Anarkismen - en ouppnåelig utopi?

Inledning

När anarkism kommer på tal i politiska diskussioner finns det många som inte tar ideologin på allvar; anarki är en ouppnåelig utopi som visserligen skulle vara underbar om det fungerade - men i verkligheten skulle samhället aldrig fungera utan lagar, utan polis och utan ordning. Den fina utopin skulle i realiteten bli en hemsk tillvaro på grund av "den mänskliga naturen"; människan är i grunden egoistisk och sätter alltid sig själv i första hand. Och jag håller till fullo med om kritiken. Om anarkismen vore en ideologi som inte förespråkade lagar, ville förbjuda poliskårer och skapa kaos var än ordning infinner sig; om anarkismen byggde på att individen måste vara altruistisk hellre än egoistisk - då skulle jag inte heller tro en enda sekund på anarkismen. Men så är inte fallet. Anarkismen är inte, som en del andra socialistiska inriktningar, en ideologi som baseras på att människan kommer att "förändras" i ett socialistiskt samhälle, och övergå från att vara egoistisk till att vara altruistisk. Anarkismen utgår från människan så som empirin indikerar att hon är idag. Visst kan förändrade sociala strukturer förändra människors beteende - men det är inget en seriös politisk ideologi bör ha som förutsättning för att ideologin i fråga ska kunna fungera, utan vi måste basera teorier om ett bättre framtida samhälle på lärdomar från dagens samhälle. Att filosofera om hur den bästa människan skulle vara och uppträda bör lämnas till romantisk filosofi, och har inte så mycket med politik att göra - politik handlar i första hand om att se hur människor faktiskt är och uppträder, och från det dra slutsatser om hur samhället bör förändras.

Egoismen

Är människans egoism ett hinder för anarkismen? Inte alls. Anarkismen bygger istället just på att människor agerar efter egenintresse, och kräver därför att varje individ ska ges rätten att leva som hon vill, så länge hon låter andra göra detsamma. Ur rationell egoism följer också icke-aggressionen som en självklar utveckling; du och jag tjänar mer på att båda arbeta och sedan handla med varandra eller på annat sätt dela på vår produktion, än jag tjänar på att stjäla från dig och riskera att råka ut för detsamma själv. En överväldigande majoritet av oss föredrar fred framför krig, och lönsamt samarbete framför kostsamma konflikter. Av helt egoistiska intressen. Min säkerhet garanteras bäst om resten av samhället går med på att inte anfalla mig, i utbyte mot att jag inte anfaller dem; och för varje annan individ gäller detsamma. En logisk följd av människans inneboende egoism är alltså att vi sluter oss samman, samarbetar med varandra, handlar med varandra och skyddar varandra från angrepp. Naturligtvis kommer det alltid att finnas brottslingar; människor som väljer eller på något sätt drivs till att stjäla och angripa hellre än att samarbeta och respektera andra människors rätt att inte bli utsatta för våld. Människans inneboende egoism och egenkärlek innebär däremot att en klar majoritet kommer att föredra freden och samarbetet - gå ut på gatan och fråga de tio första du möter om de föredrar krig eller fred om du inte tar mitt ord för det - därför kommer det inte att vara något problem för dem att hantera de brottslingar som faktiskt kommer att finnas.

Kommer inte alla bara att terrorisera varandra?

Att människor börjar kriga eller använda våld mot varandra är en risk i alla politiska system. Av någon anledning förutsätter många att detta skulle vara värre än någonsin i ett anarkistiskt samhälle; men detta bygger nog enbart på en förutfattad mening om vad anarkismen faktiskt skulle innebära. Som vi redan sett är de flesta människor egoister; de försöker överleva och klara sig så bra som möjligt i livet. Man vill leva ett liv i så stor säkerhet som möjligt. I ett fritt samhälle därför inte polisen försvinna - det är inte vad någon människa önskar, så länge det finns brottslingar i samhället; vilket det antagligen alltid kommer att göra. Under anarkismen fungerar dock allting genom frivillig kooperation - frivilligt deltagande. Så även polisen. Då en stor majoritet människor vill leva säkert och under någon form av beskydd kommer de därför antingen ordna en egen skyddssammanslutning, eller anställa en sådan och betala en frivillig avgift på samma sätt som vi idag betalar skatt för vår beskydd. Anarkismen innebär alltså en decentralisering av all makt till individnivå, varefter individerna - där en majoritet vill leva i fred hellre än krig - organiserar alla alternativ själva, och enbart finansierar alternativ som de menar gör rätt. Då ingen tvångsbeskattning förekommer kommer det t.ex. inte fungera att någon tar pengar från fredsförespråkare och investerar dem i krig. Då byter den fredlige helt enkelt organisation, till någon som koncentrerar sig på skydd hellre än anfall. Även den krigiske måste vara djupt motiverad för att gå till krig; han har egoistiska skäl att inte göra det. Att rusta upp för krig innebär att resurser måste tas från hans plånbok, och gå till krigsapparaten - medan denna samtidigt erbjuder betydligt sämre beskydd för honom, för en högre kostnad. Krig är en väldigt dyr hobby. Den rationellt tänkande, egoistiska och ekonomiskt begränsade individen skulle knappast ha råd att kriga mot andra; då det finns så mycket mer lönsamt, och mindre riskabelt, hon kan lägga sina pengar på.

Lagar och polis i ett fritt samhälle

Men hur ska ett samhälle fungera utan lagar? frågar sig säkert många vid det här laget. Anarkism innebär naturligtvis inte att samhället ska vara utan lagar; den innebär bara att lagarna stiftas av människorna i samhället - individerna själva - hellre än någon centralmakt. Den tidige anarkisten Pierre-Joseph Proudhon menade att "friheten är ordningens moder, inte dess dotter". Det betyder ungefär att ordning uppkommer spontant, genom människors egna handlingar och viljor - givet frihet kommer ordning uppstå; givet påtvingad ordning kan vi däremot ta farväl av friheten. Detta är för övrigt också betydelsen av den klassika anarkistiska symbolen med ett "A" i en cirkel. "A" står för anarki, och cirkeln står för ordningen som anarkin skapar.

Lagstiftning går alltså till ungefär så att du och jag ingår ett samarbete med varandra där vi kommer överens om att inte anfalla varandra eller stjäla från varandra, då det är vad vi båda önskar. Dessa samarbeten kommer naturligtvis att vara större än bara du och jag; men de utgår ifrån den principen. Vi kommer överens om att låta varandra vara, på helt frivillig basis och av helt egoistiska skäl, varefter vi genom en skyddssammanslutning - en polis - försvarar varandra mot brottslingar. Ur detta följer att paternalistisk lagstiftning uteblir. Dels är det inte speciellt troligt att jag för det första identifierar lagar som ska gälla enbart mig (t.ex. att jag inte får skjutsa någon på min cykel) och att jag för det andra anmäler mig själv för ett "brott" jag utfört mot mig själv - och kräver ett skadestånd från mig själv för att jag skjutsat någon. Dels är det inte heller speciellt troligt att, återigen av egoistiska och ekonomiska skäl, någon kommer att vilja betala en polis för att se till att andra inte utför "brott" mot sig själva. Det skulle dels betyda högre avgifter för det skydd en sammanslutning kan erbjuda - då de måste lägga resurser på att se till att ingen cyklar utan hjälm eller snusar, eller vad man nu kan tänkas vilja förbjuda - och dels skulle det betyda att själva beskyddet blev lidande av att skyddssammanslutningen mer och mer började syssla med sådant som inte är av försvarskaraktär. Lagar i ett anarkistiskt samhälle skulle alltså i princip gå ut på att du inte får angripa mig, och att jag inte får angripa dig. Annars skulle vi tillåtas att göra i princip vad vi vill; och ha poliskårer som skyddar dessa rättigheter från förövare.


Krig mellan poliskårer?

Det går ju inte ha flera konkurrerande poliskårer, det leder bara till att de krigar mot varandra! tänker säkert någon. Och det är en förståelig tanke, när vi ser på hur dagens poliskårer fungerar och hur dagens polismän uppför sig; men det är en risk som inte är mycket större än att Norges polis börjar kriga mot Sveriges. I ett fritt samhälle måste poliskårer nämligen konkurrera för människors stöd. De är beroende av detta stöd för att kunna fungera; drar för många tillbaka sitt stöd, och sin finansiering, av en poliskår kommer den inte att kunna klara sig, utan måste lägga ner och ersättas av ett alterntiv folket föredrar mer. Detta kommer att leda till att poliskårerna tvingas till att uppföra sig så som folket vill att de ska uppföra sig. Annars väljer de ett alternativ som gör det. På så vis pressas priserna för tjänsten ner, samtidigt som skyddet effektiviseras och makten förvinner från poliskårer och skyddssammanslutningar, och hamnar istället hos folket. För första gången i modern tid kommer alltså folket styra polisen; polisen kommer inte att styra folket. Återigen hamnar vi i egoismen - för poliskårer är det av två anledningar måste poliskårer samarbeta istället för att kriga, av helt egoistiska skäl. Dels är det vad folket föredrar, vi föredrar som så ofta redan sagt fred före krig. För det andra vill vi ha ett så bra och kostnadseffektivt försvar som möjligt; och detta uppnår poliskårerna genom att samarbeta - vilket är betydligt mer ekonomiskt rationellt än att börja kriga mot varandra. Börjar två organisationer mot all förmodan kriga, kommer de heller inte vara någon match för de samlade övriga organisationerna, som kan stoppa kriget - varefter de krigande organisationerna kommer att gå till historien, då väldigt få lär vilja stödja dessa alternativ om de visat sig kunna ta till sådana metoder. Av helt egoistiska skäl kan vi alltså säga att konkurrerande och/eller samexisterande poliskårer troligtvis inte kommer att börja kriga mot varandra.

Brottslighet under anarkismen

En av de viktigaste delarna av anarkism, liksom av all socialism, är utjämnandet av ekonomiska förhållanden; anarkismen förespråkar därför ett upphävande av alla ekonomiska monopol som borgarklassen ånjuter på arbetarnas bekostnad. Alla former av monopol ska upphävas, och resultatet är ett samhälle där arbetarens lön blir hans arbetes fulla produkt, vilken han är fri att göra som han vill med. Arbete, hellre än kapital och utsugning, som faktiskt skapar värde blir alltså som sig bör också vad som ger belöning. Att sätta stopp för utsugningen och borgarklassens kontroll över arbetarklassen har alltid varit ett av anarkismens främsta mål; friheten är inte möjlig att uppnå, om inte frihet från utsugning är möjlig att uppnå. Därmed naturligtvis inte sagt att kapitalister inte får försöka ordna företag där arbetare exploateras; men arbetare kommer helt enkelt att kunna välja mellan så många andra alternativ (arbetarkooperativ, jordbruk, egenföretagande, et.c. utan dagens inträdesbarriärer och motstånd från stat och kapital) att det vore lika ologiskt för dem att söka sig till kapitalistiska företag som det är för arbetare att i ett kapitalistiskt samhälle återgå till feodalism eller slaveri. Det finns helt enkelt bättre alternativ; och de föredras då i regel.

Det faktum att den största delen av vår brottslighet beror på ekonomiska missförhållanden innebär därför att brottsligheten troligtvis kommer att sjunka då dessa missförhållanden suddas ut. Då människor har andra alternativ väljer de ofta att inte begå brott som är ekonomiskt motiverade, och inte skada andra människor; i vetskap om att de då även blir behandlade med respekt av andra människor, samt inte riskerar bestraffning för sin brottslighet. Mycket annan brottslighet kommer även att försvinna - helt enkelt för att det inte är brottslighet längre! De brott som fortfarande är brott är våld och tvång emot andra individer; och på dessa kan de bättre och mer kostnadseffektiva poliskårerna nu satsa all sin kraft. De kan satsa på att förebygga verklig brottslighet, och leta reda på människor som skadat andra människor och kräva ersättning från dem till brottsoffret, hellre än att koncentrera sig på "brott" där "brottslingen" gör sådant han eller hon helt enkelt vill göra, men staten inte tillåter, där han eller hon i värsta fall skadar sig själv - med sin egen tillåtelse. Lysander Spooner uttryckte sig bra när han proklamerade att "laster är inte brott".


Vad händer med människor som "hamnar utanför"?

Under anarkismen finns ingen stat, och därmed inget statligt socialt skyddsnät. Detta ses av en del som att anarkismens filosofi är "sköt dig själv, skit i andra"; men det kunde inte vara mer felaktigt. Anarkismen bygger till stor del på ömsesidig hjälp; dvs frivilliga system där jag deltar för att det gynnar mig, och du deltar för att det gynnar dig - medan det i slutändan gynnar den av oss som eventuellt råkar illa ut. Man skulle alltså kunna kalla det en typ av försäkringssystem. Det är t.ex. mer lönsamt för mig att betala en liten summa varje månad eller år för att vara försäkrad att ha tillgång till vård om något skulle hända mig, än det är att jag har enorma summor pengar undanlagda på banken som jag inte kan röra, ifall något skulle inträffa. Det fungerar alltså på samma sätt som poliskårerna; jag betalar för att jag tjänar på det som individ, och resultatet - vare sig jag vill det eller inte - blir att folket i stort samtidigt tjänar på det. På så sätt kan man finansiera alla former av "försäkringsbara" tjänster; arbetslöshetskassa, sjukvård, tandvård, et.c. Vi bedrar oss själva när vi ser staten som en garant för t.ex. vård eller a-kassa; staten har aldrig velat ge folket dessa försäkringar, utan folket har kämpat sig till varje del av dem! Vårt sociala skyddsnät beror alltså inte på en god stat, utan på ett folk som kämpat för sitt eget bästa. Och folket kommer att fortsätta se till sitt eget bästa; med eller utan stat. Ett socialt skyddsnät är alltså inte beroende av staten, utan av folket.

Även om anarkismen kommer att utjämna de ekonomiska förhållandena kommer det kanske ändå att finnas människor som lever i fattigdom. Vad händer med dem om de blir sjuka, inte haft råd att vara med i programmen för ömsesidig hjälp och inte heller har råd med de sjukvårdskostnader som tillkommer då de står utanför dessa? Svaret blir människors solidaritet. De flesta människor har en inneboende empati och känner solidaritet med människor som har det svårare än de själva; människor skänker enorma summor pengar till världens fattiga och utsatta människor - på hemmaplan och på andra sidan jordklotet - utan att förvänta sig något tillbaka förutom den rättfärdiga känsla de får av att ha hjälpt någon. Verklighetens människors beteenden är alltså en indikation på att vår egoism dessutom tar sig uttryck i solidariteten; vi mår bra av att hjälpa andra. Och denna frivilliga hjälp, givet anarkismens utjämnande av ekonomiska förhållanden och avskaffandet av skattetvånget vilket ger folket mer resurser och större möjligheter att hjälpa både sig själva och andra, är antagligen mer än nog för att hjälpa de utsatta i samhället. Trots all orättvisa som stater och kapitalister över hela världen tvingar människor att leva i, kan man inte ta död på den mänskliga solidariteten; trots att vi vet att stater och kapitalister har en sådan makt att vår hjälp knappast räcker långt fortsätter vi att hjälpa andra människor. Utifrån det iakttagandet anser jag det varken vara utopiskt eller otroligt att människor med bättre ekonomiska förhållanden och utan skattetvång kommer att fortsätta donera ungefär i den utsträckning de gör idag till välgörande ändamål.

Hur tar man sig till anarkin?

Här går anarkisternas åsikter isär. Bakunin och Kropotkin förespråkade en våldsam revolution, medan Tucker och Proudhon förespråkade gradualism, att staten gradvis ersätts av fria alternativ som i den mån det går organiseras inom det existerande samhället. Att t.ex. Bakunin och Kropotkin var verksamma i envälden, och i landsflykt från dessa, bidrog säkert att de såg våldet som en nödvändig faktor i revolutionen; som Emma Goldman påpekar är anarkismens utveckling däremot beroende av hur samhället ser ut. Där det går att organisera fria alternativ utan våld är det naturligtvis önskvärt, och gradualismen föredras därför av mutualister och många andra anarkister i demokratiska system. Vi kan förändra utan våld, och bör därför göra det i så stor utstäckning det är möjligt; genom att organisera arbetarkooperativ, arbeta fackligt i anarkosyndikalistiskt influerade fackföreningar, organisera räntefria banker, alternativa valutasamarbeten, osv. För som anarkister från Proudhon via Tucker till moderna anarkister som Kevin Carson påpekar är det väldigt farligt att eftersträva anarkism "efter revolutionen"; har man inte byggt alternativ i dagens samhälle, och staten bara förfaller utan att arbetarna har alternativ till den, kommer troligtvis någon ny form av auktoritet uppstå - ofta värre än den tidigare. Det visar historien. Att lämna socialismen till "efter revolutionen" bör inte vara ett alternativ för någon efter erfarenheterna i de realsocialistiska länderna i öst.

Gör den mänskliga naturen anarkismen till en utopi?

Definitivt inte. Anarkismen bygger snarare på den mänskliga naturen. Utifrån att analysera mänskligt beteende genom bland annat statsvetenskapen, samhällsvetenskapen och nationalekonomin är anarkismen ett unik politisk frihetstanke; tanken att vi kan och bör organisera samhället utifrån hur vi själva vill leva. Anarkismen innebär inte laglöshet, inte terror och inte kaos. Den innebär spontan ordning. Anarkismen innebär inte som alla andra ideologier att ett förtryck ska ersättas mot ett annat, utan att alla former av förtryck försvinner. Anarkister vill inte ha makten, de vill göra sig av med den och ge makten över sig själv till varje individ. Anarkismen förutsätter inte att människor sätter andra före sig själv, den utgår ifrån vetskapen om att vi sätter oss själva främst, och därefter bryr oss om andra. Just från att vi tänker egoistiskt, och vill vårt eget bästa, utgår teorierna om ömsesidig hjälp och organisation för frihetens försvar. Innerst inne föredrar nog de flesta att vara sina egna härskare, hellre än att ha en försvinnande liten chans att själv styra över andra, men med all sannolikhet istället själv bli styrd.

Anarkismen är möjlig om folket vill det. Vi behöver inte förändras ett dugg, mer än att mer kritiskt börja ifrågasätta auktoriteten; den mänskliga naturen så som den existerar idag är allt anarkismen behöver.

Mutualismen och syndikalismen

Vilket förhållande har mutualismen haft med den största anarkistiska strömningen i Sverige, anarkosyndikalismen? I Sveriges syndikalistiska fackförening SAC har det funnits två stora strömningar; en mutualistisk och kooperatistisk, och en kommunistisk. Från början var de flesta stora syndikalisterna inspirerade av såväl anarkismen som kommunismen, vilket märks tydligt i böcker skrivna av t.ex. Frans Severin. Man skiljer då mellan anarkism och syndikalism, och placerar dem båda i det "frihetligt socialistiska" lägret tillsammans med rådskommunism och gillesocialism; och man tar redan då tydligt avstånd från alla former av auktoritär kommunism. Vad man förespråkar är ett federativt samhälle, klart inspirerat av Proudhons federalism, där den minsta enheten är individen; äganderätten till produktionsmedlen ska däremot inte tillfalla arbetarna, utan "samhället" (med vilket man menar den syndikalistiska federationen) - arbetarna ska däremot ges bruksrätt till sina fabriker, och bönderna bruksrätt till sin jord. Vad man har är alltså ett hopkok av kommunism och anarkism, av stat och icke-stat, där staten i sin nuvarande form visserligen avskaffas, men ersätts av federationen som fungerar som en decentraliserad och direktdemokratisk stat styrd nerifrån och upp.

Tidigt börjar man däremot märka av en annan strömning; nämligen den som faktiskt vill ge äganderätten av produktionsmedlen till arbetarna själv, inte till någon centralorganisation, och som även vill tillåta att människor organiserar sig på det sätt de själva tycker är bäst. Detta uttrycks senare i klartext i broschyren "Vad vill syndikalisterna?" från 1963:
"Betecknande för den frihetliga syndikalismens pluralistiska inställning är dess förståelse och sympati för andra fria produktionsformer, såsom enskild företagsamhet utan lejd arbetskraft, "samhällsföretag utan ägare" á la Wigforss och konsumentkooperation."



Vad vi har är alltså en kommunistisk inriktning, och en anarkistisk eller mutualistisk. Den riktiga motsättningen mellan dessa inriktningar dök upp på 50-talet, i och med att SAC började bli mer och mer mutualistiskt, anarkistiskt och kooperatistiskt, och allt mer började lämna de kommunistiska idéerna. Kommunismens störste försvarare hette Rudolf Holmö, och var en gammal syndikalist som 1923 lämnade SAC för Socialdemokraterna, för att 1950 återvända för att försöka få SAC att lämna anarkismen och omfamna kommunismen (konflikten handlade även om t.ex. antimilitarism och andra frågor, men dessa behandlas inte i denna artikel). Det blev en hätsk debatt om vilken väg man skulle välja, och Holmö menade att anarkismen var fel väg. I "Förhållandet mellan syndikalism & anarkism" skriver han om anarkismen att:
"Denna anarkism, vilken stödjer sig på de från samhällssynpunkt hopplöst orimliga "idéer" som emanerar från Proudhon, Landauer, Malatesta och Nettlau, har inte blott bringat den syndikalistiska rörelsen i vanrykte utan utgjort det gift genom vilket den bragts i upplösning. Genom detta gift har rörelsen i vissa länder, exempelvis i Tyskland och Holland, fullständigt utplånats och i andra länder trasats sönder till en obetydlighet och gjort att den avstängt sig för anslutning från andra än det fåtal anarkister, som är så naiva att de tror sig ha något att lära av Proudhon, Landauer och Nettlau. Andra, som tillhör SAC och inte reagerat mot den nyorientering rörelsen blivit offer för visar därmed, att de inte haft någon aning vad det är fråga om i konspiratorns och hans medhjälpares operationer inom den syndikalistiska rörelsen."

Han menar att:

"Till den grupp av anarkistiska riktningar, som är oförenliga med syndikalismen hör:

1. Den amorfa anarkien representerad av bl a Andrea Costa (under hans yngre år) och Hans Ryner. De amorfistiska anarkisterna avvisar varje åskådning, varje bestämd attityd, varje gemensam nämnare, ja t o m varje definition av ordens innebörd. I den är värdenihilismen (intet äger något värde) och fientligheten till alla bestämningar, normer och samlevnadsregler driven till sina yttersta konsekvenser.
[...]
2. Den individualistiska anarkismen grundar sig på men begränsar sig också till en enda bestämmande princip: den enskildes förmåga till individuell självhävdelse, utan någon hänsyn till det sätt varpå den enskilde själv hävdar sig. Den saken tillkommer det uteslutande den enskilde själv att avgöra.
[...]

3. Den mutualistiska anarkismen med Proudhon som främste målsman innebär i grund och botten ingenting annat än att de enskilda företagarna och mindre bolags- eller andelsföretag, som inte kunde sörja för avyttringen av sina produkter genom egna organ, skulle befria sig från mellanhänder som parasiterade på distributionen av deras produkter, genom att organisera gemensamma varubanker genom vilka de kunde byta och avyttra sina produkter. På detta sätt skulle de avhända mellanhänderna profiten och som producentkooperatörerna brukar säga - "kamma in den själva". Det var denna "ömsesidighet" i varuutbytet Proudhon kallade "mutualism".
[...]
4. Den kollektivistiska anarkismen räknade åren före Pariserkommunen
Bakunin som sin huvudman.
[...]
5. Den fria kommunismen räknar Malatesta som främste målsman med Max Nettlau som förste drabant, blott med den skillnaden att Nettlau, senare supplerad av Rudolf Rocker, Augustin Souchy, Diego de Santillan, José Pradas, Albert de Jong, Helmut Rüdiger och (sedan 1944) Albert Jensen och många andra"

Han menar däremot att Kropotkins anarkism är tillräckligt kommunistisk för att accepteras av syndikalister (men, anmärkningsvärt, inte Malatestas), då han är under intrycket att hans anarkokommunism skulle innebära tvångskommunism; vilket är en uppfattning jag inte delar, om man utgår från Kropotkins egna verk (se tidigare inlägg om detta).

På den "andra sidan", den anarkistiska, har vi vid den här tiden syndikalister som Albert Jensen, Folke Fridell och Helmot Rüdiger i SAC, som förespråkar arbetarnas äganderätt till produktionsmedlen och till sitt arbetes frukter, och rätten att organisera sig på vilket sätt man vill - men förespråkar som alla syndikalister en federation av arbetare organiserade i en syndikalistisk fackförening som gemensamt styr produktionen. Deras "utopi" är alltså fria producentkooperativ som genom frivilliga kontrakt producerar och planerar sin produktion tillsammans med varandra i en gemensam federation - den industriella demokratin. Detta kallade de "frihetlig syndikalism" eller "anarkosyndikalism", för att skilja sig från den tvångssyndikalism som förespråkades av t.ex. Holmö. Folke Fridell beskriver den frihetliga syndikalismen i "Syndikalismen" från 1946:

"Den syndikalistiska rörelsen ser sitt mål i socialismen. ... Med socialismen avser då syndikalismen klassamhällets avskaffande och ett på jämlikhet grundat fritt samarbete mellan individerna. Trots att syndikalismen alltså omfattar ett klart och distinkt socialistiskt program betraktas rörelsen av många som en från socialistsik allmänväg separerande ideologi.
[...]

Syndikalismen är ... kritisk mot statsdirigerad eller statsägd produktion. Detta av två anledningar. Dels hyser man den uppfattningen att statsdrift leder till nationalisering och därmed till nationalism, dels tror man att avståndet mellan den bestämmande parten - staten - och statsmedborgaren - den enskilde arbetaren - blir så skrämmande stort, att tillräckligt inflytande eller verklig trivselkänsla inte är möjlig. ... Av de tre alternativ som står till buds - kapitalistisk, förstatligad eller kooperativ - föredrar syndikalismen koopererandets. Syndikalismen är helt lierad med koopererandets linje"


Folke Fridell

Arwid Lund skriver i den syndikalistiska tidningen Direkt Aktion (nr 21) om den här tiden i SAC att:
"Folke Fridell var den som ivrigast försvarade och framhävde producentkooperativens positiva funktion. Den klassiska syndikalistiska tanken - framförd av Albert Jensen i boken Socialiseringen och av Frans Severin i boken Arbetarnas övertagande av produktionen (båda skrivna på 1920-talet) - att arbetarna på ett företag bara fick förvaltningsrätten medan äganderätten förbehölls samhället i stort, mjukades upp rejält i denna debatt. ... Längst gick som vanligt Rüdiger med sina tankar om det pluralistiska ägandet, som även innefattade privat ägande. Influenserna kan enligt mig förutom från de tyska anarkisterna (se D.A. nr. 9) också spåras från den krossade sociala revolutionen i Spanien, som innehöll såväl samarbete mellan olika politiska riktningar som olika, parallella former av ägande."

Vinnande ur konflikten gick de mer anarkistiskt influerade "frihetliga syndikalisterna", och Holmö uteslöts från Stockholms LS och SAC. Än idag finns inom SAC däremot många olika ideologiska strömingar, med allt från marxistiskt influerade kommunister till mutualistiska anarkister. Men det är också som sig bör, då SAC inte är - eller någonsin har varit - en dogmatisk, eller ens främst ideologisk, organisation; utan en organisation som sätter handling före teori, och vars mål är att organisera arbetare i en gemensam fackförening. Denna artikel var enbart menad att ge en liten inblick i de olika strömningarna inom organisationen som historiskt förekommit, och en inblick i det lilla inflytande mutualismen och anarkismen faktiskt haft i Sverige.

Är anarkokommunism riktig anarkism?

Svaret är naturligtvis ett rungande "ja". Men många är de "anarko"kommunister och social"anarkister" som menar att de är anarkister samtidigt som de vill tvinga alla människor in i ett kommunistiskt eller kollektivistiskt produktions- och distributionssätt. Jag vill mena att dessa människor inte är anarkister över huvud taget, då de förespråkar en stat som avgör vad alla måste syssla med -- de är helt enkelt kommunister, och borde skippa adjektivet "anarko-" helt och hållet. Som belägg för detta citerar jag ett antal väldigt inflytelserika socialanarkistiska och anarkokommunistiska tänkare själva. Fet text är gjord av mig, för att ytterligare trycka på just dessa delar av citaten. Min poäng med detta inlägg är alltså att visa på att det enda som skiljer en individualanarkist eller mutualist från en verklig anarkokommunist eller anarkokollektivist är att de tror på olika lösningar under anarkismen. Inte att de tror på olika former av anarki; eller till och med definierar anarki, dvs frånvaron av tvång, på olika sätt. För det gör de inte; anarki är frånvaron av tvång, och varje individs rätt att producera och organisera sig som hon vill -- upphävandet av äganderätten (för produkterna av individens egna arbete) hör inte dit, utan innebär nödvändigtvis ett förtryck; ifall det inte är ett resultat av frivilliga överenskommelser mellan individer (dvs verklig anarkokommunism). För den "anarko"kommunist som vid det här laget inte håller med mig, låter jag citaten från anarkokommunistiska och socialanarkistiska tänkare får tala för sig själva:


Emma Goldman

Goldman skriver i "Anarchism and Other Essays" (1910):
That being the ideal of Anarchism, its economic arrangements must consist of voluntary productive and distributive associations, gradually developing into free communism, as the best means of producing with the least waste of human energy. Anarchism, however, also recognizes the right of the individual, or numbers of individuals, to arrange at all times for other forms of work, in harmony with their tastes and desires.


Errico Malatesta

Malatesta skriver i en artikel publicerad i "Umanità Nova", 18 april 1922, tydligt att:
Tvångskommunismen skulle bli det mest förhatliga tyranni, som den mänskliga anden kan tänka sig. Och den fria och frivilliga kommunismen är en ironi, om icke rätten och möjligheten finns, att leva i en annan regim, en kollektivistisk, mutualistisk, individualistisk eller vilken man vill, ständigt under betingelsen, att man ingen undertrycker eller utsuger.

I en annan artikel från samma tidning, utgiven i februari 1919, skriver han:

Vi äro anarkister, anarkister i ordets egentliga betydelse. Det innebär, att vi vilja tillintetgöra den sociala ordning, under vilken människorna utsuga och undertrycka varandra [...] I vilken konkret form detta efterlängtade liv i frihet och välstånd för alla skall taga sig uttryck, kan ingen med bestämdhet angiva. Framförallt kan ingen, som är anarkist, påtvinga andra den form som han anser vara den bästa. Det enda medlet till att upptäcka det bästa är friheten, frihet till sammanslutning, frihet till experiment, fullständig frihet utan andra gränser än andras lika stora frihet.

Det finns bland anarkisterna sådana, som älska att kalla sig kommunister eller kollektivister eller individualister eller något annat. Ofta är detta en fråga om ord, vilka tolkas olika och döljer en principiell likhet i strävandena. Ibland gäller det blott teorier, hypoteser, genom vilka man på sitt sätt förklarar och rättfärdigar slutledningar, vilka praktiskt taget äro identiska.

1920 skriver han:
Hur ofta skola vi åter upprepa, att vi icke vill påtvinga någon någonting, att vi varken anse det för möjligt eller önskvärt att med våld genomföra det, som för andra är bäst, och att vi blott önska, att ingen påtvingar oss sin vilja, att ingen är i stånd att påtvinga andra en form av samhälleligt liv, som de icke ha fritt accepterat?

I ett svar till artikeln "Individualism och Anarkism" av Adamas (1924) skriver han:
Morally, anarchism is sufficient unto itself; but to be translated into facts it needs concrete forms of material life, and it is the preference for one or other form which differentiates the various anarchist schools of thought. In the anarchist milieu, communism, individualism, collectivism, mutualism and all the intermediate and eclectic programmes are simply the ways considered best for achieving freedom and solidarity in economic life; the ways believed to correspond more closely with justice and freedom for the distribution of the means of production and the products of labour among men.
[...]
Therefore we remain communist in our sentiment and aspiration, but we want to leave freedom of action to the experimentation of all ways of life that can be imagined and desired. For us, it is necessary and sufficient that everyone have complete freedom, and nobody can monopolize the means of production and live on someone else's work.

Malatesta skriver även i en artikel ur "The Anarchist Revolution: Polemical Articles 1924-1931":
Probably all possible forms of ownership, use of the means of production and all forms of distribution will be experimented with simultaneously in the same or other locations, and they will be merged together and adapted in various ways until practical experience identifies the best form or forms.
och:
for real freedom, that is Anarchy, to exist, there has to be the possibility of choice, and that everyone can arrange their lives to suit themselves, whether on communist or individualist lines, or some mixture of both.


Peter Kropotkin

Kropotkin skriver i "Anarchism : Its Philosophy and Ideal" (1896):

[Anarchism] seeks to establish a certain harmonious compatibility in its midst - not by subjecting all its members to an authority that is fictitiously supposed to represent society, not by trying to establish uniformity, but by urging all men to develop free initiative, free action, free association.

It seeks the most complete development of individuality combined with the highest development of voluntary association in all its aspects, in all possible degrees, for all imaginable aims; ever changing, ever modified associations which carry in themselves the elements of their durability and constantly assume new forms which answer best to the multiple aspirations of all.


Det är även tydligt, från "The Conquest of Bread" (1892), att den som vill hålla sig utanför det kommunistiska samarbetet skall vara fri att göra så ifall denne så önskar:
[I]f it does not please you, go and look for other conditions else where in the wide world, or else seek adherents and organize with them on novel principles. We prefer our own.

Han menar även, i samma bok, att man inte ska tvinga människor som själva brukar sin jord - genom principen om besittning och bruk - att lämna ifrån sig sin egendom till kommunisterna. Man ska istället helt enkelt erbjuda dessa att delta i det kommunistiska samarbetet, och vill de inte vara med bör de låtas leva som de vill med sin egen egendom:
Let the towns send no more inspectors to the villages [...] to convey to the peasant orders to take his produce to this place or that, but let them send friendly embassies to the country-folk and bid them in brotherly fashion: "Bring us your produce, and take from our stores and shops all the manufactured articles you please." Then provisions would pour in on every side. The peasant would only withhold what he needed for his own use, and would send the rest into the cities, feeling for the frst time in the course of history that these toiling townsfolk were his comrades--his brethren, and not his exploiters.

Iain McKay (Anarchist FAQ) förklarar ännu tydligare Kropotkins position:
Communist-anarchism is voluntary communism, communism from free choice. [...] Communist-anarchism is about convincing working people that their interests would be best served by sharing that product freely with the rest of communist society. It is not about forcing people to become communists, rather it is about convincing them of the validity of communist-anarchism. That is the point of the "Conquest of Bread", to show that communism is the best means of maximising individual liberty and production. It is for this reason that communism is based on workers' control while rejecting the free market. The communist-anarchist commune is a voluntary association, in other words.
[...]
This in no way contradicts the abolition of private property, because occupancy and use is directly opposed to private property (in the capitalist sense). Therefore, in a free communist society individuals who reject communism can use whatever land and other resources as they wish (and can use personally), exchange with others, and so on because they are not part of that society. That is why it is called "free communism" and why Kropotkin contrasted it to authoritarian or state communism.


Mikhail Bakunin

Bakunin, som visserligen var kollektivist och inte kommunist (och alltså trodde på frivilligt gemensamt ägande av produktionsmedel, men inte av personliga ägodelar), skriver i "Statism and Anarchy" (1873) mot Marx och andra förespråkare av statskommunism att:
They insist that only dictatorship (of course their own) can create freedom for the people. We reply that all dictatorship has no objective other than self-perpetuation, and that slavery is all it can generate and instill in the people who suffer it. Freedom can be created only by freedom, by a total rebellion of the people, and by a voluntary organization of the people from the bottom up.

I "Marx - Socialismens Bismarck", som gavs ut på svenska av SAC:s studieråd på 60-talet och var en samling av några av Bakunins marxistkritiska texter, förkastar Bakunin igen statssocialismen som Marx förespråkar, och skriver istället om hur den anarkistiska socialismen bör se ut:

Det första ordet i denna frigörelse kan inte vara något annat än "frihet" - inte den politiska och borgerliga frihet, som Marx och hans anhängare är så tillgivna och som de rekommenderar som det första erövringsobjektet utan den stora mänskliga frihet, som i det den förstör alla de dogmatiska, metafysiska, politiska och juridiska bojor som i dag fjättrar oss alla kommer att skänka kollektiv såväl som individer full självstyrelse i deras handlanden och i deras utveckling, när en gång för alla allt vad inspektörer, ledare och övervakare heter, har avskaffats! Det andra frigörelseordet är "solidaritet" men inte den marxistiska solidariteten uppifrån och ner, där en regering antingen genom knep eller maktutövning tilltvingar sig folkets solidaritet; inte den solidariteten som förnekar varje människas frihet och som på grund därav inte är någonting annat än en lögn, som innebär slaveri - utan den solidaritet som tvärtom är bekräftelsen på och förverkligandet av varje frihet och som sitt upphov inte har någon politisk lag utan är innefattad i människans kollektiva natur, enligt vilken ingen människa är fri, om inte alla som omger henne och som direkt eller indirekt det allra minsta påverkar hennes liv också är fria.

 
Vad som förespråkas är alltså inget tvång över huvud taget; utan Bakunin menar att människan, given full frihet, kommer att uppskatta det kollektivistiska samhället - och därmed helt enkelt välja det; inte bli tvingad in i det.


Johann Most

Most, som verkat lite velande mellan anarkism och statskommunism (som vi sett prov på tidigare i hans "The Beast of Property") har i alla fall i perioder av sitt liv sannerligen varit genuin anarkist. Detta ger han exempel på i sin text "Anarchist Communism" (1889) där han skriver:

The greatest stumbling block to anarchism among the non-anarchist socialists, which causes much of the discord, is the "free contract." Yet one need not put oneself into a different world- neither Mars nor in Utopia- to see how the free contract would work. Take, for example, the International Postal Union.
[...]
"free contract" works -- because, since every breach of promise carries with it damage to the breacher, it behooves every contracting party not to violate the contract. If irregularities arise, conferences agree on adjustments. This institution, a model for free association, is not an isolated example. People who have little else in common form groups, trusts, and pools -- organizations musical, gymnastic, commercial, protective, educational, and political; and associations for the advancement of arts and science -- in all countries, despite contradictory natures of the parties, and despite the fact that the parties cannot be forced to fulfill the agreements. Everything done in these agreements is done because of advantage to each member.

[...]

In a society of the free and equal there can be nothing but the free contract; cooperation by force violates freedom and equality.


Jag skulle alltså vilja påstå att det inte finns någon anledning för människor som vill tvinga alla in i det ena eller det andra systemet att kalla sig för anarkister; och när man läser de tänkare, vars tankar "anarko"kommunister och social"anarkister" ofta påstår sig företräda, visar det sig helt enkelt att dessa troligtvis inte läst deras böcker -- eller i så fall inte läst dem speciellt noga. För dessa människor var verkligen anarkokommunister och/eller socialanarkister; de trodde på individens frihet och människors rätt att själva välja om de vill vara med i ett kommunistiskt/kollektivistiskt samarbete eller inte. De ville inte tvinga alla människor att rätta sig efter deras åsikter, så som många av dagens kollektivistiska och kommunistiska "anarkister" vill. Deras personliga åsikt att fullständig frihet inte går att uppnå utan kommunism bör inte förväxlas med att de därför vill tvinga alla in i kommunismen; det är ju just deras personliga åsikt, och de erkänner andras rätt att inte hålla med dem; precis som Benjamin Tuckers personliga övertygelse att ränta och profit är stöld inte innebär att han vill förbjuda ränta eller profit. Och det är precis vad som gör dem till anarkister. Som Malatesta skrev ligger det för de anarkistiska kommunisterna till så att:
We remain communist in our sentiment and aspiration, but we want to leave freedom of action to the experimentation of all ways of life that can be imagined and desired.

Anarkism är alltså anarkism - den som vill tvinga någon att leva på ett visst sätt är helt enkelt inte anarkist. Vill någon tvinga alla att leva just kommunistiskt är denne således kommunist, inte anarkokommunist; hur mycket han än må gilla benämningen.


Mutualism, socialism och liberalism

Många, speciellt statssocialister, har problem med att se skillnad på mutualismens vurmande för anarki, och liberalismens frihetsargument. Vad finns för skillnader mellan mutualism och liberalism? På det strikt ideologiska planet finns faktiskt inga större skillnader; förutom att mutualismen också förespråkar klassiskt socialistiska lösningar som arbetarkooperativ och ett upphävande av det exploaterande klassamhället -- de stora skillnaderna finns istället i hur ledord som frihet och jämlikhet faktiskt tolkas, och hur man vill förändra samhället.



Historia

Mycket har hänt i politiken vilket lett till att olika strömningar allierat sig med andra, och tagit avstånd från tidigare allierade. Liberalismen uppstod som en progressiv ideologi som försökte förändra samhället åt ett frihetligt håll -- den största fienden var från början konservatismen. Detta var, i "modern" tid, den första politiska vänstern. Socialister och liberaler stod tillsammans på vänstersidan mot konservatismen, t.ex. när de båda kämpade för allmän och lika rösträtt och könens lika värde. Socialismen kom däremot att mer och mer bli statssocialism, företrädd av socialdemokrater och kommunister, och var något som liberaler inte kunde identifiera sig med. Att uppnå frihet genom tvång var något liberaler tyckte lät lika konstigt som anarkisterna gör. Allt eftersom socialisterna mer och mer började ställa sig i de auktoritära leden behövde därför liberalerna nya bundsförvanter; vilka ironiskt nog blev de konservativa som liberalismen skapats som ett motstånd till.

Detta är hur situationen ser ut idag. De största socialistiska inriktningarna förespråkar en stark stat och ett auktoritärt samhälle, medan de största liberala grupperna allierat sig med konservatismen -- och förespråkar också en stark stat och ett auktoritärt samhälle! Friheten, som de båda ideologierna skapades för att uppnå, har skjutits upp på obestämd tid hos både statssocialister och konservativa liberaler.



"Vulgär liberalism"

Detta har lett till att socialister ofta uppfattar liberala argument som något negativt, då liberalerna är "fienden". Detta vill jag mena är ett misstag; då det inte är liberalernas värdegrund som är negativ -- frihet och jämlikhet är något som varje socialist bör stå upp för -- utan tvärtom det faktum att liberalerna inte konsekvent härleder sin ideologi från den värdegrund de säger sig representera. När anarkisten Benjamin Tucker redan på 1800-talet "kritiserades" för att enbart vara en "konsekvent liberal" svarade han på "kritiken" genom att mena att det ungefär är vad man skulle kunna sammanfatta anarkismen som. "Konsekvent liberalism". För problemet med liberalerna är inte deras värdegrund; utan just att de inte konsekvent eftersträvar frihet och jämlikhet. De använder fina ord som frihet och jämlikhet för att gynna andra intressen.

I modern tid har mutualisten Kevin A. Carson gett detta fenomen namnet "vulgär libertarianism", vilket vi även för en bredare grupp skulle kunna kalla vulgär liberalism. Man väljer och plockar ut de frihetsargument och de jämlikhetsargument som passar för att bevara samhället som det är, gynna stora kapitalintressen och skaffa sig politisk makt; men man väljer att ignorera både friheten och jämlikheten där de inte passar lika bra. Vi kan ta sweatshops i utvecklingsländer som exempel. Många är de liberaler som hyllar storföretagen till skyarna och menar att de gör världens godaste gärning när de exploaterar tredje världens folk genom att tvinga dem arbeta under näst intill slavliknande förhållanden. Och visst har de rätt i att situationen skulle vara värre för dessa människor om företagen inte erbjöd dem arbete; allt annat lika. Här har vi den viktigaste delen som gör detta argument vulgärt -- allt annat lika.

För vad dessa liberaler bekvämt väljer att inte berätta är att industriländernas storföretag är just de bovar som gjort tredje världens folk beroende av att samma företag kommer in och "hjälper" dem! Detta har man gjort på många sätt. Ett uppenbart historiskt faktum är ju den koloniala historia som finns, där många utvecklingsländer varit direkt ockuperade av de länder som idag är industriländer. Mer direkta faktorer är t.ex. hur patentlagstiftningen fungerar. Faktum är att en undersökning från 70-talet visade att 84% av alla patent i tredje världen var ägda av utländska företag; och att mindre än 5% av dessa faktiskt användes i produktionen! (Carson, "Studies in Mutualist Political Economy", kapitel 5.C.). Genom att äga patent, men inte använda dem, förhindrar man effektivt att entreprenörer i tredje världen kan utveckla egen produktion. Det är även ett välkänt faktum att ett företags enda uppgift är att leverera vinst till sina aktieägare; och därför kämpar de naturligtvis emot varje åtgärd som skulle göra att arbetarna i tredje världen får ett alternativ till deras sweatshops. I Nigeria samarbetade t.ex. Shell med militärdiktaturen och gav dem ekonomisk hjälp, för att motverka att arbetarna bildade fackföreningar och skapade alternativ till att arbeta hos dem. I Kina lobbar massvis med företag för att regeringen inte ska göra samhället friare och ge arbetarna större rättigheter (i motsats till vad industriländernas regeringar säger sig vilja), et.c. Carson leder vulgärliberalerna rätt när han skriver att: "Sweatshops är inte det enda alternativet till ingenting alls. De är snarare beroende av att man genom tvång stänger av andra alternativ."

Och så ser skillnaden mellan mutualister och liberaler i regel ut; detta var enbart ett exempel av många för att illustrera denna skillnad. Medan mutualister säger "frihet och jämlikhet", och menar just "frihet och jämlikhet", säger liberaler "frihet och jämlikhet", men menar i regel "frihet... för storföretag att göra vad de vill och exploatera hela planeten". Man försvarar sedan deras agerande genom att framställa det som något positivt -- vilket det också ofta är, ifall man bara berättar delar av historien. Att storföretag ger arbetstillfällen i tredje världen är givetvis positivt. Att de å andra sidan också är skyldiga för att sätta dessa länder i en position där folket måste arbeta för slavlöner gör dem genast mindre sympatiska. Att någon hjälper någon annan att resa sig är ju en god gärning; när man i hela bilden ser att samme man däremot puttat omkull mannen som behöver hjälp upp -- och fortsätter putta omkull honom om och om igen för att för att kontinuerligt kunna "erbjuda sin hjälp" är det svårt att se detta som någon vidare god gärning. Det bästa vore att sluta putta omkull den andre mannen, och låta honom gå dit han vill. Det bästa alternativet för tredje världen är inte sweatshops; det bästa alternativet vore att upphäva patenten och låta folket producera fritt, medan man ger tillbaka bruksjorden till de människor som brukar den (hellre än att den finns kvar hos dem som tagit den av dem med våld). Det är det mutualistiska alternativet.

Den ursinnige liberalen som tänker säga "men de svälter ju ihjäl utan sweatshops!" kan lugna sig; jag håller, återigen (detta verkar inte kunna poängteras nog för många nyliberaler), med om att sweatshops är bättre än ingenting -- men det inte är de enda två alternativen, som liberaler ofta vill få det att framstå som. Om vi jämför det med Stalins arbetsläger i Gulag, kan vi ju säga att det naturligtvis är bättre att Stalin ger mat till sina politiska fånger, än att han inte ger dem någon mat -- allt annat lika. Det bästa vore ju däremot om han släppte dem fria, och slutade exploatera dem. Och här har Stalin och storföretagen samma position -- de har satt människorna i den sits de sitter i, och utnyttjar nu positionen. Men ser man helt historielöst på saken ser det givetvis väldigt snällt ut att Stalin ger människor mat, och att företagen erbjuder människor arbete.


Skillnader mellan liberalism och mutualism?

Vad skulle vi då säga att skillnaden mellan liberalism och mutualism är? Den största skillnaden är att mutualismen på många sätt är vad liberalismen utger sig för att vara. Och statssocialister kommer antagligen alltid att hänga upp sig på detta; då de är så fast övertygade om att liberalismen är fienden, att de till och med ger en negativ mening till ord som frihet och jämlikhet. Det har hos många statssocialister övergått från att vara ett ogillande av liberalismen för att de inte förespråkar den frihet de säger sig stå för, till att bli ett genuint ogillande av friheten själv -- för att "liberalerna står för den". Så pass förvirrad är tyvärr stora delar av dagens statssocialism. Anarkosocialismen står däremot fast vid de "liberala" idealen, och förespråkar -- liksom praktiskt taget all socialism en gång gjorde -- friheten och jämlikheten. På riktigt. Och det kan också sägas vara den största skillnaden mellan mutualismen och liberalismen.

Mutualister förespråkar alltså ett samhälle som är fritt. Fritt från alla typer av tvång; från jordägande baserat på statsprivilegium, från valutamonopol, från patent och upphovsrätter, från religionstvång, från tullar -- och från staten över huvud taget. Liberaler förespråkar i regel ett samhälle som är fritt när det gynnar stora kapitalintressen. De förespråkar ett jordägande baserat på statsprivilegium för att maktbalansen inte ska brytas och bönder blir självständiga; de förespråkar ett valutamonopol för att kapitalister genom monetär valuta ska kunna fortsätta suga ut låntagare; de förespråkar patent och upphovsrätter för att uppfinningar ska hållas kvar i kapitalisternas händer och inte utsättas för fri konkurrens; et.c. De förespråkar helt enkelt frihet där det passar deras sak -- och tvång när frihet inte passar. Allt för att behålla status quo, och för att klassamhället och exploateringen ska överleva. Resultatet av skillnaderna mellan ideologierna är alltså att mutualismen konsekvent ställer sig på frihetens, jämlikhetens och proletariatets sida; medan liberalismen velande ställer sig på borgarklassens sida, för klassamhällets bevarande.

Kontraktsfriheten - är mutualism tjuvarnas filosofi?

Jag satt och läste lite olika kortare texter på den fräna webben och kom över högerliberalen George Reismans text Mutualism: A Philosophy for Thieves eller "Mutualism: En Filosofi för Tjuvar", som jag läst någon gång förut men inte lagt någon vidare vikt på eftersom den är ett så desperat greppande efter halmstån att den inte riktigt kan ses som verklig kritik, enligt mig själv då; utan snarare ett ideologiskt påhopp från höger. Nu blev jag däremot sugen på att svara ändå, på grund av den tilltro högerlibertarianer verkar ha till den, då de ofta rekommenderar den för mig när de diskuterar mutualism, och citerar den utan till synes egen tankeverksamhet. Texten är en kritik mot mutualism i allmänhet, och mutualisten Kevin A. Carson i synnerlighet. Reisman menar att mutualismen är tjuvarnas filosofi för att den inte erkänner landäganderätt genom privilegietitlar; utan menar att besittning och bruk är nödvändigt för att land ska anses i någons ägo (eller rättare sagt besittning). Reisman menar även att mutualismen är emot kontraktsfriheten. Han skriver:

"Anta att den första ägaren och den blivande andra ägaren ömsesidigt kommer överens om ett hyreskontrakt på jorden. Enligt Carson, kommer den andra ägaren så fort han tagit landet i besittning och börjat använda det, vara den legitima ägaren.
[...]
Här finns det ett ömsesidigt och frivilligt överenskommet hyreskontrakt, men efter att ha tagit besittning bestämmer sig den nye ockupanten att han är den nye ägaren och inte vill betala någon "avgift till frånvarande jordägare", vilket Carson tycker är hans absoluta rätt att bestämma. Har han inte tagit en annan mans legitima egendom och vägrar nu att betala för den? Och, efter att ha tagit den, och både vägrat betala för den och att ge tillbaka den, stjäl han då inte denna egendom?"


Det enkla svaret är helt enkelt "nej". Då ägande bestäms av besittning och bruk, är inte jorden en frånvarande jordägares legitima egendom; utan brukarens legitima egendom. Och då läget ser ut på det här sättet är det inget som helst brott för den nye ägaren att sluta betala den gamle, då kontraktet kan brytas utan att det ska anses som att något blivit stulet. För detta behöver Reisman inte se längre än till Murray N. Rothbard, som var verksam vid Mises-institutet precis som Reisman, och hans text "The Right to Self-Defence" eller "Rätten till Självförsvar". Rothbard menar där att kontrakt fritt kan brytas, ifall de innebär att en part får något av det medan den andre inte får något i gengäld. Parten som inte får något av kontraktet kan därför bryta det (eller för all del parten som tjänar på det, men det är mer otroligt), utan att ha bestulit den andra individen någonting alls. Går jag t.ex. med på att sälja en bil till dig för 10 000 kronor, och jag ger dig bilen medan du inte ger mig pengarna har du bestulit mig på 10 000 kronor. Du måste ge mig pengarna, eller bilen tillbaka, för att ha fullföljt din del av kontraktet. I ett fall där jag däremot inte får något av dig, t.ex. om jag säger att om två veckor ska du få en öl av mig, och jag bryter detta kontrakt har jag inte gjort något fel (mer än ett moraliskt fel genom att bryta mitt ord) - jag har inte stulit något av dig, utan bara bestämt mig för att inte ge dig något jag lovat dig tidigare. Rothbard skriver:

"Det är inte lagens rätta plats att hålla människor sanningstalande eller att tvinga dem hålla sina löften. Det är lagens sak att skydda människor och deras egendom från våldsamt anfall, från ofredande eller beslagtagande av deras egendom utan deras tillstånd. För att ta det ännu längre - att säga, till exempel, att blott löften är saker som man kan påtvingas att fullfölja - är att göra en oberättigad fetish av "kontrakt" medan man glömmer varför vissa av dem går att påtvinga folk att följa: i försvar av legitima äganderättigheter."

I ett samhälle där äganderätt över land baseras på besittning och bruk, är det därför ingen stöld om en individ slutar betala ett hyreskontrakt på marken han nu genom sin besittning och sitt bruk äger; detta är bara ett brutet löfte om att betala för något den andre inte längre äger; dvs ett kontrakt där en part betalar men inte får något i gengäld. Därför är hyreskontrakt på jord, och därigenom de orättvisor i samhället frånvarande jordägande skapar, något utav en omöjlighet under mutualism. Detta är däremot en av poängerna med mutualism, och knappast något negativt. Det är en av de grundläggande förändringar i samhället som tar oss ifrån ett monopolbaserat kapitalistiskt system, där någon kan sägas äga jord bara för att han påstår sig äga jorden och har en stat som med våldsmonopol backar upp honom, snarare än faktiskt ägande baserat på att man faktiskt brukar jorden i fråga (för mer angående detta se mitt tidigare inlägg "Landäganderätt - jordfrågan").

Detta gör däremot inte att brukare av jord måste gå lottlösa när de bestämmer sig för att inte längre bruka jorden i fråga. De kan mycket väl sälja jorden till näste brukare, helt enkelt genom att skapa ett kontrakt där näste brukare skriver under att han betalar så och så mycket pengar som en engångsavgift för att ta över rätten till jorden. Betalar han inte detta har han stulit rätten till den, då kontraktet skrevs före överlåtandet av jorden och hans besittning och bruk gett honom rätten enbart under förutsättningarna för avgiftens betalning; annars måste han lämna tillbaka jorden. Detta ger den förste brukaren lön för hans arbete med att förbättra jorden, samtidigt som det omöjliggör kontinuerlig utsugning av den andre brukaren.

Det kanske kan verka som om en engångsavgift och ett hyreskontrakt är i stort sett samma sak, och brytandet av det ena kontraktet samma sak som brytandet av det andra. Men detta är inte sant. Ett hyreskontrakt ger en individ rätt att besitta och bruka jorden så fort han betalat en avgift för att börja, och under förutsättningen att han betalar en avgift varje månad/kvartal/år eller vad det kan vara. Bryter han detta kontrakt, medan han har betalat avgiften för att börja bruka (eller om någon sådan avgift överhuvud taget inte finns), och kanske till och med betalat hyra för ett par månader, faller jorden i ett kapitalistiskt system tillbaka till uthyraren av jorden (som under kapitalismen anses äga jorden, utan att på något sätt bruka den - eller ens någonsin ha brukat den), och detta möjliggör utsugning av arbetare och bönder samtidigt som det ger en klass människor en möjlighet att parasitera på andra människors arbete. Bryter han detta kontrakt under mutualismen tillfaller jorden istället honom själv, som ju gått med på att betala kontinuerligt men nu helt enkelt inte gör det längre, då jorden nu är hans genom besittning och bruk. Han har alltså betalat för den tid det krävs för honom att arbeta på jorden; han har betalat för en legitim besittning och ett legitimt bruk av jorden - och fortsätter han att bruka jorden fortsätter den att vara hans, oberoende av om han fortsätter betala hyra eller inte, då personen han betalar hyra till inte längre äger jorden i fråga. Bryter han kontraktet nu är det inte fråga om någon stöld, utan helt enkelt ett brutet löfte.

Vid ett kontrakt om försäljning är däremot förutsättningarna annorlunda; här förutsätter brukandet av jorden att man betalar det pris som säljaren, vilken nödvändigtvis är jordens nuvarande brukare (annars äger han inte legitimt jorden), satt på den. Gör man inte det bryter man sin del av kontraktet, och måste då lämna tillbaka rätten till jorden. I en sådan överenskommelse byter man nämligen pengar mot bruktsrätt till jord, och fullföljer en part inte överenskommelsen måste han lämna tillbaka sin del. Annat är ren stöld. Detta faller under Rothbards "beslagtagande av deras egendom utan deras tillstånd". Uppsägande av hyreskontrakt gör inte det.

Detta betyder alltså att kontinuerlig utsugning av bönder blir omöjlig, då bonden som brukar sin jord bara behöver sluta betala "jordägaren" för att själv bli ägare över sin jord; samtidigt som brukare som gjort stora positiva förändringar i jorden kan sätta ett pris på den innan han lämnar den, vilket näste brukare måste betala för att få ta över den. Han kan däremot inte leva resten av sitt liv på en kontinuerlig inkomst från en annan människas arbete som denne tvingas att betala för att överhuvud taget få rätten att arbeta (då praktiskt taget all jord är beslagtagen). Bönder blir sina egna, och människor som tidigare levt på andras arbete har ingen möjlighet att längre göra så. Mutualism är alltså motsatsen till vad Reisman anklagar den för att vara; snarare än att vara en filosofi för tjuvar är den en filosofi som anser att de produktiva i samhället bör slå sig fria från tjuvarna som lever på deras arbete genom det statskapitalistiska privilegiesystemet, och den kapitalistiska jordäganderätt som genom statens våldsmonopol upprätthålls. Snarare är det, ironiskt nog, Reisman själv som förespråkar tjuvarnas filosofi, och blir upprörd då mutualister vill att tjuvarna ska sluta stjäla!

Mutualism är inte heller emot kontraktsfriheten, tvärtom, den är för friheten att ingå vilket kontrakt du än vill med någon annan som också vill det - men vi är även för friheten att gå ut ur dem, om man skulle önska det. Det vi däremot är emot är att med våld genomföra kontrakt som inte innebär den enes stöld från den andre ifall de inte genomförs; vilket innebär initiering till våld, som Reisman verkar antingen vara för, till skillnad från sin Mises-institutskollega Rothbard som verkar ha en mer konsekvent och nykter syn på detta - eller så förstår han helt enkelt inte mutualistisk äganderätt (vilket han däremot borde göra med tanke på de Carson-citat han har i sin artikel). Eller det troligaste alternativet - iofs kombinerat med det första - att han helt enkelt är intellektuellt oärlig för att stödja sin ideologiska ståndpunkt; vilket är den uppfattning jag får om honom av att läsa hans artikel om (en halmgubbeversion av) mutualismen.

Internationella arbetaredagen

Idag är det internationella arbetaredagen, så jag måste skriva ett inlägg bara därför. Man måste komma ihåg att första maj är anarkismens dag, då man hedrar minnet av de anarkister, de så kallade "Haymarketmartyrerna", som avrättades av den amerikanska staten 1886.
Får avsluta med en vers ur "Internationalen" dagen till ära!

"Båd' stat och lagar oss förtrycka,

vi under skatter digna ner.

Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.

Länge nog som myndlingar vi böjt oss,

jämlikheten skall nu bli lag.

Med plikterna vi hittills nöjt oss.

Nu taga vi vår rätt en dag!"


"Anarkokapitalism" och anarkism

_________________________________________
KLARGÖRANDE (2011-05-26):
Jag använder i detta inlägg en minimalistisk definition av "anarki", som enbart innebär att samarbeten ingås genom fria kontrakt, och att medlemmar i samarbetet inte tvingar andra människor att delta i deras projekt (dvs en definition liknande den som Benjamin Tucker använder i "Armies that Overlap"). Enligt den bredare definition som ofta används - där ett samarbete, för att vara anarkistiskt, faktiskt ska baseras på ideal som icke-hierarki, icke-stat och jämlik frihet - är anarkokapitalismen inte anarkistisk. Som "legitim form av anarkism" menas således, i denna kontext, ett samarbete byggt på frivilligt deltagande - varken mer eller mindre än så. Anarkokapitalisternas syn på jordegendom innebär att de - inom samarbetet (men inte utanför det) - förespråkar stater, och synen på lönearbete och ränta innebär att de även förespråkar hierarkier (som naturliga följder av detta); medan dessa punkter tillsammans gör att de knappast kan sägas förespråka en jämlik frihet, annat än i någon slags "uppstartsfas" om de förespråkar en nollställning i egendomsförhållandena (vilket de, dock, normalt inte gör). Anarkokapitalisterna skulle således kunna samexistera med socialistiskt anarkistiska samhällen och samarbeten, men deras samarbeten skulle inte i sig själva vara anarkistiska då såväl stater som hierarkier skulle existera inom dem. Samma sak gäller andra ideologier som inte är anarkistiska, men som byggs på en anarkistisk grund; om t.ex. ett fascistiskt samarbete baserades på fritt deltagande och icke-tvång - vem som helst kan när som helst lämna samarbetet utan repressalier - vore även detta kompatibelt med anarkism, och därmed anarkistiskt enligt en minimalistisk definition; men samarbetet i sig självt skulle inte utgöra ett exempel på anarkistisk organisation.

I övrigt står jag idag inte nödvändigtvis bakom allt som skrivits i detta inlägg, då jag anser att skillnaden mellan klassisk anarkism och anarkokapitalism är bra mycket större än vad som framgår här (se senare inlägg så som detta eller detta). Dock är jag fortfarande av åsikten att alla människor som vill att deras samhällsideal ska baseras på frivilligt deltagande - och frivilligt utträde - har gemensamma intressen så som samhället ser ut idag; även om vi förespråkar olika vägar att ta oss dit, och olika samhällen när vi nått dit. Dessa samhällstyper skulle också samexistera med varandra så länge det finns människor som förespråkar och förverkligar dem, då ingen anarkist vill tvinga andra människor in i en ordning de inte själva valt. Vill några ha en kapitalistisk, marxistisk, socialdemokratisk eller till och med fascistisk regim/stat - som däremot baseras på frivilligt deltagande - sätter sig ingen anarkist emot detta; så länge regimen inte faktiskt börjar förtrycka och använda tvång mot befolkningen (dvs avviker från det frivilliga deltagandet). Men det känns ändå nödvändigt att dra en gräns mellan faktiskt anarkistiska ideologier så som mutualismen, individualanarkismen, kollektivismen och den anarkistiska kommunismen å ena sidan - och samarbetsformer kompatibla med anarkismen (dvs anarkistiska enligt en minimalistisk definition av ordet) så som anarkokapitalism och de hypotetiska "anarkosocialdemokratiska välfärdsstaterna" och "anarkistisk fascism", som baseras på frivilligt deltagande men i övrigt inte karaktäriseras av anarkistiska värderingar.

Jag står däremot fortfarande fast vid att anarkokapitalismen trots allt är ett välkommet inslag i den politiska debatten; då den kan få en grupp människor som annars aldrig skulle haft något intresse för anarkism att bli intresserade av den anarkistiska traditionen. Och anarkokapitalismen är trots allt bra mycket bättre än den nyliberala tradition dessa ofta kommer ifrån - när de väl tagit steget till anarkokapitalism kanske de senare börjar intressera sig för den klassiska anarkismen, och se alla dess fördelar ;)

Jag låter dock inlägget stå kvar som det är, plus detta förtydligande, på grund av att jag trots allt skrivit det en gång i tiden. Men jag förtydligar här min nuvarande position i frågan - som i grund och botten, rent praktiskt, innebär samma sak (alla människor har den självklara rätten att frivilligt etablera de samhällsformer de anser vara bäst lämpade för dem själva), men som har en ganska annorlunda innebörd politiskt-teoretiskt - i och med att jag trots allt lyckats ackumulera lite ny kunskap och nya perspektiv under dessa år!
_________________________________________


Nedan följer det ursprungliga inlägget:


Många är de anarkister jag diskuterat med som anser att anarkokapitalism inte är en legitim form av anarkism, utan något som bara kallas anarkism av någon outgrundlig anledning. Hur är det egentligen med det här; är anarkokapitalism anarkism, eller bara någon extrem form av apologistisk nyliberalism?

Vad är "anarkokapitalism"?
Till en början måste vi givetvis försöka redogöra vad anarkokapitalism är. Anarkokapitalism började användas av Murray Newton Rothbard, när han blandade politiska tankar från socialistiska individualanarkister som Benjamin Tucker (som även är en stor inspiration för den här bloggen) med ekonomiska tankar från den så kallade österrikiska nationalekonomiska skolan. Rothbard hävdade att individualanarkismen var vad han byggde sin anarkokapitalism på; men att han inte helt kunde säga sig stå för samma saker som de gjorde, på grund av att de ekonomiskt erkände sig till arbetsvärdeteorin, medan Rothbard genom sin bakgrund i den österrikiska nationalekonomin ansåg denna som felaktig och istället erkände sig till marginalnytteteorin. Därför ville han inte kalla sig individualanarkist rakt av, då detta redan använts av andra, och valde istället att kalla sin "nya" ideologi anarkokapitalism. Förespråkare av österrikisk nationalekonomi brukar nämligen med "kapitalism" mena en fri marknad utan hinder - dvs. ungefär samma sak som anarkister som Tucker menade med "socialism" (men, förstås, med några väldigt viktiga skillnader). Individualanarkisterna menade däremot att kapitalism är det nuvarande systemet, och kritiserade kapitalismen för att den inskränker allt för mycket på individens fri- och möjligheter.

Här kan det se ut som om vi har en splittring; men så är faktiskt inte fallet. Anarkokapitalister gör nämligen skillnad på faktiskt existerande kapitalism, som de kallar statsmonopolkapitalism eller till och med korporatism, och på sin egen "kapitalism" - med vilket de menar ungefär samma sak som individualanarkisterna gjorde med socialism. Ett vanligt missförstånd är att anarkokapitalister försvarar rådande kapitalistiska ägandestrukturer, och hur kan de vara anarkister då de försvarar denna hierarki som uppkommit genom våld och tvång snarare än frivilliga val? Svaret är att de helt enkelt inte gör det. Anarkokapitalister menar att egendom som kommit i de händer de kommit i genom andra medel än frivilliga överenskommelser inte kan betraktas som legitima, utan snarare som stöldgods; och dagens ägandeförhållanden är därför inte försvarbara. I tidsskriften "The Libertarian Forum" förklarar Rothbard i vol. 1 nr. 6 från 15 juni 1969 att företag som finansierats genom skatter antingen bör tas över av arbetarna som jobbar på företagen, eller delas ut till skattebetalarna som betalat för företagen. Att staten privatiserar genom att sälja ut skattefinansierade företag till kapitalister är inget annat än stöld; försäljning av något man inte äger. Han skriver att om man ska respektera "äganderätten" till egendom som kommit till genom oegentligheter (vilket ju på en statsmonopolkapitalistisk marknad är i stort sett all egendom) är det detsamma som att respektera tjuvens äganderätt till det han stulit.

Så man försvarar från anarkokapitalistisk håll alltså inte rådande ekonomisk och politisk ordning; utan förespråkar liksom socialistiska individualanarkister äganderätt till vad man med sitt arbete skapat. Man anser liksom socialistiska anarkister att dagens samhälle inte är fritt, och att man därför inte kan säga att ett orättvist förhållande mellan olika parter är "rätt" eftersom att de handlat efter sina egna "fria val"; då det råder en så pass ofri marknad att även "fria" val är ofria på grund av alla de valmöjligheter som redan valts bort åt en. Per Bylund förklarar det bra i sin artikel Free Market Thinking: Not Applicable. Vad vi har här är alltså en ideologi som fortsätter den individualanarkistiska traditionen, men drar den åt ett marginalistiskt ekonomiskt håll. Hur skulle det inte vara en anarkistisk ideologi? Även om man inte själv är österrikiskt ekonomiskt lagd, eller tror på marginalnytteteori, är det ju svårt att se hur detta skulle göra att anarkokapitalister inte skulle vara legitima anarkister.

Anarkokapitalismens två stora problem
Varför accepteras då inte anarkokapitalismen bland andra anarkistiska ideologier? För det första beror det nog på ren lathet hos många anarkister; de vet helt enkelt inte vad anarkokapitalism är. De hör ordet "kapitalism", tänker instinktivt på den kapitalism som kritiseras av Proudhon och Tucker - och försvaras av nyliberaler och högerförespråkare - och väljer att förkasta ideologin utan att ge den någon närmare granskning. Anarkokapitalismens problem är alltså att den använder termer tvärt emot hur "vanliga anarkister" använder dem. Per Bylund, som nämndes ovan, skriver om detta i det här blogginlägget.
Anarkokapitalismens andra problem är att folk missbrukar benämningen, och kallar gärna sig själva anarkokapitalister utan att egentligen vara det. De försvarar dagens statskapitalism som ren frihandel när något händer som de vill försvara, men fördömer staten för sin interventionism när något händer som de inte vill försvara. Detta kan leda till rent bisarra situationer, där någon som påstår sig vara anarkist kan försvara att ett storföretag avrättar anställda som vill gå med i facket, eller att en "kapitalistisk/demokratisk" nation går ut i krig, bara för att det är "rätt sida" som gör det; på samma sätt som kommunister för några årtionden sedan kunde försvara de kommunistpartistyrda staternas brott, bara för att de stod på rätt sida. Ofta menar dessa att ekonomin går bra för att marknaden är fri; och går ekonomin dåligt är det på grund av någon av de miljontals begränsningar som finns i ekonomin. Frågan är ju då hur ekonomin kan vara fri och begränsad på samma gång, och det här är en jobbig balansgång för dessa kapitalistapologister och låtsasanarkister - vilka Kevin A. Carson kallar "vulgära libertarianer". Ändå kryllar det av dessa "anarkokapitalister" som bara tycker att man ska ta bort staten; men låta all orättvisa och alla hierarkiska strukturer som skapats av staten utanför själva statsapparaten bestå - till skillnad från vad Rothbards anarkokapitalism egentligen menar. En sådan "anarkokapitalism" som de vulgära libertarianerna förespråkar är ju väldigt lätt att kalla icke-anarkistisk - för det är den.

Är anarkokapitalism anarkism?
Själv tycker jag att "anarkokapitalism" är en lite missvisande benämning på ideologin, då man inte förespråkar "kapitalism" som vad kapitalism brukar betyda i anarkistiska termer. Det bidrar till mycket förvirring, både hos anarkister som inte vill ha något med anarkokapitalister att göra, och hos kapitalistapologister som använder termen för att rättfärdiga dagens utomstatliga hierarkier (som däremot är resultat av statsintervention). Däremot är ju de intellektuellt ärliga individer som kallar sig anarkokapitalister, dvs de som är konsekventa med sin anarkism och förespråkar "kapitalism" på samma sätt som Rothbard, givetvis anarkistiska på samma sätt som vilken anarkist som helst. Kollektivistisk eller kommunistisk anarkism som inte tror på tvångskollektivisering av människor, utan på frivilliga kollektiv, borde inte ha någonting alls otalt med anarkokapitalister. Här borde under anarkismen kommunisterna frivilligt kunna organisera sig i kommunistiska kollektiv, medan anarkokapitalisterna sköter sin produktion på det sätt de vill. Kollektivistisk anarkism som däremot tror på tvångskollektivisering av människor är inte kompatibel med anarkokapitalism. Detta däremot inte för att anarkokapitalismen skulle vara icke-anarkistisk - utan snarare för att den tvångskollektivistiska anarkismen inte är vidare anarkistisk, utan erkänner någon slags stat som ska tvinga människor att producera på ett visst sätt för att få producera överhuvud taget.

Anarkokapitalismen är alltså absolut en legitim form av anarkism. Det som står ivägen för att den ska kunna accepteras av andra anarkister är att högerliberaler ofta påstår sig vara anarkokapitalister (anarkokapitalismen ses ju oftast av dess förespråkare som en vänsterrörelse), och anarkisternas lathet eller ointresse att förstå vad anarkokapitalismen egentligen är. Jag tycker däremot, som Bylund skriver i blogginlägget länkat till ovan, att anarkokapitalismen är ett välkommet inslag som kan vara bra för att locka folk från höger till den anarkistiska rörelsen, då den använder mer klassisk högerterminologi; medan dessa kan bli lite "rädda" för den klassiska anarkistiska, socialistiska, terminologin. Trots att vi står för samma saker. För poängen är väl trots allt att så många människor som möjligt ska bli intresserade av rörelsen, och vilja ha ett anarkistiskt samhälle; snarare än att alla ska vara precis likadana som varandra (vilket människor aldrig kommer att vara så länge de har någon slags frihet)?

Vänstern och Staten

"Den borgerliga staten"

Vänstern har traditionellt alltid ställt sig emot staten, och även så kallade "statssocialister" och socialister som förespråkar att med staten som medel ta bort staten (hur ologiskt det än låter) har i regel alltid förespråkat en annan stat än dagens; den borgerliga staten ska störtas och "arbetarstaten" upprättas. Idag verkar detta hos stora delar av vänstern vara helt bortblåst, och istället för att bekämpa den statskapitalistiska staten förespråkar man att göra den större, eftersom att den i ena andetaget "representerar folkets vilja", samtidigt som man i nästa andetag återigen går tillbaka till sin ideologi och fördömer samma stat "borgerlighetens diktatur". Vad man har är alltså en underlig mix av en teori där man fördömer staten och hävdar att den är skendemokratisk och bara en organisation genom vilken den härskande klassen regerar; och en praktik där man vill ge denna organisation mer makt! Distinktionen mellan "arbetarstaten" och den nuvarande staten är helt utsuddad, och nu stöttar man helt plötsligt bara att den kapitalistiska staten växer sig större och starkare! Detta kännetecknar idag nästan hela vänsterrörelsen, och speciellt (men på inget sätt enbart) den parlamentaristiska grenen.

Tanken på att en stat överhuvud taget skulle ta makt från folket och individen, för att vid ett senare tillfälle helt altruistiskt skänka denna tillbaka till folket och individen känns ju minst sagt verklighetsfrämmande; och att stötta en stat man inte ens förespråkar känns bara konstigt. Det har till och med gått så långt att folk som inte säger sig stötta någon stat överhuvud taget, folk som kallar sig anarkister, köpt myten om staten som den vänlige välgöraren och individen som fienden. Flera anarkister stödjer t.ex. kampanjen planka.nu, vars mål är att göra kollektivtrafik gratis genom att höja skatten eller arbetsgivaravgiften; dvs göra staten större. Detta är naturligtvis helt bakvänt. Å ena sidan kritiserar dessa människor, med rätta, det ologiska kommunister förespråkar när de menar att vi bör stärka (arbetar)staten för att denna sedan av sig själv ska upplösas - å andra sidan gör de precis samma sak själva, förutom att vad de stöttar inte ens är en arbetarstat! Visst kan det i vissa fall verka ologiskt att arbetaren ensam skall stå för hela kostnaden av transporten till och från sitt arbete; men är det inte ännu mer ologiskt att skattebetalarna ska göra det...? Ifall du vill att arbetsgivaren ska stå för en del av dina resekostnader, bör du inte ta upp det med din arbetsgivare då, istället för att tvinga andra arbetare att betala dina bussbiljetter, och samtidigt ge staten högre inkomster och större ansvarsområde vilket väl vilken anarkist som helst bör ställa sig högst tveksam till? Det är väl trots allt arbetsgivaren du vill ska betala detta; inte andra arbetsgivare som inte har anställda som behöver transportmedel, eller rent av andra arbetare? Individuella lösningar är ju här det givna, och för en anarkist borde det vara det självklara alternativet.

Att stärka det man själva menar vara "den borgerliga staten" bör man väl ganska enkelt inse är kontraproduktivt, vare sig man önskar ett statslöst samhälle eller en "arbetarstat"? Det är ju som om Coca-Colas ägare skulle skänka pengar till Pepsi för att stärka sin egen position - vilket ju ganska uppenbart inte är någon vidare bra strategi. Att kräva fler företag och branscher som styrs av byråkratin i parlamentet hellre än privata intressen är alltså ingen vidare bra väg emot socialismen; utan skapar bara ett kapitalistiskt samhälle där staten är en stor arbetsgivare - vilket kommer att göra att statens intressen blir ännu mer motsatta folkets och arbetarnas. När den är en stor arbetsgivare handlar den ju som vilken arbetsgivare som helst - ju mindre del av kakan arbetaren får, desto större får den själv. Dess företrädare kommer även att bli mer och mer motiverade att behålla sina positioner, då de ger så pass mycket pengar och makt, fler företrädare kommer att anställas, och mer av våra liv kommer inte att styras av oss själva utan av tvånget från skattesedeln.

"Arbetarstaten"

Vad många kommunister förespråkar, och som blivit kritiserat av anarkister så länge anarkismen funnits, är den så kallade "arbetarstaten". Detta är en stat som skall upprättas då proletariatet störtat den borgerliga staten genom revolution, och genom den utöva makt över "kontrarevolutionärer" samt sköta hela samhället och ekonomin. Den skall tilldelas total makt, och sedan paradoxalt nog helt enkelt försvinna. Kommunister hävdar att detta kommer att ske genom att staten från början tar över all produktion och betalar alla så mycket deras arbete är värt (hur man ska lista ut värde utan marknad och konkurrens är däremot en öppen fråga som inga svar finns på), och att folk allt eftersom tiden går kommer att sluta bry sig om vad staten betalar dem och att produktionen istället kommer att samlas i en slags gemensam pott där folket bidrar efter förmåga och tar för sig efter behov; staten har då ingen funktion och försvinner. Detta beskrivs tydligare av Karl Marx i "Kritik av Gothaprogrammet". 
Denna modell har däremot uppenbara felaktigheter.
    För det första är det som sagt omöjligt för en enda aktör på en marknad att avgöra värdet på olika varor och tjänster - detta sker på en fri marknad "automatiskt" genom konkurrens, mellan branscher liksom mellan olika aktörer inom en bransch; vilket leder till att de flesta produkter på sikt får ett pris mer eller mindre motsvarande produktionskostnad. Att lägga detta i händerna på en enda aktör leder till att det är omöjligt att avgöra vilket alternativ som är mest kostnadseffektivt, då alla kostnader bara är godtyckligt satta, och inte tar hänsyn till verkliga marknadskostnader.
    För det andra finns det inga indikationer på att folk skulle sluta bry sig om att få betalt efter sin arbetsinsats, och därför är det högst tveksamt om något system baserat på all egendom som kollektiv ens teoretiskt skulle kunna leda till statslöshet.
    För det tredje finns det starka indikationer på att ett system där samhällets kostnader och arbetets löner helt enkelt sätts av staten, utan konkurrens, skulle leda till att en del arbeten får för mycket lön, på bekostnad av andra arbetare, och att andra arbeten således får för lite lön - jämfört med vad deras värden egentligen är; dvs precis vad man kritiserar kapitalismen för att göra, möjliggöra parasitism på arbetarens arbete. Detta leder till snedfördelning och att folk slutar arbeta med arbeten de anser att de får alldeles för lite betalt för och tänker att "om staten låtsas betala oss, så låtsas vi jobba åt den"; vilket hände på många håll där denna typ av ekonomi prövats. Till slut blir frånvaron av en prismekanism förödande.

Här har vi alltså stora problem med hur själva "arbetarstaten" skulle kunna fungera; och ännu större problem finns i hur denna stat skulle försvinna och introducera det statslösa samhället. Vem vill lämna bort makt till någon annan utan ersättning; och hur ska välstånd nog att få statens uppgifter att spontant försvinna uppkomma på en "marknad" som saknar både en funktionell prismekanism som incitament till arbete och entreprenörskap? Vill man ha ett statslöst samhälle, är det ett statslöst samhälle snarare än en ny stat man bör eftersträva. Ganska logiskt när man tänker på det, va? Istället för att lösa problem som uppstår med ett nytt tvång och en ny auktoritet, bör man alltså lösa dem genom frivilliga kontrakt, frivilliga organisationer. Överhuvud taget rimmar ju kravet på att privat ägande av produktionsmedel ska förbjudas riktigt illa med tanken på statslöshet; vem ska förbjuda individen i frånvaro av stat? Och varför ska individen förbjudas att göra vad hon vill; är inte själva syftet med statslösheten frihet? Allt för många hinder hos en "arbetarstat" finns alltså för att det ska vara ett speciellt bra tillvägagångssätt för att uppnå statslöshet och frihet.

Andra vägar

En annan väg att uppnå socialism och statslöshet än genom den borgerliga staten eller arbetarstaten (som båda går i helt fel riktning) är den anarkistiska, frivilliga, vägen. Här sker allt genom alternativa organisationer och frivilliga kontrakt. Det är viktigt att folket skapar mutualistiska banker för att kunna skapa kredit och valuta som inte är beroende av stat eller kapitalister, utan enbart på bankens medlemmars arbete och tillgångar; och där pengar representerar verkligt värde och kan lånas ut i stort sett räntefritt, vilket gör att det inte längre blir möjligt för kapitalister att leva på andras arbete och valutaspekulation. Det är viktigt att arbetare skapar kooperativ där företagen styrs och ägs av dem som arbetar i dem, och där vinsten tillfaller dem. Det är viktigt att alternativa "samhällen i samhället" skapas; där anarkister och mutualister kan leva genom sina principer och helt enkelt skapa statslösa områden; dvs områden där staten inte har auktoritet över folket mer än på papperet (och helst inte ens där). Det är viktigt att alternativa beskyddsorganisationer skapas, så man inte är beroende av statens polis och även kan välja vilken typ av beskydd man önskar - och även har rätten att stå utanför alla typer av sådana organisationer om det mot förmodan är vad man skulle önska. Ifall statens reaktion skulle vara kontrarevolutionär, skulle ingen "arbetarstat" behövas; utan fria beskyddsorganisationer som inte existerar genom tvångsfinansiering eller underminering av individens suveränitet, utan genom frivilliga kontrakt och som en form av ömsesidig hjälp, eller mutual aid, skulle fylla precis samma självförsvarsfunktion som en sådan. Utan all eftersmak av diktatur. I stort sett allt som "arbetarstaten" skulle göra "för folket", skulle folket göra för sig själva. Helt utan tvång, helt utan "proletariatets diktatur" och helt utan stat. Istället för att behålla statlig verksamhet, som ju ska föreställa att vara "folkets verksamhet", bör man privatisera. Men nu pratar jag givetvis inte om kapitalistisk "privatisering", där staten säljer vad folket finansierat till någon kapitalist som även han gjort sig rik på folkets bekostnad; utan verklig privatisering, där alla människor som betalat till företaget ges en del av det, som de sedan kan ha kvar eller sälja eller göra precis vad de vill med. På så sätt får vi verkligt folkägda företag, som inte existerar idag; och förslagsvis kan de säljas till arbetarna inom företagen för bildandet av kooperativa, arbetarstyrda, företag - annars förblir de bara folkägda vilket ju heller inte är fy skam jämfört med statligt eller kapitalistiskt ägande.

Det givna sättet att uppnå ett statslöst samhälle, är väl trots allt genom att använda icke-statliga alternativ? Om jag vill gräva en grop är det väl bättre att börja gräva direkt, istället för att lägga ett lager cement över jorden som jag sedan måste borra sönder innan mitt grävande kan påbörjas?

Socialism och frihandel

Socialism och individualism, precis som socialism och frihandel, kan kanske i dagsläget låta som motsägelser; då folk ofta tänker på kollektivistism och planerad ekonomi när de hör ordet socialism. Detta är troligtvis mycket av historiska anledningar - större delen av den socialistiska rörelsen har sedan marxismens övertagande av första internationalen (som från början hade många mutualistiska medlemmar), och socialdemokratins och kommunismens triumf som dominerande ideologier i det socialistiska lägret, varit just kollektivistisk och kritisk mot frihandel. I socialismens historia finns däremot en hel del förespråkare av mer frihetlig socialism; de engelska sk. ricardianska socialisterna, de proudhonska socialisterna i Frankrike, och de amerikanska individualanarkisterna för att ta några exempel.

Den kollektivistiska socialismen kritiserar kapitalismen för dess delvis fria handel - vilken man menar är för fri - och kräver antingen att den avskaffas helt till förmån för planerad ekonomi, eller åtminstone regleras av staten. Individualistiska socialister kritiserar också kapitalismen för dess delvis fria handel - vilken man däremot till skillnad från kollektivisterna menar är för ofri. Frihandelssocialister ser missförhållandena som uppkommer av kapitalism, inte som effekter av kapitalismens så kallade "fria handel", utan tvärtom som effekter av regleringarna i denna handel. På en fri marknad kan man utgå från att jag om jag byter något med dig tjänar på mitt byte, liksom även du gör; annars skulle inte bytet äga rum. Om jag byter till mig en telefon mot en gitarr är det troligt att jag föredrar telefonen framför gitarren, och du föredrar gitarren framför telefonen. Samma sak gäller med arbete; om jag säljer mitt arbete till dig för pengar är det troligt att jag tycker att pengarna du erbjuder mig är minst lika mycket värda som arbetet jag utför åt dig; och du tycker att arbetet du får är minst lika mycket värt som pengarna du betalar för det.

För att ett sådant här byte ska kunna ske med ömsesidig vinst krävs däremot jämlik frihet; vilket inte existerar på den kapitalistiska marknaden. I vägen står statsinterventionen på marknaden som staten och storkapitalet gemensamt kommit överens om under kapitalismens framväxt, och som format samhället till vad det är idag; lagar, skatter, patent, landmonopol, valutamonopol osv. Kapitalist- och jordägarklasserna är inte av naturen kapital- och jordägare, inte heller har de kommit till sina maktpositioner genom att "arbeta hårdare än alla andra och spara sin lön", som naiva och opålästa - eller pålästa och lögnaktiga - högerförespråkare ofta påstår; tvärtom har detta skett genom statsintervention, stöld och våld. För att inte direkt citera Karl Marx (han får vänta ett litet tag), som liberaler av idag generellt antar ljuger om allt han säger av någon anledning, citerar jag istället högerförespråkaren och österrikiske nationalekonomen Ludwig von Mises som i "Socialism" skriver:

"Ingenstans och aldrig har storskaligt ägande av land uppkommit genom marknadens ekonomiska funktioner. Det är resultatet av militärt och politiskt handlande. Det är grundat i våld, och det har uppehållits av våld och enbart våld."
 
Genom våld och stöld har kapitalister och landägare lyckats inta en priviligerad position i samhället skyddad av staten, vilken sätter dem i överläge mot arbetarklassen och gör att byten inte sker med ömsesidig vinst, utan ofta med vinst för en part på en annan parts bekostnad; och här, naturligtvis, oftast med den priviligerade parten som vinnare. Som Marx nämner i "Kapitalet" kunde fabriksägarna bara få folk att arbeta i deras fabriker efter alla andra alternativ tagits bort för dem; genom t.ex. lagstiftning, beskattning, lurendrejeri och ren stöld. Kevin A. Carson använder här en liknelse och säger att när kapitalisterna var "snälla" och "gav arbetarna jobb" (vilket ofta allvarligt påstås av högerförespråkare och prokapitalister) är det snällt på samma sätt som om staten bryter dina ben och sedan gratulerar sig själv för sin snällhet när den ger dig kryckor. Och visst; utan kryckor skulle du inte kunna ta dig fram - men ett bättre handlande av staten vore ju att inte bryta dina ben från första början.

Eftersom kapitalism alltså inte är frihandel, utan lagar och patent skyddar produkter från konkurrens och bestämmer vilka produkter vi får och inte får handla med, landmonopol förhindrar folk från att bruka land utan att betala avgifter till parasiter, valuta- och bankmonopol hindrar folk från att handla som de vill och tvingar dem att betala ränta, statliga monopolföretag och skatter tvingar folk att betala för produkter och tjänster de inte vill ha, osv. kan man inte på något sätt påstå att de äganderelationer ett sådant här system leder till skulle vara legitima. Inga överenskommelser utgår från frihet och jämlikhet, även om det kanske kan se ut så ifall man inte analyserar de kapitalistiska strukturerna djupare. Frimarknadsanarkisten Per Bylund gör en jämförelse med yttrandefrihet i artikeln "Free Market Thinking: Not Applicable":

"...själva valet är frivilligt [...] men valet är fortfarande fattat i en omgivning där de flesta val har blivit tvångsmässigt borttagna och där väljaren är fråntagen möjligheten att göra valen han eller hon kunnat göra på en fri marknad. Det är som att säga att du har yttrandefrihet - men du får inte säga X, Y, Z eller A, B, C, D, E, F, G, H, I, J och K. Det är inte yttrandefrihet - det är reglerat, och vad du väljer att säga beror nödvändigtvis på vad du inte tillåts prata om."

Med bakgrund av detta ser frihandelssocialister att frihandel inte existerar i dagens samhälle (om handeln sker inom lagens ramar) och att den därför knappast kan beskyllas för de orättvisor som existerar i samhället. Även Marx menade ju att frihandel inte var att beskylla för snefördelningen, utan de avgörande faktorerna var snarare våld och stöld. Att frihandel skulle vara anledningen menade han tvärtom vara en "borgerlig barnsaga", som borgerliga kapitalistapologister använder för att rättfärdiga dagens orättvisa, som de med denna saga som sanning menar skulle vara baserad på de fattigas fria val. Ändå gör sig även kommunister ofta skyldiga till att tro på den här sagan, varför de drar slutsatsen att planerad ekonomi krävs; vilket däremot är en felaktig slutledning på grund av en felaktig historieuppfattning.

Vilken slags socialism förespråkar då mutualisterna? Jo, en fri marknad, där arbetarna själva styr sina liv och bestämmer vad de vill göra. Mutualismen förespråkar egenföretagande och arbetarkooperativ, där arbetare tillsammans styr och äger företag och konkurrerar mot andra på en fri marknad. Kommer några överens om att planering av ekonomin krävs är det upp till dessa individer att frivilligt ingå i en plan - som däremot inte tvångsinblandar folk som vill hålla sig utanför; kommer andra överens om att kapitalistisk produktionsstruktur är vad deras företag kräver så är det upp till dem att fatta det beslutet. I och med de avskaffade privilegierna och monopolen som leder till snefördelning kommer troligtvis av detta inget klassamhälle växa fram; och de rester av det gamla klassamhälle som under mutualismen finns kvar kommer troligtvis dö bort då det inte är troligt att arbetare vill fortsätta betala delar av sin lön till kapitalister och jordägare när de har valet att helt enkelt inte göra det; vilket blir en reell möjlighet då deras statsuppbackade privilegier försvinner. Att ta bort privilegierna, för att återknyta till Carsons liknelse med att staten bryter dina ben, är att låta dina ben läka så du kan gå på dem igen; snarare än att fortsätta slå på dem så att du i all evighet kommer att vara beroende av dina kryckor.

Vänster eller höger?

Vad är egentligen vänster och höger i politiken? Ofta resonerar nyliberaler att ett samhälle skulle vara "mer höger" ju mindre staten lägger sig i folkets angelägenheter, och "mer vänster" ju mer inblandad staten är; speciellt i ekonomin. Är detta en hållbar ståndpunkt? Definitivt inte; detta är enbart en historielös applicering av höger-vänsterspektrumet på existerande politik. Visst vill Socialdemokraterna, som räknas till vänstern i Sverige, ha mer statsinblandning än Moderaterna, som räknas till högern. Så det kan ju se logiskt ut, om man inte tänker längre än så. Det stämmer däremot inte i alla scenarion, ens i faller sossar mot moderater (speciellt inte historiskt); och den här vänster-högeruppfattningen får sig en rejäl smäll då många klassiska vänsterideologier är helt antistatliga. Till och med den marxistiska kommunismen, som nu för tiden ses som en inriktning där staten har extrem makt, är i grunden antistatlig. Engels skrev i ett brev till Bebel att: 

"så länge proletariatet ännu behöver staten, behöver det den inte i frihetens intresse utan för att kuva sin motståndare, och så snart det kan bli tal om frihet, upphör staten som sådan att finnas till".


Troligtvis är det tron att man genom staten ska "kuva sin motståndare" som ledde till att utvecklingen i Öststaterna blev som den blev - när man en gång fått smaka på makten vill man inte gärna lämna ifrån sig den - men tanken var även hos kommunisterna att staten skulle försvinna; och gjorde man inte det kunde det inte "bli tal om frihet"; vilket det ju heller inte blev. Här blir det pinsamt uppenbart att den naiva höger-vänsteruppfattningen med höger som antistat och vänster som statsförespråkare helt enkelt är fel. Ännu mer uppenbart blir det då man blandar in vänsteridéer som brukar kallas extremvänster, dvs frihetlig socialism och anarkism, i kakan; då förespråkar man inte ens staten som metod för att uppnå statslöshet! Hur kan man då dela upp höger och vänster? Jag skulle säga att vänster är de idéer som syftar till att utveckla samhället framåt, ge makten till folket och sträva efter dess frihet och jämlikhet. Höger är de idéer som syftar till tillbakahållande av samhällets utveckling för elitens kortsiktiga vinning, samt elitism snarare än folkmakt - att en elit, må det vara statspriviligerade kapital- och landägare, diktatorer eller monarker, ska leda massorna som de anser inkapabla att leda sig själva (men de säger det givetvis inte rakt ut, förutom i fallet extremhöger). Denna skillnad syns tydligt, även inom libertarianismen, där vänsterlibertarianer tror att folket själva klarar av att styra sina liv; medan höger"libertarianer" ofta skriker efter nattväktarstater, skatter, statsinterventioner i ekonomin som syftar att hålla arbetarklassen nertryckt till kapitalisters och landägares fördel, osv. "Men anarkokapitalismen är ju jättefrihetlig" kommer högerförespråkare nu att säga; "lika frihetlig som mutualismen!". Jo, det är mycket möjligt; men en högerförespråkare som hävdar detta har missat att anarkokapitalister oftast inte bara ser sig själva som vänster, utan extremvänster, och ser kommunism och kollektivistisk socialism som ideologier till höger om anarkokapitalismen; eftersom de, som anarkokapitalismens "fader" Murray N. Rothbard menade i "Left and Right: The Prospects of Liberty", är idéer som försöker uppnå vänsterideal som frihet och jämlikhet; men medan man använder sig av högermetoder som statsintervention, nationalisering av produktionsmedel, tvång över individen, osv. för att uppnå dessa mål. Anarkokapitalisten Karl Hess skriver i sin artikel "The Left-Right Spectrum" att:

"Makt, koncentrerad i få händer, är det mest dominanta karaktärsdrag av vad folk, i de flesta tidslådrar, har sett som politisk och ekonomisk höger."

Faktum är att högern i Sverige motsatt sig de flesta förändringar som varit av frihetlig natur i vår historia; till och med själva rösträtten! Ser man däremot på frihetsförespråkare, har de nästan uteslutande sett sig som en vänsteropposition till det existerande statsskicket och den reaktionära eller konservativa högern. Och så är det än idag; både socialistiska mutualister och individualanarkister, och kapitalistiska anarkokapitalister (som däremot förespråkar en frihetlig "kapitalism" som är mer lik mutualismens socialism än faktiskt existerande auktoritär statskapitalism) ser sig som delar av en frihetlig vänsterrörelse. Karl Hess skriver även i ovan nämnda artikel att:

"Långt ut till höger betyder lag och ordning härskarens lag, och den ordning som tjänar härskarens intresse, vanligtvis ordningssamheten hos drönararbetare, undergivna studenter och äldre människor som antingen är hunsade och kuvade till lojalitet eller totalt indoktrinerade och tränade till den lojaliteten. Både Josef Stalin och Adolf Hitler ledde högerregimer, politiskt sett, oavsett deras försök att få sina regimer att utåt sett verka socialistiska." 


Slutsatsen hos de frihetliga ideologierna blir således att vänster representerar folkmakt, jämlikhet och viljan att utveckla samhället framåt; medan högern representerar elitism (vilket är otroligt tydligt om man ser till dess historia) - varför den frihetliga rörelsen självklart ställer sig på den yttersta vänsterkanten. Då vänsteridéer innebär ökad statsintervention, är det för att på längre sikt avveckla staten och ge individen ökad frihet. Vissa idéer, som t.ex. socialdemokratin i Sverige eller marxism-leninismen i Sovjetunionen, tappade däremot totalt detta mål, och staten blev istället ett självändamål - och går således inte längre direkt att kalla vänsterrörelser, utan de blir då, som Karl Hess beskriver ovan, bara högerrörelser med vänsterterminologi. Denna utveckling bör vara talande för dagens vänster; att idéer som strävar efter socialism genom centralism i regel inte verkat fungera utan resulterar istället i stagnation och högervridning - ren frihetlig och individualistisk socialism kanske är vägen för vänstern i framtiden, om man tar någon lärdom av historien?


Ny mutualistisk blogg - en presentation



Välkommen!

Detta är en blogg som i huvudsak ska inriktas på att sprida kunskap om mutualism; en socialistisk och anarkistisk frihandelsidé vars rötter man generellt brukar säga hittas hos Pierre-Joseph Proudhon i Frankrike och Josiah Warren i USA. Denna blogg kommer i mångt och mycket att utgå ifrån den ytterligare uttalat individualistiska mutualism som förespråkades av senare individualanarkistiska tänkare så som Benjamin R. Tucker, som han själv kallade anarkistisk socialism.

Vad är då mutualism? I korthet skulle man kunna säga att det är en ideologi som försöker uppnå socialism genom frivillighet; till skillnad från många andra socialistiska idéer som t.ex. kommunism som förutsätter ett statligt tvång över individen. I ett kommunistiskt samhälle ska inga produktionsmedel ägas individuellt, utan allt ska ägas gemensamt - eller "kommunistiskt". Detta är, enligt mutualister, oförenligt med individuell frihet - och för att se till att alla produktionsmedel verkligen ägs gemensamt krävs någon slags stat som ser till detta. Mutualister ser rätten till individuellt ägande som en grundläggande förutsättning för friheten.


De fyra monopolen

Vad är då vägen till socialism enligt mutualisten? Det viktigaste är att avskaffa de statsmonopol som förhindrar verklig frihandel, och som gynnar en kapitalistklass och en landägande klass på arbetarklassens bekostnad. Benjamin R. Tucker identifierade de fyra viktigaste monopolen en kapitalistisk ekonomi kännetecknas av, som står i vägen för en fri marknad. Han såg där landmonopolet som gör det möjligt för land"ägare" att ta ut en kontinuerlig avgift, en slags privat skatt, från den produktive brukare som verkligen brukar landet och därför borde ha rätten till det - inte alls olikt en stat i en statskapitalistisk ekonomi. Land"ägaren" som kräver pengar av brukaren har här en enbart parasitär natur.

Det andra monopolet var pengamopolet, genom vilket staten tar sig rätt att bestämma vilken valuta som genom lag gäller som betalningsmedel inom ett givet geografiskt område, och genom denna beskattar sina invånare på samma sätt som land"ägaren" beskattar brukaren av jorden. Det ger även pengar ett värde som räntebärande handelsvara, snarare än bara "handelsförenklare"; vilket mutualister genom upprättandet av medlemsägda, näst intill räntefria, banker - med pengar motsvarande verkligt värde - vill motverka.

Det tredje monopolet var patent, vilka inte är annat än statsstyrkta monopol på en specifik produkt till en specifik producent vilket, speciellt nu för tiden, hämmar fri konkurrens otroligt mycket. Det gynnar monopolinnehavaren, som kan ta ut artificiellt höga priser och kamma hem en enorm profit - på hela resten av samhällets bekostnad; liksom är fallet med alla monopol. För hur fri är en marknad, där individen inte får konkurrera med vilka varor hon vill?
 
Det fjärde monopolet ansåg Tucker vara tullavgifter, vilka väl inte kräver någon vidare förklaring - de innebär helt enkelt att staten tar betalt för att vissa aktörer ens ska få delta på marknaden; vilket givetvis är helt oförenligt med en fri marknad.

När dessa härskarklassens privilegier är försvunna kommer härskarklassen försvinna med dem - något avskaffande av lönearbete genom våld, eller tvångskollektivisering av egendom, behövs inte och kan i många fall vara direkt kontraproduktivt. Att istället satsa på ett avskaffande av lönearbetet genom att skapa producentkooperationer där arbetarna själva äger och kontrollerar produktionsmedlen, samt göra övrig egendom ägd direkt av dem som arbetar med den genom t.ex. den generalstrejk som förespråkas av anarkosyndikalister är en bättre väg framåt.


Mutualistisk marknad

Mutualismen förespråkar fritt företagande, och att arbetare organiserar sig i arbetarkooperativ där ett företag kräver mer än en deltagande. Arbetarkooperativ är dock inte på något sätt ett krav (som många kollektivistiskt socialistiska ideologier ställer) utan snarare ett sätt arbetare av egennytta vinner så mycket inflytande de kan över företaget, och får ut så mycket de kan från det; genom direkt demokrati på arbetsplatsen. Utan statsprivilegier kommer kapitalister och (före detta) land"ägare" inte längre ha speciellt mycket inflytande på arbetarna. Kapitalistisk produktion tillåts givetvis även under mutualistisk ekonomi där fria kontrakt om sådan ingåtts av inblandade parter - hur skulle det annars kunna kallas en fri marknad? - men kapitalisten kommer här tvingas betala arbetaren sitt arbetes, näst intill, fulla värde; hur skulle han annars klara konkurrensen från arbetarkooperativen och de närmast obegränsade möjligheterna till eget företagande som mutualistiska bankers billiga kredit och landmonopolets avskaffande lett till? Detta är alltså inget tvång som måste läggas på kapitalisten - utan helt enkelt en naturlig konsekvens av en genuint fri marknad.
Klassamhället hålls inte upp av lönearbete i sig eller privat rätt till ägande av produktionsmedel; utan av statens agerande till förmån för den härskande klassen, det aktiva upprätthållandet av skilsmässan mellan kapital och arbete, vilket skapar en klass som har och en som inte har - snarare än jämlika individer som genom fria val bestämmer hur de vill leva sina liv.

Mer djupdykande i olika aspekter av mutualismen och anarkismen kommer i senare inlägg, samt analyser av och åsikter om aktuella frågor; men vad mutualismen i grunden står för hoppas jag kommer fram av detta, inkompletta, skrapande på dess yta.

Nyare inlägg
RSS 2.0