Mutualism och kollektivism
Mutualisterna, eller "proudhonisterna", var i Första internationalens tidiga år en inflytelserik anarkistisk-socialistisk grupp. Med tiden avtog däremot deras inflytande till fördel för "kollektivisterna", som blev den nya dominerande anarkistisk-socialistiska grupperingen (förutom anarkisterna var även statssocialister - t.ex. marxister och blaquister - representerade).
Vad var då denna kollektivism, som ersatte mutualismen? Egentligen varken någon kollektivism, i meningen att sätta kollektivet framför individens frihet (så som termen ofta används idag, utanför anarkistiska sammanhang), eller någon ersättare till mutualismen. Snarare handlade det om en utveckling av proudhonismen till något som på många sätt mer liknar modern mutualism. De "ortodoxa proudhonisterna" intog ofta en högerställning när det handlade om sociala, hellre än ekonomiska frågor - precis som Proudhon gjorde. De ansåg att kvinnans roll var i hemmet, att fackliga aktioner var meningslösa, att gradualismen skulle fungera utanför andra former av klasskamp hellre än som en del i en bredare klass- och frihetskamp, o.s.v. Ståndpunkter som är väldigt främmande för en mutualist av idag. En del proudhonister var däremot "oortodoxa"; de såg kvinnans frigörelse från patriarkatet, facklig kamp och gradualism som en del i en bredare strategi som självklarheter. De tog alltså avstånd från Proudhons åsikter när det kom till de sociala frågor där han hade en högervriden inställning, för att istället skapa en mer konsekvent form av anarkistisk socialism där traditionalistiska föreställningar inte stod i vägen för individens frihet och den frihetliga socialismen.
Några av dessa var Eugène Varlin, César De Paepe och Benoît Malon som kom att bli företrädare för kollektivismen (även av många sedda som en tidiga anarkosyndikalister). Det förhåller sig däremot inte så, som vissa verkar vilja framställa det, att dessa kollektivister tog avstånd från proudhonismen i dess övergripande idéer. De företrädde helt klart andra strategier och idéer än de "ortodoxa proudhonisterna". Men inte när det kom till grundläggande idéer som individens rätt att ingå i, eller starta, den form av produktion hon önskar; de fria, autonoma, kollektivens rätt att styra sig själva; federalismen och decentraliseringen; det ömsesidiga utbytet; kooperativ produktion enligt individernas egna preferenser; o.s.v. Den största skillnaden låg i det sociala och det strategiska, och där blev kollektivisterna bra mycket mer lika dagens mutualister än vad dåtidens "ortodoxa proudhonister" var!
Vad är då själva kollektivismen? Det enkla svaret: kollektivisering av egendom. Vad är kollektivisering av egendom? Där blir frågan mer komplicerad. "Även om kollektivismen var ett ideal som representerade olika saker för olika människor, var dess grundläggande mening klar: ett system av social organisation grundad på det gemensamma ägandet av produktionsmedlen. Det innebar avståndstagandet från den absoluta privategendomen, även om det fanns skillnader gällande om detta skulle innefatta all egendom eller bara viss sådan (som banker, järnvägar och gruvor)" (Steven Vincent, Between Marxism and Anarchism: Benoît Malon and French Reformist Socialism, s. 19).
Hur proudhonisterna ställde sig till detta varierade också. "Vissa av de franska delegaterna, som Tolain och Chemalé, accepterade aldrig någon form av kollektivism, då de ansåg att detta stred emot deras kooperativa och proudhonska principer ... men mer vanligt bland fransmännen var försök att förena mutualism och kollektivism. Malon, till exempel, motsatte sig vad han såg som den proudhonska mutualismens individualistiska stötar, men han delade engagemanget för federalistisk organisation. Mot slutet av 1860-talet kallade de flesta franska socialisterna i Internationalen - inklusive Malon - sig själva för kollektivister och såg detta som en komplettering av deras mutualism, inte som något i motsättning till den ... Deras slutgiltiga mål var decentraliserad kontroll över egendomen, administrerad av arbetarkooperativ. Majoriteten av de franska militanterna förespråkade, kort sagt, en federalistisk samhällsorganisation, trots att de var kollektivister. [Det är således] missledande att tala om 1868-69 som "kollektivismens definitiva seger över proudhonismen", om man inte uppskattar hur federalistisk och mutualistisk - och därmed icke-marxistisk eller förmarxistisk - denna kollektivism var" (ibid. ss. 19-20).
Vad detta handlade om var inte proudhonism mot kollektivism, som två separata, konkurrerande idéer. Vad det handlade om var en mer traditionalistisk och högervriden mutualism mot en mer radikal, vänstervriden och kollektivistisk mutualism. Idén med kollektivismen var, som framgår ovan, att produktionsmedlen skulle vara gemensamma och kontrolleras av arbetarkooperativ. Vilket är den åsikt Proudhon också företrädde i dessa frågor - med tillägget att produktionsmedel som enbart utnyttjas av enskilda individer rimligtvis även bör kontrolleras av dessa enskilda. Där kunde kollektivisterna skilja sig en del åt, vilket också framgår ovan.
"Således var debatten i grund och botten en debatt mellan Proudhon-anhängare, inte mellan proudhonister och marxister, och resolutionen [om kollektivisering 1867] stred inte mot Proudhons idéer. Detta kan ses i det faktum att själva resolutionen var anmärkningsvärt proudhonsk i dess natur, där resolutionen om kollektiv egendom uppmanade till kollektivisering av vägar, kanaler, järnvägar, gruvor, stenbrott, kolgruvor och skogar, som skulle "överlåtas till 'arbetarbolag' som skulle garantera 'ömsesidiga rättigheter' för arbetare och sälja deras produkter eller tjänster till självkostnadspris." Jorden skulle "lämnas över till 'jordbruksbolag' (d.v.s. lantarbetare) med samma garantier som de som krävs av 'arbetarbolagen'." [1] De Paepe förtydligade själv frågan: "kollektiv egendom skulle tillhöra samhället som helhet, men skulle överlåtas till arbetarsammanslutningar. Staten skulle inte vara mer än en federation av olika arbetargrupper." [2] Med tanke på att Proudhon hade förespråkat sådana arbetarkooperativ för att driva offentliga industrier samt argumenterat för att jorden var allmän egendom och bör överföras till kommuner, var resolutionen inte det förkastande av Proudhons idéer som många antar."
(ur Mutualists in the First International, som i sin tur citerat [1] från Julian P. W. Archer, The First International in France 1864-1872, s. 128 och [2] från Daniel Guérin, Anarchism, s. 47)
Vad kollektiviseringen handlade om var således inget "anti-mutualistiskt", utan snarare ett sätt man ansåg vettigt att praktiskt organisera mutualismen på. När det kommer till denna kollektivisering av jord kan kollektivisterna dock även ligga ännu närmare den traditionella mutualismen än De Paepes "allmänna egendom och kooperativa kontroll". Vi kan använda ett faktiskt exempel från spanska Graus, en by som kollektiviserades under den spanska revolutionen. Gaston Leval beskriver kollektiviseringen så här: lantbrukarna i området gick ihop för att kollektivisera den jord de brukade. Sådan var kollektivismen. De skrev under ett kontrakt som bl.a. löd "samtliga inträder i Gemenskapen av fri vilja. De är skyldiga att medföra sina redskap ... Om av oförutsedda skäl kollektivet skulle upplösas, har varje kamrat obestridlig rätt att återtaga de ägodelar han tillfört ... Detta jordbrukskollektiv ska upprätthålla direkta förbindelser med den kommunala kassan för alla förenade yrkesgrenar" (Britta Gröndahl (red.) Här talar syndikalisterna, ss. 145-146). Leval tillägger "låt oss först påpeka, att ingen kollektivisering genomförts mot de berördas vilja" (ibid. s. 146).
Alltså, individerna ser en fördel i kollektivisering, sedan går de ihop och kollektiviserar. De fungerar sedan som ett kooperativ anslutet till en federation tillsammans med andra kooperativ; ingen tvingas till något, och ifall medlemmarna vill lämna kollektivet, eller federationen, gör de detta. Nog må det vara sant att Proudhon just när det kom till jordbruk ibland idealiserade det småskaliga och individuella; men Proudhon, som förespråkade både arbetarkooperativ och federalism - och dessutom menade att jorden i grunden inte gick att äga - lär knappast ha haft några invändningar mot att de människor som brukade jorden gick samman för bättre resultat. Inte heller står detta på något sätt i motsättning till besittning och bruk, rätt till jorden baserad på possession, som mutualisterna förespråkade (och förespråkar). Att traditionalistiskt lagda "ortodoxa proudhonister" som lägger större vikt vid Proudhons småskaliga preferenser än vid de anarkistiska och mutualistiska principerna inte gärna skulle vilja detta må vara; men vad är det, om inte en praktisk tillämpning av mutualistiska principer? Besittning och bruk, inbördes hjälp, producentkooperation och federalism på en och samma gång. Inte ens en individualanarkist i Tuckers eller Ingalls fotspår skulle kunna ha något emot en sådan här typ av kollektivism!
Kollektivismens portalfigur, Mikhail Bakunin, fortsätter (i Stateless Socialism: Anarchism): "vi [avvisar] kraftfullt varje försök till social organisation som inte erkänner den fullaste friheten för individer och organisationer, eller som skulle kräva att det inrättas någon likriktande makt över huvud taget" - helt i linje med såväl mutualismen som med kollektivismen. Angående "metodförslag" ser vi inte heller hos Bakunin något avståndstagande från gradualismen som idé.
"Låt oss samarbeta i vår gemensamma strävan för att göra våra liv lite mer gynnsamma och mindre svåra. Låt oss, när det är möjligt, etablera producent- och konsumentkooperativ, och ömsesidiga kreditsamarbeten som, trots att de under nuvarande ekonomiska förhållanden inte på något verkligt eller adekvat sätt kan befria oss, ändå är viktiga eftersom de utbildar arbetarna i att styra ekonomin och planterar den framtida organisationens dyrbara frön" (Mikhail Bakunin i L’Égalité, 28 augusti 1869).
En bättre sammanfattning av mutualistisk gradualism är svår att hitta. Bakunin har inte samma tro som Proudhon, eller den yngre Tucker, på gradualism som det enda nödvändiga förändringsarbetet, utan ser även ett behov av facklig verksamhet och annat revolutionärt arbete. Och även dessa noter är väl de flesta mutualister av idag med på? Att inte se gradualismen som nog i sig själv; att förespråka en kombination av gradualistisk aktivitet och andra former av revolutionärt arbete, exempelvis syndikalism, är väl snarare regel än undantag hos dagens mutualister?
När det gäller arbetet, så skiljer sig kollektivisterna knappast från mutualisterna. Som konstaterat ska egendomen vara gemensam - vad man menar med detta skiljer dig däremot åt. Vissa menar gemensam som i "fabriken till arbetarna, jorden till jordbrukarna", medan andra menar någon typ av samhälleligt ägande och "kontroll över fabriken till arbetarna, kontroll över jorden till jordbrukarna". Så länge detta samhälleliga ägande i praktiken utgörs av decentraliserad och federalistisk kontroll spelar det ingen större roll, då produktionsmedlen i praktiken tillfaller berörda individer i vilket fall som helst. I dessa kooperativ och verksamheter arbetar deltagarna sedan, och tar ur den gemensamma produktionen vad de tillfört; efter den klassiska socialistiska principen "av var och en efter förmåga, till var och en efter insats". Arbete utan exploatering av arbetaren, helt enkelt. I regel förespråkar kollektivisterna att den individuella arbetarens andel därefter tas ut i form av arbetskvitton, vilka används som pengar för att köpa de produkter och tjänster hon önskar. Detta skulle, i princip, lika gärna ha kunnat komma direkt från Proudhon.
Jag vill alltså mena att "splittringen" mellan mutualism och kollektivism egentligen inte är någon splittring. Vad det handlar om är snarare en form av mutualism som behöll Proudhons fördomar och vanföreställningar, och en annan som utvecklades och blev kollektivism. Men "vanlig mutualism" stannade knappast i den form som de "ortodoxa proudhonisterna" förespråkade i Första internationalen, utan utvecklades den också (rätt spretigt, dessutom). Modern mutualism har förmodligen bra mycket fler likheter med kollektivismen från Första internationalen än med de "ortodoxa proudhonisterna" - en mer konsekvent anarkistisk syn på sociala frågor och familjefrågor, precis som kollektivisterna; en bredare syn på revolutionär praktik utan att för detta ta avstånd från den mutualistiska gradualismen, precis som kollektivisterna; en syn på "idealsamhället" som i huvudsak kooperativ produktion i federationer av autonoma producentgrupper, precis som kollektivisterna; en syn på jordrätt genom besittning och bruk, och ifall producenterna vill - frivilligt kollektiviserade jordbruk (vilket de ofta lär vilja, då det förmodligen ger ett mer effektivt och för de inblandade mer bekvämt jordbruk), precis som kollektivisterna; en individuell andel av produktionen efter individens insats, precis som kollektivisterna; o.s.v. Och inte minst, liksom alla anarkister i slutändan önskar: "social organisation" byggd på "den fullaste friheten för individer och organisationer".
När jag läser exempelvis Levals beskrivning av kollektivismen i Graus har jag ärligt talat svårt att se vad i detta som en mutualist av idag inte skulle ha förespråkat i samma läge. Med det inte sagt att det inte föreligger stora och konkreta skillnader mellan de "ortodoxa proudhonisterna" och kollektivisterna i Första internationalen; snarare att moderna mutualister, eller ens socialt inriktade individualanarkister, inte nödvändigtvis ligger speciellt långt ifrån Varlin, Leval eller Bakunin; att det finns en kontinuitet från den "ortodoxa proudhonismen" till kollektivismen, och från kollektivismen till den moderna mutualismen. Kollektivisterna utgick i huvudsak från Proudhon i deras anarkism, och kallade sig ofta "proudhonister", men införde nya idéer som kan uppskattas av många moderna mutualister, och befriade framför allt anarkisterna i Första internationalen från Proudhons mer konservativa och trångsynta åsikter.
Även om jag kommer ifrån ett libertarianskt eller kanske snarare polycentriskskt-rätts-kvasi-anarkokapitalistiskt håll och således inte håller med dig i allt du skriver så uppskattar jag din blogg väldigt mycket. Du verkar extremt innördad och besitta stor kunskap gällande mutualismen och dess historia och det uppskattas mycket.
Jag tycker även att detta inlägg är roligt då jag vet att svenska vänsteranarkister och (råds?)kommunister har anklagat mutualismen för att vara liberal och "höger" när dock historien verkar peka på motsatsen om man ska tro det ovan.
Jag finner också mutualismen väldigt tilltalande även om jag aldrig skulle kalla mig mutualist i och med att den i någon mening verkar kunna vara en viss konvergens mellan frihetligt från både höger och vänster och kanske pekar på att i en ytterst avlägsen statslös framtid så skulle faktiskt både kommunister och libertarianer skulle kunna leva i fredligt samförstånd.
Äh, jag flummar. Fortsätt med din ypperliga blogg =)
Jonas:
Ja, att vissa "vänsteranarkister" kritiserar mutualismen för att vara liberal är lite lustigt. Först, vad menar man med liberal? Frihetlig? I så fall är all verklig vänsteranarkism "liberal". Borgerlig, prokapitalistisk? I så fall är ingen vänsteranarkism liberal, varken a-kommunismen, a-kollektivimen, mutualismen, a-syndikalismen eller någon annan variant av socialistisk anarkism.
Faktum är trots allt att mutualister spelat en stor roll vid några av de kanske mest uppmärksammade (i positiv bemärkelse) socialistiska strävanden hittills: grundandet av Första internationalen och Pariskommunen. Första internationalen grundades av franska arbetare - "all 'mutualists'" som Kropotkin skriver - tillsammans med engelska fackföreningsmän. I Pariskommunen spelade mutualisterna en enorm roll - som Friedrich Engels skriver "naturally, the Proudhonists were chiefly responsible for the economic decrees of the Commune".
Även under den spanska revolutionen var samhället i praktiken en slags blandning av mutualism och kollektivism. Det är svårt att dra några exakta gränser mellan exakt vad som fungerade "mutualistiskt" och "kollektivistiskt" - liksom det är svårt att dra gränser mellan mutualism och kollektivism teoretiskt, då den ena (som framgår i inlägget) lika gärna kan ses som en komplettering av den andra. Barcelonas arbetarbank fungerade i mångt och mycket efter mutualistiska principer, men detta kan lika gärna kallas kollektivism då det också fanns många kollektivister som förespråkade samma principer när det kom till fri kredit (som sagt, på många områden är idéerna snarlika). Nicholas Evans skriver på infoshop:
"In the Catalonia economy, there were usually combinations of mutualist and collectivist practices within and outside the same workplaces and areas. However the combinations were more Collectivist leaning. Since the majority of the economy in Catalonia was run in an attempted Collectivist manner, Catalonia can be recognized as an industrial Libertarian Collectivist economy. However, there were individual areas and federated areas that were distinctly Mutualist."
http://news.infoshop.org/article.php?story=20090520203900589
Och igen, hur göra skillnad på "kollektivism" och "mutualism" i praktiken? Om man, som Evans, använder mutualism när det finns konkurrens, och kollektivism när det inte gör det, så var - som Evans också skriver - textilindustrin "mutualistisk", liksom de flesta mindre verksamheter som ägdes och styrdes kooperativt. Men det är en godtycklig gränsdragning; medan mutualister inte har något EMOT konkurrens så länge kapitalismen är försvunnen och arbetet inte exploateras så är den inte nödvändigtvis FÖR konkurrens heller, ifall arbetarna vill lösa det på ett annat sätt. Inte ens individualanarkisterna, som lovordar konkurrensen mest av alla socialistiska anarkister, menar att ekonomin MÅSTE vara uppbyggd kring konkurrens (se Benjamin Tuckers "The Attitude of Anarchism Toward Industrial Combinations"), utan snarare är det ju på vilket sätt arbetarna väljer att sköta sina kooperativ och federationer som avgör detta. "The right to compete involves the right to refrain from competition; that co-operation is often a method of competition", som Tucker skriver.
(forts följer)
Vidare är det problematiskt att definiera "konkurrens"; om två frisörer arbetar i samma område, men ingår i samma federation, konkurrerar de då inte med varandra? Om alla föredrar den ene och ingen den andre, vad händer då i kollektivismen? Så fort frisörerna i Katalonien bestämde sig för att kollektivisera sina verksamheter gjordes rationaliseringar i federationen, där 1100 frisörsalonger reducerades till 235 - då resten inte var lönsamma (se Sam Dolgoff, "The Anarchist Collectives", s. 94). Samma process sker kontinuerligt i en kollektivistisk federation, precis som i en mutualistisk sådan. Att säga att kollektivismen i Spanien, i praktiken, var "lite kollektivistisk och lite mutualistisk" är således ett sätt att uttrycka sig. Ett annat vore "bara kollektivistisk", då autonoma småkooperativ inte är något som går emot någon gyllene regel i kollektivismen - tvärtom bygger kollektivismen på att småkooperativ sköts så; eller "bara mutualistisk", då storskalig kollektiv association inte är något som går emot någon gyllene regel i mutualismen - tvärtom, det är något mutualister ända sedan Proudhon har förespråkat!
Som sagt tycker jag att det blir konstigt att prata om mutualism och kollektivism som två distinkt olika idéer; en sådan svartvit bild gör lätt att man missar det kollektivistiska i mutualismen och det individualistiska i kollektivismen. Liksom det historiskt är svårt att avgöra vem som varit "mutualist" och "kollektivist"; dels för att många anarkister, då båda idéer var populära, kunde kalla sig både ock och dels då många anarkister, då den ena termen var populärare än den andra, kunde kalla sig det ena och fortfarande förespråka något som på många sätt liknade det andra. Att förstå att båda idéer, eller båda varianter av samma idé, härstammar från samma ställe - att Bakunin kunde säga "Proudhon was the master of us all" (The Encyclopedia of Philosophy, 1967, VI, ss. 507-8) - och att kollektivismen i allt väsentligt är en variant av mutualism som är kritisk mot konkurrens och positiv till frivilligt kollektivt, federativt ägande (vilket inte på något sätt står i motsättning till "vanlig mutualism") ger en mer komplicerad, men mer rättvisande, bild av det hela.
Och med det försöker jag inte frånta kollektivisterna deras nyskapande och positiva inflytande på anarkismen, men jag skulle påstå att vi bör se kollektivismen som en utveckling av mutualismen - utan att den för det bryter mot tidigare mutualistika PRINCIPER, även om den innebar ett (positivt) avståndstagande från de mer traditionalistiska och inskränkta dragen i den "ortodoxa proudhonismen". Jag skulle nog se det som mutualismens utveckling (främst sett till metoder, men i mångt och mycket efter samma principer), hellre än ett avbrott från mutualistiska idéer.
Nu flummar jag också iväg något, men för att återknyta lite: att se mutualismen som något "höger" tror jag lätt kan ske ifall man har en väldigt svartvit syn på saker och ting, och inte är speciellt bekant med varken mutualismen eller socialismen och dess historia; alterntivt hämtar all sin "information" om mutualismen från Marx (under de år då Marx såg Proudhon som en politisk motståndare, inte under de tidigare år som han betraktade honom som ett geni och hans idéer som "det franska proletariatets vetenskapliga manifest", som han gör i "Den heliga familjen"). Så fort man hör "utbyte" eller "marknad" relaterar man till det första som ploppar upp i skallen: kapitalism! Men då har man missat det centrala i såväl mutualismen som kollektivismen, att samhället baseras på arbetarnas självstyre - i det civila, i det sociala, på arbetsplatsen, i krediten, i inbördes hjälp, o.s.v. - medan ett ömsesidigt gynnsamt utbyte fungerar efter kostnadsprincipen. Det finns inget exploativt i det mutualistiska eller kollektivistiska arbetet, inte heller i utbytet. Ingen kan växa på någon annans bekostnad, genom utsugning, utan bara genom sitt eget arbete - och då är gränserna för den enes växt i relation till andras väldigt begränsad, vilket skapar ett jämlikt samhälle mellan jämlika individer; en förutsättning för såväl fungerande anarkism som får ett välmående samhälle. Detta utan att förgöra incitamenten till arbete, då arbetet faktiskt bidrar till det individuella välståndet på ett direkt sätt. Detta är dock mycket svårare att greppa än "så ni vill att folk ska kunna byta saker med varandra, om de vill? Kapitalism!!!", speciellt då såväl mutualism som anarkistisk kollektivism idag är så pass okända idéer. Har man däremot förstått mutualismens idéer, och känner till dess historia, finns det nog väldigt få som skulle få för sig att slå på stora Kapitalism!!!-trumman.
Långt svar, men du får se det delvis som ett svar och delvis som en fortsättning på det ursprungliga inlägget ;)
Mutualismen spänner egentligen mellan ytterligheterna självförsörjande individualism till större kollektiva lösningar som producentkooperativ.
Den amerikanska skolan kom att fokusera på den minsta komponenten, individen, hur sedan samarbetet mellan de enskilda skulle se ut ansågs inte så viktigt så länge grundprinciperna följdes. Rent praktiskt visade Warren att den amerikanska skolan inte skiljde sig från den Europeiska skolan, kooperativen var förenande för båda, även om Proudhon senare i livet laborerade med att ersätta staten med ett "uppifrån och ner" organiserat industrisamhälle (jänkarna var måttligt intresserade av storslagna projekt ens på tankestadiet).
Fördelen med den amerikanska skolan är dess enkla ekonomiska förklaringsmodell, Warrens kostnadsprincip är genialt enkel. Å andra sidan saknar den amerikanska skolan de "stora penseldragen" i form av organisationsteori, där är Proudhon överlägsen.
Egentligen är diskussionen om individualism och kollektivism ointressant när det gäller mutualismen, som med all annan klassisk marknadssocialism (före Marx d.v.s. Gray och Hodgskin)bottnar samarbetet i kooperationen. Mutualismen som en filosofisk metodologi är desto intressantare, speciellt med tanke på att marxismen varit allenarådande i 130 år, nygamla okända analysmetoder är önskvärda och helt nödvändiga för en degenererad vänster.
Drullknull:
Ja, individualism och kollektivism blir ju främst något som aktuell individ kallar sig själv. Vad han eller hon ser som det mest väsentliga i hans eller hennes övertygelse och idéer.
Individualisten:
"Jag tror på individens suveränitet, individens rätt att välja alla sina samarbeten samt kollektiv, kooperativ produktion där produktionsmedlen ägs gemensamt av arbetarna och där hierarkier och maktstrukturer kan försvinna vilket ger alla inblandade individer största möjliga jämlika frihet, så att alla kan utveckla sin egen individualitet. Alltså är jag individualist, då jag tror på individens suveränitet och utvecklandet av individualiteten."
Kollektivisten:
"Jag tror på individens suveränitet, individens rätt att välja alla sina samarbeten samt kollektiv, kooperativ produktion där produktionsmedlen ägs gemensamt av arbetarna och där hierarkier och maktstrukturer kan försvinna vilket ger alla inblandade individer största möjliga jämlika frihet, så att alla kan utveckla sin egen individualitet. Alltså är jag kollektivist, då jag tror på den kooperativa produktionen, det gemensama ägandet av, och den gemensamma kontrollen över, produktionsmedlen samt federationsprincipen."
I den mening individualanarkister är individualister skulle jag mena att kollektivister också är individualister; och i den mening kollektivister är kollektivister skulle jag mena att individualisterna också är kollektivister. Se på t.ex. Carson, som identifierar sig som individualist, men som liksom Bakunin tror på kooperativ produktion/ägande av produktionsmedel, fri kooperativ kredit, o.s.v. En gränsdragning mellan individualism och kollektivism i en anarkistisk kontext är ofta problematisk - och handlar ofta mer om vad man lägger i orden än något annat.
Malatesta slog kanske huvudet på spiken igen ;)
"Det finns bland anarkisterna sådana, som älska att kalla sig kommunister eller kollektivister eller individualister eller något annat. Ofta är detta en fråga om ord, vilka tolkas olika och döljer en principiell likhet i strävandena. Ibland gäller det blott teorier, hypoteser, genom vilka man på sitt sätt förklarar och rättfärdigar slutledningar, vilka praktiskt taget äro identiska."
("Umanità Nova", februari 1919)
