Mutualistiskt jordägande - besittning och bruk
Inledning
Många frågor dyker upp gällande den typ av jordägande som förespråkas av de flesta mutualister; dvs "besittning och bruk", så ett nytt inlägg om detta ämne verkade vara på sin plats. Besittning och bruk innebär inte något direkt ägande av jord, utan det rör sig snarare om en exklusiv rätt till besittning och bruk av den jord du personligen besitter och brukar - som däremot upphör när du inte längre besitter och brukar jorden. För enkelhetens skull kommer "jordägande" och "jordägare" trots det att användas i inlägget.
Medan mutualister förespråkar ägande av materiella ting - resultatet av arbetet som legitimt tillhör arbetaren som skapat det - förespråkar vi alltså inte ägande av samma typ när det gäller jord och naturresurser. Till skillnad från den traditionella lockeanska äganderätten som, normalt utan förbehåll, förespråkas av en del andra vänsterlibertarianer, menar mutualister att jord inte ägs (mer eller mindre) permanent enbart för att arbete blandas med jorden; utan att arbete istället kontinuerligt måste blandas med jorden för att ge någon enskild individ en ensamrätt till den.
Skillnaderna mellan dessa olika synsätt på jordägande förklaras enklast med ett exempel. Vi antar att det finns en stor bit bördig jord i ett område, och person A är av någon anledning den enda personen som befinner sig på detta område. A gör då lite olika saker på denna jord; ett år odlar han vete på en jordplätt, ett annat år överger han denna plätt och föder upp boskap på en annan jordplätt, osv. Efter några år har han blandat sitt arbete med hela detta områdes jord, och då börjar plötsligt fler människor dyka upp. Enligt den lockeanska äganderätten, utan förbehåll, är däremot all denna jord nu egendom, som tillhör person A. Resten av människorna får inte så mycket som sätta sin fot på denna jord utan A:s tillåtelse; och vill de på något sätt bruka den sker det på A:s villkor. Normalt löser A det på så vis att jordbrukarna får ge honom en del av deras produktion, eller att de betalar honom en fast avgift varje månad eller år för att få bruka hans jord - beroende på vad som passar honom bäst. A äger jorden, och personerna B, C, D, ..., Å, Ä och Ö får helt enkelt göra som A säger; för att A brukade all denna jord först, och fick således äganderätt till den. A behöver nu inte över huvud taget blanda sitt arbete med jorden längre; att andra gör det, och A genom sin äganderätt får en del av deras produktion, räcker gott och väl för att A inte bara ska överleva, utan till och med vara mest välbeställd av alla i området.
Hade besittning och bruk tillämpats som jordäganderättsprincip hade samma scenario sett väldigt annorlunda ut. A hade då fritt kunnat odla en sak här det ena året, en sak där det andra, föda upp boskap här det ena året, och där det andra; och han hade hela tiden haft rätten till den jord han faktiskt brukade - men inte övrig jord. När A därför märker att det börjar komma fler människor till det område där han varit ensam ett antal år hade han antagligen valt den jordplätt han tyckte bäst om under sina ensamma år, och börjat använda den för produktion i så stor utsträckning det var möjligt för honom. Han hade däremot inte kunnat kräva något av B, C, D eller någon av de andra personer som flyttade in på det område där han förut var ensam; utan han hade enbart haft rätt till den jord han själv besitter och brukar - för tillfället - och rätten till vad hans eget arbete skapar. Bara för att han kände till området innan någon annan innebär det alltså inte att han har någon som helst rätt till jorden han inte brukar, och ingen som helst rätt till vad någon annans arbete skapar.
I exemplen ser vi på en gång de positiva effekterna av besittning och bruk, och de negativa med en lockeansk jordäganderätt, ur ett socialistiskt perspektiv. Ingen jordbrukares arbete kan exploateras av jordägare för att denne "var där först", utan hans rätt sträcker sig till det område han faktiskt brukar själv. På så vis kan exemplets "person A" heller inte ackumulera någon vinst genom att suga ut värde ur andras arbete, vilket i förlängningen tenderar att skapa klassamhällen, utan jordbrukarens lön är hans arbetes fulla värde - och detta är även den sits person A sitter i. Han är, liksom alla andra i området, fri att bruka sin jord på det sätt han må anse bäst - men har ingen rätt att kräva något av någon annan.
Vi ser även de positiva sidorna effekterna av besittning och bruk, och de negativa med en lockeansk jordäganderätt, ur ett anarkistiskt perspektiv. Om person A ges den totala makten över området, och rätten att beskatta andra individers produktion - vilket det faktiskt handlar om - i hela detta område, är han inte på något sätt bättre än en stat. Tvärtom - han är en stat. Han kan införa vilka regler han vill på sin egendom, och därmed tvinga de som faktiskt brukar hans jord att antingen flytta därifrån eller lyda hans regler och betala hans skatter.
Ur ett socialistiskt, men inte nödvändigtvis anarkistiskt, såväl som anarkistiskt, men inte nödvändigtvis socialistiskt, perspektiv framstår besittning och bruk överlägset den lockeanska äganderätten. Ur ett anarkosocialistiskt, eller mutualistiskt, perspektiv bör det således ingen tvekan om vilken form av jordäganderätt som är att föredra.
Besittning och bruk FAQ
Q: Vad menas med "kontinuerligt bruk"? Om jag lämnar min jord och åker till stan, förlorar jag rätten till den då?
A: Kontinuerligt bruk innebär precis vad det låter som; att kontinuerligt bruka jorden. Självklart kan du även lämna din jord, annars skulle någon rätt till den inte vara nödvändig alls - då skulle det räcka med att fastslå att du har rätt till så mycket jord du är kapabel att personligen försvara. Exakt hur lång tid du kan lämna din jord orörd innan den anses vara övergiven kommer troligtvis att variera mellan olika skyddssammanslutningar och/eller geografiska områden; det är upp till medlemmarna i en skyddssammanslutning att komma överens om. Med andra ord det lite tråkiga "marknaden löser det"; vilket innebär att individernas egna överenskommelser avgör hur lång tid jorden kan stå orörd innan den ska ses som övergiven och "up for grabs". I vissa samarbeten rör det sig kanske om ett par månader, medan det i andra kan röra sig om år; medan de allra flesta, som tillämpar kortare tider, troligtvis kommer att ha någon form av "tilläggstjänster" om en medlem måste lämna sin jord en längre tid (besöka en sjuk släkting på andra sidan jordklotet, eller vad det nu kan vara). Men du förlorar alltså inte rätten till din jord när du sover, när du åker och handlar eller när du åker på semester.
Q: Kommer inte utsugningen av jordbrukare att se likadan ut? Vi har väl fortfarande kontraktsfrihet, och om någon bara får bruka någon annans jord så länge han har kontrakt med honom kommer väl läget snart att se ut som idag?
A: Nej, läget kommer inte att se ut som idag, då det blir en praktisk omöjlighet att hyra ut jord och kontinuerligt exploatera produktiva jordbrukares arbete. Vi måste komma ihåg att själva rätten till jorden avgörs av vem som besitter och brukar den. Om jag hyr jord av dig, betalar min första avgift och börjar därefter besitta och bruka jorden - då har jorden redan bytt ägare från dig till mig! Om jag fortsätter betala en avgift varje månad gör jag det enbart för att vara snäll mot dig; jag har ingen som helst skyldighet att betala dig för att få bruka min egen jord; utan kan direkt efter den första avgiften är betald sluta betala dig. Då kontraktsfriheten innebär rätten att gå in i, såväl som att gå ut ur, kontrakt är detta min fulla rätt. Om mitt kontraktsbrott innebär en implicit stöld ifrån dig (t.ex. om jag lovar att betala tusen kronor för din cykel, men vägrar betala när jag fått cykeln) måste jag antingen ge tillbaka din egendom eller betala vad vi gjort upp om. I det här fallet sker däremot ingen implicit stöld; då jorden byter ägare när den byter brukare, enligt principen om besittning och bruk. Jag har full rätt att bryta kontraktet, då jorden redan bytt ägare och då således inte har någon rätt att kräva något som helst från mig i utbyte mot den jord som inte längre är din.
Detta leder troligtvis till att människor inte över huvud taget hyr ut jord; utan istället säljer den när de bestämmer sig för att flytta därifrån. Den måste då säljas till ett rimligt marknadspris, för att någon ska köpa den; och detta ger inte ägaren något i närheten av de pengar han skulle kunna suga till sig om han kontinuerligt kunde ta en avgift eller en del av brukarens produktion - utan det ger helt enkelt den tidigare ägaren precis vad köparna tycker att jorden, och den eventuella förbättring av den han åstadkommit, är värd. Det blir alltså ett rimligt marknadspris, hellre än en kontinuerlig monopolavgift.
Q: Varför tycker ni inte att man ska kunna äga jord på samma sätt som man kan äga t.ex. en bil?
A: Jorden är, tillsammans med andra naturresurser, speciell i sin natur; just i och med att den inte går att separera från naturen. Den är naturen. Det finns således bara en viss yta jord vi alla har att dela på; och vi kan inte bygga ny jord på nya platser, på samma sätt som vi kan odla nya träd, så mer vete, eller återvinna glas, metall, plast, et.c. Till och med i jämförelse med ganska sällsynta resurser, t.ex. diamanter, har jorden en speciell natur, då en diamant kan säljas vidare hur många gånger som helst - från Ryssland till Sverige till USA till Irak till Brasilien. Jorden är däremot, så att säga, där den är. Visst går den däremot att flytta på - och vill du flytta din jord till din nya bostadsort är du naturligtvis fullt fri att göra det; men den jord du lämnar kvar anser mutualister helt enkelt inte längre är att betrakta som din, då du inte längre blandar ditt arbete med den.
Skillnaden mellan en bit jord och en bil är alltså att jorden är geografiskt bunden till det område där den faktiskt finns, till skillnad från en bil som inte är det. Jorden är även strängt begränsad i kvantitet, och räcker inte till för att alla ska kunna ha precis så mycket jord som de önskar; till skillnad från bilar, där fler kan produceras om efterfrågan blir större. Därför anser vi att det är högst rimligt att vi använder andra ägandekriterier för jord och naturresurser - som fortfarande är bundna till naturen - än för t.ex. bilar. Vi påstår däremot inte att detta är "rätt", och att den lockeanska ägandeprincipen är "fel"; vi påstår att båda principer har ungefär lika mycket "rätt", och är lika konsekventa och hållbara - medan principen om besittning och bruk däremot ger betydligt bättre följder för alla parter - utom, naturligtvis, för jordägaren. Arbetare, husägare, företagare, jordbrukare, et.c. får helt enkelt mer kvar att satsa i produktionen, eller för att förbättra sin livskvalitet, om skatten till jordägaren försvinner. Och arbetare får fler reella möjligheter att komma ur löneslaveriet om de inte tvingas att kontinuerligt betala för jord om de överväger egenföretagande eller jordbruk. Den enda förloraren är den parasitäre jordägaren; och att han förlorar sin monopolintäkt han idag får från att exploatera andras arbete ser vi knappast som något negativt, utan snarare som ännu en positiv effekt av besittning och bruk.
Q: Men vad händer om jag har ett hus på min jord? Ett hus kan ju trots allt inte ses som något annat än ett resultat av mitt arbete, precis som en bil.
A: Visst är huset din egendom, precis som bilen, och du har all rätt till din egendom. Du har däremot inte rätt att ha din egendom på andras mark. Du har t.ex. inte någon rätt att parkera din bil i din grannes garage utan dennes tillåtelse; och om du gör det, och vägrar flytta på den när han ska in med sin bil, har han all rätt i världen att köra ut den. Fortsätter du envist att parkera din bil i hans garage varje dag kan han vända sig till polis, som ser till att du till och med straffas för att du gör intrång på hans mark och på hans egendom. Precis detsamma gäller för ett hus. Det är din egendom - absolut - och om du vill kan du flytta på huset, riva det, eller göra vad som helst med det. Lämnar du dock kvar huset på någon annans jord - vilket jorden blir om du lämnar den under en tillräckligt lång period - och vägrar att på något sätt avlägsna det; då förlorar du även äganderätten till huset, och den nye jordägaren kan avgöra vad han vill göra med det. Rätt till din egendom - ja; rätt att förvara din egendom på någon annans jord - nej. Vill du således ha kvar ditt hus får du helt enkelt ta med det när du flyttar; eller sälja det till någon annan (förslagsvis i kombination med att du säljer jorden). Någon permanent rätt till jorden för att du förvarar din egendom på den har du däremot inte; att jag strategiskt placerar ut enkronor i skogen innebär inte att jag äger skogen, utan tvärtom att jag måste ta med mig mina enkronor när jag lämnar skogen, om jag vill fortsätta äga dem.
Q: Man får alltså sälja sin jord?
A: Ja, absolut. Varför skulle man inte få det? Du får sälja precis vad du vill; att du och jag kommer överens om att du lämnar din jord åt mig, i utbyte mot att du får summa X av mig, är det ett fullt legitimt kontrakt. Det är att hyra ut jord som under besittning och bruk blir problematiskt, för att inte säga omöjligt; försäljning av jord kommer därför troligtvis vara det vanligaste sättet jord byter ägare.
Q: Varför ska man köpa jord, om man kan ta all övergiven jord gratis efter en viss tid?
A: Om ingen betalar dig för att flytta ifrån din jord, hur troligt är det att du kommer att göra det? Var ska du flytta, och med vilka pengar ska du betala för detta? Med andra ord, det kommer antagligen inte att finnas så mycket övergiven jord; och den jord som faktiskt överges, dvs den jord som ingen vill köpa, kommer troligtvis inte att hålla samma kvalitet (om det rör sig om bruksjord) eller t.ex. även innefatta färdigbyggda hus (om det rör sig om bostäder), varför det kan vara fördelaktigt att faktiskt köpa andras jord, om man inte vill börja från scratch. Det vanligaste sättet för jord att byta ägare kommer därför antagligen att vara genom försäljning.
Q: Om jag anställer människor som arbetar på min jord, vad händer då?
A: Om det rör sig om mindre uppgifter, medan du själv fortfarande är "huvudbrukare" av jorden, ligger rätten till jorden naturligtvis kvar hos dig. Tar du in många anställda som hjälper dig att bruka jorden, varefter du expanderar din jord till ett område du aldrig skulle kunna ta hand om på egen hand, har dina anställda däremot rätt att hävda jorden som deras kooperativa egendom, då det är deras arbete som blandas med den - där du, i så fall, antingen får delta i kooperativet, eller som "ursprungsbrukare" ta så mycket jord du själv kan besitta och bruka och därefter överlåta resten till dina anställda som fortsätter bruka denna jord utan dig. Grundprincipen är att du har rätt till så mycket jord du personligen kontinuerligt kan blanda ditt arbete med, så mycket jord som du kan besitta och bruka. Kan du få andra att arbeta åt dig på mer jord än så, och ge dig en del av vad deras arbete producerar, är du naturligtvis fri att göra det - men de är också fria att hävda denna jord som sin egendom.
Så länge det handlar om mindre tjänster på jord du i huvudsak brukar själv faller däremot inte rätten till jorden till någon annan än dig själv; och även om någon gör anspråk på en del av din jord rör det sig enbart om den del av jorden du inte är kapabel att bruka på egen hand (om du inte föredrar att äga jorden kooperativt tillsammans med andra; i vilket fall du naturligtvis är fri att så göra). Vad som händer om du anställer någon som arbetar på din jord har alltså helt och hållet att göra med i vilken utsträckning de blandar sitt arbete med jorden; i vilken utsträckning de besitter och brukar den.
Har någon fler frågor som inte förklaras, eller inte förklaras tillräckligt tydligt, i inlägget är ni som vanligt varmt välkomna att lämna frågor och synpunkter i kommentarerna!
Många frågor dyker upp gällande den typ av jordägande som förespråkas av de flesta mutualister; dvs "besittning och bruk", så ett nytt inlägg om detta ämne verkade vara på sin plats. Besittning och bruk innebär inte något direkt ägande av jord, utan det rör sig snarare om en exklusiv rätt till besittning och bruk av den jord du personligen besitter och brukar - som däremot upphör när du inte längre besitter och brukar jorden. För enkelhetens skull kommer "jordägande" och "jordägare" trots det att användas i inlägget.
Medan mutualister förespråkar ägande av materiella ting - resultatet av arbetet som legitimt tillhör arbetaren som skapat det - förespråkar vi alltså inte ägande av samma typ när det gäller jord och naturresurser. Till skillnad från den traditionella lockeanska äganderätten som, normalt utan förbehåll, förespråkas av en del andra vänsterlibertarianer, menar mutualister att jord inte ägs (mer eller mindre) permanent enbart för att arbete blandas med jorden; utan att arbete istället kontinuerligt måste blandas med jorden för att ge någon enskild individ en ensamrätt till den.
Skillnaderna mellan dessa olika synsätt på jordägande förklaras enklast med ett exempel. Vi antar att det finns en stor bit bördig jord i ett område, och person A är av någon anledning den enda personen som befinner sig på detta område. A gör då lite olika saker på denna jord; ett år odlar han vete på en jordplätt, ett annat år överger han denna plätt och föder upp boskap på en annan jordplätt, osv. Efter några år har han blandat sitt arbete med hela detta områdes jord, och då börjar plötsligt fler människor dyka upp. Enligt den lockeanska äganderätten, utan förbehåll, är däremot all denna jord nu egendom, som tillhör person A. Resten av människorna får inte så mycket som sätta sin fot på denna jord utan A:s tillåtelse; och vill de på något sätt bruka den sker det på A:s villkor. Normalt löser A det på så vis att jordbrukarna får ge honom en del av deras produktion, eller att de betalar honom en fast avgift varje månad eller år för att få bruka hans jord - beroende på vad som passar honom bäst. A äger jorden, och personerna B, C, D, ..., Å, Ä och Ö får helt enkelt göra som A säger; för att A brukade all denna jord först, och fick således äganderätt till den. A behöver nu inte över huvud taget blanda sitt arbete med jorden längre; att andra gör det, och A genom sin äganderätt får en del av deras produktion, räcker gott och väl för att A inte bara ska överleva, utan till och med vara mest välbeställd av alla i området.
Hade besittning och bruk tillämpats som jordäganderättsprincip hade samma scenario sett väldigt annorlunda ut. A hade då fritt kunnat odla en sak här det ena året, en sak där det andra, föda upp boskap här det ena året, och där det andra; och han hade hela tiden haft rätten till den jord han faktiskt brukade - men inte övrig jord. När A därför märker att det börjar komma fler människor till det område där han varit ensam ett antal år hade han antagligen valt den jordplätt han tyckte bäst om under sina ensamma år, och börjat använda den för produktion i så stor utsträckning det var möjligt för honom. Han hade däremot inte kunnat kräva något av B, C, D eller någon av de andra personer som flyttade in på det område där han förut var ensam; utan han hade enbart haft rätt till den jord han själv besitter och brukar - för tillfället - och rätten till vad hans eget arbete skapar. Bara för att han kände till området innan någon annan innebär det alltså inte att han har någon som helst rätt till jorden han inte brukar, och ingen som helst rätt till vad någon annans arbete skapar.
I exemplen ser vi på en gång de positiva effekterna av besittning och bruk, och de negativa med en lockeansk jordäganderätt, ur ett socialistiskt perspektiv. Ingen jordbrukares arbete kan exploateras av jordägare för att denne "var där först", utan hans rätt sträcker sig till det område han faktiskt brukar själv. På så vis kan exemplets "person A" heller inte ackumulera någon vinst genom att suga ut värde ur andras arbete, vilket i förlängningen tenderar att skapa klassamhällen, utan jordbrukarens lön är hans arbetes fulla värde - och detta är även den sits person A sitter i. Han är, liksom alla andra i området, fri att bruka sin jord på det sätt han må anse bäst - men har ingen rätt att kräva något av någon annan.
Vi ser även de positiva sidorna effekterna av besittning och bruk, och de negativa med en lockeansk jordäganderätt, ur ett anarkistiskt perspektiv. Om person A ges den totala makten över området, och rätten att beskatta andra individers produktion - vilket det faktiskt handlar om - i hela detta område, är han inte på något sätt bättre än en stat. Tvärtom - han är en stat. Han kan införa vilka regler han vill på sin egendom, och därmed tvinga de som faktiskt brukar hans jord att antingen flytta därifrån eller lyda hans regler och betala hans skatter.
Ur ett socialistiskt, men inte nödvändigtvis anarkistiskt, såväl som anarkistiskt, men inte nödvändigtvis socialistiskt, perspektiv framstår besittning och bruk överlägset den lockeanska äganderätten. Ur ett anarkosocialistiskt, eller mutualistiskt, perspektiv bör det således ingen tvekan om vilken form av jordäganderätt som är att föredra.
Besittning och bruk FAQ
Q: Vad menas med "kontinuerligt bruk"? Om jag lämnar min jord och åker till stan, förlorar jag rätten till den då?
A: Kontinuerligt bruk innebär precis vad det låter som; att kontinuerligt bruka jorden. Självklart kan du även lämna din jord, annars skulle någon rätt till den inte vara nödvändig alls - då skulle det räcka med att fastslå att du har rätt till så mycket jord du är kapabel att personligen försvara. Exakt hur lång tid du kan lämna din jord orörd innan den anses vara övergiven kommer troligtvis att variera mellan olika skyddssammanslutningar och/eller geografiska områden; det är upp till medlemmarna i en skyddssammanslutning att komma överens om. Med andra ord det lite tråkiga "marknaden löser det"; vilket innebär att individernas egna överenskommelser avgör hur lång tid jorden kan stå orörd innan den ska ses som övergiven och "up for grabs". I vissa samarbeten rör det sig kanske om ett par månader, medan det i andra kan röra sig om år; medan de allra flesta, som tillämpar kortare tider, troligtvis kommer att ha någon form av "tilläggstjänster" om en medlem måste lämna sin jord en längre tid (besöka en sjuk släkting på andra sidan jordklotet, eller vad det nu kan vara). Men du förlorar alltså inte rätten till din jord när du sover, när du åker och handlar eller när du åker på semester.
Q: Kommer inte utsugningen av jordbrukare att se likadan ut? Vi har väl fortfarande kontraktsfrihet, och om någon bara får bruka någon annans jord så länge han har kontrakt med honom kommer väl läget snart att se ut som idag?
A: Nej, läget kommer inte att se ut som idag, då det blir en praktisk omöjlighet att hyra ut jord och kontinuerligt exploatera produktiva jordbrukares arbete. Vi måste komma ihåg att själva rätten till jorden avgörs av vem som besitter och brukar den. Om jag hyr jord av dig, betalar min första avgift och börjar därefter besitta och bruka jorden - då har jorden redan bytt ägare från dig till mig! Om jag fortsätter betala en avgift varje månad gör jag det enbart för att vara snäll mot dig; jag har ingen som helst skyldighet att betala dig för att få bruka min egen jord; utan kan direkt efter den första avgiften är betald sluta betala dig. Då kontraktsfriheten innebär rätten att gå in i, såväl som att gå ut ur, kontrakt är detta min fulla rätt. Om mitt kontraktsbrott innebär en implicit stöld ifrån dig (t.ex. om jag lovar att betala tusen kronor för din cykel, men vägrar betala när jag fått cykeln) måste jag antingen ge tillbaka din egendom eller betala vad vi gjort upp om. I det här fallet sker däremot ingen implicit stöld; då jorden byter ägare när den byter brukare, enligt principen om besittning och bruk. Jag har full rätt att bryta kontraktet, då jorden redan bytt ägare och då således inte har någon rätt att kräva något som helst från mig i utbyte mot den jord som inte längre är din.
Detta leder troligtvis till att människor inte över huvud taget hyr ut jord; utan istället säljer den när de bestämmer sig för att flytta därifrån. Den måste då säljas till ett rimligt marknadspris, för att någon ska köpa den; och detta ger inte ägaren något i närheten av de pengar han skulle kunna suga till sig om han kontinuerligt kunde ta en avgift eller en del av brukarens produktion - utan det ger helt enkelt den tidigare ägaren precis vad köparna tycker att jorden, och den eventuella förbättring av den han åstadkommit, är värd. Det blir alltså ett rimligt marknadspris, hellre än en kontinuerlig monopolavgift.
Q: Varför tycker ni inte att man ska kunna äga jord på samma sätt som man kan äga t.ex. en bil?
A: Jorden är, tillsammans med andra naturresurser, speciell i sin natur; just i och med att den inte går att separera från naturen. Den är naturen. Det finns således bara en viss yta jord vi alla har att dela på; och vi kan inte bygga ny jord på nya platser, på samma sätt som vi kan odla nya träd, så mer vete, eller återvinna glas, metall, plast, et.c. Till och med i jämförelse med ganska sällsynta resurser, t.ex. diamanter, har jorden en speciell natur, då en diamant kan säljas vidare hur många gånger som helst - från Ryssland till Sverige till USA till Irak till Brasilien. Jorden är däremot, så att säga, där den är. Visst går den däremot att flytta på - och vill du flytta din jord till din nya bostadsort är du naturligtvis fullt fri att göra det; men den jord du lämnar kvar anser mutualister helt enkelt inte längre är att betrakta som din, då du inte längre blandar ditt arbete med den.
Skillnaden mellan en bit jord och en bil är alltså att jorden är geografiskt bunden till det område där den faktiskt finns, till skillnad från en bil som inte är det. Jorden är även strängt begränsad i kvantitet, och räcker inte till för att alla ska kunna ha precis så mycket jord som de önskar; till skillnad från bilar, där fler kan produceras om efterfrågan blir större. Därför anser vi att det är högst rimligt att vi använder andra ägandekriterier för jord och naturresurser - som fortfarande är bundna till naturen - än för t.ex. bilar. Vi påstår däremot inte att detta är "rätt", och att den lockeanska ägandeprincipen är "fel"; vi påstår att båda principer har ungefär lika mycket "rätt", och är lika konsekventa och hållbara - medan principen om besittning och bruk däremot ger betydligt bättre följder för alla parter - utom, naturligtvis, för jordägaren. Arbetare, husägare, företagare, jordbrukare, et.c. får helt enkelt mer kvar att satsa i produktionen, eller för att förbättra sin livskvalitet, om skatten till jordägaren försvinner. Och arbetare får fler reella möjligheter att komma ur löneslaveriet om de inte tvingas att kontinuerligt betala för jord om de överväger egenföretagande eller jordbruk. Den enda förloraren är den parasitäre jordägaren; och att han förlorar sin monopolintäkt han idag får från att exploatera andras arbete ser vi knappast som något negativt, utan snarare som ännu en positiv effekt av besittning och bruk.
Q: Men vad händer om jag har ett hus på min jord? Ett hus kan ju trots allt inte ses som något annat än ett resultat av mitt arbete, precis som en bil.
A: Visst är huset din egendom, precis som bilen, och du har all rätt till din egendom. Du har däremot inte rätt att ha din egendom på andras mark. Du har t.ex. inte någon rätt att parkera din bil i din grannes garage utan dennes tillåtelse; och om du gör det, och vägrar flytta på den när han ska in med sin bil, har han all rätt i världen att köra ut den. Fortsätter du envist att parkera din bil i hans garage varje dag kan han vända sig till polis, som ser till att du till och med straffas för att du gör intrång på hans mark och på hans egendom. Precis detsamma gäller för ett hus. Det är din egendom - absolut - och om du vill kan du flytta på huset, riva det, eller göra vad som helst med det. Lämnar du dock kvar huset på någon annans jord - vilket jorden blir om du lämnar den under en tillräckligt lång period - och vägrar att på något sätt avlägsna det; då förlorar du även äganderätten till huset, och den nye jordägaren kan avgöra vad han vill göra med det. Rätt till din egendom - ja; rätt att förvara din egendom på någon annans jord - nej. Vill du således ha kvar ditt hus får du helt enkelt ta med det när du flyttar; eller sälja det till någon annan (förslagsvis i kombination med att du säljer jorden). Någon permanent rätt till jorden för att du förvarar din egendom på den har du däremot inte; att jag strategiskt placerar ut enkronor i skogen innebär inte att jag äger skogen, utan tvärtom att jag måste ta med mig mina enkronor när jag lämnar skogen, om jag vill fortsätta äga dem.
Q: Man får alltså sälja sin jord?
A: Ja, absolut. Varför skulle man inte få det? Du får sälja precis vad du vill; att du och jag kommer överens om att du lämnar din jord åt mig, i utbyte mot att du får summa X av mig, är det ett fullt legitimt kontrakt. Det är att hyra ut jord som under besittning och bruk blir problematiskt, för att inte säga omöjligt; försäljning av jord kommer därför troligtvis vara det vanligaste sättet jord byter ägare.
Q: Varför ska man köpa jord, om man kan ta all övergiven jord gratis efter en viss tid?
A: Om ingen betalar dig för att flytta ifrån din jord, hur troligt är det att du kommer att göra det? Var ska du flytta, och med vilka pengar ska du betala för detta? Med andra ord, det kommer antagligen inte att finnas så mycket övergiven jord; och den jord som faktiskt överges, dvs den jord som ingen vill köpa, kommer troligtvis inte att hålla samma kvalitet (om det rör sig om bruksjord) eller t.ex. även innefatta färdigbyggda hus (om det rör sig om bostäder), varför det kan vara fördelaktigt att faktiskt köpa andras jord, om man inte vill börja från scratch. Det vanligaste sättet för jord att byta ägare kommer därför antagligen att vara genom försäljning.
Q: Om jag anställer människor som arbetar på min jord, vad händer då?
A: Om det rör sig om mindre uppgifter, medan du själv fortfarande är "huvudbrukare" av jorden, ligger rätten till jorden naturligtvis kvar hos dig. Tar du in många anställda som hjälper dig att bruka jorden, varefter du expanderar din jord till ett område du aldrig skulle kunna ta hand om på egen hand, har dina anställda däremot rätt att hävda jorden som deras kooperativa egendom, då det är deras arbete som blandas med den - där du, i så fall, antingen får delta i kooperativet, eller som "ursprungsbrukare" ta så mycket jord du själv kan besitta och bruka och därefter överlåta resten till dina anställda som fortsätter bruka denna jord utan dig. Grundprincipen är att du har rätt till så mycket jord du personligen kontinuerligt kan blanda ditt arbete med, så mycket jord som du kan besitta och bruka. Kan du få andra att arbeta åt dig på mer jord än så, och ge dig en del av vad deras arbete producerar, är du naturligtvis fri att göra det - men de är också fria att hävda denna jord som sin egendom.
Så länge det handlar om mindre tjänster på jord du i huvudsak brukar själv faller däremot inte rätten till jorden till någon annan än dig själv; och även om någon gör anspråk på en del av din jord rör det sig enbart om den del av jorden du inte är kapabel att bruka på egen hand (om du inte föredrar att äga jorden kooperativt tillsammans med andra; i vilket fall du naturligtvis är fri att så göra). Vad som händer om du anställer någon som arbetar på din jord har alltså helt och hållet att göra med i vilken utsträckning de blandar sitt arbete med jorden; i vilken utsträckning de besitter och brukar den.
Har någon fler frågor som inte förklaras, eller inte förklaras tillräckligt tydligt, i inlägget är ni som vanligt varmt välkomna att lämna frågor och synpunkter i kommentarerna!
Löneslaveriet - ett faktum eller ett påhitt?
Slaveri är en laddad term. Att vara en slav innebär att du ägs av någon annan, och någon annan tar ditt arbetes frukter ifrån dig. Detta går sannerligen inte att jämföra med lönearbete, där en individ frivilligt arbetar för en annan. Men det finns trots allt ett slags "mellantillstånd", mellan frivilligt lönearbete och slaveri. Ett mellantillstånd där vi inte är fullständigt fria och frivilligt kan göra precis vad vi vill för att tjäna vårt levebröd; men där vi inte heller är fullständigt förslavade. Ett tillstånd där staten "väljer bort" alternativ åt oss - genom att t.ex. förhindra oss från att tjäna pengar på egen hand utan att betala ytterligare skatter och avgifter, vägra oss att konkurrera på lika villkor med storföretag pga att deras produkter är monopoliserade genom patent eller upphovsrätter, vägra oss att arbeta utan kostsamma och tidskrävande utbildningar och licensprövningar, et.c. (naturligtvis menar jag inte att utbildningar och licenser är onödiga; men i ett fritt samhälle avgör konsumenten själv vilken utbildningsnivå och vilka licenser hon kräver för att välja en producent av en speciell produkt eller tjänst). Och där staten även hjälper de stora företagen inom staten genom olika former av subventioner och direkt eller indirekt stöd. Helt enkelt ett samhälle där vissa är privilegierade på andras bekostnad.
Här - även om det inte handlar om ett fullständigt slaveri - har vi en anledning att skilja mellan löneslaveri, som ett resultat av statens och de stora kapitalisternas inskränkning av friheten, och lönearbete, vilket rent teoretiskt är en frivillig överenskommelse mellan två individer, där båda i övrigt är fria att göra vad de vill; vilka, dock, förmodligen båda två i all väsentlighet skulle upphöra ifall det klassförhållande vilket gör det nödvändigt för en individ att söka anställning hos en annan skulle upplösas.
Libertarianen Michael Wiebe skriver i ämnet:
Essentially, this is just another case of “what is seen and what is not seen”, as Bastiat put it. We see a worker voluntarily entering into an exchange with an employer. As such, we conclude that it is perfectly legitimate. But we do not see the results of government action: the jobs that are never created, the increased bargaining power of employers, or the obstacles workers face in setting up their own business. Thus, the prosperity, innovations, and increases in quality of life that workers would experience in a free society are violently ripped away by government interference. Clearly, there is a strong libertarian case that, in our unfree society, workers are oppressed, or at least maligned by the effects of the government.
Den situation arbetare befinner sig i idag kan alltså inte korrekt beskrivas som fullständigt slaveri - men inte heller som några frivilliga överenskommelser, med tanke på hur många val vi faktiskt inte tillåts göra; vilket naturligtvis skapar en artificiellt hög "efterfrågan" på lönearbete.
Som Per Bylund skriver:
Of course, the choice itself is voluntary and in that sense the rationalist logic seems applicable. But the choice is still made in an environment where most choices have been coercively done away with and where the chooser is restricted from making the choices he or she should have made were it a free market. It is like saying you have free speech--only you cannot speak of X, Y, Z or A, B, C, D, E, F, G, H, I, J and K. That is not free speech--it is regulated speech, and what you choose to speak of necessarily depends on what you aren’t allowed to speak of.
Free market arguments are simply not applicable to the real world as it is. They are only applicable as arguments for the superior functions and mechanisms of the free market.
Vi tvingas alltså inte med vapen eller hot in i arbete; vi "tvingas" helt enkelt genom att andra alternativ antingen totalt tagits bort, eller försvårats nämnvärt mot vad fallet vore i ett fritt samhälle. Det är detta tillstånd vi kan kalla "löneslaveri", "exploatering av arbetare" (som Wiebe tycker är ett bättre begrepp) eller liknande.
Varför är vi inte slavar?
Anarkokapitalisten Stefan Molyneux menar att anledningen till att stater från början uppstod var pga att starka individer såg möjligheterna att utnyttja andra individers arbete för att själva bli rika; genom att helt enkelt göra dem till slavar. I de tidiga statsbildningarna, menar Molyneux, var de styrande egentligen inget annat än stora slavägare. Med tiden blev däremot slaveriet på många håll ineffektivt; det krävde omfattande kontroll, och det krävde även att slavägarna tog hand om sina slavars behov. Ett enklare sätt, som även ökade slavarnas produktivitet, var att ge dem en liten grad frihet - men knappast någon fullständig sådan - på samma sätt som en bonde låter sina kor gå ute och äta gräs, vilket gör dem mer produktiva och ger bonden en chans att använda ladan till något annat om så är möjligt eller nödvändigt. Slavarna blev helt enkelt "fria"; men var fortfarande egendomslösa, och hade således inte många andra val än att som "fria" söka sig tillbaka till slavägarna - som genom slaveriet blivit väldigt rika, och som fortfarande hade kvar sin egendom som de egendomslösa kunde arbeta med. På så vis kunde slavägarna, som nu var vad vi mer modernt språkbruk skulle kunna kalla kapitalister och jordägare, i samma position som tidigare; och kunde nu ofta till och med tjäna mer på andras arbete än tidigare; trots att arbetarna inte längre var slavar, utan "fria".
Detta system - i en ny och moderniserad form - är det som råder i stora delar världen idag; vi är fria på många sätt, men vi är fortfarande hindrade från att fatta fria val - även om det naturligtvis är betydligt lättare att t.ex. starta upp ett företag idag än i kapitalismens barndom är det väldigt mycket svårare än det vore i ett fritt samhälle; där du utan problem skulle kunna arbeta som målare den ena dagen, för att bestämma dig att starta upp en kiosk från ditt fönster den andra; utan att behöva ansöka om tillstånd hos staten, betala speciella avgifter eller registera dig i den statliga byråkratins pappersdjungel, varken för att måla eller driva en kiosk på egen hand. Går kiosken dåligt i en vecka efter en tid i drift skulle du igen kunna börja måla, dagen efter du bestämt att du lägger kiosken på is; utan att staten på något sätt hindrar dig eller kräver pengar av dig.
Anledningen till att vi inte längre är slavar är alltså egentligen mycket enkel. Både staten och kapitalisterna - de som sitter på makten i samhället - tjänar bättre på att vi inte är slavar; vi blir mer produktiva under illusionen av frihet, medan såväl stat och kapitalister tjänar en lika stor del av - den nu större - kakan. Och våra friheter som kan vara svårare att motivera ur detta perspektiv, t.ex. rätten till 8 timmars arbetsdag, uppkom helt enkelt på grund av påtryckningar från folket. Makthavarna tjänade mer på att gå med på denna - relativt småskaliga - förbättring för arbetarna mot kapitalet än på att riskera revolution eller andra typer av aktioner som hotade deras privilegierade ställningar.
Ökad produktivitet hos "fria" arbetare, och påtryckningar för rättigheter med hot om värre konsekvenser - t.ex. revolution - är alltså roten till den grad av frihet vi har idag. Det må låta deprimerande; men mycket mer godhet än så har varken kapitalister eller stat uppvisat. Faktum är helt enkelt att det bästa sättet att förtrycka är att övertyga den förtryckta om att hon är fri.
Löneslaveriet som verklig företeelse - vad kan vi göra åt det?
Löneslaveriet är därmed absolut inte ett påhitt; att det skulle vara påhittat är enbart ett vulgärlibertarianskt eller konservativt påstående som har sin grund i att man låtsas som att dagens statliga marknad är en fri sådan (eller där man faktiskt tror att dagens samhälle är fritt; om vi talar om neokonservativa som blev tappade med huvudet först som barn). Löneslaveriet är ett existerande faktum; som är dumt att ignorera. Till skillnad från vad t.ex. marxister förespråkar ligger däremot inte lösningen av problemet med löneslaveri i att göra staten till ensam slavdrivare. Det vore direkt kontraproduktivt; och en ny härskarklass inom staten skulle fort uppkomma, liksom vi sett i allt för många marxistiska experiment. Lösningen ligger istället i att skapa ett fritt samhälle; där lönearbetet kan upphöra (och i den utsträckning det möjligtvis skulle finnas kvar åtminstone inte skulle vara löneslaveri utan ett mer jämlikt förhållande där arbetaren kan kräva arbetets fulla produkt) och ersättas av arbetares egna initiativ, och kanske framför allt egna kooperativ - där statens och kapitalisternas makt över ekonomin är ett minne blott; och där kapitalet inte längre är vägen till rikedom, utan där krediter och lån billigt går att få tag på genom kooperativa mutualistiska banker, vilket återställer den "naturliga ordningen" med arbetet som värdeskapande, där varje arbetare - hellre än att exploateras - åtnjuter sitt arbetes fulla värde. I denna konkurrens, där arbetaren återigen har makten över sitt eget arbete, och då det inte längre är en realistisk möjlighet att leva parasitärt genom att dyrt låna ut sitt kapital, pga att de mutualistiska bankerna erbjuder samma tjänst i princip gratis, kommer helt enkelt exploaterande arbetsgivare inte att klara sig. De kommer att bli utkonkurrerade, då arbetarna nu har det fria valet att välja något annat.
Som mutualisten Kevin A. Carson skriver:
Our ultimate vision is of a society in which the economy is organized around free market exchange between producers, and production is carried out mainly by self-employed artisans and farmers, small producers' cooperatives, worker-controlled large enterprises, and consumers' cooperatives. To the extent that wage labor still exists ... the removal of statist privileges will result in the worker's natural wage, as Benjamin Tucker put it, being his full product.
Problemet är löneslaveriet. Orsaken är korporativ kapitalism; samarbetet mellan stat och mäktiga kapitalister. Lösningen är därför, naturligtvis, frihet; och inget annat. Frihet för arbetarna att organisera sig som de vill, och ett avskaffande av de kapitalistiska och statliga privilegierna (hellre än att göra staten till ensam slavdrivare, vilket många statssocialister tyvärr fortfarande förespråkar); för liksom anarkosocialisten Benjamin R. Tucker, löst citerad, skrev kräver den "mest perfekta" socialismen sin grund i den "mest perfekta" individualismen; i anarkin och arbetarnas frihet att göra sina egna val. Utan friheten byter vi bara ut en slavdrivare mot en annan; och hamnar återigen på ruta ett.
Här - även om det inte handlar om ett fullständigt slaveri - har vi en anledning att skilja mellan löneslaveri, som ett resultat av statens och de stora kapitalisternas inskränkning av friheten, och lönearbete, vilket rent teoretiskt är en frivillig överenskommelse mellan två individer, där båda i övrigt är fria att göra vad de vill; vilka, dock, förmodligen båda två i all väsentlighet skulle upphöra ifall det klassförhållande vilket gör det nödvändigt för en individ att söka anställning hos en annan skulle upplösas.
Libertarianen Michael Wiebe skriver i ämnet:
Essentially, this is just another case of “what is seen and what is not seen”, as Bastiat put it. We see a worker voluntarily entering into an exchange with an employer. As such, we conclude that it is perfectly legitimate. But we do not see the results of government action: the jobs that are never created, the increased bargaining power of employers, or the obstacles workers face in setting up their own business. Thus, the prosperity, innovations, and increases in quality of life that workers would experience in a free society are violently ripped away by government interference. Clearly, there is a strong libertarian case that, in our unfree society, workers are oppressed, or at least maligned by the effects of the government.
Den situation arbetare befinner sig i idag kan alltså inte korrekt beskrivas som fullständigt slaveri - men inte heller som några frivilliga överenskommelser, med tanke på hur många val vi faktiskt inte tillåts göra; vilket naturligtvis skapar en artificiellt hög "efterfrågan" på lönearbete.
Som Per Bylund skriver:
Of course, the choice itself is voluntary and in that sense the rationalist logic seems applicable. But the choice is still made in an environment where most choices have been coercively done away with and where the chooser is restricted from making the choices he or she should have made were it a free market. It is like saying you have free speech--only you cannot speak of X, Y, Z or A, B, C, D, E, F, G, H, I, J and K. That is not free speech--it is regulated speech, and what you choose to speak of necessarily depends on what you aren’t allowed to speak of.
Free market arguments are simply not applicable to the real world as it is. They are only applicable as arguments for the superior functions and mechanisms of the free market.
Vi tvingas alltså inte med vapen eller hot in i arbete; vi "tvingas" helt enkelt genom att andra alternativ antingen totalt tagits bort, eller försvårats nämnvärt mot vad fallet vore i ett fritt samhälle. Det är detta tillstånd vi kan kalla "löneslaveri", "exploatering av arbetare" (som Wiebe tycker är ett bättre begrepp) eller liknande.
Varför är vi inte slavar?
Anarkokapitalisten Stefan Molyneux menar att anledningen till att stater från början uppstod var pga att starka individer såg möjligheterna att utnyttja andra individers arbete för att själva bli rika; genom att helt enkelt göra dem till slavar. I de tidiga statsbildningarna, menar Molyneux, var de styrande egentligen inget annat än stora slavägare. Med tiden blev däremot slaveriet på många håll ineffektivt; det krävde omfattande kontroll, och det krävde även att slavägarna tog hand om sina slavars behov. Ett enklare sätt, som även ökade slavarnas produktivitet, var att ge dem en liten grad frihet - men knappast någon fullständig sådan - på samma sätt som en bonde låter sina kor gå ute och äta gräs, vilket gör dem mer produktiva och ger bonden en chans att använda ladan till något annat om så är möjligt eller nödvändigt. Slavarna blev helt enkelt "fria"; men var fortfarande egendomslösa, och hade således inte många andra val än att som "fria" söka sig tillbaka till slavägarna - som genom slaveriet blivit väldigt rika, och som fortfarande hade kvar sin egendom som de egendomslösa kunde arbeta med. På så vis kunde slavägarna, som nu var vad vi mer modernt språkbruk skulle kunna kalla kapitalister och jordägare, i samma position som tidigare; och kunde nu ofta till och med tjäna mer på andras arbete än tidigare; trots att arbetarna inte längre var slavar, utan "fria".
Detta system - i en ny och moderniserad form - är det som råder i stora delar världen idag; vi är fria på många sätt, men vi är fortfarande hindrade från att fatta fria val - även om det naturligtvis är betydligt lättare att t.ex. starta upp ett företag idag än i kapitalismens barndom är det väldigt mycket svårare än det vore i ett fritt samhälle; där du utan problem skulle kunna arbeta som målare den ena dagen, för att bestämma dig att starta upp en kiosk från ditt fönster den andra; utan att behöva ansöka om tillstånd hos staten, betala speciella avgifter eller registera dig i den statliga byråkratins pappersdjungel, varken för att måla eller driva en kiosk på egen hand. Går kiosken dåligt i en vecka efter en tid i drift skulle du igen kunna börja måla, dagen efter du bestämt att du lägger kiosken på is; utan att staten på något sätt hindrar dig eller kräver pengar av dig.
Anledningen till att vi inte längre är slavar är alltså egentligen mycket enkel. Både staten och kapitalisterna - de som sitter på makten i samhället - tjänar bättre på att vi inte är slavar; vi blir mer produktiva under illusionen av frihet, medan såväl stat och kapitalister tjänar en lika stor del av - den nu större - kakan. Och våra friheter som kan vara svårare att motivera ur detta perspektiv, t.ex. rätten till 8 timmars arbetsdag, uppkom helt enkelt på grund av påtryckningar från folket. Makthavarna tjänade mer på att gå med på denna - relativt småskaliga - förbättring för arbetarna mot kapitalet än på att riskera revolution eller andra typer av aktioner som hotade deras privilegierade ställningar.
Ökad produktivitet hos "fria" arbetare, och påtryckningar för rättigheter med hot om värre konsekvenser - t.ex. revolution - är alltså roten till den grad av frihet vi har idag. Det må låta deprimerande; men mycket mer godhet än så har varken kapitalister eller stat uppvisat. Faktum är helt enkelt att det bästa sättet att förtrycka är att övertyga den förtryckta om att hon är fri.
Löneslaveriet som verklig företeelse - vad kan vi göra åt det?
Löneslaveriet är därmed absolut inte ett påhitt; att det skulle vara påhittat är enbart ett vulgärlibertarianskt eller konservativt påstående som har sin grund i att man låtsas som att dagens statliga marknad är en fri sådan (eller där man faktiskt tror att dagens samhälle är fritt; om vi talar om neokonservativa som blev tappade med huvudet först som barn). Löneslaveriet är ett existerande faktum; som är dumt att ignorera. Till skillnad från vad t.ex. marxister förespråkar ligger däremot inte lösningen av problemet med löneslaveri i att göra staten till ensam slavdrivare. Det vore direkt kontraproduktivt; och en ny härskarklass inom staten skulle fort uppkomma, liksom vi sett i allt för många marxistiska experiment. Lösningen ligger istället i att skapa ett fritt samhälle; där lönearbetet kan upphöra (och i den utsträckning det möjligtvis skulle finnas kvar åtminstone inte skulle vara löneslaveri utan ett mer jämlikt förhållande där arbetaren kan kräva arbetets fulla produkt) och ersättas av arbetares egna initiativ, och kanske framför allt egna kooperativ - där statens och kapitalisternas makt över ekonomin är ett minne blott; och där kapitalet inte längre är vägen till rikedom, utan där krediter och lån billigt går att få tag på genom kooperativa mutualistiska banker, vilket återställer den "naturliga ordningen" med arbetet som värdeskapande, där varje arbetare - hellre än att exploateras - åtnjuter sitt arbetes fulla värde. I denna konkurrens, där arbetaren återigen har makten över sitt eget arbete, och då det inte längre är en realistisk möjlighet att leva parasitärt genom att dyrt låna ut sitt kapital, pga att de mutualistiska bankerna erbjuder samma tjänst i princip gratis, kommer helt enkelt exploaterande arbetsgivare inte att klara sig. De kommer att bli utkonkurrerade, då arbetarna nu har det fria valet att välja något annat.
Som mutualisten Kevin A. Carson skriver:
Our ultimate vision is of a society in which the economy is organized around free market exchange between producers, and production is carried out mainly by self-employed artisans and farmers, small producers' cooperatives, worker-controlled large enterprises, and consumers' cooperatives. To the extent that wage labor still exists ... the removal of statist privileges will result in the worker's natural wage, as Benjamin Tucker put it, being his full product.
Problemet är löneslaveriet. Orsaken är korporativ kapitalism; samarbetet mellan stat och mäktiga kapitalister. Lösningen är därför, naturligtvis, frihet; och inget annat. Frihet för arbetarna att organisera sig som de vill, och ett avskaffande av de kapitalistiska och statliga privilegierna (hellre än att göra staten till ensam slavdrivare, vilket många statssocialister tyvärr fortfarande förespråkar); för liksom anarkosocialisten Benjamin R. Tucker, löst citerad, skrev kräver den "mest perfekta" socialismen sin grund i den "mest perfekta" individualismen; i anarkin och arbetarnas frihet att göra sina egna val. Utan friheten byter vi bara ut en slavdrivare mot en annan; och hamnar återigen på ruta ett.
