Är anarkokommunism riktig anarkism?
Goldman skriver i "Anarchism and Other Essays" (1910):
That being the ideal of Anarchism, its economic arrangements must consist of voluntary productive and distributive associations, gradually developing into free communism, as the best means of producing with the least waste of human energy. Anarchism, however, also recognizes the right of the individual, or numbers of individuals, to arrange at all times for other forms of work, in harmony with their tastes and desires.
Malatesta skriver i en artikel publicerad i "Umanità Nova", 18 april 1922, tydligt att:
Tvångskommunismen skulle bli det mest förhatliga tyranni, som den mänskliga anden kan tänka sig. Och den fria och frivilliga kommunismen är en ironi, om icke rätten och möjligheten finns, att leva i en annan regim, en kollektivistisk, mutualistisk, individualistisk eller vilken man vill, ständigt under betingelsen, att man ingen undertrycker eller utsuger.
I en annan artikel från samma tidning, utgiven i februari 1919, skriver han:
Vi äro anarkister, anarkister i ordets egentliga betydelse. Det innebär, att vi vilja tillintetgöra den sociala ordning, under vilken människorna utsuga och undertrycka varandra [...] I vilken konkret form detta efterlängtade liv i frihet och välstånd för alla skall taga sig uttryck, kan ingen med bestämdhet angiva. Framförallt kan ingen, som är anarkist, påtvinga andra den form som han anser vara den bästa. Det enda medlet till att upptäcka det bästa är friheten, frihet till sammanslutning, frihet till experiment, fullständig frihet utan andra gränser än andras lika stora frihet.
Det finns bland anarkisterna sådana, som älska att kalla sig kommunister eller kollektivister eller individualister eller något annat. Ofta är detta en fråga om ord, vilka tolkas olika och döljer en principiell likhet i strävandena. Ibland gäller det blott teorier, hypoteser, genom vilka man på sitt sätt förklarar och rättfärdigar slutledningar, vilka praktiskt taget äro identiska.
1920 skriver han:
Hur ofta skola vi åter upprepa, att vi icke vill påtvinga någon någonting, att vi varken anse det för möjligt eller önskvärt att med våld genomföra det, som för andra är bäst, och att vi blott önska, att ingen påtvingar oss sin vilja, att ingen är i stånd att påtvinga andra en form av samhälleligt liv, som de icke ha fritt accepterat?
I ett svar till artikeln "Individualism och Anarkism" av Adamas (1924) skriver han:
Morally, anarchism is sufficient unto itself; but to be translated into facts it needs concrete forms of material life, and it is the preference for one or other form which differentiates the various anarchist schools of thought. In the anarchist milieu, communism, individualism, collectivism, mutualism and all the intermediate and eclectic programmes are simply the ways considered best for achieving freedom and solidarity in economic life; the ways believed to correspond more closely with justice and freedom for the distribution of the means of production and the products of labour among men.
[...]
Therefore we remain communist in our sentiment and aspiration, but we want to leave freedom of action to the experimentation of all ways of life that can be imagined and desired. For us, it is necessary and sufficient that everyone have complete freedom, and nobody can monopolize the means of production and live on someone else's work.
Malatesta skriver även i en artikel ur "The Anarchist Revolution: Polemical Articles 1924-1931":
Probably all possible forms of ownership, use of the means of production and all forms of distribution will be experimented with simultaneously in the same or other locations, and they will be merged together and adapted in various ways until practical experience identifies the best form or forms.
och:
for real freedom, that is Anarchy, to exist, there has to be the possibility of choice, and that everyone can arrange their lives to suit themselves, whether on communist or individualist lines, or some mixture of both.
Kropotkin skriver i "Anarchism : Its Philosophy and Ideal" (1896):
[Anarchism] seeks to establish a certain harmonious compatibility in its midst - not by subjecting all its members to an authority that is fictitiously supposed to represent society, not by trying to establish uniformity, but by urging all men to develop free initiative, free action, free association.
It seeks the most complete development of individuality combined with the highest development of voluntary association in all its aspects, in all possible degrees, for all imaginable aims; ever changing, ever modified associations which carry in themselves the elements of their durability and constantly assume new forms which answer best to the multiple aspirations of all.
Det är även tydligt, från "The Conquest of Bread" (1892), att den som vill hålla sig utanför det kommunistiska samarbetet skall vara fri att göra så ifall denne så önskar:
[I]f it does not please you, go and look for other conditions else where in the wide world, or else seek adherents and organize with them on novel principles. We prefer our own.
Han menar även, i samma bok, att man inte ska tvinga människor som själva brukar sin jord - genom principen om besittning och bruk - att lämna ifrån sig sin egendom till kommunisterna. Man ska istället helt enkelt erbjuda dessa att delta i det kommunistiska samarbetet, och vill de inte vara med bör de låtas leva som de vill med sin egen egendom:
Let the towns send no more inspectors to the villages [...] to convey to the peasant orders to take his produce to this place or that, but let them send friendly embassies to the country-folk and bid them in brotherly fashion: "Bring us your produce, and take from our stores and shops all the manufactured articles you please." Then provisions would pour in on every side. The peasant would only withhold what he needed for his own use, and would send the rest into the cities, feeling for the frst time in the course of history that these toiling townsfolk were his comrades--his brethren, and not his exploiters.
Iain McKay (Anarchist FAQ) förklarar ännu tydligare Kropotkins position:
Communist-anarchism is voluntary communism, communism from free choice. [...] Communist-anarchism is about convincing working people that their interests would be best served by sharing that product freely with the rest of communist society. It is not about forcing people to become communists, rather it is about convincing them of the validity of communist-anarchism. That is the point of the "Conquest of Bread", to show that communism is the best means of maximising individual liberty and production. It is for this reason that communism is based on workers' control while rejecting the free market. The communist-anarchist commune is a voluntary association, in other words.
[...]
This in no way contradicts the abolition of private property, because occupancy and use is directly opposed to private property (in the capitalist sense). Therefore, in a free communist society individuals who reject communism can use whatever land and other resources as they wish (and can use personally), exchange with others, and so on because they are not part of that society. That is why it is called "free communism" and why Kropotkin contrasted it to authoritarian or state communism.
Bakunin, som visserligen var kollektivist och inte kommunist (och alltså trodde på frivilligt gemensamt ägande av produktionsmedel, men inte av personliga ägodelar), skriver i "Statism and Anarchy" (1873) mot Marx och andra förespråkare av statskommunism att:
They insist that only dictatorship (of course their own) can create freedom for the people. We reply that all dictatorship has no objective other than self-perpetuation, and that slavery is all it can generate and instill in the people who suffer it. Freedom can be created only by freedom, by a total rebellion of the people, and by a voluntary organization of the people from the bottom up.
I "Marx - Socialismens Bismarck", som gavs ut på svenska av SAC:s studieråd på 60-talet och var en samling av några av Bakunins marxistkritiska texter, förkastar Bakunin igen statssocialismen som Marx förespråkar, och skriver istället om hur den anarkistiska socialismen bör se ut:
Det första ordet i denna frigörelse kan inte vara något annat än "frihet" - inte den politiska och borgerliga frihet, som Marx och hans anhängare är så tillgivna och som de rekommenderar som det första erövringsobjektet utan den stora mänskliga frihet, som i det den förstör alla de dogmatiska, metafysiska, politiska och juridiska bojor som i dag fjättrar oss alla kommer att skänka kollektiv såväl som individer full självstyrelse i deras handlanden och i deras utveckling, när en gång för alla allt vad inspektörer, ledare och övervakare heter, har avskaffats! Det andra frigörelseordet är "solidaritet" men inte den marxistiska solidariteten uppifrån och ner, där en regering antingen genom knep eller maktutövning tilltvingar sig folkets solidaritet; inte den solidariteten som förnekar varje människas frihet och som på grund därav inte är någonting annat än en lögn, som innebär slaveri - utan den solidaritet som tvärtom är bekräftelsen på och förverkligandet av varje frihet och som sitt upphov inte har någon politisk lag utan är innefattad i människans kollektiva natur, enligt vilken ingen människa är fri, om inte alla som omger henne och som direkt eller indirekt det allra minsta påverkar hennes liv också är fria.
Vad som förespråkas är alltså inget tvång över huvud taget; utan Bakunin menar att människan, given full frihet, kommer att uppskatta det kollektivistiska samhället - och därmed helt enkelt välja det; inte bli tvingad in i det.
Most, som verkat lite velande mellan anarkism och statskommunism (som vi sett prov på tidigare i hans "The Beast of Property") har i alla fall i perioder av sitt liv sannerligen varit genuin anarkist. Detta ger han exempel på i sin text "Anarchist Communism" (1889) där han skriver:
The greatest stumbling block to anarchism among the non-anarchist socialists, which causes much of the discord, is the "free contract." Yet one need not put oneself into a different world- neither Mars nor in Utopia- to see how the free contract would work. Take, for example, the International Postal Union.
[...]
"free contract" works -- because, since every breach of promise carries with it damage to the breacher, it behooves every contracting party not to violate the contract. If irregularities arise, conferences agree on adjustments. This institution, a model for free association, is not an isolated example. People who have little else in common form groups, trusts, and pools -- organizations musical, gymnastic, commercial, protective, educational, and political; and associations for the advancement of arts and science -- in all countries, despite contradictory natures of the parties, and despite the fact that the parties cannot be forced to fulfill the agreements. Everything done in these agreements is done because of advantage to each member.
[...]
In a society of the free and equal there can be nothing but the free contract; cooperation by force violates freedom and equality.
Jag skulle alltså vilja påstå att det inte finns någon anledning för människor som vill tvinga alla in i det ena eller det andra systemet att kalla sig för anarkister; och när man läser de tänkare, vars tankar "anarko"kommunister och social"anarkister" ofta påstår sig företräda, visar det sig helt enkelt att dessa troligtvis inte läst deras böcker -- eller i så fall inte läst dem speciellt noga. För dessa människor var verkligen anarkokommunister och/eller socialanarkister; de trodde på individens frihet och människors rätt att själva välja om de vill vara med i ett kommunistiskt/kollektivistiskt samarbete eller inte. De ville inte tvinga alla människor att rätta sig efter deras åsikter, så som många av dagens kollektivistiska och kommunistiska "anarkister" vill. Deras personliga åsikt att fullständig frihet inte går att uppnå utan kommunism bör inte förväxlas med att de därför vill tvinga alla in i kommunismen; det är ju just deras personliga åsikt, och de erkänner andras rätt att inte hålla med dem; precis som Benjamin Tuckers personliga övertygelse att ränta och profit är stöld inte innebär att han vill förbjuda ränta eller profit. Och det är precis vad som gör dem till anarkister. Som Malatesta skrev ligger det för de anarkistiska kommunisterna till så att:
We remain communist in our sentiment and aspiration, but we want to leave freedom of action to the experimentation of all ways of life that can be imagined and desired.
Anarkism är alltså anarkism - den som vill tvinga någon att leva på ett visst sätt är helt enkelt inte anarkist. Vill någon tvinga alla att leva just kommunistiskt är denne således kommunist, inte anarkokommunist; hur mycket han än må gilla benämningen.
Jag måste berömma dig för de senaste dagarnas aktivitet, det har varit ett nöje att läsa alla de nya inläggen! Det här inlägget ska jag referera till nästa gång jag ser en statssocialist påstå att "anarko"kommunism är den enda äkta anarkismen.
För att spinna vidare på "riktig anarkism"-temat, hur går Malatestas, Goldmans och flera andra sociala anarkisters syn på våld som nödvändigt för revolutionen ihop med anarkismens avståndstagande från tvång? Hur motiverar de sitt våldsförespråkande, om de över huvud taget gör det?
Anarkister som förespråkar våld gör ju i regel det för att det är den enda möjliga metoden som finns att tillgå. Om vi t.ex. lever i en auktoritär diktatur där människor kastas i fängelse för sina åsikter är ju en viss grad av våld praktiskt taget helt nödvändig för att förändra samhället; vare sig det skulle vara åt ett liberaldemokratiskt, anarkistiskt eller kommunistiskt håll. Emma Goldman uttrycker det bra:
"The serene, calm character of a Tolstoy will wish different methods for social reconstruction than the intense, overflowing personality of a Michael Bakunin or a Peter Kropotkin. Equally so it must be apparent that the economic and political needs of Russia will dictate more drastic measures than would England or America. Anarchism does not stand for military drill and uniformity; it does, however, stand for the spirit of revolt, in whatever form, against everything that hinders human growth. All Anarchists agree in that, as they also agree in their opposition to the political machinery as a means of bringing about the great social change."
Att däremot bara förespråka våld för våldets skull tycker jag inte går att förena med anarkistisk filosofi; vad man gör då är ju helt enkelt att utöva samma initierade av tvång som man är emot att staten och kapitalisterna utövar. Men så länge det går att legitimera våldet som självförsvar står det inte i kontrast med anarkismen; självförsvar är absolut inget anarkister tar avstånd från (förutom möjligtvis en del anarkopacifister, men då är det "pacifismen" i ekvationen, och inte nödvändigtvis "anarko", som står för den värderingen).
Personligen tror jag som individualanarkist på principen om jämlikhet frihet - "Maximal möjlig frihet kompatibel med jämlikheten av den friheten" - som med en tids resonemang även skulle kunna innefattas i vårat nuvarande samhälle, t.ex:
Staten har friheten att inkräkta på våra liv om vi missköter oss, därav bör vi enligt denna princip av jämlikhet respekteras med samma frihet att göra likadant - något vi inte gör idag. Att agera på detta sätt bör därav enbart vara en fråga om konsekventialism, att reducera konsekvenserna till den nivå där fördelarna av ens planerade gärning väger ut dem. Jag ser detta som ett problem, då staten känner till detta, och istället väger ut fördelarna av "radikalt beteende" med konsekvenser som inkräktning och tvång (i form av straff). Då folk rent utav agerar efter sin upplevda konsekventialistiska tolkning så fungerar detta mycket bra, för staten, då denna typen av beteende bestraffas förhållandevis rätt hårt.
Pacifister vill alltså, enligt idéen om konsekventialism, inte lägga till konsekvenser till 'statens auktoritära beteende' för att väga ut fördelarna med det, utan addera till fördelarna av att sluta med det. Hur detta skulle kunna gå till begriper jag mig inte på, då det finns så många som är så pass högt uppsatta som är svåra att "köpslå" med. "Icke-pacifister" tvekar inte när det kommer till att addera konsekvenser till 'statens auktoritära beteende', jag tvivlar dock på att de skulle neka en bra modell när det kommer till att köpslå med fördelar.
Köpslagande med konsekvenser kommer dock alltid vara mer gynnande för ena parten, och mindre gynnande för den andra - motsatsen till "mutual aid". Detta är något individualanarkister förstår, och vill se försvinnandet av. Symbiotiskt gynnande och frivilliga utbyten är en modell värd att sträva efter, men om vi kan nå dit genom att följa denna modell tvivlar jag på.
Anarkism är socialisering spontant underifrån...
Kort och konkret där Drullknull, och jag kan inte säga annat än att hålla med ditt korta inlägg.
För övrigt är det en intressant artikel Emil, bra skrivet!
Vilken intressant blogg det här var! Jag har en fråga - vad tycker du om socialanarkisterna i "an anarchist faq"?
DanielB:
Jag tycker de gör ett bra jobb och har vettiga åsikter; jag citerar ju t.ex. en text av Iain McKay från Anarchist FAQ i detta inlägg (i avsnittet om Kropotkin). Jag har inget emot någon anarkistisk inriktning så länge som de faktiskt ÄR anarkister - dvs så länge de inte vill tvinga någon annan till något de inte vill. Och det är ju helt klart folket bakom Anarchist FAQ.
Den stora skillnaden mellan socialanarkism och individualanarkism skulle jag vilja mena är vad man väljer att fokusera på. Individualanarkisterna koncentrerar sig på varje individs rätt att själv styra över sitt eget liv - och detta innebär naturligtvis att de har rätten att ingå i vilka former av sociala samarbeten som helst - medan socialanarkister koncenterar sig på det sociala samarbete de föredrar - medan varje individ naturligtvis har rätten att välja om de vill delta i detta samarbete eller inte.
Jag har inget emot att kalla mig själv både socialanarkist och individualanarkist samtidigt - eller, ännu lättare, helt enkelt anarkist; då prefixen egentligen är rätt överflödiga. Alla socialanarkister kan egentligen dessutom sägas vara individualanarkister i någon mening; medan de allra flesta individualanarkister också är socialanarkister i någon mening, då de flesta har någon typ av socialistiskt samhälle de strävar efter. Individualanarkisten Benjamin Tucker kallade t.ex. själv sin övertygelse för "anarkistisk socialism"; den stora splittringen mellan individualanarkister och socialanarkister - eller mer specifikt kommunistiska anarkister - handlar istället om kommunister som KALLAR sig anarkister, medan de inte ÄR det (dvs de förespråkar någon typ av tvångssammanslutning av människor som inte vill det); RIKTIGA anarkokommunister och indiviualistiska anarkister har inga sådana problem med varandra - däremot har de ofta olika åsikter och teorier om hur man bäst uppnår den anarkism de båda eftersträvar.
Förmodligen är din blogg den bästa informationskällan på svenska om anarkism. Lysande som alltid.
bakunin var enligt mig lite för naiv i sin syn på frihet men å andra sidan, det var marx också när det kom till rättvisa och skapandet av en stats och klasslös civilisation :/ anyway båda var välidgt kloka tycker ja :)
bakunin var enligt mig lite för naiv i sin syn på frihet men å andra sidan, det var marx också när det kom till rättvisa och skapandet av en stats och klasslös civilisation :/ anyway båda var välidgt kloka tycker ja :)
