mutualism

Dit hör: ekonomer, filantroper, humanister, förbättrare av de arbetande klassernas läge, välgörenhetsorganisatörer, djurskyddsvänner, måttlighetsivrare, kråkvinkelreformatorer av brokigaste slag. Och denna borgerliga socialism har även utformats till hela system.

Som exempel härpå anför vi Proudhons "Philosophie de la Misère" (Eländets filosofi).

Den borgerliga socialismen vill bibehålla det moderna samhällets levnadsbetingelser utan de nödvändigt därur framgående striderna och farorna. Den vill behålla det bestående samhället med undantag av de element, som revolutionerar och upplöser det. Den önskar en bourgeoisi utan proletariat. Bourgeoisin föreställer sig naturligtvis den värld, vari den härskar, som den bästa av världar. Den borgerliga socialismen utarbetar denna trösterika föreställning till ett halvt eller helt system. När denna uppmanar proletariatet att förverkliga detta system och draga in i det nya Jerusalem, så begär den i grunden blott att det skall kvarstanna i det nuvarande samhället men avstå från sin föreställning om detsamma såsom någonting förhatligt."

Nu är alltså Proudhon plötsligt inte längre någon företrädare för proletariatet - eller ens proletär själv! - utan en del av bourgeoisin, som dessutom inte vill förändra läget för proletariatet utan enbart berätta för dessa att det nuvarande systemet är det bästa och att man ska sluta se det som något dåligt. Vad vi dessutom kan se är att den första av dessa böcker skrevs 1845, där Proudhon såg som en briljant figur, nästa 1847 och den senaste av dem 1848. På två år har Proudhon alltså förvandlats från en av proletariatets främsta företrädare, som själv var proletär och skrev vetenskapliga böcker för Frankrikes proletariat - till någon som inte kan anses varken vetenskaplig, utbildad eller begåvad; och det tredje året företräder han inte ens längre proletariatet, utan bourgeoisin och är dessutom själv en del av denna! Någonting har alltså hänt. Men vad? Vad hände mellan 1845 och 1847?

Brevväxlingen mellan Marx och Proudhon

Jo, 1846 ägde en brevväxling mellan Marx och Proudhon rum. Marx ville starta ett samarbete mellan socialister i Europa, där Proudhon var det självklara valet i Frankrike; han var vid den här tiden känd i och utanför Frankrike, och hade länge varit ett betydligt större namn i socialistiska kretsar än Marx. Marx skrev till honom:

"Vår korrespondens kommer inte enbart sträcka sig till de tyska kommunisterna, utan också till de tyska socialisterna i Paris och London. Våra relationer med England har redan fastställts. Vad angår Frankrike tror vi alla att vi inte skulle kunna hitta någon bättre korrespondent än dig själv. Som du vet har engelsmän och tyskar hittills uppskattat dig ännu mer än dina egna landsmän."

Marx avslutar sedan brevet med att hoppas att han ska svara snart, och att Proudhon kan lita på hans genuint ärliga vänskap. Engels lägger till att:

"För min del kan jag bara hoppas, herr Proudhon, att du vill gillar förslaget vi just erbjudit dig och att du är vänlig nog att inte förneka oss ditt samarbete. Jag försäkrar dig om den djupa respekt dina skrifter har väckt i mig..."

Här verkar alltså allt fortfarande vara frid och fröjd. Vad svarar då Proudhon på detta erbjudande? Jo, han skriver:

"Jag går gärna med på att bli en av deltagarna i er korrespondens, vars mål och organisation för mig verkar högst användbara. Jag kan däremot inte lova att jag kommer att skriva ofta eller i större mängder [...] Jag måste också ta mig friheten att ha vissa förbehåll..."

Han godtar alltså erbjudandet, men följer upp med ett par villkor för sitt samarbete som klart visar hans frihetliga ståndpunkter, samtidigt som de kritiserar Marx' auktoritära sådana:

"Låt oss, om ni vill, tillsammans söka efter samhällets sanna lagar, hur dessa ska realiseras och processen genom vilken vi ska lyckas upptäcka dem; men, för Guds skull, efter att vi slagit sönder all a priori dogmatism, låt oss inte själva drömma om att indoktrinera folket"

Han jämför sedan detta med Martin Luther som gjorde upp med katolicismens dogmatism; men enbart för att ersätta denna med protestantisk dogmatism - något som Proudhon med sin rörelse inte ville göra. Istället för att folket ska tvingas in i ett nytt system som utgår från någon enda rörelse, ideologi eller individ tyckte Proudhon att folket själva ska avgöra hur och åt vilket håll de vill styra samhället.

"Jag applåderar med hela mitt hjärta din tanke att föra alla dessa möjligheter till ljuset; låt oss föra en god och lojal polemik; låt oss ge världen ett exempel av lärd och långsiktig tolerans, men låt oss inte, bara för att vi är i ledningen för en rörelse, göra oss själva till ledarna för en ny intolerans, låt oss inte verka som apostlar för en ny religion, även om det må vara logikens och vettets religion. Låt oss samlas tillsammans och uppmuntra alla protester, låt oss fördöma all exklusivitet och mysticism; låt oss aldrig anse att en fråga är avklarad och slutförd, och när vi använt vårt sista argument, låt oss börja om från början, om nödvändigt, med vältalighet och ironi. På dessa villkor går jag gladeligen med i er anslutning. Annars - nej!"

Här gör han det klart för Marx att han inte är intresserad av ett samarbete, om detta skall gå mot dogmatism och totalitära lösningar. Marx ville däremot på många sätt likrikta den socialistiska rörelsen åt ett kommunistiskt håll, vilket klarast syns i hans och Engels berömda manifest, där de också kritiserar och hånar alla andra stora socialistiska riktningar. Detta kan alltså ses som ett "snällt" sätt för Proudhon att tacka nej till Marx' förslag. Han fortsätter i brevet att skriva om gradualismen, och den gradvisa förändringen av samhället hellre än den plötsliga våldsamma revolutionen, vilket ytterligare skilde honom från Marx. Han skriver att vad som kallas "revolution" är en coup de main, och egentligen bara är en chock, genom vilken samhället ofta inte alls når de mål man satt upp. Proudhon vill hellre "bränna ner" det nuvarande privilegiesamhället med en "långsam eld"; något som hållit sig kvar i den mutualistiska traditionen sedan honom. Innan det gamla samhället kan försvinna måste vi ha ett nytt som kan ersätta det. Att bara "krossa staten" och hoppas på det bästa är inte en hållbar strategi, och skulle förmodligen leda till nya typer av förtryck, kanske till och med värre än det gamla.

Konfliktens rötter

Har vi här hittat rötterna till konflikten mellan Marx och Proudhon? Det är mycket möjligt att det är så. Marx ville skapa ett världsomspännande - eller, till att börja med, i alla fall europeiskt - socialistiskt samarbete. Helst ville han även att detta samarbete skulle ske på hans villkor, varför Proudhon som inte var kommunist, inte var revolutionsromantiker på samma sätt som Marx (då Proudhon faktiskt deltagit i en våldsam revolution och sett att den inte lett till vad den var ämnad för) och inte heller delade Marx' mer elitistiska uppfattning om folkets position i revolutionen. Och antagligen var detta lika bra; då mutualister och marxister senare faktiskt samarbetade, i Första Internationalen, visade sig splittringen vara väldigt stor mellan dem, och samarbetet blev inte speciellt långvarigt.

Varför började då Marx skriva så mycket ont om samme Proudhon han bara ett år tidigare lovat sin genuint ärliga vänskap, och vars arbete han ett år innan dess skrivit var "ett vetenskapligt manifest för det franska proletariatet"? Troligtvis kan vi hitta svaret i Marx' motiv. Han ville skapa en världsomspännande socialistisk organisation efter sina egna idéer, och ett bra sätt att få fler intresserade av sin egen idé är givetvis att håna och förlöjliga andras idéer. Som ett exempel på att förlöjligande var viktigare än verklig kritik kan vi se på förhållandet mellan Proudhons Eländets filosofi och Marx' Filosofins elände i Sverige. Det viktiga för svenska marxister var inte att upplysa om Proudhons idéer och sedan förklara varför de var felaktiga - det viktiga var helt enkelt att håna idéerna och hoppas att ingen tar dem till sig. Man översatte Marx' kritik mot Proudhons bok; men aldrig Proudhons originalverk! Till vilken nytta är en kritik om man inte känner till originalet, och i vilket syfte översätter man en kritik utan att översätta originalverket? Av taktiska skäl. Svenska kommunister "visste" således att Proudhons idéer var dåliga, och att Proudhon var en "borgare" och en dålig vetenskapsman, ekonom och filosof; den majoritet som inte kände till något annat språk än svenska hade däremot ingen aning om vilka Proudhons egentliga idéer faktiskt var, och hur hans arbeten eller arbetssätt såg ut. Och visst lyckades man! Kommunismen och marxismen blev enorma rörelser, medan anarkismen blev en betydligt mindre sådan; hos många kommunister står Marx' hån av Proudhon fortfarande fast, då många läst Filosofins elände, men desto färre faktiskt läst Proudhon.

Vad varje socialist idag bör fundera över är däremot detta:
Marxismen som den kom att utformas i Internationalen visade sig vara ett system som inte riktigt fungerade, och som inte heller var speciellt trevligt ens medan det fungerade. Nu när materialet finns, och de flesta av oss har ett helt okej engelskt vokabulär och kan läsa Benjamin Tuckers översättningar av Proudhon, och även Tuckers, Warrens, Spooners, Greenes, et.c. egna verk; är det inte dags att ge den genuint frihetliga socialismen en chans, om man nu på allvar ogillar den totalitarism marxismen ledde till - med "facit i hand"? Och om man ser på tillvägagångssätt känns Proudhons gradualistiska alternativ som ett betydligt vettigare sådant i dagens västerländska demokratier än någon typ av våldsam revolution. Över huvud taget känns Proudhons idéer - speciellt som utvecklade av de amerikanska individualanarkisterna - högst aktuella även på 2000-talet; medan mycket av Marx' kritik mot kapitalismen också fortfarande står fast; men hans "botemedel" känns hopplöst föråldrade.

Skillnader mellan anarkokapitalism och mutualism

I tidigare inlägg har jag klargjort varför anarkokapitalismen, trots arga anarkokommunisters ständiga klagan, är en "legitim anarkistisk" ideologi, om vi använder en minimalistisk definition av vad anarkism innebär. Jag har också i tidigare inlägg pekat på de skillnader som finns mellan anarkokapitalism och mutualism - men bara nämnt dessa som hastigast. Framför allt har jag framhållit likheterna mellan anarkosocialism och anarkokapitalism - vilka är många - medan det nu blivit dags att belysa skillnaderna. Om ni nyss hittat denna sida och inte vet speciellt mycket om mutualism kan jag rekommendera inläggen "Anarkokapitalism och anarkism" och "Landäganderätt - jordfrågan", då dessa går igenom saker som kan vara bra att veta innan man läser detta.

Den största skillnaden mellan anarkokapitalism och mutualism återfinns i attityder knutna till ideologiernas historia. Mutualismen har sin grund hos socialistiska författare och tänkare med nära anknytning till och/eller starka sympatier för arbetarrörelsen, och man ser i regel mutualismen som ett sätt att stoppa kapitalets makt över arbetaren. Det är alltså en ideologi främst riktar sig till arbetarklassen och småföretagarna. Det är genuint frihetlig socialism. Anarkokapitalismen, å andra sidan, har sina rötter i den "högerlibertarianska" rörelsen och hos tänkare som generellt har mer sympatier för företagsägare än arbetare, och som ofta ser skeptiskt på arbetarrörelsen och förekomsten av t.ex. fackföreningar (även om de givetvis är för individens rätt att organisera sig hur hon vill, är de inte sällan personligt mindre imponerade av att t.ex. arbetare går ihop för att förbättra sina löner). Inom anarkokapitalismen finns självklart många undantag, t.ex. Roderick Long som inte har något emot att kalla sin anarkism för "proletariatets revolution", och det finns även en stark historia hos stora anarkokapitalistiska tänkare att se sig som delar av vänsterrörelsen; men generellt går det att se en svagare koppling mellan anarkokapitalismen och arbetarrörelsen än mellan mutualismen och densamma.

Anarkokapitalismen kan alltså sägas ha starkare band med liberalismen, medan mutualismen härstammar från den antiauktoritära och antistatliga socialismen. Här kommer vi in på vad jag har valt att kalla anarkokapitalismens "systemfel". Liksom många frihetliga tänkare har lyckats peka på de systemfel som finns inbyggda i den marxist-leninistiska ideologi som dominerade det gamla Östeuropa, ska vi här försöka belysa de problem som finns inbyggda i den anarkokapitalistiska tanken. Dessa har sina rötter i den fråga där anarkokapitalismen tydligast skiljer sig från mutualismen; jordäganderätten. Eftersom att mutualister inte sätter något speciellt värde på John Lockes teorier om jordägande har vi aldrig heller begränsats av dem på samma sätt som anarkokapitalisterna spontant känns begränsade av dessa tankar. De flesta ideologier med starkare kopplingar till liberalismen sätter ett otroligt stort värde vid Locke, och speciellt hans tankar om äganderätten. Lockes jordäganderättsprincip kan sammanfattas i att alla har rätt att äga all den jord de kan, så länge de lämnar kvar tillräckligt till alla andra. Den senare delen av denna mening brukar kallas Lockes förbehåll, och var viktig för Locke. Och detta skulle väl vara frid och fröjd, om vi antar att världen fortfarande är helt outforskad och jorden icke-ägd och möjlig att ta för sig av för vem som helst, samtidigt som de har respekt för förbehållet. Så är däremot inte fallet nu för tiden; praktiskt taget all jord som finns är redan ägd av någon, och ingen större respekt visas för att lämna kvar jord som räcker till alla andra. Vad som skett i liberalismen efter Locke är i första hand att man släppt förbehållet, och fortsatt med enbart början av filosofin. "Alla har rätt att äga all den jord de kan, så länge de lämnar kvar tillräckligt till alla andra", helt enkelt (det andra alternativet, dvs om man skulle hålla fast vid förbehållet, vore att låta staten dela upp egendomen lika mellan alla människor; då det visat sig att det inte fungerar annars. Detta vore däremot att säga hej då till friheten, och ge upp den helt till staten, varför de flesta liberaler tycker att det är bekvämare att skippa förbehållet). All den jord man kan äga ska givetvis komma i någons ägo på ett legitimt sätt, och de legitima sätten att få tag på jord är ursprungligt förvärv av oägd jord (och sedan att man köper eller får denna av den ursprunglige förvärvaren eller någon som fått den av denne, et.c.). Att vem som helst som någon gång öppnat någon typ av historiebok förstår att så praktiskt taget aldrig varit fallet blir något som ytterligare försvårar läget lite för liberaler och andra som håller fast vid denna typ av äganderättsprincip; vilket de i regel löser genom att säga att "det var länge sedan" någon stal jorden. Som ju ändå inte gör ägandet legitimt, då det baseras på stöld hellre än ursprungligt förvärv. Detta är alltså ett problem som liberaler, liksom just anarkokapitalister, tyvärr ofta blundar för; då det naturligtvis är enklast om man vill försvara den jordäganderätt de försvarar, nämligen den lockeanska. Eller, för att förtydliga, den modifierat lockeanska, då man hoppar över förbehållet.

Konsekvenserna av den modifierade lockeanska modellen

Men, detta är naturligtvis inte i sig något "systemfel"; anta att anarkokapitalisterna ville att all jord från och med imorgon gjordes fri att ta av vem som helst som först använde den. Den gjordes öppen för ett nytt "ursprungligt förvärv". Detta vore en enorm förbättring för alla arbetare, små jordbruk och småföretagare (samtidigt som det skulle vara negativt för stora kapitalister och jordägare), förutsatt att detta skulle respekteras av alla (vilket vi för enkelhetens skull helt enkelt antar; även om det är klart att så knappast vore fallet, då en längre tid av gradualism och strukturförändringar i samhället antagligen skulle behövas). Här skulle människor börja arbeta och ackumulera kapital, vilket skulle möjliggöra en expansion av det område varje individ äger. Systemfelet ligger i vad som skulle inträffa här. Detta är vad som mer än något annat skiljer anarkokapitalism från mutualism. Då några människors projekt och idéer inte lyckas, och de tvingas byta sysselsättning, är de som fortfarande faktiskt äger jord automatiskt i ett överläge mot dessa. De kommer här möjligtvis att tvingas in i arbete under en jordägare, helt enkelt för att denna kan säga sig äga jorden denne individ vill arbeta på (när all jord ägs av någon annan handlar det inte om om han vill arbeta under någon annan, utan vem han vill arbeta under). Förutom att detta är allt för auktoritärt är det även ekonomiskt kontraproduktivt; individer med bra idéer saknar incitament för att utveckla dessa, då de är rädda för att förlora sin självständighet om idéerna skulle misslyckas. De måste satsa onaturligt mycket, då hela deras frihet står på spel, vilket leder till att färre vågar göra satsningen och att färre som misslyckas kan komma tillbaka till samma position de en gång var i.

Som ett exempel på det auktoritära i tankarna skulle rent teoretiskt kunna anta att någon hittar en gigantisk ö som ingen tidigare sett. Denne individ förvärver hela ön, och äger den således. Ön är en stat. Om vi ska säga oss vara anarkister, om vi ska säga oss vara emot staten; varför skulle vi föredra ett system där detta ens är möjligt framför ett system där enbart individens eget arbete och hennes fria och frivilliga samarbete med sin omgivning är vad som skapar hennes situation? Varför föredra ett system där utsugning och hierarkier både är möjliga, och antagligen uppstår i ganska stor utsträckning; om vi som en annan valmöjlighet har ett ännu friare alternativ, där hierarkier som uppstår hellre handlar om naturliga sådana inom sina respektive områden (som att vi hellre låter en utbildad läkare se på våra sår än valfri snubbe på stan, eller att vi hellre låter en mekaniker laga våra bilar än en kökschef), och där utsugning på många sätt blir direkt omöjligt?

Vad är då detta andra alternativ? Som ni som läst denna blogg förut säkert kan gissa; exklusiv rätt till jord baserad på besittning och bruk, hellre än äganderätt baserad på förvärv. Den gamla mutualistiska tanken om besittning och bruk, helt enkelt. På detta sätt kan vem som helst, på samma sätt i ett "lockeanskt samhälle", ta en bit icke-ägd jord och börja producera. Denna blir din egen, så länge du besitter och brukar den. Om någon annan anställs för att bruka den, blir den legitimt dennes egendom. Ingen kan således leva på någon annans arbete på samma sätt som under kapitalismen; han kan använda sin jord som han vill, och behöver inte betala dig för att bruka den, även om du brukade den tidigare. Den jordägandeklass som redan de klassiska nationalekonomerna såg som parasitär blir alltså förpassad till historien; vi har inte längre något privilegiesystem som gör deras existens berättigad. På samma vis kan någon som upptäcker en öde ö inte förvärva hela ön (förutsatt att denne inte personligen kan besitta och bruka hela ön); vilket gör att hon absolut får en belöning för att ha hittat en ny ö (hon får ju välja plats att bruka först, och även börja producera innan någon annan hittar ön) - men kommer det någon annan till ön har denne lika stor rätt till jorden som inte redan är i bruk som öns upptäckare. Detta är alltså något som liknar Lockes förbehåll; men som faktiskt skulle kunna fungera, och som dessutom omöjliggör den utsugning Lockes variant har stora risker för att utvecklas till; den möjliggör en relativt rättvis uppdelning av jordtillgångar, utan någon statlig tyranni; genom människors frivilliga samarbete. Vill ni läsa mer om det mutualistiska alternativet finns det mer utvecklat i tidigare nämnda inlägg.

Vad är det då som händer i den anarkokapitalistiska varianten? Långt ifrån att skapa ett samhälle som är utan hierarkier och tvång skapar man alltså ett där samma hierarkier och tvång som finns idag även finns i det nya samhället, men i mindre grad. Istället för att jag betalar skatt till staten som påstår sig äga jorden jag arbetar och bor på, tvingas jag betala skatt till privatpersonen som påstår sig äga jorden jag arbetar och bor på. Om en person köper upp all jord i hela världen kan han, helt legitimt enligt anarkokapitalister, lägga så hög skatt på folket att de inte kan betala, och dessa skall då ses som kriminella och kunna bli straffade av jordägaren. På grund av hur marknaden fungerar är det däremot inte troligt att detta faktiskt inträffar; vad som däremot med all säkerhet kommer att inträffa är just detta, men på mindre skala. Privatpersoner kommer att ta över statens position; och individen kommer i många fall inte att vara mycket friare än idag. Framför allt hävdar jag alltså här att detta är ett inbyggt "fel" i anarkokapitalismen, där det är legitimt för någon att agera stat över någon annan; om han bara kan säga sig ha förvärvat jorden på ett korrekt sätt (eller köpt/fått den av någon som har det). Det är ett frö av auktoritet som antagligen växer till en auktoritär samhällsstruktur. Med besittning och bruk existerar inte detta problem, utan det är då aldrig legitimt att tvinga någon annan till något denne inte vill, eller tvinga denne att betala avgifter för att få producera.

Varför inte ett mer frihetligt alternativ?

Till er anarkokapitalister som läser denna blogg måste jag då fråga: varför? Varför föredrar ni ett sådant system ni förespråkar, framför ett där jordägande avgörs av besittning och bruk? Vilka fördelar ser ni med det kapitalistiska systemet med jordmonopol efter förvärv, framför ett mutualistiskt alternativ där besittning och bruk ligger i grunden? Som jag ser det är det ofta vad jag tidigare tog upp som verkar ligga i grunden; anarkokapitalismen har starka band med liberalismen, och således med Lockes jordägandeprincip. Däremot måste man se att denna inte fungerar i dagens samhälle, och att den om man släpper Lockes förbehåll inte ens är speciellt attraktiv - och med förbehållet kan den inte bli mycket mer än ultraauktoritär. Den är en bra bas för ett statssystem och en auktoritär ordning, men tyvärr en sämre bas för anarkism. Anarkokapitalismens systemfel är att den baseras på en jordäganderätt som har inneboende auktoritära drag, och vilket kommer att skapa en anarki som med tiden kommer att dras åt det auktoritära och statliga hållet. Man bör tänka om, och lägga vikt på såväl förbehållet som friheten Locke förespråkade (och inte ge upp varken den ena eller den andra); vilket leder till något som, med vad vi vet idag och inte visste på Lockes tid, mer liknar mutualismens besittning och bruk än vad Locke själv faktiskt förespråkade.

Vidare måste jag understryka att jag fortfarande står fast vid åsikten att anarkokapitalism och socialistisk anarkism kan samexistera i samma politiska rörelse, när det gäller vissa frågor (åtminstone när det gäller agoristiska anarkokapitalister; när det gäller anarkokapitalister som tror på parlamentarism är läget förstås mer problematiskt). Vad jag med detta inlägg försöker göra är inte på något sätt att klanka ner på anarkokapitalismen eller försöka skapa en splittring i en potentiell rörelse som redan är splittrad; utan hellre att ifrågasätta en tanke hos anarkokapitalister som sällan ifrågasätts. Inlägget är ett försök att få människor som idag redan är vänsterlibertarianer eller marknadsanarkister av den kapitalistiska skolan att ifrågasätta synen på jordägande i de egna leden, och kanske föra dessa närmare mutualismen. Anarkokapitalismen som ideologi är relativt lik den "traditionella" anarkistiska socialismen företrädd av t.ex. Benjamin Tucker, och vi har absolut många knytpunkter; och vissa av t.ex. Murray Rothbards eller David Friedmans böcker och artiklar vidareutvecklar dessa tankar på mycket bra sätt - däremot anser jag och andra mutualister med mig som sagt att mutualismen - där vi faktiskt skiljer oss åt - står för det frihetliga så väl som det jämlika alternativet, medan anarkokapitalismen tyvärr har kvar en del av de monopolistiska drag dagens kapitalism kännetecknas av, och knappast kan leda till samma frihet för individen som de anarkosocialistiska alternativen, t.ex. på grund av det som tagits upp i detta inlägg. Hör gärna av er om ni är av motsatt åsikt; eller om ni behöver mer information för att förändra den! ;)