mutualism

Inledning

Hur brottslingar ska behandlas i ett anarkistiskt samhälle är en fråga som anarkister skrivit en del om, men som fortfarande kan sägas karaktäriseras av en viss beröringsskräck. Om alla individer är fria att göra vad de vill, och samhället bara består av frivilliga samarbeten; vem är då brottsling, och hur kan någon ta sig den auktoritet som krävs för att åtala och bestraffa dem? Många anarkister har därför nöjt sig med att konstatera att många brottslingar skapas av staten, kapitalismen och lagarna i sig själva, varför anarkismen skulle innebära att brottsligheten blir en marginell företeelse som inte behöver ägnas någon speciell uppmärksamhet annat än att försöka hjälpa brottslingen tillbaka på "rätt väg". Kropotkin skriver till exempel, i slutet av Law and Authority:

"Det viktigaste främjandet av brottsligheten är lättja, lag och auktoritet; lagar om egendom, om regering, lagar om straff och förseelser; samt auktoriteten, som tar på sig att stifta och tillämpa dessa lagar.

Inga fler lagar! Inga fler domare! Frihet, jämlikhet, och praktisk mänsklig sympati är de enda verkningsfulla hinder vi kan sätta emot de antisociala instinkter som finns hos vissa bland oss."

Väsentligt för Kropotkins argument är även hans undersökningar av hur straff och fängelsen påverkar brottsligheten; de verkar inte ha någon större avskräckande effekt, samtidigt som ett fängelsestraff inte verkar göra brottslingen till en socialt fungerande individ. För att uppnå detta krävs tvärtom sympati, stöd och hjälp. Att det är detta som rehabilitering av brottslingar bör handla om, hellre än primitiv "hämnd", är något som återkommer i en stor del av den anarkistiska traditionen; detta synsätt återfinns i Pierre-Joseph Proudhons General Idea of the Revolution, Errico Malatestas Crime and Punishment, Emma Goldmans Anarchism and Other Essays Lysander Spooners Free Political Institutions och Voltairine de Cleyres Crime and Punishment. Å andra sidan finns åsikten att straff som hämnd kan ha en avskräckande effekt också representerad, främst i mer egoistiskt influerade former av anarkism, som i Francis Tandys Voluntary Socialism eller i Benjamin Tuckers Individual Liberty. Den övervägande majoriteten verkar däremot dela den åsikt som förmedlas av Kropotkin ovan, även om den ger upphov till olika praktiska lösningar hos olika anarkister - och hos vissa verkar det inte ge upphov till några lösningar alls utan man förutsätter att det är ett problem som kommer att lösa sig. Detta är också något som fick Errico Malatesta att beklaga sig, i ovan nämnda Crime and Punishment, i följande ordalag:

"Varje anarkistisk propagandist är bekant med den viktigaste invändningen: vem kommer att hålla brottslingar i schack [i det anarkistiska samhället]? I min mening är oron överdriven, eftersom brottslighet är ett fenomen av liten betydelse i jämförelse med storleken av nuvarande, ständigt närvarande generella sociala problem. Och man kan tro att den automatiskt försvinner som ett resultat av en ökning i materiellt välstånd och utbildning, för att inte tala om framsteg inom pedagogik och medicin. Men hur optimistiska våra förhoppningar, och hur ljus vår framtidssyn, än är kvarstår det faktum att brottslighet och rädslan för brott idag förhindrar fredliga sociala relationer, och detta kommer definitivt inte att försvinna från ett ögonblick till ett annat efter en revolution, hur radikal och genomgripande denna än kan visa sig vara. Brottsligheten kan till och med vara orsaken till omvälvningar och sönderfall i ett samhälle av fria människor, precis som ett obetydligt sandkorn kan stoppa den mest perfekta maskinen.

Det lönar det sig, och är faktiskt nödvändigt, att anarkister överväger problemet i större detalj än de normalt gör, inte bara för att bättre kunna hantera en vanlig "invändning", utan också för att inte själva utsätta sig för obehagliga överraskningar och farliga motsägelser."


Vad är ett brott?

Om anarkismen erkänner varje individ som suverän över sig själv, vem kan då bedöma vad som är brottsligt och inte? Är det inte upp till varje enskild individ? Sannerligen är det så. Men vad vi absolut inte får glömma bort, och vilket ofta glöms bort, är att individen inte längre är herre över sig själv ifall någon annan utsätter honom för en vålds- eller tvångshandling som han inte själv samtyckt till. Anarkismen är inte idén om varje individs absoluta enskilda frihet på bekostnad av andra individers frihet, utan idén om alla individers jämlika frihet. Vad detta har för relevans i relation till en anarkistisk syn på vad som utgör brottsliga handlingar förklaras av Benjamin R. Tucker i debattartikeln Resistance to Government:

"När jag beskriver en man som en inkräktare, så kritiserar jag honom inte; jag konstaterar bara ett faktum. Inte heller hävdar jag för ett ögonblick att inkräktarens önskan är moraliskt underlägsen. Jag förklarar bara att det är omöjligt att samtidigt uppfylla inkräktarens önskan att invadera och min önskan att bli lämnad i fred. Att dessa önskemål är moraliskt lika erkänner jag gärna, men de kan inte realiseras samtidigt. Eftersom det ena måste underordnas det andra, så föredrar jag naturligtvis inkräktarens underordning, och är beredd att samarbeta med andra icke-invasiva människor för att uppnå detta resultat. Jag är inte gift med ordet "rättvisa", och har inte heller något att invända mot det. Om herr Robinson [motdebattören] inte gillar det, låt oss säga "jämlik frihet" istället."

Malatesta uttrycker sig på ett liknande sätt i Crime and Punishment:

"Brotten vi talar om är naturligtvis antisociala handlingar. Det är handlingar som skymfar mänskliga känslor och som strider mot andras rätt till jämlik frihet; inte de många handlingar som dagens lag straffar bara för att de bryter mot de styrande klassernas privilegier.

Brottslighet, i vår uppfattning, är alla handlingar som medvetet ökar mänskligt lidande, de som kränker allas rätt till lika frihet och största möjliga materiella och moraliska välbefinnande."

Ett brott är således en handling där denna jämlika frihet kränks, där en individ inte respekterar en annans önskan till självständighet. Brott som skulle falla i denna kategori är brott som mord, våldtäkt, misshandel, stöld, o.s.v. Angående stöld finns säkert en och annan kommunist som skulle invända att stöld är ett brott som enbart är ett resultat av erkännandet av privatäganderätten; men även i ekonomiska system som inte erkänner denna är stöld ett brott i den utsträckning det påverkar en individs rättmätiga besittning, eller ägande av konsumtionsprodukter (som ju även anarkistiska kommunister förespråkar). Om en familj t.ex. tilldelas tre kilo ris, som någon annan - utan familjens godkännande - tar för sig själv så är detta en brottslig handling, stöld. Eller om en individ i ett kommunistiskt samarbete själv skulle hävda gemensamma produktionsmedel som privategendom, så vore detta också stöld och en handling som går emot den kommunistiska överenskommelse som ligger till grund för samhället/samarbetet.

Medan dessa brott är de enda "allmänna brott" som existerar i ett anarkistiskt samhälle, som en individ eller ett kollektiv rättmätigt kan försvara sig emot även ifall angriparen inte erkänt deras regler, kan olika samarbeten förstås inbördes även komma överens om andra regler och förhållningssätt som bör följas av dess medlemmar; t.ex. när det gäller fördelning av produktionen, eller i andra frågor där deltagarna känner att det är viktigt att ha gemensamma överenskommelser. Men för att ett brott emot dessa regler faktiskt ska kunna anses vara en brottslig handling måste individen som utför det, i enighet med principen om jämlik frihet, först ha accepterat dem som regler som gäller honom själv.


Hur ska man se till att regler följs, och hur ska bestraffning gå till?

Det finns, som vi delvis redan sett, en allmän föreställning om att brottsligheten kraftigt kommer att reduceras, i och med reducerandet av mängden brottsliga handlingar till brott som faktiskt är brott, hellre än alla handlingar som strider emot den kapitalistiska statens syn på acceptabelt uppförande, samt det utjämnande av materiellt välstånd som följer av den anarkistiska socialismen. Förutom detta finns en genomgående tanke om socialt tryck, som vi kanske skulle kunna kalla "social fostran" utan att lägga några värderingar i termen "fostran"; att individer inte kommer att begå brott i samma utsträckning när de är direkt inblandade i de sociala angelägenheterna, samtidigt som trycket från omgivningen på brottslingen i hög grad kan vara tillräcklig för att göra hans beteende mer socialt. Att "behandla dem som bröder" ger bättre resultat än att "kedja dem som djur", som Kropotkin skriver i In Russian and French Prisons. Mer jämlika materialla förhållanden, vård, stöd och hjälp är således ett bättre botemedel än hårdare straff; även om hårdare straff ofta kan tilltala ett primitivt hämndbegär är det ingen vidare bra väg att välja ifall vi vill ha färre brott.

Men detta är bara en sida av brottsligheten; för varje brottslig handling som faktiskt sker finns inte bara en brottsling, utan också ett brottsoffer. Hur tänker anarkisterna här; om alla individer är herrar över sig själva, vem har rätt att döma en annan? Hos vissa, t.ex. Proudhon, är tanken att ingen kan döma någon annan, utan brottslingar måste själva acceptera eventuella straff. Individer och samhällen har rätt att försvara sig emot angrepp, men att döma måste överlåtas åt brottslingen själv:

"Låt samhället försvara sig om det blir attackerat: det är inom dess rätt.
Låt det hämnas, och ta risken för repressalier, om det verkar vara till dess fördel.
Men att det bör döma, och efter dom bör straffa, detta är vad jag förnekar, det är vad jag vägrar att bevilja någon auktoritet.

Endast individen har rätt att döma sig själv, och om han tror att det skulle vara bra för honom att sona sitt brott, att kräva bestraffning. Rättvisa är en samveteshandling, i grund och botten frivillig, eftersom samvetet inte kan bedömas, fördömas, eller frikännas av annat än det själv: allt annat är krig, auktoritetsstyre, våldsmissbruk."
(General Idea of the Revolution in the Nineteenth Century, Seventh Study, 3. Justice.)

Det låter förstås osannoligt att en brottsling skulle döma sig själv till ett straff, men Proudhon tänker sig att lösningen kan se ut så här, uttryckt i all dess allmänhet:

"Ni [domare] har ingen rätt att döma ... Kom ihåg att det bara finns ett sätt att skipa rättvisa, och det är att den skyldige, eller bara svaranden, bör göra det själv. Och han kommer att göra det när varje medborgare har ingått i det sociala förbundet; när ... rättigheter, skyldigheter och varje individs uppgifter definierats, garantier utbytts, och samtycke undertecknats. Så rättvisa, sprungen ur frihet, kommer inte längre att vara en fråga om hämnd, utan en fråga om gottgörelse."

"Dessutom kommer rättegångsmaskineriet att reduceras till ett enkelt möte mellan vittnen; ingen mellanhand mellan målsägaren och svaranden, mellan fordringsägaren och gäldenären, kommer att krävas förutom de vänner som de har bett att medla."
(ibid.)

Varför skulle en brottsling då, efter eget bevåg, döma sig själv till ett straff? Om man genom den process som av Proudhon beskrivs ovan kommit fram till att individen faktiskt är skyldig till brott, så kan det vara av nytta för honom att kompensera - gottgöra - brottsoffret på det sätt han själv och offret kommer överens om. Om han inte väljer att göra det följer visserligen inget straff för brottet, men han kan väl komma att ses som en oärlig individ som inte många andra vill ha något att göra med; han kanske till och med utesluts ur det samarbete eller samhälle han ingår i, ifall han inte visar att han faktiskt vill gottgöra offret. Detta kan i sig självt vara en bra mycket hårdare "dom", trots att det inte är någon dom alls, än den dom som han och brottsoffret annars kunde ha kommit överens om. Att lämna ett antisocialt beteende för ett socialt bör således ske "utan någon annan utomstående straffpåföljd än uppskattning eller ogillande av andra medborgare", som Malatesta skriver i Crime and Punishment.

Lysander Spooner förespråkar, i Free Political Institutions, att skuldfrågan och en rimlig påföljd istället avgörs av en jury som består av slumpvis utvalda individer ur samhället. Spooner menar även, till skillnad från Proudhon, att en rimlig dom om kompensation kan utfärdas av juryn, och behöver inte frivilligt accepteras av brottslingen för att vara gällande. Han menar att:

"Individen har en naturlig rätt att gottgöra sina egna oförrätter och hävda sina egna rättigheter. Om en man har en skuld till en annan som han vägrar betala, har borgenären en naturlig rätt att beslagta tillräcklig egendom från gäldenären, var han än kan hitta den, för att jämna ut skulden."

Denna syn på saken dras ännu längre av exempelvis Tucker, som menar att till och med fängelser är kompatibla med anarkism; att brottslingens brott mot den jämlika friheten också innebär att brottsoffret inte behöver respektera brottslingens rätt till sådan. Medan Tucker menar att fängelser förmodligen inte kommer att behövas i ett anarkistiskt samhälle (vilket han påpekar i exempelvis The Relation of the State to the Invididual) menar han samtidigt att de inte strider mot några principer om anarki och jämlik frihet (vilket han påpekar i exempelvis tidigare nämnda Resistance to Government), enligt hans uppfattning av dessa begrepp.


Hur bör människor skyddas från brott?

Anarkister förespråkar ingen polismyndighet, men detta innebär inte att de ser polisens uppgift (eller, vad som egentligen bör vara polisens uppgift) - att skydda människor från att utsättas för brott - som något samhället bör vara utan. Francis Tandy förespråkar i Voluntary Socialism, i likhet med Benjamin Tucker, "anarkistiska skyddssammanslutningar" som uppfattas som organisationer som "hyrs in", eller fungerar kooperativt, för att erbjuda skydd mot brottslighet.

Malatesta har en annan syn på hur dessa skyddssammanslutningar bör se ut:
"Vem kommer att erbjuda det nödvändiga försvaret? Vem ska fastställa vilka tvångsåtgärder som ska användas? Vi ser något annat sätt än att lämna dessa frågor till de berörda parterna, till folket, alltså massan av medborgare, som kommer att agera på olika sätt beroende på omständigheterna och beroende på deras olika grader av social utveckling. Man måste, framför allt, undvika att skapa organ som är specialiserade på polisarbete; kanske kommer något att gå förlorat i repressiv effektivitet, men man kommer också att undvika att skapa det instrumentet som ligger bakom varje tyranni."
(Crime and Punishment)

Malatesta ser således en risk i de typer av organisationer som förespråkas av Tandy och Tucker, att en specialisering på polisarbete kan leda till ett återupprättande av statlig tyranni, varför beskyddet istället måste vara en kooperativ angelägenhet för hela folket i ett givet samhälle/samarbete. Nu ska det dock också sägas att Tandys och Tuckers organisationer på inget sätt motsäger, utan snarare inbegriper, de typer av allmänna kooperativ som Malatesta pratar om; men Malatesta har en klar poäng, då Tuckers och Tandys syn inte - åtminstone vad jag kan se - exkluderar organisationer som inte fungerar kooperativt, öppet och med folkets insyn. Det viktigaste för ändamålet, att inte av misstag så de frön som leder till en polis-/militärdiktatorisk tyranni, torde däremot vara just insynen och öppenheten; att organisationerna, oavsett om de byggs efter Malatestas eller Tandys modeller, ägs, kontrolleras och drivs direkt av alla inblandade - vilket också fångar kärnan av vad Malatesta efterfrågar, att de ska vara folkets organisationer som inte bara består av enskilda individer som specialiserat sig på polisarbete.


En anarkistisk syn på brott och straff för 2000-talet

En rimlig anarkistisk syn på brott och straff idag sammanfattas, enligt min egen åsikt, av Malatesta i Crime and Punishment:
"Vi måste räkna med en rest av brottslighet som vi hoppas kommer att försvinna mer eller mindre snabbt, men som under tiden kommer att tvinga massan av arbetare till defensiva åtgärder. Vi förkastar varje föreställning om straff och hämnd, som fortfarande dominerar lagen, och leds enbart av behovet av självförsvar och en önskan att rehabilitera; därför måste vi söka medel för att nå vårt mål, utan att falla in i auktoritära fallgropar och därmed finna oss själva i strid med det system av frihet och fri vilja som vi försöker bygga upp det nya samhället på."

Vad detta innebär i praktiken är svårt att i förväg tvärsäkert konstatera. Naturligtvis vore idealet den modell som föreskrivs av Proudhon, där brottslingar självmant väljer att kompensera brottsoffren utan några som helst tvångsåtgärder, utan enbart genom sociala påtryckningar från resten av samhället. Tills detta är fallet kan däremot det tvång som Spooner anser vara fullt inom den kränkte individens rätt också vara en nödvändighet; att brottslingen inte behöver samtycka till offrets kompensation, utan är skyldig att kompensera denne. Men vad de båda har gemensamt - att tvister bör avgöras av en jury, eller "medlare", som antingen utsetts av parterna, eller som slumpvis valts ur samhället/samarbetet, hellre än någon specialiserad myndighet - bör kunna omfamnas av de flesta anarkister. Något bättre sätt att avgöra dessa frågor finns knappast, dagens domstolar inräknade.

Angående försvar av person och egendom håller jag även med Malatesta om det viktiga med folklig förankring; att skyddssammanslutningar inte är enskilda organisationer som fungerar ungefär som dagens företag, utan att de fungerar efter kooperativa principer där varje individ har full insyn i arbetet. Är detta inte fallet så kan de säkerligen utnyttja positionen till att bedriva sitt arbete i en riktning som inte alls har folkets bästa som utgångspunkt och målsättning. Vill vi inte inleda en social revolution genom att så frön till den kontrarevolution som innebär dess undergång är det väldigt klokt att lyssna på Malatesta här.

Vidare behöver den anarkistiska synen på brottslighet som något som bäst bekämpas genom bättre och mer jämlika materiella förhållanden som prevention, och vård, stöd och rehabilitering som ersättning till primitiv bestraffning, knappast några påbyggnader idag. Detta är vad forskning visar gång på gång, trots att populistiska partier fortfarande vinner röster på att skrika efter hårdare straff. Vad Kropotkin förstod 1887 har vi som samhälle inte ännu tagit till oss, utan vår syn på lag och rätt fungerar fortfarande efter den grundläggande tanken "han slog mig, slå honom hårdare åt mig"; medan faktum är att fängelser, utan seriösa vård- och rehabiliteringsåtgärder, mer är skolor i kriminalitet än något annat.

Så jämlikhet, gottgörelse, självförsvar och rehabilitering bör vara ledorden i en anarkistisk syn på hur vi bäst blir av med brottsligheten, och hanterar den brottslighet vi inte kan bli av med.

I diskussioner om anarkismen finns ofta en, eller flera, diskuterande som antar att anarkisterna vill avskaffa staten och sedan leva i något slags naturtillstånd där alla krigar mot alla, tar allt de kan av alla andra och sover med ett öga öppet för att försvara sitt eget liv. Att anarkismen skulle vara en politisk idé som vänder sig emot varje form av samhällsbyggnad och varje form av social organisation.

Av denna anledning skriver jag detta korta inlägg, som många som har en sådan uppfattning om anarkismen förhoppningsvis kan ta sig tiden att läsa igenom. Detta är förstås inte anarkismen, utan anarkismen bygger tvärtom på social organisation - men utan tvång och utan hierarkiska styrelseformer.

Vad vill anarkisterna ha istället för staten?
Istället för staten, en social organisation byggd på att alla människor inom det område staten kan göra anspråk på tvingas leva under de villkor staten bestämmer, vill anarkisterna ha en social ordning baserad på frivilligt deltagande och frivillig organisation.

Varför ska vi organisera oss?
Genom social organisation kan vi skapa samhällen, kooperativ produktion (vilket ger större nytta än att alla individer producerar var för sig), sociala skyddsnät, o.s.v. vilka alla spelar en viktig roll för ett tryggt och innehållsrikt liv. Genom att organisationen är frivillig kan dessutom människor som inte vill organisera sig hålla sig utanför, och människor som föredrar organisationsform A framför organisationsform B kan organisera sig med A hellre än B. Anarkismen strävar således efter "den högsta utvecklingen av frivillig organisation i alla dess aspekter, i alla möjliga grader, för alla tänkbara mål; ständigt förändrande, ständigt modifierade sammanslutningar som ... konstant antar nya former vilka bäst besvarar mångfalden av strävandena hos alla" (Kropotkin, Anarchism: Its Philosophy and Ideal, 1896).

Varför skulle människor vilja vara med i sådana organisationer?
Eftersom att de frivilliga sammanslutningarna kommer att ge deltagarna många fördelar kommer en stor majoritet av alla individer förmodligen att tillhöra olika former av sådana sammanslutningar i ett konsoliderat anarkistiskt samhälle. Genom organisation kan deltagarna på olika sätt, efter deras egna preferenser, organisera arbetet kollektivt - istället för att en individ ska bygga en bil eller ett hus kan många hjälpas åt, vilket gör arbetet mer effektivt och mindre ansträngande. Genom organisation kan de etablera olika "försäkringssystem"; sjukdom, hög ålder, arbetslöshet, o.s.v. behöver således inte innebära en kamp för tillvaron, utan deltagarna i organisationen kan hjälpa varandra. En vanlig term för detta i den anarkistiska diskussionen är ömsesidig hjälp, eller inbördes hjälp. En sammanslutning av människor skulle dessutom, bättre än var och en för sig, kunna försvara sig emot hot, brottslighet, katastrofer, o.s.v. samt kompensera offer.

Vad gör man med brottslingar?
Det finns ingen allmän anarkistisk hållning i den frågan; men den viktigaste följden av den sociala anarkismen, i dessa frågor, är det preventiva. Genom att avskaffa exploateringen av arbetet, genom att säkra välståndet för alla individer, försvinner den ekonomiska grogrunden för kriminalitet. Den lilla kriminalitet som finns kvar efter detta, då alla brottsliga handlingar förstås inte har ekonomiska grunder, kan enkelt avvärjas av de frivilliga sammanslutningarna - där de flesta deltagare förstås inte vill utsättas för brott, och därför försöker förhindra detta genom exempelvis kooperativa skyddssammanslutningar. När någon sedan väl utfört en brottslig handling emot någon annan är en vanlig hållning bland anarkisterna att förövaren ska kompensera offret. Ifall denne vägrar förespråkar anarkister som Proudhon, Malatesta och Kropotkin social ostracism; dvs att deltagarna i sammanslutningarna helt enkelt utesluter de eventuella kriminella som inte vill kompensera offren ur den sociala gemenskapen, ur deras frivilliga organisationer. Detta hade tvivelsutan varit ett hårt straff, varför en individ som ställs inför valet att antingen kompensera sitt offer eller utsättas för social ostracism i de allra flesta fall lär välja det första. När psykisk ohälsa är orsaken till ett brott krävs förstås vård; och det finns även anarkister som förespråkar fängelsen som ett alternativ (t.ex. Benjamin R. Tucker). Att ett anarkistiskt samhälle skulle vara en fristad för kriminalitet är alltså en myt, precis som att anarkister inte skulle förespråka någon typ av social organisation.

Hur skulle frivilliga organisationer samarbeta med varandra?
De frivilliga organisationerna kan förstås samarbeta med varandra på vilket sätt de vill. Ett vanligt anarkistiskt förslag, som har sina rötter hos Proudhon och som går igen i de vanliga varianterna av mutualismen, individualismen, kollektivismen, den anarkistiska kommunismen, anarkosyndikalismen, o.s.v. är federalismen. Federalismen går ut på att flera frivilliga organisationer går ihop i en frivillig federation, då de ser det som nyttigt att samarbeta med varandra. Varje organisation är i detta sammanhang autonom, alltså självstyrande, och i federationen behandlas sådant som är gemensamt för flera av dem. Vill flera organisationer t.ex. ha ett produktionsutbyte med varandra kan de lösa detta inom en federation; vill flera organisationer sköta en resurs som berör dem alla - t.ex. en sjö eller en gruva - kan även detta ske inom federationen. Federationen har alltså ingen makt över organisationerna, utan fungerar som de autonoma organisationernas samarbetsverktyg.

Mutualisterna, eller "proudhonisterna", var i Första internationalens tidiga år en inflytelserik anarkistisk-socialistisk grupp. Med tiden avtog däremot deras inflytande till fördel för "kollektivisterna", som blev den nya dominerande anarkistisk-socialistiska grupperingen (förutom anarkisterna var även statssocialister - t.ex. marxister och blaquister - representerade).

Vad var då denna kollektivism, som ersatte mutualismen? Egentligen varken någon kollektivism, i meningen att sätta kollektivet framför individens frihet (så som termen ofta används idag, utanför anarkistiska sammanhang), eller någon ersättare till mutualismen. Snarare handlade det om en utveckling av proudhonismen till något som på många sätt mer liknar modern mutualism. De "ortodoxa proudhonisterna" intog ofta en högerställning när det handlade om sociala, hellre än ekonomiska frågor - precis som Proudhon gjorde. De ansåg att kvinnans roll var i hemmet, att fackliga aktioner var meningslösa, att gradualismen skulle fungera utanför andra former av klasskamp hellre än som en del i en bredare klass- och frihetskamp, o.s.v. Ståndpunkter som är väldigt främmande för en mutualist av idag. En del proudhonister var däremot "oortodoxa"; de såg kvinnans frigörelse från patriarkatet, facklig kamp och gradualism som en del i en bredare strategi som självklarheter. De tog alltså avstånd från Proudhons åsikter när det kom till de sociala frågor där han hade en högervriden inställning, för att istället skapa en mer konsekvent form av anarkistisk socialism där traditionalistiska föreställningar inte stod i vägen för individens frihet och den frihetliga socialismen.

Några av dessa var Eugène Varlin, César De Paepe och Benoît Malon som kom att bli företrädare för kollektivismen (även av många sedda som en tidiga anarkosyndikalister). Det förhåller sig däremot inte så, som vissa verkar vilja framställa det, att dessa kollektivister tog avstånd från proudhonismen i dess övergripande idéer. De företrädde helt klart andra strategier och idéer än de "ortodoxa proudhonisterna". Men inte när det kom till grundläggande idéer som individens rätt att ingå i, eller starta, den form av produktion hon önskar; de fria, autonoma, kollektivens rätt att styra sig själva; federalismen och decentraliseringen; det ömsesidiga utbytet; kooperativ produktion enligt individernas egna preferenser; o.s.v. Den största skillnaden låg i det sociala och det strategiska, och där blev kollektivisterna bra mycket mer lika dagens mutualister än vad dåtidens "ortodoxa proudhonister" var!

Vad är då själva kollektivismen? Det enkla svaret: kollektivisering av egendom. Vad är kollektivisering av egendom? Där blir frågan mer komplicerad. "Även om kollektivismen var ett ideal som representerade olika saker för olika människor, var dess grundläggande mening klar: ett system av social organisation grundad på det gemensamma ägandet av produktionsmedlen. Det innebar avståndstagandet från den absoluta privategendomen, även om det fanns skillnader gällande om detta skulle innefatta all egendom eller bara viss sådan (som banker, järnvägar och gruvor)" (Steven Vincent, Between Marxism and Anarchism: Benoît Malon and French Reformist Socialism, s. 19).

Hur proudhonisterna ställde sig till detta varierade också. "Vissa av de franska delegaterna, som Tolain och Chemalé, accepterade aldrig någon form av kollektivism, då de ansåg att detta stred emot deras kooperativa och proudhonska principer ... men mer vanligt bland fransmännen var försök att förena mutualism och kollektivism. Malon, till exempel, motsatte sig vad han såg som den proudhonska mutualismens individualistiska stötar, men han delade engagemanget för federalistisk organisation. Mot slutet av 1860-talet kallade de flesta franska socialisterna i Internationalen - inklusive Malon - sig själva för kollektivister och såg detta som en komplettering av deras mutualism, inte som något i motsättning till den ... Deras slutgiltiga mål var decentraliserad kontroll över egendomen, administrerad av arbetarkooperativ. Majoriteten av de franska militanterna förespråkade, kort sagt, en federalistisk samhällsorganisation, trots att de var kollektivister. [Det är således] missledande att tala om 1868-69 som "kollektivismens definitiva seger över proudhonismen", om man inte uppskattar hur federalistisk och mutualistisk - och därmed icke-marxistisk eller förmarxistisk - denna kollektivism var" (ibid. ss. 19-20).

Vad detta handlade om var inte proudhonism mot kollektivism, som två separata, konkurrerande idéer. Vad det handlade om var en mer traditionalistisk och högervriden mutualism mot en mer radikal, vänstervriden och kollektivistisk mutualism. Idén med kollektivismen var, som framgår ovan, att produktionsmedlen skulle vara gemensamma och kontrolleras av arbetarkooperativ. Vilket är den åsikt Proudhon också företrädde i dessa frågor - med tillägget att produktionsmedel som enbart utnyttjas av enskilda individer rimligtvis även bör kontrolleras av dessa enskilda. Där kunde kollektivisterna skilja sig en del åt, vilket också framgår ovan.

"Således var debatten i grund och botten en debatt mellan Proudhon-anhängare, inte mellan proudhonister och marxister, och resolutionen [om kollektivisering 1867] stred inte mot Proudhons idéer. Detta kan ses i det faktum att själva resolutionen var anmärkningsvärt proudhonsk i dess natur, där resolutionen om kollektiv egendom uppmanade till kollektivisering av vägar, kanaler, järnvägar, gruvor, stenbrott, kolgruvor och skogar, som skulle "överlåtas till 'arbetarbolag' som skulle garantera 'ömsesidiga rättigheter' för arbetare och sälja deras produkter eller tjänster till självkostnadspris." Jorden skulle "lämnas över till 'jordbruksbolag' (d.v.s. lantarbetare) med samma garantier som de som krävs av 'arbetarbolagen'." [1] De Paepe förtydligade själv frågan: "kollektiv egendom skulle tillhöra samhället som helhet, men skulle överlåtas till arbetarsammanslutningar. Staten skulle inte vara mer än en federation av olika arbetargrupper." [2] Med tanke på att Proudhon hade förespråkat sådana arbetarkooperativ för att driva offentliga industrier samt argumenterat för att jorden var allmän egendom och bör överföras till kommuner, var resolutionen inte det förkastande av Proudhons idéer som många antar."
(ur Mutualists in the First International, som i sin tur citerat [1] från Julian P. W. Archer, The First International in France 1864-1872, s. 128 och [2] från Daniel Guérin, Anarchism, s. 47)

Vad kollektiviseringen handlade om var således inget "anti-mutualistiskt", utan snarare ett sätt man ansåg vettigt att praktiskt organisera mutualismen på. När det kommer till denna kollektivisering av jord kan kollektivisterna dock även ligga ännu närmare den traditionella mutualismen än De Paepes "allmänna egendom och kooperativa kontroll". Vi kan använda ett faktiskt exempel från spanska Graus, en by som kollektiviserades under den spanska revolutionen. Gaston Leval beskriver kollektiviseringen så här: lantbrukarna i området gick ihop för att kollektivisera den jord de brukade. Sådan var kollektivismen. De skrev under ett kontrakt som bl.a. löd "samtliga inträder i Gemenskapen av fri vilja. De är skyldiga att medföra sina redskap ... Om av oförutsedda skäl kollektivet skulle upplösas, har varje kamrat obestridlig rätt att återtaga de ägodelar han tillfört ... Detta jordbrukskollektiv ska upprätthålla direkta förbindelser med den kommunala kassan för alla förenade yrkesgrenar" (Britta Gröndahl (red.) Här talar syndikalisterna, ss. 145-146). Leval tillägger "låt oss först påpeka, att ingen kollektivisering genomförts mot de berördas vilja" (ibid. s. 146).

Alltså, individerna ser en fördel i kollektivisering, sedan går de ihop och kollektiviserar. De fungerar sedan som ett kooperativ anslutet till en federation tillsammans med andra kooperativ; ingen tvingas till något, och ifall medlemmarna vill lämna kollektivet, eller federationen, gör de detta. Nog må det vara sant att Proudhon just när det kom till jordbruk ibland idealiserade det småskaliga och individuella; men Proudhon, som förespråkade både arbetarkooperativ och federalism - och dessutom menade att jorden i grunden inte gick att äga - lär knappast ha haft några invändningar mot att de människor som brukade jorden gick samman för bättre resultat. Inte heller står detta på något sätt i motsättning till besittning och bruk, rätt till jorden baserad på possession, som mutualisterna förespråkade (och förespråkar). Att traditionalistiskt lagda "ortodoxa proudhonister" som lägger större vikt vid Proudhons småskaliga preferenser än vid de anarkistiska och mutualistiska principerna inte gärna skulle vilja detta må vara; men vad är det, om inte en praktisk tillämpning av mutualistiska principer? Besittning och bruk, inbördes hjälp, producentkooperation och federalism på en och samma gång. Inte ens en individualanarkist i Tuckers eller Ingalls fotspår skulle kunna ha något emot en sådan här typ av kollektivism!

Kollektivismens portalfigur, Mikhail Bakunin, fortsätter (i Stateless Socialism: Anarchism): "vi [avvisar] kraftfullt varje försök till social organisation som inte erkänner den fullaste friheten för individer och organisationer, eller som skulle kräva att det inrättas någon likriktande makt över huvud taget" - helt i linje med såväl mutualismen som med kollektivismen. Angående "metodförslag" ser vi inte heller hos Bakunin något avståndstagande från gradualismen som idé.

"Låt oss samarbeta i vår gemensamma strävan för att göra våra liv lite mer gynnsamma och mindre svåra. Låt oss, när det är möjligt, etablera producent- och konsumentkooperativ, och ömsesidiga kreditsamarbeten som, trots att de under nuvarande ekonomiska förhållanden inte på något verkligt eller adekvat sätt kan befria oss, ändå är viktiga eftersom de utbildar arbetarna i att styra ekonomin och planterar den framtida organisationens dyrbara frön" (Mikhail Bakunin i L’Égalité, 28 augusti 1869).

En bättre sammanfattning av mutualistisk gradualism är svår att hitta. Bakunin har inte samma tro som Proudhon, eller den yngre Tucker, på gradualism som det enda nödvändiga förändringsarbetet, utan ser även ett behov av facklig verksamhet och annat revolutionärt arbete. Och även dessa noter är väl de flesta mutualister av idag med på? Att inte se gradualismen som nog i sig själv; att förespråka en kombination av gradualistisk aktivitet och andra former av revolutionärt arbete, exempelvis syndikalism, är väl snarare regel än undantag hos dagens mutualister?

När det gäller arbetet, så skiljer sig kollektivisterna knappast från mutualisterna. Som konstaterat ska egendomen vara gemensam - vad man menar med detta skiljer dig däremot åt. Vissa menar gemensam som i "fabriken till arbetarna, jorden till jordbrukarna", medan andra menar någon typ av samhälleligt ägande och "kontroll över fabriken till arbetarna, kontroll över jorden till jordbrukarna". Så länge detta samhälleliga ägande i praktiken utgörs av decentraliserad och federalistisk kontroll spelar det ingen större roll, då produktionsmedlen i praktiken tillfaller berörda individer i vilket fall som helst. I dessa kooperativ och verksamheter arbetar deltagarna sedan, och tar ur den gemensamma produktionen vad de tillfört; efter den klassiska socialistiska principen "av var och en efter förmåga, till var och en efter insats". Arbete utan exploatering av arbetaren, helt enkelt. I regel förespråkar kollektivisterna att den individuella arbetarens andel därefter tas ut i form av arbetskvitton, vilka används som pengar för att köpa de produkter och tjänster hon önskar. Detta skulle, i princip, lika gärna ha kunnat komma direkt från Proudhon.

Jag vill alltså mena att "splittringen" mellan mutualism och kollektivism egentligen inte är någon splittring. Vad det handlar om är snarare en form av mutualism som behöll Proudhons fördomar och vanföreställningar, och en annan som utvecklades och blev kollektivism. Men "vanlig mutualism" stannade knappast i den form som de "ortodoxa proudhonisterna" förespråkade i Första internationalen, utan utvecklades den också (rätt spretigt, dessutom). Modern mutualism har förmodligen bra mycket fler likheter med kollektivismen från Första internationalen än med de "ortodoxa proudhonisterna" - en mer konsekvent anarkistisk syn på sociala frågor och familjefrågor, precis som kollektivisterna; en bredare syn på revolutionär praktik utan att för detta ta avstånd från den mutualistiska gradualismen, precis som kollektivisterna; en syn på "idealsamhället" som i huvudsak kooperativ produktion i federationer av autonoma producentgrupper, precis som kollektivisterna; en syn på jordrätt genom besittning och bruk, och ifall producenterna vill - frivilligt kollektiviserade jordbruk (vilket de ofta lär vilja, då det förmodligen ger ett mer effektivt och för de inblandade mer bekvämt jordbruk), precis som kollektivisterna; en individuell andel av produktionen efter individens insats, precis som kollektivisterna; o.s.v. Och inte minst, liksom alla anarkister i slutändan önskar: "social organisation" byggd på "den fullaste friheten för individer och organisationer".

När jag läser exempelvis Levals beskrivning av kollektivismen i Graus har jag ärligt talat svårt att se vad i detta som en mutualist av idag inte skulle ha förespråkat i samma läge. Med det inte sagt att det inte föreligger stora och konkreta skillnader mellan de "ortodoxa proudhonisterna" och kollektivisterna i Första internationalen; snarare att moderna mutualister, eller ens socialt inriktade individualanarkister, inte nödvändigtvis ligger speciellt långt ifrån Varlin, Leval eller Bakunin; att det finns en kontinuitet från den "ortodoxa proudhonismen" till kollektivismen, och från kollektivismen till den moderna mutualismen. Kollektivisterna utgick i huvudsak från Proudhon i deras anarkism, och kallade sig ofta "proudhonister", men införde nya idéer som kan uppskattas av många moderna mutualister, och befriade framför allt anarkisterna i Första internationalen från Proudhons mer konservativa och trångsynta åsikter.