Till arbetsvärdeteorins försvar...
En vanlig missuppfattning av teorin hos så kallade marginalister, är att den menar att eftersom en produkts värde är arbetet nedlagt i produkten måste köparen nödvändigtvis uppskatta varje produkt med samma mängd nedlagt arbete lika mycket. Härifrån kommer "mud pie"-argumentationen, där man menar att eftersom samma mängd arbete är nedlagt i att tillverka en paj med lera och en med t.ex. körsbär, måste deras värden bli lika stora, och konsumenten måste då uppskatta en paj av lera lika mycket som en körsbärspaj. Detta menar de att man bara behöver se på verkligheten för att upptäcka att det inte stämmer; och drar av det slutsatsen att arbetsvärdeteorin också är det. Visst, mycket riktigt är en körsbärspaj av större nytta för en konsument än en av lera. Men detta menar även arbetsvärdeteoretiker, då de skiljer på samhälleligt nödvändigt arbete och icke samhälleligt nödvändigt arbete. Värdet, dvs det nedlagda arbetet, på de båda pajerna är mycket riktigt lika stort. Det var lika jobbigt för bagaren att göra en paj av lera som en körsbärspaj, och för det arbetet kräver han lika mycket betalning. Konsumentens upplevda nytta av produkten påverkas däremot inte av mängden arbete ledlagt i den; och för att en produkt ska vara "samhälleligt nödvändig" krävs det att konsumentens upplevda nytta av en produkt omsatt i pris är lika hög eller högre än produktens värde, dvs det nedlagda arbetet, uppfattas av producenten. Är konsumentens upplevda nytta lägre, måste antingen produktionsprocessen effektiviseras (och värdet då sjunka till en nivå konsumenten är villig att betala som pris) eller så måste producenten helt enkelt sälja till förlust; och väljer då troligtvis att sluta sälja produkten. Konkurrensen och marknaden avgör ifall en vara innehåller samhälleligt nödvändigt arbete eller inte; gör den inte det är den helt enkelt inte värd att producera då inte efterfrågan för den finns; värdet är för högt för marknadspriset. Därför slutar bagaren att baka pajer av lera, och koncetrerar sig istället på körsbärspajer som konsumenterna är beredda att betala ett pris för som är lika med eller högre än värdet han sätter på sitt arbetes möda. Det förklaras i ett förord till Marx "Filosofins Elände" på följande vis av Friedrich Engels:
"I det nuvarande kapitalistiska samhället producerar varje industrikapitalist på egen hand vad, hur och hur mycket han vill. Men det samhälleliga behovet förblir honom en obekant storhet, såväl vad kvaliteten, arten av föremålen som behövs, som vad deras kvantitet beträffar. Vad som i dag inte kan levereras fort nog, kan måhända i morgon utbjudas vida utöver behovet. Trots detta blir till sist behovet på ena eller andra sättet, illa eller väl, mättat och produktionen inriktar sig i det stora hela till sist på de föremål som behövs. Hur sker denna motsägelsens utjämning? Genom konkurrensen. Och hur åstadkommer konkurrensen denna lösning? Helt enkelt genom att den sänker värdet av de till art eller mängd för samhällets tillfälliga behov obrukbara varorna under deras arbetsvärde och på denna omväg låter producenterna känna att de har producerat antingen överhuvud obrukbara eller i och för sig brukbara artiklar i obrukbar, överflödig mängd."
Att hävda, som vissa faktiskt gör, att arbetsvärdeteorin inte i sin beräkning tar med konsumentens subjektiva värdering av en vara är alltså helt galet. Erbjuds en vara på marknaden till ett för högt pris, jämfört med vad konsumenterna är beredda att betala, måste priset sjunka för att produkten ska vara säljbar. I ett samhälle med fri konkurrens sjunker däremot priset inte bara till den nivå konsumenten är beredd att betala; utan priset sjunker ända till, eller nära, värdet. Erbjuder jag t.ex. korv för 500 kronor styck vill kanske igen köpa den, och jag måste hypotetiskt sänka mitt pris till 10 kronor för att ha en marknad för korv. Det är dock fullt gångbart för mig, eftersom att korven bara kostar 2 kronor för mig att producera (råvaror plus arbetsersättning till mig själv). När andra ser att det finns en marknad för korv kommer däremot en ny aktör också att börja producera korvar, och för att få fördel på marknaden kommer han att sälja sina korvar för 9 kronor styck. Nästa aktör kommer in på 8 kronor, osv. tills priset är nere kring värdet; och då är drygt 2 kronor. Anledningen till att prisbildning fungerar på det här viset under fri konkurrens är just på grund av konsumentens subjektiva värdering av produkterna; däremot bestämmer inte bara den, utan även konkurrensen hos producenterna, en varas långsiktiga pris. Faktum är att det är produktionskostnader som under fri konkurrens i slutändan kommer avgöra priset; är konsumenten beredd att betala mer till en början, kommer ändå konkurrens mellan producenter leda till ytterligare lägre priser - och är konsumenten bara villig att betala ett lägre pris än producentens produktionskostnader, kommer produkten att försvinna från marknaden, efter att de sista producerade produkterna sålts ut till detta lägre pris - dvs till förlust.
För att avsluta måste jag bara lägga in ett citat som visar hur utbredd okunskapen om arbetsvärdeteorin verkligen är idag; i "The Concise Guide To Economics" skriver Jim Cox, som tydligen till och med är professor i nationalekonomi vid Gwinnett Campus på Georgia Perimeter College i Lawrenceville, detta:
"Enligt arbetsvärdeteorin är det så, att om du äter en pizzaslice till lunch, värderad pga arbetstiden nedlagt i den, måste du nödvändigtvis värdera nästa slice lika mycket. Arbetsvärdeteorin förnekar den väletablerade lagen om försvinnande marginalnytta vilken säger att värdet för konsumenten faller med mer konsumtion av varan i fråga. Hur en troende marxist någonsin berättigar upphörande pizzaätande är fortfarande ett mysterium."
Nej, inte riktigt, vilket vi visat på ovan. Däremot stämmer det ju att nästa pizzaslice kommer att kosta dig lika mycket som den förra; priset sjunker inte för att du blir mättare, även om din subjektiva värdering av pizzan gör det, och gör att du kanske föredrar pengarna istället för mer pizza. Denna försökta förlöjling av arbetsvärdeteorin sätter alltså lite krokben för sig själv, och visar istället teorins korrekthet jämfört med författarens, troligtvis något förhastade, poäng - att producentens pris per pizzaslice på något sätt skulle variera beroende på hur mätt konsumenten är. Om vi antar att priset ligger över värdet, kommer däremot långvarig ovilja till att äta pizza leda till att priserna sjunker; ligger priserna däremot på värdet kommer istället antingen produktionsprocessen effektiviseras, om så är möjligt; eller så kommer pizza helt enkelt sluta säljas av producenten och överlåtas till konkurrenterna - och om konsumenternas upplevda nytta av pizza är lägre än samtliga producenters värde, kommer pizza att försvinna från marknaden.
Att arbetsvärdeteorin på något sätt skulle vara "motbevisad" av marginalnytteteorin ställer jag mig alltså väldigt frågande till; speciellt med tanke på att ingen egentlig skillnad finns, mer än att maginalisterna betonar konsumentens nytta snarare än producentens arbetsvärde; medan arbetsvärdeteorin gör tvärtom.
Jag har alltid haft en ganska marxistisk syn på ekonomi tills jag började fundera lite då en väns familj skulle sälja sitt hus och flytta in i en lägenhet.
Enligt arbetsvärdesteorin skulle de rimligtvis ha tjänat stora pengar på att sälja sitt gamla hus och flytta in i en nybyggd lägenhet. Detta eftersom deras gamla hus genom åren krävt mycket omvårdnad, reparationer, ommålanden osv., medans den nya lägenheten inte behövt någon sådan tillsyn. Eftersom lägenheten låg centralt, var stor och hade en fin utsikt var det såklart rimligt att så inte var fallet eftersom lägenheten såklart var hett eftertraktad till skillnad från deras småstadsvilla.
Ju längre jag funderade desto fler exempel på liknande orimligheter fann jag i arbetsvärdesteorin. Tänk dig till exempel en planka idag och en planka gjord för tvåhundra år sedan - enligt ett marxistiskt synsätt borde den gamla plankan, eftersom den tillverkats av människor som behövt mäta upp och såga ut den ganska mycket för hand, vara mer värd trots sina ojämnheter och defekter än den som tillverkats idag eftersom produktionen till stor del är automatiserad - ändå är den senare exaktare pga. - t. ex. - lasermätningar och exaktare måttenheter.
Har jag rätt när jag säger att Marx' värdesteori inte fungerar i dessa fall?
Sven:
Nej, jag skulle säga att du missförstått arbetsvärdeteorin, på samma sätt som många missförstår den. Arbetsvärdeteorin säger inte att en vara får ett högre PRIS enbart för att man lagt ner mer arbete i det. Arbetsvärdeteorin säger att det får ett högre VÄRDE - eller vad Adam Smith kallade "naturligt pris", och skilde från faktiskt pris - genom att mer arbete läggs ner i varan.
Om vi tar ett exempel så får en planka som gjorts för hand ett högre VÄRDE än en planka jord med moderna maskiner. Arbetaren har lagt ned mer arbete i denna planka, och måste därför få mer för att sälja plankan; får han inte det, så kan han inte fortsätta producera plankor. Säljer han alltså plankan till ett PRIS som är lägre än VÄRDET, kommer han att förlora på det - och troligtvis välja att sluta tillverka plankor. Därför tillverkas plankor idag inte längre på samma sätt som för ett par hundra år sedan; skulle man göra det så skulle plankorna bli allt för dyra, och inte klara konkurrensen från de plankor som har lägre värden - och därför med vinst kan säljas för lägre priser.
Alltså:
En planka med mycket nedlagt arbete får ett högt värde, och får att kunna producera den med vinst så krävs ett högt pris.
En planka med lite nedlagt arbete får ett lågt värde, och för att kunna producera den med vinst så krävs ett lägre pris.
---> Varor med låga värden konkurrerar alltså ut varor med höga värden; därför satsar företag stora pengar på att effektivisera produktionsprocesserna, och där med få ner värdet, det nedlagda arbetet, i sina varor - vilket leder till att de kan sänka priserna; och därmed få fördelar mot konkurrenter som fortfarande producerar med teknik som ger högre värden.
För att få en lönsam vara ska alltså varan ha så LÅGT värde som möjligt, medan man vill ha så HÖGT pris för den som möjligt - eller - priset folk är villiga att betala för en vara måste alltid vara högre än priset på det i varan nedlagda arbetet (värdet); annars måste varan säljas med förlust, och kommer inte att produceras i fortsättningen om den tendensen håller i sig.
Angående var lägenheten ligger så är det ju definitivt så att MARKNADSVÄRDET, dvs priset, skiljer sig en hel del beroende på var lägenheten ligger. VÄRDET - det i lägenheten nedlagda arbetet - är ju däremot detsamma, om vi har två identiska lägenheter, som samma arbetare byggt. Ser vi enbart till arbetskostnad, och för exemplets skull ignorerar olika jordpriser och liknanade på de olika orterna, så är det alltså LIKA DYRT att bygga en lägenhet i Stockholm som mitt i Lapplands skogar - alltså har de samma VÄRDE, samma mängd nedlagt arbete. Att man bygger i Stockholm innebär däremot att lägenheten kommer att vara mer efterfrågad - vilket innebär att man kan sälja, eller hyra ut, lägenheten för ett MARKNADSVÄRDE (pris) högt över VÄRDET (nedlagt arbete), och alltså tjäna stora pengar på det. Att man bygger i Lapplands skogar, långt bort från civilisationen, kommer däremot att innebära att du troligtvis får en väldigt liten efterfrågan på dina lägenheter - du kommer antagligen till och med att tvingas acceptera ett marknadsvärde UNDER arbetsvärdet. Detta indikerar att det inte var någon bra idé att bygga lägenheter i skogen, och du kommer troligtvis inte att bygga fler på samma plats.
Marx' värdeteori - för övrigt också t.ex. Adam Smiths värdeteori - fungerar alltså även för dessa fall. Det viktiga är bara att man förstår vad de olika termerna betyder, och vad de leder till. För egentligen är det ju ganska självklart att en vara vilken krävt MER arbete för att producera, måste få ett högre pris än en vara som krävt MINDRE - för att producenterna ska tjäna på sin produktion och vilja fortsätta producera sina varor.
Här är lite bra hemsidor som du kanske är sugen på att skriva om!:) du kanske t.o.m vet om dem
http://www.aktivdemokrati.se/
http://www.ekonomiskreform.se/
Må väl
