mutualism

Enligt arbetsvärdeteorin skiljer man på "bruksvärde" och "bytesvärde" i analysen av prisernas uppkomst (för folk som tycker att arbetsvärdeteorin är BS kommer jag att förklara exploateringen av arbetet även utan arbetsvärdeteorin om ett tag, men det är enklast att börja i denna teori). Bruksvärdet är den nytta en individ kan ha av en aktuell vara, medan bytesvärdet är priset - dvs vad denna vara kan bytas emot på marknaden. På lång sikt, med fri konkurrens, kommer bytesvärdet hos enkelt reproducerbara varor att fluktuera kring arbetsvärdet, eller kostnaden för att reproducera samma vara (som beskrivits i ett tidigare inlägg).

I den kapitalistiska ekonomin är arbetet både en vara, som köps och säljs, och den produktionsfaktor som ger andra varor sina värden - vilket också beskrivs i tidigare inlägg. Detta innebär att arbetet har en slags dubbel roll; dess bytesvärde avgörs således av hur mycket som krävs för att reproducera detta arbete (dvs mat och husrum för arbetaren och hans eller hennes eventuella familj - samt, när det gäller mer kvalificerat arbete, en lönenivå hög nog för att attrahera denna typ av arbetskraft), medan dess bruksvärde avgörs av hur mycket detta arbete tillför i produktionen.

Detta innebär i sin tur att arbetets bruksvärde, i den kapitalistiska ekonomin, alltid måste vara högre än dess bytesvärde. Är bytesvärdet högre än bruksvärdet - dvs om arbetet kostar mer än vad arbetaren tillför - finns det ingen kapitalist i världen som skulle anställa. Om arbetet tillför 1000 kronor, medan det kostar 2000, vore det en ren förlustaffär att anställa; tillför arbetet däremot 2000 kronor, och kostar 1000, blir affären istället till en ren vinst. Skillnaden mellan bruksvärdet och bytesvärdet brukar kallas "mervärdet", dvs det värde som arbetet skapar men som tillfaller arbetsgivaren hellre än arbetaren själv. Mervärdet är också vad som i första hand utgör profiten för kapitalisten (vilken han eller hon kan utöka genom olika marknadshinder som skapar läge för monopol- eller oligopolprissättning, vilket också förklaras vidare i det inlägg som tidigare länkats till). Profiten och exploateringen är således två sidor av samma mynt; för exploatering krävs att någon annan profiterar på ens arbete, och för profit krävs att någon annans arbete utsugs. Detta ledde Benjamin Tucker till åsikten att "profit är ett annat namn för plundring" (Coughlin, Hamilton and Sullivan (red.) "Benjamin R. Tucker and the Champions of Liberty", s. 29).

Med arbetsvärdeteorin är det således en väldigt enkel sak att visa hur arbetarklassen exploateras av arbetsgivarna. Föga förvånande används däremot inte denna teori av moderna nationalekonomer, som istället använder olika slags marginalnytteteorier (vilket, som Kevin A. Carson tidigare påpekat, inte alls är "fel" - men en sådan teori bör inkorporeras i en mer omfattande arbetsvärdeteori hellre än att ställas upp i motsats till den, då teorierna på inget sätt motsäger varandra). Då dessa teorier inte använder begrepp som "bruksvärde" och "bytesvärde" är det svårare att klart och tydligt visa på denna exploatering (kanske en bidragande anledning till varför den relativt snabbt blev så pass populär bland borgerliga ekonomer?) - men den exploativa relation som ligger till grund för den kapitalistiska ekonomin går naturligtvis att belysa även utan dessa värden. Istället för att tala om bruks- och bytesvärden ska jag därför visa detta förhållande med hjälp av exempel, och motbevisa de prokapitalistiska argument som brukar läggas fram emot dem.

Tänk dig att du har en arbetare som lönearbetar på ett företag som producerar och säljer spik, medan företaget går med vinst. Vad beror denna vinst på? På att intäkterna är större än utgifterna. Vad är intäkterna? Försäljningen av spik. Vad är utgifterna? Hyror, kapitalinvesteringar och - just det - arbetskraft. Hyrorna går förmodligen inte att påverka i någon högre grad (om kapitalisten inte äger marken och byggnaderna hyr han dem av en annan jordägare/kapitalist, som sätter sina egna priser i förhållande till marknadsläget). Inte heller kapitalinvesteringarna går att påverka i någon högre grad, då dessa - på samma sätt som hyrorna - görs genom handel med andra kapitalister. Vad kapitalisten själv kan påverka är kostnaden på arbetskraften, och hur produktionen i de egna fabrikerna går till. Här kan han göra sin vinst, genom att ge arbetarna så liten lön som möjligt - vilket för honom själv innebär så stor profit som möjligt, allt annat lika.

Prokapitalisternas största invändningar brukar här vara:
1) Kapitalisten tar ju all risk, han förtjänar detta mervärde (även om liberaler och konservativa sällan vill kalla det mervärde)!
2) Kapitalisten bidrar ju med fabrik och maskiner, klart han ska ha detta mervärde (även om...)!

Och dessa invändningar är fullt rimliga i en kapitalistisk ekonomi; där är det mycket riktigt kapitalisten som tar risken, och som bidrar med fabriker och maskiner - utan honom vore produktionen inte möjlig, inom ett kapitalistiskt produktionssätt. Vad liberalerna dock glömmer bort är att vi frihetliga socialister inte vill ha ett kapitalistiskt produktionssätt; dessa invändningar blir därför tämligen meningslösa. Varför har kapitalisten möjligheten att äga fabriker och maskiner, samt ta risken att producera mot förvändningar om enorma vinster? På grund av statskapitalismen! Rådande egendomsförhållanden är inte givna av naturen, utan är ett resultat av en ekonomisk utveckling baserad, i första hand, på våld och tvång - på statsintervention och kapitalistiskt maktspel. Vi socialister vill alltså inte beröva kapitalisterna på deras "lön" i den kapitalistiska ekonomin, som liberaler ofta verkar förutsätta; vi vill ersätta kapitalismen med något annat, där dessa egendomsförhållanden inte längre gäller och där arbetet - hellre än utsugningen - är grunden för inkomsten. Ännu har jag dock inte visat på någon utsugning av arbetskraften utan hjälp av arbetsvärdeteorin - då detta med marginalistiskt språk inte går att göra utan att presentera ett motexempel. På grund av bloggens inriktning väljer jag förstås ett mutualistiskt motexempel.

Vi tänker oss att vi istället för kapitalism och lönearbete hade en mutualistisk ekonomisk ordning. Egenproducenter äger sina egna produktionsmedel, större producenter arbetar och äger produktionen kooperativt medan investeringar görs genom kreditsamarbeten och mutualistiska banker samtidigt som jordägande avgörs av besittning och bruk. Direkt gör vi oss av med jordränta, då denna är baserad på kapitalistiskt jordägande och är omöjlig med besittning och bruk (mer om detta här). De mutualistiska bankerna och kreditsamarbetena gör vidare att dessa egenproducenter och kooperativ inte är beroende av resursrika kapitalisters investeringar (mer om detta här). Att producenterna direkt äger sina egna verksamheter gör vidare att ingen profit är nödvändig att betala ut till en specifik ägare, då intäkterna - minus de intäkter som går till investeringar för vidare produktion (om producenterna är intresserade av att producera även imorgon) - går direkt till arbetarna. Här kan vi se en ekonomisk ordning där produktionen går direkt till producenterna, där ingen kapitalistisk profit är nödvändig - då kapitalisten är ute ur ekvationen. Om mitt arbete skapar 2000 kronor är min intäkt också 2000 kronor; där jag själv (eventuellt tillsammans med mina kollegor, om jag arbetar kooperativt) avgör hur stor del av intäkterna som ska gå till min egen konsumtion, och hur mycket som ska gå in i fortsatt produktion. Jag bidrar således med arbete som drar in 2000 kronor till verksamheten och får 2000 kronor för detta; något helt annat än vad vi kan se i den kapitalistiska ekonomin byggd på en hierarki med kapitalisten i toppen och arbetarna i botten.

När vi jämför dessa två exempel blir exploateringen tydlig. Även om du som läser ogärna vill använda dig av begrepp som bytesvärde och bruksvärde kan vi utifrån dessa exempel klart se en skillnad mellan bruks- och bytesvärdet i den kapitalistiska ekonomin, medan arbetets bytesvärde i det mutualistiskt socialistiska alternativet är irrelevant, då hela processen baseras på dess bruksvärde. Liberalen, som ogärna vill erkänna utsugning, kan ersätta "bytesvärde" med "priset för arbete" och "bruksvärde" med "vad arbetet tillför till produktionen", om detta gör koncepten lättare att begripa. Vilket leder oss in på nästa prokapitalistiska invändning mot det faktum att arbetarklassen systematiskt exploateras i den kapitalistiska ekonomin:

3) Du glömmer tidspreferensen! Något idag är mer värt än något imorgon, på grund av människans subjektivistiska värderingar - kapitalisten ger upp något idag, investerar i produktionen, för att få mer imorgon - alla är glada!

Tidspreferens i all ära, och sådan existerar i allra högsta grad i det mänskliga medvetandet; men tanken om att kapitalismen legitimeras genom tidspreferensen är återigen något som utgår ifrån kapitalismens egendomsförhållanden som något "naturligt", och produktion baserad på ägande kapitalister och egendomslösa arbetare. Återigen, därför: ett utmärkt försvar för kapitalismen om vi förutsätter kapitalism, men ett tämligen värdelöst försvar om vi diskuterar socialistiska alternativ. För, i det mutualistiska alternativet ovan, vad består tidspreferensen av? Tidspreferensen består av det som tidigare nämnts; arbetarnas beslut om hur mycket av intäkterna som de själva bör använda som konsumtionsmedel, och hur mycket som bör användas för vidareinvestering i produktionen. Kevin A. Carson återger detta förhållande på ett utmärkt vis:

"I en ekonomi [...] så som den skulle sett ut om den fria marknaden hade tillåtits utvecklas utan storskaliga rån, skulle tidspreferensen enbart påverka arbetarnas beräkningar av deras egna nutida konsumtion i relation till deras egna framtida konsumtion. All konsumtion, nutida eller framtida, skulle utan tvekan vara ett resultat av utfört arbete. Det är bara i en kapitalistisk (dvs statlig) ekonomi som en ägande klass, med tillgångar som överstiger deras konsumtionsmöjligheter, kan hålla sig själv passiv genom att låna ut kapital till producenter mot anspråk på framtida produktion."
(Kevin A. Carson, "Studies in Mutualist Political Economy", kapitel 3)

Om vi använder arbetsvärdeteorin, eller om vi helt och hållet utesluter denna från vår analys, blir svaret ändå detsamma: arbetarklassen exploateras i den kapitalistiska ekonomin, när denna jämförs med ett socialistiskt alternativ. Alla produktiva människor i vårt samhälle har allt att tjäna på den frihetliga och anarkistiska socialismen - medan förlorarna är de parasitära klasserna: kapitalister och stora jordägare, som lever på andras arbete. Liberala reaktionärers och borgerliga nationalekonomers försvar av kapitalismen och den rådande ordningen i all ära, men detta försvar är så pass bristfälligt att till och med en så här kort text i politisk ekonomi med enkelhet kan riva ner det. Om någon prokapitalist är benägen att påstå motsatsen är ni, som vanligt, välkomna att lägga fram era synpunkter i kommentarerna.