"Anarkokapitalism" och anarkism
KLARGÖRANDE (2011-05-26):
Jag använder i detta inlägg en minimalistisk definition av "anarki", som enbart innebär att samarbeten ingås genom fria kontrakt, och att medlemmar i samarbetet inte tvingar andra människor att delta i deras projekt (dvs en definition liknande den som Benjamin Tucker använder i "Armies that Overlap"). Enligt den bredare definition som ofta används - där ett samarbete, för att vara anarkistiskt, faktiskt ska baseras på ideal som icke-hierarki, icke-stat och jämlik frihet - är anarkokapitalismen inte anarkistisk. Som "legitim form av anarkism" menas således, i denna kontext, ett samarbete byggt på frivilligt deltagande - varken mer eller mindre än så. Anarkokapitalisternas syn på jordegendom innebär att de - inom samarbetet (men inte utanför det) - förespråkar stater, och synen på lönearbete och ränta innebär att de även förespråkar hierarkier (som naturliga följder av detta); medan dessa punkter tillsammans gör att de knappast kan sägas förespråka en jämlik frihet, annat än i någon slags "uppstartsfas" om de förespråkar en nollställning i egendomsförhållandena (vilket de, dock, normalt inte gör). Anarkokapitalisterna skulle således kunna samexistera med socialistiskt anarkistiska samhällen och samarbeten, men deras samarbeten skulle inte i sig själva vara anarkistiska då såväl stater som hierarkier skulle existera inom dem. Samma sak gäller andra ideologier som inte är anarkistiska, men som byggs på en anarkistisk grund; om t.ex. ett fascistiskt samarbete baserades på fritt deltagande och icke-tvång - vem som helst kan när som helst lämna samarbetet utan repressalier - vore även detta kompatibelt med anarkism, och därmed anarkistiskt enligt en minimalistisk definition; men samarbetet i sig självt skulle inte utgöra ett exempel på anarkistisk organisation.
I övrigt står jag idag inte nödvändigtvis bakom allt som skrivits i detta inlägg, då jag anser att skillnaden mellan klassisk anarkism och anarkokapitalism är bra mycket större än vad som framgår här (se senare inlägg så som detta eller detta). Dock är jag fortfarande av åsikten att alla människor som vill att deras samhällsideal ska baseras på frivilligt deltagande - och frivilligt utträde - har gemensamma intressen så som samhället ser ut idag; även om vi förespråkar olika vägar att ta oss dit, och olika samhällen när vi nått dit. Dessa samhällstyper skulle också samexistera med varandra så länge det finns människor som förespråkar och förverkligar dem, då ingen anarkist vill tvinga andra människor in i en ordning de inte själva valt. Vill några ha en kapitalistisk, marxistisk, socialdemokratisk eller till och med fascistisk regim/stat - som däremot baseras på frivilligt deltagande - sätter sig ingen anarkist emot detta; så länge regimen inte faktiskt börjar förtrycka och använda tvång mot befolkningen (dvs avviker från det frivilliga deltagandet). Men det känns ändå nödvändigt att dra en gräns mellan faktiskt anarkistiska ideologier så som mutualismen, individualanarkismen, kollektivismen och den anarkistiska kommunismen å ena sidan - och samarbetsformer kompatibla med anarkismen (dvs anarkistiska enligt en minimalistisk definition av ordet) så som anarkokapitalism och de hypotetiska "anarkosocialdemokratiska välfärdsstaterna" och "anarkistisk fascism", som baseras på frivilligt deltagande men i övrigt inte karaktäriseras av anarkistiska värderingar.
Jag står däremot fortfarande fast vid att anarkokapitalismen trots allt är ett välkommet inslag i den politiska debatten; då den kan få en grupp människor som annars aldrig skulle haft något intresse för anarkism att bli intresserade av den anarkistiska traditionen. Och anarkokapitalismen är trots allt bra mycket bättre än den nyliberala tradition dessa ofta kommer ifrån - när de väl tagit steget till anarkokapitalism kanske de senare börjar intressera sig för den klassiska anarkismen, och se alla dess fördelar ;)
Jag låter dock inlägget stå kvar som det är, plus detta förtydligande, på grund av att jag trots allt skrivit det en gång i tiden. Men jag förtydligar här min nuvarande position i frågan - som i grund och botten, rent praktiskt, innebär samma sak (alla människor har den självklara rätten att frivilligt etablera de samhällsformer de anser vara bäst lämpade för dem själva), men som har en ganska annorlunda innebörd politiskt-teoretiskt - i och med att jag trots allt lyckats ackumulera lite ny kunskap och nya perspektiv under dessa år!
_________________________________________
Nedan följer det ursprungliga inlägget:
Många är de anarkister jag diskuterat med som anser att anarkokapitalism inte är en legitim form av anarkism, utan något som bara kallas anarkism av någon outgrundlig anledning. Hur är det egentligen med det här; är anarkokapitalism anarkism, eller bara någon extrem form av apologistisk nyliberalism?
Vad är "anarkokapitalism"?
Till en början måste vi givetvis försöka redogöra vad anarkokapitalism är. Anarkokapitalism började användas av Murray Newton Rothbard, när han blandade politiska tankar från socialistiska individualanarkister som Benjamin Tucker (som även är en stor inspiration för den här bloggen) med ekonomiska tankar från den så kallade österrikiska nationalekonomiska skolan. Rothbard hävdade att individualanarkismen var vad han byggde sin anarkokapitalism på; men att han inte helt kunde säga sig stå för samma saker som de gjorde, på grund av att de ekonomiskt erkände sig till arbetsvärdeteorin, medan Rothbard genom sin bakgrund i den österrikiska nationalekonomin ansåg denna som felaktig och istället erkände sig till marginalnytteteorin. Därför ville han inte kalla sig individualanarkist rakt av, då detta redan använts av andra, och valde istället att kalla sin "nya" ideologi anarkokapitalism. Förespråkare av österrikisk nationalekonomi brukar nämligen med "kapitalism" mena en fri marknad utan hinder - dvs. ungefär samma sak som anarkister som Tucker menade med "socialism" (men, förstås, med några väldigt viktiga skillnader). Individualanarkisterna menade däremot att kapitalism är det nuvarande systemet, och kritiserade kapitalismen för att den inskränker allt för mycket på individens fri- och möjligheter.
Här kan det se ut som om vi har en splittring; men så är faktiskt inte fallet. Anarkokapitalister gör nämligen skillnad på faktiskt existerande kapitalism, som de kallar statsmonopolkapitalism eller till och med korporatism, och på sin egen "kapitalism" - med vilket de menar ungefär samma sak som individualanarkisterna gjorde med socialism. Ett vanligt missförstånd är att anarkokapitalister försvarar rådande kapitalistiska ägandestrukturer, och hur kan de vara anarkister då de försvarar denna hierarki som uppkommit genom våld och tvång snarare än frivilliga val? Svaret är att de helt enkelt inte gör det. Anarkokapitalister menar att egendom som kommit i de händer de kommit i genom andra medel än frivilliga överenskommelser inte kan betraktas som legitima, utan snarare som stöldgods; och dagens ägandeförhållanden är därför inte försvarbara. I tidsskriften "The Libertarian Forum" förklarar Rothbard i vol. 1 nr. 6 från 15 juni 1969 att företag som finansierats genom skatter antingen bör tas över av arbetarna som jobbar på företagen, eller delas ut till skattebetalarna som betalat för företagen. Att staten privatiserar genom att sälja ut skattefinansierade företag till kapitalister är inget annat än stöld; försäljning av något man inte äger. Han skriver att om man ska respektera "äganderätten" till egendom som kommit till genom oegentligheter (vilket ju på en statsmonopolkapitalistisk marknad är i stort sett all egendom) är det detsamma som att respektera tjuvens äganderätt till det han stulit.
Så man försvarar från anarkokapitalistisk håll alltså inte rådande ekonomisk och politisk ordning; utan förespråkar liksom socialistiska individualanarkister äganderätt till vad man med sitt arbete skapat. Man anser liksom socialistiska anarkister att dagens samhälle inte är fritt, och att man därför inte kan säga att ett orättvist förhållande mellan olika parter är "rätt" eftersom att de handlat efter sina egna "fria val"; då det råder en så pass ofri marknad att även "fria" val är ofria på grund av alla de valmöjligheter som redan valts bort åt en. Per Bylund förklarar det bra i sin artikel Free Market Thinking: Not Applicable. Vad vi har här är alltså en ideologi som fortsätter den individualanarkistiska traditionen, men drar den åt ett marginalistiskt ekonomiskt håll. Hur skulle det inte vara en anarkistisk ideologi? Även om man inte själv är österrikiskt ekonomiskt lagd, eller tror på marginalnytteteori, är det ju svårt att se hur detta skulle göra att anarkokapitalister inte skulle vara legitima anarkister.
Anarkokapitalismens två stora problem
Varför accepteras då inte anarkokapitalismen bland andra anarkistiska ideologier? För det första beror det nog på ren lathet hos många anarkister; de vet helt enkelt inte vad anarkokapitalism är. De hör ordet "kapitalism", tänker instinktivt på den kapitalism som kritiseras av Proudhon och Tucker - och försvaras av nyliberaler och högerförespråkare - och väljer att förkasta ideologin utan att ge den någon närmare granskning. Anarkokapitalismens problem är alltså att den använder termer tvärt emot hur "vanliga anarkister" använder dem. Per Bylund, som nämndes ovan, skriver om detta i det här blogginlägget.
Anarkokapitalismens andra problem är att folk missbrukar benämningen, och kallar gärna sig själva anarkokapitalister utan att egentligen vara det. De försvarar dagens statskapitalism som ren frihandel när något händer som de vill försvara, men fördömer staten för sin interventionism när något händer som de inte vill försvara. Detta kan leda till rent bisarra situationer, där någon som påstår sig vara anarkist kan försvara att ett storföretag avrättar anställda som vill gå med i facket, eller att en "kapitalistisk/demokratisk" nation går ut i krig, bara för att det är "rätt sida" som gör det; på samma sätt som kommunister för några årtionden sedan kunde försvara de kommunistpartistyrda staternas brott, bara för att de stod på rätt sida. Ofta menar dessa att ekonomin går bra för att marknaden är fri; och går ekonomin dåligt är det på grund av någon av de miljontals begränsningar som finns i ekonomin. Frågan är ju då hur ekonomin kan vara fri och begränsad på samma gång, och det här är en jobbig balansgång för dessa kapitalistapologister och låtsasanarkister - vilka Kevin A. Carson kallar "vulgära libertarianer". Ändå kryllar det av dessa "anarkokapitalister" som bara tycker att man ska ta bort staten; men låta all orättvisa och alla hierarkiska strukturer som skapats av staten utanför själva statsapparaten bestå - till skillnad från vad Rothbards anarkokapitalism egentligen menar. En sådan "anarkokapitalism" som de vulgära libertarianerna förespråkar är ju väldigt lätt att kalla icke-anarkistisk - för det är den.
Är anarkokapitalism anarkism?
Själv tycker jag att "anarkokapitalism" är en lite missvisande benämning på ideologin, då man inte förespråkar "kapitalism" som vad kapitalism brukar betyda i anarkistiska termer. Det bidrar till mycket förvirring, både hos anarkister som inte vill ha något med anarkokapitalister att göra, och hos kapitalistapologister som använder termen för att rättfärdiga dagens utomstatliga hierarkier (som däremot är resultat av statsintervention). Däremot är ju de intellektuellt ärliga individer som kallar sig anarkokapitalister, dvs de som är konsekventa med sin anarkism och förespråkar "kapitalism" på samma sätt som Rothbard, givetvis anarkistiska på samma sätt som vilken anarkist som helst. Kollektivistisk eller kommunistisk anarkism som inte tror på tvångskollektivisering av människor, utan på frivilliga kollektiv, borde inte ha någonting alls otalt med anarkokapitalister. Här borde under anarkismen kommunisterna frivilligt kunna organisera sig i kommunistiska kollektiv, medan anarkokapitalisterna sköter sin produktion på det sätt de vill. Kollektivistisk anarkism som däremot tror på tvångskollektivisering av människor är inte kompatibel med anarkokapitalism. Detta däremot inte för att anarkokapitalismen skulle vara icke-anarkistisk - utan snarare för att den tvångskollektivistiska anarkismen inte är vidare anarkistisk, utan erkänner någon slags stat som ska tvinga människor att producera på ett visst sätt för att få producera överhuvud taget.
Anarkokapitalismen är alltså absolut en legitim form av anarkism. Det som står ivägen för att den ska kunna accepteras av andra anarkister är att högerliberaler ofta påstår sig vara anarkokapitalister (anarkokapitalismen ses ju oftast av dess förespråkare som en vänsterrörelse), och anarkisternas lathet eller ointresse att förstå vad anarkokapitalismen egentligen är. Jag tycker däremot, som Bylund skriver i blogginlägget länkat till ovan, att anarkokapitalismen är ett välkommet inslag som kan vara bra för att locka folk från höger till den anarkistiska rörelsen, då den använder mer klassisk högerterminologi; medan dessa kan bli lite "rädda" för den klassiska anarkistiska, socialistiska, terminologin. Trots att vi står för samma saker. För poängen är väl trots allt att så många människor som möjligt ska bli intresserade av rörelsen, och vilja ha ett anarkistiskt samhälle; snarare än att alla ska vara precis likadana som varandra (vilket människor aldrig kommer att vara så länge de har någon slags frihet)?
Det svenska klassamhället
Klassamhället är en känslig punkt i den politiska debatten, som ingen riktigt vill prata öppet om. Från högerhåll hör man ofta att klassamhället inte längre existerar. Man pratar om två olika klassanalyser, ingen av vilka längre existerar; den ena är den marxistiska klassanalysen, där klasstillhörighet bestäms av plats i produktionen. Här är de två klasser som mest kännetecknar "motsättningarna" på marknaden arbetarklassen och borgarklassen (däremot finns många fler samhällsklasser som vi däremot inte ska komplicera inlägget ytterligare med). Arbetarklassen kännetecknas av att den är beroende av att sälja sitt arbete för att överleva; medan borgarklassen kännetecknas av att äga så pass mycket kapital att den är befriad från arbete och istället kan leva på t.ex. räntor och avkastning på redan ägt kapital - vilket enligt arbetsvärdeteorin i stort sett är detsamma som att leva på andras arbete.
Från högerhåll menar man alltså ofta att arbetar- och borgarklassen inte lägre finns, utan är ersatt av ett klasslöst kapitalistiskt samhälle (även om man ofta i nästa andetag försvarar klassamhället, som nyss inte fanns, som något "naturligt"; vilket visar att dessa apologister ofta har lika stora problem att förstå historia och sammanhang, som de har att förstå frihet). Främst menar man att detta är eftersom så pass många arbetare idag "äger företag", genom att äga aktier. Detta, menar man, gör även arbetarklassen till borgarklass, och således alla till samma/ingen klass.
Detta är felaktigt av två anledningar.
För det första gör inte tio Ericssonaktier att man inte längre är beroende av arbete för att leva. Man är fortfarande en arbetare, och får som bäst ett litet tillskott från aktierna utöver sitt arbetes inkomster; som Johan Ehrenberg och Stefan Ljunggren poängterar i "Nya Ekonomihandboken", ger aktier för 20 000 kronor med en aktieutdelning på 2-3% bara c:a 400 kronor i inkomst, och den absolut största delen av inkomsten kommer naturligtvis fortfarande att komma från arbetet. Man är alltså inte borgarklass, utan liksom till och med en förskoleelev troligtvis skulle kunna lista ut; en arbetare som äger lite aktier.
För det andra ser inte Sverige ut som högern vill tro; aktieägandet är inte utspritt jämlikt och harmoniskt över folket - och har därför heller inte utplånat samhällsklasserna. Tvärtom. Statistik från SCB:s rapport "Minskade vinster 2001. Kapitalvinster och kapitalförluster. Förmögenhet." från 2003 visar att 90% av Sveriges befolkning bara äger 2,5% av de börsnoterade aktierna. Arbetarna livnär sig alltså inte genom aktieägande, utan genom arbete; aktierna man äger är som bäst en extra inkomst, liksom poker eller black jack, och ger dem varken kontroll över hur företaget de "deläger" (för det gör de ju inte mer än på papperet) utvecklas eller en inkomst som ersätter deras arbete. De rikaste 10% äger däremot 97,5% (!) av aktierna; och zoomar man in mikroskopet till den rikaste 1% av folket äger denna rikaste procent fortfarande över 72% (!!!). Räknar man med fonder äger 90% av Sveriges befolkning 20%; medan de rikaste 10% av folket fortfarande äger 80% - så även här, där "vanligt folk" väl kan sägas spara mest, finns inget som helst som pekar på att arbetare nu äger som borgare. Denna rapport tas även upp i ovan nämnda bok av Ehrenberg och Ljunggren, som kan rekommenderas för den som vill lära sig om grundläggande tendenser i svensk ekonomi då den är skriven på ett väldigt enkelt, lättillgängligt och kortfattat sätt; även om jag inte kan skriva under på de politiska åsikter som förmedlas i boken. Hela rapporten från SCB finns att läsa i .pdf på SCB:s hemsida. Direktlänk här: http://www.scb.se/statistik/HE/HE0103/2001A01/IF0103_2001A01_BR_HEFT0303.pdf
Den andra klassanalys man brukar använda är en som delar upp folket i olika klasser beroende på hur "rik" man är; t.ex. ekonomisk underklass, medelklass och överklass. Även här menar man ofta att det inte lägre finns något klassamhälle att tala om - och här får man inte sällan medhåll av en självbelåten, och självutnämnd, "vänster"; dvs socialdemokrater som hävdar att det är deras politik som fått samhället att se ut på det här sättet, där ingen är rik och ingen är fattig. Där alla tjänar "lagom". Detta är däremot inte heller hur Sverige faktiskt ser ut. Tidigare nämnd rapport från SCB visar att rikedomarna är väldigt olika fördelade; och ett klassamhälle absolut är att tala om. I rapporten skriver man:
"De rikaste 10 procenten har i genomsnitt en nettoförmögenhet på 2 412 000 kronor och de med minst nettoförmögenhet en negativ förmögenhet på 241 000 kronor. Det är först i den fjärde decilen som den genomsnittliga nettoförmögenheten är positiv med ett medelvärde på 2 100 kronor. Det är således mer än 30 procent av Sveriges befolkning som har negativ nettoförmögenhet eller mycket låg nettoförmögenhet"
"Negativ nettoförmögenhet" betyder alltså att man är skyldig mer än man äger; och man således egentligen inte äger någonting alls utan bara använder lånade tillgångar. Den rikaste tiondelen av befolkningen har däremot en nettoförmögenhet på över två miljoner kronor! När någon pratar om att ekonomiska samhällsklasser inte längre existerar - att det inte längre finns någon ekonomisk över- och underklass - vet man ju inte riktigt om man vill skratta eller gråta. Det handlar det om kapitalistapologister, som helt enkelt inte vill att folk ska veta vilka enorma orättvisor som råder i samhället; eller socialdemokrater som vill att deras politik med "socialism" genom statsintervention på en kapitalistisk marknad ska ha varit lyckad. För dessa "högre mål" får sanning och fakta stiga åt sidan; för dessa mål står påhitt som stöder deras modeller och lögner högre i kurs.
Det är uppenbart att samhällsklasser fortfarande existerar i samhället; en uppdelning i arbetar- och borgarklass i produktionen (plus trasproletariat, mellanskikt och småborgerlighet som vi inte skulle ta upp), liksom en rent ekonomisk klassuppdelning i en under- medel- och överklass. Istället för att blunda för fakta, och låtsas som om klassamhället inte existerar, borde man kanske öppna ögonen och försöka få samhällsklasserna att jämnas ut på riktigt? Alltså kämpa för att ta bort de privilegier som stat och borgarklass har under vår korporatistiska statsmonopolkapitalism; attackera roten på problemet istället för att ansa grenarna i ett försök att inbilla oss själva att trädet kanske trots allt är ganska fint.
Kulturpolitik
Ett tydligt exempel på detta är så kallad "kulturpolitik", där staten tar pengar från folket och sedan ger dessa pengar till "kultur" som staten anser värdig pengarna. Så finansieras stora delar av landets teatrar, muséer och orkestrar. Frågan är av vilken anledning? Om folket vill ha denna "kultur" så betalar folket för den. Ett sinande intresse för teater innebär inte att staten ska stjäla pengar från folket, och ge dessa till teaterverksamhet de inte frivilligt vill betala för; ett sinande intresse för teater betyder att folket inte längre är intresserade av teater, och teatern bör alltså inte längre ha en lika stor plats i samhället. Och så blir det också, om man bara låter folket fatta sina egna val. De som gillar teater får betala för att se teatern, och teaterarbetarna får med dessa pengar finansiera sin teater. Det är lika logiskt för staten att finansiera teater med skattepengar, på grund av att folket inte frivilligt vill betala för det eller är intresserade av det, som det är att staten köper miljontals Metallica-skivor för att få Metallica högre upp på försäljningslistorna än de verkligen är; då staten tycker att Metallica är "riktig musik" till skillnad från listettan som staten anser dålig. Staten ska alltså gå in och korrigera när folket tycker "fel"; folkets egna val är inte bra nog. Tycker jag att teater är en död konstform, måste jag ändå betala för den eftersom att staten vill att den ska finnas kvar; medan mitt intresse däremot saknas, och jag kanske hellre skulle donerat dessa pengar till vården som jag anser vara viktigare för mig och hela samhället än vuxna människor som leker loss på en scen. Många skulle ju ställa sig ytterst tveksamma om staten kraftigt skulle beskatta datorer, och sedan ge pengarna till skrivmaskinstillverkare eftersom att staten anser att skrivmaskiner är jättebra och att datorer är dåliga. Varför sker inte detsamma här?
För vem ska avgöra vems "kultur" som är viktig? Staten eller individen? Vilka kriterier ska man ha? Varför ska Ankeborgs kammarorkester få pengar av staten, medan Ivans hardcoreband inte får det? Och om all kultur är värd statens pengar; varför ska då pengarna gå via staten till kulturen, och inte direkt från individen till den kultur hon anser värd hennes pengar? Anna kanske vill lägga hundra kronor i månaden på cd-skivor, medan Leif vill lägga tusen på livespelningar och Mats tre tusen genom donationer till olika orkestrar och teatrar i staden. Varför ska då staten utöver detta av dem ta, säg, tusen kronor och investera i kultur ingen av dem ens är intresserad av? Låt de intresserade betala. Idag står muséer obesökta och teaterföreställningar spelas upp utan publik; medan pengar saknas i vården och skolan. Varför? Vem tjänar på att staten finansierar kultur ingen är intresserad av, förutom bidragstagarna? Vem förlorar på det? Alla som tvingas betala för "kultur" de inte skulle ge en krona för om de hade valet att avstå.
Lägg ner statlig "kulturpolitik"; låt folket lägga sina pengar på den kultur de är intresserade av, eller på något helt annat de är mer intresserade av, eller anser gör större nytta.
Vänstern och Staten
Vänstern har traditionellt alltid ställt sig emot staten, och även så kallade "statssocialister" och socialister som förespråkar att med staten som medel ta bort staten (hur ologiskt det än låter) har i regel alltid förespråkat en annan stat än dagens; den borgerliga staten ska störtas och "arbetarstaten" upprättas. Idag verkar detta hos stora delar av vänstern vara helt bortblåst, och istället för att bekämpa den statskapitalistiska staten förespråkar man att göra den större, eftersom att den i ena andetaget "representerar folkets vilja", samtidigt som man i nästa andetag återigen går tillbaka till sin ideologi och fördömer samma stat "borgerlighetens diktatur". Vad man har är alltså en underlig mix av en teori där man fördömer staten och hävdar att den är skendemokratisk och bara en organisation genom vilken den härskande klassen regerar; och en praktik där man vill ge denna organisation mer makt! Distinktionen mellan "arbetarstaten" och den nuvarande staten är helt utsuddad, och nu stöttar man helt plötsligt bara att den kapitalistiska staten växer sig större och starkare! Detta kännetecknar idag nästan hela vänsterrörelsen, och speciellt (men på inget sätt enbart) den parlamentaristiska grenen.
Tanken på att en stat överhuvud taget skulle ta makt från folket och individen, för att vid ett senare tillfälle helt altruistiskt skänka denna tillbaka till folket och individen känns ju minst sagt verklighetsfrämmande; och att stötta en stat man inte ens förespråkar känns bara konstigt. Det har till och med gått så långt att folk som inte säger sig stötta någon stat överhuvud taget, folk som kallar sig anarkister, köpt myten om staten som den vänlige välgöraren och individen som fienden. Flera anarkister stödjer t.ex. kampanjen planka.nu, vars mål är att göra kollektivtrafik gratis genom att höja skatten eller arbetsgivaravgiften; dvs göra staten större. Detta är naturligtvis helt bakvänt. Å ena sidan kritiserar dessa människor, med rätta, det ologiska kommunister förespråkar när de menar att vi bör stärka (arbetar)staten för att denna sedan av sig själv ska upplösas - å andra sidan gör de precis samma sak själva, förutom att vad de stöttar inte ens är en arbetarstat! Visst kan det i vissa fall verka ologiskt att arbetaren ensam skall stå för hela kostnaden av transporten till och från sitt arbete; men är det inte ännu mer ologiskt att skattebetalarna ska göra det...? Ifall du vill att arbetsgivaren ska stå för en del av dina resekostnader, bör du inte ta upp det med din arbetsgivare då, istället för att tvinga andra arbetare att betala dina bussbiljetter, och samtidigt ge staten högre inkomster och större ansvarsområde vilket väl vilken anarkist som helst bör ställa sig högst tveksam till? Det är väl trots allt arbetsgivaren du vill ska betala detta; inte andra arbetsgivare som inte har anställda som behöver transportmedel, eller rent av andra arbetare? Individuella lösningar är ju här det givna, och för en anarkist borde det vara det självklara alternativet.
Att stärka det man själva menar vara "den borgerliga staten" bör man väl ganska enkelt inse är kontraproduktivt, vare sig man önskar ett statslöst samhälle eller en "arbetarstat"? Det är ju som om Coca-Colas ägare skulle skänka pengar till Pepsi för att stärka sin egen position - vilket ju ganska uppenbart inte är någon vidare bra strategi. Att kräva fler företag och branscher som styrs av byråkratin i parlamentet hellre än privata intressen är alltså ingen vidare bra väg emot socialismen; utan skapar bara ett kapitalistiskt samhälle där staten är en stor arbetsgivare - vilket kommer att göra att statens intressen blir ännu mer motsatta folkets och arbetarnas. När den är en stor arbetsgivare handlar den ju som vilken arbetsgivare som helst - ju mindre del av kakan arbetaren får, desto större får den själv. Dess företrädare kommer även att bli mer och mer motiverade att behålla sina positioner, då de ger så pass mycket pengar och makt, fler företrädare kommer att anställas, och mer av våra liv kommer inte att styras av oss själva utan av tvånget från skattesedeln.
"Arbetarstaten"
Vad många kommunister förespråkar, och som blivit kritiserat av anarkister så länge anarkismen funnits, är den så kallade "arbetarstaten". Detta är en stat som skall upprättas då proletariatet störtat den borgerliga staten genom revolution, och genom den utöva makt över "kontrarevolutionärer" samt sköta hela samhället och ekonomin. Den skall tilldelas total makt, och sedan paradoxalt nog helt enkelt försvinna. Kommunister hävdar att detta kommer att ske genom att staten från början tar över all produktion och betalar alla så mycket deras arbete är värt (hur man ska lista ut värde utan marknad och konkurrens är däremot en öppen fråga som inga svar finns på), och att folk allt eftersom tiden går kommer att sluta bry sig om vad staten betalar dem och att produktionen istället kommer att samlas i en slags gemensam pott där folket bidrar efter förmåga och tar för sig efter behov; staten har då ingen funktion och försvinner. Detta beskrivs tydligare av Karl Marx i "Kritik av Gothaprogrammet".
Denna modell har däremot uppenbara felaktigheter.
För det första är det som sagt omöjligt för en enda aktör på en marknad att avgöra värdet på olika varor och tjänster - detta sker på en fri marknad "automatiskt" genom konkurrens, mellan branscher liksom mellan olika aktörer inom en bransch; vilket leder till att de flesta produkter på sikt får ett pris mer eller mindre motsvarande produktionskostnad. Att lägga detta i händerna på en enda aktör leder till att det är omöjligt att avgöra vilket alternativ som är mest kostnadseffektivt, då alla kostnader bara är godtyckligt satta, och inte tar hänsyn till verkliga marknadskostnader.
För det andra finns det inga indikationer på att folk skulle sluta bry sig om att få betalt efter sin arbetsinsats, och därför är det högst tveksamt om något system baserat på all egendom som kollektiv ens teoretiskt skulle kunna leda till statslöshet.
För det tredje finns det starka indikationer på att ett system där samhällets kostnader och arbetets löner helt enkelt sätts av staten, utan konkurrens, skulle leda till att en del arbeten får för mycket lön, på bekostnad av andra arbetare, och att andra arbeten således får för lite lön - jämfört med vad deras värden egentligen är; dvs precis vad man kritiserar kapitalismen för att göra, möjliggöra parasitism på arbetarens arbete. Detta leder till snedfördelning och att folk slutar arbeta med arbeten de anser att de får alldeles för lite betalt för och tänker att "om staten låtsas betala oss, så låtsas vi jobba åt den"; vilket hände på många håll där denna typ av ekonomi prövats. Till slut blir frånvaron av en prismekanism förödande.
Här har vi alltså stora problem med hur själva "arbetarstaten" skulle kunna fungera; och ännu större problem finns i hur denna stat skulle försvinna och introducera det statslösa samhället. Vem vill lämna bort makt till någon annan utan ersättning; och hur ska välstånd nog att få statens uppgifter att spontant försvinna uppkomma på en "marknad" som saknar både en funktionell prismekanism som incitament till arbete och entreprenörskap? Vill man ha ett statslöst samhälle, är det ett statslöst samhälle snarare än en ny stat man bör eftersträva. Ganska logiskt när man tänker på det, va? Istället för att lösa problem som uppstår med ett nytt tvång och en ny auktoritet, bör man alltså lösa dem genom frivilliga kontrakt, frivilliga organisationer. Överhuvud taget rimmar ju kravet på att privat ägande av produktionsmedel ska förbjudas riktigt illa med tanken på statslöshet; vem ska förbjuda individen i frånvaro av stat? Och varför ska individen förbjudas att göra vad hon vill; är inte själva syftet med statslösheten frihet? Allt för många hinder hos en "arbetarstat" finns alltså för att det ska vara ett speciellt bra tillvägagångssätt för att uppnå statslöshet och frihet.
Andra vägar
En annan väg att uppnå socialism och statslöshet än genom den borgerliga staten eller arbetarstaten (som båda går i helt fel riktning) är den anarkistiska, frivilliga, vägen. Här sker allt genom alternativa organisationer och frivilliga kontrakt. Det är viktigt att folket skapar mutualistiska banker för att kunna skapa kredit och valuta som inte är beroende av stat eller kapitalister, utan enbart på bankens medlemmars arbete och tillgångar; och där pengar representerar verkligt värde och kan lånas ut i stort sett räntefritt, vilket gör att det inte längre blir möjligt för kapitalister att leva på andras arbete och valutaspekulation. Det är viktigt att arbetare skapar kooperativ där företagen styrs och ägs av dem som arbetar i dem, och där vinsten tillfaller dem. Det är viktigt att alternativa "samhällen i samhället" skapas; där anarkister och mutualister kan leva genom sina principer och helt enkelt skapa statslösa områden; dvs områden där staten inte har auktoritet över folket mer än på papperet (och helst inte ens där). Det är viktigt att alternativa beskyddsorganisationer skapas, så man inte är beroende av statens polis och även kan välja vilken typ av beskydd man önskar - och även har rätten att stå utanför alla typer av sådana organisationer om det mot förmodan är vad man skulle önska. Ifall statens reaktion skulle vara kontrarevolutionär, skulle ingen "arbetarstat" behövas; utan fria beskyddsorganisationer som inte existerar genom tvångsfinansiering eller underminering av individens suveränitet, utan genom frivilliga kontrakt och som en form av ömsesidig hjälp, eller mutual aid, skulle fylla precis samma självförsvarsfunktion som en sådan. Utan all eftersmak av diktatur. I stort sett allt som "arbetarstaten" skulle göra "för folket", skulle folket göra för sig själva. Helt utan tvång, helt utan "proletariatets diktatur" och helt utan stat. Istället för att behålla statlig verksamhet, som ju ska föreställa att vara "folkets verksamhet", bör man privatisera. Men nu pratar jag givetvis inte om kapitalistisk "privatisering", där staten säljer vad folket finansierat till någon kapitalist som även han gjort sig rik på folkets bekostnad; utan verklig privatisering, där alla människor som betalat till företaget ges en del av det, som de sedan kan ha kvar eller sälja eller göra precis vad de vill med. På så sätt får vi verkligt folkägda företag, som inte existerar idag; och förslagsvis kan de säljas till arbetarna inom företagen för bildandet av kooperativa, arbetarstyrda, företag - annars förblir de bara folkägda vilket ju heller inte är fy skam jämfört med statligt eller kapitalistiskt ägande.
Det givna sättet att uppnå ett statslöst samhälle, är väl trots allt genom att använda icke-statliga alternativ? Om jag vill gräva en grop är det väl bättre att börja gräva direkt, istället för att lägga ett lager cement över jorden som jag sedan måste borra sönder innan mitt grävande kan påbörjas?
Till arbetsvärdeteorins försvar...
En vanlig missuppfattning av teorin hos så kallade marginalister, är att den menar att eftersom en produkts värde är arbetet nedlagt i produkten måste köparen nödvändigtvis uppskatta varje produkt med samma mängd nedlagt arbete lika mycket. Härifrån kommer "mud pie"-argumentationen, där man menar att eftersom samma mängd arbete är nedlagt i att tillverka en paj med lera och en med t.ex. körsbär, måste deras värden bli lika stora, och konsumenten måste då uppskatta en paj av lera lika mycket som en körsbärspaj. Detta menar de att man bara behöver se på verkligheten för att upptäcka att det inte stämmer; och drar av det slutsatsen att arbetsvärdeteorin också är det. Visst, mycket riktigt är en körsbärspaj av större nytta för en konsument än en av lera. Men detta menar även arbetsvärdeteoretiker, då de skiljer på samhälleligt nödvändigt arbete och icke samhälleligt nödvändigt arbete. Värdet, dvs det nedlagda arbetet, på de båda pajerna är mycket riktigt lika stort. Det var lika jobbigt för bagaren att göra en paj av lera som en körsbärspaj, och för det arbetet kräver han lika mycket betalning. Konsumentens upplevda nytta av produkten påverkas däremot inte av mängden arbete ledlagt i den; och för att en produkt ska vara "samhälleligt nödvändig" krävs det att konsumentens upplevda nytta av en produkt omsatt i pris är lika hög eller högre än produktens värde, dvs det nedlagda arbetet, uppfattas av producenten. Är konsumentens upplevda nytta lägre, måste antingen produktionsprocessen effektiviseras (och värdet då sjunka till en nivå konsumenten är villig att betala som pris) eller så måste producenten helt enkelt sälja till förlust; och väljer då troligtvis att sluta sälja produkten. Konkurrensen och marknaden avgör ifall en vara innehåller samhälleligt nödvändigt arbete eller inte; gör den inte det är den helt enkelt inte värd att producera då inte efterfrågan för den finns; värdet är för högt för marknadspriset. Därför slutar bagaren att baka pajer av lera, och koncetrerar sig istället på körsbärspajer som konsumenterna är beredda att betala ett pris för som är lika med eller högre än värdet han sätter på sitt arbetes möda. Det förklaras i ett förord till Marx "Filosofins Elände" på följande vis av Friedrich Engels:
"I det nuvarande kapitalistiska samhället producerar varje industrikapitalist på egen hand vad, hur och hur mycket han vill. Men det samhälleliga behovet förblir honom en obekant storhet, såväl vad kvaliteten, arten av föremålen som behövs, som vad deras kvantitet beträffar. Vad som i dag inte kan levereras fort nog, kan måhända i morgon utbjudas vida utöver behovet. Trots detta blir till sist behovet på ena eller andra sättet, illa eller väl, mättat och produktionen inriktar sig i det stora hela till sist på de föremål som behövs. Hur sker denna motsägelsens utjämning? Genom konkurrensen. Och hur åstadkommer konkurrensen denna lösning? Helt enkelt genom att den sänker värdet av de till art eller mängd för samhällets tillfälliga behov obrukbara varorna under deras arbetsvärde och på denna omväg låter producenterna känna att de har producerat antingen överhuvud obrukbara eller i och för sig brukbara artiklar i obrukbar, överflödig mängd."
Att hävda, som vissa faktiskt gör, att arbetsvärdeteorin inte i sin beräkning tar med konsumentens subjektiva värdering av en vara är alltså helt galet. Erbjuds en vara på marknaden till ett för högt pris, jämfört med vad konsumenterna är beredda att betala, måste priset sjunka för att produkten ska vara säljbar. I ett samhälle med fri konkurrens sjunker däremot priset inte bara till den nivå konsumenten är beredd att betala; utan priset sjunker ända till, eller nära, värdet. Erbjuder jag t.ex. korv för 500 kronor styck vill kanske igen köpa den, och jag måste hypotetiskt sänka mitt pris till 10 kronor för att ha en marknad för korv. Det är dock fullt gångbart för mig, eftersom att korven bara kostar 2 kronor för mig att producera (råvaror plus arbetsersättning till mig själv). När andra ser att det finns en marknad för korv kommer däremot en ny aktör också att börja producera korvar, och för att få fördel på marknaden kommer han att sälja sina korvar för 9 kronor styck. Nästa aktör kommer in på 8 kronor, osv. tills priset är nere kring värdet; och då är drygt 2 kronor. Anledningen till att prisbildning fungerar på det här viset under fri konkurrens är just på grund av konsumentens subjektiva värdering av produkterna; däremot bestämmer inte bara den, utan även konkurrensen hos producenterna, en varas långsiktiga pris. Faktum är att det är produktionskostnader som under fri konkurrens i slutändan kommer avgöra priset; är konsumenten beredd att betala mer till en början, kommer ändå konkurrens mellan producenter leda till ytterligare lägre priser - och är konsumenten bara villig att betala ett lägre pris än producentens produktionskostnader, kommer produkten att försvinna från marknaden, efter att de sista producerade produkterna sålts ut till detta lägre pris - dvs till förlust.
För att avsluta måste jag bara lägga in ett citat som visar hur utbredd okunskapen om arbetsvärdeteorin verkligen är idag; i "The Concise Guide To Economics" skriver Jim Cox, som tydligen till och med är professor i nationalekonomi vid Gwinnett Campus på Georgia Perimeter College i Lawrenceville, detta:
"Enligt arbetsvärdeteorin är det så, att om du äter en pizzaslice till lunch, värderad pga arbetstiden nedlagt i den, måste du nödvändigtvis värdera nästa slice lika mycket. Arbetsvärdeteorin förnekar den väletablerade lagen om försvinnande marginalnytta vilken säger att värdet för konsumenten faller med mer konsumtion av varan i fråga. Hur en troende marxist någonsin berättigar upphörande pizzaätande är fortfarande ett mysterium."
Nej, inte riktigt, vilket vi visat på ovan. Däremot stämmer det ju att nästa pizzaslice kommer att kosta dig lika mycket som den förra; priset sjunker inte för att du blir mättare, även om din subjektiva värdering av pizzan gör det, och gör att du kanske föredrar pengarna istället för mer pizza. Denna försökta förlöjling av arbetsvärdeteorin sätter alltså lite krokben för sig själv, och visar istället teorins korrekthet jämfört med författarens, troligtvis något förhastade, poäng - att producentens pris per pizzaslice på något sätt skulle variera beroende på hur mätt konsumenten är. Om vi antar att priset ligger över värdet, kommer däremot långvarig ovilja till att äta pizza leda till att priserna sjunker; ligger priserna däremot på värdet kommer istället antingen produktionsprocessen effektiviseras, om så är möjligt; eller så kommer pizza helt enkelt sluta säljas av producenten och överlåtas till konkurrenterna - och om konsumenternas upplevda nytta av pizza är lägre än samtliga producenters värde, kommer pizza att försvinna från marknaden.
Att arbetsvärdeteorin på något sätt skulle vara "motbevisad" av marginalnytteteorin ställer jag mig alltså väldigt frågande till; speciellt med tanke på att ingen egentlig skillnad finns, mer än att maginalisterna betonar konsumentens nytta snarare än producentens arbetsvärde; medan arbetsvärdeteorin gör tvärtom.
Socialism och frihandel
Den kollektivistiska socialismen kritiserar kapitalismen för dess delvis fria handel - vilken man menar är för fri - och kräver antingen att den avskaffas helt till förmån för planerad ekonomi, eller åtminstone regleras av staten. Individualistiska socialister kritiserar också kapitalismen för dess delvis fria handel - vilken man däremot till skillnad från kollektivisterna menar är för ofri. Frihandelssocialister ser missförhållandena som uppkommer av kapitalism, inte som effekter av kapitalismens så kallade "fria handel", utan tvärtom som effekter av regleringarna i denna handel. På en fri marknad kan man utgå från att jag om jag byter något med dig tjänar på mitt byte, liksom även du gör; annars skulle inte bytet äga rum. Om jag byter till mig en telefon mot en gitarr är det troligt att jag föredrar telefonen framför gitarren, och du föredrar gitarren framför telefonen. Samma sak gäller med arbete; om jag säljer mitt arbete till dig för pengar är det troligt att jag tycker att pengarna du erbjuder mig är minst lika mycket värda som arbetet jag utför åt dig; och du tycker att arbetet du får är minst lika mycket värt som pengarna du betalar för det.
För att ett sådant här byte ska kunna ske med ömsesidig vinst krävs däremot jämlik frihet; vilket inte existerar på den kapitalistiska marknaden. I vägen står statsinterventionen på marknaden som staten och storkapitalet gemensamt kommit överens om under kapitalismens framväxt, och som format samhället till vad det är idag; lagar, skatter, patent, landmonopol, valutamonopol osv. Kapitalist- och jordägarklasserna är inte av naturen kapital- och jordägare, inte heller har de kommit till sina maktpositioner genom att "arbeta hårdare än alla andra och spara sin lön", som naiva och opålästa - eller pålästa och lögnaktiga - högerförespråkare ofta påstår; tvärtom har detta skett genom statsintervention, stöld och våld. För att inte direkt citera Karl Marx (han får vänta ett litet tag), som liberaler av idag generellt antar ljuger om allt han säger av någon anledning, citerar jag istället högerförespråkaren och österrikiske nationalekonomen Ludwig von Mises som i "Socialism" skriver:
"Ingenstans och aldrig har storskaligt ägande av land uppkommit genom marknadens ekonomiska funktioner. Det är resultatet av militärt och politiskt handlande. Det är grundat i våld, och det har uppehållits av våld och enbart våld."
Genom våld och stöld har kapitalister och landägare lyckats inta en priviligerad position i samhället skyddad av staten, vilken sätter dem i överläge mot arbetarklassen och gör att byten inte sker med ömsesidig vinst, utan ofta med vinst för en part på en annan parts bekostnad; och här, naturligtvis, oftast med den priviligerade parten som vinnare. Som Marx nämner i "Kapitalet" kunde fabriksägarna bara få folk att arbeta i deras fabriker efter alla andra alternativ tagits bort för dem; genom t.ex. lagstiftning, beskattning, lurendrejeri och ren stöld. Kevin A. Carson använder här en liknelse och säger att när kapitalisterna var "snälla" och "gav arbetarna jobb" (vilket ofta allvarligt påstås av högerförespråkare och prokapitalister) är det snällt på samma sätt som om staten bryter dina ben och sedan gratulerar sig själv för sin snällhet när den ger dig kryckor. Och visst; utan kryckor skulle du inte kunna ta dig fram - men ett bättre handlande av staten vore ju att inte bryta dina ben från första början.
Eftersom kapitalism alltså inte är frihandel, utan lagar och patent skyddar produkter från konkurrens och bestämmer vilka produkter vi får och inte får handla med, landmonopol förhindrar folk från att bruka land utan att betala avgifter till parasiter, valuta- och bankmonopol hindrar folk från att handla som de vill och tvingar dem att betala ränta, statliga monopolföretag och skatter tvingar folk att betala för produkter och tjänster de inte vill ha, osv. kan man inte på något sätt påstå att de äganderelationer ett sådant här system leder till skulle vara legitima. Inga överenskommelser utgår från frihet och jämlikhet, även om det kanske kan se ut så ifall man inte analyserar de kapitalistiska strukturerna djupare. Frimarknadsanarkisten Per Bylund gör en jämförelse med yttrandefrihet i artikeln "Free Market Thinking: Not Applicable":
"...själva valet är frivilligt [...] men valet är fortfarande fattat i en omgivning där de flesta val har blivit tvångsmässigt borttagna och där väljaren är fråntagen möjligheten att göra valen han eller hon kunnat göra på en fri marknad. Det är som att säga att du har yttrandefrihet - men du får inte säga X, Y, Z eller A, B, C, D, E, F, G, H, I, J och K. Det är inte yttrandefrihet - det är reglerat, och vad du väljer att säga beror nödvändigtvis på vad du inte tillåts prata om."
Med bakgrund av detta ser frihandelssocialister att frihandel inte existerar i dagens samhälle (om handeln sker inom lagens ramar) och att den därför knappast kan beskyllas för de orättvisor som existerar i samhället. Även Marx menade ju att frihandel inte var att beskylla för snefördelningen, utan de avgörande faktorerna var snarare våld och stöld. Att frihandel skulle vara anledningen menade han tvärtom vara en "borgerlig barnsaga", som borgerliga kapitalistapologister använder för att rättfärdiga dagens orättvisa, som de med denna saga som sanning menar skulle vara baserad på de fattigas fria val. Ändå gör sig även kommunister ofta skyldiga till att tro på den här sagan, varför de drar slutsatsen att planerad ekonomi krävs; vilket däremot är en felaktig slutledning på grund av en felaktig historieuppfattning.
Vilken slags socialism förespråkar då mutualisterna? Jo, en fri marknad, där arbetarna själva styr sina liv och bestämmer vad de vill göra. Mutualismen förespråkar egenföretagande och arbetarkooperativ, där arbetare tillsammans styr och äger företag och konkurrerar mot andra på en fri marknad. Kommer några överens om att planering av ekonomin krävs är det upp till dessa individer att frivilligt ingå i en plan - som däremot inte tvångsinblandar folk som vill hålla sig utanför; kommer andra överens om att kapitalistisk produktionsstruktur är vad deras företag kräver så är det upp till dem att fatta det beslutet. I och med de avskaffade privilegierna och monopolen som leder till snefördelning kommer troligtvis av detta inget klassamhälle växa fram; och de rester av det gamla klassamhälle som under mutualismen finns kvar kommer troligtvis dö bort då det inte är troligt att arbetare vill fortsätta betala delar av sin lön till kapitalister och jordägare när de har valet att helt enkelt inte göra det; vilket blir en reell möjlighet då deras statsuppbackade privilegier försvinner. Att ta bort privilegierna, för att återknyta till Carsons liknelse med att staten bryter dina ben, är att låta dina ben läka så du kan gå på dem igen; snarare än att fortsätta slå på dem så att du i all evighet kommer att vara beroende av dina kryckor.
Vänster eller höger?
Troligtvis är det tron att man genom staten ska "kuva sin motståndare" som ledde till att utvecklingen i Öststaterna blev som den blev - när man en gång fått smaka på makten vill man inte gärna lämna ifrån sig den - men tanken var även hos kommunisterna att staten skulle försvinna; och gjorde man inte det kunde det inte "bli tal om frihet"; vilket det ju heller inte blev. Här blir det pinsamt uppenbart att den naiva höger-vänsteruppfattningen med höger som antistat och vänster som statsförespråkare helt enkelt är fel. Ännu mer uppenbart blir det då man blandar in vänsteridéer som brukar kallas extremvänster, dvs frihetlig socialism och anarkism, i kakan; då förespråkar man inte ens staten som metod för att uppnå statslöshet! Hur kan man då dela upp höger och vänster? Jag skulle säga att vänster är de idéer som syftar till att utveckla samhället framåt, ge makten till folket och sträva efter dess frihet och jämlikhet. Höger är de idéer som syftar till tillbakahållande av samhällets utveckling för elitens kortsiktiga vinning, samt elitism snarare än folkmakt - att en elit, må det vara statspriviligerade kapital- och landägare, diktatorer eller monarker, ska leda massorna som de anser inkapabla att leda sig själva (men de säger det givetvis inte rakt ut, förutom i fallet extremhöger). Denna skillnad syns tydligt, även inom libertarianismen, där vänsterlibertarianer tror att folket själva klarar av att styra sina liv; medan höger"libertarianer" ofta skriker efter nattväktarstater, skatter, statsinterventioner i ekonomin som syftar att hålla arbetarklassen nertryckt till kapitalisters och landägares fördel, osv. "Men anarkokapitalismen är ju jättefrihetlig" kommer högerförespråkare nu att säga; "lika frihetlig som mutualismen!". Jo, det är mycket möjligt; men en högerförespråkare som hävdar detta har missat att anarkokapitalister oftast inte bara ser sig själva som vänster, utan extremvänster, och ser kommunism och kollektivistisk socialism som ideologier till höger om anarkokapitalismen; eftersom de, som anarkokapitalismens "fader" Murray N. Rothbard menade i "Left and Right: The Prospects of Liberty", är idéer som försöker uppnå vänsterideal som frihet och jämlikhet; men medan man använder sig av högermetoder som statsintervention, nationalisering av produktionsmedel, tvång över individen, osv. för att uppnå dessa mål. Anarkokapitalisten Karl Hess skriver i sin artikel "The Left-Right Spectrum" att:
Faktum är att högern i Sverige motsatt sig de flesta förändringar som varit av frihetlig natur i vår historia; till och med själva rösträtten! Ser man däremot på frihetsförespråkare, har de nästan uteslutande sett sig som en vänsteropposition till det existerande statsskicket och den reaktionära eller konservativa högern. Och så är det än idag; både socialistiska mutualister och individualanarkister, och kapitalistiska anarkokapitalister (som däremot förespråkar en frihetlig "kapitalism" som är mer lik mutualismens socialism än faktiskt existerande auktoritär statskapitalism) ser sig som delar av en frihetlig vänsterrörelse. Karl Hess skriver även i ovan nämnda artikel att:
Slutsatsen hos de frihetliga ideologierna blir således att vänster representerar folkmakt, jämlikhet och viljan att utveckla samhället framåt; medan högern representerar elitism (vilket är otroligt tydligt om man ser till dess historia) - varför den frihetliga rörelsen självklart ställer sig på den yttersta vänsterkanten. Då vänsteridéer innebär ökad statsintervention, är det för att på längre sikt avveckla staten och ge individen ökad frihet. Vissa idéer, som t.ex. socialdemokratin i Sverige eller marxism-leninismen i Sovjetunionen, tappade däremot totalt detta mål, och staten blev istället ett självändamål - och går således inte längre direkt att kalla vänsterrörelser, utan de blir då, som Karl Hess beskriver ovan, bara högerrörelser med vänsterterminologi. Denna utveckling bör vara talande för dagens vänster; att idéer som strävar efter socialism genom centralism i regel inte verkat fungera utan resulterar istället i stagnation och högervridning - ren frihetlig och individualistisk socialism kanske är vägen för vänstern i framtiden, om man tar någon lärdom av historien?
"Piratkopiering" - rätt eller fel?
Mutualismen - liksom vänsterlibertarianism i allmänhet - erkänner inte immateriell äganderätt, dvs exklusivt ägande av en t.ex. en idé eller annat som går att reproducera utan skada för den reproducerade produkten. Äganderätt uppkommer som en nödvändighet på fysiska ting, då jag inte kan ha ditt bord i mitt kök, samtidigt som du också har ditt bord i ditt kök. Om jag tar bordet från ditt till mitt kök innebär det att du blir utan bord, och detta är då stöld - då jag från dig tar något som rättmätigt är ditt. Vore detta möjligt - att vi båda kunde ha ett enda bord i båda våra kök, och vi båda kunde använda bordet fritt och utan restriktion från den andres användande; du skulle kunna bjuda din familj på middag vid det hemma hos dig samtidigt som jag skulle kunna måla det rött hemma hos mig utan att ditt bord påverkas av vad jag gör med mitt och vice versa, trots att det är samma bord - då skulle äganderätten över huvud taget vara totalt onödig, då man kan producera utan arbete och ansträngning. Om jag fritt, utan skada för någon annans egendom, skulle kunna duplicera bilar, hus, mat eller kläder; vad skulle då vara felet med detta?
För så kallad "immateriell egendom" är detta precis hur verkligheten ser ut. Jag kan visserligen duplicera vad jag vill och ge bort det eller sälja det, utan att det skadar någon annan; men gör jag det blir jag straffad av staten, då den inte tillåter det. Varför? kan man fråga sig. Om jag köper t.ex. en CD-skiva med musik, är skivan inte min? Ja, säger sunt förnuft. Nej, säger dagens lagstiftning. Du får inte med skivan göra vad du vill; du får inte spela upp den i olika sammanhang utan att betala royalties, du får inte kopiera den och dela med dig av den till dina vänner, osv.
Rent logiskt kan man ju tycka att en skiva, efter att jag bytt den mot mina 189 kronor, bör tillhöra mig, och att jag då med den får göra vad jag vill. Det är faktiskt det enda logiska alternativet. Idag kan vi genom teknologiska framsteg dela med oss av våra inköpta produkter till personer som själva inte har råd med dem, utan att förlora en enda krona på detta själva, men vi får inte. "Staten och kapitalet" står, som så många gånger förut, i vägen för samhällets utveckling. Vi kan däremot tacka för att det tagit en sådan tid för staten och kapitalet att snickra ihop något så pass utvecklingshämmande som "immateriell äganderätt" och patent; annars kanske vi skulle varit fast i stenåldern! Clarence Lee Swartz belyser redan 1927 det här på ett utmärkt sätt i "What is Mutualism?" där denne skriver:
"Att ge en individ patent eller copyright på något förnekar alla andra individer deras frihet att använda samma fakta, eller utveckla liknande idéer, och använda dessa idéer för personlig vinning. Och ett sådant förbud bryter mot lagen och jämlik frihet, oavsett om det bara gäller ett år eller all evighet, förutom att orättvisan i det senare fallet skulle vara så tydlig att dess egen förfärlighet skulle kväva dess åtlydnad. Låt oss anta att patent och copyright hade existerad från civilisationens begynnelse och att alla uppfinnare hade åberopat sina "rättigheter". Då skulle vi ha royalties på hjulet, sågen, kniven, yxan, plogen, olika processer i tillverkningen av pengar, papper, eld, glas, gångjärn, fjädrar, lås, skor, bläck, alfabetet, musikalisk notskrift, siffror, matematiska metoder, bokföring, etc., etc. Faktum är att utvecklingen skulle blivit så efterbliven att många av dessa saker inte ens kunnat användas fullt ut än idag."
Jag bör alltså ha rätt att göra vad jag vill med vad jag köpt. Annars bör produktens säljare inte sälja produkten till mig utan behålla den själv, ifall denne inte är redo att överlåta äganderätten till mig. Om vi fortsätter på det påbörjade spåret med musik och CD-skivor är det självklart ett brott av mig att bryta mig in i en musikers privata studio eller hem och stjäla hans musik utan hans tillåtelse, och sedan publicera den. Att däremot köpa hans skiva, kopiera den då jag betalat för den och sedan sälja den vidare - kan inte vara ett brott, då jag inte stulit något av någon; och lagar som straffar sådant straffar inte brott, utan frihandel. Än värre är de som döms för brott för att gratis delat med sig av sin egendom; de som inte ens haft någon egen vinning av det - i sådana fall är det sannerligen staten, inte individen som är den verklige brottslingen!
Finns alternativ?
Hur ska vi då lösa detta? Å ena sidan verkar ju immateriell äganderätt och pantent helt förkastligt, men å andra sidan måste väl artister ha betalt de med? Absolut! Men inte på bekostnad av varken vår frihet som individer, eller samhällets utveckling. Ett alternativ är att artisten spelar in en skiva, och säljer den inte förrän han fått så mycket betalt för den som han vill ha - säg 100 000 kronor - vilket hans fans får betala in till ett konto, och när kontot når 100 000 släpper han musiken fri; för vem som helst att ladda hem, kopiera, sälja vidare - eller köpa artistens officiella släpp för 189 kronor, som garanterat kommer tilltala inbitna fans ändå. Får artisten inte ihop 100 000 kronor tycker marknaden helt enkelt inte att hans musik är värd det priset; och hans upplevda värde av sitt verk är helt enkelt för högt för konsumenternas upplevda nytta, vilket leder till att priset blir för högt för marknaden. Här får artisten välja om han vill sälja till "förlust" eller helt enkelt dra tillbaka sin musik och ge fansen som betalat in pengar på hans konto sina pengar tillbaka (förutsatt att de har bevis på transaktionen).
Ett annat alternativ är att artisten helt enkelt säljer skivor som idag, och de som vill köper dem medan andra kopierar dem av någon som köpt dem och vill dela med sig av dem. Får artisten inte nog för att klara sig på skivförsäljning måste han kanske helt enkelt arbeta; dvs spela live och ta inträde för det, sälja t-shirts osv. Klarar han sig inte på sina inkomster här får han ta ett extrajobb och på så sätt finansiera sin musikaliska karriär, om han tycker att det är värt det; om han brinner för sin musik. Att tänka sig artistens arbete i studion som någon han ska kunna luta sig tillbaka och leva på i all evighet genom royalties och försäljningsintäkter är ologiskt, och är ett onaturligt tillstånd som hittills fungerat genom att tekniken legat så pass efter (men även då krävt lagstiftning i ryggen). Nu, när tekniken kommit ikapp industrin, måste artisten arbeta för att få sin lön, liksom alla andra yrkesgrupper; eller helt enkelt försöka stoppa utvecklingen genom lag - vilket ju helt klart är fel väg att gå, ur alla moraliska aspekter.
(Och här berör vi inte ens att det ofta är skivbolagen som kammar hem de stora vinsterna på artister, utan antar att artisterna är de ensamma aktörerna, då artister och CD-skivor bara är representanter för valfri producent av "immateriell egendom" och valfri enkelt och billigt reproducerbar vara som skyddas från konkurrens av lag. I verkligheten i fallet musik går teknologin mer mot skivbolagens undergång än speciellt negativa effekter för själva artisterna, som ju också upplever många positiva aspekter av framstegen i utveckling.)
Så, för att sammanfatta: Vill du sälja en tröja som ser precis ut som en märkeströja, en bok vars innehåll du kopierat av en annan författare, en musik-CD du kopierat eller ett musikstycke du framför men inte skrivit själv, osv. bör det vara din fulla rättighet på en fri marknad. Så länge detta inte är fallet, går marknaden på inget sätt att kalla fri. Det enda patent och immateriell äganderätt leder till är artificiellt höga marknadspriser - vilket är följden av alla typer av monopol - som ger vinst till den monopolinnehavande producenten, på bekostnad av alla andra producenter som inte får vara med och konkurrera, och givetvis ytterst på bekostnad av konsumenterna som måste betala de artificiellt höga priserna. I krisen branscher beroende av immateriell egendom hamnat i gäller det att hitta nya alternativ; inte att frysa utvecklingen.
Ny mutualistisk blogg - en presentation
Välkommen!
Detta är en blogg som i huvudsak ska inriktas på att sprida kunskap om mutualism; en socialistisk och anarkistisk frihandelsidé vars rötter man generellt brukar säga hittas hos Pierre-Joseph Proudhon i Frankrike och Josiah Warren i USA. Denna blogg kommer i mångt och mycket att utgå ifrån den ytterligare uttalat individualistiska mutualism som förespråkades av senare individualanarkistiska tänkare så som Benjamin R. Tucker, som han själv kallade anarkistisk socialism.
Vad är då mutualism? I korthet skulle man kunna säga att det är en ideologi som försöker uppnå socialism genom frivillighet; till skillnad från många andra socialistiska idéer som t.ex. kommunism som förutsätter ett statligt tvång över individen. I ett kommunistiskt samhälle ska inga produktionsmedel ägas individuellt, utan allt ska ägas gemensamt - eller "kommunistiskt". Detta är, enligt mutualister, oförenligt med individuell frihet - och för att se till att alla produktionsmedel verkligen ägs gemensamt krävs någon slags stat som ser till detta. Mutualister ser rätten till individuellt ägande som en grundläggande förutsättning för friheten.
De fyra monopolen
Vad är då vägen till socialism enligt mutualisten? Det viktigaste är att avskaffa de statsmonopol som förhindrar verklig frihandel, och som gynnar en kapitalistklass och en landägande klass på arbetarklassens bekostnad. Benjamin R. Tucker identifierade de fyra viktigaste monopolen en kapitalistisk ekonomi kännetecknas av, som står i vägen för en fri marknad. Han såg där landmonopolet som gör det möjligt för land"ägare" att ta ut en kontinuerlig avgift, en slags privat skatt, från den produktive brukare som verkligen brukar landet och därför borde ha rätten till det - inte alls olikt en stat i en statskapitalistisk ekonomi. Land"ägaren" som kräver pengar av brukaren har här en enbart parasitär natur.
Det andra monopolet var pengamopolet, genom vilket staten tar sig rätt att bestämma vilken valuta som genom lag gäller som betalningsmedel inom ett givet geografiskt område, och genom denna beskattar sina invånare på samma sätt som land"ägaren" beskattar brukaren av jorden. Det ger även pengar ett värde som räntebärande handelsvara, snarare än bara "handelsförenklare"; vilket mutualister genom upprättandet av medlemsägda, näst intill räntefria, banker - med pengar motsvarande verkligt värde - vill motverka.
Det tredje monopolet var patent, vilka inte är annat än statsstyrkta monopol på en specifik produkt till en specifik producent vilket, speciellt nu för tiden, hämmar fri konkurrens otroligt mycket. Det gynnar monopolinnehavaren, som kan ta ut artificiellt höga priser och kamma hem en enorm profit - på hela resten av samhällets bekostnad; liksom är fallet med alla monopol. För hur fri är en marknad, där individen inte får konkurrera med vilka varor hon vill?
Det fjärde monopolet ansåg Tucker vara tullavgifter, vilka väl inte kräver någon vidare förklaring - de innebär helt enkelt att staten tar betalt för att vissa aktörer ens ska få delta på marknaden; vilket givetvis är helt oförenligt med en fri marknad.
När dessa härskarklassens privilegier är försvunna kommer härskarklassen försvinna med dem - något avskaffande av lönearbete genom våld, eller tvångskollektivisering av egendom, behövs inte och kan i många fall vara direkt kontraproduktivt. Att istället satsa på ett avskaffande av lönearbetet genom att skapa producentkooperationer där arbetarna själva äger och kontrollerar produktionsmedlen, samt göra övrig egendom ägd direkt av dem som arbetar med den genom t.ex. den generalstrejk som förespråkas av anarkosyndikalister är en bättre väg framåt.
Mutualismen förespråkar fritt företagande, och att arbetare organiserar sig i arbetarkooperativ där ett företag kräver mer än en deltagande. Arbetarkooperativ är dock inte på något sätt ett krav (som många kollektivistiskt socialistiska ideologier ställer) utan snarare ett sätt arbetare av egennytta vinner så mycket inflytande de kan över företaget, och får ut så mycket de kan från det; genom direkt demokrati på arbetsplatsen. Utan statsprivilegier kommer kapitalister och (före detta) land"ägare" inte längre ha speciellt mycket inflytande på arbetarna. Kapitalistisk produktion tillåts givetvis även under mutualistisk ekonomi där fria kontrakt om sådan ingåtts av inblandade parter - hur skulle det annars kunna kallas en fri marknad? - men kapitalisten kommer här tvingas betala arbetaren sitt arbetes, näst intill, fulla värde; hur skulle han annars klara konkurrensen från arbetarkooperativen och de närmast obegränsade möjligheterna till eget företagande som mutualistiska bankers billiga kredit och landmonopolets avskaffande lett till? Detta är alltså inget tvång som måste läggas på kapitalisten - utan helt enkelt en naturlig konsekvens av en genuint fri marknad.
Mer djupdykande i olika aspekter av mutualismen och anarkismen kommer i senare inlägg, samt analyser av och åsikter om aktuella frågor; men vad mutualismen i grunden står för hoppas jag kommer fram av detta, inkompletta, skrapande på dess yta.
