Mutualismen och syndikalismen
Tidigt börjar man däremot märka av en annan strömning; nämligen den som faktiskt vill ge äganderätten av produktionsmedlen till arbetarna själv, inte till någon centralorganisation, och som även vill tillåta att människor organiserar sig på det sätt de själva tycker är bäst. Detta uttrycks senare i klartext i broschyren "Vad vill syndikalisterna?" från 1963:
"Betecknande för den frihetliga syndikalismens pluralistiska inställning är dess förståelse och sympati för andra fria produktionsformer, såsom enskild företagsamhet utan lejd arbetskraft, "samhällsföretag utan ägare" á la Wigforss och konsumentkooperation."
Vad vi har är alltså en kommunistisk inriktning, och en anarkistisk eller mutualistisk. Den riktiga motsättningen mellan dessa inriktningar dök upp på 50-talet, i och med att SAC började bli mer och mer mutualistiskt, anarkistiskt och kooperatistiskt, och allt mer började lämna de kommunistiska idéerna. Kommunismens störste försvarare hette Rudolf Holmö, och var en gammal syndikalist som 1923 lämnade SAC för Socialdemokraterna, för att 1950 återvända för att försöka få SAC att lämna anarkismen och omfamna kommunismen (konflikten handlade även om t.ex. antimilitarism och andra frågor, men dessa behandlas inte i denna artikel). Det blev en hätsk debatt om vilken väg man skulle välja, och Holmö menade att anarkismen var fel väg. I "Förhållandet mellan syndikalism & anarkism" skriver han om anarkismen att:
"Denna anarkism, vilken stödjer sig på de från samhällssynpunkt hopplöst orimliga "idéer" som emanerar från Proudhon, Landauer, Malatesta och Nettlau, har inte blott bringat den syndikalistiska rörelsen i vanrykte utan utgjort det gift genom vilket den bragts i upplösning. Genom detta gift har rörelsen i vissa länder, exempelvis i Tyskland och Holland, fullständigt utplånats och i andra länder trasats sönder till en obetydlighet och gjort att den avstängt sig för anslutning från andra än det fåtal anarkister, som är så naiva att de tror sig ha något att lära av Proudhon, Landauer och Nettlau. Andra, som tillhör SAC och inte reagerat mot den nyorientering rörelsen blivit offer för visar därmed, att de inte haft någon aning vad det är fråga om i konspiratorns och hans medhjälpares operationer inom den syndikalistiska rörelsen."
Han menar att:
"Till den grupp av anarkistiska riktningar, som är oförenliga med syndikalismen hör:
1. Den amorfa anarkien representerad av bl a Andrea Costa (under hans yngre år) och Hans Ryner. De amorfistiska anarkisterna avvisar varje åskådning, varje bestämd attityd, varje gemensam nämnare, ja t o m varje definition av ordens innebörd. I den är värdenihilismen (intet äger något värde) och fientligheten till alla bestämningar, normer och samlevnadsregler driven till sina yttersta konsekvenser.
[...]
2. Den individualistiska anarkismen grundar sig på men begränsar sig också till en enda bestämmande princip: den enskildes förmåga till individuell självhävdelse, utan någon hänsyn till det sätt varpå den enskilde själv hävdar sig. Den saken tillkommer det uteslutande den enskilde själv att avgöra.
[...]
3. Den mutualistiska anarkismen med Proudhon som främste målsman innebär i grund och botten ingenting annat än att de enskilda företagarna och mindre bolags- eller andelsföretag, som inte kunde sörja för avyttringen av sina produkter genom egna organ, skulle befria sig från mellanhänder som parasiterade på distributionen av deras produkter, genom att organisera gemensamma varubanker genom vilka de kunde byta och avyttra sina produkter. På detta sätt skulle de avhända mellanhänderna profiten och som producentkooperatörerna brukar säga - "kamma in den själva". Det var denna "ömsesidighet" i varuutbytet Proudhon kallade "mutualism".
[...]
4. Den kollektivistiska anarkismen räknade åren före Pariserkommunen
Bakunin som sin huvudman.
[...]
5. Den fria kommunismen räknar Malatesta som främste målsman med Max Nettlau som förste drabant, blott med den skillnaden att Nettlau, senare supplerad av Rudolf Rocker, Augustin Souchy, Diego de Santillan, José Pradas, Albert de Jong, Helmut Rüdiger och (sedan 1944) Albert Jensen och många andra"
Han menar däremot att Kropotkins anarkism är tillräckligt kommunistisk för att accepteras av syndikalister (men, anmärkningsvärt, inte Malatestas), då han är under intrycket att hans anarkokommunism skulle innebära tvångskommunism; vilket är en uppfattning jag inte delar, om man utgår från Kropotkins egna verk (se tidigare inlägg om detta).
På den "andra sidan", den anarkistiska, har vi vid den här tiden syndikalister som Albert Jensen, Folke Fridell och Helmot Rüdiger i SAC, som förespråkar arbetarnas äganderätt till produktionsmedlen och till sitt arbetes frukter, och rätten att organisera sig på vilket sätt man vill - men förespråkar som alla syndikalister en federation av arbetare organiserade i en syndikalistisk fackförening som gemensamt styr produktionen. Deras "utopi" är alltså fria producentkooperativ som genom frivilliga kontrakt producerar och planerar sin produktion tillsammans med varandra i en gemensam federation - den industriella demokratin. Detta kallade de "frihetlig syndikalism" eller "anarkosyndikalism", för att skilja sig från den tvångssyndikalism som förespråkades av t.ex. Holmö. Folke Fridell beskriver den frihetliga syndikalismen i "Syndikalismen" från 1946:
"Den syndikalistiska rörelsen ser sitt mål i socialismen. ... Med socialismen avser då syndikalismen klassamhällets avskaffande och ett på jämlikhet grundat fritt samarbete mellan individerna. Trots att syndikalismen alltså omfattar ett klart och distinkt socialistiskt program betraktas rörelsen av många som en från socialistsik allmänväg separerande ideologi.
[...]
Syndikalismen är ... kritisk mot statsdirigerad eller statsägd produktion. Detta av två anledningar. Dels hyser man den uppfattningen att statsdrift leder till nationalisering och därmed till nationalism, dels tror man att avståndet mellan den bestämmande parten - staten - och statsmedborgaren - den enskilde arbetaren - blir så skrämmande stort, att tillräckligt inflytande eller verklig trivselkänsla inte är möjlig. ... Av de tre alternativ som står till buds - kapitalistisk, förstatligad eller kooperativ - föredrar syndikalismen koopererandets. Syndikalismen är helt lierad med koopererandets linje"
Arwid Lund skriver i den syndikalistiska tidningen Direkt Aktion (nr 21) om den här tiden i SAC att:
"Folke Fridell var den som ivrigast försvarade och framhävde producentkooperativens positiva funktion. Den klassiska syndikalistiska tanken - framförd av Albert Jensen i boken Socialiseringen och av Frans Severin i boken Arbetarnas övertagande av produktionen (båda skrivna på 1920-talet) - att arbetarna på ett företag bara fick förvaltningsrätten medan äganderätten förbehölls samhället i stort, mjukades upp rejält i denna debatt. ... Längst gick som vanligt Rüdiger med sina tankar om det pluralistiska ägandet, som även innefattade privat ägande. Influenserna kan enligt mig förutom från de tyska anarkisterna (se D.A. nr. 9) också spåras från den krossade sociala revolutionen i Spanien, som innehöll såväl samarbete mellan olika politiska riktningar som olika, parallella former av ägande."
Vinnande ur konflikten gick de mer anarkistiskt influerade "frihetliga syndikalisterna", och Holmö uteslöts från Stockholms LS och SAC. Än idag finns inom SAC däremot många olika ideologiska strömingar, med allt från marxistiskt influerade kommunister till mutualistiska anarkister. Men det är också som sig bör, då SAC inte är - eller någonsin har varit - en dogmatisk, eller ens främst ideologisk, organisation; utan en organisation som sätter handling före teori, och vars mål är att organisera arbetare i en gemensam fackförening. Denna artikel var enbart menad att ge en liten inblick i de olika strömningarna inom organisationen som historiskt förekommit, och en inblick i det lilla inflytande mutualismen och anarkismen faktiskt haft i Sverige.
Kropotkins "THE CONQUEST OF BREAD", en recension
En av anarkokommunismens verkliga klassiker är utan tvekan Peter Kropotkins "The Conquest of Bread". När jag diskuterar anarkism med självutnämnda "anarko"kommunister slänger de ofta ur sig "läs den och lär dig vad riktig anarkism är, så du slutar upp med att förespråka människors fria val och erkänner kollektivets (kommunisternas) ställning över individen!", i bästa auktoritära andra, som inte riktigt passar ihop med vad boken faktiskt menar. Detta har börjat dyka upp så ofta att jag bestämde mig för att recensera boken med fokus på vad den egentligen säger om fria val, rätten att stå utanför det kommunistiska samarbetet och individens ställning.
Boken i sig är ett försök att undervisa om, och propagera för, anarkokommunismen. Kropotkin tar upp allt från hur mat bör fördelas i ett anarkokommunistiskt samhälle till hur man på bästa sätt uppnår samhället i fråga. Större delen av boken tar upp hur samhället bör se ut i de anarkokommunistiska samarbetena. Detta verkar av många missuppfattas som att Kropotkin förespråkar auktoritär kommunism, och vill att alla ska tvingas in i detta system; även om han gör det väldigt tydligt att han tar avstånd från sådan kommunism, och istället förespråkar frihetlig, anarkistisk, kommunism.
Vad skriver Kropotkin egentligen angående egendom? Kommunist som han är vill han givetvis göra sig av med den privata egendomen, och istället - i det anarkokommunistiska samhället - se egendomen som gemensam och delad av alla i samhället. Detta samhälle skall ingås i genom fria kontrakt där man tar på sig att utföra en viss mängd arbete i utbyte mot, praktiskt taget, allt man vill ha ur samhällets gemensamma produktion. Ett sådant kontrakt kan se ut så här:
"Take, for example, an association stipulating that each of its members should carry out the following contract: "We undertake to give you the use of our houses, stores, streets, means of transport, schools, museums, etc., on condition that, from twenty to forty-five or fifty years of age, you consecrate four or five hours a day to some work recognized as necessary to existence. Choose yourself the producing groups which you wish to join, or organize a new group, provided that it will undertake to produce necessaries. [...] For this work we guarantee to you all that these groups produce or will produce.
But if not one, of the thousands of groups of our federation, will receive you, whatever be their motive; if you are absolutely incapable of producing anything useful, or if you refuse to do it, then live like an isolated man or like an invalid. If we are rich enough to give you the necessaries of life we shall be delighted to give them to you. You are a man, and you have the right to live. But as you wish to live under special conditions, and leave the ranks, it is more than probable that you will suffer for it in your daily relations with other citizens. [...] And lastly, if it does not please you, go and look for other conditions else where in the wide world, or else seek adherents and organize with them on novel principles. We prefer our own." That is what could be done in a communal society in order to turn away sluggards if they became too numerous."
Här blir det alltså tydligt att Kropotkin inte alls förespråkar samma auktoritära kommunism som den som förespråkas av många statskommunister som kallar sig "anarko"kommunister, och uppmanar till att läsa böcker de uppenbarligen inte öppnat själva. Här skriver Kropotkin att om man inte gillar kommunismen är man fri att inte bidra till, och delta i, det kommunistiska samhället - givetvis under förutsättningen att man inte heller får vara med och dela på kommunisternas produktion - och att man även, om man föredrar det, är fri att organisera sig på ickekommunistiskt vis med andra som föredrar samma modell som man själv gör. Detta är precis vad anarkosocialister, mutualister och individualanarkister också förespråkar! Vem som helst är givetvis fri att starta upp ett kommunistiskt samhälle "inom ramarna" för så väl individualanarkismen som mutualismen; under förutsättningen att det är ett samhälle som är fritt att välja bort för den som vill - vilket är precis vad Kropotkin skriver. Det finns alltså ingen motsättning mellan olika typer av anarkister här; där meningarna skiljer sig är helt enkelt vilken ekonomisk modell man anser är att föredra i ett anarkistiskt samhälle.
Vidare är det klart att vad han menar med "privat egendom" är densamma som Proudhon syftade till när han skrev att "egendom är stöld". Dvs den egendom som är ett reslutat av exploatering, våld, stöld och statlig intervention. Sådan privat egendom tar alla anarkister avstånd från, inklusive den mest råbarkade individualist; därför är det rimligt att säga att alla anarkister är emot privat egendom, men inte på det sätt vulgär"anarko"kommunister uppfattar det. Den egendom som uppstår ur verkligt arbete, utan exploatering och stöld, är anarkister inte emot. Inte heller anarkokommunister; vilket Kropotkin visar tydligt:
"We are bidden to consider the hard case of some poor fellow who by dint of privation has contrived to buy a house just large enough to hold his family. And we are going to deprive him of his hard-earned happiness, to turn him into the street? Certainly not. If his house is only just large enough for his family, by all means let him stay there. Let him work in his little garden too; our "boys" will not hinder him--nay, they will lend him a helping hand if need be."
Anarkokommunister förespråkar naturligtvis inte heller sådan egendom, utan vill helst att alla deltar i det kommunistiska samarbetet, men erkänner absolut rätten för individen att kontrollera sitt arbetes frukter; vilket klart skiljer anarkistisk kommunism från auktoritär sådan. Att Kropotkin respekterar sådan egendom blir ännu klarare när han rakt ut försvarar människors rätt att leva under individualistiska former och äga jord genom besittning och bruk, om det är vad människor vill göra:
"Probably also various mining districts and industrial centres would hasten to rid themselves of "owners" and "masters," and form themselves into free groups. But many country places have not advanced to that point. Side by side with the revolutionized communes such places would remain in an expectant attitude, and would go on living on the Individualist system. Undisturbed by visits of the bailiff or the tax-collector, the peasants would not be hostile to the revolutionaries, and thus, while profiting by the new state of affairs they would defer the settlement of accounts with the local exploiters: But with that practical enthusiasm which always characterizes agrarian uprisings (witness the passionate toil of 1792) they would throw themselves into the task of cultivating the land, which, freed from taxes and mortgages, would become so much dearer to them."
Kropotkin vill inte tvinga dessa människor in i kommunismen, utan förespråkar istället att man får dem att gå med i samarbetet frivilligt, helt enkelt genom att ge dem ett bra erbjudande; och förespråkar även då - under kommunismen - först och främst böndernas äganderätt till det de själva behöver:
"Let the towns send no more inspectors to the villages, wearing red, blue, or rainbow-coloured scarves, to convey to the peasant orders to take his produce to this place or that, but let them send friendly embassies to the country-folk and bid them in brotherly fashion: "Bring us your produce, and take from our stores and shops all the manufactured articles you please." Then provisions would pour in on every side. The peasant would only withhold what he needed for his own use, and would send the rest into the cities, feeling for the frst time in the course of history that these toiling townsfolk were his comrades--his brethren, and not his exploiters."
Kropotkin förespråkar en våldsam revolution och direkt expropriation av privategendomen; vilket är en skillnad mot den gradualism som mutualister i regel förespråkar. Han baserar däremot detta helt och hållet på principen att egendomen som skall exproprieras bör exproprieras då den är ett resultat av stöld och statsintervention; egendom som inte är ett resultat av sådan - och där principen om besittning och bruk är applicerbar - bör därmed rimligtvis inte exproprieras (vilket vi såg exempel på ovan). Denna bör istället även i fortsättningen tillhöra de individer den tillhör, och ges upp till det kommunistiska samarbetet endast ifall ägarna så vill göra. Han går till och med så långt i att försvara denna äganderätt - baserad på arbete, i motsats till äganderätten baserad på stöld - att han menar att bönder fritt bör få neka varenda kommunist att köpa mat ifrån dem. Gör de det menar han helt enkelt att deltagarna i det kommunistiska samarbetet får börja producera maten själva:
"Each time we speak of revolution the worker who has seen children wanting food lowers his brow and repeats obstinately--"What of bread? Will there be sufficient if everyone eats according to his appetite? What if the peasants, ignorant tools of reaction, starve our towns as the black bands did in France in 1793--what shall we do?"
Let them do their worst! The large cities will have to do without them.
At what, then, should the hundreds of thousands of workers, who are asphyxiated to-day in small workshops and factories, be employed on the day they regain their liberty? [...] Evidently not! They will leave the town and go into the fields! Aided by a machinery which will enable the weakest of us to put a shoulder to the wheel, they will carry revolution into previously enslaved culture as they will have carried it into institutions and ideas.
Hundreds of acres will be covered with glass, and men, and women with delicate fingers, will foster the growth of young plants. Hundreds of other acres will be ploughed by steam, improved by manures, or enriched by artificial soil obtained by the pulverization of rocks. Happy crowds of occasional labourers will cover these acres with crops, guided in the work and experiments partly by those who know agriculture, but especially by the great and practical spirit of a people roused from long slumber and illumined by that bright beacon--the happiness of all."
Detta gäller även mindre ägodelar:
"Let him who has a coat keep it still--nay, if he have ten coats it is highly improbable that any one will want to deprive him of them, for most folk would prefer a new coat to one that has already graced the shoulders of some fat bourgeois; and there will be enough new garments and to spare, without having recourse to second-hand wardrobes."
Han går däremot längre i den expropriering han anser vara legitim än de flesta mutualister och individualanarkister gör; men det betyder inte att det skulle vara något "fel", utan enbart att han är av en annan åsikt angående vad som faktiskt bör ses som ett direkt resultat av statsintervetion och de privilegier kapitalister och jordägare har. Det samhälle Kropotkin levde i skiljer sig ju också väldigt mycket från det samhälle vi lever i idag, vilket ger ytterligare legitimitet till hans position; i hans situation var gradualistisk förändring inte möjlig i den utsträckning den är det idag. Som Emma Goldman skriver i "Anarchism and Other Essays":
"Methods must grow out of the economic needs of each place and clime, and of the intellectual and temperamental equirements of the individual. The serene, calm character of a Tolstoy will wish different methods for social reconstruction than the intense, overflowing personality of a Michael Bakunin or a Peter Kropotkin. Equally so it must be apparent that the economic and political needs of Russia will dictate more drastic measures than would England or America."
Vilken är individens roll i det anarkokommunistiska samhället? Har "anarko"kommunisterna rätt när de säger att individen ska vara underordnad samhället, och lyda under de regler kommunisterna sätter upp för dem? Naturligtvis inte, menar i alla fall Kropotkin. Han kritiserar istället den som förespråkar sådan kommunism med följande ord:
"Civilized nations have suffered too much in the long, hard struggle for the emancipation of the individual, to disown their past work and to tolerate a Government that would make itself felt in the smallest details of a citizen's life, even if that Government had no other aim than the good of the community. Should an authoritartan Socialist society ever succeed in establishing itself, it could not last; general discontent would soon force it to break up, or to reorganize itself on principles of liberty.
It is of an Anarchist-Communist society we are about to speak, a society that recognizes the absolute liberty of the individual, that does not admit of any authority, and makes use of no compulsion to drive men to work."
Istället för någon underkastelse förespråkar han alltså individens absoluta frihet; vilket ju minst sagt är något helt annat. Denna frihet innebär, som vi sett, friheten att inte delta i kommunismen, friheten att äga jorden man brukar och friheten att handla och äga på andra sätt än kommunisterna om man väljer att inte delta i deras samhälle - i motsats till vad många av dagens "anarko"kommunister förespråkar - även om de flitigt citerar och refererar till Kropotkin verkar de ha missat det grundläggande som skiljer hans anarkistiska kommunism från auktoritär kommunism. Nämligen friheten. Eller, om vi så vill, anarkin. Denna rätt belyser han ännu tydligare med detta avståndstagande från auktoritär kommunism:
"After having striven long in vain to solve the insoluble problem--the problem of constructing a government "which will constrain the individual to obedience without itself ceasing to be the servant of society," men at last attempt to free themselves from every form of government and to satisfy their need for organization by a free contract between individuals and groups pursuing the same aim. [...] mutual agreement replaces law, and everywhere regulates individual interests in view of a common object."
Det är Kropotkins övertygelse genom hela boken att människor kommer att vilja leva i kommunistiska samhällen, och att det därför kommer att ske. Inte för att vi tvingas vill det, utan för att vi väljer det; var och en av oss. Och den som väljer att inte delta, får helt enkelt stå utanför - starta ett eget samhälle han trivs bättre i, eller om han inte trivs i något alls helt enkelt avskärma sig från alla andra och bli självförsörjande genom att besitta och bruka en egen plätt jord.
Det finns alltså helt klart skillnader mellan anarkokommunism och t.ex. individualanarkism eller mutualism. Men dessa skillnader är inte i uppfattningen om vad anarki är - utan om hur man bör organisera samhället givet anarki, för att bäst tillgodose människors behov, den tekniska utvecklingen, förhindrandet av att staten, slaveriet och klassamhället återuppstår, et.c. Fram tills dess att anarkin är ett faktum finns det ingen anledning för en anarkokommunist, en mutualist och en individualanarkist att stå på olika sidor och vägra samarbeta; det finns ingen anledning över huvud taget att idag splittra en rörelse så liten som anarkismen faktiskt är! Först när anarkin är ett faktum kommer våra skillnader att märkas; och då bör även den ömsesidiga respekten, och oviljan för varje inriktning att vara en stat och styra andra människor, leda till att kommunistiska, mutualistiska och individualistiska samhällen helt enkelt utvecklas sida vid sida. För anarkismen är absolut inte totalitär - vad än någon "anarko"kommunist med en färsk vulgärtolkning av Kropotkin än vill få den att framstå som.
Detta är en mycket bra bok som kan vara nyttig även för icke-kommunistiska anarkister att läsa, då den (även om den mest behandlar hur det kommunistiska samarbetet ska se ut) definitivt är en av anarkismens klassiker, och även en bok som är bra att läsa för att förstå vad anarkokommunisterna vill och står för.
Är anarkokommunism riktig anarkism?
Goldman skriver i "Anarchism and Other Essays" (1910):
That being the ideal of Anarchism, its economic arrangements must consist of voluntary productive and distributive associations, gradually developing into free communism, as the best means of producing with the least waste of human energy. Anarchism, however, also recognizes the right of the individual, or numbers of individuals, to arrange at all times for other forms of work, in harmony with their tastes and desires.
Malatesta skriver i en artikel publicerad i "Umanità Nova", 18 april 1922, tydligt att:
Tvångskommunismen skulle bli det mest förhatliga tyranni, som den mänskliga anden kan tänka sig. Och den fria och frivilliga kommunismen är en ironi, om icke rätten och möjligheten finns, att leva i en annan regim, en kollektivistisk, mutualistisk, individualistisk eller vilken man vill, ständigt under betingelsen, att man ingen undertrycker eller utsuger.
I en annan artikel från samma tidning, utgiven i februari 1919, skriver han:
Vi äro anarkister, anarkister i ordets egentliga betydelse. Det innebär, att vi vilja tillintetgöra den sociala ordning, under vilken människorna utsuga och undertrycka varandra [...] I vilken konkret form detta efterlängtade liv i frihet och välstånd för alla skall taga sig uttryck, kan ingen med bestämdhet angiva. Framförallt kan ingen, som är anarkist, påtvinga andra den form som han anser vara den bästa. Det enda medlet till att upptäcka det bästa är friheten, frihet till sammanslutning, frihet till experiment, fullständig frihet utan andra gränser än andras lika stora frihet.
Det finns bland anarkisterna sådana, som älska att kalla sig kommunister eller kollektivister eller individualister eller något annat. Ofta är detta en fråga om ord, vilka tolkas olika och döljer en principiell likhet i strävandena. Ibland gäller det blott teorier, hypoteser, genom vilka man på sitt sätt förklarar och rättfärdigar slutledningar, vilka praktiskt taget äro identiska.
1920 skriver han:
Hur ofta skola vi åter upprepa, att vi icke vill påtvinga någon någonting, att vi varken anse det för möjligt eller önskvärt att med våld genomföra det, som för andra är bäst, och att vi blott önska, att ingen påtvingar oss sin vilja, att ingen är i stånd att påtvinga andra en form av samhälleligt liv, som de icke ha fritt accepterat?
I ett svar till artikeln "Individualism och Anarkism" av Adamas (1924) skriver han:
Morally, anarchism is sufficient unto itself; but to be translated into facts it needs concrete forms of material life, and it is the preference for one or other form which differentiates the various anarchist schools of thought. In the anarchist milieu, communism, individualism, collectivism, mutualism and all the intermediate and eclectic programmes are simply the ways considered best for achieving freedom and solidarity in economic life; the ways believed to correspond more closely with justice and freedom for the distribution of the means of production and the products of labour among men.
[...]
Therefore we remain communist in our sentiment and aspiration, but we want to leave freedom of action to the experimentation of all ways of life that can be imagined and desired. For us, it is necessary and sufficient that everyone have complete freedom, and nobody can monopolize the means of production and live on someone else's work.
Malatesta skriver även i en artikel ur "The Anarchist Revolution: Polemical Articles 1924-1931":
Probably all possible forms of ownership, use of the means of production and all forms of distribution will be experimented with simultaneously in the same or other locations, and they will be merged together and adapted in various ways until practical experience identifies the best form or forms.
och:
for real freedom, that is Anarchy, to exist, there has to be the possibility of choice, and that everyone can arrange their lives to suit themselves, whether on communist or individualist lines, or some mixture of both.
Kropotkin skriver i "Anarchism : Its Philosophy and Ideal" (1896):
[Anarchism] seeks to establish a certain harmonious compatibility in its midst - not by subjecting all its members to an authority that is fictitiously supposed to represent society, not by trying to establish uniformity, but by urging all men to develop free initiative, free action, free association.
It seeks the most complete development of individuality combined with the highest development of voluntary association in all its aspects, in all possible degrees, for all imaginable aims; ever changing, ever modified associations which carry in themselves the elements of their durability and constantly assume new forms which answer best to the multiple aspirations of all.
Det är även tydligt, från "The Conquest of Bread" (1892), att den som vill hålla sig utanför det kommunistiska samarbetet skall vara fri att göra så ifall denne så önskar:
[I]f it does not please you, go and look for other conditions else where in the wide world, or else seek adherents and organize with them on novel principles. We prefer our own.
Han menar även, i samma bok, att man inte ska tvinga människor som själva brukar sin jord - genom principen om besittning och bruk - att lämna ifrån sig sin egendom till kommunisterna. Man ska istället helt enkelt erbjuda dessa att delta i det kommunistiska samarbetet, och vill de inte vara med bör de låtas leva som de vill med sin egen egendom:
Let the towns send no more inspectors to the villages [...] to convey to the peasant orders to take his produce to this place or that, but let them send friendly embassies to the country-folk and bid them in brotherly fashion: "Bring us your produce, and take from our stores and shops all the manufactured articles you please." Then provisions would pour in on every side. The peasant would only withhold what he needed for his own use, and would send the rest into the cities, feeling for the frst time in the course of history that these toiling townsfolk were his comrades--his brethren, and not his exploiters.
Iain McKay (Anarchist FAQ) förklarar ännu tydligare Kropotkins position:
Communist-anarchism is voluntary communism, communism from free choice. [...] Communist-anarchism is about convincing working people that their interests would be best served by sharing that product freely with the rest of communist society. It is not about forcing people to become communists, rather it is about convincing them of the validity of communist-anarchism. That is the point of the "Conquest of Bread", to show that communism is the best means of maximising individual liberty and production. It is for this reason that communism is based on workers' control while rejecting the free market. The communist-anarchist commune is a voluntary association, in other words.
[...]
This in no way contradicts the abolition of private property, because occupancy and use is directly opposed to private property (in the capitalist sense). Therefore, in a free communist society individuals who reject communism can use whatever land and other resources as they wish (and can use personally), exchange with others, and so on because they are not part of that society. That is why it is called "free communism" and why Kropotkin contrasted it to authoritarian or state communism.
Bakunin, som visserligen var kollektivist och inte kommunist (och alltså trodde på frivilligt gemensamt ägande av produktionsmedel, men inte av personliga ägodelar), skriver i "Statism and Anarchy" (1873) mot Marx och andra förespråkare av statskommunism att:
They insist that only dictatorship (of course their own) can create freedom for the people. We reply that all dictatorship has no objective other than self-perpetuation, and that slavery is all it can generate and instill in the people who suffer it. Freedom can be created only by freedom, by a total rebellion of the people, and by a voluntary organization of the people from the bottom up.
I "Marx - Socialismens Bismarck", som gavs ut på svenska av SAC:s studieråd på 60-talet och var en samling av några av Bakunins marxistkritiska texter, förkastar Bakunin igen statssocialismen som Marx förespråkar, och skriver istället om hur den anarkistiska socialismen bör se ut:
Det första ordet i denna frigörelse kan inte vara något annat än "frihet" - inte den politiska och borgerliga frihet, som Marx och hans anhängare är så tillgivna och som de rekommenderar som det första erövringsobjektet utan den stora mänskliga frihet, som i det den förstör alla de dogmatiska, metafysiska, politiska och juridiska bojor som i dag fjättrar oss alla kommer att skänka kollektiv såväl som individer full självstyrelse i deras handlanden och i deras utveckling, när en gång för alla allt vad inspektörer, ledare och övervakare heter, har avskaffats! Det andra frigörelseordet är "solidaritet" men inte den marxistiska solidariteten uppifrån och ner, där en regering antingen genom knep eller maktutövning tilltvingar sig folkets solidaritet; inte den solidariteten som förnekar varje människas frihet och som på grund därav inte är någonting annat än en lögn, som innebär slaveri - utan den solidaritet som tvärtom är bekräftelsen på och förverkligandet av varje frihet och som sitt upphov inte har någon politisk lag utan är innefattad i människans kollektiva natur, enligt vilken ingen människa är fri, om inte alla som omger henne och som direkt eller indirekt det allra minsta påverkar hennes liv också är fria.
Vad som förespråkas är alltså inget tvång över huvud taget; utan Bakunin menar att människan, given full frihet, kommer att uppskatta det kollektivistiska samhället - och därmed helt enkelt välja det; inte bli tvingad in i det.
Most, som verkat lite velande mellan anarkism och statskommunism (som vi sett prov på tidigare i hans "The Beast of Property") har i alla fall i perioder av sitt liv sannerligen varit genuin anarkist. Detta ger han exempel på i sin text "Anarchist Communism" (1889) där han skriver:
The greatest stumbling block to anarchism among the non-anarchist socialists, which causes much of the discord, is the "free contract." Yet one need not put oneself into a different world- neither Mars nor in Utopia- to see how the free contract would work. Take, for example, the International Postal Union.
[...]
"free contract" works -- because, since every breach of promise carries with it damage to the breacher, it behooves every contracting party not to violate the contract. If irregularities arise, conferences agree on adjustments. This institution, a model for free association, is not an isolated example. People who have little else in common form groups, trusts, and pools -- organizations musical, gymnastic, commercial, protective, educational, and political; and associations for the advancement of arts and science -- in all countries, despite contradictory natures of the parties, and despite the fact that the parties cannot be forced to fulfill the agreements. Everything done in these agreements is done because of advantage to each member.
[...]
In a society of the free and equal there can be nothing but the free contract; cooperation by force violates freedom and equality.
Jag skulle alltså vilja påstå att det inte finns någon anledning för människor som vill tvinga alla in i det ena eller det andra systemet att kalla sig för anarkister; och när man läser de tänkare, vars tankar "anarko"kommunister och social"anarkister" ofta påstår sig företräda, visar det sig helt enkelt att dessa troligtvis inte läst deras böcker -- eller i så fall inte läst dem speciellt noga. För dessa människor var verkligen anarkokommunister och/eller socialanarkister; de trodde på individens frihet och människors rätt att själva välja om de vill vara med i ett kommunistiskt/kollektivistiskt samarbete eller inte. De ville inte tvinga alla människor att rätta sig efter deras åsikter, så som många av dagens kollektivistiska och kommunistiska "anarkister" vill. Deras personliga åsikt att fullständig frihet inte går att uppnå utan kommunism bör inte förväxlas med att de därför vill tvinga alla in i kommunismen; det är ju just deras personliga åsikt, och de erkänner andras rätt att inte hålla med dem; precis som Benjamin Tuckers personliga övertygelse att ränta och profit är stöld inte innebär att han vill förbjuda ränta eller profit. Och det är precis vad som gör dem till anarkister. Som Malatesta skrev ligger det för de anarkistiska kommunisterna till så att:
We remain communist in our sentiment and aspiration, but we want to leave freedom of action to the experimentation of all ways of life that can be imagined and desired.
Anarkism är alltså anarkism - den som vill tvinga någon att leva på ett visst sätt är helt enkelt inte anarkist. Vill någon tvinga alla att leva just kommunistiskt är denne således kommunist, inte anarkokommunist; hur mycket han än må gilla benämningen.
Mutualism, socialism och liberalism
Historia
Mycket har hänt i politiken vilket lett till att olika strömningar allierat sig med andra, och tagit avstånd från tidigare allierade. Liberalismen uppstod som en progressiv ideologi som försökte förändra samhället åt ett frihetligt håll -- den största fienden var från början konservatismen. Detta var, i "modern" tid, den första politiska vänstern. Socialister och liberaler stod tillsammans på vänstersidan mot konservatismen, t.ex. när de båda kämpade för allmän och lika rösträtt och könens lika värde. Socialismen kom däremot att mer och mer bli statssocialism, företrädd av socialdemokrater och kommunister, och var något som liberaler inte kunde identifiera sig med. Att uppnå frihet genom tvång var något liberaler tyckte lät lika konstigt som anarkisterna gör. Allt eftersom socialisterna mer och mer började ställa sig i de auktoritära leden behövde därför liberalerna nya bundsförvanter; vilka ironiskt nog blev de konservativa som liberalismen skapats som ett motstånd till.
Detta är hur situationen ser ut idag. De största socialistiska inriktningarna förespråkar en stark stat och ett auktoritärt samhälle, medan de största liberala grupperna allierat sig med konservatismen -- och förespråkar också en stark stat och ett auktoritärt samhälle! Friheten, som de båda ideologierna skapades för att uppnå, har skjutits upp på obestämd tid hos både statssocialister och konservativa liberaler.
"Vulgär liberalism"
Detta har lett till att socialister ofta uppfattar liberala argument som något negativt, då liberalerna är "fienden". Detta vill jag mena är ett misstag; då det inte är liberalernas värdegrund som är negativ -- frihet och jämlikhet är något som varje socialist bör stå upp för -- utan tvärtom det faktum att liberalerna inte konsekvent härleder sin ideologi från den värdegrund de säger sig representera. När anarkisten Benjamin Tucker redan på 1800-talet "kritiserades" för att enbart vara en "konsekvent liberal" svarade han på "kritiken" genom att mena att det ungefär är vad man skulle kunna sammanfatta anarkismen som. "Konsekvent liberalism". För problemet med liberalerna är inte deras värdegrund; utan just att de inte konsekvent eftersträvar frihet och jämlikhet. De använder fina ord som frihet och jämlikhet för att gynna andra intressen.
I modern tid har mutualisten Kevin A. Carson gett detta fenomen namnet "vulgär libertarianism", vilket vi även för en bredare grupp skulle kunna kalla vulgär liberalism. Man väljer och plockar ut de frihetsargument och de jämlikhetsargument som passar för att bevara samhället som det är, gynna stora kapitalintressen och skaffa sig politisk makt; men man väljer att ignorera både friheten och jämlikheten där de inte passar lika bra. Vi kan ta sweatshops i utvecklingsländer som exempel. Många är de liberaler som hyllar storföretagen till skyarna och menar att de gör världens godaste gärning när de exploaterar tredje världens folk genom att tvinga dem arbeta under näst intill slavliknande förhållanden. Och visst har de rätt i att situationen skulle vara värre för dessa människor om företagen inte erbjöd dem arbete; allt annat lika. Här har vi den viktigaste delen som gör detta argument vulgärt -- allt annat lika.
För vad dessa liberaler bekvämt väljer att inte berätta är att industriländernas storföretag är just de bovar som gjort tredje världens folk beroende av att samma företag kommer in och "hjälper" dem! Detta har man gjort på många sätt. Ett uppenbart historiskt faktum är ju den koloniala historia som finns, där många utvecklingsländer varit direkt ockuperade av de länder som idag är industriländer. Mer direkta faktorer är t.ex. hur patentlagstiftningen fungerar. Faktum är att en undersökning från 70-talet visade att 84% av alla patent i tredje världen var ägda av utländska företag; och att mindre än 5% av dessa faktiskt användes i produktionen! (Carson, "Studies in Mutualist Political Economy", kapitel 5.C.). Genom att äga patent, men inte använda dem, förhindrar man effektivt att entreprenörer i tredje världen kan utveckla egen produktion. Det är även ett välkänt faktum att ett företags enda uppgift är att leverera vinst till sina aktieägare; och därför kämpar de naturligtvis emot varje åtgärd som skulle göra att arbetarna i tredje världen får ett alternativ till deras sweatshops. I Nigeria samarbetade t.ex. Shell med militärdiktaturen och gav dem ekonomisk hjälp, för att motverka att arbetarna bildade fackföreningar och skapade alternativ till att arbeta hos dem. I Kina lobbar massvis med företag för att regeringen inte ska göra samhället friare och ge arbetarna större rättigheter (i motsats till vad industriländernas regeringar säger sig vilja), et.c. Carson leder vulgärliberalerna rätt när han skriver att: "Sweatshops är inte det enda alternativet till ingenting alls. De är snarare beroende av att man genom tvång stänger av andra alternativ."
Och så ser skillnaden mellan mutualister och liberaler i regel ut; detta var enbart ett exempel av många för att illustrera denna skillnad. Medan mutualister säger "frihet och jämlikhet", och menar just "frihet och jämlikhet", säger liberaler "frihet och jämlikhet", men menar i regel "frihet... för storföretag att göra vad de vill och exploatera hela planeten". Man försvarar sedan deras agerande genom att framställa det som något positivt -- vilket det också ofta är, ifall man bara berättar delar av historien. Att storföretag ger arbetstillfällen i tredje världen är givetvis positivt. Att de å andra sidan också är skyldiga för att sätta dessa länder i en position där folket måste arbeta för slavlöner gör dem genast mindre sympatiska. Att någon hjälper någon annan att resa sig är ju en god gärning; när man i hela bilden ser att samme man däremot puttat omkull mannen som behöver hjälp upp -- och fortsätter putta omkull honom om och om igen för att för att kontinuerligt kunna "erbjuda sin hjälp" är det svårt att se detta som någon vidare god gärning. Det bästa vore att sluta putta omkull den andre mannen, och låta honom gå dit han vill. Det bästa alternativet för tredje världen är inte sweatshops; det bästa alternativet vore att upphäva patenten och låta folket producera fritt, medan man ger tillbaka bruksjorden till de människor som brukar den (hellre än att den finns kvar hos dem som tagit den av dem med våld). Det är det mutualistiska alternativet.
Den ursinnige liberalen som tänker säga "men de svälter ju ihjäl utan sweatshops!" kan lugna sig; jag håller, återigen (detta verkar inte kunna poängteras nog för många nyliberaler), med om att sweatshops är bättre än ingenting -- men det inte är de enda två alternativen, som liberaler ofta vill få det att framstå som. Om vi jämför det med Stalins arbetsläger i Gulag, kan vi ju säga att det naturligtvis är bättre att Stalin ger mat till sina politiska fånger, än att han inte ger dem någon mat -- allt annat lika. Det bästa vore ju däremot om han släppte dem fria, och slutade exploatera dem. Och här har Stalin och storföretagen samma position -- de har satt människorna i den sits de sitter i, och utnyttjar nu positionen. Men ser man helt historielöst på saken ser det givetvis väldigt snällt ut att Stalin ger människor mat, och att företagen erbjuder människor arbete.
Skillnader mellan liberalism och mutualism?
Vad skulle vi då säga att skillnaden mellan liberalism och mutualism är? Den största skillnaden är att mutualismen på många sätt är vad liberalismen utger sig för att vara. Och statssocialister kommer antagligen alltid att hänga upp sig på detta; då de är så fast övertygade om att liberalismen är fienden, att de till och med ger en negativ mening till ord som frihet och jämlikhet. Det har hos många statssocialister övergått från att vara ett ogillande av liberalismen för att de inte förespråkar den frihet de säger sig stå för, till att bli ett genuint ogillande av friheten själv -- för att "liberalerna står för den". Så pass förvirrad är tyvärr stora delar av dagens statssocialism. Anarkosocialismen står däremot fast vid de "liberala" idealen, och förespråkar -- liksom praktiskt taget all socialism en gång gjorde -- friheten och jämlikheten. På riktigt. Och det kan också sägas vara den största skillnaden mellan mutualismen och liberalismen.
Mutualister förespråkar alltså ett samhälle som är fritt. Fritt från alla typer av tvång; från jordägande baserat på statsprivilegium, från valutamonopol, från patent och upphovsrätter, från religionstvång, från tullar -- och från staten över huvud taget. Liberaler förespråkar i regel ett samhälle som är fritt när det gynnar stora kapitalintressen. De förespråkar ett jordägande baserat på statsprivilegium för att maktbalansen inte ska brytas och bönder blir självständiga; de förespråkar ett valutamonopol för att kapitalister genom monetär valuta ska kunna fortsätta suga ut låntagare; de förespråkar patent och upphovsrätter för att uppfinningar ska hållas kvar i kapitalisternas händer och inte utsättas för fri konkurrens; et.c. De förespråkar helt enkelt frihet där det passar deras sak -- och tvång när frihet inte passar. Allt för att behålla status quo, och för att klassamhället och exploateringen ska överleva. Resultatet av skillnaderna mellan ideologierna är alltså att mutualismen konsekvent ställer sig på frihetens, jämlikhetens och proletariatets sida; medan liberalismen velande ställer sig på borgarklassens sida, för klassamhällets bevarande.
