Storföretag
Idag finns det företag, som på inget sätt styrs genom demokratiska principer eller deltagande av dess anställda, som har betydligt mer makt och resurser än mindre stater. De är som diktatoriska stater utan fast landterritorium. Det är regel snarare än undantag att storföretag i tredje världen samarbetar med diktatoriska regimer, eller paramilitära organisationer, för att undvika att arbetarna ställer krav på sin situation, etablerar fackföreningar, osv. och när det är tal om insatser för att förbättra arbetarnas situation från statligt eller internationellt håll motarbetas det ofta aktivt av företagen. Precis som det såg ut i väst för "ett tag" sedan; då prokapitalister ogenerat gick ut och sa att arbetarna måste hållas fattiga och helt och hållet beroende av sina arbetsgivare, att alternativ för arbetarna skulle motverkas och att det alltid måste finnas en armé av arbetslösa som kan ta arbetarens plats om han eller hon bestämmer sig för att ställa krav på sin situation, så denne inte skulle våga göra det. Samma metoder används idag i tredje världen för att säkra företagens position. Vissa kommer med argumentet att "utan företag med slavliknande förhållanden skulle folket svälta och klara sig ännu sämre!", och det är ju absolut sant. Utan dessa företag skulle folket ha det ännu sämre, om vi antar att valet står mellan slav till i-landsföretag eller ingenting alls; men faktum är att dessa företag ofta aktivt motverkar att något alternativ för arbetarna ska finnas, staten ger ofta efter för företagen; och vi har då en lika korporativ politik som i väst (men som är mycket värre för folket, då vi inte direkt snackar om någon välfärdsstat).
Kevin A. Carson är en av de som menar att slaveri eller svält faktiskt inte är de enda två alternativen för tredje världen, utan att det finns fler. Han menar att man hellre borde göra en jordreform efter mutualistiska principer, tillåta arbetarna att organisera sig i en folkbank som kan ge billiga lån för möjligeter att starta egna verksamheter och kooperativ, och upphäva patenten i tredje världen så att även de kan använda sig av modern teknologi utan att de ska behöva ge bort en stor del av sitt arbetes produktion till patentinnehavares licensavgifter, och köpa dyra maskiner de kan tillverka billigt själva. Med andra ord menar han att en fri marknad är en viktig del i globaliseringen (liksom i all handel); så att folk kan delta på lika villkor. Idag finns så många hinder för folket i tredje världen att de ofta faktiskt helt enkelt blir utsugna av företagen; men ändå är ju detta naturligtvis bättre än att deras regim misshandlar dem utan att de har jobbtillfällen överhuvud taget. Att det är bättre än det sämsta alternativet betyder ju däremot inte att det inte finns ännu bättre alternativ, där valet inte står mellan att slava för i-landsföretag eller att inte arbeta alls; utan där en individ kan välja vad hon vill göra, och påverka sin egen situation till det bättre - utan att stå som slav till den rika världen som samtidigt motarbetar hennes alternativ till verklig framgång i livet. Jag tror att mer borde satsas på dessa alternativa åtgärder som faktiskt är befriande för tredje världens folk - då det ju egentligen "bara" handlar om ett avskaffande av statsprivilegier; inga förbud eller interventioner i ekonomin. Då det "bara" handlar om att ge dessa människor samma chanser som alla andra, och befria dem från västvärldens järngrepp (om än företag som använder tredje världen som billig arbetskraft naturligtvis är ett bättre alternativ, även för tredje världen, än att de inte skulle göra det; förutsatt att inget annat händer som förbättrar deras situation. Jag skriver detta gång på gång för att slippa påhopp av höger"liberaler" som vill mena att man är globaliseringsmotståndare om man uttalar sig negativt om slavarbete).
Däremot kommer sådana lösningar, som är verkligt befriande för folket, alltid att motarbetas av storföretagen. Storföretagen har ju världen över gjort sig kända för att ofta inte överhuvud taget bry sig om sina arbetares villkor; så länge de kan göra en liten vinst på deras lidande. Därför ser dessa givetvis ut som ett problem för vem som helst som förespråkar den fria marknaden - men är det in själv verket inte, som vi ska se här.
Storföretag och den fria marknaden
"Ska vi släppa lös storföretagen så de kan göra vad de vill med oss alla? Ska vi ge upp de statliga restriktioner som finns på dem, så vi inte har någonting alls att säga till om när de släpps lös?" är givetvis en förståelig oro man kan ha emot den fria marknaden. Men är det befogat? Är storföretagen "kungen av djungeln" på den fria marknaden? Klarar sig storföretagen ens på den fria marknaden? Jag skulle, föga förvånande för dem som läst mina tidigare inlägg, säga nej. Storföretag är allt för stora och klumpiga för att klara sig på en fri marknad, och i motsats till vad många tror är det faktiskt inte den fria marknaden, utan regleringarna av den, som lett till de riktiga storföretagens framväxt. Som Gabriel Kolkos forskning visar har försök till kartellisering och bildande av storföretag på en relativt fri marknad (som däremot fortfarande inte var fri; då skulle det varit ännu svårare) oftast varit enorma misslyckanden. De stora företagen är helt enkelt för klumpiga och ineffektiva för att kunna konkurrera med de mindre. När försök gjorts utan statligt stöd har ineffektiviteten visat sig så fort kartelliseringen påbörjats, och från första stund har storföretaget gått sämre och sämre jämfört med sina mindre konkurrenter. Först när företagen fått staten att aktivt gå deras ärenden, i vad som brukar kallas korporativ kapitalism, har storföretagen på allvar kunnat etablera sig. Först då en aktör gynnas framför andra av statliga ingrepp i ekonomin, har de andra inte kunnat klara sig längre (eller kunnat klara sig, men inte kunnat växa i takt med det priviligerade företaget). Kolko visar på att den så kallade "progressiva eran" i USA där ingrepp gjordes av staten för att reglera företagen - för att företagen inte ska bli "för mäktiga" hette det ofta utåt - egentligen syftade till en kartellisering av ekonomin och etablerandet av enorma storföretag med oligopolstatus; och de stora ekonomiska intressena stod bakom dessa ingrepp i ekonomin, och var ofta till och med drivande i dem, hellre än att det var tal om ingrepp som tvingats på dem i syftade till att minska deras makt. Kolko menar att företag föredrar statens inblandning i ekonomin framför en fri marknad, så länge detta sker till deras fördel förstås, och att subventioner och privilegier ger dem stabilitet och skyddar dem från konkurrens på ett sätt som tillåter dem att växa sig enorma - detta skulle inte vara möjligt på en fri marknad, då denna säkerhet och detta skydd från konkurens inte finns.
Ett företag är nämligen en planekonomi. Och en planekonomi kan ju fungera fantastiskt bra, när det rör sig om t.ex. en familj som planerar sina inköp en månad framåt; men blir väldigt klumpig och ineffektiv om t.ex. en hel nation ska planera sin totala produktion fem år framåt. Denna ineffektivitet såg vi i östblockets statssocialistiska projekt, och denna ineffektivitet skulle vi även se i dagens storföretag, givet att de konkurrerade på lika villkor mot sina mindre konkurrenter och staten inte var en hjälpande hand till dem. I ekonomin finns det visserligen något som kallas "skalfördelar", vilket innebär att ett företag som växer sig större har en fördel mot sina mindre konkurrenter pga sin storlek. Detta är sant. Men det finns även något som heter "skalnackdelar", vilket är de nackdelar ett företag stöter på när de nått en viss storlek, och storleken nu börjar verka kontraproduktivt; ju större man blir efter punkten där skalfördelarna blivit skalnackdelar, desto mindre vinst får man för varje tillverkad enhet - dvs företaget blir ineffektivare och börjar gå sämre. Vad statens hjälp till storföretagen gör, är att flytta dessa skalnackdelar längre och längre bort; så att det idag, pga statens regleringar av ekonomin och hjälp till speciella företag, är lönsamt att vara betydligt mycket större än vad som skulle vara lönsamt på en fri marknad - då man hellre skulle stannat på en mindre storlek vilket tillåtit företaget att göra effektiv planering samt att vara snabbt och flexibelt.
Kevin A. Carson menar att transportkostnader är extra viktiga när det gäller både storföretag och deras inbladning i globaliseringen. Korporativismen i ekonomin gör det lönsamt för företag att tillverka saker på en plats, och sedan transportera dem över halva världen och sälja dem där, utan att transporten kostar speciellt mycket; ibland inte något alls. Skattebetalare betalar vägar och järnvägar, och företag får bidrag från staten för transporter - för att gynna även statens och nationens intressen; dvs ren protektionism (Norge tjänar ju t.ex. mer på att ett norskt företag tillverkar produkter i Taiwan, än om taiwaneserna själva skulle göra det). På en fri ekonomi skulle det inte vara möjligt, då företaget tvingas betala sina kostnader själv, och detta skulle gynna lokala producenter; vilket kraftigt skulle öka deras konkurrenskraft mot storföretagen. Tar man bort dessa statliga subventioner till storföretag, plus patent, plus valutamonopol, plus jordmonopol, plus all annan intervention och alla andra monopol som finns på marknaden; då skulle storföretagen helt enkelt inte alls kunna hävda sig emot konkurrensen. Alls.
Med andra ord finns det ingen vidare befogad oro för att dessa företag skulle bli "lössläppta" på en fri marknad, och kunna regera som kungar med hela världens folk som sina undersåtar; förutsatt att alternativa, frivilliga och frihetliga strukturer byggs upp i den existerande kapitalismen innan statslösheten och frihandelssocialismen fullt ut kan äga rum. Finns det inga alternativ, och staten helt enkelt försvinner från en sekund till den andra finns det stor risk att krig om jord och tillgångar skulle bryta ut, företag och exstatliga militärmakter emellan, och att företag och/eller militär helt enkelt skulle utropa sig till nya stater och återuppta det gamla förtrycket; något många anarkister, t.ex. Benjamin Tucker, skrivit om. Det är ofta detta som vulgära libertarianer och höger"liberaler" förespråkar; vilket också är varför de kallas vulgära, och varför jag sätter "liberal" inom cituationstecken - då det egentligen bara rör sig om apologier och ett dyrkande av storföretag på samma sätt som 60-talets kommuniströrelse dyrkade statssocialistiska stater. För en verklig fri marknad måste alltså vissa förberedelser göras - och statslösheten måste komma succesivt och uppnås genom gradualism - vilket skyddar friheten från de frihetsfientliga intressena, främst storföretagen, som inget hellre vill än att upprätta en ny stat (eller återupprätta den gamla) för att kunna fortsätta existera i sin nuvarande storlek, med sina nuvarande privilegier.
Botemedlet mot exploaterande storföretag heter alltså inte reglering; utan tvärtom fri marknad. På en fri marknad blir helt enkelt storföretagens storlek deras fall; precis som Sovjetunionens ekonomi stagnerade och till slut kollapsade pga sin ineffektivitet. På en fri marknad är det de flexibla och snabbt förändringsbara småföretagen som är effektiva, och som skulle få de klumpiga och långsamma storföretagen att helt enkelt kollapsa som Sovjetekonomin.
Kontraktsfriheten - är mutualism tjuvarnas filosofi?
"Anta att den första ägaren och den blivande andra ägaren ömsesidigt kommer överens om ett hyreskontrakt på jorden. Enligt Carson, kommer den andra ägaren så fort han tagit landet i besittning och börjat använda det, vara den legitima ägaren.
[...]
Här finns det ett ömsesidigt och frivilligt överenskommet hyreskontrakt, men efter att ha tagit besittning bestämmer sig den nye ockupanten att han är den nye ägaren och inte vill betala någon "avgift till frånvarande jordägare", vilket Carson tycker är hans absoluta rätt att bestämma. Har han inte tagit en annan mans legitima egendom och vägrar nu att betala för den? Och, efter att ha tagit den, och både vägrat betala för den och att ge tillbaka den, stjäl han då inte denna egendom?"
Det enkla svaret är helt enkelt "nej". Då ägande bestäms av besittning och bruk, är inte jorden en frånvarande jordägares legitima egendom; utan brukarens legitima egendom. Och då läget ser ut på det här sättet är det inget som helst brott för den nye ägaren att sluta betala den gamle, då kontraktet kan brytas utan att det ska anses som att något blivit stulet. För detta behöver Reisman inte se längre än till Murray N. Rothbard, som var verksam vid Mises-institutet precis som Reisman, och hans text "The Right to Self-Defence" eller "Rätten till Självförsvar". Rothbard menar där att kontrakt fritt kan brytas, ifall de innebär att en part får något av det medan den andre inte får något i gengäld. Parten som inte får något av kontraktet kan därför bryta det (eller för all del parten som tjänar på det, men det är mer otroligt), utan att ha bestulit den andra individen någonting alls. Går jag t.ex. med på att sälja en bil till dig för 10 000 kronor, och jag ger dig bilen medan du inte ger mig pengarna har du bestulit mig på 10 000 kronor. Du måste ge mig pengarna, eller bilen tillbaka, för att ha fullföljt din del av kontraktet. I ett fall där jag däremot inte får något av dig, t.ex. om jag säger att om två veckor ska du få en öl av mig, och jag bryter detta kontrakt har jag inte gjort något fel (mer än ett moraliskt fel genom att bryta mitt ord) - jag har inte stulit något av dig, utan bara bestämt mig för att inte ge dig något jag lovat dig tidigare. Rothbard skriver:
"Det är inte lagens rätta plats att hålla människor sanningstalande eller att tvinga dem hålla sina löften. Det är lagens sak att skydda människor och deras egendom från våldsamt anfall, från ofredande eller beslagtagande av deras egendom utan deras tillstånd. För att ta det ännu längre - att säga, till exempel, att blott löften är saker som man kan påtvingas att fullfölja - är att göra en oberättigad fetish av "kontrakt" medan man glömmer varför vissa av dem går att påtvinga folk att följa: i försvar av legitima äganderättigheter."
I ett samhälle där äganderätt över land baseras på besittning och bruk, är det därför ingen stöld om en individ slutar betala ett hyreskontrakt på marken han nu genom sin besittning och sitt bruk äger; detta är bara ett brutet löfte om att betala för något den andre inte längre äger; dvs ett kontrakt där en part betalar men inte får något i gengäld. Därför är hyreskontrakt på jord, och därigenom de orättvisor i samhället frånvarande jordägande skapar, något utav en omöjlighet under mutualism. Detta är däremot en av poängerna med mutualism, och knappast något negativt. Det är en av de grundläggande förändringar i samhället som tar oss ifrån ett monopolbaserat kapitalistiskt system, där någon kan sägas äga jord bara för att han påstår sig äga jorden och har en stat som med våldsmonopol backar upp honom, snarare än faktiskt ägande baserat på att man faktiskt brukar jorden i fråga (för mer angående detta se mitt tidigare inlägg "Landäganderätt - jordfrågan").
Detta gör däremot inte att brukare av jord måste gå lottlösa när de bestämmer sig för att inte längre bruka jorden i fråga. De kan mycket väl sälja jorden till näste brukare, helt enkelt genom att skapa ett kontrakt där näste brukare skriver under att han betalar så och så mycket pengar som en engångsavgift för att ta över rätten till jorden. Betalar han inte detta har han stulit rätten till den, då kontraktet skrevs före överlåtandet av jorden och hans besittning och bruk gett honom rätten enbart under förutsättningarna för avgiftens betalning; annars måste han lämna tillbaka jorden. Detta ger den förste brukaren lön för hans arbete med att förbättra jorden, samtidigt som det omöjliggör kontinuerlig utsugning av den andre brukaren.
Det kanske kan verka som om en engångsavgift och ett hyreskontrakt är i stort sett samma sak, och brytandet av det ena kontraktet samma sak som brytandet av det andra. Men detta är inte sant. Ett hyreskontrakt ger en individ rätt att besitta och bruka jorden så fort han betalat en avgift för att börja, och under förutsättningen att han betalar en avgift varje månad/kvartal/år eller vad det kan vara. Bryter han detta kontrakt, medan han har betalat avgiften för att börja bruka (eller om någon sådan avgift överhuvud taget inte finns), och kanske till och med betalat hyra för ett par månader, faller jorden i ett kapitalistiskt system tillbaka till uthyraren av jorden (som under kapitalismen anses äga jorden, utan att på något sätt bruka den - eller ens någonsin ha brukat den), och detta möjliggör utsugning av arbetare och bönder samtidigt som det ger en klass människor en möjlighet att parasitera på andra människors arbete. Bryter han detta kontrakt under mutualismen tillfaller jorden istället honom själv, som ju gått med på att betala kontinuerligt men nu helt enkelt inte gör det längre, då jorden nu är hans genom besittning och bruk. Han har alltså betalat för den tid det krävs för honom att arbeta på jorden; han har betalat för en legitim besittning och ett legitimt bruk av jorden - och fortsätter han att bruka jorden fortsätter den att vara hans, oberoende av om han fortsätter betala hyra eller inte, då personen han betalar hyra till inte längre äger jorden i fråga. Bryter han kontraktet nu är det inte fråga om någon stöld, utan helt enkelt ett brutet löfte.
Vid ett kontrakt om försäljning är däremot förutsättningarna annorlunda; här förutsätter brukandet av jorden att man betalar det pris som säljaren, vilken nödvändigtvis är jordens nuvarande brukare (annars äger han inte legitimt jorden), satt på den. Gör man inte det bryter man sin del av kontraktet, och måste då lämna tillbaka rätten till jorden. I en sådan överenskommelse byter man nämligen pengar mot bruktsrätt till jord, och fullföljer en part inte överenskommelsen måste han lämna tillbaka sin del. Annat är ren stöld. Detta faller under Rothbards "beslagtagande av deras egendom utan deras tillstånd". Uppsägande av hyreskontrakt gör inte det.
Detta betyder alltså att kontinuerlig utsugning av bönder blir omöjlig, då bonden som brukar sin jord bara behöver sluta betala "jordägaren" för att själv bli ägare över sin jord; samtidigt som brukare som gjort stora positiva förändringar i jorden kan sätta ett pris på den innan han lämnar den, vilket näste brukare måste betala för att få ta över den. Han kan däremot inte leva resten av sitt liv på en kontinuerlig inkomst från en annan människas arbete som denne tvingas att betala för att överhuvud taget få rätten att arbeta (då praktiskt taget all jord är beslagtagen). Bönder blir sina egna, och människor som tidigare levt på andras arbete har ingen möjlighet att längre göra så. Mutualism är alltså motsatsen till vad Reisman anklagar den för att vara; snarare än att vara en filosofi för tjuvar är den en filosofi som anser att de produktiva i samhället bör slå sig fria från tjuvarna som lever på deras arbete genom det statskapitalistiska privilegiesystemet, och den kapitalistiska jordäganderätt som genom statens våldsmonopol upprätthålls. Snarare är det, ironiskt nog, Reisman själv som förespråkar tjuvarnas filosofi, och blir upprörd då mutualister vill att tjuvarna ska sluta stjäla!
Mutualism är inte heller emot kontraktsfriheten, tvärtom, den är för friheten att ingå vilket kontrakt du än vill med någon annan som också vill det - men vi är även för friheten att gå ut ur dem, om man skulle önska det. Det vi däremot är emot är att med våld genomföra kontrakt som inte innebär den enes stöld från den andre ifall de inte genomförs; vilket innebär initiering till våld, som Reisman verkar antingen vara för, till skillnad från sin Mises-institutskollega Rothbard som verkar ha en mer konsekvent och nykter syn på detta - eller så förstår han helt enkelt inte mutualistisk äganderätt (vilket han däremot borde göra med tanke på de Carson-citat han har i sin artikel). Eller det troligaste alternativet - iofs kombinerat med det första - att han helt enkelt är intellektuellt oärlig för att stödja sin ideologiska ståndpunkt; vilket är den uppfattning jag får om honom av att läsa hans artikel om (en halmgubbeversion av) mutualismen.
Landäganderätt - jordfrågan
Kan man äga jord?
Hur är det med jord egentligen? Kan man äga den? Det är en fråga där folk som räknats till den så kallade vänsterlibertarianska traditionen skiljer sig ganska mycket åt. Anarkokapitalister tycker i regel att ja - man kan äga jord, genom att blanda sitt arbete med den, och genom denna blandning äger man jorden "för evigt" (eller näst intill), och har all rätt över den även om man slutar att beblanda sitt arbete med den och överlåter arbetet till någon annan. Georgister, som följer den amerikanske ekonomen Henry George's teorier, säger nej - man kan inte äga jord. Privat. Istället ska jorden ägas av staten, som representerar någon slags kollektiv "mänsklighet", och staten ska genom detta ägande ta skatt av den som brukar jorden och ge tillbaka dessa pengar till samhället. Georgister anser nämligen att jorden, eftersom det inte är skapad av någon enskild individ, tillhör hela folket - och använder någon en bit jord för sig själv ska hon visserligen kunna göra det, men måste då betala en skatt till de människor som genom hennes ensamrätt till jorden nu blivit berövade möjligheten att också använda marken. I och med att en person tar något som tillhör alla, måste hon således betala alla andra för att få ensamrätt till detta; det tycker georgisterna bör vara den enda skatten (georgisterna kallas därför ofta för "the Single-Tax Movement"). Andra skatter är alltså enligt georgisterna inte legitima, på grund av det tvång de innebär för individen, vilket generellt placerar georgisterna bland vänsterlibertarianerna.
Mutualister skiljer sig från båda dessa grupper. Mutualister anser å ena sidan att jord visserligen i grunden tillhör varje individ på jorden* - en gång i tiden fanns ju ett stadie då ingen ägde land exklusivt, och vem som helst kunde göra vad hon ville med det land hon för tillfället befann sig på, liksom alla andra kunde göra samma sak (även om de inte nödvändigtvis visste hur man gjorde detta, förutom att t.ex. använda en bit mark som övernattningsplats). Mutualister anser däremot att en individ bör kunna ha exklusiv äganderätt över land, utan att betala någon skatt eller någon annan tvångsavgift till någon. Själva existensen av en stat går ju inte ihop med anarkismen; och eftersom staten generellt äter upp handen om man ger den ett finger anser mutualisterna, liksom anarkokapitalisterna, att någon stat inte alls bör blandas in. Däremot ser vi liksom georgisterna det av hela mänskligheten gemensamma ägandet som markens "naturliga stadie", om man vill uttrycka det så. Faktum är ju att en individs ensamrätt över en bit mark innebär att det finns mindre mark för resten av individerna kvar att bruka än det fanns innan denna individ tog marken för sig själv. Därmed följer att äganderätten måste bestå av besittning och bruk. När en individ hittar en bit land som ingen annan använt, har hon full rätt att på denna bit land börja bedriva jordbruk eller bygga ett hus, eller något annat. Hon kan däremot bara åt sig själv ta så mycket land som hon kan bruka; tar hon mer än så är det en kränkning av resten av folket. Tänk t.ex. att person A hittar en ny kontinent mellan Europa och Amerika, och väljer att bosätta sig där. Enligt en anarkokapitalistisk jordäganderätt är det enda hon nu måste göra att t.ex. köra över hela kontinenten med en plog i en viss tid, och således blanda sitt arbete med marken, för att sedan få total äganderätt över den. När hon gjort detta är kontinenten hennes; och vill någon annan bruka denna mark måste de göra det på hennes villkor. Om hon själv brukar 1% av kontinenten, och ytterligare 99 personer kommer dit (för att inga andra alternativ finns, förutom att bruka annan mark som också någon annan redan gör anspråk på, och kräver "skatt" för) för att bruka de resterande 99% kommer hon kunna säga till dem "för att få bruka jorden, min jord, kräver jag att ni betalar mig 50% av er produktion i hyra". Och deras valmöjligheter här är att gå med på det, eller flytta därifrån; till annan mark där ägaren ställer liknande krav. Att välja mellan att underkasta sig hierarki A, eller hierarki B. Och som alla anarkister redan listat ut är valet mellan två ofriheter knappast detsamma som frihet.
Det är inte sannolikt att detta inträffar på så här stor skala; men på mindre skala inträffar det idag hela tiden, och skulle med en jordäganderätt, som inte baseras på personlig besittning och personligt bruk, troligtvis vara väldigt vanligt förekommande. Men vad person A gjort här är trots allt att genom sitt ägande utropa sig själv till härskare, eller stat (vilket vi återkommer till nedan), i det här samhället - som plötsligt inte längre känns speciellt anarkistiskt, utan "kapitalismen" har tagit över i anarkokapitalismen, och gjort sig av med prefixet "anarko-".
Besittning och bruk - jordens speciella natur
Vad mutualister istället förespråkar är en jordäganderätt baserad på besittning och bruk. Så länge en individ kontinuerligt brukar mark som hon tagit till sig själv från den "allmänt ägda marken", som förklarad ovan (se även fotnoten), blir marken exklusivt hennes. Detta dels av principskäl - en arbetare bör ha rätten till vad hon med sitt arbete producerar; men även dels av praktiska skäl - vem skulle t.ex. odla säd om vem som helst fick komma och ta de färdiga produkterna, och producenten fick stå kvar med kostnaderna för att producera dem? Däremot innebär detta inte att markägaren har denna äganderätt i all evighet, eller ens "näst intill". Slutar han använda marken och flyttar därifrån slutar han ju också blanda sitt arbete med marken - och äganderätten upphör därför**. Ägandet återvänder till "alla", och vem som helst, som vill och kan bruka marken, får återigen göra ägandet exklusivt till sig själv. Jord, även om den är brukad, är nämligen inte som vilken produkt som helst. Om jag hugger ner ett träd och av det gör brädor och bygger en lådbil, har jag självklart full rätt till min lådbil. Denna har jag skapat genom mitt arbete, som jag blandat med naturresursen (i det här fallet trädet), bearbetat med mitt kapital (som varit olika sågar, hammare osv.), och fått fram produkten; en lådbil. Detta träd är alltså nu mitt, genom det arbete jag blandat med det; men det ger mig däremot inte rätten till alla träd som växer upp i dess ställe. Skillnaden mellan trädet och marken här - vilket gör det enkelt att se det gamla och nya trädet som skilda ting, men den gamla och nya marken som samma resurs - är att marken inte försvinner och blir ny mark. Men det är ändå vad som i realiteten händer. Jag har fått ut olika typer av produkter ur marken medan jag arbetat med den, och när jag lämnar den är den inte lika med trädet som blivit en lådbil, utan lika med trädet som växer upp i dess ställe. Trädet jag fällde dog och blev något annat, medan marken fortfarande "lever", och fortfarande är mark - dvs går att använda för ytterligare, likartad eller annan, produktion - liksom träden som ännu lever, som växer där jag fällde trädet jag nu äger, men som inte är samma träd. Marken är fortfarande kapabel att ge produkter - precis som det nya trädet är, men som lådbilen inte är (annat än kanske som brasved eller tandpetare; men ni förstår nog poängen). Marken separeras alltså inte från naturen; jorden kan inte separeras från jorden - och kan därmed inte bli någon egentlig produkt på samma sätt som lådbilen blev från trädet. Därmed bör inte arbete med jord ge inte samma "eviga" äganderätt som mitt arbete med trädet, vilket gav mig till lådbilen.
Det är dock viktigt här att understryka att principen om besittning och bruk inte är, och inte är menad att vara, någon slags "objektiv sanning"; det är högst subjektivt om man ser marken som trädet som blev en lådbil, eller som det nya trädet som växer upp - båda inställningar går att förklara konsekvent och utan motsägelser. Man måste istället titta på vilken av dem som faktiskt verkar vettigast. För en anarkist borde det inte vara så svårt, i min mening (med tanke på konsekvenserna av respektive inställning på individens frihet och principen om jämlik frihet), men det är uppenbart att det finns andra som inte tycker samma sak.
Besittning och bruk i den fiktiva praktiken
Så - nu har vi alltså ett jordäganderättsystem baserat på besittning och bruk. Fantastiskt. Men vad får det egentligen för följder? För det första kommer den mark staten idag äger, och som ingen brukar, inte längre att säljas till redan rika individer - eller till aspirerande bönder som tvingas låna för att ha råd med mark att börja bruka - för skyhöga summor. Den kommer inte heller kunna ägas av stora jordägare och hållas utanför produktionen för att pressa upp priser på folkets bekostnad, som inte är något helt okänt i utvecklingsländer. Den kan helt enkelt besittas och brukas av vem som helst som kan och vill bruka den, eftersom att ingen ännu brukat den, och den då - även enligt "kapitalistisk" lockeansk äganderätt - borde vara "up for grabs". Detta innebär att en arbetare med dåliga villkor plötsligt har ett nytt alternativ för ett betydligt lägre pris än idag - jordbruk, eller vad som helst en plätt jord kan användas till. Detta sätter press på företagen att göra arbetarnas villkor bättre och ge dem högre ersättning, eftersom det nu finns ett reelt hot från en annan näring som kan "ta" deras arbetskraft. För första gången i världshistorien blir det alltså möjligt för en "marknadsmässig" lön att faktiskt vara marknadsmässig. Det ger även arbetare större möjligheter till egenföretagande, genom att de har en avgift mindre att betala för att kunna driva ett företag, vilket på samma sätt skapar en större press på arbetsgivare, som måste förbättra villkoren för att inte förlora arbetskraft.
Det gör också att samhället på allvar blir statslöst; vilket det utan denna ägandeprincip, åtminstone enligt min subjektiva åsikt, inte annars är även om staten som institution försvunnit. I en ekonomi med kapitalistisk jordäganderätt blir nämligen stora jordägare små stater i sig, och kan i vissa fall (som exemplet med person A:s nya kontinent tidigare i texten; men mer realistiskt genom någon form av kartellbildning), även bli stora stater - där individen till och med har mindre att säga till om än i dagens stat! Jordägaren fungerar precis som en stat. Han säger "det här är mitt land, ska du bo eller producera här måste du betala ränta, hyra och avgifter till mig för att få göra det!", precis som staten säger "det här är mitt land, ska du bo eller producera här måste du betala skatt för att få göra det!". Det finns heller inget som hindrar jordägaren från att sätta upp egna lagar och regler på "sin" jord, vilket eventuellt kränker individen på ännu värre sätt än statens lagstiftning idag, förutsatt att vi talar om en demokratisk stat, då folket i alla fall har en viss, om än väldigt liten, påverkan på den demokratiska staten; vilket de inte har på den allsmäktige jordägaren/diktatorn/kungen/drottningen. Om legitim äganderätt avgörs av besittning och bruk kommer en jordägare inte att säga "du måste ge mig 50% av produktionen för att få använda den här jorden!", då han inte har någon som helst rätt att bestämma ifall han själv inte besitter och brukar jorden. Jord han inte besitter och brukar har han heller ingen rätt till. Den kan således användas av den som det behagar utan att något måste betalas till vem som än påstår sig "äga" den, staten eller den tidigare jordägaren, då denne i själva verket inte gör det enligt principen om besittning och bruk. Uthyrning av mark blir således en väldigt problematisk sak, då ju ägande bestäms av vem som brukar marken. Då du överlämnar bruket av marken till någon annan överlämnar du även ägandet av den (naturligtvis är det en "regel" som bör vara flexibel; om du t.ex. drabbas av skada eller sjukdom bör man kunna ordna speciella överenskommelser som ger någon annan temporär bruksrätt utan att ägandet påverkas). Varför större jordbruk med flera inblandade i stort sett alltid skulle fungera som kooperativ med gemensam äganderätt hos brukarna, snarare än på ett kapitalistiskt vis, med en ägare och flera arbetare/bönder som själva inte äger det de producerar utan bara får en liten del av det tillbaka från ägaren. Givetvis kan och får man även bedriva produktion på "kapitalistiskt" sätt; men just inom jordbruket skulle det i realiteten omöjligt, då arbetarna/bönderna bara behöver säga "nej, nu vill vi äga det här kooperativt istället", och då byter ut jordens ägare, eftersom att den verkliga rätten ligger hos dem genom deras arbete - vem som än ser sig själv som landets "ursprunglige" ägare och arbetarnas arbetsgivare.
Slutkläm
Det går inte att säga att en typ av äganderättsystem är "rätt" eller "fel". Alla äganderättsystem är i grunden sociala påfund som fungerar som något som ger individen frihet och incitament till arbete, och belöning för arbetet; vilket skapar välfärdsvinster både för individen och samhället. Det är alltså upp till var och en att avgöra vilket system som verkar vettigast; ett som skapar klassklyftor, en politisk och en ekonomisk parasitär härskarklass som lever på andras arbete, försämrade valmöjligheter för individen på bekostnad av härskarklassernas möjligheter till slöseri, och ett system där majoriteten inte äger några produktionsmedel överhuvud taget - dvs det kapitalistiska systemet - eller ett där klassklyftor suddas ut, där parasitära härskarklasser försvinner, där individen är fri att göra i princip vad hon vill så länge hon inte skadar någon annan, och där de som arbetar äger vad deras arbete producerat - dvs det klassiskt anarkistiska och mutualistiska systemet. För mig känns valet, som sagt, inte så svårt; men många håller inte med, och många har fortfarande inte ens hört talas om möjligheten, utan tror att valet står mellan kapitalism och kommunism. Men varför välja mellan pest och kolera, när man kan vara frisk? Mutualismen som idé må vara bortglömd i de flesta delar av den politiska debatten; men ju längre tiden går, och ju mer vi ser av så väl kapitalismens som kommunismens och statssocialismens misslyckanden, desto rimligare verkar de mutualistiska idéerna - och tiden har nog aldrig varit mer mogen än nu, när de gamla systemen antingen totalt misslyckats eller har uppenbara men svårlösta problem, för det "nytänkande" (trots att idéerna är allt annat än nya) som mutualismen erbjuder dagens samhälle.
------------------------------
* Vad som menas med "jorden i grunden tillhör varje individ på jorden" och "gemensamt ägande" i denna mening är alltså inte vad som menas med gemensamt ägande när t.ex. en kommunist talar om en sådan ägandeform. En kommunist menar att vi äger, och därför bör styra, all jord gemensamt; och att vi därmed inte bör förändra formen av ägande från "naturtillståndet" utan istället hitta bra sätt att gemensamt styra över jorden - medan en mutualist menar att det gemensamma ägandet enbart är ett naturtillstånd för icke brukad jord, vilket övergår till individuellt "ägande" vid besittning och bruk. Vi skulle alltså lika gärna kunna säga att ingen äger jorden i ett naturtillstånd - vilket ger samma resultat. Vad vi poängterar är alltså helt enkelt att utan något privat anspråk på jord, över huvud taget, kan vem som helst ta vad som helst från naturen utan att stjäla från någon eller göra någon orätt; därmed är naturtillståndet att betrakta som antingen en form av gemensamt ägande - i bemärkelsen att allt potentiellt tillhör alla, och tillfaller den som separerar det från naturen; eller ett tillstånd där ingen äger någonting alls, men allt tillfaller den som separerar det från naturen.
** Ett motargument mutualister ofta får emot en jordäganderätt baserad på besittning och bruk är att "då kan ju vem som helst komma och göra vad som helst bara man åker och handlar eller ligger och sover" osv. Givetvis krävs det en viss tid innan mark kan anses övergiven och återigen "allas egendom", och exakt hur lång den tiden ska vara är upp till aktuellt samhälle, eller aktuella försvarsorganisationer som tar på sig uppgiften att skydda jorden, att avgöra. Det troligaste är dock att ägarbyte oftast kommer att ske genom försäljning, som idag; dvs en jordbrukare säljer jordbruket innan han flyttar därifrån, och kan han inte sälja det väljer han hellre att bo kvar ett tag till tills köpare dyker upp. Så länge han bor där och brukar jorden har han ju exklusiv äganderätt, och kan sälja som han vill. De viktigaste aspekterna i en äganderätt av det här slaget är just möjligheterna till användandet av obrukad jord - och att det rent praktiskt blir omöjligt för "frånvarande jordägare" att, liksom en stat, ta "skatt" från jordens egentliga brukare.
Internationella arbetaredagen
Får avsluta med en vers ur "Internationalen" dagen till ära!
"Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag!"
