mutualism

Storföretag som utsugare

Idag finns det företag, som på inget sätt styrs genom demokratiska principer eller deltagande av dess anställda, som har betydligt mer makt och resurser än mindre stater. De är som diktatoriska stater utan fast landterritorium. Det är regel snarare än undantag att storföretag i tredje världen samarbetar med diktatoriska regimer, eller paramilitära organisationer, för att undvika att arbetarna ställer krav på sin situation, etablerar fackföreningar, osv. och när det är tal om insatser för att förbättra arbetarnas situation från statligt eller internationellt håll motarbetas det ofta aktivt av företagen. Precis som det såg ut i väst för "ett tag" sedan; då prokapitalister ogenerat gick ut och sa att arbetarna måste hållas fattiga och helt och hållet beroende av sina arbetsgivare, att alternativ för arbetarna skulle motverkas och att det alltid måste finnas en armé av arbetslösa som kan ta arbetarens plats om han eller hon bestämmer sig för att ställa krav på sin situation, så denne inte skulle våga göra det. Samma metoder används idag i tredje världen för att säkra företagens position. Vissa kommer med argumentet att "utan företag med slavliknande förhållanden skulle folket svälta och klara sig ännu sämre!", och det är ju absolut sant. Utan dessa företag skulle folket ha det ännu sämre, om vi antar att valet står mellan slav till i-landsföretag eller ingenting alls; men faktum är att dessa företag ofta aktivt motverkar att något alternativ för arbetarna ska finnas,  staten ger ofta efter för företagen; och vi har då en lika korporativ politik som i väst (men som är mycket värre för folket, då vi inte direkt snackar om någon välfärdsstat).

Kevin A. Carson är en av de som menar att slaveri eller svält faktiskt inte är de enda två alternativen för tredje världen, utan att det finns fler. Han menar att man hellre borde göra en jordreform efter mutualistiska principer, tillåta arbetarna att organisera sig i en folkbank som kan ge billiga lån för möjligeter att starta egna verksamheter och kooperativ, och upphäva patenten i tredje världen så att även de kan använda sig av modern teknologi utan att de ska behöva ge bort en stor del av sitt arbetes produktion till patentinnehavares licensavgifter, och köpa dyra maskiner de kan tillverka billigt själva. Med andra ord menar han att en fri marknad är en viktig del i globaliseringen (liksom i all handel); så att folk kan delta på lika villkor. Idag finns så många hinder för folket i tredje världen att de ofta faktiskt helt enkelt blir utsugna av företagen; men ändå är ju detta naturligtvis bättre än att deras regim misshandlar dem utan att de har jobbtillfällen överhuvud taget. Att det är bättre än det sämsta alternativet betyder ju däremot inte att det inte finns ännu bättre alternativ, där valet inte står mellan att slava för i-landsföretag eller att inte arbeta alls; utan där en individ kan välja vad hon vill göra, och påverka sin egen situation till det bättre - utan att stå som slav till den rika världen som samtidigt motarbetar hennes alternativ till verklig framgång i livet. Jag tror att mer borde satsas på dessa alternativa åtgärder som faktiskt är befriande för tredje världens folk - då det ju egentligen "bara" handlar om ett avskaffande av statsprivilegier; inga förbud eller interventioner i ekonomin. Då det "bara" handlar om att ge dessa människor samma chanser som alla andra, och befria dem från västvärldens järngrepp (om än företag som använder tredje världen som billig arbetskraft naturligtvis är ett bättre alternativ, även för tredje världen, än att de inte skulle göra det; förutsatt att inget annat händer som förbättrar deras situation. Jag skriver detta gång på gång för att slippa påhopp av höger"liberaler" som vill mena att man är globaliseringsmotståndare om man uttalar sig negativt om slavarbete).

Däremot kommer sådana lösningar, som är verkligt befriande för folket, alltid att motarbetas av storföretagen. Storföretagen har ju världen över gjort sig kända för att ofta inte överhuvud taget bry sig om sina arbetares villkor; så länge de kan göra en liten vinst på deras lidande. Därför ser dessa givetvis ut som ett problem för vem som helst som förespråkar den fria marknaden - men är det in själv verket inte, som vi ska se här.

Storföretag och den fria marknaden

"Ska vi släppa lös storföretagen så de kan göra vad de vill med oss alla? Ska vi ge upp de statliga restriktioner som finns på dem, så vi inte har någonting alls att säga till om när de släpps lös?" är givetvis en förståelig oro man kan ha emot den fria marknaden. Men är det befogat? Är storföretagen "kungen av djungeln" på den fria marknaden? Klarar sig storföretagen ens på den fria marknaden? Jag skulle, föga förvånande för dem som läst mina tidigare inlägg, säga nej. Storföretag är allt för stora och klumpiga för att klara sig på en fri marknad, och i motsats till vad många tror är det faktiskt inte den fria marknaden, utan regleringarna av den, som lett till de riktiga storföretagens framväxt. Som Gabriel Kolkos forskning visar har försök till kartellisering och bildande av storföretag på en relativt fri marknad (som däremot fortfarande inte var fri; då skulle det varit ännu svårare) oftast varit enorma misslyckanden. De stora företagen är helt enkelt för klumpiga och ineffektiva för att kunna konkurrera med de mindre. När försök gjorts utan statligt stöd har ineffektiviteten visat sig så fort kartelliseringen påbörjats, och från första stund har storföretaget gått sämre och sämre jämfört med sina mindre konkurrenter. Först när företagen fått staten att aktivt gå deras ärenden, i vad som brukar kallas korporativ kapitalism, har storföretagen på allvar kunnat etablera sig. Först då en aktör gynnas framför andra av statliga ingrepp i ekonomin, har de andra inte kunnat klara sig längre (eller kunnat klara sig, men inte kunnat växa i takt med det priviligerade företaget). Kolko visar på att den så kallade "progressiva eran" i USA där ingrepp gjordes av staten för att reglera företagen - för att företagen inte ska bli "för mäktiga" hette det ofta utåt - egentligen syftade till en kartellisering av ekonomin och etablerandet av enorma storföretag med oligopolstatus; och de stora ekonomiska intressena stod bakom dessa ingrepp i ekonomin, och var ofta till och med drivande i dem, hellre än att det var tal om ingrepp som tvingats på dem i syftade till att minska deras makt. Kolko menar att företag föredrar statens inblandning i ekonomin framför en fri marknad, så länge detta sker till deras fördel förstås, och att subventioner och privilegier ger dem stabilitet och skyddar dem från konkurrens på ett sätt som tillåter dem att växa sig enorma - detta skulle inte vara möjligt på en fri marknad, då denna säkerhet och detta skydd från konkurens inte finns.

Ett företag är nämligen en planekonomi. Och en planekonomi kan ju fungera fantastiskt bra, när det rör sig om t.ex. en familj som planerar sina inköp en månad framåt; men blir väldigt klumpig och ineffektiv om t.ex. en hel nation ska planera sin totala produktion fem år framåt. Denna ineffektivitet såg vi i östblockets statssocialistiska projekt, och denna ineffektivitet skulle vi även se i dagens storföretag, givet att de konkurrerade på lika villkor mot sina mindre konkurrenter och staten inte var en hjälpande hand till dem. I ekonomin finns det visserligen något som kallas "skalfördelar", vilket innebär att ett företag som växer sig större har en fördel mot sina mindre konkurrenter pga sin storlek. Detta är sant. Men det finns även något som heter "skalnackdelar", vilket är de nackdelar ett företag stöter på när de nått en viss storlek, och storleken nu börjar verka kontraproduktivt; ju större man blir efter punkten där skalfördelarna blivit skalnackdelar, desto mindre vinst får man för varje tillverkad enhet - dvs företaget blir ineffektivare och börjar gå sämre. Vad statens hjälp till storföretagen gör, är att flytta dessa skalnackdelar längre och längre bort; så att det idag, pga statens regleringar av ekonomin och hjälp till speciella företag, är lönsamt att vara betydligt mycket större än vad som skulle vara lönsamt på en fri marknad - då man hellre skulle stannat på en mindre storlek vilket tillåtit företaget att göra effektiv planering samt att vara snabbt och flexibelt.

Kevin A. Carson menar att transportkostnader är extra viktiga när det gäller både storföretag och deras inbladning i globaliseringen. Korporativismen i ekonomin gör det lönsamt för företag att tillverka saker på en plats, och sedan transportera dem över halva världen och sälja dem där, utan att transporten kostar speciellt mycket; ibland inte något alls. Skattebetalare betalar vägar och järnvägar, och företag får bidrag från staten för transporter - för att gynna även statens och nationens intressen; dvs ren protektionism (Norge tjänar ju t.ex. mer på att ett norskt företag tillverkar produkter i Taiwan, än om taiwaneserna själva skulle göra det). På en fri ekonomi skulle det inte vara möjligt, då företaget tvingas betala sina kostnader själv, och detta skulle gynna lokala producenter; vilket kraftigt skulle öka deras konkurrenskraft mot storföretagen. Tar man bort dessa statliga subventioner till storföretag, plus patent, plus valutamonopol, plus jordmonopol, plus all annan intervention och alla andra monopol som finns på marknaden; då skulle storföretagen helt enkelt inte alls kunna hävda sig emot konkurrensen. Alls.

Med andra ord finns det ingen vidare befogad oro för att dessa företag skulle bli "lössläppta" på en fri marknad, och kunna regera som kungar med hela världens folk som sina undersåtar; förutsatt att alternativa, frivilliga och frihetliga strukturer byggs upp i den existerande kapitalismen innan statslösheten och frihandelssocialismen fullt ut kan äga rum. Finns det inga alternativ, och staten helt enkelt försvinner  från en sekund till den andra finns det stor risk att krig om jord och tillgångar skulle bryta ut, företag och exstatliga militärmakter emellan, och att företag och/eller militär helt enkelt skulle utropa sig till nya stater och återuppta det gamla förtrycket; något många anarkister, t.ex. Benjamin Tucker, skrivit om. Det är ofta detta som vulgära libertarianer och höger"liberaler" förespråkar; vilket också är varför de kallas vulgära, och varför jag sätter "liberal" inom cituationstecken - då det egentligen bara rör sig om apologier och ett dyrkande av storföretag på samma sätt som 60-talets kommuniströrelse dyrkade statssocialistiska stater. För en verklig fri marknad måste alltså vissa förberedelser göras - och statslösheten måste komma succesivt och uppnås genom gradualism - vilket skyddar friheten från de frihetsfientliga intressena, främst storföretagen, som inget hellre vill än att upprätta en ny stat (eller återupprätta den gamla) för att kunna fortsätta existera i sin nuvarande storlek, med sina nuvarande privilegier.

Botemedlet mot exploaterande storföretag heter alltså inte reglering; utan tvärtom fri marknad. På en fri marknad blir helt enkelt storföretagens storlek deras fall; precis som Sovjetunionens ekonomi stagnerade och till slut kollapsade pga sin ineffektivitet. På en fri marknad är det de flexibla och snabbt förändringsbara småföretagen som är effektiva, och som skulle få de klumpiga och långsamma storföretagen att helt enkelt kollapsa som Sovjetekonomin.