Allmänningar som en del av en gradualistisk revolution?
Det rör sig med andra ord om tämligen olika typer av verksamhet, som däremot baseras på att tillfredsställa egna eller samhälleliga behov hellre än att göra allt för att maximera profit på andras bekostnad. Och som sådana passar denna form av allmänningar alldeles utmärkt ihop med mutualistisk gradualism/"dual power" - då verksamheten i regel bör komma att drivas efter arbetarkooperativa (jmf ölklubbarna) eller konsument-/brukarkooperativa (jmf förskolekooperativen) principer. Där möjligheten finns med i princip helt fri samhällelig tillgång till produkterna, som när det gäller open source-alternativen; där detta inte är möjligt med fri tillgång för deltagarna mot en viss uppoffring, som i förskolekooperativen, eller med tillgång mot en viss ekonomisk kompensation till produktionskostnaden (dvs, mer eller mindre, med den klassiska mutualistiska kostnadsprincipen i bakhuvudet), som när det gäller ölklubbarna.
För mig känns initiativ som Skapa Allmänningar! som en frisk fläkt i ett debattklimat som domineras av partipolitik - samtidigt som det inte är så verklighetsfrånvänt, abstrakt och utopiskt som många idéer inom delar av vänstern har en tendens att kunna vara (no sleep och inga konstruktiva förslag 'til världsrevolutionen, osv.) utan istället tar avstamp i verkligheten. För anarkister och frihetliga socialister i allmänhet, och kanske mutualister i synnerhet - som länge förespråkat snarlika lösningar själva - vore det väldigt intressant om rörelser liknande denna fick stabilt fotfäste, och andra alternativ än stat och privatkapitalist (två sidor av samma mynt) blev synliga i den politiska debatten. Att göra alternativen konkreta och uppmärksamma de frihetliga organisationsalternativ som faktiskt redan finns, liksom Skapa Allmänningar! gör, är en väldigt bra idé. Tillsammans med andra gradualistiska alternativ - så som kreditsamarbeten, andra former av kooperativ verksamhet, samarbeten för ömsesidig hjälp, osv. - kan organisationen av allmänningar bygga det nya samhället i det gamla samhällets skal, tills detta brister och ersätts av ett fritt, anarkistiskt och socialistiskt sådant; om vi ändå ska låta oss tänka i mer långsiktiga banor. Och detta verkar heller inte nätverket vara främmande för - i deras plattform skriver de bland annat att de "ser allmänningar som en nödvändig men i sig själv otillräcklig del av den rörelse som avskaffar det ojämlika arbetssamhället".
Tills dess kan allmänningar, liksom andra typer av gradualistisk verksamhet, ge oss en mer behaglig vardag och åtminstone göra oss lite mindre beroende av kapitalet; direkt - och konstruktiv - aktion, helt enkelt. Och detta är den konkreta och verklighetsförankrade sida hos nätverket som jag uppskattar; hellre än att prata om den stundande, alltid lika abstrakta, världsrevolutionen förespråkar de konkret småskalig förändring idag, som en början på något som kan växa sig större - som kan reproducera sig självt. De skriver att de "vill visa att det finns existerande alternativ bortom kapitalet och staten – frivillig produktion utanför ekonomin som vi kallar allmänningar" och att de även vill "skapa nya allmänningar, i vår vardag, tillsammans med andra som behöver dem". Och detta är förmodligen precis vad som behövs i dagsläget - konkreta alternativ och exempel på frihetlig organisation. Som sedan kan sprida sig till allt större delar av samhället och vid en brytpunkt - tillsammans med andra former av anarkistisk-socialistisk kamp och frihetligt socialistiska alternativ - helt och hållet förändra det från grunden, där det tvångsbaserade samhället ersätts av frivilliga samarbeten mellan fria individer.
Många bäckar små...
En "kritik" av Frans Severin, ett århundrade senare
"Syndikalismen [torde] dock representera en starkare centralisation än anarkismen" skriver Severin (s. 139). Vi bör förmodligen ha i åtanke att Severin skriver detta innan Rudolf Rocker publicerat sina anarkosyndikalistiska verk, men väl efter det att Proudhon, Bakunin och Kropotkin presenterat sina anarkistiska idéer - vilka Severin tar upp, och kritiserar.
"Bakunin förutsätter "avskaffande av det statliga domstolsväsendet, i det att alla domare skola väljas av folket". Krapotkin [=Kropotkin, min anm.] önskar däremot både lagars, domstolars och domares och följaktligen även dömandets avskaffande och utropar: "Inga lagar, inga domare mera. Friheten, likheten och solidaritetens utövning är det enda verkliga skyddsvärnet, som vi kunna ställa upp mot de antisociala instinkter, som vissa enskilda bland oss kunna ha". De av Bakunin skrivna orden skervos redan 1864, och hans uppfattning förändrades möjligen under senare år. I alla händelser synes inte syndikalismen vara anhängare av Krapotkins uppfattning, utan förutsätter både lagar, respekt för dessa och straff för deras brytande [...] I allmänhet torde väl syndikalismen inte förutsätta några särskilda domstolar och domare utan överlämnar domsrätten åt fackföreningen" (s. 144).
Det är tydligt att det Severin är ute efter är något helt annat än vad Proudhon önskade när han skrev: "Istället för lagar förespråkar vi kontrakt. Inga fler lagar som röstats igenom av en majoritet, inte ens enhälligt; varje medborgare, varje stad, varje industriförbund, skapar sina egna lagar" ("General Idea of the Revolution in the Nineteenth Century"). Han är medveten om denna anarkistiska tanke, då han kritiserar Kropotkin för samma sak. Den anarkistiska idén är att kontrakt mellan människor ersätter lagar som införs över deras huvuden; istället för att en lag gäller alla inom ett visst område, så gäller den människor som frivilligt ingått i kontraktet - eller samarbetet - och bestraffas enligt detta (dock förespråkar även anarkisterna förstås självförsvar, och "bestraffning" - i form av social ostracism hos Proudhon, Bakunin och Kropotkin - mot människor som använder våld emot andra människor oavsett om dessa ingått något kontrakt eller inte. Ingen har rätt att bruka våld/tvång mot andra människor - åtminstone inte utan att bli bemött på samma vis i försvarssyfte).
Denna tanke tror Severin, som vi sett, inte på. "Det är [...] uppenbart, att en utstötning ur gemensamheten i ett så organiserat samhälle är långt svårare än den moderna statens frihetsstraff", skriver han (s. 145). Och detta är ju i mångt och mycket syftet med straffet; kompensera brottsoffret, annars utesluts ur de sociala och ekonomiska sammanhang du normalt ingår i. Detta torde leda till att en kompensation blir möjlig helt utan tvångsåtgärder, enbart genom att förneka brottslingen tillgång till våra samarbeten. Förutom att kritisera detta menar han däremot också att friheten för individen, härigenom, blir en illusion i det anarkistiska samhället.
"Den frihet, som Bakunin förutsätter för individen att själv avgöra, huruvida han vill ansluta sig till kommunen, för kommunen om den vill ansluta sig till provinsen, provinsen till nationen o.s.v., eller, för att använda syndikalistisk terminologi, friheten för syndikatet att ansluta sig till federationen eller arbetarebörsen, och för dessa senare friheten att avgöra, om de vilja ansluta sig till centralorganisationen, denna frihet är i själva verket tämligen illusorisk. Den har teoretiskt intresse, icke praktiskt, ty ingen kan leva utanför, t.o.m. om han inte blir förklarad fredlös. Även om tvångsanslutningen icke blir formell, komma dock förhållandena att utöva ett oemotståndligt tryck, som visserligen utan allt tvivel skall kännas mindre förnedrande och mindre osympatiskt, men som icke är mindre verkligt" (ss. 145-146).
Här gör Severin dock misstaget att anta att anarkismen enbart består av en inriktning, en samhällstyp som människor antingen kan välja att vara del av - eller se sig själva som isolerade individer utan möjlighet till interaktion med andra. Anarkismen består i själva verket av en uppsjö olika inriktningar, som alla förespråkar olika samarbetsformer. Mutualistiska, kommunistiska, kollektivistiska, individualistiska och anarkistisk-syndikalistiska organisationer och samarbeten - samt alla möjliga andra typer, och blandningar som ligger någonstans emellan dem - lär uppstå, då människor är olika och föredrar olika samarbetsformer. Den anarkistiske kommunisten Errico Malatesta skriver:
"Tvångskommunismen skulle bli det mest förhatliga tyranni, som den mänskliga anden kan tänka sig. Och den fria och frivilliga kommunismen är en ironi, om icke rätten och möjligheten finns, att leva i en annan regim, en kollektivistisk, mutualistisk, individualistisk eller vilken man vill, ständigt under betingelsen, att man ingen undertrycker eller utsuger."
(Umanità Nova, 18 april 1922)
Med andra ord är denna frihet, som Bakunin förutsätter, allt annat än illusorisk. Väljer en individ att inte vara kommunist? Då ställer han sig helt enkelt utanför de kommunistiska samarbetena - såväl "provinsen" och "nationen" som "syndikatet" och "federationen" - och ansluter sig istället mutualistiska sådana. Eller kollektivistiska. Eller någon annan form som han föredrar - eller en helt ny, som han sedan söker anhängare till. Denna frihet är på inget sätt en illusion, om vi inte - som Severin verkar göra - glömmer bort den anarkistiska pluralismen. Detta misstag gör inte Rocker, som därför - till skillnad från Severin - inte ser någon motsättning mellan anarkism och syndikalism.
"Gemensamt för alla anarkister är önskan att befria samhället från alla politiska och sociala tvångsinstitutioner som står i vägen för utvecklingen mot en fri mänsklighet. I denna mening bör mutualism, kollektivism och kommunism inte att betraktas som stängda ekonomiska system, som inte tillåter någon vidareutveckling, utan bara som ekonomiska antaganden om vad som bäst håller ett samhälle fritt. Förmodligen kommer det till och med, i alla former av fria samhällen, i framtiden att finnas olika former av ekonomiska samarbeten som existerar sida vid sida, då alla sociala framsteg måste komma från fritt experimenterande och praktisk prövning av nya metoder, vilket det i ett samhälle bestående av fria samarbeten kommer att finnas alla tillfällen för."
(Anarchism and Anarcho-Syndicalism).
Syndikalism blir för den anarkistiske syndikalisten istället en kampform i dagens samhälle och en organisationsform i morgondagens - att med hjälp av fackföreningarna organisera fria sammanslutningar, kanske med kollektivistiska, kommunistiska eller mutualistiska förtecken, där människor som inte önskar att delta däremot är fullt fria att avstå. Kort sagt är grunderna för Severins avståndstagande från anarkismen baserade på felaktiga antaganden om vad anarkismen faktiskt innebär.
Den typ av syndikalism som Severin själv förespråkar i boken måste av anarkister ses som något icke önskvärt. Vad han vill göra är trots allt inte att skapa ett fritt samhälle utan tvånganslutning, utan stat, utan istället ersätta dagens stat med en stat företrädd av fackföreningar. Och så mycket säger han även själv - Severin kan knappast anklagas för att resonera oärligt eller vilseledande: "Det som sålunda har inträffat med staten i och med det syndikalistiska samhällstillståndets förverkligande är sålunda inte ett avskaffande av statens väsen, ett upphävande av statens funktioner, utan dess överflyttande och fördelande, det är decentralisation" (s. 147). Han är tydlig med att staten i allra högsta grad existerar, "istället för den moderna centraliserade staten har uppstått många stater. Ty var och en av den inom ett visst område självständiga organisationerna innesluta i sig statens väsen och utöva dess makt, även om de inte kallas stater. Kommunen eller den lokala samorganisationen äger ett område, över vilket den råder och är självständig [...] här utöva dessa organisationer statens makt, de lagstifta, de döma och straffa dem, som bryta mot av organisationerna fattade beslut" (s. 147).
Den syndikalism Severin företräder framstår som en decentraliserad form av statssocialism, som hämtat inspiration från de federativa idéerna hos exempelvis Proudhon och Bakunin - men som även kritiserar såväl anarkismen som statssocialismen (som anarkistisk mutualist kanske jag bör säga övrig statssocialism i allmänhet och socialdemokrati i synnerhet). De syndikalistiska facken blir i allt väsentligt nya stater, och tvingar människor i deras områden att följa deras beslut - eller bestraffa dem för att inte göra det. En stor del av avståndstagandet från anarkismen verkar dock baseras på missförstånd om anarkismen. Även om Severin faktiskt förstått anarkismen bättre är det dock tveksamt om han omfamnat den; han lämnade sedermera SAC och blev socialdemokratisk riksdagsledamot.
Trots detta belyser Severins åsikter, i förhållande till exempelvis Rockers, den splittring mellan anarkosyndikalister och (i brist på ett bättre ord) "statssyndikalister" som existerat - och existerar - inom den syndikalistiska ideologin, som också tagits upp i ett tidigare inlägg. Såväl Severin som Rocker betonar dock att syndikalismen i första hand är en kampmetod inom socialismen, och först i andra hand en ideologisk ståndpunkt inom den. Och som sådan är den helt klart kompatibel med anarkismen, i allra högsta grad som del i den gradualism som förespråkas av många mutualister. Framhålls också Rockers ideologiskt pluralistiska position (som i Sverige kom att företrädas av exempelvis Jensen, Fridell och Rüdiger) passar syndikalismen i anarkismen som handen i handsken - resultatet är förstås anarkosyndikalism.
Förstår man anarkismens pluralistiska ideal, och accepterar det som något positivt, finns ingen anledning att som syndikalist ta avstånd från anarkismen på de grunder Severin gör. Ett avståndstagande bör vara ett avståndstagande från anarkismens förespråkande av friheten - inte från att denna frihet bara är en illusion, vilket bara blir ett rimligt antagande om vi räknar bort den för anarkismen så centrala pluralismen. Med den kunskapen bör skiljelinjen hellre gå mellan anarkosyndikalister, som liksom andra anarkister står för individens rätt att avgöra vilka samarbeten hon vill delta i, och "statssyndikalister" - som hellre anser att detta är något staten/staterna bör ha rätt att avgöra. Frihetlig, och mindre frihetlig, socialism. Vilket läger anarkisten väljer bör vara självklart, men även när den allmänna trenden inom syndikalismen inte är anarkistisk bör vi inte glömma bort syndikalismens ovärderliga roll som kampmetod inom en bredare frihetlig socialistisk gradualism.
Att avskaffa ett produktionssätt
Hela vårt nuvarande produktionssätt genomsyras av kapitalismen. För att förändra samhället och ekonomin, för att avskaffa kapitalismen och ersätta den med socialism, krävs stora förändringar i hela produktionsprocessen. Precis som kapitalismen krävt, och kräver, sådana förändringar för att förbli kapitalism. Kevin Carson tar, i Homebrew Industrial Revolution, upp några sådana ingrepp som kapitalister tillsammans med staten sett till att införa för att göra kapitalets makt i samhället starkare.
"At the local level, one of the central functions of so-called "health" and "safety" codes, and occupational licensing is to prevent people from using idle capacity (or "spare cycles") of what they already own anyway, and thereby transforming them into capital goods for productive use. Such regulations mandate minimum levels of overhead (for example, by outlawing a restaurant run out of one's own home, and requiring the use of industrial-sized ovens, refrigerators, dishwashers, etc.), so that the only way to service the overhead and remain in business is to engage in large batch production."
Historiskt har detta även kunnat handla om att förbjuda vissa typer av produktion, som inte gör arbetare tillräckligt beroende av kapitalisten, eller att förbjuda arbetslöshet och "lösdriveri" - där straffet för att vara sysslolös i Sverige (utan en tillräcklig förmögenhet) exempelvis varit tvångsarbete eller tvångdeltagande i krig. Det har även förekommit att människor som anmält arbetslösa själva fått anställa dessa för halva normallönen; allt för att stärka det kapitalistiska förhållandet mellan arbetaren och kapitalisten, där kapitalisten fungerar som herre och arbetaren som undersåte.
Under ett kapitalistiskt produktionssätt reproduceras hela tiden kapitalismen och de hierarkiska förhållandena i kapitalistiska företag speglar hierarkin i den kapitalistiska staten. Makt i toppen, maktlöshet på botten. På exempelvis en snabbmatsrestaurang är ägaren "staten", direktörerna står för "politiken" och "förvaltningen" - medan restaurangarbetarna är proletariatet, inom vilket vissa arbetare tilldelas tjänsten att övervaka de andra; restaurangens "polis".
För att bryta den statliga och kapitalistiska hegemonin krävs förstås ett avbrott från det kapitalistiska produktionssättet; detta innefattar mer än många inser. Verksamhet kan inte längre drivas på samma sätt, och produktionsmedlen måste i många fall ersättas med sådana som bättre lämpar sig för socialistisk produktion - eller åtminstone börja användas på nya sätt. Arbetaren kan inte längre bara vara en kugge i produktionens maskineri, där "staten" - ägaren - låter henne producera på det vis som gör henne som mest alienerad och i maximal beroendeställning till kapitalisten.
För att avskaffa det kapitalistiska produktionssättet krävs att arbetarna själva besitter och kontrollerar produktionsmedlen, att de tillsammans styr produktionen efter deras egna önskemål, kompetens och behov. Den frihetliga socialismen måste reproduceras i produktionen precis som kapitalismen gör det; en uttalad socialistisk linje i det samhälleliga, medan kapitalismen och makthierarkierna består i produktionsprocessen, är inget annat än kapitalism. Produktionen måste, i ett fritt socialistiskt samhälle, vara anpassad efter människorna och skapa fria och jämlika strukturer. Som Proudhon skriver i General Idea of the Revolution in the Nineteenth Century:
"It is necessary to form an ASSOCIATION among workers [...] because without that, they would remain related as subordinates and superiors, and there would ensue two [...] castes of masters and wage-workers, which is repugnant to a free and democratic society".
Därför finns ingen tvekan hos mutualisterna; arbetarna måste själva förfoga över de produktionsmedel som används i arbetet, och själva avgöra hur produktionen går till i kooperativa sammanslutningar. Detta är en central del av den gradualistiska tanken - precis som kapitalismen reproduceras uppifrån och ner, genom monopol och regleringar i syfte att förstärka kapitalets maktpositioner, måste socialismen reproduceras nerifrån och upp, genom socialistiska produktionsalternativ som sprider sig till större delar av samhället. Den fria socialismen kan inte "införas" utan måste växa fram; ej heller kan det kapitalistiska produktionssättet avskaffas genom lagar och regleringar, det måste dö bort genom att överlägsna principer - för såväl produktionseffektiviteten som för de producerande klassernas ställning i samhället och ekonomin - tar död på de föråldrade hierarkiska strukturerna kapitalismen består av. Det handlar om en total förändring: en gradualistisk revolution. Utan denna kommer friheten att vara ihålig och snabbt fyllas av auktoritet och tvång, där makthavarna i produktionen snart blir makthavarna i samhället. Något anarkokapitalister inte begriper, eller vill begripa, men som för någon som tittar på sambandet mellan maktförhållandena i produktionssättet och maktförhållandena i samhället bör vara helt uppenbart.
Friheten föds inte genom att avskaffa hierarkierna i en del av samhället, medan de består i en annan; friheten föds när hela samhället börjar genomsyras av den - när den börjar reproducera sig själv - på precis samma sätt som tvånget och hierarkierna genomsyrar hela det kapitalistiska samhället och reproduceras i produktionsprocesserna.
