mutualism

Anarkistiska mutualister ställer sig givetvis emot alla former av statlig egendom - då vi som anarkister är emot staten över huvud taget. Men hur bör vi behandla den statliga egendom som faktiskt finns redan? Det är en svår fråga, som är mycket svårare att svara på än många vulgära liberaler, libertarianer och anarkokapitalister vill göra gällande. Som förklarats i tidigare inlägg på denna sida byggs den kapitalistiska ordningen upp av lagar och regler som staten och kapitalister tillsammans kommit överens om, och som utgör grunden för hur aktörer tillåts agera på den ekonomiska spelplanen. Av detta följer att stat och kapitalister är kugghjul i samma korporativa system; där staten gjort sig rik med kapitalisternas hjälp, och de stora kapitalisterna gjort sig rika med hjälp av staten. Både hos staten och hos de stora kapitalisterna finns idag en väldigt stor makt centraliserad, som ett resultat av hur vi tillåts agera på marknaden. Inte som ett resultat av marknaden i sig, utan hur staten tillåter oss agera på denna.

Man kan alltså inte, som många i högern gör, bara säga "privatisera, privat egendom är inte statlig!". För det skulle jag nog vilja mena att den i princip är, om privatiseringen går till på ett sådant sätt - vilken den normalt gör - att man säljer statlig egendom till någon som gjort sig rik genom statsintervention, och därigenom - med statens hjälp - har råd att köpa statens egendom. Vad man gör är inte att flytta makten från tyrannen till folket; vad man gör är att flytta makten från en tyrann till en annan - som mycket väl kan vara ännu värre. Man flyttar makten från en aktör i det korporativa systemet, till en annan; och stärker samtidigt monopolkapitalismens makt, hellre än att försvaga den (vilket ur frihetlig synpunkt alltid måste vara målet). Hur? När statlig egendom fortfarande är statlig så har folket nästan ingen, men åtminstone en liten makt över den. Statlig egendom kan enklare privatiseras på riktigt (vi återkommer med vad det betyder) än egendom privatiserad till stora kapitalister. Enkelt sagt - ett statligt företag kan komma att tillfalla folket enklare än ett kapitalistägt, som folket inte har något alls att göra med.

Problemet med "vanlig privatisering", där staten säljer folkets rättmätiga egendom till kapitalister, är alltså att man inte löser problemet med den centraliserade egendomen som ett resultat av statsintervention. Bara för att staten inte längre officiellt äger egendomen blir den inte per automatik fri från det statsmonopolkapitalistiska systemet; i vilket de stora kapitalisterna är minst lika goda kålsupare som staten. Tvärtom kan egendomen ofta ytterligare cementeras in i denna ordning genom att frigöras från staten och hamna i privata händer, där folket inte längre har någon rätt att säga varken bu eller bä om hur t.ex. ett företag sköts.

Privatisering på riktigt

Det alternativ som framförs av mutualister är verklig privatisering av statlig egendom. Istället för att sälja ut den egendom som folket finansierat i alla de år den tillhört staten, så bör den tillfalla dess rättmätiga ägare - folket som slitit för den! Ska t.ex. ett företag privatiseras, är ju den självklara lösningen att det tillfaller de anställda på företaget, som sedan tillsammans kan driva det som ett kooperativ. Makten decentraliseras helt enkelt till de människor som faktiskt arbetar i respektive företag, och övrig egendom decentraliseras helt enkelt till minsta möjliga enhet som har möjlighet - och rätt genom arbete - att sköta om den. Någon sådan rätt genom arbete kan dagens kapitalister inte sägas ha; de har ofta inte haft något alls att göra med företagen de köper innan de faktiskt köpt dem. Skattebetalare pumpar in pengar till statens företag, medan arbetare sliter för dem - varefter skattebetalarnas pengar och arbetarnas slit till slut belönar en kapitalist som blivit rik genom det statsmonopolkapitalistiska systemet, som får ta över företaget och avnjuta de vinster som genereras. Innan vulgära libertarianer som läser detta hoppar av stolarna, så kan det vara värt att påpeka att detta inte är någon inställning som är exklusiv för socialistiska anarkister; alla konsekvent frihetliga tänkare delar denna inställning. Till och med anarkokapitalismens grundare Murray Rothbard argumenterar i artikeln Confiscation and the Homestead Principle från 1969 att statliga företag - och även företag som får ekonomisk hjälp från staten - bör tas över av arbetarna på företagen. Det är helt enkelt det enda konsekvent frihetliga alternativet, som inte enbart resulterar i ett stärkande av den monopolkapitalistiska ordning som råder idag.

Staten och kapitalet sitter i samma båt...

Att staten skulle försvagas för att företag som tjänar enorma summor - på grund av statens interventioner i ekonomin - får ta över statens företag är en av den vulgära libertarianismens största felslut (eller medvetna lögner). Bara för att staten äger mindre egendom, gör det inte att det statliga maskineriet har mindre makt; som vi sett kan det ofta bli precis tvärtom. Stora kapitalister, vars intresse är att staten fortsätter fungera som ett skydd för dem mot konkurrens från andra företag (eller länder, för den delen), kommer alltid att vilja bibehålla statens makt när det passar deras intressen, och därmed enbart göra staten till en starkare aktör. Ju mer som privatiseras till stora kapitalister, desto mer kommer också kapitalisterna ha att säga till om i hur staten ska agera - man kan ställa ekonomiska ultimatum där staten, även om den skulle vilja, inte kan agera annorlunda än kapitalisterna kräver. Istället för att bara ha en stat som är uppbyggd på tvång och fungerar ineffektivt, så kommer vi alltså ha en stat som är uppbyggd på tvång och fungerar ineffektivt - och där kapitalister bestämmer över vad staten faktiskt ska göra. Staten och kapitalet sitter mycket riktigt i precis samma båt här; att kapitalister får mer makt och egendom på statens bekostnad innebär inte att staten försvagas, då även kapitalisternas intresse ligger i att ha en stark stat som hjälper dem att upprätthålla det system som gjort dem rika. Att, som många liberaler förespråkar, försöka begränsa statens makt genom att ge en del av den till stora kapitalister är ungefär en lika utmärkt strategi som att försöka utjämna förutsättningarna i en fotbollsmatch genom att ge det vinnande laget en straffspark. Stora kapitalister och staten spelar inte i olika lag; de spelar i samma lag - där folket spelar i det andra, och blir det lag som tvingas försvara sig mot statens och kapitalisternas återkommande straffsparkar som liberalerna ser till att de får.

"Privatisering på riktigt", dvs decentralisering av den ekonomiska makten som staten idag besitter till de anställda på de statliga företagen, är det rimliga alternativet till statlig egendom - som faktiskt begränsar statens makt, snarare än förstärker den. Istället för att makten ska skickas fram och tillbaka mellan de aktörer som faktiskt redan styr samhället, så bör mer skickas till de människor som inte idag får vara med och styra (mer än ett par minuter vart fjärde år, förstås). För det säger sig ju nästan självt att ett brytande med den rådande ordningen måste bestå av ett förflyttning av makt från dem som har till dem som inte har; snarare än från den ena som har till den andra som har - och som redan styr tillsammans!

Fram till den verkliga privatiseringen?

Vad bör man göra med statlig egendom fram till den tid då en verklig privatisering - en decentralisering av den ekonomiska makten - faktiskt kan äga rum? Det är den riktigt svåra frågan; och den har nog, tyvärr, inte något allmängiltigt svar. Som anarkist är det självklart att man motsätter sig förstatliganden - vi vet vad det leder till, och det är varken frihet eller socialism, utan byråkratstyre. Som anarkist är det däremot också självklart att man motsätter sig privatiseringar som enbart förstärker statens och kapitalets roll i samhället - på folkets bekostnad. Vad man ska göra med statlig egendom, som redan finns, när decentralisering av den ekonomiska makten ännu inte är något alternativ - det är desto svårare att ta ställning till. I många fall är det fördelaktigt om egendomen faktiskt finns kvar i statens händer - på så vis kan den någon gång i framtiden decentraliseras och privatiseras på riktigt. I andra fall, där staten verkligen missköter sin hantering av egendomen, är det fördelaktigt för folket, som konsumenter, om den privatiseras - även om detta innebär att kapitalister kommer åt vad folket egentligen har rätt till. En mutualistisk anarkists inställning till statlig egendom idag är alltså en väldigt ambivalent sådan; den är helt förkastlig, men tyvärr ofta det bästa av två dåliga alternativ; det alternativ som faktiskt gynnar staten och kapitalet minst. Med det inte sagt att alla privatiseringar är av ondo - redan idag tas vissa statliga och kommunala uppgifter över av kooperativ och liknanade, och det är naturligtvis positivt; men jag har väldigt svårt att se hur ett bollande av egendom emellan två företrädare för den korporativa staten - staten och kapitalet - på lång sikt skulle gynna någon annan än just staten och kapitalet. Statlig och kapitalistägd egendom är ett val mellan pest och kolera; men jag skulle vilja säga att statlig egendom ofta är att föredra, helt enkelt för att den är möjlig (om än svår) att kräva från staten, och omvandla till t.ex. kooperativ och andra former av fria organisationer som förhoppningsvis, på lång sikt, kan bli grundstenarna i ett frihetligt socialistiskt samhälle. Att ställa sådana krav på privata kapitalister har visat sig vara väldigt svårt; egendom som privatiserats till kapitalister får vi inte igen, även om det är våra skattepengar som betalat för den.

Inställningen till statlig egendom är däremot, som sagt, en väldigt svår fråga, som inte i någon större utsträckning behandlades av de klassiska anarkisterna; för dem stod striden mellan frihetlig socialism och förstatligande statssocialism på en marknad där det mesta var privatägt - det korporativa och väldigt förstatligade samhälle vi har idag hade ännu inte växt fram. Idag är det däremot något man måste ta ställning till; hur ska vi på bästa sätt kunna göra den egendom som staten äger till decentraliserad och privat-/kooperativ-, men fortfarande folkägd, sådan - och hålla den borta från att bli ännu mer intrasslad i den statsmonopolkapitalistiska djungeln? Hur kan vi bygga en frihetlig socialism, då vi redan har ett misslyckat statssocialistiskt projekt - som istället för socialistiskt blev korporativt och statsmonopolkapitalistiskt - att först göra oss av med? Det enda alternativet är decentralisering och självstyre, och en kamp för att avskaffa de kapitalistiska monopolen och privilegierna.

Avslut

Varken ett konsekvent vurmande för statlig egendom, som moderna socialdemokrater och kommunister ofta står för - eller ett konsekvent vurmande för privatiseringar, som moderna liberaler ofta står för - är däremot något alternativ för en mutualist, eller någon som på allvar förespråkar frihet och/eller socialism. Den gamla marxistiska vetskapen om att den borgerliga staten enbart är en överbyggnad genom vilken de härskande klasserna styr samhället måste återigen bli klart för kommunister och socialdemokrater, och liberaler måste förstå att ökad frihet i samhället och privatiseringar av statlig egendom till andra aktörer i det statsmonopolkapitalistiska systemet inte leder till ett friare samhälle. Och anarkisterna måste på allvar tänka över problemet; hur ska vi kunna decentralisera makten och ekonomin?