mutualism

I ett tidigare inlägg, till arbetsvärdeteorins försvar, försökte jag förklara vad arbetsvärdeteorin egentligen innebär, och vad man kan härleda från teorin. Det verkar däremot fortfarande finnas många frågor gällande detta; varför jag skriver en "uppföljare", där jag ännu tydligare försöker förklara vad teorin innebär. Jag rekommenderar att läsa föregående inlägg i ämnet innan detta, om man inte riktigt vet vad det handlar om. I det här inlägget kommer jag främst att försöka använda mig av neoklassiska termer och marginalnytteteorin för att visa på de centrala punkterna i klassisk ekonomi och arbetsvärdeteorin.


Är priser och värden orelaterade till varandra?

Den största svårigheten verkar vara att förstå skillnaden mellan värde och pris. Antingen tror man att pris och värde är desamma (så används begreppet "värde" normalt sett i marginalnytteteorin), eller att pris och värde är helt orelaterade (vilket hade gjort arbetsvärdeteorin tämligen värdelös - no pun intended). Inget av detta är naturligtvis korrekt. Värdet, eller vad Adam Smith kallade en varas "naturliga pris" är inte nödvändigtvis alltid detsamma som marknadspriset; men är likväl relaterat till det. Värdet består av det i varan nedlagda arbetet, vilket på lång sikt avgör en reproducerbar varas pris på en fri konkurrensmarknad. Något annat som verkar svårt för arbetsvärdeteorins kritiker att förstå är att utbud och efterfrågan har en central betydelse i teorin - ofta vill de mena att utbud och efterfrågan på något sätt är en "nyare" upptäckt som tillskrivs marginalnytteteorin; men då har de varken läst sin Adam Smith eller sin David Ricardo - eller för den delen sin Karl Marx, eller någon annan som behandlat arbetsvärdeteorin. Utbud och efterfrågan är naturligtvis anledningen till att en vara får sitt pris på kort sikt; producenten vill ha så mycket som möjligt för sin vara, medan konsumenten vill betala så lite som möjligt för den. På en vara som har det "naturliga priset", eller värdet, 100 kan en producent alltså sätta priset 1000 om han så vill; så länge konsumenter är villiga att betala detta pris. Kommer 1000 kronor då att vara det slutgiltiga priset? Nej, som arbetsvärdeteorin lär öppnar detta enbart upp för nya producenter som ser vinstmöjligheter på denna varumarknad. Allt eftersom ytterligare producenter kommer in på marknaden kommer de att "stjäla" marknadsandelar genom att erbjuda varan till ett lägre pris än den ursprunglige producenten; och detta pågår tills jämvikt uppnås på en nivå flukturerande kring värdet. Priset kommer alltså att ligga kring kostnaden - eller värdet. Långt ifrån att värdet bara är detsamma som priset, eller något helt orelaterat till priset, ser vi alltså att det snarare är så att värdet är vad som avgör priset genom utbud, efterfrågan och fri konkurrens.

Om vi ska förklara det i ekonomiska termer så består de relevanta delarna av kostnaden här av den genomsnittliga totalkostnaden (AC) och marginalkostnaden (MC), medan utbudet och efterfrågan helt enkelt består av utbud (S) och efterfrågan (D). På en fri konkurrensmarknad är, för ett enskilt företag, D given (dvs företaget är i regel pristagare, till skillnad från monopolsituationer där företaget är prissättare), och därmed är också marknadspriset (P) givet där S- och D-kurvorna skär varandra (i ett enskilt företag blir D-kurvan alltså horisontell, då företaget är pristagare och ett enskilt företags prisförändingar inte påverkar det allmänna marknadspriset nämnvärt). Ett företag kan på lång sikt inte producera under AC-kurvan; då gör de en kontinuerlig förlust och tjänar på att lägga ner verksamheten istället - och det tjänar bäst på att producera där MC=0 (är MC högre än 0 tjänar företaget på att producera mindre, och är MC lägre än 0 tjänar företaget på att producera mer). MC skär AC vid AC:s lägsta punkt (ACmin), vilket innebär att ett företags lägsta genomsnittliga kostnad i förhållande till efterfrågan ger högsta möjliga vinst. Grafiskt kan vi återge det på följande vis:



Vid given efterfrågan ska vi alltså producera kvantiteten Q för att minimera kostnaden, och därmed få den effektivaste produktionen och den högsta vinsten. Vad är det då som avgör att priset ligger där det ligger? Det är alla företags genomsnittliga produktionskostnad - dvs det möjliga utbudet/lutningen på S-kurvan i relation till D-kurvan (denna modell för ett enskilt företag är alltså härledd från en vanling utbuds- och efterfråganmodell för hela marknaden).

Slutsatsen är alltså att utbudet av en reproducerbar vara på en fri konkurrensmarknad avgörs av efterfrågan och de enskilda företagens kostnader, eller värden. Priset är här, i den väldigt förenklade modellen, detsamma som värdet vid kvantiteten Q. Vid ett högre pris hade man kunnat öka vinsten genom att producera mer, då priset i det fallet är högre än värdet; vid vinstmaximering hade priset alltså återigen rört sig mot värdet - givet att det finns en efterfrågan för fler varor vid ett lägre pris. Vid ett lägre pris hade man inte kunnat producera utan att gå med förlust, eftersom att priset i det fallet är lägre än värdet; för att fortsatt produktion skulle kunna vara möjlig skulle alltså priset tvingas röra sig mot värdet - annars upphör produktionen av varan i fråga (självklart kan även t.ex. förbättrade produktionsmetoder sänka värdet, dvs göra att mindre arbete krävs för att producera kvantiteten Q, vilket hade gjort att produktion är möjlig vid ett lägre pris - då vi har ett lägre värde att ta hänsyn till).


Värden och priser på monopolmarknader

Arbetsvärdeteorin, i sin "rena form", förklarar främst vad som sker på en fri konkurrensmarknad med reproducerbara varor och låga, eller inga, inträdeshinder. Det är då - när marknaden fungerar i stort sett perfekt - som värden och priser tenderar att vara desamma, eller näst intill desamma, och man kan förutse en varas långsiktiga pris genom att se till dess produktionskostnader. Även om marknaden oftast inte ser ut på detta sätt är detta ett väldigt viktigt grundredskap, för att sedan kunna lägga till eventuella störningar man måste ta hänsyn till för en pålitlig prisprognos. Bortom allt tvivel är det däremot att arbetsvärdeteorin definitivt kan användas för att approximera pålitliga resultat, om vi helt enkelt tar hänsyn till de störningar vi måste ta hänsyn till (vilket t.ex. nationalekonomen Anwar Shaikh visar statistik på i The Empirical Strength of the Labour Theory of Value).

En extrem form av fall där störningar förhindrar priser från att falla till värden är naturligtvis monopolsituationer, som kännetecknas av att marknadspriset inte flukturerar kring värdet - även detta helt i ordning med vad arbetsvärdeteorins förespråkare alltid hävdat. Detta leder till att monopolet gör en övervinst; dvs en vinst som inte hade varit möjlig givet fri konkurrens, reproducerbara varor och låga inträdeshinder. Arbetsvärdeteorin ger alltså starka skäl att ta avstånd från monopol; då de är skadliga för konsumenterna genom att ta högre priser och erbjuda lägre kvantiteter än vad som erbjudits på en fri marknad. Ett exempel på en monopolmarknad kan vi se nedan:



En ny kurva som tillkommer här är monopolets marginalintäkt (MR), som i frimarknadsmodellen var densamma som P-/D-kurvan men som i en monopolsituation skiljer sig från dessa. Som vi ser blir priset (Pm) högre än det hade varit under fri konkurrens (Pc), och kvantiteten (Qm) lägre än den hade varit under fri konkurrens (Qc). Här gör monopolet alltså stor vinst, eftersom man kan ta ut ett pris som är högre än värdet. Och detta överpris beror helt enkelt på att priset inte behöver anpassas efter värdet, då ingen konkurrens tillåts. Men priset står, som vi ser, trots det i relation till värdet om företaget vill vinstmaximera; monopolföretaget försöker läsa av efterfrågan och räkna ut det egna arbetsvärdet - varefter arbetsvärdet i relation till efterfrågan och marginalintäkten avgör var prisnivån sätts (Pm är monopolets vinstmax i modellen ovan). Detta är alltså en störning i den ursprungliga modellen, vilken får priset att avvika både från värdet och från det fria utbudets och efterfrågans skärningspunkt. En monopolist är alltså fri att sätta det pris han vill; och bör vid kontinuerlig produktion sätta kvantiteten där MC-kurvan skär MR-kurvan, och priset där MC-kurvan skär D-kurvan.
Arbetsvärdeteorin fungerar här ungefär som gravitationen. Vi antar att värdet är marken, priset är en boll och monopolet är ett bord. Släpper vi en boll (priset) så faller den till marken (värdet); men ställer vi ett bord (monopolet) i vägen, kommer bollen bara att falla till bordet. Priset kommer alltså bara att falla till monopolprisnivån. Tar vi däremot bort bordet, så kommer bollen att falla till marken; liksom priset kommer att falla till värdet om vi tar bort monopolet. Detta sker inte för att varken gravitationsteorin eller arbetsvärdeteorin är felaktiga; utan för att vi tillför hinder som naturligtvis måste tas med i våra beräkningar.

Vi kan här även ta upp ett annat "problem" som kritiker av arbetsvärdeteorin ofta tar upp; nämligen försäljningen av en exklusiv vara. Ska monopolisten bara sälja en vara, t.ex. en Picassotavla, gör han det med högst vinst genom att sätta priset där D-kurvan är som högst; dvs han säljer den till den köpare som är villig att betala mest. I ett sådant monopolfall med endast en vara är prissättningen helt fri från värdet - och arbetsvärdeteorin gör inte anspråk på att direkt förklara sådana fall med arbetsvärde. Här beror det helt på köparens och säljarens värderingar frikopplade från arbetsvärdet, då ingen fortsatt produktion av varan är möjlig, och då den därför inte är en normal produktionsvara (den är alltså inte reproducerbar). Priset beror helt på vem som säljer varan, och till vilken köpare han säljer den.

Alla typer av monopol, och marknadsregleringar, är alltså att se som störningar som hindrar priser från att falla till värden; och exklusiva varor är att betrakta som varor med affektionsvärden hos konsumenten som överstiger arbetsvärdet hos producenten (vilket sätter den normala prismekanismen ur spel). Jag vet att det blir väldigt mycket tjat om störningar; men de måste poängteras väldigt noga, då kritiker av arbetsvärdeteorin i regel bortser från dem då de kritiserar teorin, och kritiserar då alltså bara en halmgubbe de själva byggt - som är betydligt enklare att kritisera. Att ta hänsyn till störningar på marknader som inte är fria är väldigt viktigt i arbetsvärdeteorin; annars blir resultaten felaktiga, och vi slutar med en pristeori nästan lika intetsägande som marginalisternas "priset är 100 kronor för att priset är 100 kronor!".

I realiteten finns förstås många marknader som befinner sig någonstans mellan monopol och fri konkurrens; vilket gör att priser har större och mindre tendenser att falla till sina värden - och vilket gör att det finns större och mindre störningar att ta hänsyn till för att kunna "förutse" en långsiktig prisnivå. Ett par sådana modeller, som vi däremot inte ska ta upp här, är t.ex. oligopolmarknader och marknader med monopolistisk konkurrens.
Arbetsvärdeteorin menar alltså inte att alla priser med nödvändighet faller till sina värden - det är en gammal myt som läggs fram av mer eller mindre seriösa kritiker av teorin som uppenbarligen inte har en aning om vad de pratar om. Finns störningar, måste man alltid ta hänsyn till dem.


Varför räknar arbetsvärdeteorin inte med naturresurser i vad som skapar värdet?

Naturresurser påverkar inte en produkts värde. Tänk att du har ett apelsinträd på din gård, som alltid funnits där och som varje år ger apelsiner utan att du gör något alls för att underhålla det. Skapar det värde? Nej - det enda värdet dina apelsiner har, är det arbete du utför genom att plocka dem. Det kanske låter konstigt; men vi måste komma ihåg att värdet definieras som det i varan nedlagda arbetet (varför blir snart tydligt). Vad innebär då detta? Jo, att du som plockar apelsiner och säljer apelsinerna egentligen som minimipris bara behöver kräva vad arbetet att plocka dem kostar dig. Apelsinträdet kostar dig ju ingenting alls. Allt du kan få utöver detta pris är ren vinst för dig - då det inte kostar dig något att ha apelsinträdet på din gård, och då det, rent hypotetiskt, inte heller kostar något att underhålla det. Om du istället också måste underhålla trädet så innerbär det mer arbete, vilket ökar apelsinens värde. Det innebär alltså att du nu måste ta ett högre minimipris för dina apelsiner; annars går "produktionen" med förlust. Om du är den ende som har ett apelsinträd kan du alltså kräva priser mycket högre än värdet, och folk måste betala det priset om det inte finns några nära substitut för dem (mandariner, satsumas, osv) och de gärna vill ha apelsiner även om de måste betala ett högt pris. Är det tvärtom en konkurrensmarknad, och alla apelsinträdsinnehavare rent hypotetiskt har apelsinträd som alltid funnits där och som inte behöver underhållas, så kommer priset snabbt att sjunka till värdet; dvs den kostnad det innebär för er att plocka apelsinerna. Om alla måste underhålla sina träd på samma sätt, kommer värdet att öka till plockande + underhåll, och priset måste därför öka för att apelsinplockarna inte ska gå med förlust.

Om alla har olika underhållskostnader, så kommer priset att sjunka till det högsta värdet hos producenterna; där de producenter som har lägre värden kan plocka ut en liten övervinst genom att ha lägre produktionskostnader än det värde som "gäller". Allt eftersom dessa producenter börjar producera mer - om det är möjligt - kommer de producenter som har för höga värden att konkurreras ut, och värdet kommer således att sjunka; vilket i sin tur leder till en prissänkning på marknaden, genom att producenter nu inte kan ta högre priser är nivåer nära det nya, lägre, värdet om de fortfarande vill att människor ska köpa deras produkter. Om någon tar ett pris anpassat efter det gamla, högre, värdet vänder sig konsumenterna till producenterna som erbjuder samma vara till lägre pris. En extra dimension, som vi däremot inte ska fokusera på här, uppstår i ett kapitalistiskt system där jordägande utgår från statsprivilegie (snarare än den mutualistiska jordbesittning som baseras på besittning och bruk), vilken gör det möjligt för stora jordägare att hyra ut jord till andra; vilket naturligtvis ger dem en högre produktionskostnad än om de inte hade tvingats betala denna jordhyra. Jordhyran ger alltså en vara ett ännu högre pris, men här rör det sig inte om något egentligt högre värde, utan snarare att jordägaren utnyttjar en monopolsituation; dvs en ren parasitär verksamhet (man tar från andras värdeskapande genom att utnyttja en privilegierad position).


Varför räknar arbetsvärdeteorin inte med kapital i vad som skapar värdet?

Det gör den. Bryter man ner kapital, så ser man fort att det består av tidigare utfört arbete och naturresurser. Detta tidigare utförda arbete bidrar alltså också till värdet på den nya varan, på samma sätt som "nytt arbete" gör. Kräver t.ex. apensinplockandet en stege, så kommer det arbete som krävdes för att bygga stegen att räknas med i det värde som apelsinerna kommer att få. Värdet blir alltså: kostaden för stegen (kapital) + kostnaden för att plocka apelsiner (arbete). Båda faktorer är däremot, som vi sett, arbete; eller snarare "nytt arbete" och tidigare utfört arbete.


Har inte marginalnytteteorin vederlagt arbetsvärdeteorin?

Nej, det skulle jag inte vilja påstå. Marginalnytta används även av de ekonomer som använder sig av arbetsvärdeteorin, även om de i regel inte lägger lika stort fokus på den; då de ekonomer som använder sig av arbetsvärdeteorin generellt är mer intresserade av prisutveckling på lång sikt, medan marginalnytteteorin är mer lämpad på kort sikt. I min mening finns det inga motsättningar mellan dem, utan arbetsvärdeteorin kan mycket väl användas som en del i marginalnytteteorin, liksom marginalnytteteorin kan användas som en del i arbetsvärdeteorin. Saker som lagen om avtagande marginalnytta och liknanade är självklart helt korrekta, och förnekades inte på något sätt av t.ex. David Ricardo eller Adam Smith. Självklart värderar vi den första glass vi äter på en varm sommardag mer än den tjugofemte; och har antagligen slutat värdera glass tillräckligt högt för att det ska vara rimligt för oss att köpa en till glass långt innan vi ens nått den tionde. Däremot förändras ju inte priset pga att vi värderar en glass mer eller mindre; priset är däremot - liksom arbetsvärdeteorin lär - fortfarande detsamma, pga producentens kostnader (värdet), och då priset är högre än vår marginalnytta beslutar vi oss för att inte konsumera mer. Om enbart konsumentens marginalnytta skulle avgöra priset, och arbetsvärdet är irrelevant, skulle priset förändras allt eftersom vi blir mindre sugna på glass (t.ex. skulle vår första glass kunna kosta 50 kronor, vår andra 15, vår tredje fem kronor, vår fjärde en krona och vår femte 50 öre). I detta fall är det helt uppenbart att arbetsvärdet (dvs produktionskostnader, transportkostnader, försäljningskostnader, osv.) avgör priset, medan vår marginalnytta i relation till priset avgör hur mycket vi kommer att konsumera till det givna priset. 

På en konkurrensmarknad med reproducerbara varor håller arbetsvärdeteorin fortfarande alldeles utmärkt; och på t.ex. en monopolmarknad kan den visa oss hur stort överpris (pris över värdet) monopolet ger monopolisten. Som ni säkert märker på språket och termerna i det här inlägget, är det naturligtvis också så att nationalekonomins utveckling är applicerbar på såväl arbetsvärdeteorin som marginalisteras teori; och marginalnytta, marginalkostnader, marginalintäkter, osv. passar alldeles utmärkt ihop med arbetsvärdelära. Jag anser inte att arbetsvärdeteorin på något sätt är vederlagd av marginalismen; snarare något utvecklad, förtydligad och kanske till och med bekräftad genom många av marginalisternas utveckling av nationalekonomin som ämne - även om marginalisterna naturligtvis inte vill se det så. Anser någon motsatsen får ni hemskt gärna höra av er!


Påstår arbetsvärdeteorin att man objektivt kan räkna ut vad ett pris eller ett värde är?

Naturligtvis inte. Alla beståndsdelar i arbetsvärdeteorin är fullständigt subjektiva. Varje producents värdering av sin egen insats är subjektiv, och varje konsuments värdering av en vara är subjektiv. Arbetsvärdeteorins förespråkare har aldrig påstått motsatsen. Visst, det kan sägas att det finns en slags "objektiv miniminivå" i hur lågt en producent kan värdera sin insats, vilket är den kostnad det innebär för honom (och, om han har barn, även hans barn) att överleva - vilket naturligtvis gäller alla värdeteorier; men det rör sig egentligen om en fullständigt subjektiv värdering av insats och varor. Med dessa subjektiva värden givna, får vi däremot ett värde - ur vilket vi, förutsatt att t.ex. produktionsförhållanden inte förändras - kan approximera var priset kommer att hamna på lång sikt (med produktionsförändringar måste vi naturligtvis räkna in de förändringar i värde dessa innebär) - vilket ges exempel på i Shaikhs text ovan. Det är alltså en fullständig myt att arbetsvärdeteorin på något sätt skulle vara en "objektiv" värdelära.


Är arbetsvärdeteorin normativ?

Viktigt att poängtera är också att arbetsvärdeteorin inte är normativ; teorin förklarar vad värden består av och varför priser ser ut som de gör. Alla normativa tolkningar av den står bredvid själva teorin. En vanlig missuppfattning bland teorins kritiker är att teorin, för att den heter "arbetsvärde", menar att allt värde ska tillhöra arbetarna. Teorin i sig har däremot inga sådana värderingar - den klargör bara att allt värde härstammar från arbete; detta arbete innefattar naturligtvis även arbetet som utförs av direktörer och chefer, och det kapital som används i produktionen. Att värde avgörs av arbete - i form av direkt arbete, kapital, osv. - innebär inte att alla produktionens produkter/vinster ska gå till arbetare, arbetare och kapitalister, eller något annat. Det är däremot vår, dvs socialisternas, bestämda åsikt att all produktion bör tillhöra arbetarna som skapar det; varför vi vill organisera arbete och kapital på ett annat sätt än i dagens samhälle (hur vi vill göra det varierar mellan olika socialistiska inriktningar - och sträcker sig från mutualisternas fria marknad där kapital bör (inte ska) organiseras i kooperativa banker och arbete främst skötas av egenproducenter och arbetarkooperativ, till statssocialisternas vision om att allt ska vara skött av staten). Socialism, dvs till arbetaren hans arbetes fulla produkt, är visserligen en rimlig slutsats av teorin; men det är långt ifrån den enda politiska slutsats som går att dra från den - arbetsvärdeteorin har även använts av en hel del högermän, som inte haft speciellt goda relationer med arbetarklassen. Teorin kan bli normativ när den används på så vis - liksom alla teorier kan bli normativa när de används för politiska syften - men är inte normativ i sig. Använd på ett normativt vis talar den däremot mycket starkt för överlägsenheten i en frimarknadssocialistisk ekonomi; då en sådan dels innehåller den fria marknad som gör att priser faller till sina värden, och dels ger arbetaren hans arbetes fulla produkt.


Vad säger arbetsvärdeteorin oss?

Arbetsvärdeteorin säger oss att arbete är grunden för allt värde; och värdet är den nivå priser tenderar att flukturera kring på lång sikt, på en konkurrensmarknad med reproducerbara varor. Värdet är också den lägsta nivå där det fortfarande är lönsamt att producera. Teorin säger oss också att så låga värden som möjligt är att föredra, då ett lägre värde än konkurrenterna ger oss en högre vinst om vi säljer våra varor till samma pris. I allmänhet, där produktionskostnader är mer eller mindre lika, brukar däremot alla företag producera till nollvinst (dvs ingen ekonomisk vinst, om vi räknar företagsvinst minus alternativkostnader). I monopolsituationer kan man dock kringgå prisets fallande till värdet; just genom att marknaden är ofri och producenten har marknadsmakt över konsumenterna, och andra producenter kan inte komma in på marknaden för att sänka priset till värdet. Här kan arbetsvärdeteorin istället visa oss hur stor del av priset som beror på värdet (eller som Adam Smith skulle ha sagt - hur stor del av marknadspriset som består av det "naturliga priset"), och hur stor del av priset som beror på monopolsituationen.

Arbetsvärdeteorin ger som sagt också vind under vingarna för frimarknadssocialism; ett sätt att få värden att motsvara priser, vilket normalt är ett av socialismens mål, är helt enkelt att avveckla kapitalistiska monopol och privilegier - och helt enkelt låta konsumenter och producenter fritt handla och konkurrera med varandra. Kooperativ verksamhet blir då det naturliga svaret på hur vi ska uppnå socialismens största mål - att ge arbetaren det fulla värdet av hans produktion. Gör man sig av med kapitalisten och jordägaren, och producerar arbetarkooperativt med kapital från t.ex. en mutualistisk kooperativ bank och med jordbruk baserat på besittning och bruk, så har vi effektivt gjort oss av med all exploatering som dagens kapitalistiska marknad karaktäriseras av.

Om någon har ytterligare frågor eller funderingar kring arbetsvärdeteorin, skriv gärna!

Är mutualismen revolutionär?

En vanlig fråga om mutualismen är om den är revolutionär eller inte. På den frågan kan svaret vara både ja och nej. Det beror helt och hållet på hur man definierar begreppet "revolution". Om man med revolution menar att folket tar till vapen, stormar riksdagshuset, och tar över samhället över en natt - då är mutualismen inte revolutionär. Om man däremot definierar "revolutionär" verksamhet som utomparlamentarisk verksamhet med syfte att totalt förändra samhället - då är mutualismen i allra högsta grad en revolutionär ideologi.


Är mutualismen reformistisk?

Den väg som de allra flesta mutualister föredrar till det fria och jämlika samhället är gradualismen. Liksom man hör på namnet rör det sig alltså om gradvis förändring mot slutmålet - total frihet för varje individ och för varje form av fri kooperation. Är mutualismen då inte reformistisk? Svaret blir där, precis som i frågan om mutualismen är revolutionär, både ja och nej - beroende på hur man definierar reformism. Med "reformism" menar man vanligtvis att man vill göra reformer i det existerande samhället genom den existerande samhällsapparaten - staten - vilka syftar till att reformera samhället för att det ska fungera bättre; men inte totalt förändra det. Då mutualismen varken förespråkar parlamentarisk verksamhet eller en reformerad kapitalism, så kan den inte kallas reformistisk med denna - normala - definition av termen. Menar man däremot, som vissa våldsrevolutionärer gör, att allt som inte syftar till att med våld förändra samhället över en natt är reformism - då faller nog mutualismen i reformistiska facket; trots att man inte över huvud taget förespråkar parlamentariskt reformarbete.


Gradualismen

Mutualismen förespråkar alltså gradualism. Till skillnad från reformismen menar gradualismen att samhället bör förändras utanför statsapparaten, genom att människor etablerar frihetligt organiserade alternativ till den statliga verksamheten, och fri kooperativ produktion som alternativ till kapitalistiska företag. Man vill alltså inte reformera bort varken staten eller kapitalismen, utan ersätta dem båda med nya alternativ - som blir basen för det framtida anarkistiska samhället. Man bygger alltså strukturer som tar över statens och kapitalisternas uppgifter, och som till slut kan ersätta dem helt och hållet. Mutualister kallar därför ofta strategin för "revolutionär gradualism"; då man eftersträvar en total samhällsförändring, samtidigt som den ska ske gradvis.


Varför revolutionär gradualism hellre än våldsam och plötslig revolution?

Fördelarna med gradualismen i jämförelse med en våldsam revolution är många. Som den tidige mutualisten Pierre-Joseph Proudhon uppmärksammade genom sitt deltagande i den revolution som inträffade i Frankrike 1848, blir resultatet av en våldsam och plötslig (dvs där förändringen sker, mer eller mindre, "över en natt") revolution ofta något helt annat än vad deltagarna i revolutionen hade tänkt sig. Ofta tar en elit kommandot både under och efter revolutionen, och gör sedan som de vill med den makt de skaffar sig. Detta har vi sett i de flesta större revolutioner; Ryssland, Kina, Kuba, osv. Då man inte har några alternativa strukturer som är redo att ta över det gamla samhällets strukturer, blir det ofta så att ledarna för revolutionen helt enkelt tar över det gamla samhällets strukturer; de blir sedan bekväma i sina nya positioner - och revolutionen dör. De gamla strukturerna kvarstår, men herrarna får nya namn. Istället för ett nytt samhälle får vi alltså helt enkelt en ny elit - och det är ju inte vad någon revolutionär rörelse vill!

Anledningen att rubriken lyder "(R)evolution!" är just denna - istället för en plötslig revolution vill mutualisterna ha en revolutionär evolution som till slut leder till ett nytt samhälle. Vi förespråkar nya strukturer som växer fram, och tar över statens och kapitalisternas uppgifter (enbart de uppgifter de sköter som är värda att bevara, förstås); hellre än en plötslig revolution, där man på något sätt efter revolutionen ska skapa de nya strukturerna. Här står alltså mutualisterna i direkt konflikt med Marx, som inte ville skriva några recept för framtidens soppkök (dvs inte börja skissa på hur det nya samhället ska se ut innan vi faktiskt är där). Vi menar tvärtom att vi måste ha recepten redan idag - varefter de naturligtvis kan utvecklas och förändras under resans gång. Vi måste ha strukturer som kan ta över statens och kapitalisternas sådana redan innan vi kan göra oss av med dem. Har vi inte det blir resultatet med största sannolikhet vad vi sett i tidigare plötsliga revolutioner; en elit uppstår, vilken istället för att "skriva recepten för soppköket" helt enkelt roffar åt sig all makt själva. Detta undviks med största effektivitet genom att redan ha en, eller flera, rörelser som både är decentraliserade och kan erbjuda alternativa strukturer. Finns sådana innan staten försvinner, så finns inget utrymme för en självutnämnd elit; vilket är den allra största anledningen till att gradualismen, enligt mutualisterna, är att föredra framför en våldsam och plötslig revolution. Finns inte sådana alternativa strukturer, som människor redan använder sig av, är det praktiskt taget omöjligt att genomföra en revolution utan en revolutionär elit - som av allt att döma inte kommer att tänka på folket, utan på sig själva, när revolutionen är över. För att decentralisera makten krävs en decentraliserad revolution; och för en decentraliserad revolution krävs decentraliserade strukturer. För decentraliserade strukturer krävs gradualism.


Varför revolutionär gradualism hellre än reformism?

Reformism har väldigt många nackdelar. Att försöka reformera samhället genom t.ex. riksdagen leder oftare till att staten reformerar individen, än att individen lyckas reformera staten. Individen blir bekväm i sin nya maktposition, och tappar helt enkelt lusten att förändra maktförhållandena då han inte längre är styrd, utan istället är med och styr - och tjänar stora pengar på det. Ett tydligt exempel är SAP, dvs Sveriges socialdemokrater, vilkas ideal och reformidéer fort rann ut i sanden när de själva hamnade i maktposition. Även om staten inte lyckas reformera individen, så är reformism dessutom ett väldigt dåligt sätt att förändra samhället på. Det går väldigt trögt, och man måste ha en väldigt stor majoritet med sig för att ens kunna förändra sin egen situation. Direkt aktion är att föredra - det förändrar visserligen inte samhället i lika stor skala, men det förändrar en liten del av samhället - den del som deltar i den direkta aktionen - väldigt fort. En vanlig missuppfattning om gradualismen, och motståndet till den plötsliga revolutionen, är att gradualister vill ha en väldigt långsam och trög förändring av samhället; det stämmer däremot inte. Förändringen får gärna ske så snabbt som bara möjligt - så länge strukturer faktiskt finns innan det är dags att göra sig av med staten helt och hållet. Att förändringen ska ske gradvis är inte detsamma som att den ska ske långsamt; visst blir resultatet att förändringen sker långsammare än en plötslig revolution - men det är bara för att stabila alternativ till staten måste hinna etableras innan staten avskaffas. Det är alltså den nödvändiga tid som krävs för att en samhällsförändring faktiskt ska kunna lyckas; och förändra samhället åt det håll vi faktiskt vill förändra det. Dessa alternativ bör däremot etableras så fort som möjligt; och tröghet i sig har definitivt inget egenvärde.

Den gradualistiska förändringen syftar alltså till att varje individ själv avgör om hon vill delta i de anarkistiska alternativen eller inte - dvs varje individ som går över till de anarkistiska samarbetena är en del i gradualismen. Gradvis växer sig samarbetena - förhoppningsvis - större och större, och kan till slut ersätta staten. Det rör sig alltså om en helt annan typ av förändring än den som föreslås av reformister. Medan reformisten vill reformera hela samhället (dvs göra förändringar som omfattar samhällets alla medborgare genom staten) i en trög process, vill gradualisten förändra delar av samhället (dvs individer och grupper ordnar alternativ efter mutualistiska principer genom fria samarbeten) relativt fort - helst idag! - och hela samhället på sikt; allt eftersom folk börjar ta idéerna till sig. På så sätt förvandlas inte våra aktivister till makthavande byråkrater, de blir inte en del av statsapparaten - och har ett stort intresse av att den rådande ordningen så mycket som möjligt drar sig tillbaka, vilket ger plats för mutualistiska, och andra fria, alternativ. Detta tvärt emot den reformistiske aktivisten; som blir en makthavande byråkrat, blir en del av statsapparaten, och har ett stort intresse av att statens makt stärks - då det gynnar hans nya maktposition i samhället. Här undviker gradualismen alltså de största farorna med reformistiskt arbete.


Ytterligare fördelar med gradualism

Vi har sett att den revolutionära gradualismen undviker de största farorna med både plötsliga revolutioner och reformism. Genom gradualistisk förändring finns det inget utrymme för politiska eliter att roffa åt sig makten i samhället själva, som är fallet med en plötslig revolution; gradualistiska aktivister deltar heller inte i den nuvarande statsapparatens arbete, och blir därmed inte satta i någon maktposition inom staten; vilket gör att de stora problemen med reformism - att det antingen går så trögt att man helt enkelt ger upp, eller att man börjar gilla sin nya maktposition och inte vill ge upp den för att förändra samhället - undviks. Man skulle alltså kunna säga att revolutionär gradualismen har de bästa sidorna av både revolution och reform, samtidigt som man undviker de allra största farorna i båda strategierna.

Den kanske allra största fördelen med gradualism är däremot att varje steg är ett steg mot målet - det fria och jämlika samhället. Till skillnad från plötsliga revolutioner leder gradualismen, vare sig den lyckas att uppnå anarki eller inte, till ett friare och mer jämlikt samhälle - även om det av någon anledning inte skulle lyckas bli helt fritt och jämlikt. Det alternativa utfallet ifall strategin inte skulle lyckas fullt ut blir alltså bättre än det alternativa utfallet om t.ex. en plötslig revolution skulle misslyckas. Ifall en våldsam och plötslig revolution misslyckas blir utfallet antagligen långvariga stridigheter mellan anarkister och stat (om vi antar att det finns en relativt stor anarkistisk rörelse, vilket är en förutsättning för alla typer av anarkistiska revolutioner) och en skärpning av statens makt - vilket är motsatsen mot vad man ville uppnå! Ifall gradualismen misslyckas, så har samhället fortfarande blivit bättre. Ifall vi inte lyckas nå anarki, så har vi ändå reducerat både statens och kapitalisternas makt i samhället - folket har blivit friare, och samhället har blivit mer jämlikt; det finns fler alternativ till statens och kapitalisternas verksamheter, och folk har större makt över sina egna liv. Som ett exempel kan vi nämna Mondragónkooperativet i Spanien. Där har man gradualistiskt byggt upp en enorm federation av fria arbetarkooperativ, startat en egen arbetarbank, eget universitet, osv. Man har alltså ersatt statens och kapitalisternas makt med folkets och individernas makt över sig själva. Nu var iofs målet med kooperativet aldrig anarki, utan enbart ökad självständighet, jämlikhet och frihet för folket; men om det hade rört sig om ett försök till revolutionär anarkistisk gradualism, hade det varit ett stort framsteg även om vägen mot anarki hade slutat där den slutade (och det är naturligtvis ett stort framsteg, även om det inte var ett explicit försök att uppnå anarki). Om anarki var omöjlig att uppnå på den platsen och vid det tillfället, så är man hur som helst en bra bit närmare anarkin än man var tidigare, för ytterligare framtida gradualism - och folket lever betydligt bättre, och friare, än de gjorde tidigare oavsett om anarki blir verklighet i framtiden eller inte. Kan man inte få tio kronor, så är det bättre att i alla fall få nio; istället för att sitta där med inga alls - och har man väl fått nio kronor, kommer det att vara enklare att få tio i framtiden, jämfört med om man skulle börja från noll igen.

Gradualismen fångar alltså de - ur ett anarkistiskt perspektiv - bästa sidorna av både revolution och reform; och varje steg i gradualismen leder till ett friare och mer jämlikt samhälle. Och till slut, förhoppningsvis, ända till anarki. Gradualismen är, kort sagt, revolution genom evolution!