mutualism

Hela vårt nuvarande produktionssätt genomsyras av kapitalismen. För att förändra samhället och ekonomin, för att avskaffa kapitalismen och ersätta den med socialism, krävs stora förändringar i hela produktionsprocessen. Precis som kapitalismen krävt, och kräver, sådana förändringar för att förbli kapitalism. Kevin Carson tar, i Homebrew Industrial Revolution, upp några sådana ingrepp som kapitalister tillsammans med staten sett till att införa för att göra kapitalets makt i samhället starkare.

"At the local level, one of the central functions of so-called "health" and "safety" codes, and occupational licensing is to prevent people from using idle capacity (or "spare cycles") of what they already own anyway, and thereby transforming them into capital goods for productive use. Such regulations mandate minimum levels of overhead (for example, by outlawing a restaurant run out of one's own home, and requiring the use of industrial-sized ovens, refrigerators, dishwashers, etc.), so that the only way to service the overhead and remain in business is to engage in large batch production."

Historiskt har detta även kunnat handla om att förbjuda vissa typer av produktion, som inte gör arbetare tillräckligt beroende av kapitalisten, eller att förbjuda arbetslöshet och "lösdriveri" - där straffet för att vara sysslolös i Sverige (utan en tillräcklig förmögenhet) exempelvis varit tvångsarbete eller tvångdeltagande i krig. Det har även förekommit att människor som anmält arbetslösa själva fått anställa dessa för halva normallönen; allt för att stärka det kapitalistiska förhållandet mellan arbetaren och kapitalisten, där kapitalisten fungerar som herre och arbetaren som undersåte.

Under ett kapitalistiskt produktionssätt reproduceras hela tiden kapitalismen och de hierarkiska förhållandena i kapitalistiska företag speglar hierarkin i den kapitalistiska staten. Makt i toppen, maktlöshet på botten. På exempelvis en snabbmatsrestaurang är ägaren "staten", direktörerna står för "politiken" och "förvaltningen" - medan restaurangarbetarna är proletariatet, inom vilket vissa arbetare tilldelas tjänsten att övervaka de andra; restaurangens "polis".

För att bryta den statliga och kapitalistiska hegemonin krävs förstås ett avbrott från det kapitalistiska produktionssättet; detta innefattar mer än många inser. Verksamhet kan inte längre drivas på samma sätt, och produktionsmedlen måste i många fall ersättas med sådana som bättre lämpar sig för socialistisk produktion - eller åtminstone börja användas på nya sätt. Arbetaren kan inte längre bara vara en kugge i produktionens maskineri, där "staten" - ägaren - låter henne producera på det vis som gör henne som mest alienerad och i maximal beroendeställning till kapitalisten.

För att avskaffa det kapitalistiska produktionssättet krävs att arbetarna själva besitter och kontrollerar produktionsmedlen, att de tillsammans styr produktionen efter deras egna önskemål, kompetens och behov. Den frihetliga socialismen måste reproduceras i produktionen precis som kapitalismen gör det; en uttalad socialistisk linje i det samhälleliga, medan kapitalismen och makthierarkierna består i produktionsprocessen, är inget annat än kapitalism. Produktionen måste, i ett fritt socialistiskt samhälle, vara anpassad efter människorna och skapa fria och jämlika strukturer. Som Proudhon skriver i General Idea of the Revolution in the Nineteenth Century:

"It is necessary to form an ASSOCIATION among workers [...] because without that, they would remain related as subordinates and superiors, and there would ensue two [...] castes of masters and wage-workers, which is repugnant to a free and democratic society".

Därför finns ingen tvekan hos mutualisterna; arbetarna måste själva förfoga över de produktionsmedel som används i arbetet, och själva avgöra hur produktionen går till i kooperativa sammanslutningar. Detta är en central del av den gradualistiska tanken - precis som kapitalismen reproduceras uppifrån och ner, genom monopol och regleringar i syfte att förstärka kapitalets maktpositioner, måste socialismen reproduceras nerifrån och upp, genom socialistiska produktionsalternativ som sprider sig till större delar av samhället. Den fria socialismen kan inte "införas" utan måste växa fram; ej heller kan det kapitalistiska produktionssättet avskaffas genom lagar och regleringar, det måste dö bort genom att överlägsna principer - för såväl produktionseffektiviteten som för de producerande klassernas ställning i samhället och ekonomin - tar död på de föråldrade hierarkiska strukturerna kapitalismen består av. Det handlar om en total förändring: en gradualistisk revolution. Utan denna kommer friheten att vara ihålig och snabbt fyllas av auktoritet och tvång, där makthavarna i produktionen snart blir makthavarna i samhället. Något anarkokapitalister inte begriper, eller vill begripa, men som för någon som tittar på sambandet mellan maktförhållandena i produktionssättet och maktförhållandena i samhället bör vara helt uppenbart.

Friheten föds inte genom att avskaffa hierarkierna i en del av samhället, medan de består i en annan; friheten föds när hela samhället börjar genomsyras av den - när den börjar reproducera sig själv - på precis samma sätt som tvånget och hierarkierna genomsyrar hela det kapitalistiska samhället och reproduceras i produktionsprocesserna.

Enligt arbetsvärdeteorin skiljer man på "bruksvärde" och "bytesvärde" i analysen av prisernas uppkomst (för folk som tycker att arbetsvärdeteorin är BS kommer jag att förklara exploateringen av arbetet även utan arbetsvärdeteorin om ett tag, men det är enklast att börja i denna teori). Bruksvärdet är den nytta en individ kan ha av en aktuell vara, medan bytesvärdet är priset - dvs vad denna vara kan bytas emot på marknaden. På lång sikt, med fri konkurrens, kommer bytesvärdet hos enkelt reproducerbara varor att fluktuera kring arbetsvärdet, eller kostnaden för att reproducera samma vara (som beskrivits i ett tidigare inlägg).

I den kapitalistiska ekonomin är arbetet både en vara, som köps och säljs, och den produktionsfaktor som ger andra varor sina värden - vilket också beskrivs i tidigare inlägg. Detta innebär att arbetet har en slags dubbel roll; dess bytesvärde avgörs således av hur mycket som krävs för att reproducera detta arbete (dvs mat och husrum för arbetaren och hans eller hennes eventuella familj - samt, när det gäller mer kvalificerat arbete, en lönenivå hög nog för att attrahera denna typ av arbetskraft), medan dess bruksvärde avgörs av hur mycket detta arbete tillför i produktionen.

Detta innebär i sin tur att arbetets bruksvärde, i den kapitalistiska ekonomin, alltid måste vara högre än dess bytesvärde. Är bytesvärdet högre än bruksvärdet - dvs om arbetet kostar mer än vad arbetaren tillför - finns det ingen kapitalist i världen som skulle anställa. Om arbetet tillför 1000 kronor, medan det kostar 2000, vore det en ren förlustaffär att anställa; tillför arbetet däremot 2000 kronor, och kostar 1000, blir affären istället till en ren vinst. Skillnaden mellan bruksvärdet och bytesvärdet brukar kallas "mervärdet", dvs det värde som arbetet skapar men som tillfaller arbetsgivaren hellre än arbetaren själv. Mervärdet är också vad som i första hand utgör profiten för kapitalisten (vilken han eller hon kan utöka genom olika marknadshinder som skapar läge för monopol- eller oligopolprissättning, vilket också förklaras vidare i det inlägg som tidigare länkats till). Profiten och exploateringen är således två sidor av samma mynt; för exploatering krävs att någon annan profiterar på ens arbete, och för profit krävs att någon annans arbete utsugs. Detta ledde Benjamin Tucker till åsikten att "profit är ett annat namn för plundring" (Coughlin, Hamilton and Sullivan (red.) "Benjamin R. Tucker and the Champions of Liberty", s. 29).

Med arbetsvärdeteorin är det således en väldigt enkel sak att visa hur arbetarklassen exploateras av arbetsgivarna. Föga förvånande används däremot inte denna teori av moderna nationalekonomer, som istället använder olika slags marginalnytteteorier (vilket, som Kevin A. Carson tidigare påpekat, inte alls är "fel" - men en sådan teori bör inkorporeras i en mer omfattande arbetsvärdeteori hellre än att ställas upp i motsats till den, då teorierna på inget sätt motsäger varandra). Då dessa teorier inte använder begrepp som "bruksvärde" och "bytesvärde" är det svårare att klart och tydligt visa på denna exploatering (kanske en bidragande anledning till varför den relativt snabbt blev så pass populär bland borgerliga ekonomer?) - men den exploativa relation som ligger till grund för den kapitalistiska ekonomin går naturligtvis att belysa även utan dessa värden. Istället för att tala om bruks- och bytesvärden ska jag därför visa detta förhållande med hjälp av exempel, och motbevisa de prokapitalistiska argument som brukar läggas fram emot dem.

Tänk dig att du har en arbetare som lönearbetar på ett företag som producerar och säljer spik, medan företaget går med vinst. Vad beror denna vinst på? På att intäkterna är större än utgifterna. Vad är intäkterna? Försäljningen av spik. Vad är utgifterna? Hyror, kapitalinvesteringar och - just det - arbetskraft. Hyrorna går förmodligen inte att påverka i någon högre grad (om kapitalisten inte äger marken och byggnaderna hyr han dem av en annan jordägare/kapitalist, som sätter sina egna priser i förhållande till marknadsläget). Inte heller kapitalinvesteringarna går att påverka i någon högre grad, då dessa - på samma sätt som hyrorna - görs genom handel med andra kapitalister. Vad kapitalisten själv kan påverka är kostnaden på arbetskraften, och hur produktionen i de egna fabrikerna går till. Här kan han göra sin vinst, genom att ge arbetarna så liten lön som möjligt - vilket för honom själv innebär så stor profit som möjligt, allt annat lika.

Prokapitalisternas största invändningar brukar här vara:
1) Kapitalisten tar ju all risk, han förtjänar detta mervärde (även om liberaler och konservativa sällan vill kalla det mervärde)!
2) Kapitalisten bidrar ju med fabrik och maskiner, klart han ska ha detta mervärde (även om...)!

Och dessa invändningar är fullt rimliga i en kapitalistisk ekonomi; där är det mycket riktigt kapitalisten som tar risken, och som bidrar med fabriker och maskiner - utan honom vore produktionen inte möjlig, inom ett kapitalistiskt produktionssätt. Vad liberalerna dock glömmer bort är att vi frihetliga socialister inte vill ha ett kapitalistiskt produktionssätt; dessa invändningar blir därför tämligen meningslösa. Varför har kapitalisten möjligheten att äga fabriker och maskiner, samt ta risken att producera mot förvändningar om enorma vinster? På grund av statskapitalismen! Rådande egendomsförhållanden är inte givna av naturen, utan är ett resultat av en ekonomisk utveckling baserad, i första hand, på våld och tvång - på statsintervention och kapitalistiskt maktspel. Vi socialister vill alltså inte beröva kapitalisterna på deras "lön" i den kapitalistiska ekonomin, som liberaler ofta verkar förutsätta; vi vill ersätta kapitalismen med något annat, där dessa egendomsförhållanden inte längre gäller och där arbetet - hellre än utsugningen - är grunden för inkomsten. Ännu har jag dock inte visat på någon utsugning av arbetskraften utan hjälp av arbetsvärdeteorin - då detta med marginalistiskt språk inte går att göra utan att presentera ett motexempel. På grund av bloggens inriktning väljer jag förstås ett mutualistiskt motexempel.

Vi tänker oss att vi istället för kapitalism och lönearbete hade en mutualistisk ekonomisk ordning. Egenproducenter äger sina egna produktionsmedel, större producenter arbetar och äger produktionen kooperativt medan investeringar görs genom kreditsamarbeten och mutualistiska banker samtidigt som jordägande avgörs av besittning och bruk. Direkt gör vi oss av med jordränta, då denna är baserad på kapitalistiskt jordägande och är omöjlig med besittning och bruk (mer om detta här). De mutualistiska bankerna och kreditsamarbetena gör vidare att dessa egenproducenter och kooperativ inte är beroende av resursrika kapitalisters investeringar (mer om detta här). Att producenterna direkt äger sina egna verksamheter gör vidare att ingen profit är nödvändig att betala ut till en specifik ägare, då intäkterna - minus de intäkter som går till investeringar för vidare produktion (om producenterna är intresserade av att producera även imorgon) - går direkt till arbetarna. Här kan vi se en ekonomisk ordning där produktionen går direkt till producenterna, där ingen kapitalistisk profit är nödvändig - då kapitalisten är ute ur ekvationen. Om mitt arbete skapar 2000 kronor är min intäkt också 2000 kronor; där jag själv (eventuellt tillsammans med mina kollegor, om jag arbetar kooperativt) avgör hur stor del av intäkterna som ska gå till min egen konsumtion, och hur mycket som ska gå in i fortsatt produktion. Jag bidrar således med arbete som drar in 2000 kronor till verksamheten och får 2000 kronor för detta; något helt annat än vad vi kan se i den kapitalistiska ekonomin byggd på en hierarki med kapitalisten i toppen och arbetarna i botten.

När vi jämför dessa två exempel blir exploateringen tydlig. Även om du som läser ogärna vill använda dig av begrepp som bytesvärde och bruksvärde kan vi utifrån dessa exempel klart se en skillnad mellan bruks- och bytesvärdet i den kapitalistiska ekonomin, medan arbetets bytesvärde i det mutualistiskt socialistiska alternativet är irrelevant, då hela processen baseras på dess bruksvärde. Liberalen, som ogärna vill erkänna utsugning, kan ersätta "bytesvärde" med "priset för arbete" och "bruksvärde" med "vad arbetet tillför till produktionen", om detta gör koncepten lättare att begripa. Vilket leder oss in på nästa prokapitalistiska invändning mot det faktum att arbetarklassen systematiskt exploateras i den kapitalistiska ekonomin:

3) Du glömmer tidspreferensen! Något idag är mer värt än något imorgon, på grund av människans subjektivistiska värderingar - kapitalisten ger upp något idag, investerar i produktionen, för att få mer imorgon - alla är glada!

Tidspreferens i all ära, och sådan existerar i allra högsta grad i det mänskliga medvetandet; men tanken om att kapitalismen legitimeras genom tidspreferensen är återigen något som utgår ifrån kapitalismens egendomsförhållanden som något "naturligt", och produktion baserad på ägande kapitalister och egendomslösa arbetare. Återigen, därför: ett utmärkt försvar för kapitalismen om vi förutsätter kapitalism, men ett tämligen värdelöst försvar om vi diskuterar socialistiska alternativ. För, i det mutualistiska alternativet ovan, vad består tidspreferensen av? Tidspreferensen består av det som tidigare nämnts; arbetarnas beslut om hur mycket av intäkterna som de själva bör använda som konsumtionsmedel, och hur mycket som bör användas för vidareinvestering i produktionen. Kevin A. Carson återger detta förhållande på ett utmärkt vis:

"I en ekonomi [...] så som den skulle sett ut om den fria marknaden hade tillåtits utvecklas utan storskaliga rån, skulle tidspreferensen enbart påverka arbetarnas beräkningar av deras egna nutida konsumtion i relation till deras egna framtida konsumtion. All konsumtion, nutida eller framtida, skulle utan tvekan vara ett resultat av utfört arbete. Det är bara i en kapitalistisk (dvs statlig) ekonomi som en ägande klass, med tillgångar som överstiger deras konsumtionsmöjligheter, kan hålla sig själv passiv genom att låna ut kapital till producenter mot anspråk på framtida produktion."
(Kevin A. Carson, "Studies in Mutualist Political Economy", kapitel 3)

Om vi använder arbetsvärdeteorin, eller om vi helt och hållet utesluter denna från vår analys, blir svaret ändå detsamma: arbetarklassen exploateras i den kapitalistiska ekonomin, när denna jämförs med ett socialistiskt alternativ. Alla produktiva människor i vårt samhälle har allt att tjäna på den frihetliga och anarkistiska socialismen - medan förlorarna är de parasitära klasserna: kapitalister och stora jordägare, som lever på andras arbete. Liberala reaktionärers och borgerliga nationalekonomers försvar av kapitalismen och den rådande ordningen i all ära, men detta försvar är så pass bristfälligt att till och med en så här kort text i politisk ekonomi med enkelhet kan riva ner det. Om någon prokapitalist är benägen att påstå motsatsen är ni, som vanligt, välkomna att lägga fram era synpunkter i kommentarerna.

Följande är ett svar på ett blogginlägg av anarkokapitalisten Niclas Wennerdal, som ställer sig kritisk till arbetsvärdeteorin och jordrätt baserad på besittning och bruk hellre än jordegendom baserad på förvärv. Det dyker upp här, egentligen, främst på grund av att det blev alldeles för långt för att kunna publiceras i Niclas kommentarsfält. Jag rekommenderar er att läsa hans inlägg innan detta, så det framgår tydligare vad i hans inlägg som det är jag besvarar. Svaret följer nedan:


Hej Niclas!

Det är väldigt trevligt att du omfamnat en jordäganderätt som inkluderar en form av "allemansrätt" - så ser jag naturligtvis även på besittning och bruk; ditt privata område, alltså närmast din bostad, bör kunna hållas exklusiv, men utöver det bör det vara fritt fram för alla att bruka jorden på ett sätt som inte stör ditt bruk av densamma. Här har du åtminstone kommit en bra bit "på rätt väg", i jämförelse med många andra anarkokapitalister!

Angående arbetsvärdeteorin så känns det som att det idag råder stor okunskap om denna, då den inte använts i någon högre grad sedan marginalismens intåg i ekonomiämnet. Icke desto mindre bygger stora delar av neoklassisk teori på vad som skulle kunna kallas arbetsvärdeteori formulerad i marginalnyttotermer, där samma sorts undantag från prisets relation till kostnaden på grund av knapphet görs i modellerna (som David Ricardo påpekade i "Political Economy and Taxation" avgörs pris, enligt arbetsvärdeteorin, just av arbete - eller kostnad - och knapphet; plus eventuella påslag så som skatt och jordränta, vilka utgör artificiell knapphet). Vad är det t.ex. för skillnad mellan att säga "långsiktiga priser på reproducerbara varor i en konkurrensmarknad = arbetsvärde och knapphet" och att, som moderna neoklassiker säger, "en producent av reproducerbara varor i en konkurrensmarknad producerar kvantiteten Q där MC=0, dvs när MC skär AC där AC tangerar P=MR=AR"? Det är samma resonemang, uttryckt i olika termer. Att även konsumentens marginalnytta spelar en enorm roll impliceras förstås i arbetsvärdeteorin, då den utgår ifrån utbud och efterfrågan (där efterfrågan och bruksvärden skulle vara irrelevanta om konsumentens subjektiva värdering av produkten vore obetydlig); men uttrycks mer explicit i marginalistiska teorier. Och rätt så, marginalnytta är ett otroligt värdefullt tillskott till arbetsvärdeteorin - vilket kanske klarast uttrycks i Kevin Carsons subjektivistiska arbetsvärdeteori.

Bob Murphys argument mot arbetsvärdeteorin, som du länkar till, är ju egentligen en massa halmgubbar och liknande - vars kärna är att det finns för många avvikelser från kostnad = långsiktigt pris, på grund av knapphet, för att arbetsvärdeteorin ska vara relevant. Då arbetsvärdeteorin dock inkluderar knapphet verkar detta vara ett konstigt argument. Carson (vars "Studies in Mutualist Political Economy" Murphy kritiserar i din länk) svarar i samma nummer av Journal of Libertarian Studies (vol. 20, no. 1):

"In any case, we are left with a question that’s largely a matter of subjective judgment. If a theory of exchange value says that “the general tendency is toward value x, with secondary deviations caused by y,” is it fair to treat y as an “exception” to that statement? I believe we’ve reached the point where we must agree to disagree on that question; there’s no appeal to objective fact that can settle it. My own judgment is that the sacrifice of “theoretical generality,” if it in fact exists, is necessary for adequately dealing with the complexity of reality. But there are some practical considerations involved in choosing one theory over the other.

Murphy himself concedes that “the long-run tendency for a reproducible good’s price to equal the money expenditures . . . necessary for its continued production is entirely compatible with the marginal utility explanation.” And, I might add, the subjectivist marginal utility explanation of individual behavior in a market is entirely compatible with the framework of classical political economy. Indeed, that explanation was implicit in classical political economy as a mechanism for how the law of value operated through the forces of supply and demand. The virtue of the subjectivist/marginalist paradigm is that it made this mechanism explicit. By providing an explicit subjective mechanism for short-term price determination, at the point of sale, the marginalists made a great advance. But their great advance would have been better incorporated into a higher synthesis of the classical paradigm, rather than set up in opposition to it."

Och här delar jag väl Carsons åsikt; att inkludera marginalnytta i arbetsvärdeteorin ger en bra mycket bättre teori - men att ignorera den klassiska nationalekonomin i dess grundläggande slutsatser verkar väldigt irrationellt. Speciellt när man efter att ha förkastat teorierna säger precis samma sak själva, men utan att använda laddade ord som "arbetsvärde", medan man behandlar arbete och kapital som två olika och nästan oberoende produktionsfaktorer (medan klassikerna var på det klara med att arbete är grunden för kapital, och bör därför ses som en del i arbetsvärdet).

Överhuvudtaget tycker jag att det är lite konstigt att så många människor direkt väljer att förkasta en teori som de vet så lite om - och vars slutsatser de ofta själva håller med om i förespråkandet av t.ex. neoklassicism, utan att vara medvetna om det. Att det skulle handla om "the labor theory of value, which nobody believes in anymore" är således en sanning med modifikation. Klart är att ingen längre vill använda de begrepp som användes av de klassiska ekonomerna, möjligen för att dessa spelade socialisterna i händerna alldeles för mycket. Om allt värde skapas av arbete; varför ska inte arbetaren ha rätt till det värde hans arbete producerar? Men att det förhåller sig på så vis, medan man däremot behandlar kapital som en separat produktionsfaktor (vilket även klassikerna gjorde, men mer direkt framhöll det som ett resultat av tidigare utfört arbete) - det håller ju i princip alla nationalekonomer med om; även om de praktiska implikationerna av detta förstås blir väldigt suddiga genom att en annan terminologi föredras. Man betonar, helt enkelt, gärna andra aspekter av ekonomin; men de grundläggande fakta som klassikerna, med hjälp av arbetsvärdeteorin, kunde presentera har jag fortfarande inte sett någon marginalist kunna vederlägga. Många påstår gärna att marginalnytteteorin vederlagt arbetsvärdeteorin, men jag har fortfarande inte sett argumenten. I slutändan brukar det urvattnas i att "arbetsvärdeteorins insikter ingår i marginalnytteteorin" - men detta är ju egentligen detsamma som att säga att marginalnytteteorin är kompatibel med arbetsvärdeteorin, på samma sätt som Carson menar ovan. Vad man har då är definitivt inte en vederläggning, utan använder man det argumentet har man ju snarare bekräftat arbetsvärdeteorin och infört nya - eller åtminstone mer detaljerade och explicita - delar i den.

Vidare, för att återknyta till jordägandefrågan, skulle jag vilja veta hur du ställer dig till följande uttalande:

”If the State may be said to properly own its territory, then it is proper for it to make rules for anyone who presumes to live in that area. It can legitimately seize or control private property because there is no private property in its area, because it really owns the entire land surface. So long as the State permits its subjects to leave its territory, then, it can be said to act as does any other owner who sets down rules for people living on his property.”
(Murray Rothbard, http://www.lewrockwell.com/rothbard/rothbard160.html)

Håller du med om det som Rothbard säger här? Dvs att det inte finns några problem med en stat, så länge dess egendom homesteadats på "korrekt" vis? Alltså, det är den illegitima egendomen - som inte är ett resultat av homesteading - som egentligen är det enda problemet med staten; om staten faktiskt hade homesteadat jorden hade det inte funnits något principiellt fel med ens den största och mest despotiska diktatorn i världen (då han, förstås, kan göra precis vad han vill med sin egendom - eller, om vi applicerar en mer "allemansrättslig" approach, åtminstone ta precis hur mycket skatt han vill från folket som befinner sig inom hans stat)? Från en klassiskt anarkistisk synvinkel verkar detta uttalande helt förryckt - då det är förtrycket, privilegierna, monopolen och hierarkierna vi vill komma undan; men då det är den rimliga konsekvensen av non-proviso lockeanskt jordägande måste det väl vara den inställning till staten som varje ortodox anarkokapitalist delar? Staten är okej, och kan fungera på precis vilket sätt den önskar - så länge dess egendom är homesteadad/köpt på ett, enligt lockeansk teori, "godkänt" sätt? Detta visar om inte annat en väldigt stor skillnad mellan den rothbardianska anarkokapitalismen och den klassiska socialistiska anarkismen; där den klassiska anarkismen handlar om att maximera individens frihet, skapa ett solidariskt samhälle och minimera/avskaffa tvång, exploatering och hierarkier verkar Rothbard mer inriktad på att säkra vad han anser vara "legitim egendom" - om sedan detta innebär nya tvingande stater får det vara så. Så länge deras rätt till jorden är "legitim" enligt lockeanska principer finns inga problem med ett sådant förtryck - vilket som sagt går stick i stäv med den uppfattning i princip alla klassiska anarkister delar med varandra.

Vidare finns det inget i besittning och bruk som förbjuder dig från att hyra ut jord till någon annan. Om denne går med på villkoren, och ser alternativet att betala hyra till dig som bättre än att själv ta över jorden; då finns det inget problem. Så länge kontraktet är reciprokt och inte rent parasitärt finns det ingen anledning för brukaren att kräva jorden för sig själv. Ett exempel är ifall någon hyr t.ex. ett hus av dig. Om du tar bort huset till en annan jordplätt, eller river det, ifall denne individ skulle hävda jorden som sin egen - och han är intresserad av att bo i huset - handlar det om ett avtal som är ömsesidigt gynnsamt, och som han inte har någon anledning att bryta. Hyr du däremot bara ut en plätt jord, som du liksom en stat påstår dig äga, har han ingen anledning till att betala dig. Då är du, liksom den liberale ekonomen David Ricardo skrev, ett rent parasitärt element i ekonomin. Och då är det, i min mening, högst önskvärt att den exploaterade "jordhyraren" kan göra sig av med de bojor du satt på honom; vilket även tvingar dig att producera, hellre än att utsuga - vilket i sin tur gynnar ekonomin i dess helhet, genom mer produktion och färre parasitära element som inte själva bidrar med någonting alls.

Besittning och bruk är således inte ett hinder för ömsesidigt gynnsamma kontrakt; tvärtom möjliggör det sådana kontrakt, medan det omöjliggör kontrakt som enbart består av parasitär utsugning. Det är här Reisman menar att vi mutualister "inte skulle upprätthålla ett frivilligt ingånget kontrakt mellan en jordägare och en arrendator", som du tar upp, och kritiserar mutualismen som "en filosofi för tjuvar" - vilket är ett argument som såväl Kevin Carson som jag själv bemött tidigare. Vi är inte "mer tjuvar" än anarkokapitalister här, utan anser tvärtom att anarkokapitalisterna vore tjuvar genom att med våld upprätthålla ett sådant kontrakt. Varför? Du tar själv upp Rothbards kontraktsteori, där ett kontrakt fritt kan avbrytas ifall detta inte innebär explicit eller implicit stöld. Och genom vår syn på vad som konstituerar legitim rätt till jord sker här ingen sådan implicit stöld genom ett kontraktsbrott. Om jag går med på att betala dig X kronor varje månad för att bruka jord, men jag själv har rätt till jorden när jag börjat bruka den - då stjäl jag förstås ingenting ifrån dig genom att bryta kontraktet och förneka dig din skatt. Tvärtom hävdar jag bara den jord som enligt besittning och bruk faktiskt är min. Och ingen kan ju med någon större trovärdighet påstå att jag stjäl från mig själv - av dig! Ingen som köper Rothbards kontraktsteori kan heller påstå att detta - under besittning och bruk - skulle vara ett kontraktsbrott som innebär implicit stöld.

Vad det handlar om är helt enkelt vems sida vi väljer att ta när det kommer till att bryta upp ett ingått kontrakt. Anarkokapitalisterna ställer sig på utsugarens sida, och menar att den som hyr ut en jordplätt har rätt att kräva skatt och etablera lagar som den som hyr jorden måste följa - och jordägaren har dessutom rätt att förvisa brukaren från jorden om han så önskar. Han styr över sin jord, helt enkelt. Mutualisterna ställer sig istället på den faktiske brukarens sida. Han har rätt att inte betala skatt till jordherren, att inte lyda hans regler - och rätt att förneka jordägarens inflytande över jorden som denne inte besitter och brukar. Vi har alltså vänt på maktpyramiden, och står på den - idag - svagare partens sida, hellre än att förespråka ett upprätthållande av dagens hierarkiska och statsliknande strukturer. För någon som är förblindad av dagens hierarkiska strukturer, och ser dessa som "naturliga" - liksom Reisman verkar göra - är det klart att detta uppfattas som "stöld".

Ser vi dock nyktert på saken handlar det inte om någon stöld, utan om vilken part som har rätt till jorden vid ett avbrutet kontrakt - och detta har att göra med hur vi anser att rätten till jord ser ut. Anarkokapitalisternas system skapar hierarkier, utsugning och stater - om än (åtminstone i början) mindre sådana än vi är vana vid idag; de klassiska anarkisternas variant avskaffar nämnda hierarkier, utsugning och framför allt stater. Effekterna av båda system kan förstås ses som "stöld", om vi analyserar det med det andra systemets glasögon, och inget av dem innebär någon stöld om vi faktiskt ser det med det egna systemets premisser i åtanke. Hellre än att diskutera detta - att det ena systemet förstås är illegitimt ifall vi inte godkänner det, utan istället godkänner ett system som innebär just att det andra är illegitimt - bör vi diskutera vilka effekter vi faktiskt önskar oss genom ett förespråkande av det ena eller det andra systemet. Vill vi ha hierarkier, utsugning, parasitering och stater - eller vill vi avskaffa hierarkier, utsugning, parasitering och stater? För mig, liksom för alla anarkister förutom anarkokapitalisterna, är svaret på frågan enkelt.

Hur ett hotell skulle kunna fungera under besittning och bruk, som du också tar upp, är vidare väldigt enkelt. Hotellet ägs av den som byggt hotellet, och jorden på vilken hotellet står besitts och brukas av hotellets anställda. Allra enklast fungerar detta förstås kooperativt - dvs genom att de anställda också är ägare av såväl jorden som byggnaden. Annars gäller samma sak som tidigare; om ett anställningskontrakt är gynnsamt för såväl arbetsköpare som arbetssäljare kan arbetssäljarna bruka jorden å dina vägnar. Förhoppningsvis, ur mutualistisk/socialistisk synpunkt, blir detta dock undantag hellre än regel; där majoriteten av ekonomin består av arbetare som själva äger sina produktionsmedel och sin produktion - enskilt eller kooperativt - och där arbetsköpande och -säljande till största del kastats på historiens sophög, där det hör hemma, som det hierarkiska och exploativa system det är. Helst ligger även det lockeanska jordägandet alldeles bredvid, på samma sophög.

Anarkokapitalister måste börja rannsaka sig själva och fråga vad som är bäst för individens och kollektivens frihet och självförverkligande, för människans och samhällets bästa - hellre än att snärja in sig i kosmetiskt modifierade rättighetsteorier från 1600-talet som inte fungerade då, och som inte fungerar nu (för ett grundligt vederläggande, se Stirners "Den ende och hans egendom"). Om individens och kollektivens frihet och självförverkligande, samt människans och samhällets bästa, inte stämmer överens med vad era rättighetsteorier lär; då är det dessa teorier som måste modifieras, precis som de modifierats ända sedan de först formulerades. Stämmer inte kartan överens med vägen så är det kartan som beskriver vägen fel, det är inte vägen som misslyckas med att stämma överens med kartan. De rättigheter ni förespråkar leder inte till maximal jämlik frihet för individer och kollektiv, så som jag kan se det (hur mycket jag än försöker se det från er synvinkel), och det känns som att ni måste fundera över vad det egentligen är som ni strävar efter. Är det den individuella frihet och det samhälle byggt på frivillig sammanslutning som förespråkades av t.ex. Warren, Proudhon, Tucker, Kropotkin och Malatesta - eller är det det upprätthållandet av lockeansk jordäganderätt (med eller utan stater, och med eller utan jämlik individuell frihet) som verkar ha förespråkats av Rothbard?

I övrigt ett intressant inlägg från din sida, och jag hoppas att du orkar läsa igenom mitt svar - som blev lite längre än jag tänkt mig; varför det också hamnade här hellre än bland dina kommentarer!
MVH
Emil

__________________________________________________________________
INLEDNING

Från statssocialistiskt håll, men även från en del som kallar sig anarkister, kommer ofta kritik mot mutualismen - för att den inte skulle vara socialistisk. Jag inser själv att detta är ett tämligen löjligt ämne att skriva om, och att läsa om för någon som redan har grundläggande kunskaper om socialismen och dess historia; men diskussionen känns relevant, då det är viktigt att mutualister kan ha fungerande samarbeten med andra anarkister och frihetliga socialister, och då dessa missuppfattningar kan sätta käppar i hjulen för sådana om de fortsätter sprida sig. Även om den frihetligt socialistiska rörelsen i sin helhet är väldigt liten, är mutualismen ändå mindre ensam. Och eftersom att kritiken inte verkar vilja försvinna på egen hand känns det som en bra idé att skriva lite om mutualistisk socialism. Jag ber om ursäkt i förväg, då detta inlägg kommer att bli ganska långt, då jag - på grund av ämnet - vill lägga fram min poäng utan att lämna speciellt mycket rum för tvivel och misstolkningar (finns sådana ändå är det som vanligt bara att kommentera). Men förhoppningsvis blir det läsvärt ändå!

Marxister kommer säkerligen att läsa detta och säga "titta, mutualisterna försöker desperat att försvara sina positioner i socialismen!", men så är inte fallet. Tvärtom har vi, som kommer att framgå i inlägget, en fast position i den socialistiska rörelsen - säkrad långt innan marxismen ens fanns. Inlägget har enbart ett utbildningssyfte; mutualismen är - även om den tidigare varit en av de mest inflytelserika socialistiska ideologier i vissa delar av världen - en av de "underideologier" till socialismen som idag är mindre känd. Därför känns det viktigt att informera om ideologin, och vad den står för - samt peka på exakt varför den är socialistisk och anarkistisk, för dem som inte förstått det, och vill mena något annat.

Direkt till kritan: varför är mutualismen socialistisk? Om vi helt historielöst definierar socialismen som att "staten äger alla produktionsmedel" är mutualismen förstås inte socialistisk; liksom alla andra former av anarkism - som Bakunin kallade "statslös socialism" - skulle exkluderas med denna definition. Det är således inte en speciellt värdefull definition. Om vi istället definierar socialism som att "arbetarna äger produktionsmedlen" börjar vi närma oss en godkänd definition. Lägger vi till "motstånd mot exploatering av arbete" kommer vi ännu närmare en bra definition av socialism, som inkluderar de statssocialistiska, liksom de anarkosocialistiska, ideologierna (och detta är även den definition som används av anarkister generellt, från Benjamin R. Tucker hos individualisterna till Pjotr Kropotkin hos kommunisterna; vilket framgår tydligare längre in i texten).

Om vi arbetar med denna definition av socialism, "arbete ska inte exploateras, och arbetarna ska äga sina egna produktionsmedel", är mutualismen helt klart en frihetligt socialistisk ideologi; vilket, om det inte redan framgått, förhoppningsvis framgår med klarhet om en liten stund. På det socialistiska forumet socialism.nu kan man dock läsa en användare som upprört skriver att:

"Mutualism precis som anarko-kapitalism bara påhittat skitsnack [sic]. När ska de jävla inavlade kapital kramande [sic] mongona förstå att de inte har något med anarkism att göra. [sic]"

Här likställs alltså mutualism med anarkokapitalism, och anses vara varken socialism eller anarkism. Eftersom att Kropotkin däremot har något med anarkism att göra enligt de allra flesta kommunistiska anarkister kan vi titta på vad han säger om mutualismen, och dess främste europeiske företrädare Pierre-Joseph Proudhon:

"Proudhon was the first to use, in 1840 (Qu'est-ce que la propriété? first memoir), the name of anarchy with application to the no-government state of society ... Now Proudhon advocated a society without government, and used the word anarchy to describe it ... He preferred to attain the same end [as other socialists] by rendering capital incapable of earning interest; and this he proposed to obtain by means of a national bank, based on the mutual confidence of all those who are engaged in production, who would agree to exchange among themselves their produces at cost-value, by means of labour cheques representing the hours of labour required to produce every given commodity. Under such a system, which Proudhon described as "Mutuellisme," all the exchanges of services would be strictly equivalent ... In a society of this type the state would be useless. The chief relations between citizens would be based on free agreement and regulated by mere account keeping. The contests might be settled by arbitration. A penetrating criticism of the state and all possible forms of government, and a deep insight into all economic problems, were well-known characteristics of Proudhon's work."
(Pjotr Kropotkin, "Anarchism", ur elfte upplagan av Encyclopedia Britannica, 1905)

Här är det alltså inte tal om att mutualismen "inte har något med anarkismen att göra" - tvärtom beskrivs mutualismen som en av de allra tidigaste formerna av anarkistisk socialism; då mutualisterna ville (1) avskaffa staten, och (2) "uppnå samma mål" som andra former av socialism - arbetarnas ägande av produktionsmedlen och icke-exploateringen av arbete. Att Proudhon ville avskaffa kapitalismen, genom egenproducenter och arbetarkooperativ - där fri och räntefri kredit skulle administreras genom mutualistiska banker (vilket senare även utvecklats till en mängd andra former av reciproka och icke-exploativa kreditsamarbeten) bör också få tyst på kritiken av mutualister som "kapitalkramare" eller likställda med anarkokapitalister. Givet att man faktiskt förstår dessa former av samarbeten - vilket man kanske, tyvärr, måste läsa en del om frågan för att faktiskt göra. Här är mutualismen lika lite "kapitalkramande" som vilken annan förgrening av anarkistisk socialism som helst; liksom dessa vill mutualisterna upphäva exploateringen av arbetet och ge arbetaren rätten till sitt arbetes fulla produkt, och liksom dessa anser mutualisterna att ränta och andra kapitalinkomster inte är något annat än exploatering av arbetet.



__________________________________________________________________
FÖRSTA INTERNATIONALEN OCH PARISKOMMUNEN

Då vi sett att mutualisterna är socialister, till och med enligt den definition som Kropotkin använde (vilket många som använder Kropotkin som en "auktoritet" i polemik mot mutualister förmodligen knappast ens känner till); vad gjorde då mutualisterna som fick vissa andra socialister att se dem som icke-socialister? Angrep de den första socialistiska internationalen, eller Pariskommunen, som kontrarevolutionärer? Nej, det motsatta är faktiskt sanningen. Vi citerar återigen Kropotkin, där han beskriver den första socialistiska internationalens uppkomst:

"The socialist movement revived only after 1864, when some French working men, all "mutualists," meeting in London during the Universal Exhibition with English followers of Robert Owen, founded the International Working Men's Association. This association developed very rapidly and adopted a policy of direct economical struggle against capitalism, without interfering in the political parliamentary agitation, and this policy was followed until 1871. However, after the Franco-German War, when the International Association was prohibited in France after the uprising of the Commune, the German workingmen, who had received manhood suffrage for elections to the newly constituted imperial parliament, insisted upon modifying the tactics of the International, and began to build up a Social Democratic political party."
(Ibid.)

Mutualister var alltså med och grundade internationalen, och var en stark drivkraft i kampen mot kapitalismen (lite mer om mutualisterna i den första internationalen finns att läsa här) - man förde en direkt kamp mot statskapitalismen, vilken efter 1871 tyvärr gled in på fel spår - parlamentarism och reformism hellre än direkt aktion och revolutionär gradualism - under marxistiskt och statssocialistiskt inflytande. Hur såg det då ut i Pariskommunen? Då Karl Marx är känd för att ha lovordat denna kommun, som vi kan läsa nedan, måste väl mutualisterna ha fördömt och motarbetat den? 

"Den ville göra den individuella egendomen till verklighet genom att förvandla produktionsmedlen, jorden och kapitalet, som nu framför allt är medlen för slaveri och utsugning av arbetet, till enbart verktyg för det fria och associerade arbetet. Men detta är kommunismen, den "omöjliga" kommunismen!"
(Karl Marx, "Pariskommunen", 1871)

Vad var då denna "omöjliga kommunism" egentligen för något? Vad den bestod i, och vilka som skapade den, kan vi läsa redan i förordet till ovan nämnda skrift (skrivet av Engels):

"Kommunens medlemmar var uppdelade i en majoritet, blanquisterna, som även hade haft övertaget i nationalgardets centralkommitté, och en minoritet, medlemmarna av den Internationella Arbetarassociationen, som till övervägande delen bestod av anhängare till Proudhons socialistiska skola ... [många fel begicks men] vad som emellertid är ännu underbarare är det myckna riktiga som trots detta dock uträttades av den av blanquister och proudhonister sammansatta kommunen. Självfallet är proudhonisterna främst ansvariga för kommunens ekonomiska dekret, för deras berömvärda och tadelvärda sidor, liksom blanquisterna bär ansvaret för dess politiska handlingar och underlåtenhetssynder."
(Ibid.)

För er som inte känner till "blanquisterna" så var detta statssocialister som följde idéer av Louis Auguste Blanqui. Men vi måste stanna upp ett tag här. Inte nog med att mutualister deltog i grundandet av första internationalen; Pariskommunen, som ständigt hålls upp som ett gott exempel av alla möjliga socialister och kommunister, och som än idag nämns i Kommunistiska Partiets partiprogram, var alltså också grundad av mutualister, nu tillsammans med blanquister istället för Owen-anhängare - där mutualisterna till och med, av Engels, framhålls som ansvariga för "kommunens ekonomiska dekret"! Och till råga på allt - självaste Engels hänvisar till mutualismen som "Proudhons socialistiska skola", vilket måste sticka i ögonen på marxister som vill hävda mutualismens icke-socialistiska karaktär, liksom det måste anses vara väldigt konstigt att Marx i "The Holy Family" (1845) skriver "not only does Proudhon write in the interest of the proletarians, he is himself a proletarian, an ouvrier. His work is a scientific manifesto of the French proletariat and therefore has quite a different historical significance from that of the literary botch-work of any Critical Critic". En bloggare som spinner vidare på detta faktum skriver:

"All of which suggests that Marx’s comment that “But this is communism, ‘impossible’ communism!” in relation to the Paris Commune was, well, spin. It was, fundamentally, mutualism, libertarian socialism. As such, it is somewhat amusing to see Marxists praise the Paris Commune to the hilt while, at the same time, denouncing Proudhon. To be fair, this is often a product of ignorance as few Marxists bother to read anarchist writers and so fail to realise when they praise the Commune they are praising ideas popularised long before it by Proudhon."
(Proudhon and Elections)

Riktigt så långt skulle jag personligen inte vilja sträcka mig; helt klart hade kommunen mutualistiska drag, men den politiska styrning som blanquisterna stod för bör inte ignoreras - att se Pariskommunen som något rakt igenom mutualistiskt vore att misstolka såväl mutualismen som kommunen (dock har bloggaren ovan helt rätt i att många av de principer som kommunen kom att omfamna i princip direkt kommer från Proudhon, liksom han visar i sitt inlägg).



__________________________________________________________________
MARXISMEN OCH MUTUALISMEN

Även om Pariskommunen alltså inte var någon mutualistisk kommun hade den en relativt stor del mutualistiska deltagare (en majoritet av de socialister som var anslutna till internationalen, enligt Engels). Att många marxister idag alltså hyllar mutualistisk socialism - och inte minst mutualister - samtidigt som de kritiserar mutualismen, och inte minst mutualisterna, för att vara "utanför socialismen" står således väldigt klart; vilket måste vara en besvärlig position att sitta i för marxisterna. Men vi får inte glömma att Marx själv över tiden också satt i båda dessa positioner (om än inte lika extremt som en del av dagens "antimutualistiska marxister"). Marx hyllade Proudhon i ett tidigt skede (1845, ovan), och ville ha ett samarbete med honom 1846 - vilket Proudhon dock nekade till då han ansåg att såväl Marx' dogmatism som tillvägagångssätt inte rimmade speciellt väl med hans egna visioner (se brevväxlingen mellan Marx och Proudhon). Efter detta kom så Marx med hånfulla kommentarer i "Filosofins elände" (1847) och "Det kommunistiska partiets manifest" (1848). Det är förmodligen från denna konflikt en stor del av de ortodoxa marxisternas fientlighet mot mutualismen härstammar. Marx gick, mig veterligen, dock inte så långt som att kalla Proudhon för en "icke-socialist" - men kallade honom likväl i "manifestet" för en "konservativ" och "borgerlig" socialist, och sträckte sig till och med till att kalla Proudhon själv för en del av bourgeoisin (dvs långt ifrån inställningen han haft bara tre år tidigare, där Proudhon framställdes som en proletär vars ideologi var "det franska proletariatets vetenskapliga manifest").

Det marxistiska motståndet mot mutualismen blev förstås ännu större, då marxister och mutualister skulle samverka inom internationalen - medan mutualisterna dock hade en frihetlig utgångspunkt och marxisterna en auktoritär (sedermera partipolitisk) sådan; vilket bäddade för konflikter. Den bild man får av mutualismen genom att läsa marxistisk litteratur - vilket, att döma av kritiken från marxister, är den bild man har av ideologin - är således ungefär som den bild man får av marxismen genom att lyssna på en MUF-talesman. Det rör sig främst om en nidbild som härstammar från vad som i det närmsta kan kallas en smutskastningskampanj - vilket ju är helt naturligt, då marxister och mutualister (likväl som marxister och anarkister över huvud taget) kämpade om inflytande i deras gemensamma international, där anarkister med alla medel kritiserade marxister precis som marxister med alla medel kritiserade anarkister (så till den grad att man till slut bildade två olika internationaler). Mutualismen kom dock med tiden att tappa mycket av det inflytande den haft även i den anarkistiska rörelsen, till förmån för först kollektivism (som utvecklades från mutualismen bland annat av mutualisten Eugen Varlin i internationalen) och sedan kommunistisk anarkism. Idag är de mest citerade ur dessa traditioner klassiska personer som Bakunin (kollektivism), Kropotkin (kommunism) och Malatesta (kommunism) - och till viss del nyare fenomen, som "An Anarchist FAQ".



__________________________________________________________________
DE ÖVRIGA ANARKISTERNA OCH MUTUALISMEN

Vi minns den socialism.nu-post, där skribenten undrade när vi mutualister skulle inse att vi inte har något med anarkismen att göra. För detta kan vi först titta på vad de stora namnen inom anarkistisk kollektivism och kommunism hade att säga i frågan.

Malatesta skriver (1924) i ett svar till Adamas artikel "Individualism and Anarchism":

"Morally, anarchism is sufficient unto itself; but to be translated into facts it needs concrete forms of material life, and it is the preference for one or other form which differentiates the various anarchist schools of thought. In the anarchist milieu, communism, individualism, collectivism, mutualism and all the intermediate and eclectic programmes are simply the ways considered best for achieving freedom and solidarity in economic life; the ways believed to correspond more closely with justice and freedom for the distribution of the means of production and the products of labour among men."

Malatesta verkar alltså inte ha något emot varken mutualism eller individualism - en ganska stark kontrast till de moderna anarkister (?) som skriker "icke-anarkism" och "icke-socialism" när mutualism och/eller individualanarkism kommer på tal. Detta är dock bara en förstärkning av vad han redan skrivit i "Umanità Nova", 18 april 1922:

"Tvångskommunismen skulle bli det mest förhatliga tyranni, som den mänskliga anden kan tänka sig. Och den fria och frivilliga kommunismen är en ironi, om icke rätten och möjligheten finns, att leva i en annan regim, en kollektivistisk, mutualistisk, individualistisk eller vilken man vill, ständigt under betingelsen, att man ingen undertrycker eller utsuger."

Se, hos Malatesta är mutualismen - såväl som individualismen - fullt kompatibla med icke-exploatering; precis som vi mutualister naturligtvis redan vet, men vilket människor som främst fått sin bild av mutualismen från marxismen kanske är ovetande om. Och givetvis visste även Malatesta detta, då han faktiskt var anarkist. Kropotkins syn på saken har vi redan sett en del av ovan. Även i andra sammanhang kan vi dock knyta Proudhon och mutualismen till den socialistiska och anarkistiska traditionen i Kropotkins verk:

"An immense movement of ideas took place during this century under the name of Socialism in general, beginning with Babeuf, St. Simon, Fourier, Robert Owen and Proudhon who formulated the predominating currents of Socialism, and continued by their numerous successors (French) Considerant, Pierre Lerous, Louis Blanc; (German) Marx, Engels; (Russian) Chernychevski, Bakunin; etc, who worked either at popularising the ideas of the founders of modern Socialism or at establishing them on a scientific basis."
(Kropotkin, "Communism and Anarchy" ur Freedom, juli, 1901)

I förordet till "The Conquest of Bread" (1906) hittar vi liknande formuleringar, där det även nämns att "Proudhon worked out his idea of Anarchism, and Mutualism, without State interference." Att han, liksom socialism.nu-skribenten, skulle mena att mutualismen inte har något med varken socialism eller anarkism att göra otänkbart; tvärtom nämner han upprepade gånger Proudhon som såväl anarkist som socialist. Kropotkin, som trots allt var anarkistisk kommunist, kritiserade dock mutualismen och Proudhon för synen på egendom och individuell belöning av arbete - vilket han även kritiserade Bakunin och kollektivisterna för (i ett helt kapitel i "The Conquest..."). Men med detta menar han naturligtvis inte att varken kollektivisterna eller mutualisterna är "icke-socialister" eller "icke-anarkister"; tvärtom menar han att kommunismen är en bättre organisationsform för ett fritt och jämlikt samhälle, precis som mutualister menar detsamma om mutualismen, och kollektivister menar detsamma om kollektivismen. Och på tal om kollektivism; vad säger Bakunin om mutualismen, eller "proudhonismen" som den ofta kallades i Europa vid den här tiden?

"There is the well-known contradiction between communism as developed scientifically by the German school and accepted in part by the Americans and the English, and Proudhonism, greatly developed and taken to its ultimate conclusion by the proletariat of the Latin countries. Revolutionary socialism has just attempted its first striking and practical demonstration in the Paris Commune.

I am a supporter of the Paris Commune, which for all the bloodletting it suffered at the hands of monarchical and clerical reaction, has nonetheless grown more enduring and more powerful in the hearts and minds of Europepis proletariat. I am its supporter, above all, because it was a bold, clearly formulated negation of the State."
(Bakunin, "The Paris Commune and the Idea of the State" 1871)

Bakunin menar alltså helt klart att Proudhon var socialist, och att mutualisterna är socialister; samt att detta är en rörelse från vilken hans egen kollektivism utvecklades ifrån. Naturligtvis var han dock ingen fullständig beundrare av Proudhons idéer; då skulle han ju knappast ha tilltalats av, och bidragit med att utveckla, den kollektivism som kom att dominera i den anarkistiska delen av internationalen efter mutualismens tillbakagång. I texten "Recollections on Marx and Engels" (1869-71) menar han att Marx och Engels bättre förstod den materiella verkligheten, medan han ansåg att Proudhon fokuserade allt för mycket på metafysik och idealism - att han var "a vigorous genius, a revolutionary thinker arguing against idealistic phantoms, and yet never able to surmount them himself". Han menade dock också att "Proudhon understood and felt liberty much better than [Marx]. Proudhon, when not obsessed with metaphysical doctrine, was a revolutionary by instinct ... [Marx] lacks the instinct of liberty- he remains from head to foot an authoritarian."

Det är då kanske inte speciellt förvånande att Bakunins kollektivism var en slags blandning mellan mutualismen och marxismen; med mutualismens fokus på friheten, och marxismens fokus på materialismen (som, för all del, även senare mutualister - och Proudhon själv - hade ett starkt fokus på) samt en mer kollektivistisk utgångspunkt. Själva kollektivismen, som "system", kan också ses som en slags blandning mellan marxismens kommunism och Proudhons mutualistiska socialism. Medan Bakunin från kommunismen lånade de kollektiviserade produktionsmedlen behöll han från mutualismen, och den klassiska socialismen, principen "av var och en efter förmåga, till var och en efter insats"; dvs arbetaren ska få vad hans arbete producerar, och hans arbete ska inte exploateras. På samma sätt som Proudhon och mutualisterna förespråkade således även Bakunin handel, genom att arbetets produkter - i kollektivismen främst genom arbetskvitton - byts mot andra produkter och tjänster.

Här blir också kritiken mot mutualisterna ofta väldigt konstig; i det ena andetaget kan en kritiker citera Bakunin som ett exempel på "en äkta socialist", för att i det andra mena att anledningen till att Proudhon och mutualismen står utanför socialismen skulle vara att de ställer sig kritiska till kommunism och att man vill bedriva handel med hjälp av krediter (pengar!!!). Om mutualismen av denna anledning inte är socialistisk, så bör det även diskvalificera Bakunin och kollektivismen - och för all del bör det stadium i marxistisk kommunism som brukar kallas "det socialistiska stadiet" vara starkt icke-socialistiskt, då detta är just ett stadium där arbetet belönas efter arbetsinsats, och man sedan använder arbetskvitton som pengar. Någon typ av förvirring måste här ha uppstått hos kritikerna.

Hos de klassiska "auktoriteterna" hittar vi alltså inget av det som sägs om mutualismen i en del moderna sammanhang. Var kommer då denna uppfattning ifrån? Vi har trots allt en modern "auktoritet" som ofta används av kommunistiska och kollektivistiska anarkister som kritiserar mutualismen; "An Anarchist FAQ" (eller "AAFAQ")! Där bör vi hitta åsikten att mutualismen är icke-socialistisk och icke-anarkistisk. Vad skriver då AAFAQ om saken? Under avdelning "A.3.2. Are there different types of social anarchism?" skriver de: "Yes. Social anarchism has four major trends -- mutualism, collectivism, communism and syndicalism." De fortsätter sedan att beskriva skillnaden mellan mutualism och kommunism/kollektivism - samt skillnaden mellan mer och mindre individualistiska former av mutualism - därefter skillnaderna mellan kollektivism och mutualism/kommunism, och så vidare. Fortsätter man att läsa under avdelning "G.1 Are individualist anarchists anti-capitalist?" börjar AAFAQ mycket riktigt med att klargöra att varken marknader eller privat egendom i sig själva innebär kapitalism. De konstaterar att individualanarkismen är socialistisk och antikapitalistisk, och fortsätter med att förklara varför:

"Clearly, social anarchists are socialists but then, as we will prove, so are the individualist anarchists! ... So, why are the individualist anarchists anti-capitalists? There are two main reasons.
Firstly, the Individualist Anarchists opposed profits, interest and rent as forms of exploitation (they termed these non-labour incomes "usury", but as Tucker stressed usury was "but another name for the exploitation of labour." [Liberty, no. 122, p. 4]) ... Thus the Individualist Anarchists, like the social anarchists, opposed the exploitation of labour and desired to see the end of capitalism by ensuring that labour would own what it produced. They desired a society in which there would no longer be capitalists and workers, only workers. The worker would receive the full product of his/her labour, so ending the exploitation of labour by capital ... Secondly, the Individualist Anarchists favoured a new system of land ownership based on "occupancy and use.""

Mer om "occupancy and use", eller besittning och bruk, finns att läsa här. I samma avdelning visar AAFAQ att individualisternas definition av socialism är densamma som Kropotkins:

"So what, then, is socialism? Tucker stated that "the bottom claim of Socialism" was "that labour should be put in possession of its own," that "the natural wage of labour is its product" and "interest, rent, and profit . . . constitute the trinity of usury." [The Individualist Anarchists, p. 78 and p. 80] This definition also found favour with Kropotkin who stated that socialism "in its wide, generic, and true sense" was an "effort to abolish the exploitation of labour by capital." [Anarchism, p. 169]"

Inte heller här hittar vi alltså något som stöder påståendet att mutualismen skulle vara icke-socialism eller icke-anarkism. Tvärtom definieras mutualismen - liksom individualanarkismen - klart och tydligt som socialistisk anarkism. Och konstigt vore det ju annars, då dessa skribenter faktiskt vet vad de pratar om! 



__________________________________________________________________
AVSLUTANDE ORD

Ingenstans hos de tänkare som ivrigt citeras av marxister, statssocialister och "anarkister" som påstår att mutualismen skulle vara "icke-socialistisk" eller "icke-anarkistisk" hittar vi alltså stöd för denna tes. Tvärtom verkar de klassiska källorna, liksom de moderna - och pålästa - ha en helt annan attityd än de självutnämnda experter som ofta uttalar sig i frågan, vars åsikter - får vi anta - baseras på okunskap, brist på historisk och ideologisk analys samt, inte sällan, hemmasnickrade fördomar. Mutualismen har spelat en stor roll i socialismens historia, där mutualister var med i grundandet och utvecklingen av den första socialistiska internationalen, liksom de spelat samma roll i Pariskommunen. Vidare har mutualismen en given plats inom anarkismen, liksom detta tar sig uttryck i bland annat Kropotkins, Malatestas och Bakunins ord - samt i moderna anarkistiska sammanhang så som "An Anarchist FAQ". Mutualismens plats inom socialismen erkänner både dessa herrar och statssocialister som Marx och Engels.

Som jag nämnde i inledningen kan kanske en sådan här "avhandling" kännas lite löjlig, och framför allt överflödig för folk som redan känner till lite grundläggande information om socialismen; men den känns hur som helst nödvändig, då det verkar vara en inte helt ovanlig åsikt att mutualister är "kapitalkramande mongon som inte har något att göra med anarkismen", för att parafrasera skribenten på forumet socialism.nu. Denna åsikt är möjlig att ha enbart genom extrem okunskap eller dogmatisk historierevisionism; och detta kan kanske åtminstone vara ett hjälpmedel i kampen mot okunskapen, även om det tyvärr aldrig kommer att kunna bota blind dogmatism.

Min åsikt är densamma som den varit sedan bloggen öppnade; att anarkister bör förena sig i sin strävan mot frihet. Om någon sedan är mutualist, kommunist, kollektivist, individualist eller något annat spelar ingen större roll - då detta, i Malatestas ord, är strategier för hur vi tror att vi bevarar friheten och jämlikheten på bästa sätt. Och denna frihet är, som Malatesta också skriver, "en ironi, om icke rätten och möjligheten finns, att leva i en annan regim, en kollektivistisk, mutualistisk, individualistisk eller vilken man vill". Att den anarkistiska rörelsen, så liten som den är, ska vara splittrad enbart på grund av okunskap och/eller dogmatism är fruktansvärt onödigt och kontraproduktivt. Om vi - liksom Kropotkin, Bakunin, Proudhon, Malatesta, Goldman, Rocker, Warren, Tucker, Pearl Andrews, o.s.v. - vill uppnå individens och kollektivens maximala jämlika frihet, dvs anarkistisk socialism, finns det ingen rimlighet i att exkludera varandra och skapa små sekter av människor som tycker exakt som vi själva. Det är tvärtom rimligt att idag, liksom i en eventuell framtida anarki, komma överens och samarbeta, samt respektera de individuella skillnader som är hela anledningen till att föredra frihet och anarkism framför auktoritet och statssocialism. Om vi anarkister bara kunde komma så pass långt pass långt på vägen skulle mycket vara vunnet; och kommer vi inte ens så långt är en framtida anarkistisk utveckling tyvärr väldigt avlägsen. Läget ser däremot inte så mörkt ut som jag kanske ger intryck av. Majoriteten av de anarkister jag träffar eller pratar med har en klassiskt anarkistisk och pluralistisk inställning - bara en minoritet verkar fortfarande tilltalas mer av sekterismen; vilket förhoppningsvis kan motverkas med information och dialog.

Nedan kan den som är intresserad ladda hem en uppsats med titeln "Anarkismen och den mänskliga naturen: En studie i den anarkistiska politiska filosofins grundföreställningar", för den som vill fördjupa sig lite i detta ämne. Det handlar alltså om bilden av anarkismen som en ideologi som generellt är lite naivt inställd till "människans godhet" och "perfekta sociala förmåga"; vilken inte riktigt stämmer överens med den verkliga anarkistiska traditionen. Jag är medveten om att jag är väldigt svepande i framställningen av olika anarkisters syn på detta ämne; men då den ursprungligen skrevs som en B-uppsats var utrymmet begränsat, och jag tycker ändå att jag fick till en någorlunda rättvisande bild av saken. Är det något ni anser fick för lite plats är ni förstås välkomna att lägga till ytterligare information i kommentarerna!

Jag vet heller inte om den version jag hittade på datorn är den slutgiltiga och helt korrekturlästa versionen, och är helt enkelt för lat för att läsa igenom den nu - så stöter ni på några stavfel och liknande får ni helt enkelt bortse från dem ;)

Här är texten i alla fall!
http://www.speedyshare.com/files/27932470/Anarkismen_och_den_manskliga_naturen.pdf (ny länk, upplagd 2011-04-12)

När det kommer till att upphäva kapitalistisk exploatering av arbetarklassen har mutualismen några grundpelare. En av dem är kooperationen; verksamhet som ägs och drivs av dess arbetare, och där alla inkomster således går till dessa. En annan är småföretagandet; i verksamhet där kooperation mellan olika individer inte krävs för produktionen, utan en individ kan sköta arbetet på egen hand, är individuellt småföretagande att föredra.

Men enbart kooperation och egenföretagande skapar inga förutsättningar för att upphäva exploateringen, då banker och kapitalister fortfarande kan, och kommer att, suga ut värde från arbetet genom ränta från investeringar och lån. För att exploateringen av arbetet ska upphöra krävs att arbetarna på egen hand tar över kapitalisternas uppgifter - då investeringar och lån i allra högsta grad krävs för att en verksamhet ska kunna fungera.

Det mutualistiska alternativet är således en kooperativ, medlemsägd, bank (eller kanske snarare kreditunion) där investeringar och lån sker utan ränta. Hur ska då detta kunna gå till? Vem ska låna ut pengar till någon annan om denne inte får en belöning - ränta - för besväret? För att förstå svaret måste vi först förstå att den mutualistiska bankens funktion på inget sätt är densamma som en traditionell i en traditionell bank. Vi vill inte, som vissa kritiker tror, bara "avskaffa räntan" och sedan driva den mutualistiska banken på samma vis som en vanlig bank, med låntagande och utlåning. Detta - har kritikerna väldigt rätt i - skulle aldrig fungera, då utlånarna naturligtvis skulle föredra att få ränta på sina utlånade pengar, och därför aldrig skulle ingå i en räntefri bank.

Svaret är istället detta: den mutualistiska banken sysslar med att ge ut krediter, och dessa tar låntagaren från sig själv. Låter det konstigt? Om vi utgår från hur en traditionell bank fungerar låter det väldigt konstigt; men det är inte riktigt så konstigt som det låter. Att få kredit från den mutualistiska banken ser ut på följande vis.

1. Låntagaren uppger en säkerhet som accepteras av banken. Detta kan vara hans eller hennes hus, bil, olika former av produktionsmedel - eller, praktiskt taget, vad som helst som accepteras av banken.

2. Banken trycker upp pengar, eller banksedlar (eller har något system bestående av digitala krediter på t.ex. ett bankkort som används inom samarbetet) motsvarande en viss del av marknadsvärdet på säkerheten (t.ex. 50%, eller vad bankens medlemmar föredrar - över 50% blir dock ineffektivt, då detta gör att krediterna inte är säkrade på ett optimalt sätt).

3. Pengarna ges till låntagaren, som kan investera, konsumera eller göra vad som helst för sina pengar. Den säkerhet som uppgetts kan sedan brukas av låntagaren precis som han brukat den förut; han måste inte fysiskt ge sitt hus eller sin bil till banken under tiden för lånet.

Som vi ser finns här ingen utlånare. Ingen som måste ha en ränta för att avstå från sina pengar; ingen som måste få betalt varken för sin avhållsamhet eller på grund av tidspreferens. Helt enkelt - ingen ränta krävs! Istället för att ett lån ska innebära att egendom omfördelas från fattig - låntagare - till rik - utlånare - innebär mutualistisk kredit att någon ges tillgång till kreditpengar och sedan betalar tillbaka samma belopp som krediterna består av. Den enda kostnad som tillkommer är banktjänstemännens arbetskostnad, och bankens administrativa utgifter - vilket knappast kan kallas en ränta, då den inte är ett pris på utlåning utan istället enbart är en kostnad för administration och arbete. Denna kostnad ingår dock idag i räntan som betalas, och vi kan därför - för enkelhetens skull - även kalla den en "ränta" i den mutualistiska banken. Resultatet av att använda denna terminologi är att krediterna inte är absolut räntefria, men att räntan kommer att vara så låg som det över huvud taget är möjligt då den enbart betalar för arbete och administration; och kommer inte att på något sätt leda till kapitalackumulation hos redan besuttna individer.

Varför skulle inte detta system urarta, och ägarna kräva större profit och därmed införa/höja räntan? För att ägarna är medlemmarna. Ägarna är låntagarna, vars intresse är att få så billig kredit som möjligt. Resultatet av en höjd ränta vore att medlemmarna skulle få betala ett högre pris för sina krediter, varefter denna summa skulle betalas tillbaka till dem i form av "vinst" när vinstutdelning sker. Tar vi hänsyn till tidspreferens skulle således en ökad ränta innebära att ägarna får en mindre vinst, då de först måste ge upp sina pengar för att sedan få tillbaka dessa vid ett senare tillfälle. Det mest "giriga" ägarna - dvs medlemmarna - kan göra är därför att hålla räntan nere, och hålla krediterna så billiga som möjligt.

Vad åstadkommer den mutualistiska banken? På samma vis som producentkooperationen och egenföretagandet gör kapitalisten överflödig i näringslivets drift, och principen om besittning och bruk gör jordägarens utsugning omöjlig, gör den mutualistiska banken kapitalisten överflödig i verksamhetens finansiering. När krediter ges efter uppgiven säkerhet, och utan utlånare, försvinner behovet av räntan; då denna existerar som incitament till utlåning. Att låna blir så billigt som det över huvud taget är möjligt, samtidigt som allt värde finns säkrat i verklig egendom vilket förhindrar den kreditexpansion och överbelåning som är pappersmyntfotens och den traditionella bankens last. Alla tjänar på detta - förutom kapitalisten, som inte längre behövs över huvud taget.

Men vad händer med de egendomslösa? De som inte har någon egendom att uppge som säkerhet för ett lån? Dessa kan med fördel vända sig till en kooperativ försäkring, som poolar försäkringspremier från låntagare och använder dessa resurser som säkerhet hos banken. Detta blir en extra kostnad, naturligtvis; men fortfarande en mindre sådan än den traditionella bankens ränta, och kostnaden finns bara tills dessa faktiskt skaffat sig egendom som de själva kan använda som säkerhet. Då även denna försäkring är kooperativ, dvs ägs av de egendomslösa låntagarna, betalas den del av premien som inte behövs för att täcka upp förluster sedan tillbaka till dem när krediten betalats tillbaka. Även för de människor som är helt och hållet egendomslösa, som enbart har de pengar deras arbete givit dem, är detta således ett bättre alternativ än den traditionella banken.

Den mutualistiska banken är alltså inget som kräver idealister och människor som är beredda att offra väldstånd för att följa "det stora socialistiska idealet"; tvärtom är det något som gynnar alla deltagare ekonomiskt, och som samtidigt skapar den fria och frivilliga socialismen. Precis som kooperationen och egenproducerandet ger fördelar till deltagarna, i förhållande till de kapitalistiska alternativen, är den mutualistiska banken såväl ett steg mot socialismen - mot slutet på exploateringen av arbetet - som ett steg mot ett ökat välstånd för alla deltagare. De enda förlorarna är kapitalisterna; och detta enbart då resultatet av arbetet går direkt till arbetarna, och kapitalisterna inte längre behövs för att dela på kakan.

Istället för att förbjuda eller försöka subventionera bort räntan och utsugningen genom statssocialistiska planer som hittills alltid misslyckats innebär det mutualistiska alternativet helt enkelt att göra kapitalisten överflödig, räntorna olönsamma och arbetet - hellre än exploateringen av detsamma - som grund till välståndet. Och i detta spelar "det vanliga folkets" egna kooperativa, mutualistiska, bankväsende en väldigt viktig roll.