mutualism

När det kommer till att upphäva kapitalistisk exploatering av arbetarklassen har mutualismen några grundpelare. En av dem är kooperationen; verksamhet som ägs och drivs av dess arbetare, och där alla inkomster således går till dessa. En annan är småföretagandet; i verksamhet där kooperation mellan olika individer inte krävs för produktionen, utan en individ kan sköta arbetet på egen hand, är individuellt småföretagande att föredra.

Men enbart kooperation och egenföretagande skapar inga förutsättningar för att upphäva exploateringen, då banker och kapitalister fortfarande kan, och kommer att, suga ut värde från arbetet genom ränta från investeringar och lån. För att exploateringen av arbetet ska upphöra krävs att arbetarna på egen hand tar över kapitalisternas uppgifter - då investeringar och lån i allra högsta grad krävs för att en verksamhet ska kunna fungera.

Det mutualistiska alternativet är således en kooperativ, medlemsägd, bank (eller kanske snarare kreditunion) där investeringar och lån sker utan ränta. Hur ska då detta kunna gå till? Vem ska låna ut pengar till någon annan om denne inte får en belöning - ränta - för besväret? För att förstå svaret måste vi först förstå att den mutualistiska bankens funktion på inget sätt är densamma som en traditionell i en traditionell bank. Vi vill inte, som vissa kritiker tror, bara "avskaffa räntan" och sedan driva den mutualistiska banken på samma vis som en vanlig bank, med låntagande och utlåning. Detta - har kritikerna väldigt rätt i - skulle aldrig fungera, då utlånarna naturligtvis skulle föredra att få ränta på sina utlånade pengar, och därför aldrig skulle ingå i en räntefri bank.

Svaret är istället detta: den mutualistiska banken sysslar med att ge ut krediter, och dessa tar låntagaren från sig själv. Låter det konstigt? Om vi utgår från hur en traditionell bank fungerar låter det väldigt konstigt; men det är inte riktigt så konstigt som det låter. Att få kredit från den mutualistiska banken ser ut på följande vis.

1. Låntagaren uppger en säkerhet som accepteras av banken. Detta kan vara hans eller hennes hus, bil, olika former av produktionsmedel - eller, praktiskt taget, vad som helst som accepteras av banken.

2. Banken trycker upp pengar, eller banksedlar (eller har något system bestående av digitala krediter på t.ex. ett bankkort som används inom samarbetet) motsvarande en viss del av marknadsvärdet på säkerheten (t.ex. 50%, eller vad bankens medlemmar föredrar - över 50% blir dock ineffektivt, då detta gör att krediterna inte är säkrade på ett optimalt sätt).

3. Pengarna ges till låntagaren, som kan investera, konsumera eller göra vad som helst för sina pengar. Den säkerhet som uppgetts kan sedan brukas av låntagaren precis som han brukat den förut; han måste inte fysiskt ge sitt hus eller sin bil till banken under tiden för lånet.

Som vi ser finns här ingen utlånare. Ingen som måste ha en ränta för att avstå från sina pengar; ingen som måste få betalt varken för sin avhållsamhet eller på grund av tidspreferens. Helt enkelt - ingen ränta krävs! Istället för att ett lån ska innebära att egendom omfördelas från fattig - låntagare - till rik - utlånare - innebär mutualistisk kredit att någon ges tillgång till kreditpengar och sedan betalar tillbaka samma belopp som krediterna består av. Den enda kostnad som tillkommer är banktjänstemännens arbetskostnad, och bankens administrativa utgifter - vilket knappast kan kallas en ränta, då den inte är ett pris på utlåning utan istället enbart är en kostnad för administration och arbete. Denna kostnad ingår dock idag i räntan som betalas, och vi kan därför - för enkelhetens skull - även kalla den en "ränta" i den mutualistiska banken. Resultatet av att använda denna terminologi är att krediterna inte är absolut räntefria, men att räntan kommer att vara så låg som det över huvud taget är möjligt då den enbart betalar för arbete och administration; och kommer inte att på något sätt leda till kapitalackumulation hos redan besuttna individer.

Varför skulle inte detta system urarta, och ägarna kräva större profit och därmed införa/höja räntan? För att ägarna är medlemmarna. Ägarna är låntagarna, vars intresse är att få så billig kredit som möjligt. Resultatet av en höjd ränta vore att medlemmarna skulle få betala ett högre pris för sina krediter, varefter denna summa skulle betalas tillbaka till dem i form av "vinst" när vinstutdelning sker. Tar vi hänsyn till tidspreferens skulle således en ökad ränta innebära att ägarna får en mindre vinst, då de först måste ge upp sina pengar för att sedan få tillbaka dessa vid ett senare tillfälle. Det mest "giriga" ägarna - dvs medlemmarna - kan göra är därför att hålla räntan nere, och hålla krediterna så billiga som möjligt.

Vad åstadkommer den mutualistiska banken? På samma vis som producentkooperationen och egenföretagandet gör kapitalisten överflödig i näringslivets drift, och principen om besittning och bruk gör jordägarens utsugning omöjlig, gör den mutualistiska banken kapitalisten överflödig i verksamhetens finansiering. När krediter ges efter uppgiven säkerhet, och utan utlånare, försvinner behovet av räntan; då denna existerar som incitament till utlåning. Att låna blir så billigt som det över huvud taget är möjligt, samtidigt som allt värde finns säkrat i verklig egendom vilket förhindrar den kreditexpansion och överbelåning som är pappersmyntfotens och den traditionella bankens last. Alla tjänar på detta - förutom kapitalisten, som inte längre behövs över huvud taget.

Men vad händer med de egendomslösa? De som inte har någon egendom att uppge som säkerhet för ett lån? Dessa kan med fördel vända sig till en kooperativ försäkring, som poolar försäkringspremier från låntagare och använder dessa resurser som säkerhet hos banken. Detta blir en extra kostnad, naturligtvis; men fortfarande en mindre sådan än den traditionella bankens ränta, och kostnaden finns bara tills dessa faktiskt skaffat sig egendom som de själva kan använda som säkerhet. Då även denna försäkring är kooperativ, dvs ägs av de egendomslösa låntagarna, betalas den del av premien som inte behövs för att täcka upp förluster sedan tillbaka till dem när krediten betalats tillbaka. Även för de människor som är helt och hållet egendomslösa, som enbart har de pengar deras arbete givit dem, är detta således ett bättre alternativ än den traditionella banken.

Den mutualistiska banken är alltså inget som kräver idealister och människor som är beredda att offra väldstånd för att följa "det stora socialistiska idealet"; tvärtom är det något som gynnar alla deltagare ekonomiskt, och som samtidigt skapar den fria och frivilliga socialismen. Precis som kooperationen och egenproducerandet ger fördelar till deltagarna, i förhållande till de kapitalistiska alternativen, är den mutualistiska banken såväl ett steg mot socialismen - mot slutet på exploateringen av arbetet - som ett steg mot ett ökat välstånd för alla deltagare. De enda förlorarna är kapitalisterna; och detta enbart då resultatet av arbetet går direkt till arbetarna, och kapitalisterna inte längre behövs för att dela på kakan.

Istället för att förbjuda eller försöka subventionera bort räntan och utsugningen genom statssocialistiska planer som hittills alltid misslyckats innebär det mutualistiska alternativet helt enkelt att göra kapitalisten överflödig, räntorna olönsamma och arbetet - hellre än exploateringen av detsamma - som grund till välståndet. Och i detta spelar "det vanliga folkets" egna kooperativa, mutualistiska, bankväsende en väldigt viktig roll.