Frimarknadsförespråkande antikapitalism?
Hur kan man vara för fri marknad, men mot kapitalism?
Något som mutualister ständigt måste förklara är hur man kan vara för en fri marknad, men mot kapitalism - samtidigt. Detta är för att många idag tror att de är samma sak - fri marknad är kapitalism, och kapitalism är fri marknad. Det stämmer däremot inte; och där har vi det enkla svaret på frågan. Kapitalismen är det ekonomiska system som idag dominerar världen; och vad som idag dominerar världen är inte en fri marknad. Förespråkarna av dagens system har däremot all anledning att vilja få oss att tro att vad vi har idag är just en fri marknad; då innebär det nämligen att den misär som existerar är ett resultat av människors fria handlande, och därmed är misären "naturlig", samtidigt som man som förespråkare av kapitalismen får den åtråvärda positionen som frihetens förkämpar - och motståndet ses då automatiskt som frihetens fiender, vilket ju inte direkt är en åtråvärd position i debatten.
Och visst, det är helt naturligt att kapitalisterna vill få kapitalismen att framstå som det fria alternativet, det är helt i linje med deras intressen. Problemet uppstår däremot när även det politiska motståndet börjar tro på lögnerna! Äldre socialister var på det klara med att kapitalisterna var just lögnare; Marx kallade föreställningen om att kapitalismen hade sitt ursprung i en fri marknad för en borgerlig barnsaga, och menade - korrekt - att kapitalismens ursprung istället var våld och stöld; och det fanns flera framträdande socialister som förespråkade fria marknader som det socialistiska alternativet, som motsats till kapitalismen (bland dem Pierre-Joseph Proudhon, Thomas Hodgskin och Benjamin Tucker) . De ricardianska socialisterna menade t.ex. att den fria marknaden i sig själv har effekter som leder till att arbetarna inte sugs ut, och att profiten på sikt försvinner från marknader; en inställning baserad på nationalekonomiska lagar och en utveckling av ekonomen David Ricardos teorier. Samma inställning fanns hos många anarkosocialister. Andra anarkistiska socialister såg däremot inte den fria marknaden som något mål i sig, utan snarare som en "spelplan" på vilken socialistiska alternativ kunde byggas. Då marknaden är helt fri finns det ju inga hinder för socialister att organisera produktionen socialistiskt, eller för kommunister att organisera produktionen kommunistiskt - resonerade de - och därför är en fri marknad att föredra som grund för samhället. Människor kommer i regel att föredra dessa samarbeten. Denna åsikt kom att vara grundläggande för anarkokommunisterna, som menade att frihet skulle vara grunden i samhället, och att man skulle skapa kommunismen genom fria kontrakt. Framträdande anarkokommunister som Malatesta och Kropotkin gjorde båda klart att kommunismen skulle ingås genom frivilliga kontrakt - att tvinga människor in i den vore förfärligt. Grunden, även här, är alltså en fri marknad; varje individ avgör sedan själv vad hon vill göra.
Frihet och socialism
Både mutualister och anarkokommunister, och övriga socialistiska anarkister, är däremot också antikapitalister. Detta då kapitalism som vi sett inte innebär någon fri marknad, utan istället en marknad med regleringar i syfte att upprätthålla ett klassamhälle och möjliggöra kapitalisters exploatering av arbetare. Här brister ofta statssocialisters förståelse; hur ska man kunna förhindra exploatering på en fri marknad - krävs det inte att staten med våld tvingar alla att uppträda på ett visst sätt? Nej, det krävs naturligtvis inte. Genom fria kontrakt kan individer ingå de samarbeten de vill - socialistiska, kommunistiska, vad som helst - och därmed själva se till att ingen exploatering förekommer i deras samarbeten. För att exploatering ska förekomma krävs det alltså att människor praktiskt taget föredrar att bli exploaterade, och väljer sådana alternativ, vilket inte är speciellt troligt.
Arbetarklassen blir idag exploaterad för att kapitalismens struktur och hierarkier sätter dem i den positionen; inte för att arbetare är dumma i huvudet och inte klarar av att ta hand om sig själva, som statssocialister (vare sig de är medvetna om det eller inte) förutsätter då de menar att frihet för arbetarklassen bara skulle leda till ny exploatering!
Vi anarkister tror att arbetare är fullt kapabla att se till sina egna intressen - och gör så bättre än någon annan. Arbetarnas frigörelse måste således vara deras eget verk. En slogan som statssocialister ofta också använder, för att den låter bra - men som de inte på något sätt kan sägas stå för. Exploateringen har sin grund i stöld, våld och tvång, och upprätthålls genom regleringar och fortsatt statligt tvång. Det är de allra flesta socialister eniga om - då det är historiska fakta. Den självklara lösningen är ju då att helt enkelt ta bort det tvång som gör denna ordning möjlig! Den frihetliga socialismen förutsätter alltså den fria marknaden, och är omöjlig utan den. Den fria marknaden är helt enkelt frånvaron av statlig intervention i ekonomin, och upphävande av kapitalisternas privilegier; och detta ger arbetarna möjligheten att utforma samhället som de vill. I anarkokommunisten Malatestas ord är alltså "den fria och frivilliga kommunismen är en ironi, om icke rätten och möjligheten finns, att leva i en annan regim, en kollektivistisk, mutualistisk, individualistisk eller vilken man vill"; och på samma sätt är all socialism som påstår sig vara frihetlig bara en ironi, om man inte står för andras rätt att stå utanför den. Vad är då frihetligt med den?
För varje frihetlig socialist är därför den fria marknaden den optimala "spelplanen"; vissa vill i sina samhällen helst behålla marknaden fri, andra vill ersätta den med frivillig kommunism, andra med olika former av deltagarekonomiska lösningar, osv. - alla med övertygelsen om att var och en väljer sin väg. Vi måste förstå att kapitalisterna ljuger när de påstår sig förespråka den fria marknaden, och att deras "fria marknad" inte är något annat än en konstruktion full med regleringar för att fortsätta exploatera arbetarklassen. Den genuint fria marknaden, där kapitalisternas monopol och privilegier inte längre existerar, är däremot inget för en socialist ställa sig negativ till - tvärtom menar vissa socialister att det är socialismen; medan alla andra bör se möjligheterna att på helt frivillig väg bygga den form av socialism man förespråkar, då alla hinder är försvunna. Socialister bör inte vara rädda för den fria marknaden, och vi bör inte eftersträva statligt tvång bara för att vi ser det som motsats till den "fria marknad" kapitalisterna förespråkar. Kapitalisternas marknad är statligt tvång; vår motsats måste därför vara avskaffandet av detta tvång, och en ordning baserad på frivilligt samarbete.
Därför är jag frihetlig socialist, och liksom alla genuint frihetliga socialister en frimarknadsförespråkande antikapitalist. Motsägelserna i föregående mening - som många statssocialister säkert tror sig se - uppträder enbart om man gått på kapitalisternas lögner om att kapitalismen är en fri marknad.
Vem stjäl från vem?
Nyligen dömdes fyra personer med anknytning till Pirate Bay till ett års fängelse och miljontals kronor i böter. Detta har på allvar dragit igång debatten kring fildelning och de integritetskränkande lagar som staten och kapitalet tillsammans stiftar, då de anser att fildelare stjäl från t.ex. film- och musikskapare. Men vem stjäl egentligen från vem? Vi ska nedan analysera situationen.
Statsstöd
Vi skattebetalare betalar varje år in ofattbara summor pengar till stöd för filmskapande och kulturarrangemang. Detta stöd står staten för - och då vi finansierar staten kommer dessa pengar direkt från våra fickor. Om vi sedan vill delta i de arrangemang vi betalat för, eller se de filmer vi finansierat, tvingas vi betala ytterligare en avgift; det räcker inte med de miljarder vi redan betalat. Det är väldigt svårt att föreställa sig hur mycket av våra pengar det faktiskt är som pumpas in i musik- och filmindustrin, utan vårt medgivande; även vi som tycker att Per Gessle är helt förfärlig, och Beck-filmerna har ett ytterst tveksamt underhållningsvärde, är medbrottslingar till deras existens. Vare sig vi vill det eller inte. De tar våra pengar, utan vårt medgivande. Det är, till skillnad från fildelning, helt klart stöld. Då fildelning handlar om att kopiera material man kommit över på lagligt väg - t.ex. en film eller skiva man köpt och därmed rimligtvis bör äga - är det definitivt inte fråga om någon stöld, utan tvärtom reproduktion av sin egen egendom, vilken man sedan delar med sig av till andra. Produkt 1 finns kvar hos person A, samtidigt som person B genom att kopiera denna - med person A:s medgivande - av produkt 1 skapar produkt 2. Vårt stöd till film- och musikindustrin är däremot inte av sådan karaktär; där tar de pengar vi arbetat ihop från oss. Vi blir alltså av med pengarna, samtidigt som de får dem - de skapar inte nya pengar av våra, med vårt medgivande, samtidigt som vi behåller våra. Här rör det sig alltså om solklar stöld, där staten, film- och musikbranschen tillsammans är medbrottslingar i det korporativa nät de själva spunnit.
Lagstiftning
För att förhindra fildelning lobbar företag inom områden som gynnas av den immateriella äganderätten för lagstiftning som ska skydda deras intressen, samtidigt som den straffar människor som utvecklar teknik, produkter och tjänster som gör det möjligt för människor att välja andra alternativ. Lagar som Ipred och trafikdatalagen är däremot inte gratis. Och vem får räkningen? Lobbyisterna från musik- och filmbranschen? Naturligtvis inte. Ännu en gång läggs kostnaderna naturligtvis på folket. Och vad tycker folket om detta? Är kostnaderna rimliga? Och har dessa lagar vårt stöd? Aftonbladet undersökte saken; nedan följer resultatet av undersökningen (som i skrivande stund fortfarande pågår).
Näst intill alla de nästan 24000, respektive drygt 25000, personer som röstat anser alltså att lagarna inte behövs, och dessutom att de kostar oss alldeles för mycket pengar. Det är helt enkelt lagar som inte har folkets stöd, och som vi inte heller tycker är värda de pengar de kostar. När internetoperatörer av staten tvingas lagra information de inte har något som helst intresse av att lagra, vilket trafikdatalagen innebär, kostar det naturligtvis en hel del pengar, och dessa pengar kommer naturligtvis från folket som betalar för internettjänsterna. Resultatet är alltså antingen dyrare eller sämre tjänster - troligtvis både ock. Vi tvingas betala alla kostnader för upprätthållandet av t.ex. Ipred-lagen, trafikdatalagen och FRA-lagen, antingen genom högre priser för tjänster - eller direkt genom skattsedeln. It- och telekomföretagen har undersökt kostnaderna och kommit fram till att bara trafikdatalagen kommer att kosta mellan 760 miljoner och 1,1 miljarder kronor för internetoperatörerna att införa, medan den sedan kommer att kosta 133-364 miljoner kronor per år att upprätthålla. Till det kommer ytterligare kostnader som vi tvingas betala via staten; pengar som skulle kunna spenderas på mycket annat.
Även här handlar det alltså om direkt stöld från vanliga människor; företag som gynnas av immaterialrätten fattar tillsammans med staten lagar som de anser skyddar deras bransch, medan kostnaderna hamnar på oss. Vi tvingas alltså först betala för deras produkter vare sig vi vill ha dem eller inte (och vill vi ha dem måste vi ändå betala en gång till), och sedan för lagar vi inte vill ha (och upprätthållandet av dessa).
Fildelning
Visst är det möjligt att fildelning är negativt för vissa producenter av t.ex. film och musik, även om det finns undersökningar som visar på motsatsen. TNO har t.ex. på uppdrag av den nederländska regeringen undersökt saken, och kommit fram till att fildelning överlag har en positiv effekt på ekonomin; Anders Lundberg skriver i denna artikel att:
"För det första påpekar TNO att varje piratkopierad fil inte motsvarar en förlorad försäljning, eftersom många laddar ner musik och filmer de annars aldrig skulle konsumera. Dessutom är det inte ovanligt att någon som laddat ner en skiva med en grupp upptäcker att de gillar den och sedan köper gruppens andra skivor. Hur många fler konsertbesökare som tillkommit tack vare fildelning verkar TNO däremot inte ha undersökt, vilket ytterligare borde spä på den redan positiva effekten.
35 procent av den nederländska befolkningen laddar enligt rapporten ner musik illegalt. Dessa köper dock precis lika mycket skivor och filmer som andra, och köper dessutom i genomsnitt fler spel än dem som inte fildelar. Den största ekonomiska fördelen för samhället är, enligt rapporten, att konsumenter sparar betydligt mer pengar på att kunna få sin "kulturdos" gratis än vad mediabolagen faktiskt förlorar (eftersom så mycket mer media konsumeras med fildelning än vad som skulle konsumeras utan). Dessa pengar används sedan för att köpa produkter och annat och stimulerar på så sätt ekonomin."
Där fildelning innebär att företag backar är det däremot en normal företeelse på marknaden. Marknaden är dynamisk - inte statisk - och att vissa företag måste backa tillbaka, eller utvecklas, när ny teknik blir tillgänglig är helt naturligt. Du kan t.ex. idag inte sälja skrivmaskiner med lika stor framgång som för 50 år sedan, då det idag finns datorer. Som tur är fick skrivmaskinsproducenterna däremot inte igenom någon lagstiftning som förbjöd datorer, utan försvann istället till stor del från marknaden, eller hängde med i utvecklingen och gav sig in i produktion eller försäljning av datorer. Det är inte så att producenter av datorer stjäl av skrivmaskinstillverkare - trots att skrivmaskinstillverkarna förlorar inkomstandelar pga konkurrensen från datorer - och på samma sätt ligger det till med fildelning. Det är idag praktiskt taget gratis att få tag på film och musik, utan att någon annan blir av med sina filmer eller sin musik, och producenterna kanske därför måste överväga alternativa lösningar; det finns hur många sådana som helst. Ingen vill naturligtvis att film och musik ska försvinna från marknaden, som skrivmaskinerna - men man måste hänga med i utvecklingen och anpassa sig till den teknik som finns. Att offra hela folkets fördelar av att ha fri tillgång till praktiskt taget allt immateriellt i hela världen för att en väldigt liten - och ofta väldigt välbetald - yrkesgrupp ska kunna fortsätta att göra astronomiska vinster är helt enkelt inte något som kan legitimeras. Och det syns mycket väl på folkets stöd till de självutnämnda "antipiraterna" - ett stöd som praktiskt taget inte existerar.
Vem stjäl från vem?
Så vem stjäl egentligen från vem? Sanningen är enkel; fildelarna delar filer, vilket på inget sätt kan ses som stöld (och inte heller i lagstiftningen ses som någon sådan, utan kräver separat lagstiftning då det helt enkelt inte är stöld) medan t.ex. musik- och filmbranschen, tillsammans med staten, stjäl. De stjäl från oss alla; oavsett om vi fildelar eller inte, och oavsett om vi vill se deras filmer eller lyssna på deras musik. De stjäl genom att tvinga oss finansiera lagar de lobbat igenom, de stjäl genom att tvinga oss betala för deras produktioner via skattsedeln, och de stjäl genom att kräva pengar av människor som enbart gratis delat med sig av sin egendom till andra. Och de har inte vårt stöd för detta, utan varje steg mot kontrollsamhället, trivialiserandet av den personliga friheten och integriteten, samt förhindrandet av utvecklingen för specifika gruppers ekonomiska vinning är ett steg från demokratin, till korporativismen (för att undvika ordet fascism).
Stöld är inte okej bara för att staten stödjer det; vi måste därför göra det vi kan för att förhindra denna verkliga stöld som faktiskt finns i samband med fildelningsfrågan. Den står däremot inte fildelarna för. Lite ironiskt, och högst tragikomiskt, måste det ju anses vara att den grupp som idag högst protesterar emot att människor "stjäl" från dem själva i själva verket stjäl enorma summor pengar från oss alla.
Statsstöd
Vi skattebetalare betalar varje år in ofattbara summor pengar till stöd för filmskapande och kulturarrangemang. Detta stöd står staten för - och då vi finansierar staten kommer dessa pengar direkt från våra fickor. Om vi sedan vill delta i de arrangemang vi betalat för, eller se de filmer vi finansierat, tvingas vi betala ytterligare en avgift; det räcker inte med de miljarder vi redan betalat. Det är väldigt svårt att föreställa sig hur mycket av våra pengar det faktiskt är som pumpas in i musik- och filmindustrin, utan vårt medgivande; även vi som tycker att Per Gessle är helt förfärlig, och Beck-filmerna har ett ytterst tveksamt underhållningsvärde, är medbrottslingar till deras existens. Vare sig vi vill det eller inte. De tar våra pengar, utan vårt medgivande. Det är, till skillnad från fildelning, helt klart stöld. Då fildelning handlar om att kopiera material man kommit över på lagligt väg - t.ex. en film eller skiva man köpt och därmed rimligtvis bör äga - är det definitivt inte fråga om någon stöld, utan tvärtom reproduktion av sin egen egendom, vilken man sedan delar med sig av till andra. Produkt 1 finns kvar hos person A, samtidigt som person B genom att kopiera denna - med person A:s medgivande - av produkt 1 skapar produkt 2. Vårt stöd till film- och musikindustrin är däremot inte av sådan karaktär; där tar de pengar vi arbetat ihop från oss. Vi blir alltså av med pengarna, samtidigt som de får dem - de skapar inte nya pengar av våra, med vårt medgivande, samtidigt som vi behåller våra. Här rör det sig alltså om solklar stöld, där staten, film- och musikbranschen tillsammans är medbrottslingar i det korporativa nät de själva spunnit.
Lagstiftning
För att förhindra fildelning lobbar företag inom områden som gynnas av den immateriella äganderätten för lagstiftning som ska skydda deras intressen, samtidigt som den straffar människor som utvecklar teknik, produkter och tjänster som gör det möjligt för människor att välja andra alternativ. Lagar som Ipred och trafikdatalagen är däremot inte gratis. Och vem får räkningen? Lobbyisterna från musik- och filmbranschen? Naturligtvis inte. Ännu en gång läggs kostnaderna naturligtvis på folket. Och vad tycker folket om detta? Är kostnaderna rimliga? Och har dessa lagar vårt stöd? Aftonbladet undersökte saken; nedan följer resultatet av undersökningen (som i skrivande stund fortfarande pågår).
Näst intill alla de nästan 24000, respektive drygt 25000, personer som röstat anser alltså att lagarna inte behövs, och dessutom att de kostar oss alldeles för mycket pengar. Det är helt enkelt lagar som inte har folkets stöd, och som vi inte heller tycker är värda de pengar de kostar. När internetoperatörer av staten tvingas lagra information de inte har något som helst intresse av att lagra, vilket trafikdatalagen innebär, kostar det naturligtvis en hel del pengar, och dessa pengar kommer naturligtvis från folket som betalar för internettjänsterna. Resultatet är alltså antingen dyrare eller sämre tjänster - troligtvis både ock. Vi tvingas betala alla kostnader för upprätthållandet av t.ex. Ipred-lagen, trafikdatalagen och FRA-lagen, antingen genom högre priser för tjänster - eller direkt genom skattsedeln. It- och telekomföretagen har undersökt kostnaderna och kommit fram till att bara trafikdatalagen kommer att kosta mellan 760 miljoner och 1,1 miljarder kronor för internetoperatörerna att införa, medan den sedan kommer att kosta 133-364 miljoner kronor per år att upprätthålla. Till det kommer ytterligare kostnader som vi tvingas betala via staten; pengar som skulle kunna spenderas på mycket annat.
Även här handlar det alltså om direkt stöld från vanliga människor; företag som gynnas av immaterialrätten fattar tillsammans med staten lagar som de anser skyddar deras bransch, medan kostnaderna hamnar på oss. Vi tvingas alltså först betala för deras produkter vare sig vi vill ha dem eller inte (och vill vi ha dem måste vi ändå betala en gång till), och sedan för lagar vi inte vill ha (och upprätthållandet av dessa).
Fildelning
Visst är det möjligt att fildelning är negativt för vissa producenter av t.ex. film och musik, även om det finns undersökningar som visar på motsatsen. TNO har t.ex. på uppdrag av den nederländska regeringen undersökt saken, och kommit fram till att fildelning överlag har en positiv effekt på ekonomin; Anders Lundberg skriver i denna artikel att:
"För det första påpekar TNO att varje piratkopierad fil inte motsvarar en förlorad försäljning, eftersom många laddar ner musik och filmer de annars aldrig skulle konsumera. Dessutom är det inte ovanligt att någon som laddat ner en skiva med en grupp upptäcker att de gillar den och sedan köper gruppens andra skivor. Hur många fler konsertbesökare som tillkommit tack vare fildelning verkar TNO däremot inte ha undersökt, vilket ytterligare borde spä på den redan positiva effekten.
35 procent av den nederländska befolkningen laddar enligt rapporten ner musik illegalt. Dessa köper dock precis lika mycket skivor och filmer som andra, och köper dessutom i genomsnitt fler spel än dem som inte fildelar. Den största ekonomiska fördelen för samhället är, enligt rapporten, att konsumenter sparar betydligt mer pengar på att kunna få sin "kulturdos" gratis än vad mediabolagen faktiskt förlorar (eftersom så mycket mer media konsumeras med fildelning än vad som skulle konsumeras utan). Dessa pengar används sedan för att köpa produkter och annat och stimulerar på så sätt ekonomin."
Där fildelning innebär att företag backar är det däremot en normal företeelse på marknaden. Marknaden är dynamisk - inte statisk - och att vissa företag måste backa tillbaka, eller utvecklas, när ny teknik blir tillgänglig är helt naturligt. Du kan t.ex. idag inte sälja skrivmaskiner med lika stor framgång som för 50 år sedan, då det idag finns datorer. Som tur är fick skrivmaskinsproducenterna däremot inte igenom någon lagstiftning som förbjöd datorer, utan försvann istället till stor del från marknaden, eller hängde med i utvecklingen och gav sig in i produktion eller försäljning av datorer. Det är inte så att producenter av datorer stjäl av skrivmaskinstillverkare - trots att skrivmaskinstillverkarna förlorar inkomstandelar pga konkurrensen från datorer - och på samma sätt ligger det till med fildelning. Det är idag praktiskt taget gratis att få tag på film och musik, utan att någon annan blir av med sina filmer eller sin musik, och producenterna kanske därför måste överväga alternativa lösningar; det finns hur många sådana som helst. Ingen vill naturligtvis att film och musik ska försvinna från marknaden, som skrivmaskinerna - men man måste hänga med i utvecklingen och anpassa sig till den teknik som finns. Att offra hela folkets fördelar av att ha fri tillgång till praktiskt taget allt immateriellt i hela världen för att en väldigt liten - och ofta väldigt välbetald - yrkesgrupp ska kunna fortsätta att göra astronomiska vinster är helt enkelt inte något som kan legitimeras. Och det syns mycket väl på folkets stöd till de självutnämnda "antipiraterna" - ett stöd som praktiskt taget inte existerar.
Vem stjäl från vem?
Så vem stjäl egentligen från vem? Sanningen är enkel; fildelarna delar filer, vilket på inget sätt kan ses som stöld (och inte heller i lagstiftningen ses som någon sådan, utan kräver separat lagstiftning då det helt enkelt inte är stöld) medan t.ex. musik- och filmbranschen, tillsammans med staten, stjäl. De stjäl från oss alla; oavsett om vi fildelar eller inte, och oavsett om vi vill se deras filmer eller lyssna på deras musik. De stjäl genom att tvinga oss finansiera lagar de lobbat igenom, de stjäl genom att tvinga oss betala för deras produktioner via skattsedeln, och de stjäl genom att kräva pengar av människor som enbart gratis delat med sig av sin egendom till andra. Och de har inte vårt stöd för detta, utan varje steg mot kontrollsamhället, trivialiserandet av den personliga friheten och integriteten, samt förhindrandet av utvecklingen för specifika gruppers ekonomiska vinning är ett steg från demokratin, till korporativismen (för att undvika ordet fascism).
Stöld är inte okej bara för att staten stödjer det; vi måste därför göra det vi kan för att förhindra denna verkliga stöld som faktiskt finns i samband med fildelningsfrågan. Den står däremot inte fildelarna för. Lite ironiskt, och högst tragikomiskt, måste det ju anses vara att den grupp som idag högst protesterar emot att människor "stjäl" från dem själva i själva verket stjäl enorma summor pengar från oss alla.
Att undvika personkult
Personkulten
Politiska rörelser har ofta en tendens att utvecklas till personkulter; och när de gör det är resultatet aldrig positivt. Det leder till ett inskränkt tänkande, där en ideologisk förebild behandlas som någon slags profet vars ord är lag. Och då profetens ord kommer i konflikt med sunt förnuft tar ordet ofta övertaget, och förnuftet stängs ute. Ju mer detta sker, desto mer dör förnuftet; till slut finns inget sådant kvar alls, utan man följer blint profetens lag. De största, mest välkända och mest avskräckande exemplen på vad en politisk personkult kan leda till är naturligtvis Tyskland under Hitler och Sovjetunionen under Stalin; men även i fall där personkulten inte leder till så uppenbara tragedier kan de orsaka stor skada för en politisk rörelse och för det egna förnuftet. Man sätter en ideolog eller politiker på en piedestal, och han eller hon blir något större - nästan gudomligt - som man gärna vill ska vara ofelbart. Därför försöker man dessutom hitta ursäkter för de fel som tänkarna faktiskt har, och skapa en glorifierad bild av en obefläckad företrädare för den egna, lika obefläckade, ideologin.
Ett uppenbart exempel är t.ex. marxisters glorifiering av Marx. Marx var definitivt en av historiens största progressiva tänkare, som inom en rad områden revolutionerade samhällsvetenskaperna och den socialistiska rörelsen; hans kritik av kapitalismen är troligtvis den mest välformulerade som någonsin skrivits, och Marx bör ges respekt för sitt arbete av alla som är kritiska mot kapitalismen. När det däremot kommer till Marx åsikter i andra frågor hör man alla möjliga ursäkter, försvar och bortförklaringar från marxister som byggt upp en personkult kring Marx och gärna vill tro att han var i det närmsta ofelbar. För att förtydliga menar jag naturligtvis inte att alla marxister lider av personkultstänkande; men det finns definitivt en hel del sådana. När Marx uttalade sig negativt om judar menar man ofta från personkultshåll att han, eftersom att han själv var av judisk börd, inte menade något illa med det - och ibland för man till och med det ännu mer absurda resonemanget att han inte kan ha menat något illa med det, då han själv var av judisk börd. När han uttalade sig rasistiskt menar man ofta att det inte är något att bry sig om, för att "alla" var rasister på den tiden (vilket naturligtvis inte stämmer; men givetvis måste man alltid se till vilken social kontext vi pratar om).
Man gör i stort sett allt man kan för att Marx ska vara obefläckad - av den enkla anledningen att man byggt en personkult kring honom som är beroende av att han förblir den näst intill perfekt goda människan. När det sedan kommer till det egna tänkandet blir detta väldigt inskränkt pga att man tror att Marx redan tänkt på näst intill allt som är värt att tänka på; och man begränsar sig själv till att tänka som Marx gjorde, då hans version av de ämnen han behandlat i regel måste vara den rätta. När något man spontant tycker är vettigt visar sig att stämma dåligt överens med marxismen försöker man revidera och trycka ner den idén, för att i så stor mån som möjligt likna den som uttryckts av Marx, då marxismens "högre sanning" måste vara rätt. Detta blir ett sorts paradigm som man sedan lever i, och de två mest troliga alternativen är att man antingen förblir dogmatisk marxist genom att stänga ute och/eller ignorera andra intryck - eller att man efter en tid som marxist totalt överger marxismen och blir antimarxist, då anomalierna (dvs det som inte stämmer överens med det paradigm man lever i) blir allt för många. Antingen begränsas man alltså av personkultstänkandet; eller så tar man sig ur det, och tar så starkt avstånd man bara kan från den personkult som man anser har begränsat det egna tänkandet - inte sällan genom att man hamnar i någon ny typ av politisk personkult på den "andra sidan", då man ofta vill ha en ny sanning och en ny tillhörighet som ersätter den gamla. Är man djupt nergången i en personkult kan det ofta ta ett tag från det att man övergett den, till det att man nyktert kan betrakta den och urskilja de positiva aspekter som faktiskt finns i nästan alla ideologier, och de negativa som gjorde att man begränsade sitt eget tänkande. Det är knappast någon tillfällighet att många av marxismens största och mest hänsynslösa kritiker själva tidigare varit marxister; att kritiken då blir så hänsynslös kan till stor del bero på det personliga agg man hyser mot ideologin, vilket leder till att man inte kan betrakta den på ett nyktert sätt och föra saklig kritik. Man blir helt enkelt alldeles för dogmatisk åt det andra hållet!
Anarkismen och personkultstänkandet
Syftet med denna text är naturligtvis inte att klanka ner på varken Marx eller marxister; marxister användes bara som ett exempel för att belysa hur ett personkultstänkande kan se ut. Syftet är istället att belysa personkultstänkandet inom anarkismen, och försöka motverka att denna får fäste. I mina texter behandlas ofta tankar från t.ex. Pierre-Joseph Proudhon eller Benjamin Tucker. Detta är för att jag anser att deras antiauktoritära idéer är vettiga, och deras politiska övertygelse liknar min - de har alltså ofta uttryckt de tankar jag har innan jag ens var född, och även utvecklat dem på ett sätt jag aldrig skulle vara kapabel till. De är alltså helt klart politiska förebilder i den bemärkelsen; vad som däremot aldrig får hända är att de går från att vara förebilder till att bli profeter. Det vi anarkister eftersträvar måste alltid vara friheten och jämlikheten. Vi får inte fastna i så stark beundran för en specifik tänkare att vi sviker dessa principer, bara för att någon annan (som i övrigt förespråkar anarkism, frihet och jämlikhet) har sådana åsikter i en specifik fråga. Ett exempel är just Proudhon. Han var en övertygad antifeminist, och har gjort sig känd för att mena att kvinnans roll är som "hemmafru eller prostituerad". Detta går naturligtvis inte ihop med anarkismens principer. Kvinnan måste självklart ha samma rättigheter som mannen och vara jämställd honom - vilket många kritiker till Proudhon, från anarkistiskt såväl som övrigt socialistiskt håll, påpekade för honom; men han höll fast vid sin konservativa uppfattning om de olika könsrollerna.
Här måste vi alltså välja mellan anarkismen - dvs friheten och jämlikheten - och Proudhons personliga tankar, som här måste sägas avvika från den antiauktoritarism han annars förespråkade. För någon som satt Proudhon på en piedestal och vill att han ska vara en obefläckad "anarkistprofet" blir detta naturligtvis problematiskt; hur välja mellan profeten och läran? Vad man då troligtvis försöker göra är att komma med ursäkter. T.ex. "det var ju så länge sedan, alla tyckte så här då!" Visst ligger det en viss del sanning i det; det rådande klimatet var definitivt mer traditionalistiskt och antifeministiskt än idag. Men det förändrar ju inte det faktum att det fanns feminister vid den här tiden - en hel del av dem inom anarkismen - som dessutom påpekade för Proudhon att hans tankar var inkonsekventa. "Proto-anarkisten" William Godwin hade t.ex. förespråkat en feministisk och anarkistisk filosofi innan Proudhon; men Proudhon valde ändå att förespråka antifeminism. Privat kunde han även uttrycka sig antisemitiskt vid en del tillfällen. Vad göra? Ta helt enkelt ner Proudhon från piedestalen! Proudhon var en människa som vilken annan som helst, och förtjänar på inget sätt att bli dyrkad. Hans idéer gällande mutualism och anarkism var, enligt mig, väldigt vettiga - och det är därför jag ofta refererar till honom. Inte för att jag anser att han var någon komplett människa med svar på allt. Han var en inkomplett människa - som vi alla är - med svar på mycket; men med åsikter som man på vissa punkter helt enkelt måste ta avstånd ifrån, om man ska anse sig vara en konsekvent förespråkare av frihet och jämlikhet. Och det är ju inget som helst problem, om vi inte byggt en personkult kring honom. Har vi byggt en sådan, så kommer ursäkterna och bortförklaringarna snart; precis som dogmatiska marxist-leninister ursäktar och bortförklarar Marx eller Lenins tillkortakommanden. Vi har ingen anledning att bortförklara eller ursäkta Proudhons tvivelaktiga åsikter på de punkter där han varken förespråkade frihet eller jämlikhet - då vi börjar göra det hamnar vi lätt i en negativ spiral som leder in i ett dogmatiskt tänkande och ett nedtryckande av det egna förnuftet; det förnuft som alltid är det allra viktigaste för en anarkist att bevara. Vi bör inte skapa auktoriteter av tänkare; vi bör använda oss av deras tankar där de stämmer överens med friheten och jämlikheten, och helt enkelt ta avstånd ifrån dem där de inte gör det. Proudhons grundläggande filosofiska ståndpunkt och hans ekonomiska teorier, samt tankarna om det anarkistiska och mutualistiska alternativet, bör alltså värdesättas väldigt högt; medan hans åsikter om t.ex. könsroller helt enkelt bör förkastas.
Anarkismen är av naturen icke-dogmatisk och negativt inställd till auktoriteter; ändå finns det ofta en dragning hos vissa anarkister mot förhärligandet av tänkarna hellre än deras idéer. Idéerna att vi bör eftersträva, och hur vi bör uppnå, frihet och jämlikhet måste alltid vara det viktigaste. Tänkarna som tänkt ut dem måste givetvis respekteras och refereras till - men det får aldrig utvecklas till någon typ av personkult. Vi bör aldrig ursäkta tänkare som uttryckt sig inkonsekvent, utan helt enkelt ta avstånd från inkonsekvensen, samtidigt som vi fortsätter värdesätta kärnan - det anarkistiska - i deras tankar. Att förkasta alla Proudhons tankar för att hans tankar om könsrollerna inte är acceptabla, som vissa anarkister gör, är tillika inte önskvärt; det resulterar i någon slags "omvänd personkult" där personkultstänkandet är så starkt förankrat i individen i fråga att denne inte ens kan tänka sig att ta till sig vettiga åsikter, om personen som uttryckt dem dessutom hade mindre vettiga sådana - i helt andra frågor! Alla spår av personkult bör alltså motarbetas; förnuftet och det kritiska förhållningssättet till allt måste eftersträvas. Det positiva tar man till sig; det negativa kastar man bort.
Så utvecklas en idétradition byggd på förnuftigt tänkande och konsekvens, hellre än en personkult byggd på att följa en ledare.
Så utvecklas en rörelse som kan använda sig av idéer som förespråkar frihet och jämlikhet, var de än kommer ifrån.
Så utvecklas en politisk ideologi som inte är fastkedjad i ett sjunkande skepp på grund av tilltro till auktoriteter; var och en väljer sina "auktoriteter", och "följer" dem bara så länge - och i de frågor - där de tycker som man själv gör.
Så utvecklas, kort och gott, anarkismen.
Politiska rörelser har ofta en tendens att utvecklas till personkulter; och när de gör det är resultatet aldrig positivt. Det leder till ett inskränkt tänkande, där en ideologisk förebild behandlas som någon slags profet vars ord är lag. Och då profetens ord kommer i konflikt med sunt förnuft tar ordet ofta övertaget, och förnuftet stängs ute. Ju mer detta sker, desto mer dör förnuftet; till slut finns inget sådant kvar alls, utan man följer blint profetens lag. De största, mest välkända och mest avskräckande exemplen på vad en politisk personkult kan leda till är naturligtvis Tyskland under Hitler och Sovjetunionen under Stalin; men även i fall där personkulten inte leder till så uppenbara tragedier kan de orsaka stor skada för en politisk rörelse och för det egna förnuftet. Man sätter en ideolog eller politiker på en piedestal, och han eller hon blir något större - nästan gudomligt - som man gärna vill ska vara ofelbart. Därför försöker man dessutom hitta ursäkter för de fel som tänkarna faktiskt har, och skapa en glorifierad bild av en obefläckad företrädare för den egna, lika obefläckade, ideologin.
Ett uppenbart exempel är t.ex. marxisters glorifiering av Marx. Marx var definitivt en av historiens största progressiva tänkare, som inom en rad områden revolutionerade samhällsvetenskaperna och den socialistiska rörelsen; hans kritik av kapitalismen är troligtvis den mest välformulerade som någonsin skrivits, och Marx bör ges respekt för sitt arbete av alla som är kritiska mot kapitalismen. När det däremot kommer till Marx åsikter i andra frågor hör man alla möjliga ursäkter, försvar och bortförklaringar från marxister som byggt upp en personkult kring Marx och gärna vill tro att han var i det närmsta ofelbar. För att förtydliga menar jag naturligtvis inte att alla marxister lider av personkultstänkande; men det finns definitivt en hel del sådana. När Marx uttalade sig negativt om judar menar man ofta från personkultshåll att han, eftersom att han själv var av judisk börd, inte menade något illa med det - och ibland för man till och med det ännu mer absurda resonemanget att han inte kan ha menat något illa med det, då han själv var av judisk börd. När han uttalade sig rasistiskt menar man ofta att det inte är något att bry sig om, för att "alla" var rasister på den tiden (vilket naturligtvis inte stämmer; men givetvis måste man alltid se till vilken social kontext vi pratar om).
Man gör i stort sett allt man kan för att Marx ska vara obefläckad - av den enkla anledningen att man byggt en personkult kring honom som är beroende av att han förblir den näst intill perfekt goda människan. När det sedan kommer till det egna tänkandet blir detta väldigt inskränkt pga att man tror att Marx redan tänkt på näst intill allt som är värt att tänka på; och man begränsar sig själv till att tänka som Marx gjorde, då hans version av de ämnen han behandlat i regel måste vara den rätta. När något man spontant tycker är vettigt visar sig att stämma dåligt överens med marxismen försöker man revidera och trycka ner den idén, för att i så stor mån som möjligt likna den som uttryckts av Marx, då marxismens "högre sanning" måste vara rätt. Detta blir ett sorts paradigm som man sedan lever i, och de två mest troliga alternativen är att man antingen förblir dogmatisk marxist genom att stänga ute och/eller ignorera andra intryck - eller att man efter en tid som marxist totalt överger marxismen och blir antimarxist, då anomalierna (dvs det som inte stämmer överens med det paradigm man lever i) blir allt för många. Antingen begränsas man alltså av personkultstänkandet; eller så tar man sig ur det, och tar så starkt avstånd man bara kan från den personkult som man anser har begränsat det egna tänkandet - inte sällan genom att man hamnar i någon ny typ av politisk personkult på den "andra sidan", då man ofta vill ha en ny sanning och en ny tillhörighet som ersätter den gamla. Är man djupt nergången i en personkult kan det ofta ta ett tag från det att man övergett den, till det att man nyktert kan betrakta den och urskilja de positiva aspekter som faktiskt finns i nästan alla ideologier, och de negativa som gjorde att man begränsade sitt eget tänkande. Det är knappast någon tillfällighet att många av marxismens största och mest hänsynslösa kritiker själva tidigare varit marxister; att kritiken då blir så hänsynslös kan till stor del bero på det personliga agg man hyser mot ideologin, vilket leder till att man inte kan betrakta den på ett nyktert sätt och föra saklig kritik. Man blir helt enkelt alldeles för dogmatisk åt det andra hållet!
Anarkismen och personkultstänkandet
Syftet med denna text är naturligtvis inte att klanka ner på varken Marx eller marxister; marxister användes bara som ett exempel för att belysa hur ett personkultstänkande kan se ut. Syftet är istället att belysa personkultstänkandet inom anarkismen, och försöka motverka att denna får fäste. I mina texter behandlas ofta tankar från t.ex. Pierre-Joseph Proudhon eller Benjamin Tucker. Detta är för att jag anser att deras antiauktoritära idéer är vettiga, och deras politiska övertygelse liknar min - de har alltså ofta uttryckt de tankar jag har innan jag ens var född, och även utvecklat dem på ett sätt jag aldrig skulle vara kapabel till. De är alltså helt klart politiska förebilder i den bemärkelsen; vad som däremot aldrig får hända är att de går från att vara förebilder till att bli profeter. Det vi anarkister eftersträvar måste alltid vara friheten och jämlikheten. Vi får inte fastna i så stark beundran för en specifik tänkare att vi sviker dessa principer, bara för att någon annan (som i övrigt förespråkar anarkism, frihet och jämlikhet) har sådana åsikter i en specifik fråga. Ett exempel är just Proudhon. Han var en övertygad antifeminist, och har gjort sig känd för att mena att kvinnans roll är som "hemmafru eller prostituerad". Detta går naturligtvis inte ihop med anarkismens principer. Kvinnan måste självklart ha samma rättigheter som mannen och vara jämställd honom - vilket många kritiker till Proudhon, från anarkistiskt såväl som övrigt socialistiskt håll, påpekade för honom; men han höll fast vid sin konservativa uppfattning om de olika könsrollerna.
Här måste vi alltså välja mellan anarkismen - dvs friheten och jämlikheten - och Proudhons personliga tankar, som här måste sägas avvika från den antiauktoritarism han annars förespråkade. För någon som satt Proudhon på en piedestal och vill att han ska vara en obefläckad "anarkistprofet" blir detta naturligtvis problematiskt; hur välja mellan profeten och läran? Vad man då troligtvis försöker göra är att komma med ursäkter. T.ex. "det var ju så länge sedan, alla tyckte så här då!" Visst ligger det en viss del sanning i det; det rådande klimatet var definitivt mer traditionalistiskt och antifeministiskt än idag. Men det förändrar ju inte det faktum att det fanns feminister vid den här tiden - en hel del av dem inom anarkismen - som dessutom påpekade för Proudhon att hans tankar var inkonsekventa. "Proto-anarkisten" William Godwin hade t.ex. förespråkat en feministisk och anarkistisk filosofi innan Proudhon; men Proudhon valde ändå att förespråka antifeminism. Privat kunde han även uttrycka sig antisemitiskt vid en del tillfällen. Vad göra? Ta helt enkelt ner Proudhon från piedestalen! Proudhon var en människa som vilken annan som helst, och förtjänar på inget sätt att bli dyrkad. Hans idéer gällande mutualism och anarkism var, enligt mig, väldigt vettiga - och det är därför jag ofta refererar till honom. Inte för att jag anser att han var någon komplett människa med svar på allt. Han var en inkomplett människa - som vi alla är - med svar på mycket; men med åsikter som man på vissa punkter helt enkelt måste ta avstånd ifrån, om man ska anse sig vara en konsekvent förespråkare av frihet och jämlikhet. Och det är ju inget som helst problem, om vi inte byggt en personkult kring honom. Har vi byggt en sådan, så kommer ursäkterna och bortförklaringarna snart; precis som dogmatiska marxist-leninister ursäktar och bortförklarar Marx eller Lenins tillkortakommanden. Vi har ingen anledning att bortförklara eller ursäkta Proudhons tvivelaktiga åsikter på de punkter där han varken förespråkade frihet eller jämlikhet - då vi börjar göra det hamnar vi lätt i en negativ spiral som leder in i ett dogmatiskt tänkande och ett nedtryckande av det egna förnuftet; det förnuft som alltid är det allra viktigaste för en anarkist att bevara. Vi bör inte skapa auktoriteter av tänkare; vi bör använda oss av deras tankar där de stämmer överens med friheten och jämlikheten, och helt enkelt ta avstånd ifrån dem där de inte gör det. Proudhons grundläggande filosofiska ståndpunkt och hans ekonomiska teorier, samt tankarna om det anarkistiska och mutualistiska alternativet, bör alltså värdesättas väldigt högt; medan hans åsikter om t.ex. könsroller helt enkelt bör förkastas.
Anarkismen är av naturen icke-dogmatisk och negativt inställd till auktoriteter; ändå finns det ofta en dragning hos vissa anarkister mot förhärligandet av tänkarna hellre än deras idéer. Idéerna att vi bör eftersträva, och hur vi bör uppnå, frihet och jämlikhet måste alltid vara det viktigaste. Tänkarna som tänkt ut dem måste givetvis respekteras och refereras till - men det får aldrig utvecklas till någon typ av personkult. Vi bör aldrig ursäkta tänkare som uttryckt sig inkonsekvent, utan helt enkelt ta avstånd från inkonsekvensen, samtidigt som vi fortsätter värdesätta kärnan - det anarkistiska - i deras tankar. Att förkasta alla Proudhons tankar för att hans tankar om könsrollerna inte är acceptabla, som vissa anarkister gör, är tillika inte önskvärt; det resulterar i någon slags "omvänd personkult" där personkultstänkandet är så starkt förankrat i individen i fråga att denne inte ens kan tänka sig att ta till sig vettiga åsikter, om personen som uttryckt dem dessutom hade mindre vettiga sådana - i helt andra frågor! Alla spår av personkult bör alltså motarbetas; förnuftet och det kritiska förhållningssättet till allt måste eftersträvas. Det positiva tar man till sig; det negativa kastar man bort.
Så utvecklas en idétradition byggd på förnuftigt tänkande och konsekvens, hellre än en personkult byggd på att följa en ledare.
Så utvecklas en rörelse som kan använda sig av idéer som förespråkar frihet och jämlikhet, var de än kommer ifrån.
Så utvecklas en politisk ideologi som inte är fastkedjad i ett sjunkande skepp på grund av tilltro till auktoriteter; var och en väljer sina "auktoriteter", och "följer" dem bara så länge - och i de frågor - där de tycker som man själv gör.
Så utvecklas, kort och gott, anarkismen.
Vanliga frågor om mutualismen
Det är många som frågar om mutualismen, och kunskapen om ideologin är inte så väldigt stor ännu. Det ska vi däremot försöka förändra! Här följer några ganska kortfattade svar på vanliga frågor som ställs om mutualism.
Var kommer mutualismen ifrån?
Det fanns i 1800-talets Lyon, Frankrike, arbetarorganisationer där arbetarna hjälpte varandra genom ömsesidiga överenskommelser vilket förenklade livet för dem alla; dessa kallade sig själva mutualistiska. De fungerade ungefär som fackföreningar, men hade ett större och djupare samarbete än fackföreningar normalt har. Detta influerade den frihetlige socialisten Pierre-Joseph Proudhon, som kom att se sådan ömsesidig hjälp och frivillig kooperation för alla medlemmars bästa som ett önskvärt sätt att bygga socialismen; helt enkelt för att socialismen är något människor själva vill ha och ser som en optimal organisationsform - inte för att de blir tvingade till den. Proudhon var alltså en av de tidigaste anarkisterna, som kom att använda termen "mutualism" för att beskriva det sätt man bör organisera sig på och arbeta för att uppnå friheten som anarkismen förespråkar, och jämlikheten som socialismen förespråkar. I USA hade en man vid namn Josiah Warren vid ungefär samma tid utvecklat en liknanade modell, och med framgång prövat idéerna i några mindre samhällen (Utopia och Modern Times). Ur Warrens idéer kom den amerikanska individualanarkismen att utvecklas, vilken i grunden hade mycket gemensamt med mutualismen, och senare - när Warrens och Proudhons idéer i ännu högre grad vävdes samman - kan sägas ha blivit en enda ideologi. Amerikanerna Benjamin Tucker och William B. Greene kallas t.ex. vanligtvis för individualanarkister, men kan lika gärna kallas mutualister, även om det var en vanligare beteckning i Europa medan individualanarkist var vanligare i USA.
Ni är socialister. Vill ni att alla ska äga allt?
Nej. Vi vill att alla ska ha rätt till vad de producerar; och sedan göra vad de vill med detta. Socialismen blandas idag tyvärr ofta ihop med kommunismen - kommunismen förespråkar att alla äger allt, medan socialismen enbart förespråkar en ekonomisk modell utan exploatering, eller "utsugning". Det finns alltså en mängd olika socialistiska ideologier, med en mängd olika metoder för hur man bäst tror att man uppnår socialismen - mutualismen är en av dem, kommunismen en annan och den klassiska socialdemokratin ytterligare en.
Så ni är emot exploatering. Hur kan ni då vara anarkister, eller ens frihetliga, om ni vill förbjuda att kapitalister tjänar pengar på andras arbete?
Det vill vi inte. Det är en vanlig uppfattning i vårt statliga samhälle att man så fort man är emot något per automatik vill förbjuda det; det är däremot inte fallet med anarkistiska ideologier. Vi anser tvärtom att exploateringen bara blir möjlig då alternativen till att bli exploaterad, dvs arbeta utan att bli exploaterad, genom tvång hålls borta från människor. Detta har i kapitalismen sin grund i de egendomsförhållanden som klassamhället byggts upp på, med grund i det historiska faktum som kallas den primitiva eller ursprungliga ackumulationen (dvs när människor fick sin egendom stulen av stater eller "stormän" genom våld och tvång). Denna orättfärdiga uppdelning av stulen egendom hålls kvar hos en klass människor som inte kan anses vara dess rättmätiga ägare genom alla möjliga typer av statlig reglering. Tidigare nämnda Benjamin Tucker koncentrerade sig i huvudsak på att kritisera vad han menade vara de "fyra stora monopolen" under kapitalismen; dvs jordmonopolet, valutamonopolet, patent/copyrights och tullar/skatter - men det finns många, många fler regleringar genom vilka staten ser till att den utsugande ordningen bevaras.
Vad vi vill är alltså inte att förbjuda eller lagstifta mot kapitalistisk organisation, med kapitalisten som herre och arbetaren som undersåte. Tvärtom vill vi ta bort de förbud och den marknadslagstiftning som gör att många människor tvingas in i en sådan ordning. Däremot ska naturligtvis varenda kapitalist som får någon att frivilligt gå med på att lönearbeta för denne, i frånvaron av statliga monopol och privilegier, ha rätten att anställa dem; frivilliga kontrakt är vad hela mutualismen baseras på. Istället för att förbjuda exploateringen, som vissa socialister vill, vill vi alltså ta bort de grunder som gör exploateringen möjlig. Vi vill helt enkelt att arbetarna ska ges möjligheten att välja bort kapitalismen om de vill; inte tvinga dem att göra det för att vi anser att det är bäst för dem! Vad som är bäst för dem är deras eget beslut.
Vi vill däremot mena att mutualismen i realiteten kommer att omöjliggöra kapitalismen på samma sätt som kapitalismen omöjliggör feodalism. Den mutualistiska socialismen, baserad på små egenföretagare och större arbetarkooperativ, är helt enkelt att föredra för arbetarna ur deras rent egoistiska intressen. Precis som ingen idag väljer att arbeta som träl under en feodalherre, kommer antagligen ingen imorgon att välja att arbeta som löneslav under en kapitalist. Inte för att det är förbjudet, utan helt enkelt för att bättre alternativ finns att tillgå. För det behöver man inte under kapitalismen förbjuda träldom för att upphäva den - människor väljer själva att hellre lönearbeta än att vara trälar, då det är ett bättre alternativ - liksom man inte behöver förbjuda kapitalism och exploatering för att etablera socialismen - människor kommer själva att välja det mutualistisk-socialistiska framför det kapitalistiska, om de anser att det är ett bättre alternativ.
Men Proudhon skrev ju att "egendom är stöld". Håller ni inte med honom om det?
Det gör vi absolut. Det är däremot ett citat som ständigt rycks ur sitt sammanhang, och därför framstår som någon typ av kommunistiskt slagord. Citatet kommer från Proudhons bok "Vad är egendom?", och det syftar till jordegendom. Den klassiska liberalismen och kapitalismen innebär ju att man har äganderätt till all jord man blandar sitt arbete med. Proudhon menar däremot att jorden inte skapats av människor, och därför inte kan ägas av dem; att blanda sitt arbete med den ger visserligen en rätt till jorden, men bara en rätt till besittning, så länge jorden är i kontinuerligt bruk. Detta är grunden för principen om besittning och bruk, som är den mutualistiska synen på jordäganderätt. Proudhon skiljer alltså på possession, dvs besittning, och propriété, dvs egendom - där han menar att det första är den rätt till jorden arbetet ger arbetaren, medan det andra är en stöld från alla andra människor (som annars kunde ha använt jorden) baserad på statlig intervention i ekonomin. En bonde som brukar sin jord har alltså full rätt till jorden han arbetar på och de produkter som arbetet skapar; medan en stor jordägare som lever på jordränta som produktiva bönder tvingas betala till honom inte har någon som helst rätt till jorden. Den rätten ligger istället hos bönderna, dvs de som faktiskt besitter och brukar jorden. Deras rätt till besittning kränks av jordägarens "rätt" till egendom. Egendomen, när det gäller jord, kränker alltså producentens äganderätt till vad han producerar; det är en avgift som tas ut från producentens frukter av sitt arbete enbart för att jordägaren "äger" jorden han producerar på. Egendom är alltså, kort sagt, stöld - precis som Proudhon skrev 1840. Övrig egendom som är ett resultat av arbete, köp eller gåva är däremot helt legitim; det är arbetarens rätt att erhålla sitt arbetes fulla produkt - enbart i fallet jord (och, naturligtvis, övriga naturresurser) uppstår konflikten mellan ägande och besittning, där besittning bör vara vad som avgör vem som har rätt till jorden.
Fler frågor? Ställ dem i kommentarerna så svarar jag efter förmåga ;)
Var kommer mutualismen ifrån?
Det fanns i 1800-talets Lyon, Frankrike, arbetarorganisationer där arbetarna hjälpte varandra genom ömsesidiga överenskommelser vilket förenklade livet för dem alla; dessa kallade sig själva mutualistiska. De fungerade ungefär som fackföreningar, men hade ett större och djupare samarbete än fackföreningar normalt har. Detta influerade den frihetlige socialisten Pierre-Joseph Proudhon, som kom att se sådan ömsesidig hjälp och frivillig kooperation för alla medlemmars bästa som ett önskvärt sätt att bygga socialismen; helt enkelt för att socialismen är något människor själva vill ha och ser som en optimal organisationsform - inte för att de blir tvingade till den. Proudhon var alltså en av de tidigaste anarkisterna, som kom att använda termen "mutualism" för att beskriva det sätt man bör organisera sig på och arbeta för att uppnå friheten som anarkismen förespråkar, och jämlikheten som socialismen förespråkar. I USA hade en man vid namn Josiah Warren vid ungefär samma tid utvecklat en liknanade modell, och med framgång prövat idéerna i några mindre samhällen (Utopia och Modern Times). Ur Warrens idéer kom den amerikanska individualanarkismen att utvecklas, vilken i grunden hade mycket gemensamt med mutualismen, och senare - när Warrens och Proudhons idéer i ännu högre grad vävdes samman - kan sägas ha blivit en enda ideologi. Amerikanerna Benjamin Tucker och William B. Greene kallas t.ex. vanligtvis för individualanarkister, men kan lika gärna kallas mutualister, även om det var en vanligare beteckning i Europa medan individualanarkist var vanligare i USA.
Ni är socialister. Vill ni att alla ska äga allt?
Nej. Vi vill att alla ska ha rätt till vad de producerar; och sedan göra vad de vill med detta. Socialismen blandas idag tyvärr ofta ihop med kommunismen - kommunismen förespråkar att alla äger allt, medan socialismen enbart förespråkar en ekonomisk modell utan exploatering, eller "utsugning". Det finns alltså en mängd olika socialistiska ideologier, med en mängd olika metoder för hur man bäst tror att man uppnår socialismen - mutualismen är en av dem, kommunismen en annan och den klassiska socialdemokratin ytterligare en.
Så ni är emot exploatering. Hur kan ni då vara anarkister, eller ens frihetliga, om ni vill förbjuda att kapitalister tjänar pengar på andras arbete?
Det vill vi inte. Det är en vanlig uppfattning i vårt statliga samhälle att man så fort man är emot något per automatik vill förbjuda det; det är däremot inte fallet med anarkistiska ideologier. Vi anser tvärtom att exploateringen bara blir möjlig då alternativen till att bli exploaterad, dvs arbeta utan att bli exploaterad, genom tvång hålls borta från människor. Detta har i kapitalismen sin grund i de egendomsförhållanden som klassamhället byggts upp på, med grund i det historiska faktum som kallas den primitiva eller ursprungliga ackumulationen (dvs när människor fick sin egendom stulen av stater eller "stormän" genom våld och tvång). Denna orättfärdiga uppdelning av stulen egendom hålls kvar hos en klass människor som inte kan anses vara dess rättmätiga ägare genom alla möjliga typer av statlig reglering. Tidigare nämnda Benjamin Tucker koncentrerade sig i huvudsak på att kritisera vad han menade vara de "fyra stora monopolen" under kapitalismen; dvs jordmonopolet, valutamonopolet, patent/copyrights och tullar/skatter - men det finns många, många fler regleringar genom vilka staten ser till att den utsugande ordningen bevaras.
Vad vi vill är alltså inte att förbjuda eller lagstifta mot kapitalistisk organisation, med kapitalisten som herre och arbetaren som undersåte. Tvärtom vill vi ta bort de förbud och den marknadslagstiftning som gör att många människor tvingas in i en sådan ordning. Däremot ska naturligtvis varenda kapitalist som får någon att frivilligt gå med på att lönearbeta för denne, i frånvaron av statliga monopol och privilegier, ha rätten att anställa dem; frivilliga kontrakt är vad hela mutualismen baseras på. Istället för att förbjuda exploateringen, som vissa socialister vill, vill vi alltså ta bort de grunder som gör exploateringen möjlig. Vi vill helt enkelt att arbetarna ska ges möjligheten att välja bort kapitalismen om de vill; inte tvinga dem att göra det för att vi anser att det är bäst för dem! Vad som är bäst för dem är deras eget beslut.
Vi vill däremot mena att mutualismen i realiteten kommer att omöjliggöra kapitalismen på samma sätt som kapitalismen omöjliggör feodalism. Den mutualistiska socialismen, baserad på små egenföretagare och större arbetarkooperativ, är helt enkelt att föredra för arbetarna ur deras rent egoistiska intressen. Precis som ingen idag väljer att arbeta som träl under en feodalherre, kommer antagligen ingen imorgon att välja att arbeta som löneslav under en kapitalist. Inte för att det är förbjudet, utan helt enkelt för att bättre alternativ finns att tillgå. För det behöver man inte under kapitalismen förbjuda träldom för att upphäva den - människor väljer själva att hellre lönearbeta än att vara trälar, då det är ett bättre alternativ - liksom man inte behöver förbjuda kapitalism och exploatering för att etablera socialismen - människor kommer själva att välja det mutualistisk-socialistiska framför det kapitalistiska, om de anser att det är ett bättre alternativ.
Men Proudhon skrev ju att "egendom är stöld". Håller ni inte med honom om det?
Det gör vi absolut. Det är däremot ett citat som ständigt rycks ur sitt sammanhang, och därför framstår som någon typ av kommunistiskt slagord. Citatet kommer från Proudhons bok "Vad är egendom?", och det syftar till jordegendom. Den klassiska liberalismen och kapitalismen innebär ju att man har äganderätt till all jord man blandar sitt arbete med. Proudhon menar däremot att jorden inte skapats av människor, och därför inte kan ägas av dem; att blanda sitt arbete med den ger visserligen en rätt till jorden, men bara en rätt till besittning, så länge jorden är i kontinuerligt bruk. Detta är grunden för principen om besittning och bruk, som är den mutualistiska synen på jordäganderätt. Proudhon skiljer alltså på possession, dvs besittning, och propriété, dvs egendom - där han menar att det första är den rätt till jorden arbetet ger arbetaren, medan det andra är en stöld från alla andra människor (som annars kunde ha använt jorden) baserad på statlig intervention i ekonomin. En bonde som brukar sin jord har alltså full rätt till jorden han arbetar på och de produkter som arbetet skapar; medan en stor jordägare som lever på jordränta som produktiva bönder tvingas betala till honom inte har någon som helst rätt till jorden. Den rätten ligger istället hos bönderna, dvs de som faktiskt besitter och brukar jorden. Deras rätt till besittning kränks av jordägarens "rätt" till egendom. Egendomen, när det gäller jord, kränker alltså producentens äganderätt till vad han producerar; det är en avgift som tas ut från producentens frukter av sitt arbete enbart för att jordägaren "äger" jorden han producerar på. Egendom är alltså, kort sagt, stöld - precis som Proudhon skrev 1840. Övrig egendom som är ett resultat av arbete, köp eller gåva är däremot helt legitim; det är arbetarens rätt att erhålla sitt arbetes fulla produkt - enbart i fallet jord (och, naturligtvis, övriga naturresurser) uppstår konflikten mellan ägande och besittning, där besittning bör vara vad som avgör vem som har rätt till jorden.
Vad skiljer anarkism, anarkosocialism och mutualism från liberalism?
Detta finns besvarat här: http://mutualism.blogg.se/2009/march/mutualism-socialism-och-liberalism.html
Är inte anarkism bara en utopi?
Detta finns besvarat här: http://mutualism.blogg.se/2009/april/anarkismen-en-ouppnaelig-utopi.html
Detta finns besvarat här: http://mutualism.blogg.se/2009/march/mutualism-socialism-och-liberalism.html
Är inte anarkism bara en utopi?
Detta finns besvarat här: http://mutualism.blogg.se/2009/april/anarkismen-en-ouppnaelig-utopi.html
Fler frågor? Ställ dem i kommentarerna så svarar jag efter förmåga ;)
Anarkismen - en ouppnåelig utopi?
Inledning
När anarkism kommer på tal i politiska diskussioner finns det många som inte tar ideologin på allvar; anarki är en ouppnåelig utopi som visserligen skulle vara underbar om det fungerade - men i verkligheten skulle samhället aldrig fungera utan lagar, utan polis och utan ordning. Den fina utopin skulle i realiteten bli en hemsk tillvaro på grund av "den mänskliga naturen"; människan är i grunden egoistisk och sätter alltid sig själv i första hand. Och jag håller till fullo med om kritiken. Om anarkismen vore en ideologi som inte förespråkade lagar, ville förbjuda poliskårer och skapa kaos var än ordning infinner sig; om anarkismen byggde på att individen måste vara altruistisk hellre än egoistisk - då skulle jag inte heller tro en enda sekund på anarkismen. Men så är inte fallet. Anarkismen är inte, som en del andra socialistiska inriktningar, en ideologi som baseras på att människan kommer att "förändras" i ett socialistiskt samhälle, och övergå från att vara egoistisk till att vara altruistisk. Anarkismen utgår från människan så som empirin indikerar att hon är idag. Visst kan förändrade sociala strukturer förändra människors beteende - men det är inget en seriös politisk ideologi bör ha som förutsättning för att ideologin i fråga ska kunna fungera, utan vi måste basera teorier om ett bättre framtida samhälle på lärdomar från dagens samhälle. Att filosofera om hur den bästa människan skulle vara och uppträda bör lämnas till romantisk filosofi, och har inte så mycket med politik att göra - politik handlar i första hand om att se hur människor faktiskt är och uppträder, och från det dra slutsatser om hur samhället bör förändras.
Egoismen
Är människans egoism ett hinder för anarkismen? Inte alls. Anarkismen bygger istället just på att människor agerar efter egenintresse, och kräver därför att varje individ ska ges rätten att leva som hon vill, så länge hon låter andra göra detsamma. Ur rationell egoism följer också icke-aggressionen som en självklar utveckling; du och jag tjänar mer på att båda arbeta och sedan handla med varandra eller på annat sätt dela på vår produktion, än jag tjänar på att stjäla från dig och riskera att råka ut för detsamma själv. En överväldigande majoritet av oss föredrar fred framför krig, och lönsamt samarbete framför kostsamma konflikter. Av helt egoistiska intressen. Min säkerhet garanteras bäst om resten av samhället går med på att inte anfalla mig, i utbyte mot att jag inte anfaller dem; och för varje annan individ gäller detsamma. En logisk följd av människans inneboende egoism är alltså att vi sluter oss samman, samarbetar med varandra, handlar med varandra och skyddar varandra från angrepp. Naturligtvis kommer det alltid att finnas brottslingar; människor som väljer eller på något sätt drivs till att stjäla och angripa hellre än att samarbeta och respektera andra människors rätt att inte bli utsatta för våld. Människans inneboende egoism och egenkärlek innebär däremot att en klar majoritet kommer att föredra freden och samarbetet - gå ut på gatan och fråga de tio första du möter om de föredrar krig eller fred om du inte tar mitt ord för det - därför kommer det inte att vara något problem för dem att hantera de brottslingar som faktiskt kommer att finnas.
Kommer inte alla bara att terrorisera varandra?
Att människor börjar kriga eller använda våld mot varandra är en risk i alla politiska system. Av någon anledning förutsätter många att detta skulle vara värre än någonsin i ett anarkistiskt samhälle; men detta bygger nog enbart på en förutfattad mening om vad anarkismen faktiskt skulle innebära. Som vi redan sett är de flesta människor egoister; de försöker överleva och klara sig så bra som möjligt i livet. Man vill leva ett liv i så stor säkerhet som möjligt. I ett fritt samhälle därför inte polisen försvinna - det är inte vad någon människa önskar, så länge det finns brottslingar i samhället; vilket det antagligen alltid kommer att göra. Under anarkismen fungerar dock allting genom frivillig kooperation - frivilligt deltagande. Så även polisen. Då en stor majoritet människor vill leva säkert och under någon form av beskydd kommer de därför antingen ordna en egen skyddssammanslutning, eller anställa en sådan och betala en frivillig avgift på samma sätt som vi idag betalar skatt för vår beskydd. Anarkismen innebär alltså en decentralisering av all makt till individnivå, varefter individerna - där en majoritet vill leva i fred hellre än krig - organiserar alla alternativ själva, och enbart finansierar alternativ som de menar gör rätt. Då ingen tvångsbeskattning förekommer kommer det t.ex. inte fungera att någon tar pengar från fredsförespråkare och investerar dem i krig. Då byter den fredlige helt enkelt organisation, till någon som koncentrerar sig på skydd hellre än anfall. Även den krigiske måste vara djupt motiverad för att gå till krig; han har egoistiska skäl att inte göra det. Att rusta upp för krig innebär att resurser måste tas från hans plånbok, och gå till krigsapparaten - medan denna samtidigt erbjuder betydligt sämre beskydd för honom, för en högre kostnad. Krig är en väldigt dyr hobby. Den rationellt tänkande, egoistiska och ekonomiskt begränsade individen skulle knappast ha råd att kriga mot andra; då det finns så mycket mer lönsamt, och mindre riskabelt, hon kan lägga sina pengar på.
Lagar och polis i ett fritt samhälle
Men hur ska ett samhälle fungera utan lagar? frågar sig säkert många vid det här laget. Anarkism innebär naturligtvis inte att samhället ska vara utan lagar; den innebär bara att lagarna stiftas av människorna i samhället - individerna själva - hellre än någon centralmakt. Den tidige anarkisten Pierre-Joseph Proudhon menade att "friheten är ordningens moder, inte dess dotter". Det betyder ungefär att ordning uppkommer spontant, genom människors egna handlingar och viljor - givet frihet kommer ordning uppstå; givet påtvingad ordning kan vi däremot ta farväl av friheten. Detta är för övrigt också betydelsen av den klassika anarkistiska symbolen med ett "A" i en cirkel. "A" står för anarki, och cirkeln står för ordningen som anarkin skapar.
Lagstiftning går alltså till ungefär så att du och jag ingår ett samarbete med varandra där vi kommer överens om att inte anfalla varandra eller stjäla från varandra, då det är vad vi båda önskar. Dessa samarbeten kommer naturligtvis att vara större än bara du och jag; men de utgår ifrån den principen. Vi kommer överens om att låta varandra vara, på helt frivillig basis och av helt egoistiska skäl, varefter vi genom en skyddssammanslutning - en polis - försvarar varandra mot brottslingar. Ur detta följer att paternalistisk lagstiftning uteblir. Dels är det inte speciellt troligt att jag för det första identifierar lagar som ska gälla enbart mig (t.ex. att jag inte får skjutsa någon på min cykel) och att jag för det andra anmäler mig själv för ett "brott" jag utfört mot mig själv - och kräver ett skadestånd från mig själv för att jag skjutsat någon. Dels är det inte heller speciellt troligt att, återigen av egoistiska och ekonomiska skäl, någon kommer att vilja betala en polis för att se till att andra inte utför "brott" mot sig själva. Det skulle dels betyda högre avgifter för det skydd en sammanslutning kan erbjuda - då de måste lägga resurser på att se till att ingen cyklar utan hjälm eller snusar, eller vad man nu kan tänkas vilja förbjuda - och dels skulle det betyda att själva beskyddet blev lidande av att skyddssammanslutningen mer och mer började syssla med sådant som inte är av försvarskaraktär. Lagar i ett anarkistiskt samhälle skulle alltså i princip gå ut på att du inte får angripa mig, och att jag inte får angripa dig. Annars skulle vi tillåtas att göra i princip vad vi vill; och ha poliskårer som skyddar dessa rättigheter från förövare.
Krig mellan poliskårer?
Det går ju inte ha flera konkurrerande poliskårer, det leder bara till att de krigar mot varandra! tänker säkert någon. Och det är en förståelig tanke, när vi ser på hur dagens poliskårer fungerar och hur dagens polismän uppför sig; men det är en risk som inte är mycket större än att Norges polis börjar kriga mot Sveriges. I ett fritt samhälle måste poliskårer nämligen konkurrera för människors stöd. De är beroende av detta stöd för att kunna fungera; drar för många tillbaka sitt stöd, och sin finansiering, av en poliskår kommer den inte att kunna klara sig, utan måste lägga ner och ersättas av ett alterntiv folket föredrar mer. Detta kommer att leda till att poliskårerna tvingas till att uppföra sig så som folket vill att de ska uppföra sig. Annars väljer de ett alternativ som gör det. På så vis pressas priserna för tjänsten ner, samtidigt som skyddet effektiviseras och makten förvinner från poliskårer och skyddssammanslutningar, och hamnar istället hos folket. För första gången i modern tid kommer alltså folket styra polisen; polisen kommer inte att styra folket. Återigen hamnar vi i egoismen - för poliskårer är det av två anledningar måste poliskårer samarbeta istället för att kriga, av helt egoistiska skäl. Dels är det vad folket föredrar, vi föredrar som så ofta redan sagt fred före krig. För det andra vill vi ha ett så bra och kostnadseffektivt försvar som möjligt; och detta uppnår poliskårerna genom att samarbeta - vilket är betydligt mer ekonomiskt rationellt än att börja kriga mot varandra. Börjar två organisationer mot all förmodan kriga, kommer de heller inte vara någon match för de samlade övriga organisationerna, som kan stoppa kriget - varefter de krigande organisationerna kommer att gå till historien, då väldigt få lär vilja stödja dessa alternativ om de visat sig kunna ta till sådana metoder. Av helt egoistiska skäl kan vi alltså säga att konkurrerande och/eller samexisterande poliskårer troligtvis inte kommer att börja kriga mot varandra.
Brottslighet under anarkismen
En av de viktigaste delarna av anarkism, liksom av all socialism, är utjämnandet av ekonomiska förhållanden; anarkismen förespråkar därför ett upphävande av alla ekonomiska monopol som borgarklassen ånjuter på arbetarnas bekostnad. Alla former av monopol ska upphävas, och resultatet är ett samhälle där arbetarens lön blir hans arbetes fulla produkt, vilken han är fri att göra som han vill med. Arbete, hellre än kapital och utsugning, som faktiskt skapar värde blir alltså som sig bör också vad som ger belöning. Att sätta stopp för utsugningen och borgarklassens kontroll över arbetarklassen har alltid varit ett av anarkismens främsta mål; friheten är inte möjlig att uppnå, om inte frihet från utsugning är möjlig att uppnå. Därmed naturligtvis inte sagt att kapitalister inte får försöka ordna företag där arbetare exploateras; men arbetare kommer helt enkelt att kunna välja mellan så många andra alternativ (arbetarkooperativ, jordbruk, egenföretagande, et.c. utan dagens inträdesbarriärer och motstånd från stat och kapital) att det vore lika ologiskt för dem att söka sig till kapitalistiska företag som det är för arbetare att i ett kapitalistiskt samhälle återgå till feodalism eller slaveri. Det finns helt enkelt bättre alternativ; och de föredras då i regel.
Det faktum att den största delen av vår brottslighet beror på ekonomiska missförhållanden innebär därför att brottsligheten troligtvis kommer att sjunka då dessa missförhållanden suddas ut. Då människor har andra alternativ väljer de ofta att inte begå brott som är ekonomiskt motiverade, och inte skada andra människor; i vetskap om att de då även blir behandlade med respekt av andra människor, samt inte riskerar bestraffning för sin brottslighet. Mycket annan brottslighet kommer även att försvinna - helt enkelt för att det inte är brottslighet längre! De brott som fortfarande är brott är våld och tvång emot andra individer; och på dessa kan de bättre och mer kostnadseffektiva poliskårerna nu satsa all sin kraft. De kan satsa på att förebygga verklig brottslighet, och leta reda på människor som skadat andra människor och kräva ersättning från dem till brottsoffret, hellre än att koncentrera sig på "brott" där "brottslingen" gör sådant han eller hon helt enkelt vill göra, men staten inte tillåter, där han eller hon i värsta fall skadar sig själv - med sin egen tillåtelse. Lysander Spooner uttryckte sig bra när han proklamerade att "laster är inte brott".
Vad händer med människor som "hamnar utanför"?
Under anarkismen finns ingen stat, och därmed inget statligt socialt skyddsnät. Detta ses av en del som att anarkismens filosofi är "sköt dig själv, skit i andra"; men det kunde inte vara mer felaktigt. Anarkismen bygger till stor del på ömsesidig hjälp; dvs frivilliga system där jag deltar för att det gynnar mig, och du deltar för att det gynnar dig - medan det i slutändan gynnar den av oss som eventuellt råkar illa ut. Man skulle alltså kunna kalla det en typ av försäkringssystem. Det är t.ex. mer lönsamt för mig att betala en liten summa varje månad eller år för att vara försäkrad att ha tillgång till vård om något skulle hända mig, än det är att jag har enorma summor pengar undanlagda på banken som jag inte kan röra, ifall något skulle inträffa. Det fungerar alltså på samma sätt som poliskårerna; jag betalar för att jag tjänar på det som individ, och resultatet - vare sig jag vill det eller inte - blir att folket i stort samtidigt tjänar på det. På så sätt kan man finansiera alla former av "försäkringsbara" tjänster; arbetslöshetskassa, sjukvård, tandvård, et.c. Vi bedrar oss själva när vi ser staten som en garant för t.ex. vård eller a-kassa; staten har aldrig velat ge folket dessa försäkringar, utan folket har kämpat sig till varje del av dem! Vårt sociala skyddsnät beror alltså inte på en god stat, utan på ett folk som kämpat för sitt eget bästa. Och folket kommer att fortsätta se till sitt eget bästa; med eller utan stat. Ett socialt skyddsnät är alltså inte beroende av staten, utan av folket.
Även om anarkismen kommer att utjämna de ekonomiska förhållandena kommer det kanske ändå att finnas människor som lever i fattigdom. Vad händer med dem om de blir sjuka, inte haft råd att vara med i programmen för ömsesidig hjälp och inte heller har råd med de sjukvårdskostnader som tillkommer då de står utanför dessa? Svaret blir människors solidaritet. De flesta människor har en inneboende empati och känner solidaritet med människor som har det svårare än de själva; människor skänker enorma summor pengar till världens fattiga och utsatta människor - på hemmaplan och på andra sidan jordklotet - utan att förvänta sig något tillbaka förutom den rättfärdiga känsla de får av att ha hjälpt någon. Verklighetens människors beteenden är alltså en indikation på att vår egoism dessutom tar sig uttryck i solidariteten; vi mår bra av att hjälpa andra. Och denna frivilliga hjälp, givet anarkismens utjämnande av ekonomiska förhållanden och avskaffandet av skattetvånget vilket ger folket mer resurser och större möjligheter att hjälpa både sig själva och andra, är antagligen mer än nog för att hjälpa de utsatta i samhället. Trots all orättvisa som stater och kapitalister över hela världen tvingar människor att leva i, kan man inte ta död på den mänskliga solidariteten; trots att vi vet att stater och kapitalister har en sådan makt att vår hjälp knappast räcker långt fortsätter vi att hjälpa andra människor. Utifrån det iakttagandet anser jag det varken vara utopiskt eller otroligt att människor med bättre ekonomiska förhållanden och utan skattetvång kommer att fortsätta donera ungefär i den utsträckning de gör idag till välgörande ändamål.
Hur tar man sig till anarkin?
Här går anarkisternas åsikter isär. Bakunin och Kropotkin förespråkade en våldsam revolution, medan Tucker och Proudhon förespråkade gradualism, att staten gradvis ersätts av fria alternativ som i den mån det går organiseras inom det existerande samhället. Att t.ex. Bakunin och Kropotkin var verksamma i envälden, och i landsflykt från dessa, bidrog säkert att de såg våldet som en nödvändig faktor i revolutionen; som Emma Goldman påpekar är anarkismens utveckling däremot beroende av hur samhället ser ut. Där det går att organisera fria alternativ utan våld är det naturligtvis önskvärt, och gradualismen föredras därför av mutualister och många andra anarkister i demokratiska system. Vi kan förändra utan våld, och bör därför göra det i så stor utstäckning det är möjligt; genom att organisera arbetarkooperativ, arbeta fackligt i anarkosyndikalistiskt influerade fackföreningar, organisera räntefria banker, alternativa valutasamarbeten, osv. För som anarkister från Proudhon via Tucker till moderna anarkister som Kevin Carson påpekar är det väldigt farligt att eftersträva anarkism "efter revolutionen"; har man inte byggt alternativ i dagens samhälle, och staten bara förfaller utan att arbetarna har alternativ till den, kommer troligtvis någon ny form av auktoritet uppstå - ofta värre än den tidigare. Det visar historien. Att lämna socialismen till "efter revolutionen" bör inte vara ett alternativ för någon efter erfarenheterna i de realsocialistiska länderna i öst.
Gör den mänskliga naturen anarkismen till en utopi?
Definitivt inte. Anarkismen bygger snarare på den mänskliga naturen. Utifrån att analysera mänskligt beteende genom bland annat statsvetenskapen, samhällsvetenskapen och nationalekonomin är anarkismen ett unik politisk frihetstanke; tanken att vi kan och bör organisera samhället utifrån hur vi själva vill leva. Anarkismen innebär inte laglöshet, inte terror och inte kaos. Den innebär spontan ordning. Anarkismen innebär inte som alla andra ideologier att ett förtryck ska ersättas mot ett annat, utan att alla former av förtryck försvinner. Anarkister vill inte ha makten, de vill göra sig av med den och ge makten över sig själv till varje individ. Anarkismen förutsätter inte att människor sätter andra före sig själv, den utgår ifrån vetskapen om att vi sätter oss själva främst, och därefter bryr oss om andra. Just från att vi tänker egoistiskt, och vill vårt eget bästa, utgår teorierna om ömsesidig hjälp och organisation för frihetens försvar. Innerst inne föredrar nog de flesta att vara sina egna härskare, hellre än att ha en försvinnande liten chans att själv styra över andra, men med all sannolikhet istället själv bli styrd.
Anarkismen är möjlig om folket vill det. Vi behöver inte förändras ett dugg, mer än att mer kritiskt börja ifrågasätta auktoriteten; den mänskliga naturen så som den existerar idag är allt anarkismen behöver.
När anarkism kommer på tal i politiska diskussioner finns det många som inte tar ideologin på allvar; anarki är en ouppnåelig utopi som visserligen skulle vara underbar om det fungerade - men i verkligheten skulle samhället aldrig fungera utan lagar, utan polis och utan ordning. Den fina utopin skulle i realiteten bli en hemsk tillvaro på grund av "den mänskliga naturen"; människan är i grunden egoistisk och sätter alltid sig själv i första hand. Och jag håller till fullo med om kritiken. Om anarkismen vore en ideologi som inte förespråkade lagar, ville förbjuda poliskårer och skapa kaos var än ordning infinner sig; om anarkismen byggde på att individen måste vara altruistisk hellre än egoistisk - då skulle jag inte heller tro en enda sekund på anarkismen. Men så är inte fallet. Anarkismen är inte, som en del andra socialistiska inriktningar, en ideologi som baseras på att människan kommer att "förändras" i ett socialistiskt samhälle, och övergå från att vara egoistisk till att vara altruistisk. Anarkismen utgår från människan så som empirin indikerar att hon är idag. Visst kan förändrade sociala strukturer förändra människors beteende - men det är inget en seriös politisk ideologi bör ha som förutsättning för att ideologin i fråga ska kunna fungera, utan vi måste basera teorier om ett bättre framtida samhälle på lärdomar från dagens samhälle. Att filosofera om hur den bästa människan skulle vara och uppträda bör lämnas till romantisk filosofi, och har inte så mycket med politik att göra - politik handlar i första hand om att se hur människor faktiskt är och uppträder, och från det dra slutsatser om hur samhället bör förändras.
Egoismen
Är människans egoism ett hinder för anarkismen? Inte alls. Anarkismen bygger istället just på att människor agerar efter egenintresse, och kräver därför att varje individ ska ges rätten att leva som hon vill, så länge hon låter andra göra detsamma. Ur rationell egoism följer också icke-aggressionen som en självklar utveckling; du och jag tjänar mer på att båda arbeta och sedan handla med varandra eller på annat sätt dela på vår produktion, än jag tjänar på att stjäla från dig och riskera att råka ut för detsamma själv. En överväldigande majoritet av oss föredrar fred framför krig, och lönsamt samarbete framför kostsamma konflikter. Av helt egoistiska intressen. Min säkerhet garanteras bäst om resten av samhället går med på att inte anfalla mig, i utbyte mot att jag inte anfaller dem; och för varje annan individ gäller detsamma. En logisk följd av människans inneboende egoism är alltså att vi sluter oss samman, samarbetar med varandra, handlar med varandra och skyddar varandra från angrepp. Naturligtvis kommer det alltid att finnas brottslingar; människor som väljer eller på något sätt drivs till att stjäla och angripa hellre än att samarbeta och respektera andra människors rätt att inte bli utsatta för våld. Människans inneboende egoism och egenkärlek innebär däremot att en klar majoritet kommer att föredra freden och samarbetet - gå ut på gatan och fråga de tio första du möter om de föredrar krig eller fred om du inte tar mitt ord för det - därför kommer det inte att vara något problem för dem att hantera de brottslingar som faktiskt kommer att finnas.
Kommer inte alla bara att terrorisera varandra?
Att människor börjar kriga eller använda våld mot varandra är en risk i alla politiska system. Av någon anledning förutsätter många att detta skulle vara värre än någonsin i ett anarkistiskt samhälle; men detta bygger nog enbart på en förutfattad mening om vad anarkismen faktiskt skulle innebära. Som vi redan sett är de flesta människor egoister; de försöker överleva och klara sig så bra som möjligt i livet. Man vill leva ett liv i så stor säkerhet som möjligt. I ett fritt samhälle därför inte polisen försvinna - det är inte vad någon människa önskar, så länge det finns brottslingar i samhället; vilket det antagligen alltid kommer att göra. Under anarkismen fungerar dock allting genom frivillig kooperation - frivilligt deltagande. Så även polisen. Då en stor majoritet människor vill leva säkert och under någon form av beskydd kommer de därför antingen ordna en egen skyddssammanslutning, eller anställa en sådan och betala en frivillig avgift på samma sätt som vi idag betalar skatt för vår beskydd. Anarkismen innebär alltså en decentralisering av all makt till individnivå, varefter individerna - där en majoritet vill leva i fred hellre än krig - organiserar alla alternativ själva, och enbart finansierar alternativ som de menar gör rätt. Då ingen tvångsbeskattning förekommer kommer det t.ex. inte fungera att någon tar pengar från fredsförespråkare och investerar dem i krig. Då byter den fredlige helt enkelt organisation, till någon som koncentrerar sig på skydd hellre än anfall. Även den krigiske måste vara djupt motiverad för att gå till krig; han har egoistiska skäl att inte göra det. Att rusta upp för krig innebär att resurser måste tas från hans plånbok, och gå till krigsapparaten - medan denna samtidigt erbjuder betydligt sämre beskydd för honom, för en högre kostnad. Krig är en väldigt dyr hobby. Den rationellt tänkande, egoistiska och ekonomiskt begränsade individen skulle knappast ha råd att kriga mot andra; då det finns så mycket mer lönsamt, och mindre riskabelt, hon kan lägga sina pengar på.
Lagar och polis i ett fritt samhälle
Men hur ska ett samhälle fungera utan lagar? frågar sig säkert många vid det här laget. Anarkism innebär naturligtvis inte att samhället ska vara utan lagar; den innebär bara att lagarna stiftas av människorna i samhället - individerna själva - hellre än någon centralmakt. Den tidige anarkisten Pierre-Joseph Proudhon menade att "friheten är ordningens moder, inte dess dotter". Det betyder ungefär att ordning uppkommer spontant, genom människors egna handlingar och viljor - givet frihet kommer ordning uppstå; givet påtvingad ordning kan vi däremot ta farväl av friheten. Detta är för övrigt också betydelsen av den klassika anarkistiska symbolen med ett "A" i en cirkel. "A" står för anarki, och cirkeln står för ordningen som anarkin skapar.
Lagstiftning går alltså till ungefär så att du och jag ingår ett samarbete med varandra där vi kommer överens om att inte anfalla varandra eller stjäla från varandra, då det är vad vi båda önskar. Dessa samarbeten kommer naturligtvis att vara större än bara du och jag; men de utgår ifrån den principen. Vi kommer överens om att låta varandra vara, på helt frivillig basis och av helt egoistiska skäl, varefter vi genom en skyddssammanslutning - en polis - försvarar varandra mot brottslingar. Ur detta följer att paternalistisk lagstiftning uteblir. Dels är det inte speciellt troligt att jag för det första identifierar lagar som ska gälla enbart mig (t.ex. att jag inte får skjutsa någon på min cykel) och att jag för det andra anmäler mig själv för ett "brott" jag utfört mot mig själv - och kräver ett skadestånd från mig själv för att jag skjutsat någon. Dels är det inte heller speciellt troligt att, återigen av egoistiska och ekonomiska skäl, någon kommer att vilja betala en polis för att se till att andra inte utför "brott" mot sig själva. Det skulle dels betyda högre avgifter för det skydd en sammanslutning kan erbjuda - då de måste lägga resurser på att se till att ingen cyklar utan hjälm eller snusar, eller vad man nu kan tänkas vilja förbjuda - och dels skulle det betyda att själva beskyddet blev lidande av att skyddssammanslutningen mer och mer började syssla med sådant som inte är av försvarskaraktär. Lagar i ett anarkistiskt samhälle skulle alltså i princip gå ut på att du inte får angripa mig, och att jag inte får angripa dig. Annars skulle vi tillåtas att göra i princip vad vi vill; och ha poliskårer som skyddar dessa rättigheter från förövare.
Krig mellan poliskårer?
Det går ju inte ha flera konkurrerande poliskårer, det leder bara till att de krigar mot varandra! tänker säkert någon. Och det är en förståelig tanke, när vi ser på hur dagens poliskårer fungerar och hur dagens polismän uppför sig; men det är en risk som inte är mycket större än att Norges polis börjar kriga mot Sveriges. I ett fritt samhälle måste poliskårer nämligen konkurrera för människors stöd. De är beroende av detta stöd för att kunna fungera; drar för många tillbaka sitt stöd, och sin finansiering, av en poliskår kommer den inte att kunna klara sig, utan måste lägga ner och ersättas av ett alterntiv folket föredrar mer. Detta kommer att leda till att poliskårerna tvingas till att uppföra sig så som folket vill att de ska uppföra sig. Annars väljer de ett alternativ som gör det. På så vis pressas priserna för tjänsten ner, samtidigt som skyddet effektiviseras och makten förvinner från poliskårer och skyddssammanslutningar, och hamnar istället hos folket. För första gången i modern tid kommer alltså folket styra polisen; polisen kommer inte att styra folket. Återigen hamnar vi i egoismen - för poliskårer är det av två anledningar måste poliskårer samarbeta istället för att kriga, av helt egoistiska skäl. Dels är det vad folket föredrar, vi föredrar som så ofta redan sagt fred före krig. För det andra vill vi ha ett så bra och kostnadseffektivt försvar som möjligt; och detta uppnår poliskårerna genom att samarbeta - vilket är betydligt mer ekonomiskt rationellt än att börja kriga mot varandra. Börjar två organisationer mot all förmodan kriga, kommer de heller inte vara någon match för de samlade övriga organisationerna, som kan stoppa kriget - varefter de krigande organisationerna kommer att gå till historien, då väldigt få lär vilja stödja dessa alternativ om de visat sig kunna ta till sådana metoder. Av helt egoistiska skäl kan vi alltså säga att konkurrerande och/eller samexisterande poliskårer troligtvis inte kommer att börja kriga mot varandra.
Brottslighet under anarkismen
En av de viktigaste delarna av anarkism, liksom av all socialism, är utjämnandet av ekonomiska förhållanden; anarkismen förespråkar därför ett upphävande av alla ekonomiska monopol som borgarklassen ånjuter på arbetarnas bekostnad. Alla former av monopol ska upphävas, och resultatet är ett samhälle där arbetarens lön blir hans arbetes fulla produkt, vilken han är fri att göra som han vill med. Arbete, hellre än kapital och utsugning, som faktiskt skapar värde blir alltså som sig bör också vad som ger belöning. Att sätta stopp för utsugningen och borgarklassens kontroll över arbetarklassen har alltid varit ett av anarkismens främsta mål; friheten är inte möjlig att uppnå, om inte frihet från utsugning är möjlig att uppnå. Därmed naturligtvis inte sagt att kapitalister inte får försöka ordna företag där arbetare exploateras; men arbetare kommer helt enkelt att kunna välja mellan så många andra alternativ (arbetarkooperativ, jordbruk, egenföretagande, et.c. utan dagens inträdesbarriärer och motstånd från stat och kapital) att det vore lika ologiskt för dem att söka sig till kapitalistiska företag som det är för arbetare att i ett kapitalistiskt samhälle återgå till feodalism eller slaveri. Det finns helt enkelt bättre alternativ; och de föredras då i regel.
Det faktum att den största delen av vår brottslighet beror på ekonomiska missförhållanden innebär därför att brottsligheten troligtvis kommer att sjunka då dessa missförhållanden suddas ut. Då människor har andra alternativ väljer de ofta att inte begå brott som är ekonomiskt motiverade, och inte skada andra människor; i vetskap om att de då även blir behandlade med respekt av andra människor, samt inte riskerar bestraffning för sin brottslighet. Mycket annan brottslighet kommer även att försvinna - helt enkelt för att det inte är brottslighet längre! De brott som fortfarande är brott är våld och tvång emot andra individer; och på dessa kan de bättre och mer kostnadseffektiva poliskårerna nu satsa all sin kraft. De kan satsa på att förebygga verklig brottslighet, och leta reda på människor som skadat andra människor och kräva ersättning från dem till brottsoffret, hellre än att koncentrera sig på "brott" där "brottslingen" gör sådant han eller hon helt enkelt vill göra, men staten inte tillåter, där han eller hon i värsta fall skadar sig själv - med sin egen tillåtelse. Lysander Spooner uttryckte sig bra när han proklamerade att "laster är inte brott".
Vad händer med människor som "hamnar utanför"?
Under anarkismen finns ingen stat, och därmed inget statligt socialt skyddsnät. Detta ses av en del som att anarkismens filosofi är "sköt dig själv, skit i andra"; men det kunde inte vara mer felaktigt. Anarkismen bygger till stor del på ömsesidig hjälp; dvs frivilliga system där jag deltar för att det gynnar mig, och du deltar för att det gynnar dig - medan det i slutändan gynnar den av oss som eventuellt råkar illa ut. Man skulle alltså kunna kalla det en typ av försäkringssystem. Det är t.ex. mer lönsamt för mig att betala en liten summa varje månad eller år för att vara försäkrad att ha tillgång till vård om något skulle hända mig, än det är att jag har enorma summor pengar undanlagda på banken som jag inte kan röra, ifall något skulle inträffa. Det fungerar alltså på samma sätt som poliskårerna; jag betalar för att jag tjänar på det som individ, och resultatet - vare sig jag vill det eller inte - blir att folket i stort samtidigt tjänar på det. På så sätt kan man finansiera alla former av "försäkringsbara" tjänster; arbetslöshetskassa, sjukvård, tandvård, et.c. Vi bedrar oss själva när vi ser staten som en garant för t.ex. vård eller a-kassa; staten har aldrig velat ge folket dessa försäkringar, utan folket har kämpat sig till varje del av dem! Vårt sociala skyddsnät beror alltså inte på en god stat, utan på ett folk som kämpat för sitt eget bästa. Och folket kommer att fortsätta se till sitt eget bästa; med eller utan stat. Ett socialt skyddsnät är alltså inte beroende av staten, utan av folket.
Även om anarkismen kommer att utjämna de ekonomiska förhållandena kommer det kanske ändå att finnas människor som lever i fattigdom. Vad händer med dem om de blir sjuka, inte haft råd att vara med i programmen för ömsesidig hjälp och inte heller har råd med de sjukvårdskostnader som tillkommer då de står utanför dessa? Svaret blir människors solidaritet. De flesta människor har en inneboende empati och känner solidaritet med människor som har det svårare än de själva; människor skänker enorma summor pengar till världens fattiga och utsatta människor - på hemmaplan och på andra sidan jordklotet - utan att förvänta sig något tillbaka förutom den rättfärdiga känsla de får av att ha hjälpt någon. Verklighetens människors beteenden är alltså en indikation på att vår egoism dessutom tar sig uttryck i solidariteten; vi mår bra av att hjälpa andra. Och denna frivilliga hjälp, givet anarkismens utjämnande av ekonomiska förhållanden och avskaffandet av skattetvånget vilket ger folket mer resurser och större möjligheter att hjälpa både sig själva och andra, är antagligen mer än nog för att hjälpa de utsatta i samhället. Trots all orättvisa som stater och kapitalister över hela världen tvingar människor att leva i, kan man inte ta död på den mänskliga solidariteten; trots att vi vet att stater och kapitalister har en sådan makt att vår hjälp knappast räcker långt fortsätter vi att hjälpa andra människor. Utifrån det iakttagandet anser jag det varken vara utopiskt eller otroligt att människor med bättre ekonomiska förhållanden och utan skattetvång kommer att fortsätta donera ungefär i den utsträckning de gör idag till välgörande ändamål.
Hur tar man sig till anarkin?
Här går anarkisternas åsikter isär. Bakunin och Kropotkin förespråkade en våldsam revolution, medan Tucker och Proudhon förespråkade gradualism, att staten gradvis ersätts av fria alternativ som i den mån det går organiseras inom det existerande samhället. Att t.ex. Bakunin och Kropotkin var verksamma i envälden, och i landsflykt från dessa, bidrog säkert att de såg våldet som en nödvändig faktor i revolutionen; som Emma Goldman påpekar är anarkismens utveckling däremot beroende av hur samhället ser ut. Där det går att organisera fria alternativ utan våld är det naturligtvis önskvärt, och gradualismen föredras därför av mutualister och många andra anarkister i demokratiska system. Vi kan förändra utan våld, och bör därför göra det i så stor utstäckning det är möjligt; genom att organisera arbetarkooperativ, arbeta fackligt i anarkosyndikalistiskt influerade fackföreningar, organisera räntefria banker, alternativa valutasamarbeten, osv. För som anarkister från Proudhon via Tucker till moderna anarkister som Kevin Carson påpekar är det väldigt farligt att eftersträva anarkism "efter revolutionen"; har man inte byggt alternativ i dagens samhälle, och staten bara förfaller utan att arbetarna har alternativ till den, kommer troligtvis någon ny form av auktoritet uppstå - ofta värre än den tidigare. Det visar historien. Att lämna socialismen till "efter revolutionen" bör inte vara ett alternativ för någon efter erfarenheterna i de realsocialistiska länderna i öst.
Gör den mänskliga naturen anarkismen till en utopi?
Definitivt inte. Anarkismen bygger snarare på den mänskliga naturen. Utifrån att analysera mänskligt beteende genom bland annat statsvetenskapen, samhällsvetenskapen och nationalekonomin är anarkismen ett unik politisk frihetstanke; tanken att vi kan och bör organisera samhället utifrån hur vi själva vill leva. Anarkismen innebär inte laglöshet, inte terror och inte kaos. Den innebär spontan ordning. Anarkismen innebär inte som alla andra ideologier att ett förtryck ska ersättas mot ett annat, utan att alla former av förtryck försvinner. Anarkister vill inte ha makten, de vill göra sig av med den och ge makten över sig själv till varje individ. Anarkismen förutsätter inte att människor sätter andra före sig själv, den utgår ifrån vetskapen om att vi sätter oss själva främst, och därefter bryr oss om andra. Just från att vi tänker egoistiskt, och vill vårt eget bästa, utgår teorierna om ömsesidig hjälp och organisation för frihetens försvar. Innerst inne föredrar nog de flesta att vara sina egna härskare, hellre än att ha en försvinnande liten chans att själv styra över andra, men med all sannolikhet istället själv bli styrd.
Anarkismen är möjlig om folket vill det. Vi behöver inte förändras ett dugg, mer än att mer kritiskt börja ifrågasätta auktoriteten; den mänskliga naturen så som den existerar idag är allt anarkismen behöver.
