Det svenska klassamhället
Klassamhället är en känslig punkt i den politiska debatten, som ingen riktigt vill prata öppet om. Från högerhåll hör man ofta att klassamhället inte längre existerar. Man pratar om två olika klassanalyser, ingen av vilka längre existerar; den ena är den marxistiska klassanalysen, där klasstillhörighet bestäms av plats i produktionen. Här är de två klasser som mest kännetecknar "motsättningarna" på marknaden arbetarklassen och borgarklassen (däremot finns många fler samhällsklasser som vi däremot inte ska komplicera inlägget ytterligare med). Arbetarklassen kännetecknas av att den är beroende av att sälja sitt arbete för att överleva; medan borgarklassen kännetecknas av att äga så pass mycket kapital att den är befriad från arbete och istället kan leva på t.ex. räntor och avkastning på redan ägt kapital - vilket enligt arbetsvärdeteorin i stort sett är detsamma som att leva på andras arbete.
Från högerhåll menar man alltså ofta att arbetar- och borgarklassen inte lägre finns, utan är ersatt av ett klasslöst kapitalistiskt samhälle (även om man ofta i nästa andetag försvarar klassamhället, som nyss inte fanns, som något "naturligt"; vilket visar att dessa apologister ofta har lika stora problem att förstå historia och sammanhang, som de har att förstå frihet). Främst menar man att detta är eftersom så pass många arbetare idag "äger företag", genom att äga aktier. Detta, menar man, gör även arbetarklassen till borgarklass, och således alla till samma/ingen klass.
Detta är felaktigt av två anledningar.
För det första gör inte tio Ericssonaktier att man inte längre är beroende av arbete för att leva. Man är fortfarande en arbetare, och får som bäst ett litet tillskott från aktierna utöver sitt arbetes inkomster; som Johan Ehrenberg och Stefan Ljunggren poängterar i "Nya Ekonomihandboken", ger aktier för 20 000 kronor med en aktieutdelning på 2-3% bara c:a 400 kronor i inkomst, och den absolut största delen av inkomsten kommer naturligtvis fortfarande att komma från arbetet. Man är alltså inte borgarklass, utan liksom till och med en förskoleelev troligtvis skulle kunna lista ut; en arbetare som äger lite aktier.
För det andra ser inte Sverige ut som högern vill tro; aktieägandet är inte utspritt jämlikt och harmoniskt över folket - och har därför heller inte utplånat samhällsklasserna. Tvärtom. Statistik från SCB:s rapport "Minskade vinster 2001. Kapitalvinster och kapitalförluster. Förmögenhet." från 2003 visar att 90% av Sveriges befolkning bara äger 2,5% av de börsnoterade aktierna. Arbetarna livnär sig alltså inte genom aktieägande, utan genom arbete; aktierna man äger är som bäst en extra inkomst, liksom poker eller black jack, och ger dem varken kontroll över hur företaget de "deläger" (för det gör de ju inte mer än på papperet) utvecklas eller en inkomst som ersätter deras arbete. De rikaste 10% äger däremot 97,5% (!) av aktierna; och zoomar man in mikroskopet till den rikaste 1% av folket äger denna rikaste procent fortfarande över 72% (!!!). Räknar man med fonder äger 90% av Sveriges befolkning 20%; medan de rikaste 10% av folket fortfarande äger 80% - så även här, där "vanligt folk" väl kan sägas spara mest, finns inget som helst som pekar på att arbetare nu äger som borgare. Denna rapport tas även upp i ovan nämnda bok av Ehrenberg och Ljunggren, som kan rekommenderas för den som vill lära sig om grundläggande tendenser i svensk ekonomi då den är skriven på ett väldigt enkelt, lättillgängligt och kortfattat sätt; även om jag inte kan skriva under på de politiska åsikter som förmedlas i boken. Hela rapporten från SCB finns att läsa i .pdf på SCB:s hemsida. Direktlänk här: http://www.scb.se/statistik/HE/HE0103/2001A01/IF0103_2001A01_BR_HEFT0303.pdf
Den andra klassanalys man brukar använda är en som delar upp folket i olika klasser beroende på hur "rik" man är; t.ex. ekonomisk underklass, medelklass och överklass. Även här menar man ofta att det inte lägre finns något klassamhälle att tala om - och här får man inte sällan medhåll av en självbelåten, och självutnämnd, "vänster"; dvs socialdemokrater som hävdar att det är deras politik som fått samhället att se ut på det här sättet, där ingen är rik och ingen är fattig. Där alla tjänar "lagom". Detta är däremot inte heller hur Sverige faktiskt ser ut. Tidigare nämnd rapport från SCB visar att rikedomarna är väldigt olika fördelade; och ett klassamhälle absolut är att tala om. I rapporten skriver man:
"De rikaste 10 procenten har i genomsnitt en nettoförmögenhet på 2 412 000 kronor och de med minst nettoförmögenhet en negativ förmögenhet på 241 000 kronor. Det är först i den fjärde decilen som den genomsnittliga nettoförmögenheten är positiv med ett medelvärde på 2 100 kronor. Det är således mer än 30 procent av Sveriges befolkning som har negativ nettoförmögenhet eller mycket låg nettoförmögenhet"
"Negativ nettoförmögenhet" betyder alltså att man är skyldig mer än man äger; och man således egentligen inte äger någonting alls utan bara använder lånade tillgångar. Den rikaste tiondelen av befolkningen har däremot en nettoförmögenhet på över två miljoner kronor! När någon pratar om att ekonomiska samhällsklasser inte längre existerar - att det inte längre finns någon ekonomisk över- och underklass - vet man ju inte riktigt om man vill skratta eller gråta. Det handlar det om kapitalistapologister, som helt enkelt inte vill att folk ska veta vilka enorma orättvisor som råder i samhället; eller socialdemokrater som vill att deras politik med "socialism" genom statsintervention på en kapitalistisk marknad ska ha varit lyckad. För dessa "högre mål" får sanning och fakta stiga åt sidan; för dessa mål står påhitt som stöder deras modeller och lögner högre i kurs.
Det är uppenbart att samhällsklasser fortfarande existerar i samhället; en uppdelning i arbetar- och borgarklass i produktionen (plus trasproletariat, mellanskikt och småborgerlighet som vi inte skulle ta upp), liksom en rent ekonomisk klassuppdelning i en under- medel- och överklass. Istället för att blunda för fakta, och låtsas som om klassamhället inte existerar, borde man kanske öppna ögonen och försöka få samhällsklasserna att jämnas ut på riktigt? Alltså kämpa för att ta bort de privilegier som stat och borgarklass har under vår korporatistiska statsmonopolkapitalism; attackera roten på problemet istället för att ansa grenarna i ett försök att inbilla oss själva att trädet kanske trots allt är ganska fint.
Underbar analys om det svenska klassamhället! Som du skrev, dags att jämna ut klasserna på riktigt. Låt oss äta borgarna! Svartröd revolution!
Inom den klassiska marxistiska klassanalysen så finns det två klasser, arbetarklass och borgarklass. Man brukar väll inte säga att det finns massa andra klasser också utan olika skikt. Att det finns olika skikt bland arbetarklassen och inom borgarklassen. Men att man fortfarande har samma ställning i produktionen som de övriga i sin klass.
Ja precis, men om man talar om de materialistiska klasserna så är det arbetarklassen och borgarklassen som finns. Du kan säkert beskriva hur många klasser som helst om man även väger in sociologiska klasser såsom "medelklassen". För mig som materialist så finns arbetarklassen och borgarklassen i samhället och eventuella skiktningar inom dessa klasser.
Trasproletariat och proletariatet är ju båda arbetarklass hursomhelst, det handlar om skiktningar. Men jag förstår vad du menar.
Förövrigt tycker jag att vi socialister borde jobba hårt på att återinföra klassbegreppet i samhällsdebatten igen.
Man måste ju däremot förstå mellanskikten och småborgerligheten för att förstå samhället; man kan inte helt enkelt dra mellanskikten till proletariatet, även om de är anställda och inte äger produktionsmedel, och småborgerligheten till borgarklassen, även om de äger produktionsmedel - då det finns en stor del av de övre mellanskikten som i mycket högre grad sympatiserar med borgarklassens än med proletariatets intressen; medan en stor del av småborgerligheten resonerar och handlar tvärt om. Småborgerlighet är helt enkelt en kombination av arbetare och borgare; någon som äger produktionsmedel och/eller företag och även arbetar med det. Mellanskikten kännetecknas, som Kjellberg, Malmgren och Arnfred skriver i boken "Stat och klasser under kapitalismen": "av sin ställning mellan arbetarklass och borgarklass. De kontrollerar inte produktionsmedel men tillhör ändå inte arbetarklassen. Mellanskikten ges i allmänhet större utrymme för individuella initiativ och kännetecknas inte av samma långtgående underordning under produktionsmedlen som arbetarna. Mellanskikten utför i hög grad intellektuellt arbete, dvs sysslar med beräkningar, utredningar, planering, undervisning m m. Samtidigt tillvaratar de ofta ideologiska och politiska funktioner, både inom kapitalistiska företag och i statsapparaten, i och med att de medverkar till att upprätthålla produktionen i dess kapitalistiska form. I egenskap av arbetsledare företräder en ingenjör eller verkmästare arbetsköparen gentemot arbetarna." (s. 45, tryckt 1981)
Även om dessa alltså inte äger produktionsmedel, går det inte att dra likhetstecken mellan de sk övre mellanskikten och arbetarklassen - även om en stor del av de lägre sympatiserar med, eller av facklig kamptradition i stort sett tillhör, arbetarklassen.
Trasproletariatet tillhör väl inte direkt arbetarklassen som någon regel; där ingår ju t.ex. som Marx skriver "swindlers, confidence tricksters, brothel-keepers, rag-and-bone merchants, beggars, and other flotsam of society". De är alltså personer som försörjer sig på saker som är utanför det kapitalistiska systemet, eller sånt som är olagligt inom det - det kan röra sig om tiggare, langare av sprit, droger osv; i fallet drog/spritförsäljare är ju likheten med småborgerlighet mycket mer slående än med arbetarklassen, och vore drogförsäljning och privat spritförsäljning lagligt skulle små återförsäljare tillhöra just småborgerligheten.
Visst, arbetarklass och borgarklass är vad marxistisk klassanalys utgår ifrån som de största intressena; men småborgerlighet och mellanskikt är stora delar av samhället idag, och växer hela tiden. Att inte ta med dessa som distinkta krafter i beräkningen - utan bara ser dem som delar av arbetar- eller borgarklassen - gör att man får en lite konstig bild av samhället, som tyvärr inte stämmer så bra överens med verkligheten.
Hej! Jag var bara inne och kikade lite på din blogg. Hoppas att du får en skön helg! //Petra
Detsamma Petra!! =)
Min fråga är då, är denna överklass bestående av de 10 rikaste procenten rik pg av sina privilegier och är dessa privilegier bestående av att staten tar mindre från dem, eller är det som med övriga regleringar av marknaden att det främst handlar om att de lyckas använda staten för att motverka konkurrens och befästa sin position?
För om de är rika för att staten tar mindre av dem så är lösningen enligt mig att låta staten ta mindre av alla andra. Om de befäster sin position genom att staten förhindrar konkurrens, då är lösningen att ta bort dessa privilegier.
Jag stödjer däremot INTE en tvångsmässig omfördelning (genom staten) av den förmögenhet som har samlats hos någon som t.ex. äger ett företag, bara för att denne råkar ha blivit "för rik" och på något sätt då inte längre förtjänar sina ägor.
Ett korrupt system löser man inte genom mer av samma system, utan genom att ta bort korruptionen. Därför är jag nyfiken på hur du anser att det förhåller sig. :)
"är dessa privilegier bestående av att staten tar mindre från dem, eller är det som med övriga regleringar av marknaden att det främst handlar om att de lyckas använda staten för att motverka konkurrens och befästa sin position?"
Jag skulle inte säga att de "lyckats använda staten", som i att de lyckats vrida det staten bestämt till att fungera till deras fördel. Utan snarare att de medvetet använt staten, och att staten och kapitalisterna länge haft ett näst intill symbiotiskt förhållande till varandra, där kapitalisterna ibland styrt staten att göra som de velat, medan staten i andra fall styrt kapitalisterna till att göra som den velat - men där deras intressen i regel sammanfallit. De rikas privilegier består ju framförallt av de inskränkningar på marknaden som staten skapar, till fördel för redan rika kapitalister och landägare, på bekostnad av folket och arbetarna. Eller som du säger; de använder staten för att minska konkurrens och befästa sin position. Utan dessa privilegier skulle dagens överklass, utan användande av direkt våld, omöjligt kunna ha kvar sina förmögenheter på bekostnad av någon annan. Som Benjamin Tucker skrev: "The minute you remove privilege, the class that now enjoy it will be forced to sell their labor, and then, when there will be nothing but labor with which to buy labor, the distinction between wage-payers and wage-receivers will be wiped out, and every man will be a laborer exchanging with fellow-laborers. Not to abolish wages, but to make every man dependent upon wages and secure to every man his whole wages is the aim of Anarchistic Socialism."
"Om de befäster sin position genom att staten förhindrar konkurrens, då är lösningen att ta bort dessa privilegier."
Absolut!
"Jag stödjer däremot INTE en tvångsmässig omfördelning (genom staten)"
Inte jag heller; förutom den "omfördelning" av deras resurser som de "äger" i naturresurser och som de inte kan sägas äga om de inte bedriver kontinuerligt bruk av landet i fråga, enligt den anarkistiska besittnings- och bruksprincipen. Detta sker ju däremot heller inte genom statligt tvång per definition, utan snarare genom ett upphävande av det statliga försvaret av landet i fråga till "ägarens" fördel och det statliga tvång detta innebär för alla andra individer. Hans privilegier han avnjutit försvinner ju även; han förlorar sina patent, sin upphovsätt - när folk börjar använda mutualistiska banker baserade på land och arbete förlorar han även den förmögenhet han har i likviditet som har ett lagstiftat värde - och har han fått stora bidrag av staten för att bedriva sin produktion förlorar han hela, eller stora delar av, sitt företag, då det ju i så fall mer rättmätigt tillhör skattebetalarna, som med sina aktier (eller hur man väljer att dela upp företaget) kan göra precis som de önskar. Detta är ju dock inte att genom staten ta "hans" egendom; utan snarare att "hans" egendom naturligt försvinner i frånvaro av stat.
