mutualism

Anarkistiska mutualister ställer sig givetvis emot alla former av statlig egendom - då vi som anarkister är emot staten över huvud taget. Men hur bör vi behandla den statliga egendom som faktiskt finns redan? Det är en svår fråga, som är mycket svårare att svara på än många vulgära liberaler, libertarianer och anarkokapitalister vill göra gällande. Som förklarats i tidigare inlägg på denna sida byggs den kapitalistiska ordningen upp av lagar och regler som staten och kapitalister tillsammans kommit överens om, och som utgör grunden för hur aktörer tillåts agera på den ekonomiska spelplanen. Av detta följer att stat och kapitalister är kugghjul i samma korporativa system; där staten gjort sig rik med kapitalisternas hjälp, och de stora kapitalisterna gjort sig rika med hjälp av staten. Både hos staten och hos de stora kapitalisterna finns idag en väldigt stor makt centraliserad, som ett resultat av hur vi tillåts agera på marknaden. Inte som ett resultat av marknaden i sig, utan hur staten tillåter oss agera på denna.

Man kan alltså inte, som många i högern gör, bara säga "privatisera, privat egendom är inte statlig!". För det skulle jag nog vilja mena att den i princip är, om privatiseringen går till på ett sådant sätt - vilken den normalt gör - att man säljer statlig egendom till någon som gjort sig rik genom statsintervention, och därigenom - med statens hjälp - har råd att köpa statens egendom. Vad man gör är inte att flytta makten från tyrannen till folket; vad man gör är att flytta makten från en tyrann till en annan - som mycket väl kan vara ännu värre. Man flyttar makten från en aktör i det korporativa systemet, till en annan; och stärker samtidigt monopolkapitalismens makt, hellre än att försvaga den (vilket ur frihetlig synpunkt alltid måste vara målet). Hur? När statlig egendom fortfarande är statlig så har folket nästan ingen, men åtminstone en liten makt över den. Statlig egendom kan enklare privatiseras på riktigt (vi återkommer med vad det betyder) än egendom privatiserad till stora kapitalister. Enkelt sagt - ett statligt företag kan komma att tillfalla folket enklare än ett kapitalistägt, som folket inte har något alls att göra med.

Problemet med "vanlig privatisering", där staten säljer folkets rättmätiga egendom till kapitalister, är alltså att man inte löser problemet med den centraliserade egendomen som ett resultat av statsintervention. Bara för att staten inte längre officiellt äger egendomen blir den inte per automatik fri från det statsmonopolkapitalistiska systemet; i vilket de stora kapitalisterna är minst lika goda kålsupare som staten. Tvärtom kan egendomen ofta ytterligare cementeras in i denna ordning genom att frigöras från staten och hamna i privata händer, där folket inte längre har någon rätt att säga varken bu eller bä om hur t.ex. ett företag sköts.

Privatisering på riktigt

Det alternativ som framförs av mutualister är verklig privatisering av statlig egendom. Istället för att sälja ut den egendom som folket finansierat i alla de år den tillhört staten, så bör den tillfalla dess rättmätiga ägare - folket som slitit för den! Ska t.ex. ett företag privatiseras, är ju den självklara lösningen att det tillfaller de anställda på företaget, som sedan tillsammans kan driva det som ett kooperativ. Makten decentraliseras helt enkelt till de människor som faktiskt arbetar i respektive företag, och övrig egendom decentraliseras helt enkelt till minsta möjliga enhet som har möjlighet - och rätt genom arbete - att sköta om den. Någon sådan rätt genom arbete kan dagens kapitalister inte sägas ha; de har ofta inte haft något alls att göra med företagen de köper innan de faktiskt köpt dem. Skattebetalare pumpar in pengar till statens företag, medan arbetare sliter för dem - varefter skattebetalarnas pengar och arbetarnas slit till slut belönar en kapitalist som blivit rik genom det statsmonopolkapitalistiska systemet, som får ta över företaget och avnjuta de vinster som genereras. Innan vulgära libertarianer som läser detta hoppar av stolarna, så kan det vara värt att påpeka att detta inte är någon inställning som är exklusiv för socialistiska anarkister; alla konsekvent frihetliga tänkare delar denna inställning. Till och med anarkokapitalismens grundare Murray Rothbard argumenterar i artikeln Confiscation and the Homestead Principle från 1969 att statliga företag - och även företag som får ekonomisk hjälp från staten - bör tas över av arbetarna på företagen. Det är helt enkelt det enda konsekvent frihetliga alternativet, som inte enbart resulterar i ett stärkande av den monopolkapitalistiska ordning som råder idag.

Staten och kapitalet sitter i samma båt...

Att staten skulle försvagas för att företag som tjänar enorma summor - på grund av statens interventioner i ekonomin - får ta över statens företag är en av den vulgära libertarianismens största felslut (eller medvetna lögner). Bara för att staten äger mindre egendom, gör det inte att det statliga maskineriet har mindre makt; som vi sett kan det ofta bli precis tvärtom. Stora kapitalister, vars intresse är att staten fortsätter fungera som ett skydd för dem mot konkurrens från andra företag (eller länder, för den delen), kommer alltid att vilja bibehålla statens makt när det passar deras intressen, och därmed enbart göra staten till en starkare aktör. Ju mer som privatiseras till stora kapitalister, desto mer kommer också kapitalisterna ha att säga till om i hur staten ska agera - man kan ställa ekonomiska ultimatum där staten, även om den skulle vilja, inte kan agera annorlunda än kapitalisterna kräver. Istället för att bara ha en stat som är uppbyggd på tvång och fungerar ineffektivt, så kommer vi alltså ha en stat som är uppbyggd på tvång och fungerar ineffektivt - och där kapitalister bestämmer över vad staten faktiskt ska göra. Staten och kapitalet sitter mycket riktigt i precis samma båt här; att kapitalister får mer makt och egendom på statens bekostnad innebär inte att staten försvagas, då även kapitalisternas intresse ligger i att ha en stark stat som hjälper dem att upprätthålla det system som gjort dem rika. Att, som många liberaler förespråkar, försöka begränsa statens makt genom att ge en del av den till stora kapitalister är ungefär en lika utmärkt strategi som att försöka utjämna förutsättningarna i en fotbollsmatch genom att ge det vinnande laget en straffspark. Stora kapitalister och staten spelar inte i olika lag; de spelar i samma lag - där folket spelar i det andra, och blir det lag som tvingas försvara sig mot statens och kapitalisternas återkommande straffsparkar som liberalerna ser till att de får.

"Privatisering på riktigt", dvs decentralisering av den ekonomiska makten som staten idag besitter till de anställda på de statliga företagen, är det rimliga alternativet till statlig egendom - som faktiskt begränsar statens makt, snarare än förstärker den. Istället för att makten ska skickas fram och tillbaka mellan de aktörer som faktiskt redan styr samhället, så bör mer skickas till de människor som inte idag får vara med och styra (mer än ett par minuter vart fjärde år, förstås). För det säger sig ju nästan självt att ett brytande med den rådande ordningen måste bestå av ett förflyttning av makt från dem som har till dem som inte har; snarare än från den ena som har till den andra som har - och som redan styr tillsammans!

Fram till den verkliga privatiseringen?

Vad bör man göra med statlig egendom fram till den tid då en verklig privatisering - en decentralisering av den ekonomiska makten - faktiskt kan äga rum? Det är den riktigt svåra frågan; och den har nog, tyvärr, inte något allmängiltigt svar. Som anarkist är det självklart att man motsätter sig förstatliganden - vi vet vad det leder till, och det är varken frihet eller socialism, utan byråkratstyre. Som anarkist är det däremot också självklart att man motsätter sig privatiseringar som enbart förstärker statens och kapitalets roll i samhället - på folkets bekostnad. Vad man ska göra med statlig egendom, som redan finns, när decentralisering av den ekonomiska makten ännu inte är något alternativ - det är desto svårare att ta ställning till. I många fall är det fördelaktigt om egendomen faktiskt finns kvar i statens händer - på så vis kan den någon gång i framtiden decentraliseras och privatiseras på riktigt. I andra fall, där staten verkligen missköter sin hantering av egendomen, är det fördelaktigt för folket, som konsumenter, om den privatiseras - även om detta innebär att kapitalister kommer åt vad folket egentligen har rätt till. En mutualistisk anarkists inställning till statlig egendom idag är alltså en väldigt ambivalent sådan; den är helt förkastlig, men tyvärr ofta det bästa av två dåliga alternativ; det alternativ som faktiskt gynnar staten och kapitalet minst. Med det inte sagt att alla privatiseringar är av ondo - redan idag tas vissa statliga och kommunala uppgifter över av kooperativ och liknanade, och det är naturligtvis positivt; men jag har väldigt svårt att se hur ett bollande av egendom emellan två företrädare för den korporativa staten - staten och kapitalet - på lång sikt skulle gynna någon annan än just staten och kapitalet. Statlig och kapitalistägd egendom är ett val mellan pest och kolera; men jag skulle vilja säga att statlig egendom ofta är att föredra, helt enkelt för att den är möjlig (om än svår) att kräva från staten, och omvandla till t.ex. kooperativ och andra former av fria organisationer som förhoppningsvis, på lång sikt, kan bli grundstenarna i ett frihetligt socialistiskt samhälle. Att ställa sådana krav på privata kapitalister har visat sig vara väldigt svårt; egendom som privatiserats till kapitalister får vi inte igen, även om det är våra skattepengar som betalat för den.

Inställningen till statlig egendom är däremot, som sagt, en väldigt svår fråga, som inte i någon större utsträckning behandlades av de klassiska anarkisterna; för dem stod striden mellan frihetlig socialism och förstatligande statssocialism på en marknad där det mesta var privatägt - det korporativa och väldigt förstatligade samhälle vi har idag hade ännu inte växt fram. Idag är det däremot något man måste ta ställning till; hur ska vi på bästa sätt kunna göra den egendom som staten äger till decentraliserad och privat-/kooperativ-, men fortfarande folkägd, sådan - och hålla den borta från att bli ännu mer intrasslad i den statsmonopolkapitalistiska djungeln? Hur kan vi bygga en frihetlig socialism, då vi redan har ett misslyckat statssocialistiskt projekt - som istället för socialistiskt blev korporativt och statsmonopolkapitalistiskt - att först göra oss av med? Det enda alternativet är decentralisering och självstyre, och en kamp för att avskaffa de kapitalistiska monopolen och privilegierna.

Avslut

Varken ett konsekvent vurmande för statlig egendom, som moderna socialdemokrater och kommunister ofta står för - eller ett konsekvent vurmande för privatiseringar, som moderna liberaler ofta står för - är däremot något alternativ för en mutualist, eller någon som på allvar förespråkar frihet och/eller socialism. Den gamla marxistiska vetskapen om att den borgerliga staten enbart är en överbyggnad genom vilken de härskande klasserna styr samhället måste återigen bli klart för kommunister och socialdemokrater, och liberaler måste förstå att ökad frihet i samhället och privatiseringar av statlig egendom till andra aktörer i det statsmonopolkapitalistiska systemet inte leder till ett friare samhälle. Och anarkisterna måste på allvar tänka över problemet; hur ska vi kunna decentralisera makten och ekonomin?

En av anarkokommunismens verkliga klassiker är utan tvekan Peter Kropotkins "The Conquest of Bread". När jag diskuterar anarkism med självutnämnda "anarko"kommunister slänger de ofta ur sig "läs den och lär dig vad riktig anarkism är, så du slutar upp med att förespråka människors fria val och erkänner kollektivets (kommunisternas) ställning över individen!", i bästa auktoritära andra, som inte riktigt passar ihop med vad boken faktiskt menar. Detta har börjat dyka upp så ofta att jag bestämde mig för att recensera boken med fokus på vad den egentligen säger om fria val, rätten att stå utanför det kommunistiska samarbetet och individens ställning.

Boken i sig är ett försök att undervisa om, och propagera för, anarkokommunismen. Kropotkin tar upp allt från hur mat bör fördelas i ett anarkokommunistiskt samhälle till hur man på bästa sätt uppnår samhället i fråga. Större delen av boken tar upp hur samhället bör se ut i de anarkokommunistiska samarbetena. Detta verkar av många missuppfattas som att Kropotkin förespråkar auktoritär kommunism, och vill att alla ska tvingas in i detta system; även om han gör det väldigt tydligt att han tar avstånd från sådan kommunism, och istället förespråkar frihetlig, anarkistisk, kommunism.

Vad skriver Kropotkin egentligen angående egendom? Kommunist som han är vill han givetvis göra sig av med den privata egendomen, och istället - i det anarkokommunistiska samhället - se egendomen som gemensam och delad av alla i samhället. Detta samhälle skall ingås i genom fria kontrakt där man tar på sig att utföra en viss mängd arbete i utbyte mot, praktiskt taget, allt man vill ha ur samhällets gemensamma produktion. Ett sådant kontrakt kan se ut så här:

"Take, for example, an association stipulating that each of its members should carry out the following contract: "We undertake to give you the use of our houses, stores, streets, means of transport, schools, museums, etc., on condition that, from twenty to forty-five or fifty years of age, you consecrate four or five hours a day to some work recognized as necessary to existence. Choose yourself the producing groups which you wish to join, or organize a new group, provided that it will undertake to produce necessaries. [...] For this work we guarantee to you all that these groups produce or will produce.

But if not one, of the thousands of groups of our federation, will receive you, whatever be their motive; if you are absolutely incapable of producing anything useful, or if you refuse to do it, then live like an isolated man or like an invalid. If we are rich enough to give you the necessaries of life we shall be delighted to give them to you. You are a man, and you have the right to live. But as you wish to live under special conditions, and leave the ranks, it is more than probable that you will suffer for it in your daily relations with other citizens. [...] And lastly, if it does not please you, go and look for other conditions else where in the wide world, or else seek adherents and organize with them on novel principles. We prefer our own." That is what could be done in a communal society in order to turn away sluggards if they became too numerous."

Här blir det alltså tydligt att Kropotkin inte alls förespråkar samma auktoritära kommunism som den som förespråkas av många statskommunister som kallar sig "anarko"kommunister, och uppmanar till att läsa böcker de uppenbarligen inte öppnat själva. Här skriver Kropotkin att om man inte gillar kommunismen är man fri att inte bidra till, och delta i, det kommunistiska samhället - givetvis under förutsättningen att man inte heller får vara med och dela på kommunisternas produktion - och att man även, om man föredrar det, är fri att organisera sig på ickekommunistiskt vis med andra som föredrar samma modell som man själv gör. Detta är precis vad anarkosocialister, mutualister och individualanarkister också förespråkar! Vem som helst är givetvis fri att starta upp ett kommunistiskt samhälle "inom ramarna" för så väl individualanarkismen som mutualismen; under förutsättningen att det är ett samhälle som är fritt att välja bort för den som vill - vilket är precis vad Kropotkin skriver. Det finns alltså ingen motsättning mellan olika typer av anarkister här; där meningarna skiljer sig är helt enkelt vilken ekonomisk modell man anser är att föredra i ett anarkistiskt samhälle.

Vidare är det klart att vad han menar med "privat egendom" är densamma som Proudhon syftade till när han skrev att "egendom är stöld". Dvs den egendom som är ett reslutat av exploatering, våld, stöld och statlig intervention. Sådan privat egendom tar alla anarkister avstånd från, inklusive den mest råbarkade individualist; därför är det rimligt att säga att alla anarkister är emot privat egendom, men inte på det sätt vulgär"anarko"kommunister uppfattar det. Den egendom som uppstår ur verkligt arbete, utan exploatering och stöld, är anarkister inte emot. Inte heller anarkokommunister; vilket Kropotkin visar tydligt:

"We are bidden to consider the hard case of some poor fellow who by dint of privation has contrived to buy a house just large enough to hold his family. And we are going to deprive him of his hard-earned happiness, to turn him into the street? Certainly not. If his house is only just large enough for his family, by all means let him stay there. Let him work in his little garden too; our "boys" will not hinder him--nay, they will lend him a helping hand if need be."

Anarkokommunister förespråkar naturligtvis inte heller sådan egendom, utan vill helst att alla deltar i det kommunistiska samarbetet, men erkänner absolut rätten för individen att kontrollera sitt arbetes frukter; vilket klart skiljer anarkistisk kommunism från auktoritär sådan. Att Kropotkin respekterar sådan egendom blir ännu klarare när han rakt ut försvarar människors rätt att leva under individualistiska former och äga jord genom besittning och bruk, om det är vad människor vill göra:

"Probably also various mining districts and industrial centres would hasten to rid themselves of "owners" and "masters," and form themselves into free groups. But many country places have not advanced to that point. Side by side with the revolutionized communes such places would remain in an expectant attitude, and would go on living on the Individualist system. Undisturbed by visits of the bailiff or the tax-collector, the peasants would not be hostile to the revolutionaries, and thus, while profiting by the new state of affairs they would defer the settlement of accounts with the local exploiters: But with that practical enthusiasm which always characterizes agrarian uprisings (witness the passionate toil of 1792) they would throw themselves into the task of cultivating the land, which, freed from taxes and mortgages, would become so much dearer to them."

Kropotkin vill inte tvinga dessa människor in i kommunismen, utan förespråkar istället att man får dem att gå med i samarbetet frivilligt, helt enkelt genom att ge dem ett bra erbjudande; och förespråkar även då - under kommunismen - först och främst böndernas äganderätt till det de själva behöver:

Kropotkin förespråkar en våldsam revolution och direkt expropriation av privategendomen; vilket är en skillnad mot den gradualism som mutualister i regel förespråkar. Han baserar däremot detta helt och hållet på principen att egendomen som skall exproprieras bör exproprieras då den är ett resultat av stöld och statsintervention; egendom som inte är ett resultat av sådan - och där principen om besittning och bruk är applicerbar - bör därmed rimligtvis inte exproprieras (vilket vi såg exempel på ovan). Denna bör istället även i fortsättningen tillhöra de individer den tillhör, och ges upp till det kommunistiska samarbetet endast ifall ägarna så vill göra. Han går till och med så långt i att försvara denna äganderätt - baserad på arbete, i motsats till äganderätten baserad på stöld - att han menar att bönder fritt bör få neka varenda kommunist att köpa mat ifrån dem. Gör de det menar han helt enkelt att deltagarna i det kommunistiska samarbetet får börja producera maten själva:

 "Each time we speak of revolution the worker who has seen children wanting food lowers his brow and repeats obstinately--"What of bread? Will there be sufficient if everyone eats according to his appetite? What if the peasants, ignorant tools of reaction, starve our towns as the black bands did in France in 1793--what shall we do?"
Let them do their worst! The large cities will have to do without them.

At what, then, should the hundreds of thousands of workers, who are asphyxiated to-day in small workshops and factories, be employed on the day they regain their liberty? [...] Evidently not! They will leave the town and go into the fields! Aided by a machinery which will enable the weakest of us to put a shoulder to the wheel, they will carry revolution into previously enslaved culture as they will have carried it into institutions and ideas.

Hundreds of acres will be covered with glass, and men, and women with delicate fingers, will foster the growth of young plants. Hundreds of other acres will be ploughed by steam, improved by manures, or enriched by artificial soil obtained by the pulverization of rocks. Happy crowds of occasional labourers will cover these acres with crops, guided in the work and experiments partly by those who know agriculture, but especially by the great and practical spirit of a people roused from long slumber and illumined by that bright beacon--the happiness of all."

Detta gäller även mindre ägodelar:

Vilken är individens roll i det anarkokommunistiska samhället? Har "anarko"kommunisterna rätt när de säger att individen ska vara underordnad samhället, och lyda under de regler kommunisterna sätter upp för dem? Naturligtvis inte, menar i alla fall Kropotkin. Han kritiserar istället den som förespråkar sådan kommunism med följande ord:

"Civilized nations have suffered too much in the long, hard struggle for the emancipation of the individual, to disown their past work and to tolerate a Government that would make itself felt in the smallest details of a citizen's life, even if that Government had no other aim than the good of the community. Should an authoritartan Socialist society ever succeed in establishing itself, it could not last; general discontent would soon force it to break up, or to reorganize itself on principles of liberty.

It is of an Anarchist-Communist society we are about to speak, a society that recognizes the absolute liberty of the individual, that does not admit of any authority, and makes use of no compulsion to drive men to work."

Istället för någon underkastelse förespråkar han alltså individens absoluta frihet; vilket ju minst sagt är något helt annat. Denna frihet innebär, som vi sett, friheten att inte delta i kommunismen, friheten att äga jorden man brukar och friheten att handla och äga på andra sätt än kommunisterna om man väljer att inte delta i deras samhälle - i motsats till vad många av dagens "anarko"kommunister förespråkar - även om de flitigt citerar och refererar till Kropotkin verkar de ha missat det grundläggande som skiljer hans anarkistiska kommunism från auktoritär kommunism. Nämligen friheten. Eller, om vi så vill, anarkin. Denna rätt belyser han ännu tydligare med detta avståndstagande från auktoritär kommunism:

"After having striven long in vain to solve the insoluble problem--the problem of constructing a government "which will constrain the individual to obedience without itself ceasing to be the servant of society," men at last attempt to free themselves from every form of government and to satisfy their need for organization by a free contract between individuals and groups pursuing the same aim. [...] mutual agreement replaces law, and everywhere regulates individual interests in view of a common object."

Det är Kropotkins övertygelse genom hela boken att människor kommer att vilja leva i kommunistiska samhällen, och att det därför kommer att ske. Inte för att vi tvingas vill det, utan för att vi väljer det; var och en av oss. Och den som väljer att inte delta, får helt enkelt stå utanför - starta ett eget samhälle han trivs bättre i, eller om han inte trivs i något alls helt enkelt avskärma sig från alla andra och bli självförsörjande genom att besitta och bruka en egen plätt jord.

Det finns alltså helt klart skillnader mellan anarkokommunism och t.ex. individualanarkism eller mutualism. Men dessa skillnader är inte i uppfattningen om vad anarki är - utan om hur man bör organisera samhället givet anarki, för att bäst tillgodose människors behov, den tekniska utvecklingen, förhindrandet av att staten, slaveriet och klassamhället återuppstår, et.c. Fram tills dess att anarkin är ett faktum finns det ingen anledning för en anarkokommunist, en mutualist och en individualanarkist att stå på olika sidor och vägra samarbeta; det finns ingen anledning över huvud taget att idag splittra en rörelse så liten som anarkismen faktiskt är! Först när anarkin är ett faktum kommer våra skillnader att märkas; och då bör även den ömsesidiga respekten, och oviljan för varje inriktning att vara en stat och styra andra människor, leda till att kommunistiska, mutualistiska och individualistiska samhällen helt enkelt utvecklas sida vid sida. För anarkismen är absolut inte totalitär - vad än någon "anarko"kommunist med en färsk vulgärtolkning av Kropotkin än vill få den att framstå som.

Detta är en mycket bra bok som kan vara nyttig även för icke-kommunistiska anarkister att läsa, då den (även om den mest behandlar hur det kommunistiska samarbetet ska se ut) definitivt är en av anarkismens klassiker, och även en bok som är bra att läsa för att förstå vad anarkokommunisterna vill och står för.

Dit hör: ekonomer, filantroper, humanister, förbättrare av de arbetande klassernas läge, välgörenhetsorganisatörer, djurskyddsvänner, måttlighetsivrare, kråkvinkelreformatorer av brokigaste slag. Och denna borgerliga socialism har även utformats till hela system.

Som exempel härpå anför vi Proudhons "Philosophie de la Misère" (Eländets filosofi).

Den borgerliga socialismen vill bibehålla det moderna samhällets levnadsbetingelser utan de nödvändigt därur framgående striderna och farorna. Den vill behålla det bestående samhället med undantag av de element, som revolutionerar och upplöser det. Den önskar en bourgeoisi utan proletariat. Bourgeoisin föreställer sig naturligtvis den värld, vari den härskar, som den bästa av världar. Den borgerliga socialismen utarbetar denna trösterika föreställning till ett halvt eller helt system. När denna uppmanar proletariatet att förverkliga detta system och draga in i det nya Jerusalem, så begär den i grunden blott att det skall kvarstanna i det nuvarande samhället men avstå från sin föreställning om detsamma såsom någonting förhatligt."

Nu är alltså Proudhon plötsligt inte längre någon företrädare för proletariatet - eller ens proletär själv! - utan en del av bourgeoisin, som dessutom inte vill förändra läget för proletariatet utan enbart berätta för dessa att det nuvarande systemet är det bästa och att man ska sluta se det som något dåligt. Vad vi dessutom kan se är att den första av dessa böcker skrevs 1845, där Proudhon såg som en briljant figur, nästa 1847 och den senaste av dem 1848. På två år har Proudhon alltså förvandlats från en av proletariatets främsta företrädare, som själv var proletär och skrev vetenskapliga böcker för Frankrikes proletariat - till någon som inte kan anses varken vetenskaplig, utbildad eller begåvad; och det tredje året företräder han inte ens längre proletariatet, utan bourgeoisin och är dessutom själv en del av denna! Någonting har alltså hänt. Men vad? Vad hände mellan 1845 och 1847?

Brevväxlingen mellan Marx och Proudhon

Jo, 1846 ägde en brevväxling mellan Marx och Proudhon rum. Marx ville starta ett samarbete mellan socialister i Europa, där Proudhon var det självklara valet i Frankrike; han var vid den här tiden känd i och utanför Frankrike, och hade länge varit ett betydligt större namn i socialistiska kretsar än Marx. Marx skrev till honom:

"Vår korrespondens kommer inte enbart sträcka sig till de tyska kommunisterna, utan också till de tyska socialisterna i Paris och London. Våra relationer med England har redan fastställts. Vad angår Frankrike tror vi alla att vi inte skulle kunna hitta någon bättre korrespondent än dig själv. Som du vet har engelsmän och tyskar hittills uppskattat dig ännu mer än dina egna landsmän."

Marx avslutar sedan brevet med att hoppas att han ska svara snart, och att Proudhon kan lita på hans genuint ärliga vänskap. Engels lägger till att:

"För min del kan jag bara hoppas, herr Proudhon, att du vill gillar förslaget vi just erbjudit dig och att du är vänlig nog att inte förneka oss ditt samarbete. Jag försäkrar dig om den djupa respekt dina skrifter har väckt i mig..."

Här verkar alltså allt fortfarande vara frid och fröjd. Vad svarar då Proudhon på detta erbjudande? Jo, han skriver:

"Jag går gärna med på att bli en av deltagarna i er korrespondens, vars mål och organisation för mig verkar högst användbara. Jag kan däremot inte lova att jag kommer att skriva ofta eller i större mängder [...] Jag måste också ta mig friheten att ha vissa förbehåll..."

Han godtar alltså erbjudandet, men följer upp med ett par villkor för sitt samarbete som klart visar hans frihetliga ståndpunkter, samtidigt som de kritiserar Marx' auktoritära sådana:

"Låt oss, om ni vill, tillsammans söka efter samhällets sanna lagar, hur dessa ska realiseras och processen genom vilken vi ska lyckas upptäcka dem; men, för Guds skull, efter att vi slagit sönder all a priori dogmatism, låt oss inte själva drömma om att indoktrinera folket"

Han jämför sedan detta med Martin Luther som gjorde upp med katolicismens dogmatism; men enbart för att ersätta denna med protestantisk dogmatism - något som Proudhon med sin rörelse inte ville göra. Istället för att folket ska tvingas in i ett nytt system som utgår från någon enda rörelse, ideologi eller individ tyckte Proudhon att folket själva ska avgöra hur och åt vilket håll de vill styra samhället.

"Jag applåderar med hela mitt hjärta din tanke att föra alla dessa möjligheter till ljuset; låt oss föra en god och lojal polemik; låt oss ge världen ett exempel av lärd och långsiktig tolerans, men låt oss inte, bara för att vi är i ledningen för en rörelse, göra oss själva till ledarna för en ny intolerans, låt oss inte verka som apostlar för en ny religion, även om det må vara logikens och vettets religion. Låt oss samlas tillsammans och uppmuntra alla protester, låt oss fördöma all exklusivitet och mysticism; låt oss aldrig anse att en fråga är avklarad och slutförd, och när vi använt vårt sista argument, låt oss börja om från början, om nödvändigt, med vältalighet och ironi. På dessa villkor går jag gladeligen med i er anslutning. Annars - nej!"

Här gör han det klart för Marx att han inte är intresserad av ett samarbete, om detta skall gå mot dogmatism och totalitära lösningar. Marx ville däremot på många sätt likrikta den socialistiska rörelsen åt ett kommunistiskt håll, vilket klarast syns i hans och Engels berömda manifest, där de också kritiserar och hånar alla andra stora socialistiska riktningar. Detta kan alltså ses som ett "snällt" sätt för Proudhon att tacka nej till Marx' förslag. Han fortsätter i brevet att skriva om gradualismen, och den gradvisa förändringen av samhället hellre än den plötsliga våldsamma revolutionen, vilket ytterligare skilde honom från Marx. Han skriver att vad som kallas "revolution" är en coup de main, och egentligen bara är en chock, genom vilken samhället ofta inte alls når de mål man satt upp. Proudhon vill hellre "bränna ner" det nuvarande privilegiesamhället med en "långsam eld"; något som hållit sig kvar i den mutualistiska traditionen sedan honom. Innan det gamla samhället kan försvinna måste vi ha ett nytt som kan ersätta det. Att bara "krossa staten" och hoppas på det bästa är inte en hållbar strategi, och skulle förmodligen leda till nya typer av förtryck, kanske till och med värre än det gamla.

Konfliktens rötter

Har vi här hittat rötterna till konflikten mellan Marx och Proudhon? Det är mycket möjligt att det är så. Marx ville skapa ett världsomspännande - eller, till att börja med, i alla fall europeiskt - socialistiskt samarbete. Helst ville han även att detta samarbete skulle ske på hans villkor, varför Proudhon som inte var kommunist, inte var revolutionsromantiker på samma sätt som Marx (då Proudhon faktiskt deltagit i en våldsam revolution och sett att den inte lett till vad den var ämnad för) och inte heller delade Marx' mer elitistiska uppfattning om folkets position i revolutionen. Och antagligen var detta lika bra; då mutualister och marxister senare faktiskt samarbetade, i Första Internationalen, visade sig splittringen vara väldigt stor mellan dem, och samarbetet blev inte speciellt långvarigt.

Varför började då Marx skriva så mycket ont om samme Proudhon han bara ett år tidigare lovat sin genuint ärliga vänskap, och vars arbete han ett år innan dess skrivit var "ett vetenskapligt manifest för det franska proletariatet"? Troligtvis kan vi hitta svaret i Marx' motiv. Han ville skapa en världsomspännande socialistisk organisation efter sina egna idéer, och ett bra sätt att få fler intresserade av sin egen idé är givetvis att håna och förlöjliga andras idéer. Som ett exempel på att förlöjligande var viktigare än verklig kritik kan vi se på förhållandet mellan Proudhons Eländets filosofi och Marx' Filosofins elände i Sverige. Det viktiga för svenska marxister var inte att upplysa om Proudhons idéer och sedan förklara varför de var felaktiga - det viktiga var helt enkelt att håna idéerna och hoppas att ingen tar dem till sig. Man översatte Marx' kritik mot Proudhons bok; men aldrig Proudhons originalverk! Till vilken nytta är en kritik om man inte känner till originalet, och i vilket syfte översätter man en kritik utan att översätta originalverket? Av taktiska skäl. Svenska kommunister "visste" således att Proudhons idéer var dåliga, och att Proudhon var en "borgare" och en dålig vetenskapsman, ekonom och filosof; den majoritet som inte kände till något annat språk än svenska hade däremot ingen aning om vilka Proudhons egentliga idéer faktiskt var, och hur hans arbeten eller arbetssätt såg ut. Och visst lyckades man! Kommunismen och marxismen blev enorma rörelser, medan anarkismen blev en betydligt mindre sådan; hos många kommunister står Marx' hån av Proudhon fortfarande fast, då många läst Filosofins elände, men desto färre faktiskt läst Proudhon.

Vad varje socialist idag bör fundera över är däremot detta:
Marxismen som den kom att utformas i Internationalen visade sig vara ett system som inte riktigt fungerade, och som inte heller var speciellt trevligt ens medan det fungerade. Nu när materialet finns, och de flesta av oss har ett helt okej engelskt vokabulär och kan läsa Benjamin Tuckers översättningar av Proudhon, och även Tuckers, Warrens, Spooners, Greenes, et.c. egna verk; är det inte dags att ge den genuint frihetliga socialismen en chans, om man nu på allvar ogillar den totalitarism marxismen ledde till - med "facit i hand"? Och om man ser på tillvägagångssätt känns Proudhons gradualistiska alternativ som ett betydligt vettigare sådant i dagens västerländska demokratier än någon typ av våldsam revolution. Över huvud taget känns Proudhons idéer - speciellt som utvecklade av de amerikanska individualanarkisterna - högst aktuella även på 2000-talet; medan mycket av Marx' kritik mot kapitalismen också fortfarande står fast; men hans "botemedel" känns hopplöst föråldrade.

Skillnader mellan anarkokapitalism och mutualism

I tidigare inlägg har jag klargjort varför anarkokapitalismen, trots arga anarkokommunisters ständiga klagan, är en "legitim anarkistisk" ideologi, om vi använder en minimalistisk definition av vad anarkism innebär. Jag har också i tidigare inlägg pekat på de skillnader som finns mellan anarkokapitalism och mutualism - men bara nämnt dessa som hastigast. Framför allt har jag framhållit likheterna mellan anarkosocialism och anarkokapitalism - vilka är många - medan det nu blivit dags att belysa skillnaderna. Om ni nyss hittat denna sida och inte vet speciellt mycket om mutualism kan jag rekommendera inläggen "Anarkokapitalism och anarkism" och "Landäganderätt - jordfrågan", då dessa går igenom saker som kan vara bra att veta innan man läser detta.

Den största skillnaden mellan anarkokapitalism och mutualism återfinns i attityder knutna till ideologiernas historia. Mutualismen har sin grund hos socialistiska författare och tänkare med nära anknytning till och/eller starka sympatier för arbetarrörelsen, och man ser i regel mutualismen som ett sätt att stoppa kapitalets makt över arbetaren. Det är alltså en ideologi främst riktar sig till arbetarklassen och småföretagarna. Det är genuint frihetlig socialism. Anarkokapitalismen, å andra sidan, har sina rötter i den "högerlibertarianska" rörelsen och hos tänkare som generellt har mer sympatier för företagsägare än arbetare, och som ofta ser skeptiskt på arbetarrörelsen och förekomsten av t.ex. fackföreningar (även om de givetvis är för individens rätt att organisera sig hur hon vill, är de inte sällan personligt mindre imponerade av att t.ex. arbetare går ihop för att förbättra sina löner). Inom anarkokapitalismen finns självklart många undantag, t.ex. Roderick Long som inte har något emot att kalla sin anarkism för "proletariatets revolution", och det finns även en stark historia hos stora anarkokapitalistiska tänkare att se sig som delar av vänsterrörelsen; men generellt går det att se en svagare koppling mellan anarkokapitalismen och arbetarrörelsen än mellan mutualismen och densamma.

Anarkokapitalismen kan alltså sägas ha starkare band med liberalismen, medan mutualismen härstammar från den antiauktoritära och antistatliga socialismen. Här kommer vi in på vad jag har valt att kalla anarkokapitalismens "systemfel". Liksom många frihetliga tänkare har lyckats peka på de systemfel som finns inbyggda i den marxist-leninistiska ideologi som dominerade det gamla Östeuropa, ska vi här försöka belysa de problem som finns inbyggda i den anarkokapitalistiska tanken. Dessa har sina rötter i den fråga där anarkokapitalismen tydligast skiljer sig från mutualismen; jordäganderätten. Eftersom att mutualister inte sätter något speciellt värde på John Lockes teorier om jordägande har vi aldrig heller begränsats av dem på samma sätt som anarkokapitalisterna spontant känns begränsade av dessa tankar. De flesta ideologier med starkare kopplingar till liberalismen sätter ett otroligt stort värde vid Locke, och speciellt hans tankar om äganderätten. Lockes jordäganderättsprincip kan sammanfattas i att alla har rätt att äga all den jord de kan, så länge de lämnar kvar tillräckligt till alla andra. Den senare delen av denna mening brukar kallas Lockes förbehåll, och var viktig för Locke. Och detta skulle väl vara frid och fröjd, om vi antar att världen fortfarande är helt outforskad och jorden icke-ägd och möjlig att ta för sig av för vem som helst, samtidigt som de har respekt för förbehållet. Så är däremot inte fallet nu för tiden; praktiskt taget all jord som finns är redan ägd av någon, och ingen större respekt visas för att lämna kvar jord som räcker till alla andra. Vad som skett i liberalismen efter Locke är i första hand att man släppt förbehållet, och fortsatt med enbart början av filosofin. "Alla har rätt att äga all den jord de kan, så länge de lämnar kvar tillräckligt till alla andra", helt enkelt (det andra alternativet, dvs om man skulle hålla fast vid förbehållet, vore att låta staten dela upp egendomen lika mellan alla människor; då det visat sig att det inte fungerar annars. Detta vore däremot att säga hej då till friheten, och ge upp den helt till staten, varför de flesta liberaler tycker att det är bekvämare att skippa förbehållet). All den jord man kan äga ska givetvis komma i någons ägo på ett legitimt sätt, och de legitima sätten att få tag på jord är ursprungligt förvärv av oägd jord (och sedan att man köper eller får denna av den ursprunglige förvärvaren eller någon som fått den av denne, et.c.). Att vem som helst som någon gång öppnat någon typ av historiebok förstår att så praktiskt taget aldrig varit fallet blir något som ytterligare försvårar läget lite för liberaler och andra som håller fast vid denna typ av äganderättsprincip; vilket de i regel löser genom att säga att "det var länge sedan" någon stal jorden. Som ju ändå inte gör ägandet legitimt, då det baseras på stöld hellre än ursprungligt förvärv. Detta är alltså ett problem som liberaler, liksom just anarkokapitalister, tyvärr ofta blundar för; då det naturligtvis är enklast om man vill försvara den jordäganderätt de försvarar, nämligen den lockeanska. Eller, för att förtydliga, den modifierat lockeanska, då man hoppar över förbehållet.

Konsekvenserna av den modifierade lockeanska modellen

Men, detta är naturligtvis inte i sig något "systemfel"; anta att anarkokapitalisterna ville att all jord från och med imorgon gjordes fri att ta av vem som helst som först använde den. Den gjordes öppen för ett nytt "ursprungligt förvärv". Detta vore en enorm förbättring för alla arbetare, små jordbruk och småföretagare (samtidigt som det skulle vara negativt för stora kapitalister och jordägare), förutsatt att detta skulle respekteras av alla (vilket vi för enkelhetens skull helt enkelt antar; även om det är klart att så knappast vore fallet, då en längre tid av gradualism och strukturförändringar i samhället antagligen skulle behövas). Här skulle människor börja arbeta och ackumulera kapital, vilket skulle möjliggöra en expansion av det område varje individ äger. Systemfelet ligger i vad som skulle inträffa här. Detta är vad som mer än något annat skiljer anarkokapitalism från mutualism. Då några människors projekt och idéer inte lyckas, och de tvingas byta sysselsättning, är de som fortfarande faktiskt äger jord automatiskt i ett överläge mot dessa. De kommer här möjligtvis att tvingas in i arbete under en jordägare, helt enkelt för att denna kan säga sig äga jorden denne individ vill arbeta på (när all jord ägs av någon annan handlar det inte om om han vill arbeta under någon annan, utan vem han vill arbeta under). Förutom att detta är allt för auktoritärt är det även ekonomiskt kontraproduktivt; individer med bra idéer saknar incitament för att utveckla dessa, då de är rädda för att förlora sin självständighet om idéerna skulle misslyckas. De måste satsa onaturligt mycket, då hela deras frihet står på spel, vilket leder till att färre vågar göra satsningen och att färre som misslyckas kan komma tillbaka till samma position de en gång var i.

Som ett exempel på det auktoritära i tankarna skulle rent teoretiskt kunna anta att någon hittar en gigantisk ö som ingen tidigare sett. Denne individ förvärver hela ön, och äger den således. Ön är en stat. Om vi ska säga oss vara anarkister, om vi ska säga oss vara emot staten; varför skulle vi föredra ett system där detta ens är möjligt framför ett system där enbart individens eget arbete och hennes fria och frivilliga samarbete med sin omgivning är vad som skapar hennes situation? Varför föredra ett system där utsugning och hierarkier både är möjliga, och antagligen uppstår i ganska stor utsträckning; om vi som en annan valmöjlighet har ett ännu friare alternativ, där hierarkier som uppstår hellre handlar om naturliga sådana inom sina respektive områden (som att vi hellre låter en utbildad läkare se på våra sår än valfri snubbe på stan, eller att vi hellre låter en mekaniker laga våra bilar än en kökschef), och där utsugning på många sätt blir direkt omöjligt?

Vad är då detta andra alternativ? Som ni som läst denna blogg förut säkert kan gissa; exklusiv rätt till jord baserad på besittning och bruk, hellre än äganderätt baserad på förvärv. Den gamla mutualistiska tanken om besittning och bruk, helt enkelt. På detta sätt kan vem som helst, på samma sätt i ett "lockeanskt samhälle", ta en bit icke-ägd jord och börja producera. Denna blir din egen, så länge du besitter och brukar den. Om någon annan anställs för att bruka den, blir den legitimt dennes egendom. Ingen kan således leva på någon annans arbete på samma sätt som under kapitalismen; han kan använda sin jord som han vill, och behöver inte betala dig för att bruka den, även om du brukade den tidigare. Den jordägandeklass som redan de klassiska nationalekonomerna såg som parasitär blir alltså förpassad till historien; vi har inte längre något privilegiesystem som gör deras existens berättigad. På samma vis kan någon som upptäcker en öde ö inte förvärva hela ön (förutsatt att denne inte personligen kan besitta och bruka hela ön); vilket gör att hon absolut får en belöning för att ha hittat en ny ö (hon får ju välja plats att bruka först, och även börja producera innan någon annan hittar ön) - men kommer det någon annan till ön har denne lika stor rätt till jorden som inte redan är i bruk som öns upptäckare. Detta är alltså något som liknar Lockes förbehåll; men som faktiskt skulle kunna fungera, och som dessutom omöjliggör den utsugning Lockes variant har stora risker för att utvecklas till; den möjliggör en relativt rättvis uppdelning av jordtillgångar, utan någon statlig tyranni; genom människors frivilliga samarbete. Vill ni läsa mer om det mutualistiska alternativet finns det mer utvecklat i tidigare nämnda inlägg.

Vad är det då som händer i den anarkokapitalistiska varianten? Långt ifrån att skapa ett samhälle som är utan hierarkier och tvång skapar man alltså ett där samma hierarkier och tvång som finns idag även finns i det nya samhället, men i mindre grad. Istället för att jag betalar skatt till staten som påstår sig äga jorden jag arbetar och bor på, tvingas jag betala skatt till privatpersonen som påstår sig äga jorden jag arbetar och bor på. Om en person köper upp all jord i hela världen kan han, helt legitimt enligt anarkokapitalister, lägga så hög skatt på folket att de inte kan betala, och dessa skall då ses som kriminella och kunna bli straffade av jordägaren. På grund av hur marknaden fungerar är det däremot inte troligt att detta faktiskt inträffar; vad som däremot med all säkerhet kommer att inträffa är just detta, men på mindre skala. Privatpersoner kommer att ta över statens position; och individen kommer i många fall inte att vara mycket friare än idag. Framför allt hävdar jag alltså här att detta är ett inbyggt "fel" i anarkokapitalismen, där det är legitimt för någon att agera stat över någon annan; om han bara kan säga sig ha förvärvat jorden på ett korrekt sätt (eller köpt/fått den av någon som har det). Det är ett frö av auktoritet som antagligen växer till en auktoritär samhällsstruktur. Med besittning och bruk existerar inte detta problem, utan det är då aldrig legitimt att tvinga någon annan till något denne inte vill, eller tvinga denne att betala avgifter för att få producera.

Varför inte ett mer frihetligt alternativ?

Till er anarkokapitalister som läser denna blogg måste jag då fråga: varför? Varför föredrar ni ett sådant system ni förespråkar, framför ett där jordägande avgörs av besittning och bruk? Vilka fördelar ser ni med det kapitalistiska systemet med jordmonopol efter förvärv, framför ett mutualistiskt alternativ där besittning och bruk ligger i grunden? Som jag ser det är det ofta vad jag tidigare tog upp som verkar ligga i grunden; anarkokapitalismen har starka band med liberalismen, och således med Lockes jordägandeprincip. Däremot måste man se att denna inte fungerar i dagens samhälle, och att den om man släpper Lockes förbehåll inte ens är speciellt attraktiv - och med förbehållet kan den inte bli mycket mer än ultraauktoritär. Den är en bra bas för ett statssystem och en auktoritär ordning, men tyvärr en sämre bas för anarkism. Anarkokapitalismens systemfel är att den baseras på en jordäganderätt som har inneboende auktoritära drag, och vilket kommer att skapa en anarki som med tiden kommer att dras åt det auktoritära och statliga hållet. Man bör tänka om, och lägga vikt på såväl förbehållet som friheten Locke förespråkade (och inte ge upp varken den ena eller den andra); vilket leder till något som, med vad vi vet idag och inte visste på Lockes tid, mer liknar mutualismens besittning och bruk än vad Locke själv faktiskt förespråkade.

Vidare måste jag understryka att jag fortfarande står fast vid åsikten att anarkokapitalism och socialistisk anarkism kan samexistera i samma politiska rörelse, när det gäller vissa frågor (åtminstone när det gäller agoristiska anarkokapitalister; när det gäller anarkokapitalister som tror på parlamentarism är läget förstås mer problematiskt). Vad jag med detta inlägg försöker göra är inte på något sätt att klanka ner på anarkokapitalismen eller försöka skapa en splittring i en potentiell rörelse som redan är splittrad; utan hellre att ifrågasätta en tanke hos anarkokapitalister som sällan ifrågasätts. Inlägget är ett försök att få människor som idag redan är vänsterlibertarianer eller marknadsanarkister av den kapitalistiska skolan att ifrågasätta synen på jordägande i de egna leden, och kanske föra dessa närmare mutualismen. Anarkokapitalismen som ideologi är relativt lik den "traditionella" anarkistiska socialismen företrädd av t.ex. Benjamin Tucker, och vi har absolut många knytpunkter; och vissa av t.ex. Murray Rothbards eller David Friedmans böcker och artiklar vidareutvecklar dessa tankar på mycket bra sätt - däremot anser jag och andra mutualister med mig som sagt att mutualismen - där vi faktiskt skiljer oss åt - står för det frihetliga så väl som det jämlika alternativet, medan anarkokapitalismen tyvärr har kvar en del av de monopolistiska drag dagens kapitalism kännetecknas av, och knappast kan leda till samma frihet för individen som de anarkosocialistiska alternativen, t.ex. på grund av det som tagits upp i detta inlägg. Hör gärna av er om ni är av motsatt åsikt; eller om ni behöver mer information för att förändra den! ;)

Även en tredje brevväxling har skett med "liberalism.nu"; jag tänkte egentligen nöja mig med att publicera de första två av mina brev här, men även det här blev en ganska intressant text till försvar för anarkismen. De här breven blir nästan ett FAQ om anarkism och mutualism, så för läsaren som är ute efter grundläggande information från den här sidan kan de här breven rekommenderas!
Även här har jag använt fet och kursiv stil för att känneteckna citat ur brevet från "liberalism.nu" som jag svarat på. Brevet följer nedan:


"Vem har sagt att dom skall tvingas in i [ett samhällskontrakt om det ska vara statligt]?"

Staten innebär ett tvång för alla inom ett visst geografiskt område. Hela din kritik mot anarkismen är väl att människor måste tvingas in i ett samhällskontrakt, eftersom att de inte är kapabla att skapa fungerande sådana själva? Anarkismen menar att individen själv bör välja ett samhällskontrakt de trivs med och som är rationellt och logiskt för dem; vill du inte att individer ska tvingas in i ett samhällskontrakt är du ju, faktiskt, också anarkist ;)

"Varför [innebär liberalismen att folk inte har möjligheten att organisera produktionen på det sätt de vill]?"

Jag förklarar det i nästa stycke, efter det du citerade; forsätt bara läsa det förra brevet ;) Man har möjligheten på papperet att göra detta, men det finns en rad faktorer som förhindrar det i hur systemet är uppbyggt. Man är fri att organisera produktionen och samhället som man vill så länge man inte bryter några av de kapitalistiska regleringarna och monopolen som finns på marknaden; precis som du i en kommunistisk diktatur är fri att göra som du vill så länge du inte bryter mot regimens lagar (även om denna frihet naturligtvis är ännu mer begränsad). Det beskrivs mer utförligt i det förra mailet.

"Varför skulle nån välja att gå med i ett samhällskontrakt som inte tänker hjälpa till att driva in andra människors skulder, och som inte tänker hjälpa till att få tillbaka saker som är stulna?"

Det är ju precis vad man gör. Jag skrev i förra brevet:

"Anarkister förespråkar inte att våld utöver självförsvar är legitimt; och med självförsvar räknas då givetvis in att skyddsorganisationen ser till att förövaren får sitt straff eller betalar skadeståndet som bestämts för brottet." - och här, i betala skadestånd, et.c. räknas givetvis även att få tillbaka saker som är stulna. Det är en del av självförsvaret, helt enkelt. Anarkister förespråkar således ett starkt självförsvar, men inget våld utöver det.

"Eh. Nähä. Så alla krig som hände under medeltid och tidigare hände inte, trots att dom krigen nästan uteslutande var just finansiella expeditioner. Dvs, man utbildade en arme i syfte att invadera ett grannland och stjäla massa rikedomar. Och vikingaräderna mot England skedde aldrig heller då?"

Jo, det hände absolut; och bevisar min poäng! I äldre konflikter handlade det nästan uteslutande om statligt våld - och här menas givetvis med statligt inte moderna nationalstater, utan en stat som i att människor betalar skatt till en regent eller liknande som sedan använder detta kapital till att göra vad han själv vill snarare än vad folket vill. Om folket själva bestämt över hur deras pengar skulle spenderas hade knappast krig, med de risker och kostnader detta innebär och med den brist på förtroende de aggressiva parterna får hos omvärlden, varit speciellt högt upp på önskelistan; dels för att vanligt folk i regel ställer sig kritiskt till krig, och dels för att det helt enkelt finns vettigare saker man vill använda sina pengar till.

Som sagt, läs gärna "War, Profit and the State" av Stefan Molynieux; finns upplagd här: http://www.antiwar.com/orig/molyneux.php?articleid=8468

Han skriver till exempel:

"It is only through the governmental power of taxation that war can be subsidized to the point where it becomes profitable to certain minorities. Destruction can only ever be profitable when the costs and risks of violence are shifted to the taxpayers, while the benefits accrue to the few who directly control or influence the state."

"Nej, just det. Vet du vad den institutionen kallas? Det kallas STAT."

Inte alls. Staten är ett möjligt sätt - inte det enda sättet - att organisera ett sådant försvar; däremot kan man lika gärna göra det på frivillig väg - utan tvång. Staten definieras just genom att den legitimt kan använda tvång emot individer inom ett visst område, och det krävs inte för ett försvar eftersom att människor själva är kapabla att förstå att försvar krävs i dessa dagar; staten, däremot, är heller ingen garant för att detta försvar finns, utan det är upp till väljarna, politikerna och förvaltningen att se till - medan anarkismen helt enkelt placerar mer ansvar på "väljarna", dvs individen.

""Det är oseriöst". Jaha. Bra argument du. Hur vore det om du kom med argument mot det jag skrev istället för att bara kalla det "oseriöst" eller "fånigt"?"

Fast det är ju, i all ärlighet, precis vad jag gör. Som du ser när du fortsätter läsa vad jag skriver efter jag skrivit att något är "fånigt" eller "oseriöst" ;)

"Vad anarkister står för är irrelevant."

Är det verkligen en bra inställning, om du vill visa på varför anarkisterna har fel? Är det inte högst relevant att först ta reda på vad vi tycker, och sedan försöka förklara varför detta är fel; hellre än att kritisera något vi inte ens tycker eller står för?

"Jag förklarar varför man måste ha ett rättsystem. Har man ett rättsystem är det ingen anarki. Kommunister står för massa fina saker. Varenda kommunistisk stat som har existerar resulterar i diktator och fattigdom, trots att det inte är det som står för."

Alla anarkister tror på rättssystem, men inget statsmonopoliserat sådant. Kommunismen, så som den beprövats till idag, resulterar i diktatur och fattigdom, visst - och detta går att härleda från ståndpunkter kommunistiska tänkare haft. Från det att proletariatets diktatur utvecklats till en diktatur under ett förtruppsparti i marxism-leninismen förespråkar man praktiskt taget en simpel partidiktatur (om än målet ska vara att nå det kommunistiska samhället); och att det leder till fattigdom går enkelt att härleda från den ekonomiska politik som förespråkas, vilket t.ex. Hayek tidigt visade tydligt i "Vägen till träldom". Några sådana härledningar lyckas du inte göra gällande anarkismen; vilket inte är så konstigt då du inte vet vad anarkisterna själva står för eller över huvud taget tycker att det är relevant. Får man fråga, då, varför du tycker att det är relevant att ha en kritik av ideologin - som du inte ens är speciellt bekant med - för allmän beskådning?

"Vad du VILL att resultatet skall bli av en handling är helt irrelevant för vad resultatet av handlingen är."

Absolut, där är vi helt överens!

"Du vill avskaffa staten för du inbillar dig att detta skall leda till ett fantastiskt fritt himmelrike. Du har fel, det skulle leda till det maffiastyrda helvete vi kallar medeltid."

Jag vill inte helt enkelt "avskaffa staten", och förväntar mig inte att det skulle leda till något "himmelrike" - tvärtom menar jag, precis som Carson och Tucker som jag citerade i förra mailet, och vilket redan Proudhon menade, att det troligtvis skulle leda just till ett maffiastyrt helvete, eller helt enkelt statens återfödelse i en mer auktoritär tappning i händerna på de starkaste ekonomiska intressena. Vad jag förespråkar för att ta oss dit är därför gradualism, en så kallad gradualistisk revolution. James J. Martin förklarar kort och enkelt Tuckers syn på denna gradualism:

"That in any given city a sizeable number of anarchists begin a parallel economy within the structure of that around them, attempting to include in their ranks representatives of all trades and professions. Here they might carry on their production and distribution on the cost principle, basing their credit and exchange system upon a mutual bank of their own which would issue a non-interest bearing currency to the members of the group "for the conduct of their commerce," and aid the disposal of their steadily increasing capital in beginning new enterprises. It was Tucker's belief that such a system would prosper within the shell of the old and draw increasing attention and participation from other members of the urban population, gradually turning the whole city into a "great hive of Anarchistic workers.""

Brian Dominick skriver:

"The creation and existence of this second power marks the first stage of revolution, that during which there exist two social systems struggling for the support of the people; one for their blind, uncritical allegiance; the second for their active, conscious participation.

Aside from revolutionary upheaval, the very formation of a dual power system in the present is in fact one of the aims of the dual power strategy -- we seek to create a situation of dual power by building alternative political, economic and other social institutions, to fulfill the needs of our communities in an essentially self-sufficient manner. Independence from the state and capital are primary goals of dual power, as is interdependence among community members. The dual power situation, in its pre-insurrectionary status, is also known as "alternative social infrastructure." And, again, while a post-insurrectionary society which has generally surpassed the contradictions indicated by the term "dual power" is the eventual goal of this strategy, the creation of alternative social infrastructure is a desirable end in itself. Since we have no way of predicting the insurrection, it is important for our own peace of mind and empowerment as activists that we create situations in the present which reflect the principles of our eventual visions. We must make for ourselves now the kinds of institutions and relationships, to the greatest extent possible, on which we'll base further activism. We should liberate space, for us and future generations, in the shadow of the dominant system, not only from which to build a new society, but within which to live freer and more peaceful lives today."

Kevin Carson skriver:

"mutualism [använt här som synonym för anarkism] means building the kind of society we want here and now, based on grass-roots organization for voluntary cooperation and mutual aid-- instead of waiting for the revolution."

Att staten försvinner skapar alltså i sig inget bättre samhälle, utan det fria samhällets grunder måste byggas inom det existerande samhällets ramar, varefter statens funktioner försvinner då de blir överflödiga - om det är vad människor önskar. Vad som skapar ett bättre samhälle är istället en samhällsstruktur där allt baseras på frihet; frivilligt deltagande i de aktiviteter man önskar att deltaga i, i produktionssätt man önskar att deltaga i, et.c. - och till slut blir staten här helt onödig och kan försvinna utan att någon saknar dess tvång, och alla de funktioner staten en gång upprätthöll genom tvång (och som folk vill ha kvar) kan skötas av fria individer genom frivilligt samarbete. Jag inbillar mig heller inte på något sätt att detta skulle vara ett "himmelrike", men tycker helt enkelt att det skulle vara ett samhälle som ekonomiskt och socialt skulle fungera bäst, samtidigt som individens frihet praktiskt taget är obegränsad (så länge hon respekterar sina medmänniskors rätt till samma frihet). Som sagt, stat och tvång är ett sätt att få struktur i samhället - men knappast det enda; frihet, ömsesidig hjälp (mutual aid) och frivillig kooperation kan även det fungera minst lika bra - om inte bättre! - samtidigt som det maximerar individens frihet, självständighet och makt över sitt eget liv.

MVH

Emil, http://mutualism.blogg.se/

Fick ett svar angående min kritik mot den kritik av anarkismen som uppvisas på "liberalism.nu", och som svar på detta fick jag återigen svara på en hel del missuppfattningar och fördomar som finns mot anarkismen; varför jag tyckte att även detta kunde publiceras här, då det kan vara av intresse för andra intresserade av anarkism att läsa! Jag har försökt att citera "liberalism.nu"'s svar på ett sätt så att det går att förstå vad jag svarar på, och dessa citat är i fet och kursiv stil. Brev nummer två följer nedan:


"Texten förklarar varför det inte fungerar att inte har en rättstat. Det är inte ett moraliskt påstående, utan att faktiskt."

Nej, texten förklarar inget sådant. Texten påstår det, men har inga som helst belägg för att det skulle förhålla sig på det sättet. På liten skala har det visat sig fungera bra i många fall, t.ex. i Josiah Warrens anarkistiska städer Utopia och Modern Times. Och i stor skala har det inte speciellt många gånger beprövats som ett faktiskt system - men där det beprövats - dvs där det inte bara råder en frånvaro av en rättsstat utan där det faktiskt finns andra institutioner som tar hand om sådant som rättsstaten "normalt" sköter - har det mig veterligen fungerat bra. Varför tar du inte upp t.ex. att Island från år 930 till år 1262 hade just konkurrerande privata skyddssammanslutningar och att detta länge fungerade utmärkt trots att det var så pass länge sedan i ett så pass outvecklat samhälle, och ändra fram till det att Norge tvingade landet under den norska kronan?

"Då är det inte rätt att kalla det socialism, eftersom socialism är
gemensamt ägande av produktionsmedlen."

Nej, socialism betyder inte gemensamt ägande av produktionsmedlen. Kommunism, däremot, betyder just detta. Något som de tidiga socialistiska anarkisterna starkt kritiserade. Proudhon, som ofta ses som anarkismens grundare då han var först med att kalla sig anarkist, skriver:

"A fourth prejudice, finally, and the most deplorable of all, is that which, under the pretext of
harmony and fraternity, tends to destroy in society the divergence of opinion, the opposition
of interests, the battle of passions, the antagonism of ideas, the competition of workers. It is
nothing less than the motion and life that would be thus cut off from the social body.
Therein lies the fatal error of communism."

Socialism innebär att man försöker skapa ett samhälle där värde skapas genom arbete hellre än utnyttjande av arbete av kapitalägare; ett sätt att uppnå detta har varit genom att kollektivisera produktionsmedlen - men knappast det enda. Anarkistiska socialister förespråkar inte tvångskollektivisering - många anarkistiska socialister förespråkar tvärtom en helt fri marknad som grunden för samhället! "Den mest perfekta socialismen är förutsätter den mest perfekta individualismen", skrev t.ex. Benjamin Tucker (löst citerad). Samme Tucker skriver i sin artikel "Armies that overlap" att:

"Socialism is the belief that the next important step in progress is a change in man's environment of an economic character that shall include the abolition of every privilege whereby the holder of wealth acquires an anti-social power to compel tribute.

[...]

Relaxing scientific exactness, it may be said, briefly and broadly, that Socialism is a battle with usury and that Anarchism is a battle with authority. The two armies- Socialism and Anarchism-are neither coextensive nor exclusive; but they overlap. The right wing of one is the left wing of the other. The virtue and superiority of the Anarchistic Socialist-or Socialistic Anarchist, as he may prefer to call himself-lies in the fact that he fights in the wing that is common to both. Of course there is a sense in which every Anarchist may be said to be a Socialist virtually, inasmuch as usury rests on authority and to destroy the latter is to destroy the former."

Du tänker nog, som sagt, hellre på anarkokommunisterna - varav många hellre var rådskommunister än verkliga anarkister. Anarkism förutsätter att ingen bestämmer över hur du ska producera, och hur du ska spendera din produktion. När någon vill bestämma det, och tvingar dig att med din kropp eller vad du med denna skapat ska göra något mot din vilja - då är han inte anarkist. Benjamin Tucker skriver i "Anarchism and the State":

"The reason why Most and Parsons [två ledande anarkokommunister] are not Anarchists, while I am one, is because their Communism [det påtvingat gemensamma ägandet] is another State, while my voluntary cooperation [anarkistisk socialism] is not a State at all. It is a very easy matter to tell who is an Anarchist and who is not. One question will always readily decide it. Do you believe in any form of imposition upon the human will by force? If you do, you are not an Anarchist. If you do not, you are an Anarchist. What can any one ask more reliable, more scientific, than this?"

"Tja, det är ju närmast anarko-kapitalism alltså" [vi pratar om Benjamin Tuckers anarkistiska socialism]

Nej, det är anarkism, kort och gott. Under det anarkistiska samhället är däremot var och en fri att organisera sig och producera som denne vill, som sagt. Anarkokapitalismen är däremot väldigt influerad av anarkosocialismen, och anarkokapitalismens grundare Murray Rothbard skrev ju t.ex. om de tidigare anarkosocialistiska tänkarna Lysander Spooner och redan citerade Benjamin Tucker att:

"Lysander Spooner and Benjamin R. Tucker were unsurpassed as political philosophers and nothing is more needed today than a revival and development of the largely forgotten legacy they left to political philosophy"

"Med andra ord: Det finns inga rättigheter. Den enda som har rättigheter i den läger är den som klarar av att använda mest våld mot andra, och han kan skaffa sig precis vilka rättigheter som helst."

Ja, så ser ju det naturtillstånd som t.ex. Hobbes beskriver ut, och sedan behövs enligt honom (och dig) ett samhällskontrakt för att upplösa detta tillstånd och skapa en stat, en Leviathan, som kan skydda människor från sig själva och styra dem. Vad anarkister sätter istället för detta samhällskontrakt är helt enkelt flera, frivilliga, samhällskontrakt. Om ingen vill vara med i ett samhällskontrakt, utan helt enkelt kriga mot varandra, är det givetvis fel att tvinga på människor ett sådant. Som man ganska enkelt kan se ligger det däremot inte till på det sättet, utan människor vill vara skyddade från våld, och vill ha rättigheter; och kommer därmed att ansluta sig till att genom frivillig kooperation skydda varandra från människor som vill skada dem. Visst är det så att den som använder mest våld kan skaffa sig rättigheter, i vilket samhälle som helst; det är ju hela anledningen till att skyddssammanslutningar är nödvändiga - statliga som frivilliga! Det du felar i att lyckas övertyga mig (och någon annan?) om är varför staten krävs här, för att tvinga in människor i något de med all säkerhet ändå skulle vilja ingå i, hellre än bara folkets egen vilja att ingå i ett samhällskontrakt?

"Rättigheter ÄR lagar. Övernaturlighet accepterar jag inte varken från kristna anarkister eller libertarianer, trots ivriga försök. Dom enda rättigheter vi har är dom som vi får genom lag."

Nej, lagarna definierar rättigheterna - de är dem inte. Rättigheterna har växt fram i folkets sinnen långt innan de lagstiftats om, och är inte alls något "övernaturligt", utan en produkt av våra egna tankar och erfarenheter. Homosexuellas rättigheter fanns t.ex. före lagen definierade dem - även när lagen såg homosexualitet som något kriminellt fanns de som kämpade för homosexuellas rättigheter och såg dessa som faktiska rättigheter, som lagen sedan rättade sig efter. Men det är klart, rättigheter är ju egentligen bara ett ord och visst kan vi säga att de är desamma som lagen (om t.ex. äganderätten upphörde imorgon skulle ingen längre kunna åberopa ägandet som en rättighet, eftersom att lagen inte längre säger att det är en rättighet och man kan därför inte tycka det utan att helt enkelt ha fel). Men vi kan också se rättigheter är något subjektivt, inte enbart vad lagen i just detta tillfälle säger, utan något som människor faktiskt uppfattar som sina egentliga rättigheter oavsett vad lagen säger.

>>"Poängen är just att
> > människor skall kunna organisera sina liv och sin produktion på det sätt de
> > anser bäst. Anser en grupp att de trivs bäst i kapitalistiska företag, har
> > de kapitalistiska företag och privat äganderätt till produktionsmedel. Anser
> > en annan att kommunismen är det bästa samhället organiserar de produktionen
> > efter kommunistiska principer; mutualister efter mutualistiska principer, et.c." [detta är en del av min ursprungstext]
"Nej, det där är inte anarkism, det är liberalism."

Det börjar bli uppenbart att du inte är påläst i ämnet anarkism, och därför kanske inte är rätt person att skriva en kritik mot den...? Detta är precis vad anarkism är; och efter det att du läst Benjamin Tuckers citat tidigare i det här brevet är det nog uppenbart även för dig. Visst är liberalism dragen till sin extrema spets detsamma som anarkism, om du vill se det på det sättet; liberalism som faktisk politisk ideologi är däremot något annat där alla inte har möjligheten att organisera produktionen på det sätt de vill. Liberalismen försvarar kapitalismen så som den existerar idag, mer eller mindre rakt av, medan anarkister har starka invändningar mot statsmonopolismen i kapitalismen; dvs skatter, tullar, patent, jordmonopol, valutamonopol, et.c. Här finns en artikel av Benjamin Tucker som attackerar de fyra störta kapitalistiska monopolen:

http://flag.blackened.net/daver/anarchism/tucker/tucker35.html

Dessa monopol förhindrar en fri marknad, där alla kan konkurrera på lika villkor utan att en grupp är priviligierad mot en annan, och skapar istället en reglerad marknad; ett samhälle där de ägande står som en härskande klass och där de icke ägande står i beroendeställning till stora kapital- och/eller jordägare. I ett sådant ojämlikt samhälle kan inte alla konkurrera på lika villkor; privilegier står i vägen för detta, och gynnar en grupp samtidigt som de missgynnar en annan. Anarkisten Per Bylund - som tidigare var liberal men efter ett tag "såg ljuset" - skriver om denna orättvisa:

"Can it really be "voluntary" to choose only from shitty jobs in a regulated economy where most work options have been made unavailable and a job is necessary to generate monetary income to pay taxes? I say it is not. Even if you make the choices yourself, it cannot be considered a voluntary choice to pick a least bad option from the options remaining within a suffocating framework of coercive measures. 

Of course, the choice itself is voluntary and in that sense the rationalist logic seems applicable. But the choice is still made in an environment where most choices have been coercively done away with and where the chooser is restricted from making the choices he or she should have made were it a free market. It is like saying you have free speech - only you cannot speak of X, Y, Z or A, B, C, D, E, F, G, H, I, J and K. That is not free speech - it is regulated speech, and what you choose to speak of necessarily depends on what you aren't allowed to speak of.

Free market arguments are simply not applicable to the real world as it is. They are only applicable as arguments for the superior functions and mechanisms of the free market. And the free market itself is a great standard to which the real economy can and should be assessed - to make clear its inefficiencies and injustices as well as providing an outstanding alternative. You cannot, however, make your own mix of the two; using free market logic to argue for low salaries and bad working conditions in contemporary state economy is simply a mistake. "

Liberalismen som politisk ideologi står i regel här; man behandlar dagens samhälle och dagens marknad som något de inte är, och säger att alla får göra som de vill - inom begränsningarna deras statliga regleringar och monopol satt upp. Vilket givetvis är en enorm skillnad mot att faktiskt få organisera samhället som man vill. Men, drar du liberalismen till sin extrema gräns när det gäller frihetstänkandet hamnar du ju förstås i anarkism; och på så sätt kan du säga att det jag skrev skulle beskriva liberalism - men det beskriver tyvärr inte liberalism som någon sådan som faktiskt existerat som politisk rörelse, mig veterligen. Sådana frihetliga rörelser brukar istället kallas, just, anarkistiska.

"Demokratiska stater har uppstått båda sätten. [både genom att anarki utvecklats till demokrati, och att diktatur/monarki utvecklats åt ett demokratiskt håll] Det jag nämnde var anledningen till demokrati, inte en historisk beskrivning."

Det bör du i så fall förtydliga på din hemsida, då du onekligen ger intrycket av att det är en historisk beskrivning, då du menar att det är anledningen att anarki inte fungerar är att "Hade det gjort det hade vi fortfarande haft anarki", med vilket du väl måste mena att demokratin på något sätt "växte fram" ur anarkin då anarkin visade sig oduglig...?

"Jag förklarade varför våld inte är en handelsvara."

Nej. Det gjorde du inte. Du har även en skev bild av hur anarkister förespråkar att självförsvar, hellre än våld, är en "handelsvara" (eller, givetvis, snarare "tjänst"). Anarkister förespråkar inte att våld utöver självförsvar är legitimt; och med självförsvar räknas då givetvis in att skyddsorganisationen ser till att förövaren får sitt straff eller betalar skadeståndet som bestämts för brottet. Hela ditt resonemang här är väldigt fånigt, tyvärr:

"Dom har aldrig någon rätt att utöva våld för att hämta förövaren till domstol, eller att utöva våld för att driva in böter eller skicka någon till fängelse. Men i en anarko-kapitalism behöver man köpa och sälja även detta våld. Man har alltså rätt att utöva våld även när det alltså inte är frågan om självförsvar."

Skillnaden mellan dig och dem är helt enkelt att de ser detta som en del av självförsvaret; det innebär inte att allt våld - dvs även invasivt våld - enligt dem ska köpas och säljas fritt; detta skall vara olagligt enligt det samhällskontrakt individerna går in i (om det nu inte är så att folk vill kriga, förstås - vilket inte är speciellt troligt, då det mest är stater med externalisering av kostnaderna på folket som går in i krig; då individerna i en skyddssammanslutning själva direkt måste finansiera något sådant är det inte troligt att det händer; läs "War, Profit and the State" av Stefan Molyneux för mer angående detta - han förklarar detta förhållande mycket tydligt). Att självförsvar inte kan vara någon handelsvara har du alltså inte på något sätt förklarat - mer än att du själv anser att det är på detta vis; precis som jag ju givetvis kan säga "gröt är inte en handelsvara!", utan att ge några egentliga anledningar för detta - men därmed inte heller vara speciellt övertygande mot någon som faktiskt tycker att man kan handla med gröt. Att du sedan upprepar "jag förklarade att våld inte är en handelsvara" om och om igen till resten av kritiken får mig att ytterligare skärpa mina misstankar om att du inte alls vet speciellt mycket om just anarkism, som är vad du ändå försöker kritisera.

"Du fattar inte: Hade anarki fungerat hade diktatur aldrig uppstått."

Jo, det hade det absolut gjort. Folket hade inga institutioner som skyddade dem från ett maktövertagande av en enskild grupp, helt enkelt. I de "anarkier" som existerade innan staten uppkom fanns inga egentliga tankar om staten, inga tankar på att man var tvungen att skydda sig mot våldsamma övertagaden av andra människor - inte ens någon egentlig uttänkt önskan att leva i anarki, då man inte hade något att jämföra med; det var primitiva samhällen utan fungerande strukturer och frivilliga organisationer så som skyddssammanslutningar och annat som skyddar folkets intresse mot diktatorer. På samma sätt hade Norge för dåligt skydd för att skydda sig mot nazisterna; det är inte pga demokratin som Norge föll, utan pga för dåligt skydd. Det visar varken att stat är överlägset anarki, eller att nazism är överlägset demokrati - det visar att man måste känna till, och ha ett försvar för att skydda, sina rättigheter! Detta är däremot något anarkister tänkt mycket på - vilket du, återigen, skulle veta om du verkligen läst de anarkistiska författarna.

"Varför hade det aldrig fungerat innan i någon anarki nånsin? Varför har alla anarkier, oavsett om dom är ursprungliga eller moderna kollapsade stater, slutat i diktatur eller rättslös kaos?"

Helt enkelt för att anarkismen är en politisk ideologi. Det man eftersträvar är inte statens förfall, utan att staten försvinner därför att det är folkets vilja, och ersätts av frivilliga organisationer som tagit över statens uppgifter. Vi har inte sett många sådana försök, då anarkismen inte är en speciellt stor ideologi, men där vi sett dem - t.ex. tidigare nämnda Modern Times och Utopia - har det ofta fungerat bra tills det förbjudits. Även många anarkistiskt influerade försök inom andra områden, t.ex. att kringgå valutamonopol och skapa egna valutor baserade på t.ex. jord eller fastigheter, har ofta fungerat väldigt bra till det helt enkelt förbjudits. För mer information om detta kan du gärna läsa "What is Mutualism?" av Clarence Lee Swartz; vilket du iofs borde ha gjort innan du ger ö.h.t. bestämmer dig för att skriva en kritik av anarkism, men vilket jag kan tänka mig att du inte har ;)

"Jag har läst, tagit till mig och möjligtvis kan jag ändra formuleringen om socialistisk anarkism lite. I resten är det du som behöver läsa och ta till dig det jag skrev. Dina argument är bara "nä, så är det inte ALLS det!". Jo, så är det. Texten är inte en beskrivning av hur anarkister tycker att anarki skall fungera. Det är en förklaring av varför det inte fungerar på det sättet."

Men... du tycker inte att det är lite problematiskt att förklara varför det inte fungerar så som anarkister vill, när du själv faktiskt inte vet hur de vill att den ska fungera? Du skriver t.ex. i det här brevet, som ett argument för att anarkism som politisk ideologi inte skulle fungera, att moderna kollapsade stater har slutat i diktatur - vilket måste ses som ett mycket oseriöst argument när det gäller anarkism. Mest, då, för att detta också är vad anarkisterna själva säger!

Kevin A. Carson skrev:

"even if we had a "magic button" that would magically cause all the officials, weapons and buildings of the state to disappear, what would be the result? If the majority of the public still had a statist mindset, and if there were no alternative libertarian institutions in place to take over the functions of the state, an even more authoritarian state would quickly fill the vacuum."

Benjamin Tucker skrev (redan på 1800-talet):

"If government should be abruptly and entirely abolished to-morrow, there would probably ensue a series of physical conflicts about land and many other things, ending in reaction and a revival of the old tyranny."

Mycket av din kritik är alltså helt enkelt inte en kritik som träffar anarkismen; utan vad som brukar kallas halmgubbeargumentation - dvs du bygger upp en egen halmgubbe som du kallar "anarkism" som du sedan ger det här och det där argumentet och sedan plockar sönder; utan att egentligen attackera vad anarkisterna faktiskt står för. Och, av vad som framgår här, utan att ens ha förstått det eller satt dig in i det.

MVH

Emil, http://mutualism.blogg.se/

Hemsidan liberalism.nu har en beskrivning av anarkismen som lämnar mycket att önska för läsaren, och jag skrev därför ett mail till dess "kontaktperson" där jag poängterade vad som borde modifieras och vad som missuppfattats gällande anarkismen. Jag insåg att det var ganska allmänna invändningar som folk i regel har mot anarkismen, varför jag valde att även publicera mitt mail här! Det följer nedan:

"Att ge en individ patent eller copyright på något förnekar alla andra individer deras frihet att använda samma fakta, eller utveckla liknande idéer, och använda dessa idéer för personlig vinning. Och ett sådant förbud bryter mot lagen och jämlik frihet, oavsett om det bara gäller ett år eller all evighet, förutom att orättvisan i det senare fallet skulle vara så tydlig att dess egen förfärlighet skulle kväva dess åtlydnad. Låt oss anta att patent och copyright hade existerad från civilisationens begynnelse och att alla uppfinnare hade åberopat sina "rättigheter". Då skulle vi ha royalties på hjulet, sågen, kniven, yxan, plogen, olika processer i tillverkningen av pengar, papper, eld, glas, gångjärn, fjädrar, lås, skor, bläck, alfabetet, musikalisk notskrift, siffror, matematiska metoder, bokföring, etc., etc. Faktum är att utvecklingen skulle blivit så efterbliven att många av dessa saker inte ens kunnat användas fullt ut än idag."

Jag bör alltså ha rätt att göra vad jag vill med vad jag köpt. Annars bör produktens säljare inte sälja produkten till mig utan behålla den själv, ifall denne inte är redo att överlåta äganderätten till mig. Om vi fortsätter på det påbörjade spåret med musik och CD-skivor är det självklart ett brott av mig att bryta mig in i en musikers privata studio eller hem och stjäla hans musik utan hans tillåtelse, och sedan publicera den. Att däremot köpa hans skiva, kopiera den då jag betalat för den och sedan sälja den vidare - kan inte vara ett brott, då jag inte stulit något av någon; och lagar som straffar sådant straffar inte brott, utan frihandel. Än värre är de som döms för brott för att gratis delat med sig av sin egendom; de som inte ens haft någon egen vinning av det - i sådana fall är det sannerligen staten, inte individen som är den verklige brottslingen!


Finns alternativ?

Hur ska vi då lösa detta? Å ena sidan verkar ju immateriell äganderätt och pantent helt förkastligt, men å andra sidan måste väl artister ha betalt de med? Absolut! Men inte på bekostnad av varken vår frihet som individer, eller samhällets utveckling. Ett alternativ är att artisten spelar in en skiva, och säljer den inte förrän han fått så mycket betalt för den som han vill ha - säg 100 000 kronor - vilket hans fans får betala in till ett konto, och när kontot når 100 000 släpper han musiken fri; för vem som helst att ladda hem, kopiera, sälja vidare - eller köpa artistens officiella släpp för 189 kronor, som garanterat kommer tilltala inbitna fans ändå. Får artisten inte ihop 100 000 kronor tycker marknaden helt enkelt inte att hans musik är värd det priset; och hans upplevda värde av sitt verk är helt enkelt för högt för konsumenternas upplevda nytta, vilket leder till att priset blir för högt för marknaden. Här får artisten välja om han vill sälja till "förlust" eller helt enkelt dra tillbaka sin musik och ge fansen som betalat in pengar på hans konto sina pengar tillbaka (förutsatt att de har bevis på transaktionen).

Ett annat alternativ är att artisten helt enkelt säljer skivor som idag, och de som vill köper dem medan andra kopierar dem av någon som köpt dem och vill dela med sig av dem. Får artisten inte nog för att klara sig på skivförsäljning måste han kanske helt enkelt arbeta; dvs spela live och ta inträde för det, sälja t-shirts osv. Klarar han sig inte på sina inkomster här får han ta ett extrajobb och på så sätt finansiera sin musikaliska karriär, om han tycker att det är värt det; om han brinner för sin musik. Att tänka sig artistens arbete i studion som någon han ska kunna luta sig tillbaka och leva på i all evighet genom royalties och försäljningsintäkter är ologiskt, och är ett onaturligt tillstånd som hittills fungerat genom att tekniken legat så pass efter (men även då krävt lagstiftning i ryggen). Nu, när tekniken kommit ikapp industrin, måste artisten arbeta för att få sin lön, liksom alla andra yrkesgrupper; eller helt enkelt försöka stoppa utvecklingen genom lag - vilket ju helt klart är fel väg att gå, ur alla moraliska aspekter.
(Och här berör vi inte ens att det ofta är skivbolagen som kammar hem de stora vinsterna på artister, utan antar att artisterna är de ensamma aktörerna, då artister och CD-skivor bara är representanter för valfri producent av "immateriell egendom" och valfri enkelt och billigt reproducerbar vara som skyddas från konkurrens av lag. I verkligheten i fallet musik går teknologin mer mot skivbolagens undergång än speciellt negativa effekter för själva artisterna, som ju också upplever många positiva aspekter av framstegen i utveckling.)

Så, för att sammanfatta: Vill du sälja en tröja som ser precis ut som en märkeströja, en bok vars innehåll du kopierat av en annan författare, en musik-CD du kopierat eller ett musikstycke du framför men inte skrivit själv, osv. bör det vara din fulla rättighet på en fri marknad. Så länge detta inte är fallet, går marknaden på inget sätt att kalla fri. Det enda patent och immateriell äganderätt leder till är artificiellt höga marknadspriser - vilket är följden av alla typer av monopol - som ger vinst till den monopolinnehavande producenten, på bekostnad av alla andra producenter som inte får vara med och konkurrera, och givetvis ytterst på bekostnad av konsumenterna som måste betala de artificiellt höga priserna. I krisen branscher beroende av immateriell egendom hamnat i gäller det att hitta nya alternativ; inte att frysa utvecklingen.