Mutualismen som en syntes av individualism och socialism
De flesta ideologier - eller åtminstone förespråkare av dem - betonar en del av människans natur, och ignorerar andra aspekter. Tar vi statssocialismen som exempel, så menar förespråkare av ideologin att människan är social och att samhällets organisation således måste bestå av socialism och undertrycka människans inneboende individualism. Tar vi nyliberalen menar han tvärtom att människan är individualist, och alla sociala aspekter av människan ignoreras. Naturligtvis är detta att dra saker till sin spets; men alla som någon gång varit i en diskussion med en statssocialist eller en nyliberal känner nog igen sig. För en statssocialist är "individualism" nästan ett skällsord, och för nyliberalen har "solidaritet" en negativ klang. Däremot är det svårt att förneka att människan har en tendens att söka ömsesidigt gynnsamma samarbeten med andra människor, som redan Kropotkin fastslog i "Inbördes hjälp", och som Nobelpristagaren Elinor Ostrom utan tvivel bevisat. Samtidigt är det svårt att förneka individens egoism, som trots allt är drivkraften bakom allt hon gör - hon handlar för att uppnå större lycka, så som hon själv definierar denna lycka.
Pierre-Joseph Proudhon såg däremot detta förhållande med nyktra ögon. Människan har en natur; men denna natur är såväl social som individualistisk. Detta är vad som ligger bakom alla typer av despotism; vissa människors individuella drivkraft tar överhanden, och de "syndar mot sin sociala natur" - som Proudhon lite poetiskt uttryckte det - genom att utöva våld och tvång emot andra, och skapa skapa auktoritära strukturer som med tiden utvecklas till stater. Detta hade däremot varit omöjligt om människan enbart var individualist; de förtryckta skulle aldrig finna sig i detta förtryck. Eftersom att vi också är sociala värderar dock människor den gemenskap och struktur som trots allt finns i de samhällen som undertrycker deras individuella önskemål, och vår sociala sida gör att intrång i vår frihet accepteras om den leder till ett socialt sammanhang vi kan identifiera oss med. Staten har alltså sin grund i såväl vår individualistiska och sociala natur - fanns inte båda två skulle stater omöjligt kunna existera.
Därför är det också nödvändigt att ha både det individuella och det sociala i betänkande när vi utformar idéer om hur samhället kan förbättras. Att koncentrera oss på en sak och ignorera det andra är att ignorera verkligheten; och att ignorera verkligheten leder till att våra teorier inte kan appliceras på den med önskat resultat. Proudhon skrev i "What is Property?":
"Communism -- the first expression of the social nature -- is the first term of social development, -- the thesis; property, the reverse of communism, is the second term, -- the antithesis. When we have discovered the third term, the synthesis, we shall have the required solution."
Vi bör inte sträva efter att förneka eller förändra människans natur; vi bör sträva efter att förstå den. Kommunismen ignorerar människans individualitet, och statskapitalismen ignorerar de hennes sociala natur. Den ena ser människan som någon som enbart strävar efter samhällets bästa, eller åtminstone bör göra det, medan den andra skapar strukturer som enbart uppmuntrar egoism som går ut över solidariteten. Du kan inte komma till toppen av varken staten eller det kapitalistiska näringslivet med ett gott samvete, utan att utnyttja tvång som går ut över andra människor (även om det görs "indirekt", genom att kapitalister stöder sig på statsmonopol av olika slag, innebär ens handlingar en kränkning av andra individers frihet).
Mutualismen, som går att betrakta som en syntes av socialismen och individualismen - varför Proudhon av George Woodcock kallats "den sociala individualisten" - försöker däremot se till båda sidor av människans natur. Människan vill vara fri, men inte isolerad; hon vill ingå i ett större sammanhang, men inte tvingas in i det och kvävas av det. Därför är det viktigaste målet för att förändra samhället att göra oss av med alla typer av tvång, alla typer av privilegier och alla typer av monopol. Det är genom detta makten upprätthålls, och det är genom detta vi förnekas vår egen natur - oavsett om vi tvingas förneka vår sociala eller vår individualistiska sida för att kunna lyckas i samhället. Ge individen frihet, och hennes sociala natur kommer att skapa de samarbeten hon föredrar.
Det är däremot inte riktigt så enkelt; människan idag går att jämföras med ett tamt och instängt djur. Under århundraden - om inte årtusenden - har vi såväl utnyttjats som tagits om hand av de vilda djuren utanför burarna. Om någon plötsligt skulle släppa ut oss ur våra burar skulle det inte ta lång tid innan de vilda djuren - statsmännen och kapitalisterna - återigen hade haft oss i våra burar. De skulle utan problem kunna tvinga oss tillbaka, och många av oss skulle säkert välja våra burar hellre än den okända verkligheten på frivillig väg. Det är trots allt det liv vi känner till. För att människan ska kunna vara fri, och delta i de samarbeten för ömsesidig vinning hon föredrar, måste en gradualistisk process vänja oss vid att vara herrar över oss själva. Redan idag, "i buren", måste vi börja organisera oss själva, skapa våra egna alternativ vid sidan av det statliga och kapitalistiska samhällen - våra egna företag, våra egna kooperativ, våra egna valuta- och handelssamarbeten, et.c. När vi har så mycket "i buren" kommer verkligheten utanför den inte alls att vara lika skrämmande; och de vilda djuren kommer inte ha en chans att övermanna oss.
Genom att på egen hand utveckla såväl vår individualistiska drivkraft och våra sociala samarbeten - och inte förneka vare sig den ena eller den andra av dessa sidor, utan genom att bli bekväma med dem - påbörjar vi den långa färden mot friheten. En frihet där egoism och socialt ansvarstagande är harmoniserade, precis som den idag är i en familj, eller som den under i vår tidiga historia kunde vara i en stam. Detta är ingen utopi, utan ett uttryck för vår natur; utan de vanföreställningar om den som såväl kommunister som nyliberaler gärna gör gällande.
Pierre-Joseph Proudhon såg däremot detta förhållande med nyktra ögon. Människan har en natur; men denna natur är såväl social som individualistisk. Detta är vad som ligger bakom alla typer av despotism; vissa människors individuella drivkraft tar överhanden, och de "syndar mot sin sociala natur" - som Proudhon lite poetiskt uttryckte det - genom att utöva våld och tvång emot andra, och skapa skapa auktoritära strukturer som med tiden utvecklas till stater. Detta hade däremot varit omöjligt om människan enbart var individualist; de förtryckta skulle aldrig finna sig i detta förtryck. Eftersom att vi också är sociala värderar dock människor den gemenskap och struktur som trots allt finns i de samhällen som undertrycker deras individuella önskemål, och vår sociala sida gör att intrång i vår frihet accepteras om den leder till ett socialt sammanhang vi kan identifiera oss med. Staten har alltså sin grund i såväl vår individualistiska och sociala natur - fanns inte båda två skulle stater omöjligt kunna existera.
Därför är det också nödvändigt att ha både det individuella och det sociala i betänkande när vi utformar idéer om hur samhället kan förbättras. Att koncentrera oss på en sak och ignorera det andra är att ignorera verkligheten; och att ignorera verkligheten leder till att våra teorier inte kan appliceras på den med önskat resultat. Proudhon skrev i "What is Property?":
"Communism -- the first expression of the social nature -- is the first term of social development, -- the thesis; property, the reverse of communism, is the second term, -- the antithesis. When we have discovered the third term, the synthesis, we shall have the required solution."
Vi bör inte sträva efter att förneka eller förändra människans natur; vi bör sträva efter att förstå den. Kommunismen ignorerar människans individualitet, och statskapitalismen ignorerar de hennes sociala natur. Den ena ser människan som någon som enbart strävar efter samhällets bästa, eller åtminstone bör göra det, medan den andra skapar strukturer som enbart uppmuntrar egoism som går ut över solidariteten. Du kan inte komma till toppen av varken staten eller det kapitalistiska näringslivet med ett gott samvete, utan att utnyttja tvång som går ut över andra människor (även om det görs "indirekt", genom att kapitalister stöder sig på statsmonopol av olika slag, innebär ens handlingar en kränkning av andra individers frihet).
Mutualismen, som går att betrakta som en syntes av socialismen och individualismen - varför Proudhon av George Woodcock kallats "den sociala individualisten" - försöker däremot se till båda sidor av människans natur. Människan vill vara fri, men inte isolerad; hon vill ingå i ett större sammanhang, men inte tvingas in i det och kvävas av det. Därför är det viktigaste målet för att förändra samhället att göra oss av med alla typer av tvång, alla typer av privilegier och alla typer av monopol. Det är genom detta makten upprätthålls, och det är genom detta vi förnekas vår egen natur - oavsett om vi tvingas förneka vår sociala eller vår individualistiska sida för att kunna lyckas i samhället. Ge individen frihet, och hennes sociala natur kommer att skapa de samarbeten hon föredrar.
Det är däremot inte riktigt så enkelt; människan idag går att jämföras med ett tamt och instängt djur. Under århundraden - om inte årtusenden - har vi såväl utnyttjats som tagits om hand av de vilda djuren utanför burarna. Om någon plötsligt skulle släppa ut oss ur våra burar skulle det inte ta lång tid innan de vilda djuren - statsmännen och kapitalisterna - återigen hade haft oss i våra burar. De skulle utan problem kunna tvinga oss tillbaka, och många av oss skulle säkert välja våra burar hellre än den okända verkligheten på frivillig väg. Det är trots allt det liv vi känner till. För att människan ska kunna vara fri, och delta i de samarbeten för ömsesidig vinning hon föredrar, måste en gradualistisk process vänja oss vid att vara herrar över oss själva. Redan idag, "i buren", måste vi börja organisera oss själva, skapa våra egna alternativ vid sidan av det statliga och kapitalistiska samhällen - våra egna företag, våra egna kooperativ, våra egna valuta- och handelssamarbeten, et.c. När vi har så mycket "i buren" kommer verkligheten utanför den inte alls att vara lika skrämmande; och de vilda djuren kommer inte ha en chans att övermanna oss.
Genom att på egen hand utveckla såväl vår individualistiska drivkraft och våra sociala samarbeten - och inte förneka vare sig den ena eller den andra av dessa sidor, utan genom att bli bekväma med dem - påbörjar vi den långa färden mot friheten. En frihet där egoism och socialt ansvarstagande är harmoniserade, precis som den idag är i en familj, eller som den under i vår tidiga historia kunde vara i en stam. Detta är ingen utopi, utan ett uttryck för vår natur; utan de vanföreställningar om den som såväl kommunister som nyliberaler gärna gör gällande.
Myten om anarkismens tro på "människans godhet"
Ofta får man höra att människan inte är god, och att anarki således aldrig kan fungera. Anarkin baseras på att alla är snälla, och så länge människor är det fungerar anarkin; men då verkligheten är annorlunda - människor är inte goda - är anarkismen dömd att misslyckas. Anarkin är därför, hör man ofta, en fin tanke; men i grund och botten en ouppnåelig utopi.
Vi ska däremot enbart koncentrera oss på människans godhet för ett tag. Anser anarkister att människan god? Nej, det gör vi absolut inte. Anser vi att hon är ond? Nej, inte det heller. Godhet och ondska är trots allt bara begrepp, som beskriver olika typer av handlingar och beteenden vi själva - högst subjektivt - uppfattar som "goda" eller "onda". Vissa delar av begreppen är däremot mer eller mindre universella; de flesta av oss kan komma överens om att t.ex. döda en oskyldig människa är "ondska", medan det är ett exempel på "godhet" när en individ bjuder en annan, svältande, individ på mat och husrum. Och den enda anledningen till att vi har båda begreppen i vårt vokabulär är att båda fenomenen existerar. Om ingen någonsin skulle kunna göra något "ont" skulle vi inte känna till begreppet ondska, och om någon aldrig skulle ha någon möjlighet att handla "gott" skulle vi inte känna till begreppet godhet.
Vad tror vi anarkister, då, om människans natur? Det närmsta vi kan komma, i ett försök att beskriva vilka känslor som dominerar människans handlande, är nyttomaximering. Om jag får göra ett fritt val, då väljer jag det tillgängliga alternativ som passar mig bäst; eller kanske snarare som jag tror passar mig bäst. Nyttomaximering är, i sig, varken något "gott" eller "ont"; utan nyttomaximering kan för en individ vara att råna gamla tanter, och för en annan vara att skänka större delen av lönen till Röda korset - där det ena uppfattas som ont, och det andra som gott. Människan är således kapabel till att agera såväl ont som gott; och "hennes natur" är varken ond eller god, utan hennes natur är helt enkelt nyttomaximerande.
Detta för oss in på anarkismen. Måste människor vara goda för att en anarkisk samhällsordning ska vara möjlig? Inte alls. Tvärtom - alla ideologier som inte erkänner individens suveränitet, utan tror att en elit av folket är kapabel att göra livet så bra som möjligt för resten av människorna, tror i mycket högre grad på människans godhet. Att jag ska ta hand om mig själv, hjälpa andra när jag själv vill göra så och försöka hålla mig borta från att skada andra för att undvika att bli skadad själv - det kräver inte någon god människa, utan snarare en människa som tänker på sin medelfristiga och/eller långsiktiga nyttomaximering. Att en liten elit däremot ska sätta sina egna intressen åt sidan och istället göra vad som är bäst för resten av folket - det kräver människor lika goda, ärliga och okorrumperbara som Jesus Kristus själv!
Som jag tidigare skrivit kräver anarkismen visserligen att människor inte är helt genomruttna - precis som alla andra ideologier, där detta krävs i ännu högre grad. Och så ser världen faktiskt ut; om alla människor faktiskt vore onda, rakt igenom, skulle ingen typ av samhällsbygge vara möjligt; och inte ens önskvärt, givet att det enda vi skulle göra genom det vore att skapa ett bättre liv för människor som i grund och botten är ondskan reinkarnerad (vilket, återigen, inte vore möjligt från början, då vi också hade varit onda och bara strävat efter att göra livet sämre för alla). Anarkismen kräver däremot inga goda människor, utan den "godhet" som visas upp av folket i dagens samhälle - genom att skänka till välgörenhet, inte begå brott, rösta fram sociala skyddsnät, et.c. - är mer än tillräckligt för att ett anarkistiskt samhälle ska kunna "leva och frodas". De få brottslingar som finns tas omhand av skyddssammanslutningar och "poliskårer" där fria individer fritt samarbetar för detta syfte; på, mer eller mindre, samma sätt som den statliga polisen idag utför detta arbete. Mer eller mindre rationellt nyttomaximerande individer är det enda som krävs. Till skillnad, återigen, från ett statligt samhälle - som kräver en elit av genomgoda altruister, och i ett demokratiskt samhälle även övervägande goda medborgare som röstar fram en god regering. För kom ihåg, om "tredje världskrigspartiet" eller "partiet för stöld och massmord" skulle vinna valet skulle deras agenda gälla; men människans förmåga att tänka och agera rationellt förhindrar att sådana partier kommer till makten i de flesta demokratier.
Trots att varken politikereliten eller folkmassan är rakt igenom god verkar människor vara tillräckligt "goda" - så länge de har ett tillfredsställande materiellt välstånd och någon typ av social trygghet - för att handla med varandra och hjälpas åt för att skydda både sig själva och andra från brott, hellre än att försöka starta krig mot grannen. Folket verkar inte ha den driften; och när angreppskrig faktiskt utbryter är det i regel på grund av önskemål från politiska, religiösa eller ekonomiska eliter, hellre än på grund av det "vanliga folkets" vilja.
Så, avslutningsvis, ett par frågeställningar läsaren kan begrunda och ta ställning till på egen hand:
* Om vi tog makten från eliterna, och gav samhällets individer makten över sig själva, skulle exempelvis krig bli en mer, eller mindre, vanlig företeelse? Hur känner du själv, skulle du föredra att riskera livet för att döda andra, eller att helt enkelt lösa problem på ett annat sätt om den möjligheten fanns?
* Om vi antar att människan varken är ond eller god, utan nyttomaximerande; vilket scenario är mer gynnsamt för folket - ett system där människor frivilligt ingår i skyddssammanslutningar där "poliserna" lyder direkt under medlemmarna, som helt enkelt byter samarbete om dessa visar sig vara ineffektiva, korrumperade eller på annat sätt otillräckliga; eller ett system där en enstaka poliskår har våldsmonopolet och gör med detta som den behagar?
* Vem tror naivt på människans godhet; anarkisten som vill ta makten från eliten och ge individerna makten över sig själva (men inte över andra), eller etatisten som tror att en liten elit mer än gärna åsidosätter sina egna intressen och fullständigt altruistiskt agerar efter folkets bästa, och att en poliskår - med våldsmonopol - inte kommer att missbruka detta monopol på folkets bekostnad (genom att t.ex. slöa, korrumperas eller kräva för mycket betalt för sina tjänster)?
För mig är svaret på vem som mer naivt tror på människans godhet tämligen uppenbart; hur verkar det för dig?
Vi ska däremot enbart koncentrera oss på människans godhet för ett tag. Anser anarkister att människan god? Nej, det gör vi absolut inte. Anser vi att hon är ond? Nej, inte det heller. Godhet och ondska är trots allt bara begrepp, som beskriver olika typer av handlingar och beteenden vi själva - högst subjektivt - uppfattar som "goda" eller "onda". Vissa delar av begreppen är däremot mer eller mindre universella; de flesta av oss kan komma överens om att t.ex. döda en oskyldig människa är "ondska", medan det är ett exempel på "godhet" när en individ bjuder en annan, svältande, individ på mat och husrum. Och den enda anledningen till att vi har båda begreppen i vårt vokabulär är att båda fenomenen existerar. Om ingen någonsin skulle kunna göra något "ont" skulle vi inte känna till begreppet ondska, och om någon aldrig skulle ha någon möjlighet att handla "gott" skulle vi inte känna till begreppet godhet.
Vad tror vi anarkister, då, om människans natur? Det närmsta vi kan komma, i ett försök att beskriva vilka känslor som dominerar människans handlande, är nyttomaximering. Om jag får göra ett fritt val, då väljer jag det tillgängliga alternativ som passar mig bäst; eller kanske snarare som jag tror passar mig bäst. Nyttomaximering är, i sig, varken något "gott" eller "ont"; utan nyttomaximering kan för en individ vara att råna gamla tanter, och för en annan vara att skänka större delen av lönen till Röda korset - där det ena uppfattas som ont, och det andra som gott. Människan är således kapabel till att agera såväl ont som gott; och "hennes natur" är varken ond eller god, utan hennes natur är helt enkelt nyttomaximerande.
Detta för oss in på anarkismen. Måste människor vara goda för att en anarkisk samhällsordning ska vara möjlig? Inte alls. Tvärtom - alla ideologier som inte erkänner individens suveränitet, utan tror att en elit av folket är kapabel att göra livet så bra som möjligt för resten av människorna, tror i mycket högre grad på människans godhet. Att jag ska ta hand om mig själv, hjälpa andra när jag själv vill göra så och försöka hålla mig borta från att skada andra för att undvika att bli skadad själv - det kräver inte någon god människa, utan snarare en människa som tänker på sin medelfristiga och/eller långsiktiga nyttomaximering. Att en liten elit däremot ska sätta sina egna intressen åt sidan och istället göra vad som är bäst för resten av folket - det kräver människor lika goda, ärliga och okorrumperbara som Jesus Kristus själv!
Som jag tidigare skrivit kräver anarkismen visserligen att människor inte är helt genomruttna - precis som alla andra ideologier, där detta krävs i ännu högre grad. Och så ser världen faktiskt ut; om alla människor faktiskt vore onda, rakt igenom, skulle ingen typ av samhällsbygge vara möjligt; och inte ens önskvärt, givet att det enda vi skulle göra genom det vore att skapa ett bättre liv för människor som i grund och botten är ondskan reinkarnerad (vilket, återigen, inte vore möjligt från början, då vi också hade varit onda och bara strävat efter att göra livet sämre för alla). Anarkismen kräver däremot inga goda människor, utan den "godhet" som visas upp av folket i dagens samhälle - genom att skänka till välgörenhet, inte begå brott, rösta fram sociala skyddsnät, et.c. - är mer än tillräckligt för att ett anarkistiskt samhälle ska kunna "leva och frodas". De få brottslingar som finns tas omhand av skyddssammanslutningar och "poliskårer" där fria individer fritt samarbetar för detta syfte; på, mer eller mindre, samma sätt som den statliga polisen idag utför detta arbete. Mer eller mindre rationellt nyttomaximerande individer är det enda som krävs. Till skillnad, återigen, från ett statligt samhälle - som kräver en elit av genomgoda altruister, och i ett demokratiskt samhälle även övervägande goda medborgare som röstar fram en god regering. För kom ihåg, om "tredje världskrigspartiet" eller "partiet för stöld och massmord" skulle vinna valet skulle deras agenda gälla; men människans förmåga att tänka och agera rationellt förhindrar att sådana partier kommer till makten i de flesta demokratier.
Trots att varken politikereliten eller folkmassan är rakt igenom god verkar människor vara tillräckligt "goda" - så länge de har ett tillfredsställande materiellt välstånd och någon typ av social trygghet - för att handla med varandra och hjälpas åt för att skydda både sig själva och andra från brott, hellre än att försöka starta krig mot grannen. Folket verkar inte ha den driften; och när angreppskrig faktiskt utbryter är det i regel på grund av önskemål från politiska, religiösa eller ekonomiska eliter, hellre än på grund av det "vanliga folkets" vilja.
Så, avslutningsvis, ett par frågeställningar läsaren kan begrunda och ta ställning till på egen hand:
* Om vi tog makten från eliterna, och gav samhällets individer makten över sig själva, skulle exempelvis krig bli en mer, eller mindre, vanlig företeelse? Hur känner du själv, skulle du föredra att riskera livet för att döda andra, eller att helt enkelt lösa problem på ett annat sätt om den möjligheten fanns?
* Om vi antar att människan varken är ond eller god, utan nyttomaximerande; vilket scenario är mer gynnsamt för folket - ett system där människor frivilligt ingår i skyddssammanslutningar där "poliserna" lyder direkt under medlemmarna, som helt enkelt byter samarbete om dessa visar sig vara ineffektiva, korrumperade eller på annat sätt otillräckliga; eller ett system där en enstaka poliskår har våldsmonopolet och gör med detta som den behagar?
* Vem tror naivt på människans godhet; anarkisten som vill ta makten från eliten och ge individerna makten över sig själva (men inte över andra), eller etatisten som tror att en liten elit mer än gärna åsidosätter sina egna intressen och fullständigt altruistiskt agerar efter folkets bästa, och att en poliskår - med våldsmonopol - inte kommer att missbruka detta monopol på folkets bekostnad (genom att t.ex. slöa, korrumperas eller kräva för mycket betalt för sina tjänster)?
För mig är svaret på vem som mer naivt tror på människans godhet tämligen uppenbart; hur verkar det för dig?
