mutualism

Vilket förhållande har mutualismen haft med den största anarkistiska strömningen i Sverige, anarkosyndikalismen? I Sveriges syndikalistiska fackförening SAC har det funnits två stora strömningar; en mutualistisk och kooperatistisk, och en kommunistisk. Från början var de flesta stora syndikalisterna inspirerade av såväl anarkismen som kommunismen, vilket märks tydligt i böcker skrivna av t.ex. Frans Severin. Man skiljer då mellan anarkism och syndikalism, och placerar dem båda i det "frihetligt socialistiska" lägret tillsammans med rådskommunism och gillesocialism; och man tar redan då tydligt avstånd från alla former av auktoritär kommunism. Vad man förespråkar är ett federativt samhälle, klart inspirerat av Proudhons federalism, där den minsta enheten är individen; äganderätten till produktionsmedlen ska däremot inte tillfalla arbetarna, utan "samhället" (med vilket man menar den syndikalistiska federationen) - arbetarna ska däremot ges bruksrätt till sina fabriker, och bönderna bruksrätt till sin jord. Vad man har är alltså ett hopkok av kommunism och anarkism, av stat och icke-stat, där staten i sin nuvarande form visserligen avskaffas, men ersätts av federationen som fungerar som en decentraliserad och direktdemokratisk stat styrd nerifrån och upp.

Tidigt börjar man däremot märka av en annan strömning; nämligen den som faktiskt vill ge äganderätten av produktionsmedlen till arbetarna själv, inte till någon centralorganisation, och som även vill tillåta att människor organiserar sig på det sätt de själva tycker är bäst. Detta uttrycks senare i klartext i broschyren "Vad vill syndikalisterna?" från 1963:
"Betecknande för den frihetliga syndikalismens pluralistiska inställning är dess förståelse och sympati för andra fria produktionsformer, såsom enskild företagsamhet utan lejd arbetskraft, "samhällsföretag utan ägare" á la Wigforss och konsumentkooperation."



Vad vi har är alltså en kommunistisk inriktning, och en anarkistisk eller mutualistisk. Den riktiga motsättningen mellan dessa inriktningar dök upp på 50-talet, i och med att SAC började bli mer och mer mutualistiskt, anarkistiskt och kooperatistiskt, och allt mer började lämna de kommunistiska idéerna. Kommunismens störste försvarare hette Rudolf Holmö, och var en gammal syndikalist som 1923 lämnade SAC för Socialdemokraterna, för att 1950 återvända för att försöka få SAC att lämna anarkismen och omfamna kommunismen (konflikten handlade även om t.ex. antimilitarism och andra frågor, men dessa behandlas inte i denna artikel). Det blev en hätsk debatt om vilken väg man skulle välja, och Holmö menade att anarkismen var fel väg. I "Förhållandet mellan syndikalism & anarkism" skriver han om anarkismen att:
"Denna anarkism, vilken stödjer sig på de från samhällssynpunkt hopplöst orimliga "idéer" som emanerar från Proudhon, Landauer, Malatesta och Nettlau, har inte blott bringat den syndikalistiska rörelsen i vanrykte utan utgjort det gift genom vilket den bragts i upplösning. Genom detta gift har rörelsen i vissa länder, exempelvis i Tyskland och Holland, fullständigt utplånats och i andra länder trasats sönder till en obetydlighet och gjort att den avstängt sig för anslutning från andra än det fåtal anarkister, som är så naiva att de tror sig ha något att lära av Proudhon, Landauer och Nettlau. Andra, som tillhör SAC och inte reagerat mot den nyorientering rörelsen blivit offer för visar därmed, att de inte haft någon aning vad det är fråga om i konspiratorns och hans medhjälpares operationer inom den syndikalistiska rörelsen."

Han menar att:

"Till den grupp av anarkistiska riktningar, som är oförenliga med syndikalismen hör:

1. Den amorfa anarkien representerad av bl a Andrea Costa (under hans yngre år) och Hans Ryner. De amorfistiska anarkisterna avvisar varje åskådning, varje bestämd attityd, varje gemensam nämnare, ja t o m varje definition av ordens innebörd. I den är värdenihilismen (intet äger något värde) och fientligheten till alla bestämningar, normer och samlevnadsregler driven till sina yttersta konsekvenser.
[...]
2. Den individualistiska anarkismen grundar sig på men begränsar sig också till en enda bestämmande princip: den enskildes förmåga till individuell självhävdelse, utan någon hänsyn till det sätt varpå den enskilde själv hävdar sig. Den saken tillkommer det uteslutande den enskilde själv att avgöra.
[...]

3. Den mutualistiska anarkismen med Proudhon som främste målsman innebär i grund och botten ingenting annat än att de enskilda företagarna och mindre bolags- eller andelsföretag, som inte kunde sörja för avyttringen av sina produkter genom egna organ, skulle befria sig från mellanhänder som parasiterade på distributionen av deras produkter, genom att organisera gemensamma varubanker genom vilka de kunde byta och avyttra sina produkter. På detta sätt skulle de avhända mellanhänderna profiten och som producentkooperatörerna brukar säga - "kamma in den själva". Det var denna "ömsesidighet" i varuutbytet Proudhon kallade "mutualism".
[...]
4. Den kollektivistiska anarkismen räknade åren före Pariserkommunen
Bakunin som sin huvudman.
[...]
5. Den fria kommunismen räknar Malatesta som främste målsman med Max Nettlau som förste drabant, blott med den skillnaden att Nettlau, senare supplerad av Rudolf Rocker, Augustin Souchy, Diego de Santillan, José Pradas, Albert de Jong, Helmut Rüdiger och (sedan 1944) Albert Jensen och många andra"

Han menar däremot att Kropotkins anarkism är tillräckligt kommunistisk för att accepteras av syndikalister (men, anmärkningsvärt, inte Malatestas), då han är under intrycket att hans anarkokommunism skulle innebära tvångskommunism; vilket är en uppfattning jag inte delar, om man utgår från Kropotkins egna verk (se tidigare inlägg om detta).

På den "andra sidan", den anarkistiska, har vi vid den här tiden syndikalister som Albert Jensen, Folke Fridell och Helmot Rüdiger i SAC, som förespråkar arbetarnas äganderätt till produktionsmedlen och till sitt arbetes frukter, och rätten att organisera sig på vilket sätt man vill - men förespråkar som alla syndikalister en federation av arbetare organiserade i en syndikalistisk fackförening som gemensamt styr produktionen. Deras "utopi" är alltså fria producentkooperativ som genom frivilliga kontrakt producerar och planerar sin produktion tillsammans med varandra i en gemensam federation - den industriella demokratin. Detta kallade de "frihetlig syndikalism" eller "anarkosyndikalism", för att skilja sig från den tvångssyndikalism som förespråkades av t.ex. Holmö. Folke Fridell beskriver den frihetliga syndikalismen i "Syndikalismen" från 1946:

"Den syndikalistiska rörelsen ser sitt mål i socialismen. ... Med socialismen avser då syndikalismen klassamhällets avskaffande och ett på jämlikhet grundat fritt samarbete mellan individerna. Trots att syndikalismen alltså omfattar ett klart och distinkt socialistiskt program betraktas rörelsen av många som en från socialistsik allmänväg separerande ideologi.
[...]

Syndikalismen är ... kritisk mot statsdirigerad eller statsägd produktion. Detta av två anledningar. Dels hyser man den uppfattningen att statsdrift leder till nationalisering och därmed till nationalism, dels tror man att avståndet mellan den bestämmande parten - staten - och statsmedborgaren - den enskilde arbetaren - blir så skrämmande stort, att tillräckligt inflytande eller verklig trivselkänsla inte är möjlig. ... Av de tre alternativ som står till buds - kapitalistisk, förstatligad eller kooperativ - föredrar syndikalismen koopererandets. Syndikalismen är helt lierad med koopererandets linje"

Arwid Lund skriver i den syndikalistiska tidningen Direkt Aktion (nr 21) om den här tiden i SAC att:
"Folke Fridell var den som ivrigast försvarade och framhävde producentkooperativens positiva funktion. Den klassiska syndikalistiska tanken - framförd av Albert Jensen i boken Socialiseringen och av Frans Severin i boken Arbetarnas övertagande av produktionen (båda skrivna på 1920-talet) - att arbetarna på ett företag bara fick förvaltningsrätten medan äganderätten förbehölls samhället i stort, mjukades upp rejält i denna debatt. ... Längst gick som vanligt Rüdiger med sina tankar om det pluralistiska ägandet, som även innefattade privat ägande. Influenserna kan enligt mig förutom från de tyska anarkisterna (se D.A. nr. 9) också spåras från den krossade sociala revolutionen i Spanien, som innehöll såväl samarbete mellan olika politiska riktningar som olika, parallella former av ägande."

Vinnande ur konflikten gick de mer anarkistiskt influerade "frihetliga syndikalisterna", och Holmö uteslöts från Stockholms LS och SAC. Än idag finns inom SAC däremot många olika ideologiska strömingar, med allt från marxistiskt influerade kommunister till mutualistiska anarkister. Men det är också som sig bör, då SAC inte är - eller någonsin har varit - en dogmatisk, eller ens främst ideologisk, organisation; utan en organisation som sätter handling före teori, och vars mål är att organisera arbetare i en gemensam fackförening. Denna artikel var enbart menad att ge en liten inblick i de olika strömningarna inom organisationen som historiskt förekommit, och en inblick i det lilla inflytande mutualismen och anarkismen faktiskt haft i Sverige.