mutualism

Följande är ett svar på ett blogginlägg av anarkokapitalisten Niclas Wennerdal, som ställer sig kritisk till arbetsvärdeteorin och jordrätt baserad på besittning och bruk hellre än jordegendom baserad på förvärv. Det dyker upp här, egentligen, främst på grund av att det blev alldeles för långt för att kunna publiceras i Niclas kommentarsfält. Jag rekommenderar er att läsa hans inlägg innan detta, så det framgår tydligare vad i hans inlägg som det är jag besvarar. Svaret följer nedan:


Hej Niclas!

Det är väldigt trevligt att du omfamnat en jordäganderätt som inkluderar en form av "allemansrätt" - så ser jag naturligtvis även på besittning och bruk; ditt privata område, alltså närmast din bostad, bör kunna hållas exklusiv, men utöver det bör det vara fritt fram för alla att bruka jorden på ett sätt som inte stör ditt bruk av densamma. Här har du åtminstone kommit en bra bit "på rätt väg", i jämförelse med många andra anarkokapitalister!

Angående arbetsvärdeteorin så känns det som att det idag råder stor okunskap om denna, då den inte använts i någon högre grad sedan marginalismens intåg i ekonomiämnet. Icke desto mindre bygger stora delar av neoklassisk teori på vad som skulle kunna kallas arbetsvärdeteori formulerad i marginalnyttotermer, där samma sorts undantag från prisets relation till kostnaden på grund av knapphet görs i modellerna (som David Ricardo påpekade i "Political Economy and Taxation" avgörs pris, enligt arbetsvärdeteorin, just av arbete - eller kostnad - och knapphet; plus eventuella påslag så som skatt och jordränta, vilka utgör artificiell knapphet). Vad är det t.ex. för skillnad mellan att säga "långsiktiga priser på reproducerbara varor i en konkurrensmarknad = arbetsvärde och knapphet" och att, som moderna neoklassiker säger, "en producent av reproducerbara varor i en konkurrensmarknad producerar kvantiteten Q där MC=0, dvs när MC skär AC där AC tangerar P=MR=AR"? Det är samma resonemang, uttryckt i olika termer. Att även konsumentens marginalnytta spelar en enorm roll impliceras förstås i arbetsvärdeteorin, då den utgår ifrån utbud och efterfrågan (där efterfrågan och bruksvärden skulle vara irrelevanta om konsumentens subjektiva värdering av produkten vore obetydlig); men uttrycks mer explicit i marginalistiska teorier. Och rätt så, marginalnytta är ett otroligt värdefullt tillskott till arbetsvärdeteorin - vilket kanske klarast uttrycks i Kevin Carsons subjektivistiska arbetsvärdeteori.

Bob Murphys argument mot arbetsvärdeteorin, som du länkar till, är ju egentligen en massa halmgubbar och liknande - vars kärna är att det finns för många avvikelser från kostnad = långsiktigt pris, på grund av knapphet, för att arbetsvärdeteorin ska vara relevant. Då arbetsvärdeteorin dock inkluderar knapphet verkar detta vara ett konstigt argument. Carson (vars "Studies in Mutualist Political Economy" Murphy kritiserar i din länk) svarar i samma nummer av Journal of Libertarian Studies (vol. 20, no. 1):

"In any case, we are left with a question that’s largely a matter of subjective judgment. If a theory of exchange value says that “the general tendency is toward value x, with secondary deviations caused by y,” is it fair to treat y as an “exception” to that statement? I believe we’ve reached the point where we must agree to disagree on that question; there’s no appeal to objective fact that can settle it. My own judgment is that the sacrifice of “theoretical generality,” if it in fact exists, is necessary for adequately dealing with the complexity of reality. But there are some practical considerations involved in choosing one theory over the other.

Murphy himself concedes that “the long-run tendency for a reproducible good’s price to equal the money expenditures . . . necessary for its continued production is entirely compatible with the marginal utility explanation.” And, I might add, the subjectivist marginal utility explanation of individual behavior in a market is entirely compatible with the framework of classical political economy. Indeed, that explanation was implicit in classical political economy as a mechanism for how the law of value operated through the forces of supply and demand. The virtue of the subjectivist/marginalist paradigm is that it made this mechanism explicit. By providing an explicit subjective mechanism for short-term price determination, at the point of sale, the marginalists made a great advance. But their great advance would have been better incorporated into a higher synthesis of the classical paradigm, rather than set up in opposition to it."

Och här delar jag väl Carsons åsikt; att inkludera marginalnytta i arbetsvärdeteorin ger en bra mycket bättre teori - men att ignorera den klassiska nationalekonomin i dess grundläggande slutsatser verkar väldigt irrationellt. Speciellt när man efter att ha förkastat teorierna säger precis samma sak själva, men utan att använda laddade ord som "arbetsvärde", medan man behandlar arbete och kapital som två olika och nästan oberoende produktionsfaktorer (medan klassikerna var på det klara med att arbete är grunden för kapital, och bör därför ses som en del i arbetsvärdet).

Överhuvudtaget tycker jag att det är lite konstigt att så många människor direkt väljer att förkasta en teori som de vet så lite om - och vars slutsatser de ofta själva håller med om i förespråkandet av t.ex. neoklassicism, utan att vara medvetna om det. Att det skulle handla om "the labor theory of value, which nobody believes in anymore" är således en sanning med modifikation. Klart är att ingen längre vill använda de begrepp som användes av de klassiska ekonomerna, möjligen för att dessa spelade socialisterna i händerna alldeles för mycket. Om allt värde skapas av arbete; varför ska inte arbetaren ha rätt till det värde hans arbete producerar? Men att det förhåller sig på så vis, medan man däremot behandlar kapital som en separat produktionsfaktor (vilket även klassikerna gjorde, men mer direkt framhöll det som ett resultat av tidigare utfört arbete) - det håller ju i princip alla nationalekonomer med om; även om de praktiska implikationerna av detta förstås blir väldigt suddiga genom att en annan terminologi föredras. Man betonar, helt enkelt, gärna andra aspekter av ekonomin; men de grundläggande fakta som klassikerna, med hjälp av arbetsvärdeteorin, kunde presentera har jag fortfarande inte sett någon marginalist kunna vederlägga. Många påstår gärna att marginalnytteteorin vederlagt arbetsvärdeteorin, men jag har fortfarande inte sett argumenten. I slutändan brukar det urvattnas i att "arbetsvärdeteorins insikter ingår i marginalnytteteorin" - men detta är ju egentligen detsamma som att säga att marginalnytteteorin är kompatibel med arbetsvärdeteorin, på samma sätt som Carson menar ovan. Vad man har då är definitivt inte en vederläggning, utan använder man det argumentet har man ju snarare bekräftat arbetsvärdeteorin och infört nya - eller åtminstone mer detaljerade och explicita - delar i den.

Vidare, för att återknyta till jordägandefrågan, skulle jag vilja veta hur du ställer dig till följande uttalande:

”If the State may be said to properly own its territory, then it is proper for it to make rules for anyone who presumes to live in that area. It can legitimately seize or control private property because there is no private property in its area, because it really owns the entire land surface. So long as the State permits its subjects to leave its territory, then, it can be said to act as does any other owner who sets down rules for people living on his property.”
(Murray Rothbard, http://www.lewrockwell.com/rothbard/rothbard160.html)

Håller du med om det som Rothbard säger här? Dvs att det inte finns några problem med en stat, så länge dess egendom homesteadats på "korrekt" vis? Alltså, det är den illegitima egendomen - som inte är ett resultat av homesteading - som egentligen är det enda problemet med staten; om staten faktiskt hade homesteadat jorden hade det inte funnits något principiellt fel med ens den största och mest despotiska diktatorn i världen (då han, förstås, kan göra precis vad han vill med sin egendom - eller, om vi applicerar en mer "allemansrättslig" approach, åtminstone ta precis hur mycket skatt han vill från folket som befinner sig inom hans stat)? Från en klassiskt anarkistisk synvinkel verkar detta uttalande helt förryckt - då det är förtrycket, privilegierna, monopolen och hierarkierna vi vill komma undan; men då det är den rimliga konsekvensen av non-proviso lockeanskt jordägande måste det väl vara den inställning till staten som varje ortodox anarkokapitalist delar? Staten är okej, och kan fungera på precis vilket sätt den önskar - så länge dess egendom är homesteadad/köpt på ett, enligt lockeansk teori, "godkänt" sätt? Detta visar om inte annat en väldigt stor skillnad mellan den rothbardianska anarkokapitalismen och den klassiska socialistiska anarkismen; där den klassiska anarkismen handlar om att maximera individens frihet, skapa ett solidariskt samhälle och minimera/avskaffa tvång, exploatering och hierarkier verkar Rothbard mer inriktad på att säkra vad han anser vara "legitim egendom" - om sedan detta innebär nya tvingande stater får det vara så. Så länge deras rätt till jorden är "legitim" enligt lockeanska principer finns inga problem med ett sådant förtryck - vilket som sagt går stick i stäv med den uppfattning i princip alla klassiska anarkister delar med varandra.

Vidare finns det inget i besittning och bruk som förbjuder dig från att hyra ut jord till någon annan. Om denne går med på villkoren, och ser alternativet att betala hyra till dig som bättre än att själv ta över jorden; då finns det inget problem. Så länge kontraktet är reciprokt och inte rent parasitärt finns det ingen anledning för brukaren att kräva jorden för sig själv. Ett exempel är ifall någon hyr t.ex. ett hus av dig. Om du tar bort huset till en annan jordplätt, eller river det, ifall denne individ skulle hävda jorden som sin egen - och han är intresserad av att bo i huset - handlar det om ett avtal som är ömsesidigt gynnsamt, och som han inte har någon anledning att bryta. Hyr du däremot bara ut en plätt jord, som du liksom en stat påstår dig äga, har han ingen anledning till att betala dig. Då är du, liksom den liberale ekonomen David Ricardo skrev, ett rent parasitärt element i ekonomin. Och då är det, i min mening, högst önskvärt att den exploaterade "jordhyraren" kan göra sig av med de bojor du satt på honom; vilket även tvingar dig att producera, hellre än att utsuga - vilket i sin tur gynnar ekonomin i dess helhet, genom mer produktion och färre parasitära element som inte själva bidrar med någonting alls.

Besittning och bruk är således inte ett hinder för ömsesidigt gynnsamma kontrakt; tvärtom möjliggör det sådana kontrakt, medan det omöjliggör kontrakt som enbart består av parasitär utsugning. Det är här Reisman menar att vi mutualister "inte skulle upprätthålla ett frivilligt ingånget kontrakt mellan en jordägare och en arrendator", som du tar upp, och kritiserar mutualismen som "en filosofi för tjuvar" - vilket är ett argument som såväl Kevin Carson som jag själv bemött tidigare. Vi är inte "mer tjuvar" än anarkokapitalister här, utan anser tvärtom att anarkokapitalisterna vore tjuvar genom att med våld upprätthålla ett sådant kontrakt. Varför? Du tar själv upp Rothbards kontraktsteori, där ett kontrakt fritt kan avbrytas ifall detta inte innebär explicit eller implicit stöld. Och genom vår syn på vad som konstituerar legitim rätt till jord sker här ingen sådan implicit stöld genom ett kontraktsbrott. Om jag går med på att betala dig X kronor varje månad för att bruka jord, men jag själv har rätt till jorden när jag börjat bruka den - då stjäl jag förstås ingenting ifrån dig genom att bryta kontraktet och förneka dig din skatt. Tvärtom hävdar jag bara den jord som enligt besittning och bruk faktiskt är min. Och ingen kan ju med någon större trovärdighet påstå att jag stjäl från mig själv - av dig! Ingen som köper Rothbards kontraktsteori kan heller påstå att detta - under besittning och bruk - skulle vara ett kontraktsbrott som innebär implicit stöld.

Vad det handlar om är helt enkelt vems sida vi väljer att ta när det kommer till att bryta upp ett ingått kontrakt. Anarkokapitalisterna ställer sig på utsugarens sida, och menar att den som hyr ut en jordplätt har rätt att kräva skatt och etablera lagar som den som hyr jorden måste följa - och jordägaren har dessutom rätt att förvisa brukaren från jorden om han så önskar. Han styr över sin jord, helt enkelt. Mutualisterna ställer sig istället på den faktiske brukarens sida. Han har rätt att inte betala skatt till jordherren, att inte lyda hans regler - och rätt att förneka jordägarens inflytande över jorden som denne inte besitter och brukar. Vi har alltså vänt på maktpyramiden, och står på den - idag - svagare partens sida, hellre än att förespråka ett upprätthållande av dagens hierarkiska och statsliknande strukturer. För någon som är förblindad av dagens hierarkiska strukturer, och ser dessa som "naturliga" - liksom Reisman verkar göra - är det klart att detta uppfattas som "stöld".

Ser vi dock nyktert på saken handlar det inte om någon stöld, utan om vilken part som har rätt till jorden vid ett avbrutet kontrakt - och detta har att göra med hur vi anser att rätten till jord ser ut. Anarkokapitalisternas system skapar hierarkier, utsugning och stater - om än (åtminstone i början) mindre sådana än vi är vana vid idag; de klassiska anarkisternas variant avskaffar nämnda hierarkier, utsugning och framför allt stater. Effekterna av båda system kan förstås ses som "stöld", om vi analyserar det med det andra systemets glasögon, och inget av dem innebär någon stöld om vi faktiskt ser det med det egna systemets premisser i åtanke. Hellre än att diskutera detta - att det ena systemet förstås är illegitimt ifall vi inte godkänner det, utan istället godkänner ett system som innebär just att det andra är illegitimt - bör vi diskutera vilka effekter vi faktiskt önskar oss genom ett förespråkande av det ena eller det andra systemet. Vill vi ha hierarkier, utsugning, parasitering och stater - eller vill vi avskaffa hierarkier, utsugning, parasitering och stater? För mig, liksom för alla anarkister förutom anarkokapitalisterna, är svaret på frågan enkelt.

Hur ett hotell skulle kunna fungera under besittning och bruk, som du också tar upp, är vidare väldigt enkelt. Hotellet ägs av den som byggt hotellet, och jorden på vilken hotellet står besitts och brukas av hotellets anställda. Allra enklast fungerar detta förstås kooperativt - dvs genom att de anställda också är ägare av såväl jorden som byggnaden. Annars gäller samma sak som tidigare; om ett anställningskontrakt är gynnsamt för såväl arbetsköpare som arbetssäljare kan arbetssäljarna bruka jorden å dina vägnar. Förhoppningsvis, ur mutualistisk/socialistisk synpunkt, blir detta dock undantag hellre än regel; där majoriteten av ekonomin består av arbetare som själva äger sina produktionsmedel och sin produktion - enskilt eller kooperativt - och där arbetsköpande och -säljande till största del kastats på historiens sophög, där det hör hemma, som det hierarkiska och exploativa system det är. Helst ligger även det lockeanska jordägandet alldeles bredvid, på samma sophög.

Anarkokapitalister måste börja rannsaka sig själva och fråga vad som är bäst för individens och kollektivens frihet och självförverkligande, för människans och samhällets bästa - hellre än att snärja in sig i kosmetiskt modifierade rättighetsteorier från 1600-talet som inte fungerade då, och som inte fungerar nu (för ett grundligt vederläggande, se Stirners "Den ende och hans egendom"). Om individens och kollektivens frihet och självförverkligande, samt människans och samhällets bästa, inte stämmer överens med vad era rättighetsteorier lär; då är det dessa teorier som måste modifieras, precis som de modifierats ända sedan de först formulerades. Stämmer inte kartan överens med vägen så är det kartan som beskriver vägen fel, det är inte vägen som misslyckas med att stämma överens med kartan. De rättigheter ni förespråkar leder inte till maximal jämlik frihet för individer och kollektiv, så som jag kan se det (hur mycket jag än försöker se det från er synvinkel), och det känns som att ni måste fundera över vad det egentligen är som ni strävar efter. Är det den individuella frihet och det samhälle byggt på frivillig sammanslutning som förespråkades av t.ex. Warren, Proudhon, Tucker, Kropotkin och Malatesta - eller är det det upprätthållandet av lockeansk jordäganderätt (med eller utan stater, och med eller utan jämlik individuell frihet) som verkar ha förespråkats av Rothbard?

I övrigt ett intressant inlägg från din sida, och jag hoppas att du orkar läsa igenom mitt svar - som blev lite längre än jag tänkt mig; varför det också hamnade här hellre än bland dina kommentarer!
MVH
Emil