mutualism

__________________________
LÖNEARBETET


När vi mutualister pratar om att avskaffa lönearbetet uppstår ofta missförstånd från alla håll och kanter. "Ni vill ju inte alls göra det, ni vill ju att arbetarna i kooperativen individuellt ska ersättas för sitt arbete!", säger kommunisterna. "Vaddå, vill ni inte att folk ska kunna ersättas för arbetet?", säger prokapitalisterna. För att reda ut detta missförstånd måste vi först definiera "lönearbete". Vad är det?

Lönearbetet är en social och ekonomisk relation som uppstår när en klass människor äger och en annan klass inte äger i tillräcklig utsträckning och istället måste arbeta åt dem som äger. Detta är dock inte en tillräcklig definition, då lönearbetet är något specifikt kapitalistiskt. En slavägare som tvingar sina slavar att arbeta administrerar slaveri, inte lönearbete. För att lönearbete ska kunna uppstå som en social relation krävs en "fri" arbetarklass och en ägande klass som anställer dessa människor, samt ger dem en lön för deras arbete.

Detta kan tyckas rimligt, men faktum är att arbetet - som i själva verket är den produktiva delen i produktionsprocessen - inte avlönas i samma grad som det skapar värde i produkter. När arbetet, liksom i kapitalismen, är en vara är dess pris inte detsamma som värdet av vad det skapar. Därför kan vi skilja på "arbetspris" och "arbetsproduktivitet". Arbetspriset är det pris som betalas för varan "arbete", där det långsiktiga priset avgörs av (1) kostnaden för reproduktion av arbetet, och (2) knapphet. Detta innebär att det värde som arbetet skapar inte har något med arbetets pris att göra; det avgörs istället av hur mycket arbetaren behöver för att kunna arbeta lika mycket imorgon och hur eftertraktat och sällsynt en viss typ av kompetens är. Finns kompetens i överflöd kan således arbetspriset pressas ner nästan hur långt som helst, tills den gräns där arbetaren bara har råd med mat och husrum (detta var väldigt vanligt i kapitalismens barndom, och än idag i många utvecklingsländer; i industriländerna har dock facklig kamp på många håll gjort en högre standard möjlig). Ju mer sällsynt och eftertraktad en viss typ av kompetens är desto dyrare blir den, däremot. Precis som när det gäller vilken vara som helst.

Detta är alltså lönearbete - naturligtvis väldigt sammanfattat. Hur skiljer sig då den form av ersättning som en del av oss anarkistiska socialister, exempelvis mutualister och kollektivister, förespråkar från lönearbetet? På alla sätt. Vår vision är inte ett samhälle där en klass äger och en annan klass arbetar åt dessa för en lön som avgörs av arbetets reproduktionskostnad och knapphet. Vår vision är tvärtom ett samhälle där arbetarna äger sina egna produktionsmedel och sköter sina egna investeringar med hjälp av kooperativ kredit. Produktionens fulla värde går således direkt till arbetarna, och arbetarna avgör själva hur intäkten ska fördelas mellan arbetarna (efter vilka principer som helst; insats, behov, hur mycket utbildning som krävts för uppgifterna, osv. - eller en blandning av dessa och/eller andra principer) och hur mycket som ska gå till konsumtion och till återinvestering. Ingen exploatering sker då arbetet inte längre är en vara som köps och säljs, utan arbetarna förfogar tvärtom själva över såväl produktionsmedlen som ersättningssystemen. Vad detta handlar om är således inte en lön, som betalas för att person A säljer sitt arbete till person B, utan den oavkortade produktion som arbetarna själva skapar. Hela den sociala klassituation - de ägande och de icke ägande - som lönearbetet baseras på är borta ur ekvationen, liksom arbetet som varuform.

För verkligheten ser i detta fall ut precis som Pierre-Joseph Proudhon beskriver den i "The System of Economic Contradictions":

"The value of labor is a figurative expression, an anticipation of effect from cause. It is a fiction by the same title as the productivity of capital. Labor produces, capital has value: and when, by a sort of ellipsis, we say the value of labor, we make an enjambement which is not at all contrary to the rules of language, but which theorists ought to guard against mistaking for a reality."".

I verkligheten har arbetet inget värde som ligger till grund för prisbildning; detta är en kapitalistisk fiktion, vilken uppstår först när arbetet blivit en vara. Arbetet är produktivt, och bör ge en ersättning motsvarande produktionen hellre än enligt ett värde baserat på reproduktionskostnad. På samma sätt har kapital värde och är inte produktivt. Det kan öka arbetets produktivitet, men bör inte belönas efter denna produktionsökning utan efter det värde som finns i kapitalet (dvs vad produktionsmedlen faktiskt kostar att producera). Detta sker inte inom kapitalistiska strukturer, där ekvationen vänds upp och ner. Detta sker däremot när arbetare själva äger sina produktionsmedel, förfogar över produktionsresultatet och investerar i sina egna verksamheter genom kooperativ kredit. Då motsvarar arbetets intäkter dess produktivitet, samtidigt som produktionsmedlens pris motsvarar deras faktiska värden - inget mer än så kan sugas ut för att en viss klass förfogar över produktionsmedlen medan en annan arbetar för denna klass. Arbetet får enbart ett värde, och därefter ett pris baserat på arbetets reproduktionskostnad, när detta är en vara och när arbetet och produktionsmedlen är åtskilda. Och kapitalet kan bara belönas för dess "produktivitet" när det tillhandahålls av någon annan än arbetarna själva; om arbetarna själva äger produktionsmedlen innebär bättre produktionsmedel enbart mer effektivt arbete, och därmed en större produktion som tillfaller arbetarna själva - dvs arbetet, som är produktivt, får en högre ersättning medan arbetet bakom de nya produktionsmedlen (produktionsmedlen, som trots allt enbart är resultatet av tidigare arbete) ersätts efter detta tidigare arbetes produktivitet - vilket är detsamma som produktionsmedlens värde.

(Känns pratet om värden otydligt så kan ni med fördel läsa detta och detta inlägg som ger en kortfattad förklaring av arbetsvärdeteorin.)



__________________________
INVÄNDNINGARNA


Då kommer förstås de vanligaste invändningarna från textens inledning, som måste besvaras. Vi tar prokapitalisternas först - vaddå, vill ni inte att folk ska kunna ersättas för arbetet? Denna invändning är, i princip, redan besvarad. Vi vill självklart att arbetet ska ersättas - men inte genom lönearbete; inte enligt kapitalistiska principer med arbetet som en vara. Vi vill att arbetet ska ersättas enligt arbetets produktivitet. När det handlar om kollektiva insatser är det förstås omöjligt att beräkna varje arbetares insats och dennes exakta bidrag till värdeskapandet; vid kollektivt arbete bör ersättningen därför också vara kollektiv. Om ett arbetarkooperativ producerar för X tillfaller produkten hela kooperativet, där kooperativets medlemmar sedan delar upp intäkten på det sätt de anser vara bäst för dem själva. Detta besvarar även en vanlig invändning från kommunister - som dock inte togs upp i inledningen - att det exakta bidraget som en enskild arbetare står för är omöjligt att räkna ut i kollektiva processer. Enligt principen kollektiv process - kollektiv ersättning försvinner dock detta problem, och det är arbetarna själva som avgör hur stor varje individs del av produktionsresultatet ska vara, enligt de principer de väljer att basera fördelningen på.

Vi fortsätter med kommunisternas invändningar. Ni vill ju inte alls avskaffa lönearbetet, ni vill ju att arbetarna i kooperativen individuellt ska ersättas för sitt arbete! Även detta anser jag har besvarats ovan; att ersättas för en arbetsinsats baserat på arbetets produktivitet är något helt annat än lönearbete, där ersättningen baseras på arbetets pris som vara. När person A inte längre säljer sitt arbete till person B, utan A och B tillsammans äger de produktionsmedel de använder och fördelar intäkterna mellan varandra, existerar inget lönearbete. Individuell ersättning är inte detsamma som lönearbete - precis som kollektiv ersättning inte är detsamma som lönearbetets motsats. Tvärtom har individuell eller kollektiv ersättning inget med saken att göra. Om all ersättning sker kollektivt, baserat på behov, samtidigt som verksamheten ägs av en "extern" individ som behåller mervärdet i form av kapitalavkastning, är detta fortfarande lönearbete. I allra högsta grad. A säljer här arbete till B, och även om ersättningen är kollektiv ("A" får alltså här representera en grupp arbetare) och behovsanpassad sker ersättningen enligt varuprinciper - behoven blir desamma som arbetets reproduktionskostnad, och mervärdet tillfaller kapitalisten. Lönearbete har således inget att göra med om en ersättning är individuell eller kollektiv, utan om den baseras på varan arbetets värde eller det verkliga arbetets produktivitet. Gäller det första så råder en lönearbetessituation - oavsett om ersättningen är kollektiv eller individuell - gäller det senare så råder inte en lönearbetessituation - oavsett om ersättningen är kollektiv eller individuell.

En annan, mindre seriös, invändning som ibland kommer från kommunistiskt håll är: arbetarna exploaterar ju bara sig själva här, de kan fortfarande inte konsumera alla sina intäkter privat utan måste återinvestera i verksamheten! Trots att denna invändning förstås faller på sin egen orimlighet bör den tas upp, då den förekommer ganska ofta. Så, argumentet är alltså att eftersom att arbetarna inte kan ta ut allt som producerats och använda detta för privat konsumtion så exploaterar de sig själva. För det första är detta felaktigt. Arbetarna kan ta ut allt till privat konsumtion, om de inte vill kunna fortsätta producera på lång sikt. Eftersom de flesta vill ha en inkomst såväl idag som imorgon lär detta däremot inte hända - arbetarna vill det helt enkelt inte. För det andra måste vi inse att återinvestering för framtida produktion är något som gäller alla ekonomiska system - inklusive det kommunistiska - vilket är vad som gör denna invändning så oseriös. Hur skulle detta annars fungera i ett kommunistiskt samhälle? Hellre än att vissa arbetare stundtals jobbar med att reparera och underhålla maskiner - samt bygga nya maskiner, nya produktionslokaler, osv. - så ska alla enbart framställa konsumtionsprodukter, tills hela produktionen faller ihop efter ett par månader/år på grund av bristande underhåll? Nej, det är inte troligt att någon skulle önska ett sådant scenario. Det troligare scenariot är att återinvesteringar i befintlig verksamhet är ett vanligt förekommande inslag i kommunistiska, precis som kollektivistiska och mutualistiska, samarbeten. Allt samhälleligt arbete kan inte användas för att framställa konsumtionsprodukter, produktionsmedel måste byggas och underhållas - dvs återinvesteringar måste ske - i ett kommunistiskt, precis som ett mutualistiskt eller kollektivistiskt, samhälle. Om säkrandet av framtida produktion, genom arbetarnas egen önskan om detta, är "exploatering" så urholkas denna term totalt - och vi kan aldrig skapa ett samhälle som inte är exploativt och som samtidigt kan hålla i mer än en väldigt kort tid. När arbetarna förfogar över hela deras produktion, och själva avgör vad som ska gå till privat konsumtion och vad som ska gå till återinvestering, förekommer ingen exploatering på grund av detta. De avgör helt enkelt själva vad de vill konsumera idag och vad de vill "spara" för att kunna konsumera imorgon - om detta sker genom att underhållsarbetarna ersätts genom att få tillgång till den gemensamma produktpoolen i ett kommunistiskt samhälle, eller ersätts för deras arbetes produktivitet inom ett mutualistiskt/kollektivistiskt kooperativ, är för saken irrelevant. Precis samma sak sker; underhållsarbetet är produktivt och ger därför en rätt till ersättning på grund av det ökade värdet som tillförs till produktionsmedlen inom ett kommunistiskt, precis som inom ett mutualistiskt/kollektivistiskt, samarbete.

Det finns visserligen fall där vi kan säga att kooperativ produktion bara innebär att arbetarna administrerar sin egen exploatering; men detta är i de fall då den kooperativa driften inte följs av ett kooperativt ägande. D.v.s. när verksamheten sköts kooperativt, men produktionsmedlen ägs av kapitalister som fortfarande kräver mervärde från arbetarna i kooperativet. Detta är rätt och riktigt att kalla exploatering, men fortfarande handlar det inte om någon självexploatering - utan om helt vanlig kapitalistisk exploatering baserad på att kapitalister äger produktionsmedlen och arbetare, i praktiken, arbetar för dem utan att äga. Detta är dock produktionsförhållanden som varken mutualister eller kollektivister, eller för den delen kommunister, förespråkar; men det är korrekt att detta kan vara ett problem för kooperativ idag. Och det är också varför vi ständigt poängterar att kooperativ produktion inte är någon socialistisk lösning i sig själv, utan måste följas av många andra typer av kamp och organisation; facklig kamp, kreditsamarbeten, samarbeten för inbördes hjälp, o.s.v.

...och om ni anser att något är oklart, eller om ni har fler invändningar, är det som vanligt bara att skriva några rader i kommentarerna!