Vi behöver inget valutamonopol
Valutamonopolet är ett monopol som är så naturligt i vårt samhälle att få ens längre ifrågasätter det. Från vänster till höger handlar det istället om hur man ska utnyttja det för att nå sina mål på bästa sätt. Hur ska man balansera arbetslösheten mot inflationen; hur ska man ge incitament för människor att konsumera mer eller mindre; hur ska man reglera skatter, bidrag och avgifter för att få igång/kyla av ekonomin; et.c.? Vad mutualister ifrågasätter är valutamonopolet i sig. Varför ska staten ha monopol på att trycka valuta, och varför ska staten, hellre än människorna själva, bestämma när det är bra eller inte bra att konsumera?
Dagens ekonomiska system
För att inleda måste vi först förklara vad vår valuta är. Vår valuta var en gång i tiden sedlar och mynt som motsvarade ett visst antal gram guld, så kallad guldmyntfot, som människor på banken också kunde byta in dem mot om de så önskade. Bankerna började dock trycka upp mer och mer pengar; mycket mer än guldet de hade för att växla in dem mot. Varför gjorde de det? Jo, för varje krona banken lånar ut tar de en ränta, dvs pengar som låntagaren måste betala till banken utöver vad denne lånat. Om vi antar ett hypotetiskt scenario där banken har tusen kronor och 10% ränta, så måste alltså de som lånat bankens tusen kronor utöver dessa även betala hundra kronor till. Detta innebär att banken tjänar mer ju mer pengar denna lånar ut, att banken måste trycka mer pengar och att folk måste arbeta för att få tag på dessa och betala tillbaka vad de lånat av banken plus de pengar de nu måste betala tillbaka utöver dessa - och för varje lån blir banken rikare och rikare.
Givetvis vill bankerna tjäna pengar, och de lånade världen över därför ut mycket mer än vad de kunde backa upp med guld; vilket gjorde guldmyntfoten omöjlig att upprätthålla. Idag backas därför pengar istället av... ingenting. Ingenting förutom att vi tror på systemet. Skulle alla en dag helt enkelt säga "nej, nu tror vi inte på pengarna längre" skulle de inte vara värda mer än papperet de är tryckta på, de skulle inte kunna bytas in mot något på banken och de skulle inte gå att använda till något annat än vilket annat papper som helst. Dagens valutasystem, som hålls igång enbart genom valutamonopolet, är alltså bara ett fantasifoster som alla bara lyckligtvis (för världens regeringar) fortfarande tror på.
En nationalekonom som hette John Maynard Keynes menade att guldmyntfoten var en barbarisk relik, och att framtidens samhälle istället skulle vara uppbyggt av låtsaspengar - dvs de pengar vi idag har. Han var väldigt inflytelserik, och hans ekonomiska system (som nu är grunden för välfärdsstater världen över) bygger på att man har en rörlig valuta som inte är knuten till något verkligt värde. På det sättet kan stater och riksbanker styra ekonomin genom att helt enkelt t.ex. tillföra mer pengar, mer eller mindre bidrag och högre eller lägre skatter i ekonomin för att "få igång" eller "kyla av" den. På så sätt balanserar man arbetslösheten med inflationen (som annars är extrem, då pengar inte är värda något i verkligheten) och får den vinglösa fågeln se ut som om den flyger. Arbetslösheten måste hela tiden ligga på en viss nivå för att inflationen inte ska skena iväg, och vice versa. Hade vi haft full sysselsättning, som många politiker säger sig sträva efter men som ingen egentligen gör av självklara anledningar (i alla fall så länge vi har dagens valutasystem), hade arbetare kunnat kräva högre och högre löner och bättre och bättre villkor hela tiden, och kapitalistens profit hade på sikt försvunnit och hela kapitalismen hade gått under.
Det är alltså inget hållbart scenario för den som vill bevara dagens system, och en viss procent arbetslöshet krävs därför för att fågeln ska flyga. Arbetarna måste vara rädda för att ställa krav, då för höga krav innebär att någon av de arbetslösa (som Marx kallade "den industriella reservarmén") med glädje tar jobbet med de sämre villkoren, då arbetslösheten är ännu värre än så. Ju lägre löner man vill att folk ska jobba för - dvs ju högre profit man vill att kapitalisten ska kunna ta ut - desto sämre villkor måste de arbetslösa ha. Ju sämre villkor en arbetslös har, desto sämre villkor är han villig att jobba under; och ju sämre villkor det finns folk som vill jobba under, desto mindre krav kan redan anställda ställa på sin arbetsgivare utan att riskera att förlora jobbet till någon ur "reservarmén".
Denna agenda är väldigt tydlig i dagens regerings politik; man vill försämra det för de arbetslösa, och i förlängningen för löntagarna, i syfte att förbättra det för arbetsgivarna - dvs ge dem en större bit av kakan som arbetarna idag kan göra anspråk på. På så sätt behåller kapitalisten sin profitkvot - eller får kanske till och med en högre! - arbetaren ställer "rimliga krav" och inflationen hålls nere då det inte krävs speciellt stora tillskott med nya pengar. Det är alltså något utav ett religiöst valutasystem vi har; det är baserat på tro och inget annat - och det hålls levande genom att man skickligt balanserar de två största nackdelarna mot varandra så enbart små smärtor uppkommer från både arbetslösheten och inflationen istället för att en av dem skulle ta över och lägga ekonomin i ruiner.
När mer pengar injeceras in i ruljansen skapas inflation; eftersom att pengarna inte är värda något egentligen kommer mer pengar bara innebära att priserna, profiterna och lönerna på sikt höjs till en nivå ungefär där den var innan pengarna stoppades in i det ekonomiska kretsloppet. Ett tuggummipaket som tidigare kostade 10 kronor kostar nu 20, samtidigt som ett kilo kött som förut kostade 100 kronor nu kostar 200 (allt annat lika, dvs utan att ta hänsyn till eventuella förändringar i pris produkterna sinsemellan). Vad som däremot händer är att det tar ett tag innan marknaden "märker" att det finns mer pengar.
Den som får tag i de nya pengarna dag ett kommer alltså gynnas mycket mer av att ha 20 000 kronor istället för 10 000, innan priserna hunnit gå upp, än den som har kvar sina 10 000 under hela inflationsperioden och först i slutet får de 20 000 hans pengar nu "egentligen" är värda. Kort sagt kan man säga att den som har 20 000 kronor att spendera på varor som kostar 10 kronor får mer för sina pengar än någon som har 10 000 kronor att spendera på varor som kostar 20 kronor. Och vilka får tag i pengarna först? Staten och bankerna. Sedan sipprar de ner genom samhällsklasserna, och de som redan har det sämst ställt är i regel de som får tag på de nya pengarna allra sist. På så sätt kan inflationen alltså ofta öka klassklyftorna i samhället; helt oberoende av att kapitalister skulle "arbeta hårdare" eller att arbetare, arbetslösa eller sjukskrivna skulle vara "lata" och behöva "arbeta hårdare för att få mera", som det ofta heter från högerhåll då man inte riktigt förstått hur det här fungerar.
Ett anarkistiskt eller mutualistiskt valutasystem
Många tar idag detta religiösa valutasystem för givet. Då en mutualist säger att vem som helst bör ha rätt att trycka sin egen valuta säger kritiker ofta "men det går ju inte!!! Då kommer ju alla trycka upp egna valutor och säga att t.ex. den här lappen är värd 50 000 kronor, vem kommer att gå med på det?" Ja, vem kommer att gå med på det, kan man ju fråga? Förhoppningsvis ingen! säger mutualisterna. Men så inpräntat är det i mångas hjärnor att det är så här en valuta fungerar; inte som något som underlättar handel genom att representera värde, utan istället som något som verkligen har ett värde bara för att någon säger att det är på det viset - och den enda man kan lita på då är ju "naturligtvis" staten. Under en mutualistisk ekonomi kommer alla få trycka valuta, visst - det är trots allt en fri ekonomi, till skillnad från många andra ekonomiska system som påstår sig själva vara frihandelssystem men som i själva verket är planekonomi light. Men skillnaden här är att den valuta som folk kommer att lita på och använda kommer att vara den valuta som verkligen är uppbackad av verkligt värde. Detta värde (eller värden) är precis vad banken i fråga vill att deras valuta (eller valutor) ska baseras på! Den produkt eller råvara, en eller massor, som folk känner sig trygga med kommer att bli den de söker sig till att investera i, och denna kommer sedan att bli det värde bankens medlemmar kan lösa in sina banksedlar mot.
Bankerna, väl beskrivna i t.ex. William B. Greene's "Mutual banking", bör helst vara organiserade mer eller mindre på så sätt som Greene föreslog redan 1850. Dvs att folk tar något de äger, t.ex. deras hus, som sedan värderas och används som säkerhet i en kooperativ bank av olika husägare som vill vara med, där lån eller kredit på upp till 50% av besparingarna i banken kan ges i stort sett räntefritt (då banken ägs av dess medlemmar, och eventuella vinster går direkt tillbaka till dem, och man bara måste betala för bankens driftskostnader) vilket gör att bankmedlemmarna kan använda dessa pengar för att t.ex. starta företag, bygga ut produktionen; eller vad de nu vill göra med pengarna. Allt eftersom de arbetar och producerar värde betalar de tillbaka pengarna de lånat till banken, och dessa blir då säkrade och individen i fråga är inte längre skyldig banken några pengar. Då individen binder sig med sin egendom i banken, och endast kan ta ut hälften av denna i kredit, kommer dessutom utnyttjande av systemet - dvs handla på kredit man inte ämnar att betala tillbaka till banken - att löna sig, då egendomen då konfiskeras av resten av bankmedlemmarna och säljs till någon annan eller helt enkelt hålls av banken till försäljning är möjlig.
Här har vi alltså en helt fri valuta, uppbackat av verkligt - och fritt - värde (fritt i den mening att man inte ger t.ex. varan guld ett artificiellt högt värde, som man gör genom guldmyntfot, genom att göra just denna vara till den enda laglig valuta skall vara baserad på). Genom den fria valutan mildrar man också några av guldmyntfotens nackdelar - dvs att den leder till inflation då man hittar mycket nytt guld, och deflation då ovanligt lite hittas - helt enkelt genom att man när som helst är fri att frigöra sin egendom (förutsatt att man inte är skuldsatt hos banken) för att istället spara med hjälp av en annan. Någon allmän inflation eller deflation inträffar inte heller, om inte hela samhället använder samma vara som uppbackning (vilket de ju däremot absolut är fria att göra om de så önskar). En fri bank och en fri valuta är alltså precis vad folket gör dem till; här är det folket som styr ekonomin, liksom resten av samhället - varken stat eller stat tillsammans med riksbank, utan folket. Direkt. Ingen sätter en agenda eller en räntenivå som folket sedan får dansa efter så gott de kan, utan det sköts genom deras egna individuella - eller kollektiva, om de så vill - val.
Att räntan är lika med, eller nära, ingen alls är givetvis en enorm fördel för människor som inte redan är rika men vill låna pengar för att ta sig förbättra sina liv. En egenföretagare kan t.ex. låna pengar till sin verksamhet och betala tillbaka allt eftersom han arbetar ihop pengarna, utan att tvingas betala en straffavgift, som ränta är, på att vilja vara produktiv i samhället. Detsamma för en jordbrukare, som behöver pengar till säd, gödsel, osv. men som inte har råd att betala ränta utan som nätt och jämt går runt; han kan få kredit och när han betalat tillbaka sin skuld har han helt plötsligt betydligt mer kvar än vanligt, då han bara behöver betala skulden - inte straffavgiften för produktivitet. Arbetare kan låna pengar för att starta upp egna kooperativ som alternativ till lönearbete för kapitalister, och i och med att deras gemensamma tillgångar blir basen för produktionen och de inte behöver betala någon astronomisk ränta kan de mycket väl konkurrera även med den som redan är etablerad - om det finns ett intresse hos folk att jobba i, och handla från, kooperativ framför kapitalistiskt styrd produktion, vilket förhoppningsvis är fallet ju mer folk inser fördelarna med frihet och medbestämmande i samhället.
I och med den ökning av produktionen som uppkommer hos t.ex. tidigare nämnda egenföretagare och jordbrukare kommer priserna på deras produkter att åka neråt mot sina produktionskostnader i och med den mindre profitkvot de kräver då de inte behöver betala ränta samt den ökade konkurrens detta bidrar till (då fler har möjlighet att vara både egenföretagare och jordbrukare); och detta kommer i sin tur även det gynna arbetarna som nu har billigare levnadskostnader än tidigare. Detta innebär att de med sina nedskurna kostnader och sina nya alternativ - egenföretagande, jordbruk eller kooperativ verksamhet - sätter en enorm press på arbetsgivare som exploaterar sina anställda. Kapitalistisk exploatering blir inte längre möjlig, då arbetsgivarna måste konkurrera om arbetskraften på en fri marknad, och då arbetarna verkligen kan välja; till skillnad från idag, då valet ofta finns på papperet men kraftigt motarbetas av både stat och kapitalister som hellre vill ha arbetarklassen som exploaterade undersåtar. Kevin A. Carson sammanfattar läget bra:
"I den mån lönearbete fortfarande kommer att existera (vilket är troligt om vi inte med tvång motarbetar det), kommer borttagandet av de statliga privilegierna resultera i att arbetarna får sina naturliga löner, eller som Benjamin Tucker uttryckte det, sitt arbetes fulla produkt."
Vad är nackdelarna med en monopoliserad valuta?
Ja, vilka är egentligen nackdelarna med en monopoliserad valuta? Förutom det som redan nämnts - dvs att staten istället för folket styr ekonomin, att arbetslösheten måste hållas uppe för att försvara kapitalisters profitkvot och förhindra inflation, att rika gynnas framför fattiga när "nya pengar" trycks upp, att pengarna faktiskt inte är baserade på någonting alls och att bankerna blir rika på folkets bekostnad - är systemet också en skuldfälla för många som sätter sig i skuld för att de måste, eller har en idé de tror på, och aldrig tar sig ur denna då räntan är för hög och det tar dem flera år att betala av sin skuld efter den egentligen redan är avbetald. Systemet koncentrerar rikedom i händerna på de som har, och de som inte har tvingas ofta låna av de som har för att klara sig och blir då beroende av dessa - av deras låtsaspengar - under en lång tid; kanske resten av sina liv.
Clarence Lee Swartz skriver i sin bok "What is Mutualism?" från 1927 om gamla erfarenheter av fria och alternativa banker och valutor. Han skriver t.ex. om Pennsylvania 1722 där alla rikedomar koncentrerats i ett fåtal (fyra eller fem) mäktiga personers händer. De hade köpt upp i stort sett allt de hade att handla med av folket, och sålde tillbaka det till skyhöga priser och fick tag på i stort sett alla "riktiga" pengar, som de lånade ut till 8% ränta vilket lämnde folket fattigt och i större och större skuld till dessa rika individer trots att de bara blev fattigare och fattigare. Man startade då upp något man kallade för "the Public Loan Office", där man fick använda sin jord och sina hus som säkerhet och låna pengar till 50% av detta värde. Detta fungerade bra, folket kunde handla med varandra utan att behöva låna pengar från de sina förtryckande rika "bankmän" och hade till slut en så pass välfungerande handel att de tog sig ur den värsta fattigdomen; medan de rika individerna tvingades att återuppta handel med utlandet då de inte längre kunde livnära sig på att helt enkelt äga allt i området och kräva pengar av folk som ville använda eller låna det av dem. När de lyckats med detta stängde lånekontoret ner, och experimentet ansågs som lyckat och som att ha fullgjort sitt syfte; syftet att skapa en fungerande handel i området och dra upp människorna ur fattigdomen var uppfyllt, och lånekontoret ansågs nu - tyvärr - överflödigt. Man återgick då till att handla med vanliga pengar igen.
Swartz tar upp fler lyckade exempel och i vissa av dem har syftet med experimentet fullgjorts, medan andra helt enkelt blivit sådana hot för sittande eliter i samhället att de helt enkelt genom statliga tvångsmetoder förbjudit dessa banker och valutor. Som staten har en tendens att göra, då samhällets priviligierade hotas.
Dagens ekonomiska system
För att inleda måste vi först förklara vad vår valuta är. Vår valuta var en gång i tiden sedlar och mynt som motsvarade ett visst antal gram guld, så kallad guldmyntfot, som människor på banken också kunde byta in dem mot om de så önskade. Bankerna började dock trycka upp mer och mer pengar; mycket mer än guldet de hade för att växla in dem mot. Varför gjorde de det? Jo, för varje krona banken lånar ut tar de en ränta, dvs pengar som låntagaren måste betala till banken utöver vad denne lånat. Om vi antar ett hypotetiskt scenario där banken har tusen kronor och 10% ränta, så måste alltså de som lånat bankens tusen kronor utöver dessa även betala hundra kronor till. Detta innebär att banken tjänar mer ju mer pengar denna lånar ut, att banken måste trycka mer pengar och att folk måste arbeta för att få tag på dessa och betala tillbaka vad de lånat av banken plus de pengar de nu måste betala tillbaka utöver dessa - och för varje lån blir banken rikare och rikare.
Givetvis vill bankerna tjäna pengar, och de lånade världen över därför ut mycket mer än vad de kunde backa upp med guld; vilket gjorde guldmyntfoten omöjlig att upprätthålla. Idag backas därför pengar istället av... ingenting. Ingenting förutom att vi tror på systemet. Skulle alla en dag helt enkelt säga "nej, nu tror vi inte på pengarna längre" skulle de inte vara värda mer än papperet de är tryckta på, de skulle inte kunna bytas in mot något på banken och de skulle inte gå att använda till något annat än vilket annat papper som helst. Dagens valutasystem, som hålls igång enbart genom valutamonopolet, är alltså bara ett fantasifoster som alla bara lyckligtvis (för världens regeringar) fortfarande tror på.
En nationalekonom som hette John Maynard Keynes menade att guldmyntfoten var en barbarisk relik, och att framtidens samhälle istället skulle vara uppbyggt av låtsaspengar - dvs de pengar vi idag har. Han var väldigt inflytelserik, och hans ekonomiska system (som nu är grunden för välfärdsstater världen över) bygger på att man har en rörlig valuta som inte är knuten till något verkligt värde. På det sättet kan stater och riksbanker styra ekonomin genom att helt enkelt t.ex. tillföra mer pengar, mer eller mindre bidrag och högre eller lägre skatter i ekonomin för att "få igång" eller "kyla av" den. På så sätt balanserar man arbetslösheten med inflationen (som annars är extrem, då pengar inte är värda något i verkligheten) och får den vinglösa fågeln se ut som om den flyger. Arbetslösheten måste hela tiden ligga på en viss nivå för att inflationen inte ska skena iväg, och vice versa. Hade vi haft full sysselsättning, som många politiker säger sig sträva efter men som ingen egentligen gör av självklara anledningar (i alla fall så länge vi har dagens valutasystem), hade arbetare kunnat kräva högre och högre löner och bättre och bättre villkor hela tiden, och kapitalistens profit hade på sikt försvunnit och hela kapitalismen hade gått under.
Det är alltså inget hållbart scenario för den som vill bevara dagens system, och en viss procent arbetslöshet krävs därför för att fågeln ska flyga. Arbetarna måste vara rädda för att ställa krav, då för höga krav innebär att någon av de arbetslösa (som Marx kallade "den industriella reservarmén") med glädje tar jobbet med de sämre villkoren, då arbetslösheten är ännu värre än så. Ju lägre löner man vill att folk ska jobba för - dvs ju högre profit man vill att kapitalisten ska kunna ta ut - desto sämre villkor måste de arbetslösa ha. Ju sämre villkor en arbetslös har, desto sämre villkor är han villig att jobba under; och ju sämre villkor det finns folk som vill jobba under, desto mindre krav kan redan anställda ställa på sin arbetsgivare utan att riskera att förlora jobbet till någon ur "reservarmén".
Denna agenda är väldigt tydlig i dagens regerings politik; man vill försämra det för de arbetslösa, och i förlängningen för löntagarna, i syfte att förbättra det för arbetsgivarna - dvs ge dem en större bit av kakan som arbetarna idag kan göra anspråk på. På så sätt behåller kapitalisten sin profitkvot - eller får kanske till och med en högre! - arbetaren ställer "rimliga krav" och inflationen hålls nere då det inte krävs speciellt stora tillskott med nya pengar. Det är alltså något utav ett religiöst valutasystem vi har; det är baserat på tro och inget annat - och det hålls levande genom att man skickligt balanserar de två största nackdelarna mot varandra så enbart små smärtor uppkommer från både arbetslösheten och inflationen istället för att en av dem skulle ta över och lägga ekonomin i ruiner.
När mer pengar injeceras in i ruljansen skapas inflation; eftersom att pengarna inte är värda något egentligen kommer mer pengar bara innebära att priserna, profiterna och lönerna på sikt höjs till en nivå ungefär där den var innan pengarna stoppades in i det ekonomiska kretsloppet. Ett tuggummipaket som tidigare kostade 10 kronor kostar nu 20, samtidigt som ett kilo kött som förut kostade 100 kronor nu kostar 200 (allt annat lika, dvs utan att ta hänsyn till eventuella förändringar i pris produkterna sinsemellan). Vad som däremot händer är att det tar ett tag innan marknaden "märker" att det finns mer pengar.
Den som får tag i de nya pengarna dag ett kommer alltså gynnas mycket mer av att ha 20 000 kronor istället för 10 000, innan priserna hunnit gå upp, än den som har kvar sina 10 000 under hela inflationsperioden och först i slutet får de 20 000 hans pengar nu "egentligen" är värda. Kort sagt kan man säga att den som har 20 000 kronor att spendera på varor som kostar 10 kronor får mer för sina pengar än någon som har 10 000 kronor att spendera på varor som kostar 20 kronor. Och vilka får tag i pengarna först? Staten och bankerna. Sedan sipprar de ner genom samhällsklasserna, och de som redan har det sämst ställt är i regel de som får tag på de nya pengarna allra sist. På så sätt kan inflationen alltså ofta öka klassklyftorna i samhället; helt oberoende av att kapitalister skulle "arbeta hårdare" eller att arbetare, arbetslösa eller sjukskrivna skulle vara "lata" och behöva "arbeta hårdare för att få mera", som det ofta heter från högerhåll då man inte riktigt förstått hur det här fungerar.
Ett anarkistiskt eller mutualistiskt valutasystem
Många tar idag detta religiösa valutasystem för givet. Då en mutualist säger att vem som helst bör ha rätt att trycka sin egen valuta säger kritiker ofta "men det går ju inte!!! Då kommer ju alla trycka upp egna valutor och säga att t.ex. den här lappen är värd 50 000 kronor, vem kommer att gå med på det?" Ja, vem kommer att gå med på det, kan man ju fråga? Förhoppningsvis ingen! säger mutualisterna. Men så inpräntat är det i mångas hjärnor att det är så här en valuta fungerar; inte som något som underlättar handel genom att representera värde, utan istället som något som verkligen har ett värde bara för att någon säger att det är på det viset - och den enda man kan lita på då är ju "naturligtvis" staten. Under en mutualistisk ekonomi kommer alla få trycka valuta, visst - det är trots allt en fri ekonomi, till skillnad från många andra ekonomiska system som påstår sig själva vara frihandelssystem men som i själva verket är planekonomi light. Men skillnaden här är att den valuta som folk kommer att lita på och använda kommer att vara den valuta som verkligen är uppbackad av verkligt värde. Detta värde (eller värden) är precis vad banken i fråga vill att deras valuta (eller valutor) ska baseras på! Den produkt eller råvara, en eller massor, som folk känner sig trygga med kommer att bli den de söker sig till att investera i, och denna kommer sedan att bli det värde bankens medlemmar kan lösa in sina banksedlar mot.
Bankerna, väl beskrivna i t.ex. William B. Greene's "Mutual banking", bör helst vara organiserade mer eller mindre på så sätt som Greene föreslog redan 1850. Dvs att folk tar något de äger, t.ex. deras hus, som sedan värderas och används som säkerhet i en kooperativ bank av olika husägare som vill vara med, där lån eller kredit på upp till 50% av besparingarna i banken kan ges i stort sett räntefritt (då banken ägs av dess medlemmar, och eventuella vinster går direkt tillbaka till dem, och man bara måste betala för bankens driftskostnader) vilket gör att bankmedlemmarna kan använda dessa pengar för att t.ex. starta företag, bygga ut produktionen; eller vad de nu vill göra med pengarna. Allt eftersom de arbetar och producerar värde betalar de tillbaka pengarna de lånat till banken, och dessa blir då säkrade och individen i fråga är inte längre skyldig banken några pengar. Då individen binder sig med sin egendom i banken, och endast kan ta ut hälften av denna i kredit, kommer dessutom utnyttjande av systemet - dvs handla på kredit man inte ämnar att betala tillbaka till banken - att löna sig, då egendomen då konfiskeras av resten av bankmedlemmarna och säljs till någon annan eller helt enkelt hålls av banken till försäljning är möjlig.
Här har vi alltså en helt fri valuta, uppbackat av verkligt - och fritt - värde (fritt i den mening att man inte ger t.ex. varan guld ett artificiellt högt värde, som man gör genom guldmyntfot, genom att göra just denna vara till den enda laglig valuta skall vara baserad på). Genom den fria valutan mildrar man också några av guldmyntfotens nackdelar - dvs att den leder till inflation då man hittar mycket nytt guld, och deflation då ovanligt lite hittas - helt enkelt genom att man när som helst är fri att frigöra sin egendom (förutsatt att man inte är skuldsatt hos banken) för att istället spara med hjälp av en annan. Någon allmän inflation eller deflation inträffar inte heller, om inte hela samhället använder samma vara som uppbackning (vilket de ju däremot absolut är fria att göra om de så önskar). En fri bank och en fri valuta är alltså precis vad folket gör dem till; här är det folket som styr ekonomin, liksom resten av samhället - varken stat eller stat tillsammans med riksbank, utan folket. Direkt. Ingen sätter en agenda eller en räntenivå som folket sedan får dansa efter så gott de kan, utan det sköts genom deras egna individuella - eller kollektiva, om de så vill - val.
Att räntan är lika med, eller nära, ingen alls är givetvis en enorm fördel för människor som inte redan är rika men vill låna pengar för att ta sig förbättra sina liv. En egenföretagare kan t.ex. låna pengar till sin verksamhet och betala tillbaka allt eftersom han arbetar ihop pengarna, utan att tvingas betala en straffavgift, som ränta är, på att vilja vara produktiv i samhället. Detsamma för en jordbrukare, som behöver pengar till säd, gödsel, osv. men som inte har råd att betala ränta utan som nätt och jämt går runt; han kan få kredit och när han betalat tillbaka sin skuld har han helt plötsligt betydligt mer kvar än vanligt, då han bara behöver betala skulden - inte straffavgiften för produktivitet. Arbetare kan låna pengar för att starta upp egna kooperativ som alternativ till lönearbete för kapitalister, och i och med att deras gemensamma tillgångar blir basen för produktionen och de inte behöver betala någon astronomisk ränta kan de mycket väl konkurrera även med den som redan är etablerad - om det finns ett intresse hos folk att jobba i, och handla från, kooperativ framför kapitalistiskt styrd produktion, vilket förhoppningsvis är fallet ju mer folk inser fördelarna med frihet och medbestämmande i samhället.
I och med den ökning av produktionen som uppkommer hos t.ex. tidigare nämnda egenföretagare och jordbrukare kommer priserna på deras produkter att åka neråt mot sina produktionskostnader i och med den mindre profitkvot de kräver då de inte behöver betala ränta samt den ökade konkurrens detta bidrar till (då fler har möjlighet att vara både egenföretagare och jordbrukare); och detta kommer i sin tur även det gynna arbetarna som nu har billigare levnadskostnader än tidigare. Detta innebär att de med sina nedskurna kostnader och sina nya alternativ - egenföretagande, jordbruk eller kooperativ verksamhet - sätter en enorm press på arbetsgivare som exploaterar sina anställda. Kapitalistisk exploatering blir inte längre möjlig, då arbetsgivarna måste konkurrera om arbetskraften på en fri marknad, och då arbetarna verkligen kan välja; till skillnad från idag, då valet ofta finns på papperet men kraftigt motarbetas av både stat och kapitalister som hellre vill ha arbetarklassen som exploaterade undersåtar. Kevin A. Carson sammanfattar läget bra:
"I den mån lönearbete fortfarande kommer att existera (vilket är troligt om vi inte med tvång motarbetar det), kommer borttagandet av de statliga privilegierna resultera i att arbetarna får sina naturliga löner, eller som Benjamin Tucker uttryckte det, sitt arbetes fulla produkt."
Vad är nackdelarna med en monopoliserad valuta?
Ja, vilka är egentligen nackdelarna med en monopoliserad valuta? Förutom det som redan nämnts - dvs att staten istället för folket styr ekonomin, att arbetslösheten måste hållas uppe för att försvara kapitalisters profitkvot och förhindra inflation, att rika gynnas framför fattiga när "nya pengar" trycks upp, att pengarna faktiskt inte är baserade på någonting alls och att bankerna blir rika på folkets bekostnad - är systemet också en skuldfälla för många som sätter sig i skuld för att de måste, eller har en idé de tror på, och aldrig tar sig ur denna då räntan är för hög och det tar dem flera år att betala av sin skuld efter den egentligen redan är avbetald. Systemet koncentrerar rikedom i händerna på de som har, och de som inte har tvingas ofta låna av de som har för att klara sig och blir då beroende av dessa - av deras låtsaspengar - under en lång tid; kanske resten av sina liv.
Clarence Lee Swartz skriver i sin bok "What is Mutualism?" från 1927 om gamla erfarenheter av fria och alternativa banker och valutor. Han skriver t.ex. om Pennsylvania 1722 där alla rikedomar koncentrerats i ett fåtal (fyra eller fem) mäktiga personers händer. De hade köpt upp i stort sett allt de hade att handla med av folket, och sålde tillbaka det till skyhöga priser och fick tag på i stort sett alla "riktiga" pengar, som de lånade ut till 8% ränta vilket lämnde folket fattigt och i större och större skuld till dessa rika individer trots att de bara blev fattigare och fattigare. Man startade då upp något man kallade för "the Public Loan Office", där man fick använda sin jord och sina hus som säkerhet och låna pengar till 50% av detta värde. Detta fungerade bra, folket kunde handla med varandra utan att behöva låna pengar från de sina förtryckande rika "bankmän" och hade till slut en så pass välfungerande handel att de tog sig ur den värsta fattigdomen; medan de rika individerna tvingades att återuppta handel med utlandet då de inte längre kunde livnära sig på att helt enkelt äga allt i området och kräva pengar av folk som ville använda eller låna det av dem. När de lyckats med detta stängde lånekontoret ner, och experimentet ansågs som lyckat och som att ha fullgjort sitt syfte; syftet att skapa en fungerande handel i området och dra upp människorna ur fattigdomen var uppfyllt, och lånekontoret ansågs nu - tyvärr - överflödigt. Man återgick då till att handla med vanliga pengar igen.
Swartz tar upp fler lyckade exempel och i vissa av dem har syftet med experimentet fullgjorts, medan andra helt enkelt blivit sådana hot för sittande eliter i samhället att de helt enkelt genom statliga tvångsmetoder förbjudit dessa banker och valutor. Som staten har en tendens att göra, då samhällets priviligierade hotas.
