mutualism

Detta är en slags fortsättning på mitt förra inlägg, "Sönderfallna stater" - anarki eller kaos?, som går djupare in på förutsättningarna för ett fungerande anarkistiskt samhälle med hjälp av teorin om socialt kapital.


Making Democracy Work - socialt kapital

Robert D. Putnam, professor i statsvetenskap vid Harvard University, har gjort en av vår tids allra mest omfattande studier i hur ett välfungerande demokratiskt samhälle skapas. I boken Making Democracy Work: Civic Traditions in Modern Italy jämför han den relativt välfungerande regionala demokratin i norra och centrala Italien med den relativt dåligt fungerande demokratin i södra Italien, genom en 20 års omfattande studie av det italienska samhällets utveckling och dess historia. Putnam gör några anmärkningsvärda upptäkter; och hävdar, med god grund, att det är det sociala kapitalet som främst skiljer regionerna åt och som avgör om en demokrati lyckas eller misslyckas. Med "socialt kapital" menas den tillit och samarbetsvilja som finns mellan människor; där ett högt socialt kapital innebär förekomsten av många typer av frivillig kooperation, med goda resultat för inblandade parter, medan ett lågt socialt kapital innebär att människor misstror varandra och ofta offrar ett samarbetes långsiktiga positiva effekter för alla inblandade för ett kortsiktigt eget vinnande; där fungerar frivilliga samarbeten i regel dåligt.

Detta är knappast något kontroversiellt; men faktum är att samma sak som gäller för en välfungerande demokrati gäller för en välfungerande anarki. Anarkismen, liksom demokratin, står och faller med det sociala kapitalet - människors förmåga att frivilligt samarbeta med varandra, skapa sina egna liv och bygga sina egna samhällen. Detta blir tydligt då Putnam redovisar norra respektive södra Italiens historiska styrelseformer. Han skriver om södra Italien:

"The new regime in the South, founded by Norman mercenaries from northern Europe and centered in Sicily, was singularly advanced, both administratively and economically. "The great Norman ruler, Roger II, who united Sicily, Apulia, and Calabria in 1130, retained the institutions of his Byzantine and Muslim predecessors, particularly their efficient system of taxation." After a period of turbulence, his successor Frederick II re-established his dominion over all Italy south of the emerging Papal States and imposed an enlightened and widely admired "blend of Greek bureaucracy and Norman feudalism, but more fully integrated into a united state than it had been under his predecessors." In 1231 Frederick issued a new constitution, which included the first codification of administrative law in Europe in seven centuries and foreshadowed many of the principles of the centralized, autocratic state that would later spread across the continent. Frederick's Constitutiones represented the monarchy's assertion of a monopoly over the provision of justice and public order, as well as an emphatic endorsement of the privileges of the feudal nobility. In a Hobbesian world of widespread violence and anarchy, as afflicted all of Europe in the early Middle Ages, the imposition of social order was the supreme issue of governance.
[...]
Southern towns showed some signs of desire for self-government, but they were soon incorporated within the Norman kingdom and subjugated by a network of central and local officials responsible only to the king. Although the barons, like the townsmen, were controlled by the royal administration, the barons provided the military strength that lay at the core of the regime. Historians debate whether the kingdom is best labelled "feudal," "bureaucratic," or "absolutist," but the best judgment is that it had strong elements of all three. In any event, any glimmerings of communal autonomy were extinguished as soon as they appeared. The civic life of artisans and merchants was regulated from the center and from above, not (as in the North) from within."
(Putnam, Robert D., 1993, s. 140-141)

Södra Italien - där det sociala kapitalet är lågt - har alltså en historia av starka stater, som gjort anspråk på våldsmonopolet och sedan styrt regionen på ett ytterst auktoritärt vis. Precis som Thomas Hobbes menade att man med hjälp av "Leviathan", den starka och suveränta staten, skulle skydda människor från sig själva och skapa en stabil ordning i samhället. I norra Italien fick däremot denna strategi inget genomslag. Där gick man motsatt väg (min fetstil):

"The solution invented in the North, however, was quite different, relying less on vertical hierarchy and more on horizontal collaboration. The communes sprang originally from voluntary associations, formed when groups of neighbors swore personal oaths to render one another mutual assistance, to provide for common defense and economic cooperation. "While it would be going too far to describe the early communes as private associations, for they must have been involved in public order from the start, it remains true that they were primarily concerned with the protection of their members and their common interests, and they had no organic connection with the public institutions of the old regime." By the twelfth century communes had been established in Florence, Venice, Bologna, Genoa, Milan, and virtually all the other major towns of northern and central Italy, rooted historically in these primordial social contracts. The emerging communes were not democratic in our modern sense, for only a minority of the population were full members. Indeed, one distinctive feature of the republican synthesis was the absorption of the rural nobility into the urban patriciate to form a new kind of social elite.

However, the extent of popular participation in government affairs was extraordinary by any standard: Daniel Waley describes the communes as "the paradise of the committee-man" and reports that Siena, a town with roughly 5000 adult males, had 860 part-time city posts, while in larger towns the city council might have several thousand members, many of them active participants in the deliberations. In this context, "the success of communal republicanism depended on the readiness of its leaders to share power with others as equals." The executive leaders of the commune were elected according to procedures that varied from town to town. Those who governed the communal republics acknowledged legitimate limits on their rule. "Elaborate legal codes were promulgated to confine the violence of the overmighty." In this sense, the structure of authority in the communal republics was fundamentally more liberal and egalitarian than in contemporary regimes elsewhere in Europe, including, of course, the South of Italy itself. As communal life progressed, guilds were formed by craftsmen and tradesmen to provide self-help and mutual assistance, for social as well as for strictly occupational purposes. "The oldest guild-statute is that of Verona, dating from 1303, but evidently copied from some much older statute. 'Fraternal assistance in necessity of whatever kind,' 'hospitality towards strangers, when passing through the town' . . . and 'obligation of offering comfort in the case of debility' are among the obligations of the members." "Violation of statutes was met by boycott and social ostracism.""
(Putnam, Robert D., 1993. s. 142-143)

I norra Italien byggdes alltså en ordning upp - inte genom statens allsmäktighet och förmåga att skydda människor från sig själva; utan genom frivilliga kontrakt skapade mellan individer och grupper i samhället. Vidare karaktäriserades samhället inte av en stat som lade sig i ekonomin, utan av ömsesidig hjälp - mutualism - mellan individerna. Resultatet blev ett mer frihetlig - och jämlikt - samhälle än något annat i Europa. Det bör dock poängteras att detta med tiden utvecklades till republiker av olika slag; trots att samhället var mer fritt och jämlikt än i övriga Europa fanns det stora klasskillnader från föregående regimer och ingen direkt kunskap, eller önskan, om ett anarkistiskt samhälle. Vi ser dock ett samhälle som ur ett kaos, med hjälp av frivilliga kontrakt och ömsesidig hjälp, etablerade proto-anarkistiska kommuner - med försvar av person och egendom, med (för tiden) en väldigt horisontell maktstruktur, och kanske allra viktigast; med frihet, jämlikhet och ordning.

Där staten tyglade människor med auktoritära lagar och regler i söder, skapade människor sina egna regler i norr; vilket med tiden ledde till att norra Italien blev en region framstående i handel och utveckling, medan södra Italien sjönk ner i auktoritär misär. Även när norr övergick från att bestå av frivilliga samarbeten till stater förblev staterna humana och relativt demokratiska, där folket var djupt inblandat i politiken. Detta lämnade sedan spår i samhällena; i södra Italien började människor misstro varandra, ville inte samarbeta med varandra - fick ofta inte ens göra det - och gick då miste om de fördelar som ömsesidig hjälp kan erbjuda. I motsats växte det sociala kapitalet i norr; kooperativ verksamhet ökade, människor samarbetade med varandra där det fungerade bra och avstod från samarbeten där det fungerade dåligt, med ökande välstånd som resultat.



Det sociala kapitalet i senare tid

Denna attityd av kooperativ verksamhet och den stora mängden socialt kapital i norr fanns kvar länge, och trots att Italiens enande på 1800-talet skapade en auktoritär stat som skulle styra hela landet fanns de kooperativa strömningarna och det höga sociala kapitalet kvar, trots hårt motstånd från staten som försökte skapa ett samhälle där staten, inte frivilliga samarbeten, stod för all ordning och all gemenskap i samhället (min fetstil):

"A particularly important manifestation of this "principle of association" in post-unification Italy was the development of mutual aid societies, directly analogous to their French counterparts and to the "friendly societies" of Britain, also founded in this period. In the aftermath of the suppression of the Italian guilds and "pious societies," particularly after 1850, these mutual aid societies—"the first embryo of an associative process" —were founded to alleviate the social and economic hardships of urban artisans and craftsmen. The functions of the mutual aid societies included benefits to aged and incapacitated members and those otherwise unable to work; aid to families of deceased members; compensation for industrial accidents; payments to unemployed workers; monetary encouragement to members traveling in search of jobs; funeral expenses; nursing and maternity care; and the provision of educational opportunities for members and their families, including night schools, elementary instruction, arts and crafts, and circulating libraries.

Although the mutual aid societies responded particularly to the needs of the urban working classes, their membership and their appeal cut across conventional boundaries of class, economic sector, and politics. In effect, mutual aid societies provided a locally organized, underfunded, self-help version of what the twentieth century would call the welfare state. These voluntary associations signified less an idealistic altruism than a pragmatic readiness to cooperate with others similarly placed in order to surmount the risks of a rapidly changing society. At the core of the mutual aid societies was practical reciprocity: I'll help you if you help me; let's face these problems together that none of us can face alone. In this sense, these new forms of sociability were directly reminiscent of the formation of the medieval communes more than seven centuries earlier, with their fabric of organized collective action for mutual benefit.

Just as the earliest medieval self-help associations represented voluntary cooperation to address the elemental insecurity of that age— the threat of physical violence— so mutual aid societies represented collective solidarity in the face of the economic insecurities peculiar to the modern age. At about this same time and often under the aegis of mutual aid societies, cooperative organizations also began to spring up among both producers and consumers. "Like mutual aid societies, Italian cooperatives grew out of the conservative principle of self-help and endeavored to better the lot of their members without seeking drastic changes in existing economic arrangements." The new organizations spread through all sectors of the economy; there were agricultural cooperatives, labor cooperatives, credit cooperatives, cooperative rural banks, producer cooperatives, and consumer cooperatives, the latter comprising more than half of all cooperatives by 1889."
(Putnam, Robert D., 1993. s. 157)

Den positiva inställning till frivilligt samarbete och frivilliga kontrakt som utmärkte det medeltida norra Italien levde alltså kvar, och frodades trots statlig repression. På 1800-talet tog den uttryck i ett återkommande av samarbetena för ömsesidig hjälp; där man då fokuserade på de problem i det nya industrisamhället som kunde lösas genom mutualism - arbetsskador, arbetslöshet, äldreomsorg, barnomsorg, skolor, osv. Det vi idag tar för givet att staten löser, löste man på egen hand då staten ursprungligen varken var kapabel eller villig att göra det; som jag uttryckt i tidigare inlägg är statens handhavande av sådana frågor något folket tvingat staten till genom krav och kamp - och något staten till slut såg ligga i sitt intresse att ta hand om för att legitimera sin existens. Det är dock inte från staten denna "välvilja" kommer, utan från folket; och folket tog genom frivilliga samarbeten på egen hand, efter bästa förmåga (då det ofta handlade om väldigt fattiga människor), hand om dessa uppgifter innan staten gjorde det. Och kommer att göra det, om staten avvecklas med anarki och frivillig kooperation som substitut.

I södra Italien såg man däremot mindre sådana här samarbeten. Där saknades det sociala kapitalet, efter lång tid under auktoritära staters "försvar", och man lade sig i regel snabbt under den nya staten och litade på denna som ledare och suverän. Där utvecklades också något som många, ironiskt nog, menar skulle vara en konsekvens av frivillig kooperation, ömsesidig hjälp och fria kontrakt; nämligen maffia. Dessa farhågor verkar alltså vara obefogade; där den auktoritära staten länge regerat växte maffian fram - där stater med en ordning ursprungligen byggd på frivilliga kontrakt (och där sådana former av samarbeten ännu in i dagsläget genomsyrar samhället) lyste maffian med sin frånvaro. Stat och auktoritet föder maffia och kriminalitet; frivillig organisation, kooperativ produktion och ömsesidig hjälp gör det inte.



"Making Anarchy Work"

I förutsättningarna för fungerande demokrati hittar vi alltså även förutsättningarna för fungerande anarki. Rötterna till den fungerande demokratin, åtminstone i Italien, kan till och med sägas vara en fungerande "anarki"; naturligtvis en "anarki" med medeltidens nästan ofrånkomliga hinder för någon faktisk och långvarig anarki - stora klasskillnader (som dock blev mindre med hjälp av de kooperativa och inbördeshjälpsinfluerade lösningarna), ett republikanskt (i bästa fall, i värsta fall monarkistiskt) tänkande som lägger ett egenvärde i att faktiskt skapa stater, osv. Vad som däremot står klart är att en fungerande anarki är beroende av ett fungerande civilt samhälle och en hög grad av socialt kapital; medan en anarki också verkar skapa omfattande civila samhällen och tillväxt både i ekonomin och i det sociala kapitalet. På ett sätt kan den alltså ses som ett styrelseskick (eller frånvaron av ett sådant) som kontinuerligt skapar sina egna förutsättningar. Därmed verkar gradualismen (se (R)evolution) få ytterligare legitimitet som den bästa vägen mot ett fritt samhälle; i mutualistiska kooperativ och självhjälpsamarbeten uppstår i den gradualistiska processen det sociala kapital och det civila samhälle som är nödvändigt för att en fungerande anarkistisk ordning ska kunna uppstå.

Av Italiens historia och Putnams forskning kan vi alltså inte bara lära oss hur vi skapar en fungerande demokrati; utan även lära oss hur vi skapar en fungerande anarki. Demokratin behöver för att fungera på ett tillfredsställande sätt, enligt Putnam, även bra policies från staten; som uppmuntrar till civil organisation och byggande av socialt kapital - vilket i många demokratiska länder håller på att falla sönder som en konsekvens av för mycket makt hos staten och för lite hos folket. Han går aldrig in på den anarkistiska organisationsprincipens överlägsenhet på detta område, men den ter sig självklar; ett system baserat enbart på det civila samhället och på frivillig kooperation måste också vara det system som allra bäst skapar och upprätthåller en hög nivå av socialt kapital. Tiden för en sådan organisation av samhället var knappast inne på medeltiden; men idag verkar det mer och mer som att fördelarna av en sådan organisation kraftigt överväger nackdelarna. Individuell frihet och suveränitet med bibehållen (och med all sannolikhet utökad) trygghet, jämlikhet och solidaritet är inte bara en vacker utopi, utan något som mycket väl kan bli verklighet - bara människor vill det, och agerar därefter; av rent egoistiska motiv (för ytterligare information gällande detta kan ni med fördel titta på Solidaritet och egoism samt Anarkismen - en ouppnåelig utopi?).

Källa:
Putnam, Robert D.. Making Democracy Work : Civic Traditions in Modern Italy.
Ewing, NJ, USA: Princeton University Press, 1993.