Vad vill anarkisterna ha istället för staten?
I diskussioner om anarkismen finns ofta en, eller flera, diskuterande som antar att anarkisterna vill avskaffa staten och sedan leva i något slags naturtillstånd där alla krigar mot alla, tar allt de kan av alla andra och sover med ett öga öppet för att försvara sitt eget liv. Att anarkismen skulle vara en politisk idé som vänder sig emot varje form av samhällsbyggnad och varje form av social organisation.
Av denna anledning skriver jag detta korta inlägg, som många som har en sådan uppfattning om anarkismen förhoppningsvis kan ta sig tiden att läsa igenom. Detta är förstås inte anarkismen, utan anarkismen bygger tvärtom på social organisation - men utan tvång och utan hierarkiska styrelseformer.
Vad vill anarkisterna ha istället för staten?
Istället för staten, en social organisation byggd på att alla människor inom det område staten kan göra anspråk på tvingas leva under de villkor staten bestämmer, vill anarkisterna ha en social ordning baserad på frivilligt deltagande och frivillig organisation.
Varför ska vi organisera oss?
Genom social organisation kan vi skapa samhällen, kooperativ produktion (vilket ger större nytta än att alla individer producerar var för sig), sociala skyddsnät, o.s.v. vilka alla spelar en viktig roll för ett tryggt och innehållsrikt liv. Genom att organisationen är frivillig kan dessutom människor som inte vill organisera sig hålla sig utanför, och människor som föredrar organisationsform A framför organisationsform B kan organisera sig med A hellre än B. Anarkismen strävar således efter "den högsta utvecklingen av frivillig organisation i alla dess aspekter, i alla möjliga grader, för alla tänkbara mål; ständigt förändrande, ständigt modifierade sammanslutningar som ... konstant antar nya former vilka bäst besvarar mångfalden av strävandena hos alla" (Kropotkin, Anarchism: Its Philosophy and Ideal, 1896).
Varför skulle människor vilja vara med i sådana organisationer?
Eftersom att de frivilliga sammanslutningarna kommer att ge deltagarna många fördelar kommer en stor majoritet av alla individer förmodligen att tillhöra olika former av sådana sammanslutningar i ett konsoliderat anarkistiskt samhälle. Genom organisation kan deltagarna på olika sätt, efter deras egna preferenser, organisera arbetet kollektivt - istället för att en individ ska bygga en bil eller ett hus kan många hjälpas åt, vilket gör arbetet mer effektivt och mindre ansträngande. Genom organisation kan de etablera olika "försäkringssystem"; sjukdom, hög ålder, arbetslöshet, o.s.v. behöver således inte innebära en kamp för tillvaron, utan deltagarna i organisationen kan hjälpa varandra. En vanlig term för detta i den anarkistiska diskussionen är ömsesidig hjälp, eller inbördes hjälp. En sammanslutning av människor skulle dessutom, bättre än var och en för sig, kunna försvara sig emot hot, brottslighet, katastrofer, o.s.v. samt kompensera offer.
Vad gör man med brottslingar?
Det finns ingen allmän anarkistisk hållning i den frågan; men den viktigaste följden av den sociala anarkismen, i dessa frågor, är det preventiva. Genom att avskaffa exploateringen av arbetet, genom att säkra välståndet för alla individer, försvinner den ekonomiska grogrunden för kriminalitet. Den lilla kriminalitet som finns kvar efter detta, då alla brottsliga handlingar förstås inte har ekonomiska grunder, kan enkelt avvärjas av de frivilliga sammanslutningarna - där de flesta deltagare förstås inte vill utsättas för brott, och därför försöker förhindra detta genom exempelvis kooperativa skyddssammanslutningar. När någon sedan väl utfört en brottslig handling emot någon annan är en vanlig hållning bland anarkisterna att förövaren ska kompensera offret. Ifall denne vägrar förespråkar anarkister som Proudhon, Malatesta och Kropotkin social ostracism; dvs att deltagarna i sammanslutningarna helt enkelt utesluter de eventuella kriminella som inte vill kompensera offren ur den sociala gemenskapen, ur deras frivilliga organisationer. Detta hade tvivelsutan varit ett hårt straff, varför en individ som ställs inför valet att antingen kompensera sitt offer eller utsättas för social ostracism i de allra flesta fall lär välja det första. När psykisk ohälsa är orsaken till ett brott krävs förstås vård; och det finns även anarkister som förespråkar fängelsen som ett alternativ (t.ex. Benjamin R. Tucker). Att ett anarkistiskt samhälle skulle vara en fristad för kriminalitet är alltså en myt, precis som att anarkister inte skulle förespråka någon typ av social organisation.
Hur skulle frivilliga organisationer samarbeta med varandra?
De frivilliga organisationerna kan förstås samarbeta med varandra på vilket sätt de vill. Ett vanligt anarkistiskt förslag, som har sina rötter hos Proudhon och som går igen i de vanliga varianterna av mutualismen, individualismen, kollektivismen, den anarkistiska kommunismen, anarkosyndikalismen, o.s.v. är federalismen. Federalismen går ut på att flera frivilliga organisationer går ihop i en frivillig federation, då de ser det som nyttigt att samarbeta med varandra. Varje organisation är i detta sammanhang autonom, alltså självstyrande, och i federationen behandlas sådant som är gemensamt för flera av dem. Vill flera organisationer t.ex. ha ett produktionsutbyte med varandra kan de lösa detta inom en federation; vill flera organisationer sköta en resurs som berör dem alla - t.ex. en sjö eller en gruva - kan även detta ske inom federationen. Federationen har alltså ingen makt över organisationerna, utan fungerar som de autonoma organisationernas samarbetsverktyg.
Hejsan! Gillar din blogg. En fråga som jag undrat över ett tag. Hur kompatibel är anarkistiska samhällen med omkringliggande stater? Anarkister ser deras jordegendom som illegitim antar jag, kommer de då bosätta sig där trots att staten gjord tydligt att den försvarar sina nuvarande gränser med våld? Krävs det en anarkistisk omvärld som respekterar anarkisternas rätt att expandera framför statens gränser, eller är det möjligt för anarkister att leva på samma jord som etatister?
Rickard:
Svårt att säga hur ett anarkistiskt samhälle skulle fungera tillsammans med omkringliggande stater. Det kan nog gå lite hur som helst, beroende på situationen och hur de interagerar med varandra; om de accepterar varandra, eller om de inte gör det. Om stater omkring ett anarkistiskt område gör klart att de slår ner försök att expandera det anarkistiska området tror jag inte att speciellt många helt sonika skulle bosätta sig i staterna för detta ändamål (om det inte är någon organiserad form av halvpassiv krigföring, i vilket fall det efterhand förmodligen skulle leda till en mer aktiv sådan).
Det är som frågan om hur en demokrati skulle fungera omgiven av diktaturer; det finns inget givet svar, utan allt beror på hur aktuella aktörer agerar.
Frivilliga straff skulle inte fungera idag när det är såpass lätt att flytta och skapa sig en ny identitet.
Ett offer har dessutom rätt till kompensation just eftersom förövaren kränkt henom.
Felix:
Är det så pass lätt att flytta och skapa en ny identitet bör väl inte några straff alls fungera? ;)
Och jag håller förstås med om att rätten till kompensation kommer just ifrån kränkningen.
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/b/b3/Politisk_kompass.svg/543px-Politisk_kompass.svg.png
Jag vill att vi strävar från de två ovanstående rutorna genom att avveckla staten och de juridiska skyddsprivilegier som råder på marknaden. Sedan bör vi låta de system som representeras av de två nedre rutorna konkurrera fritt med varandra. Mutualister och andra vänsterliberala anarkister förutser att fullkomligt fria människor kommer vilja leva i deras föredragna system, medan anarkokapitalister och högerliberala förutser att människor inte kommer vilja göra det. För mig är frågan vem som har rätt fullkomligt ointressant, så länge människor verkligen är fria att välja.
Dock misstänker jag att det kommer finnas utrymmen för båda typer av system och att ett fritt samhälle lär präglas av en oanad mångfald med avseende på levnadssätt. Min oro är att anarkokapitalister och högerliberala kommer ha mycket lättare att acceptera denna mångfald än mutualister och vänsterliberala anarkister, som enligt min uppfattning tenderar att vara mindre toleranta inför andra levnadssätt än sina egna. Därtill ängslas jag över att den senare gruppen kommer vilja införa det fria samhället genom att först låta en ny stat ta över dagens marknadssfär, med förhoppningen att denna sedan ska avvecklas under en övergångsperiod. Historien indikerar att det tillvägagånssättet kanske inte är att föredra.
Hursomhelst, med allt detta ville jag bara förklara varför jag kanske känner mig väldigt modfälld över klimatet i det frihetliga Sverige. Jag känner sympatier för två grupper som onekligen verkar avsky varandra, men som egentligen har stor anledning att samarbeta mot stats-vänliga ideologier. Jag har ingen politisk hemvist, om man så vill. Vad har du för tankar angående detta? Vilken är din inställning till motsättningen mellan anarkister från olika sidor av den politiska skalan?
Andy:
Min åsikt är väl att ortodoxa anarkokapitalister egentligen inte kan kallas anarkister, då de förespråkar ett jordägandesystem som skapar stater. Se diskussionen i kommentarerna efter det här inlägget:
http://mutualism.blogg.se/2011/october/vad-menar-mutualisten-med-fri-marknad.html#comment
Med det sagt är ju anarkokapitalisterna däremot ett frihetligt inslag i dagens samhälle, och de skulle naturligtvis vara fria att organisera sig efter sina egna principer i ett anarkistiskt samhälle. Vi vill ju, som Malatesta skrev, inte påtvinga någon ett levnadssätt som denne själv inte har valt.
Så, för mig skulle ett samarbete mellan socialistiska anarkister och anarkokapitalister - i de frågor där vi kan samarbeta, och tycker samma sak - förstås inte vara något problem. Att samarbeta kontraekonomiskt med agorister, till exempel. På samma sätt kan ju anarkister i enskilda frågor samarbeta med vilken grupp som helst som delar deras åsikter; i byggandet av kooperativ kan man samarbeta med vem som än vill bygga kooperativ, oavsett ideologisk hemvist. Samma sak med allmänningar, kreditsamarbeten, o.s.v. I de frågor där anarkokapitalister tycker som vi är de förstås ett välkommet inslag, precis som socialdemokrater eller kommunister som gör detsamma.
Men i grunden är ju socialistisk anarkism, av alla dess slag, och anarkokapitalism - åtminstone i dess mer högervridna varianter - två väldigt olika saker. Medan den socialistiska anarkismen tror på individens suveränitet, avskaffandet av hierarkier i den mån det är möjligt, så jämlika individer som möjligt (vilket gör fria kontrakt möjliga, inte som den enes underkastelse till den andre utan som ett samarbete mellan två fria individer), o.s.v. Hela idén i den sociala anarkismen är ju friheten OCH jämlikheten som nödvändiga komplement till varandra för att bygga ett fritt samhälle. Den ortodoxa anarkokapitalismen kan sammanfattas med "100% non-proviso lockeansk egendom"; hur sedan samhällena ser ut, ifall de består av diktatoriska stater eller fria individer, är i praktiken likgiltigt - så länge Egendomen upprätthålls, efter lockeanska principer (se mer om detta i diskussionen som hänvisats till i länken ovan). Därför har jag, personligen, svårt att relatera till en sådan anarkokapitalism - liksom jag har svårt att relatera till andra ideologier som jag upplever som auktoritära och hämmande för utvecklandet av individualiteten och ett frihetligt samhälle. Det finns ju dock även mer vänstervridna anarkokapitalister, som inte accepterar non-proviso lockeansk jordäganderätt och som inte ställer sig likgiltiga till frågor som rör jämlikheten eller sociala frågor i allmänhet, som förespråkar icke-hierarkiska organisations- och produktionsmodeller, o.s.v. - dvs anarkokapitalister som i högre grad influerats av klassisk anarkism - och mellan dessa och de klassiska anarkisterna är det ju främst vad de väljer att kalla sig som skiljer dem åt (samt, förstås, åsikter i mindre viktiga frågor).
Att anarkister skulle vilja ta över samhället genom upprättandet av "arbetarstaten", eller "proletariatets diktatur" tror jag inte att du behöver oroa dig för. Ända sedan Första Internationalen har ju anarkisterna konsekvent motsatt sig sådana idéer. Inte heller att anarkister, om de verkligen ÄR anarkister, skulle förneka dig rätten att leva på det sätt du vill i de samarbeten du önskar är något att oroa sig för. Och jag håller med dig om att anarkismen förmodligen skulle bestå av en mängd olika typer av samarbeten, som fungerar efter olika sociala och ekonomiska principer och utvecklas åt olika håll tills de hittar principer som passar dem - eller inser att själva evolutionen och den konstanta förändringen är den typ av samarbete de trivs bäst i. Som Kropotkin skriver i inlägget, under "Varför ska vi organisera oss?"
