltid detsamma som marknadspriset; men är likväl relaterat till det. Värdet består av det i varan nedlagda arbetet, vilket på lång sikt avgör en reproducerbar varas pris på en fri konkurrensmarknad. Något annat som verkar svårt för arbetsvärdeteorins kritiker att förstå är att utbud och efterfrågan har en central betydelse i teorin - ofta vill de mena att utbud och efterfrågan på något sätt är en "nyare" upptäckt som tillskrivs marginalnytteteorin; men då har de varken läst sin Adam Smith eller sin David Ricardo - eller för den delen sin Karl Marx, eller någon annan som behandlat arbetsvärdeteorin. Utbud och efterfrågan är naturligtvis anledningen till att en vara får sitt pris på kort sikt; producenten vill ha så mycket som möjligt för sin vara, medan konsumenten vill betala så lite som möjligt för den. På en vara som har det "naturliga priset", eller värdet, 100 kan en producent alltså sätta priset 1000 om han så vill; så länge konsumenter är villiga att betala detta pris. Kommer 1000 kronor då att vara det slutgiltiga priset? Nej, som arbetsvärdeteorin lär öppnar detta enbart upp för nya producenter som ser vinstmöjligheter på denna varumarknad. Allt eftersom ytterligare producenter kommer in på marknaden kommer de att "stjäla" marknadsandelar genom att erbjuda varan till ett lägre pris än den ursprunglige producenten; och detta pågår tills jämvikt uppnås på en nivå flukturerande kring värdet. Priset kommer alltså att ligga kring kostnaden - eller värdet. Långt ifrån att värdet bara är detsamma som priset, eller något helt orelaterat till priset, ser vi alltså att det snarare är så att värdet är vad som avgör priset genom utbud, efterfrågan och fri konkurrens.
Om vi ska förklara det i ekonomiska termer så består de relevanta delarna av kostnaden här av den genomsnittliga totalkostnaden (AC) och marginalkostnaden (MC), medan utbudet och efterfrågan helt enkelt består av utbud (S) och efterfrågan (D). På en fri konkurrensmarknad är, för ett enskilt företag, D given (dvs företaget är i regel pristagare, till skillnad från monopolsituationer där företaget är prissättare), och därmed är också marknadspriset (P) givet där S- och D-kurvorna skär varandra (i ett enskilt företag blir D-kurvan alltså horisontell, då företaget är pristagare och ett enskilt företags prisförändingar inte påverkar det allmänna marknadspriset nämnvärt). Ett företag kan på lång sikt inte producera under AC-kurvan; då gör de en kontinuerlig förlust och tjänar på att lägga ner verksamheten istället - och det tjänar bäst på att producera där MC=0 (är MC högre än 0 tjänar företaget på att producera mindre, och är MC lägre än 0 tjänar företaget på att producera mer). MC skär AC vid AC:s lägsta punkt (ACmin), vilket innebär att ett företags lägsta genomsnittliga kostnad i förhållande till efterfrågan ger högsta möjliga vinst. Grafiskt kan vi återge det på följande vis:
Vid given efterfrågan ska vi alltså producera kvantiteten Q för att minimera kostnaden, och därmed få den effektivaste produktionen och den högsta vinsten. Vad är det då som avgör att priset ligger där det ligger? Det är alla företags genomsnittliga produktionskostnad - dvs det möjliga utbudet/lutningen på S-kurvan i relation till D-kurvan (denna modell för ett enskilt företag är alltså härledd från en vanling utbuds- och efterfråganmodell för hela marknaden).
Slutsatsen är alltså att utbudet av en reproducerbar vara på en fri konkurrensmarknad avgörs av efterfrågan och de enskilda företagens kostnader, eller värden. Priset är här, i den väldigt förenklade modellen, detsamma som värdet vid kvantiteten Q. Vid ett högre pris hade man kunnat öka vinsten genom att producera mer, då priset i det fallet är högre än värdet; vid vinstmaximering hade priset alltså återigen rört sig mot värdet - givet att det finns en efterfrågan för fler varor vid ett lägre pris. Vid ett lägre pris hade man inte kunnat producera utan att gå med förlust, eftersom att priset i det fallet är lägre än värdet; för att fortsatt produktion skulle kunna vara möjlig skulle alltså priset tvingas röra sig mot värdet - annars upphör produktionen av varan i fråga (självklart kan även t.ex. förbättrade produktionsmetoder sänka värdet, dvs göra att mindre arbete krävs för att producera kvantiteten Q, vilket hade gjort att produktion är möjlig vid ett lägre pris - då vi har ett lägre värde att ta hänsyn till).
Värden och priser på monopolmarknader
Arbetsvärdeteorin, i sin "rena form", förklarar främst vad som sker på en fri konkurrensmarknad med reproducerbara varor och låga, eller inga, inträdeshinder. Det är då - när marknaden fungerar i stort sett perfekt - som värden och priser tenderar att vara desamma, eller näst intill desamma, och man kan förutse en varas långsiktiga pris genom att se till dess produktionskostnader. Även om marknaden oftast inte ser ut på detta sätt är detta ett väldigt viktigt grundredskap, för att sedan kunna lägga till eventuella störningar man måste ta hänsyn till för en pålitlig prisprognos. Bortom allt tvivel är det däremot att arbetsvärdeteorin definitivt kan användas för att approximera pålitliga resultat, om vi helt enkelt tar hänsyn till de störningar vi måste ta hänsyn till (vilket t.ex. nationalekonomen Anwar Shaikh visar statistik på i The Empirical Strength of the Labour Theory of Value).
En extrem form av fall där störningar förhindrar priser från att falla till värden är naturligtvis monopolsituationer, som kännetecknas av att marknadspriset inte flukturerar kring värdet - även detta helt i ordning med vad arbetsvärdeteorins förespråkare alltid hävdat. Detta leder till att monopolet gör en övervinst; dvs en vinst som inte hade varit möjlig givet fri konkurrens, reproducerbara varor och låga inträdeshinder. Arbetsvärdeteorin ger alltså starka skäl att ta avstånd från monopol; då de är skadliga för konsumenterna genom att ta högre priser och erbjuda lägre kvantiteter än vad som erbjudits på en fri marknad. Ett exempel på en monopolmarknad kan vi se nedan:
En ny kurva som tillkommer här är monopolets marginalintäkt (MR), som i frimarknadsmodellen var densamma som P-/D-kurvan men som i en monopolsituation skiljer sig från dessa. Som vi ser blir priset (Pm) högre än det hade varit under fri konkurrens (Pc), och kvantiteten (Qm) lägre än den hade varit under fri konkurrens (Qc). Här gör monopolet alltså stor vinst, eftersom man kan ta ut ett pris som är högre än värdet. Och detta överpris beror helt enkelt på att priset inte behöver anpassas efter värdet, då ingen konkurrens tillåts. Men priset står, som vi ser, trots det i relation till värdet om företaget vill vinstmaximera; monopolföretaget försöker läsa av efterfrågan och räkna ut det egna arbetsvärdet - varefter arbetsvärdet i relation till efterfrågan och marginalintäkten avgör var prisnivån sätts (Pm är monopolets vinstmax i modellen ovan). Detta är alltså en störning i den ursprungliga modellen, vilken får priset att avvika både från värdet och från det fria utbudets och efterfrågans skärningspunkt. En monopolist är alltså fri att sätta det pris han vill; och bör vid kontinuerlig produktion sätta kvantiteten där MC-kurvan skär MR-kurvan, och priset där MC-kurvan skär D-kurvan.
Arbetsvärdeteorin fungerar här ungefär som gravitationen. Vi antar att värdet är marken, priset är en boll och monopolet är ett bord. Släpper vi en boll (priset) så faller den till marken (värdet); men ställer vi ett bord (monopolet) i vägen, kommer bollen bara att falla till bordet. Priset kommer alltså bara att falla till monopolprisnivån. Tar vi däremot bort bordet, så kommer bollen att falla till marken; liksom priset kommer att falla till värdet om vi tar bort monopolet. Detta sker inte för att varken gravitationsteorin eller arbetsvärdeteorin är felaktiga; utan för att vi tillför hinder som naturligtvis måste tas med i våra beräkningar.
Vi kan här även ta upp ett annat "problem" som kritiker av arbetsvärdeteorin ofta tar upp; nämligen försäljningen av en exklusiv vara. Ska monopolisten bara sälja en vara, t.ex. en Picassotavla, gör han det med högst vinst genom att sätta priset där D-kurvan är som högst; dvs han säljer den till den köpare som är villig att betala mest. I ett sådant monopolfall med endast en vara är prissättningen helt fri från värdet - och arbetsvärdeteorin gör inte anspråk på att direkt förklara sådana fall med arbetsvärde. Här beror det helt på köparens och säljarens värderingar frikopplade från arbetsvärdet, då ingen fortsatt produktion av varan är möjlig, och då den därför inte är en normal produktionsvara (den är alltså inte reproducerbar). Priset beror helt på vem som säljer varan, och till vilken köpare han säljer den.
Alla typer av monopol, och marknadsregleringar, är alltså att se som störningar som hindrar priser från att falla till värden; och exklusiva varor är att betrakta som varor med affektionsvärden hos konsumenten som överstiger arbetsvärdet hos producenten (vilket sätter den normala prismekanismen ur spel). Jag vet att det blir väldigt mycket tjat om störningar; men de måste poängteras väldigt noga, då kritiker av arbetsvärdeteorin i regel bortser från dem då de kritiserar teorin, och kritiserar då alltså bara en halmgubbe de själva byggt - som är betydligt enklare att kritisera. Att ta hänsyn till störningar på marknader som inte är fria är väldigt viktigt i arbetsvärdeteorin; annars blir resultaten felaktiga, och vi slutar med en pristeori nästan lika intetsägande som marginalisternas "priset är 100 kronor för att priset är 100 kronor!".
I realiteten finns förstås många marknader som befinner sig någonstans mellan monopol och fri konkurrens; vilket gör att priser har större och mindre tendenser att falla till sina värden - och vilket gör att det finns större och mindre störningar att ta hänsyn till för att kunna "förutse" en långsiktig prisnivå. Ett par sådana modeller, som vi däremot inte ska ta upp här, är t.ex. oligopolmarknader och marknader med monopolistisk konkurrens.
Arbetsvärdeteorin menar alltså inte att alla priser med nödvändighet faller till sina värden - det är en gammal myt som läggs fram av mer eller mindre seriösa kritiker av teorin som uppenbarligen inte har en aning om vad de pratar om. Finns störningar, måste man alltid ta hänsyn till dem.
Varför räknar arbetsvärdeteorin inte med naturresurser i vad som skapar värdet?
Naturresurser påverkar inte en produkts värde. Tänk att du har ett apelsinträd på din gård, som alltid funnits där och som varje år ger apelsiner utan att du gör något alls för att underhålla det. Skapar det värde? Nej - det enda värdet dina apelsiner har, är det arbete du utför genom att plocka dem. Det kanske låter konstigt; men vi måste komma ihåg att värdet definieras som det i varan nedlagda arbetet (varför blir snart tydligt). Vad innebär då detta? Jo, att du som plockar apelsiner och säljer apelsinerna egentligen som minimipris bara behöver kräva vad arbetet att plocka dem kostar dig. Apelsinträdet kostar dig ju ingenting alls. Allt du kan få utöver detta pris är ren vinst för dig - då det inte kostar dig något att ha apelsinträdet på din gård, och då det, rent hypotetiskt, inte heller kostar något att underhålla det. Om du istället också måste underhålla trädet så innerbär det mer arbete, vilket ökar apelsinens värde. Det innebär alltså att du nu måste ta ett högre minimipris för dina apelsiner; annars går "produktionen" med förlust. Om du är den ende som har ett apelsinträd kan du alltså kräva priser mycket högre än värdet, och folk måste betala det priset om det inte finns några nära substitut för dem (mandariner, satsumas, osv) och de gärna vill ha apelsiner även om de måste betala ett högt pris. Är det tvärtom en konkurrensmarknad, och alla apelsinträdsinnehavare rent hypotetiskt har apelsinträd som alltid funnits där och som inte behöver underhållas, så kommer priset snabbt att sjunka till värdet; dvs den kostnad det innebär för er att plocka apelsinerna. Om alla måste underhålla sina träd på samma sätt, kommer värdet att öka till plockande + underhåll, och priset måste därför öka för att apelsinplockarna inte ska gå med förlust.
Om alla har olika underhållskostnader, så kommer priset att sjunka till det högsta värdet hos producenterna; där de producenter som har lägre värden kan plocka ut en liten övervinst genom att ha lägre produktionskostnader än det värde som "gäller". Allt eftersom dessa producenter börjar producera mer - om det är möjligt - kommer de producenter som har för höga värden att konkurreras ut, och värdet kommer således att sjunka; vilket i sin tur leder till en prissänkning på marknaden, genom att producenter nu inte kan ta högre priser är nivåer nära det nya, lägre, värdet om de fortfarande vill att människor ska köpa deras produkter. Om någon tar ett pris anpassat efter det gamla, högre, värdet vänder sig konsumenterna till producenterna som erbjuder samma vara till lägre pris. En extra dimension, som vi däremot inte ska fokusera på här, uppstår i ett kapitalistiskt system där jordägande utgår från statsprivilegie (snarare än den mutualistiska jordbesittning som baseras på besittning och bruk), vilken gör det möjligt för stora jordägare att hyra ut jord till andra; vilket naturligtvis ger dem en högre produktionskostnad än om de inte hade tvingats betala denna jordhyra. Jordhyran ger alltså en vara ett ännu högre pris, men här rör det sig inte om något egentligt högre värde, utan snarare att jordägaren utnyttjar en monopolsituation; dvs en ren parasitär verksamhet (man tar från andras värdeskapande genom att utnyttja en privilegierad position).
Varför räknar arbetsvärdeteorin inte med kapital i vad som skapar värdet?
Det gör den. Bryter man ner kapital, så ser man fort att det består av tidigare utfört arbete och naturresurser. Detta tidigare utförda arbete bidrar alltså också till värdet på den nya varan, på samma sätt som "nytt arbete" gör. Kräver t.ex. apensinplockandet en stege, så kommer det arbete som krävdes för att bygga stegen att räknas med i det värde som apelsinerna kommer att få. Värdet blir alltså: kostaden för stegen (kapital) + kostnaden för att plocka apelsiner (arbete). Båda faktorer är däremot, som vi sett, arbete; eller snarare "nytt arbete" och tidigare utfört arbete.
Har inte marginalnytteteorin vederlagt arbetsvärdeteorin?
Nej, det skulle jag inte vilja påstå. Marginalnytta används även av de ekonomer som använder sig av arbetsvärdeteorin, även om de i regel inte lägger lika stort fokus på den; då de ekonomer som använder sig av arbetsvärdeteorin generellt är mer intresserade av prisutveckling på lång sikt, medan marginalnytteteorin är mer lämpad på kort sikt. I min mening finns det inga motsättningar mellan dem, utan arbetsvärdeteorin kan mycket väl användas som en del i marginalnytteteorin, liksom marginalnytteteorin kan användas som en del i arbetsvärdeteorin. Saker som lagen om avtagande marginalnytta och liknanade är självklart helt korrekta, och förnekades inte på något sätt av t.ex. David Ricardo eller Adam Smith. Självklart värderar vi den första glass vi äter på en varm sommardag mer än den tjugofemte; och har antagligen slutat värdera glass tillräckligt högt för att det ska vara rimligt för oss att köpa en till glass långt innan vi ens nått den tionde. Däremot förändras ju inte priset pga att vi värderar en glass mer eller mindre; priset är däremot - liksom arbetsvärdeteorin lär - fortfarande detsamma, pga producentens kostnader (värdet), och då priset är högre än vår marginalnytta beslutar vi oss för att inte konsumera mer. Om enbart konsumentens marginalnytta skulle avgöra priset, och arbetsvärdet är irrelevant, skulle priset förändras allt eftersom vi blir mindre sugna på glass (t.ex. skulle vår första glass kunna kosta 50 kronor, vår andra 15, vår tredje fem kronor, vår fjärde en krona och vår femte 50 öre). I detta fall är det helt uppenbart att arbetsvärdet (dvs produktionskostnader, transportkostnader, försäljningskostnader, osv.) avgör priset, medan vår marginalnytta i relation till priset avgör hur mycket vi kommer att konsumera till det givna priset.
På en konkurrensmarknad med reproducerbara varor håller arbetsvärdeteorin fortfarande alldeles utmärkt; och på t.ex. en monopolmarknad kan den visa oss hur stort överpris (pris över värdet) monopolet ger monopolisten. Som ni säkert märker på språket och termerna i det här inlägget, är det naturligtvis också så att nationalekonomins utveckling är applicerbar på såväl arbetsvärdeteorin som marginalisteras teori; och marginalnytta, marginalkostnader, marginalintäkter, osv. passar alldeles utmärkt ihop med arbetsvärdelära. Jag anser inte att arbetsvärdeteorin på något sätt är vederlagd av marginalismen; snarare något utvecklad, förtydligad och kanske till och med bekräftad genom många av marginalisternas utveckling av nationalekonomin som ämne - även om marginalisterna naturligtvis inte vill se det så. Anser någon motsatsen får ni hemskt gärna höra av er!
Påstår arbetsvärdeteorin att man objektivt kan räkna ut vad ett pris eller ett värde är?
Naturligtvis inte. Alla beståndsdelar i arbetsvärdeteorin är fullständigt subjektiva. Varje producents värdering av sin egen insats är subjektiv, och varje konsuments värdering av en vara är subjektiv. Arbetsvärdeteorins förespråkare har aldrig påstått motsatsen. Visst, det kan sägas att det finns en slags "objektiv miniminivå" i hur lågt en producent kan värdera sin insats, vilket är den kostnad det innebär för honom (och, om han har barn, även hans barn) att överleva - vilket naturligtvis gäller alla värdeteorier; men det rör sig egentligen om en fullständigt subjektiv värdering av insats och varor. Med dessa subjektiva värden givna, får vi däremot ett värde - ur vilket vi, förutsatt att t.ex. produktionsförhållanden inte förändras - kan approximera var priset kommer att hamna på lång sikt (med produktionsförändringar måste vi naturligtvis räkna in de förändringar i värde dessa innebär) - vilket ges exempel på i Shaikhs text ovan. Det är alltså en fullständig myt att arbetsvärdeteorin på något sätt skulle vara en "objektiv" värdelära.
Är arbetsvärdeteorin normativ?
Viktigt att poängtera är också att arbetsvärdeteorin inte är normativ; teorin förklarar vad värden består av och varför priser ser ut som de gör. Alla normativa tolkningar av den står bredvid själva teorin. En vanlig missuppfattning bland teorins kritiker är att teorin, för att den heter "arbetsvärde", menar att allt värde ska tillhöra arbetarna. Teorin i sig har däremot inga sådana värderingar - den klargör bara att allt värde härstammar från arbete; detta arbete innefattar naturligtvis även arbetet som utförs av direktörer och chefer, och det kapital som används i produktionen. Att värde avgörs av arbete - i form av direkt arbete, kapital, osv. - innebär inte att alla produktionens produkter/vinster ska gå till arbetare, arbetare och kapitalister, eller något annat. Det är däremot vår, dvs socialisternas, bestämda åsikt att all produktion bör tillhöra arbetarna som skapar det; varför vi vill organisera arbete och kapital på ett annat sätt än i dagens samhälle (hur vi vill göra det varierar mellan olika socialistiska inriktningar - och sträcker sig från mutualisternas fria marknad där kapital bör (inte ska) organiseras i kooperativa banker och arbete främst skötas av egenproducenter och arbetarkooperativ, till statssocialisternas vision om att allt ska vara skött av staten). Socialism, dvs till arbetaren hans arbetes fulla produkt, är visserligen en rimlig slutsats av teorin; men det är långt ifrån den enda politiska slutsats som går att dra från den - arbetsvärdeteorin har även använts av en hel del högermän, som inte haft speciellt goda relationer med arbetarklassen. Teorin kan bli normativ när den används på så vis - liksom alla teorier kan bli normativa när de används för politiska syften - men är inte normativ i sig. Använd på ett normativt vis talar den däremot mycket starkt för överlägsenheten i en frimarknadssocialistisk ekonomi; då en sådan dels innehåller den fria marknad som gör att priser faller till sina värden, och dels ger arbetaren hans arbetes fulla produkt.
Vad säger arbetsvärdeteorin oss?
Arbetsvärdeteorin säger oss att arbete är grunden för allt värde; och värdet är den nivå priser tenderar att flukturera kring på lång sikt, på en konkurrensmarknad med reproducerbara varor. Värdet är också den lägsta nivå där det fortfarande är lönsamt att producera. Teorin säger oss också att så låga värden som möjligt är att föredra, då ett lägre värde än konkurrenterna ger oss en högre vinst om vi säljer våra varor till samma pris. I allmänhet, där produktionskostnader är mer eller mindre lika, brukar däremot alla företag producera till nollvinst (dvs ingen ekonomisk vinst, om vi räknar företagsvinst minus alternativkostnader). I monopolsituationer kan man dock kringgå prisets fallande till värdet; just genom att marknaden är ofri och producenten har marknadsmakt över konsumenterna, och andra producenter kan inte komma in på marknaden för att sänka priset till värdet. Här kan arbetsvärdeteorin istället visa oss hur stor del av priset som beror på värdet (eller som Adam Smith skulle ha sagt - hur stor del av marknadspriset som består av det "naturliga priset"), och hur stor del av priset som beror på monopolsituationen.
Arbetsvärdeteorin ger som sagt också vind under vingarna för frimarknadssocialism; ett sätt att få värden att motsvara priser, vilket normalt är ett av socialismens mål, är helt enkelt att avveckla kapitalistiska monopol och privilegier - och helt enkelt låta konsumenter och producenter fritt handla och konkurrera med varandra. Kooperativ verksamhet blir då det naturliga svaret på hur vi ska uppnå socialismens största mål - att ge arbetaren det fulla värdet av hans produktion. Gör man sig av med kapitalisten och jordägaren, och producerar arbetarkooperativt med kapital från t.ex. en mutualistisk kooperativ bank och med jordbruk baserat på besittning och bruk, så har vi effektivt gjort oss av med all exploatering som dagens kapitalistiska marknad karaktäriseras av.
Om någon har ytterligare frågor eller funderingar kring arbetsvärdeteorin, skriv gärna!
Vi behöver inget valutamonopol
Dagens ekonomiska system
För att inleda måste vi först förklara vad vår valuta är. Vår valuta var en gång i tiden sedlar och mynt som motsvarade ett visst antal gram guld, så kallad guldmyntfot, som människor på banken också kunde byta in dem mot om de så önskade. Bankerna började dock trycka upp mer och mer pengar; mycket mer än guldet de hade för att växla in dem mot. Varför gjorde de det? Jo, för varje krona banken lånar ut tar de en ränta, dvs pengar som låntagaren måste betala till banken utöver vad denne lånat. Om vi antar ett hypotetiskt scenario där banken har tusen kronor och 10% ränta, så måste alltså de som lånat bankens tusen kronor utöver dessa även betala hundra kronor till. Detta innebär att banken tjänar mer ju mer pengar denna lånar ut, att banken måste trycka mer pengar och att folk måste arbeta för att få tag på dessa och betala tillbaka vad de lånat av banken plus de pengar de nu måste betala tillbaka utöver dessa - och för varje lån blir banken rikare och rikare.
Givetvis vill bankerna tjäna pengar, och de lånade världen över därför ut mycket mer än vad de kunde backa upp med guld; vilket gjorde guldmyntfoten omöjlig att upprätthålla. Idag backas därför pengar istället av... ingenting. Ingenting förutom att vi tror på systemet. Skulle alla en dag helt enkelt säga "nej, nu tror vi inte på pengarna längre" skulle de inte vara värda mer än papperet de är tryckta på, de skulle inte kunna bytas in mot något på banken och de skulle inte gå att använda till något annat än vilket annat papper som helst. Dagens valutasystem, som hålls igång enbart genom valutamonopolet, är alltså bara ett fantasifoster som alla bara lyckligtvis (för världens regeringar) fortfarande tror på.
En nationalekonom som hette John Maynard Keynes menade att guldmyntfoten var en barbarisk relik, och att framtidens samhälle istället skulle vara uppbyggt av låtsaspengar - dvs de pengar vi idag har. Han var väldigt inflytelserik, och hans ekonomiska system (som nu är grunden för välfärdsstater världen över) bygger på att man har en rörlig valuta som inte är knuten till något verkligt värde. På det sättet kan stater och riksbanker styra ekonomin genom att helt enkelt t.ex. tillföra mer pengar, mer eller mindre bidrag och högre eller lägre skatter i ekonomin för att "få igång" eller "kyla av" den. På så sätt balanserar man arbetslösheten med inflationen (som annars är extrem, då pengar inte är värda något i verkligheten) och får den vinglösa fågeln se ut som om den flyger. Arbetslösheten måste hela tiden ligga på en viss nivå för att inflationen inte ska skena iväg, och vice versa. Hade vi haft full sysselsättning, som många politiker säger sig sträva efter men som ingen egentligen gör av självklara anledningar (i alla fall så länge vi har dagens valutasystem), hade arbetare kunnat kräva högre och högre löner och bättre och bättre villkor hela tiden, och kapitalistens profit hade på sikt försvunnit och hela kapitalismen hade gått under.
Det är alltså inget hållbart scenario för den som vill bevara dagens system, och en viss procent arbetslöshet krävs därför för att fågeln ska flyga. Arbetarna måste vara rädda för att ställa krav, då för höga krav innebär att någon av de arbetslösa (som Marx kallade "den industriella reservarmén") med glädje tar jobbet med de sämre villkoren, då arbetslösheten är ännu värre än så. Ju lägre löner man vill att folk ska jobba för - dvs ju högre profit man vill att kapitalisten ska kunna ta ut - desto sämre villkor måste de arbetslösa ha. Ju sämre villkor en arbetslös har, desto sämre villkor är han villig att jobba under; och ju sämre villkor det finns folk som vill jobba under, desto mindre krav kan redan anställda ställa på sin arbetsgivare utan att riskera att förlora jobbet till någon ur "reservarmén".
Denna agenda är väldigt tydlig i dagens regerings politik; man vill försämra det för de arbetslösa, och i förlängningen för löntagarna, i syfte att förbättra det för arbetsgivarna - dvs ge dem en större bit av kakan som arbetarna idag kan göra anspråk på. På så sätt behåller kapitalisten sin profitkvot - eller får kanske till och med en högre! - arbetaren ställer "rimliga krav" och inflationen hålls nere då det inte krävs speciellt stora tillskott med nya pengar. Det är alltså något utav ett religiöst valutasystem vi har; det är baserat på tro och inget annat - och det hålls levande genom att man skickligt balanserar de två största nackdelarna mot varandra så enbart små smärtor uppkommer från både arbetslösheten och inflationen istället för att en av dem skulle ta över och lägga ekonomin i ruiner.
När mer pengar injeceras in i ruljansen skapas inflation; eftersom att pengarna inte är värda något egentligen kommer mer pengar bara innebära att priserna, profiterna och lönerna på sikt höjs till en nivå ungefär där den var innan pengarna stoppades in i det ekonomiska kretsloppet. Ett tuggummipaket som tidigare kostade 10 kronor kostar nu 20, samtidigt som ett kilo kött som förut kostade 100 kronor nu kostar 200 (allt annat lika, dvs utan att ta hänsyn till eventuella förändringar i pris produkterna sinsemellan). Vad som däremot händer är att det tar ett tag innan marknaden "märker" att det finns mer pengar.
Den som får tag i de nya pengarna dag ett kommer alltså gynnas mycket mer av att ha 20 000 kronor istället för 10 000, innan priserna hunnit gå upp, än den som har kvar sina 10 000 under hela inflationsperioden och först i slutet får de 20 000 hans pengar nu "egentligen" är värda. Kort sagt kan man säga att den som har 20 000 kronor att spendera på varor som kostar 10 kronor får mer för sina pengar än någon som har 10 000 kronor att spendera på varor som kostar 20 kronor. Och vilka får tag i pengarna först? Staten och bankerna. Sedan sipprar de ner genom samhällsklasserna, och de som redan har det sämst ställt är i regel de som får tag på de nya pengarna allra sist. På så sätt kan inflationen alltså ofta öka klassklyftorna i samhället; helt oberoende av att kapitalister skulle "arbeta hårdare" eller att arbetare, arbetslösa eller sjukskrivna skulle vara "lata" och behöva "arbeta hårdare för att få mera", som det ofta heter från högerhåll då man inte riktigt förstått hur det här fungerar.
Ett anarkistiskt eller mutualistiskt valutasystem
Många tar idag detta religiösa valutasystem för givet. Då en mutualist säger att vem som helst bör ha rätt att trycka sin egen valuta säger kritiker ofta "men det går ju inte!!! Då kommer ju alla trycka upp egna valutor och säga att t.ex. den här lappen är värd 50 000 kronor, vem kommer att gå med på det?" Ja, vem kommer att gå med på det, kan man ju fråga? Förhoppningsvis ingen! säger mutualisterna. Men så inpräntat är det i mångas hjärnor att det är så här en valuta fungerar; inte som något som underlättar handel genom att representera värde, utan istället som något som verkligen har ett värde bara för att någon säger att det är på det viset - och den enda man kan lita på då är ju "naturligtvis" staten. Under en mutualistisk ekonomi kommer alla få trycka valuta, visst - det är trots allt en fri ekonomi, till skillnad från många andra ekonomiska system som påstår sig själva vara frihandelssystem men som i själva verket är planekonomi light. Men skillnaden här är att den valuta som folk kommer att lita på och använda kommer att vara den valuta som verkligen är uppbackad av verkligt värde. Detta värde (eller värden) är precis vad banken i fråga vill att deras valuta (eller valutor) ska baseras på! Den produkt eller råvara, en eller massor, som folk känner sig trygga med kommer att bli den de söker sig till att investera i, och denna kommer sedan att bli det värde bankens medlemmar kan lösa in sina banksedlar mot.
Bankerna, väl beskrivna i t.ex. William B. Greene's "Mutual banking", bör helst vara organiserade mer eller mindre på så sätt som Greene föreslog redan 1850. Dvs att folk tar något de äger, t.ex. deras hus, som sedan värderas och används som säkerhet i en kooperativ bank av olika husägare som vill vara med, där lån eller kredit på upp till 50% av besparingarna i banken kan ges i stort sett räntefritt (då banken ägs av dess medlemmar, och eventuella vinster går direkt tillbaka till dem, och man bara måste betala för bankens driftskostnader) vilket gör att bankmedlemmarna kan använda dessa pengar för att t.ex. starta företag, bygga ut produktionen; eller vad de nu vill göra med pengarna. Allt eftersom de arbetar och producerar värde betalar de tillbaka pengarna de lånat till banken, och dessa blir då säkrade och individen i fråga är inte längre skyldig banken några pengar. Då individen binder sig med sin egendom i banken, och endast kan ta ut hälften av denna i kredit, kommer dessutom utnyttjande av systemet - dvs handla på kredit man inte ämnar att betala tillbaka till banken - att löna sig, då egendomen då konfiskeras av resten av bankmedlemmarna och säljs till någon annan eller helt enkelt hålls av banken till försäljning är möjlig.
Här har vi alltså en helt fri valuta, uppbackat av verkligt - och fritt - värde (fritt i den mening att man inte ger t.ex. varan guld ett artificiellt högt värde, som man gör genom guldmyntfot, genom att göra just denna vara till den enda laglig valuta skall vara baserad på). Genom den fria valutan mildrar man också några av guldmyntfotens nackdelar - dvs att den leder till inflation då man hittar mycket nytt guld, och deflation då ovanligt lite hittas - helt enkelt genom att man när som helst är fri att frigöra sin egendom (förutsatt att man inte är skuldsatt hos banken) för att istället spara med hjälp av en annan. Någon allmän inflation eller deflation inträffar inte heller, om inte hela samhället använder samma vara som uppbackning (vilket de ju däremot absolut är fria att göra om de så önskar). En fri bank och en fri valuta är alltså precis vad folket gör dem till; här är det folket som styr ekonomin, liksom resten av samhället - varken stat eller stat tillsammans med riksbank, utan folket. Direkt. Ingen sätter en agenda eller en räntenivå som folket sedan får dansa efter så gott de kan, utan det sköts genom deras egna individuella - eller kollektiva, om de så vill - val.
Att räntan är lika med, eller nära, ingen alls är givetvis en enorm fördel för människor som inte redan är rika men vill låna pengar för att ta sig förbättra sina liv. En egenföretagare kan t.ex. låna pengar till sin verksamhet och betala tillbaka allt eftersom han arbetar ihop pengarna, utan att tvingas betala en straffavgift, som ränta är, på att vilja vara produktiv i samhället. Detsamma för en jordbrukare, som behöver pengar till säd, gödsel, osv. men som inte har råd att betala ränta utan som nätt och jämt går runt; han kan få kredit och när han betalat tillbaka sin skuld har han helt plötsligt betydligt mer kvar än vanligt, då han bara behöver betala skulden - inte straffavgiften för produktivitet. Arbetare kan låna pengar för att starta upp egna kooperativ som alternativ till lönearbete för kapitalister, och i och med att deras gemensamma tillgångar blir basen för produktionen och de inte behöver betala någon astronomisk ränta kan de mycket väl konkurrera även med den som redan är etablerad - om det finns ett intresse hos folk att jobba i, och handla från, kooperativ framför kapitalistiskt styrd produktion, vilket förhoppningsvis är fallet ju mer folk inser fördelarna med frihet och medbestämmande i samhället.
I och med den ökning av produktionen som uppkommer hos t.ex. tidigare nämnda egenföretagare och jordbrukare kommer priserna på deras produkter att åka neråt mot sina produktionskostnader i och med den mindre profitkvot de kräver då de inte behöver betala ränta samt den ökade konkurrens detta bidrar till (då fler har möjlighet att vara både egenföretagare och jordbrukare); och detta kommer i sin tur även det gynna arbetarna som nu har billigare levnadskostnader än tidigare. Detta innebär att de med sina nedskurna kostnader och sina nya alternativ - egenföretagande, jordbruk eller kooperativ verksamhet - sätter en enorm press på arbetsgivare som exploaterar sina anställda. Kapitalistisk exploatering blir inte längre möjlig, då arbetsgivarna måste konkurrera om arbetskraften på en fri marknad, och då arbetarna verkligen kan välja; till skillnad från idag, då valet ofta finns på papperet men kraftigt motarbetas av både stat och kapitalister som hellre vill ha arbetarklassen som exploaterade undersåtar. Kevin A. Carson sammanfattar läget bra:
"I den mån lönearbete fortfarande kommer att existera (vilket är troligt om vi inte med tvång motarbetar det), kommer borttagandet av de statliga privilegierna resultera i att arbetarna får sina naturliga löner, eller som Benjamin Tucker uttryckte det, sitt arbetes fulla produkt."
Vad är nackdelarna med en monopoliserad valuta?
Ja, vilka är egentligen nackdelarna med en monopoliserad valuta? Förutom det som redan nämnts - dvs att staten istället för folket styr ekonomin, att arbetslösheten måste hållas uppe för att försvara kapitalisters profitkvot och förhindra inflation, att rika gynnas framför fattiga när "nya pengar" trycks upp, att pengarna faktiskt inte är baserade på någonting alls och att bankerna blir rika på folkets bekostnad - är systemet också en skuldfälla för många som sätter sig i skuld för att de måste, eller har en idé de tror på, och aldrig tar sig ur denna då räntan är för hög och det tar dem flera år att betala av sin skuld efter den egentligen redan är avbetald. Systemet koncentrerar rikedom i händerna på de som har, och de som inte har tvingas ofta låna av de som har för att klara sig och blir då beroende av dessa - av deras låtsaspengar - under en lång tid; kanske resten av sina liv.
Clarence Lee Swartz skriver i sin bok "What is Mutualism?" från 1927 om gamla erfarenheter av fria och alternativa banker och valutor. Han skriver t.ex. om Pennsylvania 1722 där alla rikedomar koncentrerats i ett fåtal (fyra eller fem) mäktiga personers händer. De hade köpt upp i stort sett allt de hade att handla med av folket, och sålde tillbaka det till skyhöga priser och fick tag på i stort sett alla "riktiga" pengar, som de lånade ut till 8% ränta vilket lämnde folket fattigt och i större och större skuld till dessa rika individer trots att de bara blev fattigare och fattigare. Man startade då upp något man kallade för "the Public Loan Office", där man fick använda sin jord och sina hus som säkerhet och låna pengar till 50% av detta värde. Detta fungerade bra, folket kunde handla med varandra utan att behöva låna pengar från de sina förtryckande rika "bankmän" och hade till slut en så pass välfungerande handel att de tog sig ur den värsta fattigdomen; medan de rika individerna tvingades att återuppta handel med utlandet då de inte längre kunde livnära sig på att helt enkelt äga allt i området och kräva pengar av folk som ville använda eller låna det av dem. När de lyckats med detta stängde lånekontoret ner, och experimentet ansågs som lyckat och som att ha fullgjort sitt syfte; syftet att skapa en fungerande handel i området och dra upp människorna ur fattigdomen var uppfyllt, och lånekontoret ansågs nu - tyvärr - överflödigt. Man återgick då till att handla med vanliga pengar igen.
Swartz tar upp fler lyckade exempel och i vissa av dem har syftet med experimentet fullgjorts, medan andra helt enkelt blivit sådana hot för sittande eliter i samhället att de helt enkelt genom statliga tvångsmetoder förbjudit dessa banker och valutor. Som staten har en tendens att göra, då samhällets priviligierade hotas.
Storföretag
Idag finns det företag, som på inget sätt styrs genom demokratiska principer eller deltagande av dess anställda, som har betydligt mer makt och resurser än mindre stater. De är som diktatoriska stater utan fast landterritorium. Det är regel snarare än undantag att storföretag i tredje världen samarbetar med diktatoriska regimer, eller paramilitära organisationer, för att undvika att arbetarna ställer krav på sin situation, etablerar fackföreningar, osv. och när det är tal om insatser för att förbättra arbetarnas situation från statligt eller internationellt håll motarbetas det ofta aktivt av företagen. Precis som det såg ut i väst för "ett tag" sedan; då prokapitalister ogenerat gick ut och sa att arbetarna måste hållas fattiga och helt och hållet beroende av sina arbetsgivare, att alternativ för arbetarna skulle motverkas och att det alltid måste finnas en armé av arbetslösa som kan ta arbetarens plats om han eller hon bestämmer sig för att ställa krav på sin situation, så denne inte skulle våga göra det. Samma metoder används idag i tredje världen för att säkra företagens position. Vissa kommer med argumentet att "utan företag med slavliknande förhållanden skulle folket svälta och klara sig ännu sämre!", och det är ju absolut sant. Utan dessa företag skulle folket ha det ännu sämre, om vi antar att valet står mellan slav till i-landsföretag eller ingenting alls; men faktum är att dessa företag ofta aktivt motverkar att något alternativ för arbetarna ska finnas, staten ger ofta efter för företagen; och vi har då en lika korporativ politik som i väst (men som är mycket värre för folket, då vi inte direkt snackar om någon välfärdsstat).
Kevin A. Carson är en av de som menar att slaveri eller svält faktiskt inte är de enda två alternativen för tredje världen, utan att det finns fler. Han menar att man hellre borde göra en jordreform efter mutualistiska principer, tillåta arbetarna att organisera sig i en folkbank som kan ge billiga lån för möjligeter att starta egna verksamheter och kooperativ, och upphäva patenten i tredje världen så att även de kan använda sig av modern teknologi utan att de ska behöva ge bort en stor del av sitt arbetes produktion till patentinnehavares licensavgifter, och köpa dyra maskiner de kan tillverka billigt själva. Med andra ord menar han att en fri marknad är en viktig del i globaliseringen (liksom i all handel); så att folk kan delta på lika villkor. Idag finns så många hinder för folket i tredje världen att de ofta faktiskt helt enkelt blir utsugna av företagen; men ändå är ju detta naturligtvis bättre än att deras regim misshandlar dem utan att de har jobbtillfällen överhuvud taget. Att det är bättre än det sämsta alternativet betyder ju däremot inte att det inte finns ännu bättre alternativ, där valet inte står mellan att slava för i-landsföretag eller att inte arbeta alls; utan där en individ kan välja vad hon vill göra, och påverka sin egen situation till det bättre - utan att stå som slav till den rika världen som samtidigt motarbetar hennes alternativ till verklig framgång i livet. Jag tror att mer borde satsas på dessa alternativa åtgärder som faktiskt är befriande för tredje världens folk - då det ju egentligen "bara" handlar om ett avskaffande av statsprivilegier; inga förbud eller interventioner i ekonomin. Då det "bara" handlar om att ge dessa människor samma chanser som alla andra, och befria dem från västvärldens järngrepp (om än företag som använder tredje världen som billig arbetskraft naturligtvis är ett bättre alternativ, även för tredje världen, än att de inte skulle göra det; förutsatt att inget annat händer som förbättrar deras situation. Jag skriver detta gång på gång för att slippa påhopp av höger"liberaler" som vill mena att man är globaliseringsmotståndare om man uttalar sig negativt om slavarbete).
Däremot kommer sådana lösningar, som är verkligt befriande för folket, alltid att motarbetas av storföretagen. Storföretagen har ju världen över gjort sig kända för att ofta inte överhuvud taget bry sig om sina arbetares villkor; så länge de kan göra en liten vinst på deras lidande. Därför ser dessa givetvis ut som ett problem för vem som helst som förespråkar den fria marknaden - men är det in själv verket inte, som vi ska se här.
Storföretag och den fria marknaden
"Ska vi släppa lös storföretagen så de kan göra vad de vill med oss alla? Ska vi ge upp de statliga restriktioner som finns på dem, så vi inte har någonting alls att säga till om när de släpps lös?" är givetvis en förståelig oro man kan ha emot den fria marknaden. Men är det befogat? Är storföretagen "kungen av djungeln" på den fria marknaden? Klarar sig storföretagen ens på den fria marknaden? Jag skulle, föga förvånande för dem som läst mina tidigare inlägg, säga nej. Storföretag är allt för stora och klumpiga för att klara sig på en fri marknad, och i motsats till vad många tror är det faktiskt inte den fria marknaden, utan regleringarna av den, som lett till de riktiga storföretagens framväxt. Som Gabriel Kolkos forskning visar har försök till kartellisering och bildande av storföretag på en relativt fri marknad (som däremot fortfarande inte var fri; då skulle det varit ännu svårare) oftast varit enorma misslyckanden. De stora företagen är helt enkelt för klumpiga och ineffektiva för att kunna konkurrera med de mindre. När försök gjorts utan statligt stöd har ineffektiviteten visat sig så fort kartelliseringen påbörjats, och från första stund har storföretaget gått sämre och sämre jämfört med sina mindre konkurrenter. Först när företagen fått staten att aktivt gå deras ärenden, i vad som brukar kallas korporativ kapitalism, har storföretagen på allvar kunnat etablera sig. Först då en aktör gynnas framför andra av statliga ingrepp i ekonomin, har de andra inte kunnat klara sig längre (eller kunnat klara sig, men inte kunnat växa i takt med det priviligerade företaget). Kolko visar på att den så kallade "progressiva eran" i USA där ingrepp gjordes av staten för att reglera företagen - för att företagen inte ska bli "för mäktiga" hette det ofta utåt - egentligen syftade till en kartellisering av ekonomin och etablerandet av enorma storföretag med oligopolstatus; och de stora ekonomiska intressena stod bakom dessa ingrepp i ekonomin, och var ofta till och med drivande i dem, hellre än att det var tal om ingrepp som tvingats på dem i syftade till att minska deras makt. Kolko menar att företag föredrar statens inblandning i ekonomin framför en fri marknad, så länge detta sker till deras fördel förstås, och att subventioner och privilegier ger dem stabilitet och skyddar dem från konkurrens på ett sätt som tillåter dem att växa sig enorma - detta skulle inte vara möjligt på en fri marknad, då denna säkerhet och detta skydd från konkurens inte finns.
Ett företag är nämligen en planekonomi. Och en planekonomi kan ju fungera fantastiskt bra, när det rör sig om t.ex. en familj som planerar sina inköp en månad framåt; men blir väldigt klumpig och ineffektiv om t.ex. en hel nation ska planera sin totala produktion fem år framåt. Denna ineffektivitet såg vi i östblockets statssocialistiska projekt, och denna ineffektivitet skulle vi även se i dagens storföretag, givet att de konkurrerade på lika villkor mot sina mindre konkurrenter och staten inte var en hjälpande hand till dem. I ekonomin finns det visserligen något som kallas "skalfördelar", vilket innebär att ett företag som växer sig större har en fördel mot sina mindre konkurrenter pga sin storlek. Detta är sant. Men det finns även något som heter "skalnackdelar", vilket är de nackdelar ett företag stöter på när de nått en viss storlek, och storleken nu börjar verka kontraproduktivt; ju större man blir efter punkten där skalfördelarna blivit skalnackdelar, desto mindre vinst får man för varje tillverkad enhet - dvs företaget blir ineffektivare och börjar gå sämre. Vad statens hjälp till storföretagen gör, är att flytta dessa skalnackdelar längre och längre bort; så att det idag, pga statens regleringar av ekonomin och hjälp till speciella företag, är lönsamt att vara betydligt mycket större än vad som skulle vara lönsamt på en fri marknad - då man hellre skulle stannat på en mindre storlek vilket tillåtit företaget att göra effektiv planering samt att vara snabbt och flexibelt.
Kevin A. Carson menar att transportkostnader är extra viktiga när det gäller både storföretag och deras inbladning i globaliseringen. Korporativismen i ekonomin gör det lönsamt för företag att tillverka saker på en plats, och sedan transportera dem över halva världen och sälja dem där, utan att transporten kostar speciellt mycket; ibland inte något alls. Skattebetalare betalar vägar och järnvägar, och företag får bidrag från staten för transporter - för att gynna även statens och nationens intressen; dvs ren protektionism (Norge tjänar ju t.ex. mer på att ett norskt företag tillverkar produkter i Taiwan, än om taiwaneserna själva skulle göra det). På en fri ekonomi skulle det inte vara möjligt, då företaget tvingas betala sina kostnader själv, och detta skulle gynna lokala producenter; vilket kraftigt skulle öka deras konkurrenskraft mot storföretagen. Tar man bort dessa statliga subventioner till storföretag, plus patent, plus valutamonopol, plus jordmonopol, plus all annan intervention och alla andra monopol som finns på marknaden; då skulle storföretagen helt enkelt inte alls kunna hävda sig emot konkurrensen. Alls.
Med andra ord finns det ingen vidare befogad oro för att dessa företag skulle bli "lössläppta" på en fri marknad, och kunna regera som kungar med hela världens folk som sina undersåtar; förutsatt att alternativa, frivilliga och frihetliga strukturer byggs upp i den existerande kapitalismen innan statslösheten och frihandelssocialismen fullt ut kan äga rum. Finns det inga alternativ, och staten helt enkelt försvinner från en sekund till den andra finns det stor risk att krig om jord och tillgångar skulle bryta ut, företag och exstatliga militärmakter emellan, och att företag och/eller militär helt enkelt skulle utropa sig till nya stater och återuppta det gamla förtrycket; något många anarkister, t.ex. Benjamin Tucker, skrivit om. Det är ofta detta som vulgära libertarianer och höger"liberaler" förespråkar; vilket också är varför de kallas vulgära, och varför jag sätter "liberal" inom cituationstecken - då det egentligen bara rör sig om apologier och ett dyrkande av storföretag på samma sätt som 60-talets kommuniströrelse dyrkade statssocialistiska stater. För en verklig fri marknad måste alltså vissa förberedelser göras - och statslösheten måste komma succesivt och uppnås genom gradualism - vilket skyddar friheten från de frihetsfientliga intressena, främst storföretagen, som inget hellre vill än att upprätta en ny stat (eller återupprätta den gamla) för att kunna fortsätta existera i sin nuvarande storlek, med sina nuvarande privilegier.
Botemedlet mot exploaterande storföretag heter alltså inte reglering; utan tvärtom fri marknad. På en fri marknad blir helt enkelt storföretagens storlek deras fall; precis som Sovjetunionens ekonomi stagnerade och till slut kollapsade pga sin ineffektivitet. På en fri marknad är det de flexibla och snabbt förändringsbara småföretagen som är effektiva, och som skulle få de klumpiga och långsamma storföretagen att helt enkelt kollapsa som Sovjetekonomin.
Landäganderätt - jordfrågan
Kan man äga jord?
Hur är det med jord egentligen? Kan man äga den? Det är en fråga där folk som räknats till den så kallade vänsterlibertarianska traditionen skiljer sig ganska mycket åt. Anarkokapitalister tycker i regel att ja - man kan äga jord, genom att blanda sitt arbete med den, och genom denna blandning äger man jorden "för evigt" (eller näst intill), och har all rätt över den även om man slutar att beblanda sitt arbete med den och överlåter arbetet till någon annan. Georgister, som följer den amerikanske ekonomen Henry George's teorier, säger nej - man kan inte äga jord. Privat. Istället ska jorden ägas av staten, som representerar någon slags kollektiv "mänsklighet", och staten ska genom detta ägande ta skatt av den som brukar jorden och ge tillbaka dessa pengar till samhället. Georgister anser nämligen att jorden, eftersom det inte är skapad av någon enskild individ, tillhör hela folket - och använder någon en bit jord för sig själv ska hon visserligen kunna göra det, men måste då betala en skatt till de människor som genom hennes ensamrätt till jorden nu blivit berövade möjligheten att också använda marken. I och med att en person tar något som tillhör alla, måste hon således betala alla andra för att få ensamrätt till detta; det tycker georgisterna bör vara den enda skatten (georgisterna kallas därför ofta för "the Single-Tax Movement"). Andra skatter är alltså enligt georgisterna inte legitima, på grund av det tvång de innebär för individen, vilket generellt placerar georgisterna bland vänsterlibertarianerna.
Mutualister skiljer sig från båda dessa grupper. Mutualister anser å ena sidan att jord visserligen i grunden tillhör varje individ på jorden* - en gång i tiden fanns ju ett stadie då ingen ägde land exklusivt, och vem som helst kunde göra vad hon ville med det land hon för tillfället befann sig på, liksom alla andra kunde göra samma sak (även om de inte nödvändigtvis visste hur man gjorde detta, förutom att t.ex. använda en bit mark som övernattningsplats). Mutualister anser däremot att en individ bör kunna ha exklusiv äganderätt över land, utan att betala någon skatt eller någon annan tvångsavgift till någon. Själva existensen av en stat går ju inte ihop med anarkismen; och eftersom staten generellt äter upp handen om man ger den ett finger anser mutualisterna, liksom anarkokapitalisterna, att någon stat inte alls bör blandas in. Däremot ser vi liksom georgisterna det av hela mänskligheten gemensamma ägandet som markens "naturliga stadie", om man vill uttrycka det så. Faktum är ju att en individs ensamrätt över en bit mark innebär att det finns mindre mark för resten av individerna kvar att bruka än det fanns innan denna individ tog marken för sig själv. Därmed följer att äganderätten måste bestå av besittning och bruk. När en individ hittar en bit land som ingen annan använt, har hon full rätt att på denna bit land börja bedriva jordbruk eller bygga ett hus, eller något annat. Hon kan däremot bara åt sig själv ta så mycket land som hon kan bruka; tar hon mer än så är det en kränkning av resten av folket. Tänk t.ex. att person A hittar en ny kontinent mellan Europa och Amerika, och väljer att bosätta sig där. Enligt en anarkokapitalistisk jordäganderätt är det enda hon nu måste göra att t.ex. köra över hela kontinenten med en plog i en viss tid, och således blanda sitt arbete med marken, för att sedan få total äganderätt över den. När hon gjort detta är kontinenten hennes; och vill någon annan bruka denna mark måste de göra det på hennes villkor. Om hon själv brukar 1% av kontinenten, och ytterligare 99 personer kommer dit (för att inga andra alternativ finns, förutom att bruka annan mark som också någon annan redan gör anspråk på, och kräver "skatt" för) för att bruka de resterande 99% kommer hon kunna säga till dem "för att få bruka jorden, min jord, kräver jag att ni betalar mig 50% av er produktion i hyra". Och deras valmöjligheter här är att gå med på det, eller flytta därifrån; till annan mark där ägaren ställer liknande krav. Att välja mellan att underkasta sig hierarki A, eller hierarki B. Och som alla anarkister redan listat ut är valet mellan två ofriheter knappast detsamma som frihet.
Det är inte sannolikt att detta inträffar på så här stor skala; men på mindre skala inträffar det idag hela tiden, och skulle med en jordäganderätt, som inte baseras på personlig besittning och personligt bruk, troligtvis vara väldigt vanligt förekommande. Men vad person A gjort här är trots allt att genom sitt ägande utropa sig själv till härskare, eller stat (vilket vi återkommer till nedan), i det här samhället - som plötsligt inte längre känns speciellt anarkistiskt, utan "kapitalismen" har tagit över i anarkokapitalismen, och gjort sig av med prefixet "anarko-".
Besittning och bruk - jordens speciella natur
Vad mutualister istället förespråkar är en jordäganderätt baserad på besittning och bruk. Så länge en individ kontinuerligt brukar mark som hon tagit till sig själv från den "allmänt ägda marken", som förklarad ovan (se även fotnoten), blir marken exklusivt hennes. Detta dels av principskäl - en arbetare bör ha rätten till vad hon med sitt arbete producerar; men även dels av praktiska skäl - vem skulle t.ex. odla säd om vem som helst fick komma och ta de färdiga produkterna, och producenten fick stå kvar med kostnaderna för att producera dem? Däremot innebär detta inte att markägaren har denna äganderätt i all evighet, eller ens "näst intill". Slutar han använda marken och flyttar därifrån slutar han ju också blanda sitt arbete med marken - och äganderätten upphör därför**. Ägandet återvänder till "alla", och vem som helst, som vill och kan bruka marken, får återigen göra ägandet exklusivt till sig själv. Jord, även om den är brukad, är nämligen inte som vilken produkt som helst. Om jag hugger ner ett träd och av det gör brädor och bygger en lådbil, har jag självklart full rätt till min lådbil. Denna har jag skapat genom mitt arbete, som jag blandat med naturresursen (i det här fallet trädet), bearbetat med mitt kapital (som varit olika sågar, hammare osv.), och fått fram produkten; en lådbil. Detta träd är alltså nu mitt, genom det arbete jag blandat med det; men det ger mig däremot inte rätten till alla träd som växer upp i dess ställe. Skillnaden mellan trädet och marken här - vilket gör det enkelt att se det gamla och nya trädet som skilda ting, men den gamla och nya marken som samma resurs - är att marken inte försvinner och blir ny mark. Men det är ändå vad som i realiteten händer. Jag har fått ut olika typer av produkter ur marken medan jag arbetat med den, och när jag lämnar den är den inte lika med trädet som blivit en lådbil, utan lika med trädet som växer upp i dess ställe. Trädet jag fällde dog och blev något annat, medan marken fortfarande "lever", och fortfarande är mark - dvs går att använda för ytterligare, likartad eller annan, produktion - liksom träden som ännu lever, som växer där jag fällde trädet jag nu äger, men som inte är samma träd. Marken är fortfarande kapabel att ge produkter - precis som det nya trädet är, men som lådbilen inte är (annat än kanske som brasved eller tandpetare; men ni förstår nog poängen). Marken separeras alltså inte från naturen; jorden kan inte separeras från jorden - och kan därmed inte bli någon egentlig produkt på samma sätt som lådbilen blev från trädet. Därmed bör inte arbete med jord ge inte samma "eviga" äganderätt som mitt arbete med trädet, vilket gav mig till lådbilen.
Det är dock viktigt här att understryka att principen om besittning och bruk inte är, och inte är menad att vara, någon slags "objektiv sanning"; det är högst subjektivt om man ser marken som trädet som blev en lådbil, eller som det nya trädet som växer upp - båda inställningar går att förklara konsekvent och utan motsägelser. Man måste istället titta på vilken av dem som faktiskt verkar vettigast. För en anarkist borde det inte vara så svårt, i min mening (med tanke på konsekvenserna av respektive inställning på individens frihet och principen om jämlik frihet), men det är uppenbart att det finns andra som inte tycker samma sak.
Besittning och bruk i den fiktiva praktiken
Så - nu har vi alltså ett jordäganderättsystem baserat på besittning och bruk. Fantastiskt. Men vad får det egentligen för följder? För det första kommer den mark staten idag äger, och som ingen brukar, inte längre att säljas till redan rika individer - eller till aspirerande bönder som tvingas låna för att ha råd med mark att börja bruka - för skyhöga summor. Den kommer inte heller kunna ägas av stora jordägare och hållas utanför produktionen för att pressa upp priser på folkets bekostnad, som inte är något helt okänt i utvecklingsländer. Den kan helt enkelt besittas och brukas av vem som helst som kan och vill bruka den, eftersom att ingen ännu brukat den, och den då - även enligt "kapitalistisk" lockeansk äganderätt - borde vara "up for grabs". Detta innebär att en arbetare med dåliga villkor plötsligt har ett nytt alternativ för ett betydligt lägre pris än idag - jordbruk, eller vad som helst en plätt jord kan användas till. Detta sätter press på företagen att göra arbetarnas villkor bättre och ge dem högre ersättning, eftersom det nu finns ett reelt hot från en annan näring som kan "ta" deras arbetskraft. För första gången i världshistorien blir det alltså möjligt för en "marknadsmässig" lön att faktiskt vara marknadsmässig. Det ger även arbetare större möjligheter till egenföretagande, genom att de har en avgift mindre att betala för att kunna driva ett företag, vilket på samma sätt skapar en större press på arbetsgivare, som måste förbättra villkoren för att inte förlora arbetskraft.
Det gör också att samhället på allvar blir statslöst; vilket det utan denna ägandeprincip, åtminstone enligt min subjektiva åsikt, inte annars är även om staten som institution försvunnit. I en ekonomi med kapitalistisk jordäganderätt blir nämligen stora jordägare små stater i sig, och kan i vissa fall (som exemplet med person A:s nya kontinent tidigare i texten; men mer realistiskt genom någon form av kartellbildning), även bli stora stater - där individen till och med har mindre att säga till om än i dagens stat! Jordägaren fungerar precis som en stat. Han säger "det här är mitt land, ska du bo eller producera här måste du betala ränta, hyra och avgifter till mig för att få göra det!", precis som staten säger "det här är mitt land, ska du bo eller producera här måste du betala skatt för att få göra det!". Det finns heller inget som hindrar jordägaren från att sätta upp egna lagar och regler på "sin" jord, vilket eventuellt kränker individen på ännu värre sätt än statens lagstiftning idag, förutsatt att vi talar om en demokratisk stat, då folket i alla fall har en viss, om än väldigt liten, påverkan på den demokratiska staten; vilket de inte har på den allsmäktige jordägaren/diktatorn/kungen/drottningen. Om legitim äganderätt avgörs av besittning och bruk kommer en jordägare inte att säga "du måste ge mig 50% av produktionen för att få använda den här jorden!", då han inte har någon som helst rätt att bestämma ifall han själv inte besitter och brukar jorden. Jord han inte besitter och brukar har han heller ingen rätt till. Den kan således användas av den som det behagar utan att något måste betalas till vem som än påstår sig "äga" den, staten eller den tidigare jordägaren, då denne i själva verket inte gör det enligt principen om besittning och bruk. Uthyrning av mark blir således en väldigt problematisk sak, då ju ägande bestäms av vem som brukar marken. Då du överlämnar bruket av marken till någon annan överlämnar du även ägandet av den (naturligtvis är det en "regel" som bör vara flexibel; om du t.ex. drabbas av skada eller sjukdom bör man kunna ordna speciella överenskommelser som ger någon annan temporär bruksrätt utan att ägandet påverkas). Varför större jordbruk med flera inblandade i stort sett alltid skulle fungera som kooperativ med gemensam äganderätt hos brukarna, snarare än på ett kapitalistiskt vis, med en ägare och flera arbetare/bönder som själva inte äger det de producerar utan bara får en liten del av det tillbaka från ägaren. Givetvis kan och får man även bedriva produktion på "kapitalistiskt" sätt; men just inom jordbruket skulle det i realiteten omöjligt, då arbetarna/bönderna bara behöver säga "nej, nu vill vi äga det här kooperativt istället", och då byter ut jordens ägare, eftersom att den verkliga rätten ligger hos dem genom deras arbete - vem som än ser sig själv som landets "ursprunglige" ägare och arbetarnas arbetsgivare.
Slutkläm
Det går inte att säga att en typ av äganderättsystem är "rätt" eller "fel". Alla äganderättsystem är i grunden sociala påfund som fungerar som något som ger individen frihet och incitament till arbete, och belöning för arbetet; vilket skapar välfärdsvinster både för individen och samhället. Det är alltså upp till var och en att avgöra vilket system som verkar vettigast; ett som skapar klassklyftor, en politisk och en ekonomisk parasitär härskarklass som lever på andras arbete, försämrade valmöjligheter för individen på bekostnad av härskarklassernas möjligheter till slöseri, och ett system där majoriteten inte äger några produktionsmedel överhuvud taget - dvs det kapitalistiska systemet - eller ett där klassklyftor suddas ut, där parasitära härskarklasser försvinner, där individen är fri att göra i princip vad hon vill så länge hon inte skadar någon annan, och där de som arbetar äger vad deras arbete producerat - dvs det klassiskt anarkistiska och mutualistiska systemet. För mig känns valet, som sagt, inte så svårt; men många håller inte med, och många har fortfarande inte ens hört talas om möjligheten, utan tror att valet står mellan kapitalism och kommunism. Men varför välja mellan pest och kolera, när man kan vara frisk? Mutualismen som idé må vara bortglömd i de flesta delar av den politiska debatten; men ju längre tiden går, och ju mer vi ser av så väl kapitalismens som kommunismens och statssocialismens misslyckanden, desto rimligare verkar de mutualistiska idéerna - och tiden har nog aldrig varit mer mogen än nu, när de gamla systemen antingen totalt misslyckats eller har uppenbara men svårlösta problem, för det "nytänkande" (trots att idéerna är allt annat än nya) som mutualismen erbjuder dagens samhälle.
------------------------------
* Vad som menas med "jorden i grunden tillhör varje individ på jorden" och "gemensamt ägande" i denna mening är alltså inte vad som menas med gemensamt ägande när t.ex. en kommunist talar om en sådan ägandeform. En kommunist menar att vi äger, och därför bör styra, all jord gemensamt; och att vi därmed inte bör förändra formen av ägande från "naturtillståndet" utan istället hitta bra sätt att gemensamt styra över jorden - medan en mutualist menar att det gemensamma ägandet enbart är ett naturtillstånd för icke brukad jord, vilket övergår till individuellt "ägande" vid besittning och bruk. Vi skulle alltså lika gärna kunna säga att ingen äger jorden i ett naturtillstånd - vilket ger samma resultat. Vad vi poängterar är alltså helt enkelt att utan något privat anspråk på jord, över huvud taget, kan vem som helst ta vad som helst från naturen utan att stjäla från någon eller göra någon orätt; därmed är naturtillståndet att betrakta som antingen en form av gemensamt ägande - i bemärkelsen att allt potentiellt tillhör alla, och tillfaller den som separerar det från naturen; eller ett tillstånd där ingen äger någonting alls, men allt tillfaller den som separerar det från naturen.
** Ett motargument mutualister ofta får emot en jordäganderätt baserad på besittning och bruk är att "då kan ju vem som helst komma och göra vad som helst bara man åker och handlar eller ligger och sover" osv. Givetvis krävs det en viss tid innan mark kan anses övergiven och återigen "allas egendom", och exakt hur lång den tiden ska vara är upp till aktuellt samhälle, eller aktuella försvarsorganisationer som tar på sig uppgiften att skydda jorden, att avgöra. Det troligaste är dock att ägarbyte oftast kommer att ske genom försäljning, som idag; dvs en jordbrukare säljer jordbruket innan han flyttar därifrån, och kan han inte sälja det väljer han hellre att bo kvar ett tag till tills köpare dyker upp. Så länge han bor där och brukar jorden har han ju exklusiv äganderätt, och kan sälja som han vill. De viktigaste aspekterna i en äganderätt av det här slaget är just möjligheterna till användandet av obrukad jord - och att det rent praktiskt blir omöjligt för "frånvarande jordägare" att, liksom en stat, ta "skatt" från jordens egentliga brukare.
Det svenska klassamhället
Klassamhället är en känslig punkt i den politiska debatten, som ingen riktigt vill prata öppet om. Från högerhåll hör man ofta att klassamhället inte längre existerar. Man pratar om två olika klassanalyser, ingen av vilka längre existerar; den ena är den marxistiska klassanalysen, där klasstillhörighet bestäms av plats i produktionen. Här är de två klasser som mest kännetecknar "motsättningarna" på marknaden arbetarklassen och borgarklassen (däremot finns många fler samhällsklasser som vi däremot inte ska komplicera inlägget ytterligare med). Arbetarklassen kännetecknas av att den är beroende av att sälja sitt arbete för att överleva; medan borgarklassen kännetecknas av att äga så pass mycket kapital att den är befriad från arbete och istället kan leva på t.ex. räntor och avkastning på redan ägt kapital - vilket enligt arbetsvärdeteorin i stort sett är detsamma som att leva på andras arbete.
Från högerhåll menar man alltså ofta att arbetar- och borgarklassen inte lägre finns, utan är ersatt av ett klasslöst kapitalistiskt samhälle (även om man ofta i nästa andetag försvarar klassamhället, som nyss inte fanns, som något "naturligt"; vilket visar att dessa apologister ofta har lika stora problem att förstå historia och sammanhang, som de har att förstå frihet). Främst menar man att detta är eftersom så pass många arbetare idag "äger företag", genom att äga aktier. Detta, menar man, gör även arbetarklassen till borgarklass, och således alla till samma/ingen klass.
Detta är felaktigt av två anledningar.
För det första gör inte tio Ericssonaktier att man inte längre är beroende av arbete för att leva. Man är fortfarande en arbetare, och får som bäst ett litet tillskott från aktierna utöver sitt arbetes inkomster; som Johan Ehrenberg och Stefan Ljunggren poängterar i "Nya Ekonomihandboken", ger aktier för 20 000 kronor med en aktieutdelning på 2-3% bara c:a 400 kronor i inkomst, och den absolut största delen av inkomsten kommer naturligtvis fortfarande att komma från arbetet. Man är alltså inte borgarklass, utan liksom till och med en förskoleelev troligtvis skulle kunna lista ut; en arbetare som äger lite aktier.
För det andra ser inte Sverige ut som högern vill tro; aktieägandet är inte utspritt jämlikt och harmoniskt över folket - och har därför heller inte utplånat samhällsklasserna. Tvärtom. Statistik från SCB:s rapport "Minskade vinster 2001. Kapitalvinster och kapitalförluster. Förmögenhet." från 2003 visar att 90% av Sveriges befolkning bara äger 2,5% av de börsnoterade aktierna. Arbetarna livnär sig alltså inte genom aktieägande, utan genom arbete; aktierna man äger är som bäst en extra inkomst, liksom poker eller black jack, och ger dem varken kontroll över hur företaget de "deläger" (för det gör de ju inte mer än på papperet) utvecklas eller en inkomst som ersätter deras arbete. De rikaste 10% äger däremot 97,5% (!) av aktierna; och zoomar man in mikroskopet till den rikaste 1% av folket äger denna rikaste procent fortfarande över 72% (!!!). Räknar man med fonder äger 90% av Sveriges befolkning 20%; medan de rikaste 10% av folket fortfarande äger 80% - så även här, där "vanligt folk" väl kan sägas spara mest, finns inget som helst som pekar på att arbetare nu äger som borgare. Denna rapport tas även upp i ovan nämnda bok av Ehrenberg och Ljunggren, som kan rekommenderas för den som vill lära sig om grundläggande tendenser i svensk ekonomi då den är skriven på ett väldigt enkelt, lättillgängligt och kortfattat sätt; även om jag inte kan skriva under på de politiska åsikter som förmedlas i boken. Hela rapporten från SCB finns att läsa i .pdf på SCB:s hemsida. Direktlänk här: http://www.scb.se/statistik/HE/HE0103/2001A01/IF0103_2001A01_BR_HEFT0303.pdf
Den andra klassanalys man brukar använda är en som delar upp folket i olika klasser beroende på hur "rik" man är; t.ex. ekonomisk underklass, medelklass och överklass. Även här menar man ofta att det inte lägre finns något klassamhälle att tala om - och här får man inte sällan medhåll av en självbelåten, och självutnämnd, "vänster"; dvs socialdemokrater som hävdar att det är deras politik som fått samhället att se ut på det här sättet, där ingen är rik och ingen är fattig. Där alla tjänar "lagom". Detta är däremot inte heller hur Sverige faktiskt ser ut. Tidigare nämnd rapport från SCB visar att rikedomarna är väldigt olika fördelade; och ett klassamhälle absolut är att tala om. I rapporten skriver man:
"De rikaste 10 procenten har i genomsnitt en nettoförmögenhet på 2 412 000 kronor och de med minst nettoförmögenhet en negativ förmögenhet på 241 000 kronor. Det är först i den fjärde decilen som den genomsnittliga nettoförmögenheten är positiv med ett medelvärde på 2 100 kronor. Det är således mer än 30 procent av Sveriges befolkning som har negativ nettoförmögenhet eller mycket låg nettoförmögenhet"
"Negativ nettoförmögenhet" betyder alltså att man är skyldig mer än man äger; och man således egentligen inte äger någonting alls utan bara använder lånade tillgångar. Den rikaste tiondelen av befolkningen har däremot en nettoförmögenhet på över två miljoner kronor! När någon pratar om att ekonomiska samhällsklasser inte längre existerar - att det inte längre finns någon ekonomisk över- och underklass - vet man ju inte riktigt om man vill skratta eller gråta. Det handlar det om kapitalistapologister, som helt enkelt inte vill att folk ska veta vilka enorma orättvisor som råder i samhället; eller socialdemokrater som vill att deras politik med "socialism" genom statsintervention på en kapitalistisk marknad ska ha varit lyckad. För dessa "högre mål" får sanning och fakta stiga åt sidan; för dessa mål står påhitt som stöder deras modeller och lögner högre i kurs.
Det är uppenbart att samhällsklasser fortfarande existerar i samhället; en uppdelning i arbetar- och borgarklass i produktionen (plus trasproletariat, mellanskikt och småborgerlighet som vi inte skulle ta upp), liksom en rent ekonomisk klassuppdelning i en under- medel- och överklass. Istället för att blunda för fakta, och låtsas som om klassamhället inte existerar, borde man kanske öppna ögonen och försöka få samhällsklasserna att jämnas ut på riktigt? Alltså kämpa för att ta bort de privilegier som stat och borgarklass har under vår korporatistiska statsmonopolkapitalism; attackera roten på problemet istället för att ansa grenarna i ett försök att inbilla oss själva att trädet kanske trots allt är ganska fint.
Till arbetsvärdeteorins försvar...
En vanlig missuppfattning av teorin hos så kallade marginalister, är att den menar att eftersom en produkts värde är arbetet nedlagt i produkten måste köparen nödvändigtvis uppskatta varje produkt med samma mängd nedlagt arbete lika mycket. Härifrån kommer "mud pie"-argumentationen, där man menar att eftersom samma mängd arbete är nedlagt i att tillverka en paj med lera och en med t.ex. körsbär, måste deras värden bli lika stora, och konsumenten måste då uppskatta en paj av lera lika mycket som en körsbärspaj. Detta menar de att man bara behöver se på verkligheten för att upptäcka att det inte stämmer; och drar av det slutsatsen att arbetsvärdeteorin också är det. Visst, mycket riktigt är en körsbärspaj av större nytta för en konsument än en av lera. Men detta menar även arbetsvärdeteoretiker, då de skiljer på samhälleligt nödvändigt arbete och icke samhälleligt nödvändigt arbete. Värdet, dvs det nedlagda arbetet, på de båda pajerna är mycket riktigt lika stort. Det var lika jobbigt för bagaren att göra en paj av lera som en körsbärspaj, och för det arbetet kräver han lika mycket betalning. Konsumentens upplevda nytta av produkten påverkas däremot inte av mängden arbete ledlagt i den; och för att en produkt ska vara "samhälleligt nödvändig" krävs det att konsumentens upplevda nytta av en produkt omsatt i pris är lika hög eller högre än produktens värde, dvs det nedlagda arbetet, uppfattas av producenten. Är konsumentens upplevda nytta lägre, måste antingen produktionsprocessen effektiviseras (och värdet då sjunka till en nivå konsumenten är villig att betala som pris) eller så måste producenten helt enkelt sälja till förlust; och väljer då troligtvis att sluta sälja produkten. Konkurrensen och marknaden avgör ifall en vara innehåller samhälleligt nödvändigt arbete eller inte; gör den inte det är den helt enkelt inte värd att producera då inte efterfrågan för den finns; värdet är för högt för marknadspriset. Därför slutar bagaren att baka pajer av lera, och koncetrerar sig istället på körsbärspajer som konsumenterna är beredda att betala ett pris för som är lika med eller högre än värdet han sätter på sitt arbetes möda. Det förklaras i ett förord till Marx "Filosofins Elände" på följande vis av Friedrich Engels:
"I det nuvarande kapitalistiska samhället producerar varje industrikapitalist på egen hand vad, hur och hur mycket han vill. Men det samhälleliga behovet förblir honom en obekant storhet, såväl vad kvaliteten, arten av föremålen som behövs, som vad deras kvantitet beträffar. Vad som i dag inte kan levereras fort nog, kan måhända i morgon utbjudas vida utöver behovet. Trots detta blir till sist behovet på ena eller andra sättet, illa eller väl, mättat och produktionen inriktar sig i det stora hela till sist på de föremål som behövs. Hur sker denna motsägelsens utjämning? Genom konkurrensen. Och hur åstadkommer konkurrensen denna lösning? Helt enkelt genom att den sänker värdet av de till art eller mängd för samhällets tillfälliga behov obrukbara varorna under deras arbetsvärde och på denna omväg låter producenterna känna att de har producerat antingen överhuvud obrukbara eller i och för sig brukbara artiklar i obrukbar, överflödig mängd."
Att hävda, som vissa faktiskt gör, att arbetsvärdeteorin inte i sin beräkning tar med konsumentens subjektiva värdering av en vara är alltså helt galet. Erbjuds en vara på marknaden till ett för högt pris, jämfört med vad konsumenterna är beredda att betala, måste priset sjunka för att produkten ska vara säljbar. I ett samhälle med fri konkurrens sjunker däremot priset inte bara till den nivå konsumenten är beredd att betala; utan priset sjunker ända till, eller nära, värdet. Erbjuder jag t.ex. korv för 500 kronor styck vill kanske igen köpa den, och jag måste hypotetiskt sänka mitt pris till 10 kronor för att ha en marknad för korv. Det är dock fullt gångbart för mig, eftersom att korven bara kostar 2 kronor för mig att producera (råvaror plus arbetsersättning till mig själv). När andra ser att det finns en marknad för korv kommer däremot en ny aktör också att börja producera korvar, och för att få fördel på marknaden kommer han att sälja sina korvar för 9 kronor styck. Nästa aktör kommer in på 8 kronor, osv. tills priset är nere kring värdet; och då är drygt 2 kronor. Anledningen till att prisbildning fungerar på det här viset under fri konkurrens är just på grund av konsumentens subjektiva värdering av produkterna; däremot bestämmer inte bara den, utan även konkurrensen hos producenterna, en varas långsiktiga pris. Faktum är att det är produktionskostnader som under fri konkurrens i slutändan kommer avgöra priset; är konsumenten beredd att betala mer till en början, kommer ändå konkurrens mellan producenter leda till ytterligare lägre priser - och är konsumenten bara villig att betala ett lägre pris än producentens produktionskostnader, kommer produkten att försvinna från marknaden, efter att de sista producerade produkterna sålts ut till detta lägre pris - dvs till förlust.
För att avsluta måste jag bara lägga in ett citat som visar hur utbredd okunskapen om arbetsvärdeteorin verkligen är idag; i "The Concise Guide To Economics" skriver Jim Cox, som tydligen till och med är professor i nationalekonomi vid Gwinnett Campus på Georgia Perimeter College i Lawrenceville, detta:
"Enligt arbetsvärdeteorin är det så, att om du äter en pizzaslice till lunch, värderad pga arbetstiden nedlagt i den, måste du nödvändigtvis värdera nästa slice lika mycket. Arbetsvärdeteorin förnekar den väletablerade lagen om försvinnande marginalnytta vilken säger att värdet för konsumenten faller med mer konsumtion av varan i fråga. Hur en troende marxist någonsin berättigar upphörande pizzaätande är fortfarande ett mysterium."
Nej, inte riktigt, vilket vi visat på ovan. Däremot stämmer det ju att nästa pizzaslice kommer att kosta dig lika mycket som den förra; priset sjunker inte för att du blir mättare, även om din subjektiva värdering av pizzan gör det, och gör att du kanske föredrar pengarna istället för mer pizza. Denna försökta förlöjling av arbetsvärdeteorin sätter alltså lite krokben för sig själv, och visar istället teorins korrekthet jämfört med författarens, troligtvis något förhastade, poäng - att producentens pris per pizzaslice på något sätt skulle variera beroende på hur mätt konsumenten är. Om vi antar att priset ligger över värdet, kommer däremot långvarig ovilja till att äta pizza leda till att priserna sjunker; ligger priserna däremot på värdet kommer istället antingen produktionsprocessen effektiviseras, om så är möjligt; eller så kommer pizza helt enkelt sluta säljas av producenten och överlåtas till konkurrenterna - och om konsumenternas upplevda nytta av pizza är lägre än samtliga producenters värde, kommer pizza att försvinna från marknaden.
Att arbetsvärdeteorin på något sätt skulle vara "motbevisad" av marginalnytteteorin ställer jag mig alltså väldigt frågande till; speciellt med tanke på att ingen egentlig skillnad finns, mer än att maginalisterna betonar konsumentens nytta snarare än producentens arbetsvärde; medan arbetsvärdeteorin gör tvärtom.
