Brott och straff

Inledning

Hur brottslingar ska behandlas i ett anarkistiskt samhälle är en fråga som anarkister skrivit en del om, men som fortfarande kan sägas karaktäriseras av en viss beröringsskräck. Om alla individer är fria att göra vad de vill, och samhället bara består av frivilliga samarbeten; vem är då brottsling, och hur kan någon ta sig den auktoritet som krävs för att åtala och bestraffa dem? Många anarkister har därför nöjt sig med att konstatera att många brottslingar skapas av staten, kapitalismen och lagarna i sig själva, varför anarkismen skulle innebära att brottsligheten blir en marginell företeelse som inte behöver ägnas någon speciell uppmärksamhet annat än att försöka hjälpa brottslingen tillbaka på "rätt väg". Kropotkin skriver till exempel, i slutet av Law and Authority:

"Det viktigaste främjandet av brottsligheten är lättja, lag och auktoritet; lagar om egendom, om regering, lagar om straff och förseelser; samt auktoriteten, som tar på sig att stifta och tillämpa dessa lagar.

Inga fler lagar! Inga fler domare! Frihet, jämlikhet, och praktisk mänsklig sympati är de enda verkningsfulla hinder vi kan sätta emot de antisociala instinkter som finns hos vissa bland oss."

Väsentligt för Kropotkins argument är även hans undersökningar av hur straff och fängelsen påverkar brottsligheten; de verkar inte ha någon större avskräckande effekt, samtidigt som ett fängelsestraff inte verkar göra brottslingen till en socialt fungerande individ. För att uppnå detta krävs tvärtom sympati, stöd och hjälp. Att det är detta som rehabilitering av brottslingar bör handla om, hellre än primitiv "hämnd", är något som återkommer i en stor del av den anarkistiska traditionen; detta synsätt återfinns i Pierre-Joseph Proudhons General Idea of the Revolution, Errico Malatestas Crime and Punishment, Emma Goldmans Anarchism and Other Essays Lysander Spooners Free Political Institutions och Voltairine de Cleyres Crime and Punishment. Å andra sidan finns åsikten att straff som hämnd kan ha en avskräckande effekt också representerad, främst i mer egoistiskt influerade former av anarkism, som i Francis Tandys Voluntary Socialism eller i Benjamin Tuckers Individual Liberty. Den övervägande majoriteten verkar däremot dela den åsikt som förmedlas av Kropotkin ovan, även om den ger upphov till olika praktiska lösningar hos olika anarkister - och hos vissa verkar det inte ge upphov till några lösningar alls utan man förutsätter att det är ett problem som kommer att lösa sig. Detta är också något som fick Errico Malatesta att beklaga sig, i ovan nämnda Crime and Punishment, i följande ordalag:

"Varje anarkistisk propagandist är bekant med den viktigaste invändningen: vem kommer att hålla brottslingar i schack [i det anarkistiska samhället]? I min mening är oron överdriven, eftersom brottslighet är ett fenomen av liten betydelse i jämförelse med storleken av nuvarande, ständigt närvarande generella sociala problem. Och man kan tro att den automatiskt försvinner som ett resultat av en ökning i materiellt välstånd och utbildning, för att inte tala om framsteg inom pedagogik och medicin. Men hur optimistiska våra förhoppningar, och hur ljus vår framtidssyn, än är kvarstår det faktum att brottslighet och rädslan för brott idag förhindrar fredliga sociala relationer, och detta kommer definitivt inte att försvinna från ett ögonblick till ett annat efter en revolution, hur radikal och genomgripande denna än kan visa sig vara. Brottsligheten kan till och med vara orsaken till omvälvningar och sönderfall i ett samhälle av fria människor, precis som ett obetydligt sandkorn kan stoppa den mest perfekta maskinen.

Det lönar det sig, och är faktiskt nödvändigt, att anarkister överväger problemet i större detalj än de normalt gör, inte bara för att bättre kunna hantera en vanlig "invändning", utan också för att inte själva utsätta sig för obehagliga överraskningar och farliga motsägelser."


Vad är ett brott?

Om anarkismen erkänner varje individ som suverän över sig själv, vem kan då bedöma vad som är brottsligt och inte? Är det inte upp till varje enskild individ? Sannerligen är det så. Men vad vi absolut inte får glömma bort, och vilket ofta glöms bort, är att individen inte längre är herre över sig själv ifall någon annan utsätter honom för en vålds- eller tvångshandling som han inte själv samtyckt till. Anarkismen är inte idén om varje individs absoluta enskilda frihet på bekostnad av andra individers frihet, utan idén om alla individers jämlika frihet. Vad detta har för relevans i relation till en anarkistisk syn på vad som utgör brottsliga handlingar förklaras av Benjamin R. Tucker i debattartikeln Resistance to Government:

"När jag beskriver en man som en inkräktare, så kritiserar jag honom inte; jag konstaterar bara ett faktum. Inte heller hävdar jag för ett ögonblick att inkräktarens önskan är moraliskt underlägsen. Jag förklarar bara att det är omöjligt att samtidigt uppfylla inkräktarens önskan att invadera och min önskan att bli lämnad i fred. Att dessa önskemål är moraliskt lika erkänner jag gärna, men de kan inte realiseras samtidigt. Eftersom det ena måste underordnas det andra, så föredrar jag naturligtvis inkräktarens underordning, och är beredd att samarbeta med andra icke-invasiva människor för att uppnå detta resultat. Jag är inte gift med ordet "rättvisa", och har inte heller något att invända mot det. Om herr Robinson [motdebattören] inte gillar det, låt oss säga "jämlik frihet" istället."

Malatesta uttrycker sig på ett liknande sätt i Crime and Punishment:

"Brotten vi talar om är naturligtvis antisociala handlingar. Det är handlingar som skymfar mänskliga känslor och som strider mot andras rätt till jämlik frihet; inte de många handlingar som dagens lag straffar bara för att de bryter mot de styrande klassernas privilegier.

Brottslighet, i vår uppfattning, är alla handlingar som medvetet ökar mänskligt lidande, de som kränker allas rätt till lika frihet och största möjliga materiella och moraliska välbefinnande."

Ett brott är således en handling där denna jämlika frihet kränks, där en individ inte respekterar en annans önskan till självständighet. Brott som skulle falla i denna kategori är brott som mord, våldtäkt, misshandel, stöld, o.s.v. Angående stöld finns säkert en och annan kommunist som skulle invända att stöld är ett brott som enbart är ett resultat av erkännandet av privatäganderätten; men även i ekonomiska system som inte erkänner denna är stöld ett brott i den utsträckning det påverkar en individs rättmätiga besittning, eller ägande av konsumtionsprodukter (som ju även anarkistiska kommunister förespråkar). Om en familj t.ex. tilldelas tre kilo ris, som någon annan - utan familjens godkännande - tar för sig själv så är detta en brottslig handling, stöld. Eller om en individ i ett kommunistiskt samarbete själv skulle hävda gemensamma produktionsmedel som privategendom, så vore detta också stöld och en handling som går emot den kommunistiska överenskommelse som ligger till grund för samhället/samarbetet.

Medan dessa brott är de enda "allmänna brott" som existerar i ett anarkistiskt samhälle, som en individ eller ett kollektiv rättmätigt kan försvara sig emot även ifall angriparen inte erkänt deras regler, kan olika samarbeten förstås inbördes även komma överens om andra regler och förhållningssätt som bör följas av dess medlemmar; t.ex. när det gäller fördelning av produktionen, eller i andra frågor där deltagarna känner att det är viktigt att ha gemensamma överenskommelser. Men för att ett brott emot dessa regler faktiskt ska kunna anses vara en brottslig handling måste individen som utför det, i enighet med principen om jämlik frihet, först ha accepterat dem som regler som gäller honom själv.


Hur ska man se till att regler följs, och hur ska bestraffning gå till?

Det finns, som vi delvis redan sett, en allmän föreställning om att brottsligheten kraftigt kommer att reduceras, i och med reducerandet av mängden brottsliga handlingar till brott som faktiskt är brott, hellre än alla handlingar som strider emot den kapitalistiska statens syn på acceptabelt uppförande, samt det utjämnande av materiellt välstånd som följer av den anarkistiska socialismen. Förutom detta finns en genomgående tanke om socialt tryck, som vi kanske skulle kunna kalla "social fostran" utan att lägga några värderingar i termen "fostran"; att individer inte kommer att begå brott i samma utsträckning när de är direkt inblandade i de sociala angelägenheterna, samtidigt som trycket från omgivningen på brottslingen i hög grad kan vara tillräcklig för att göra hans beteende mer socialt. Att "behandla dem som bröder" ger bättre resultat än att "kedja dem som djur", som Kropotkin skriver i In Russian and French Prisons. Mer jämlika materialla förhållanden, vård, stöd och hjälp är således ett bättre botemedel än hårdare straff; även om hårdare straff ofta kan tilltala ett primitivt hämndbegär är det ingen vidare bra väg att välja ifall vi vill ha färre brott.

Men detta är bara en sida av brottsligheten; för varje brottslig handling som faktiskt sker finns inte bara en brottsling, utan också ett brottsoffer. Hur tänker anarkisterna här; om alla individer är herrar över sig själva, vem har rätt att döma en annan? Hos vissa, t.ex. Proudhon, är tanken att ingen kan döma någon annan, utan brottslingar måste själva acceptera eventuella straff. Individer och samhällen har rätt att försvara sig emot angrepp, men att döma måste överlåtas åt brottslingen själv:

"Låt samhället försvara sig om det blir attackerat: det är inom dess rätt.
Låt det hämnas, och ta risken för repressalier, om det verkar vara till dess fördel.
Men att det bör döma, och efter dom bör straffa, detta är vad jag förnekar, det är vad jag vägrar att bevilja någon auktoritet.

Endast individen har rätt att döma sig själv, och om han tror att det skulle vara bra för honom att sona sitt brott, att kräva bestraffning. Rättvisa är en samveteshandling, i grund och botten frivillig, eftersom samvetet inte kan bedömas, fördömas, eller frikännas av annat än det själv: allt annat är krig, auktoritetsstyre, våldsmissbruk."
(General Idea of the Revolution in the Nineteenth Century, Seventh Study, 3. Justice.)

Det låter förstås osannoligt att en brottsling skulle döma sig själv till ett straff, men Proudhon tänker sig att lösningen kan se ut så här, uttryckt i all dess allmänhet:

"Ni [domare] har ingen rätt att döma ... Kom ihåg att det bara finns ett sätt att skipa rättvisa, och det är att den skyldige, eller bara svaranden, bör göra det själv. Och han kommer att göra det när varje medborgare har ingått i det sociala förbundet; när ... rättigheter, skyldigheter och varje individs uppgifter definierats, garantier utbytts, och samtycke undertecknats. Så rättvisa, sprungen ur frihet, kommer inte längre att vara en fråga om hämnd, utan en fråga om gottgörelse."

"Dessutom kommer rättegångsmaskineriet att reduceras till ett enkelt möte mellan vittnen; ingen mellanhand mellan målsägaren och svaranden, mellan fordringsägaren och gäldenären, kommer att krävas förutom de vänner som de har bett att medla."
(ibid.)

Varför skulle en brottsling då, efter eget bevåg, döma sig själv till ett straff? Om man genom den process som av Proudhon beskrivs ovan kommit fram till att individen faktiskt är skyldig till brott, så kan det vara av nytta för honom att kompensera - gottgöra - brottsoffret på det sätt han själv och offret kommer överens om. Om han inte väljer att göra det följer visserligen inget straff för brottet, men han kan väl komma att ses som en oärlig individ som inte många andra vill ha något att göra med; han kanske till och med utesluts ur det samarbete eller samhälle han ingår i, ifall han inte visar att han faktiskt vill gottgöra offret. Detta kan i sig självt vara en bra mycket hårdare "dom", trots att det inte är någon dom alls, än den dom som han och brottsoffret annars kunde ha kommit överens om. Att lämna ett antisocialt beteende för ett socialt bör således ske "utan någon annan utomstående straffpåföljd än uppskattning eller ogillande av andra medborgare", som Malatesta skriver i Crime and Punishment.

Lysander Spooner förespråkar, i Free Political Institutions, att skuldfrågan och en rimlig påföljd istället avgörs av en jury som består av slumpvis utvalda individer ur samhället. Spooner menar även, till skillnad från Proudhon, att en rimlig dom om kompensation kan utfärdas av juryn, och behöver inte frivilligt accepteras av brottslingen för att vara gällande. Han menar att:

"Individen har en naturlig rätt att gottgöra sina egna oförrätter och hävda sina egna rättigheter. Om en man har en skuld till en annan som han vägrar betala, har borgenären en naturlig rätt att beslagta tillräcklig egendom från gäldenären, var han än kan hitta den, för att jämna ut skulden."

Denna syn på saken dras ännu längre av exempelvis Tucker, som menar att till och med fängelser är kompatibla med anarkism; att brottslingens brott mot den jämlika friheten också innebär att brottsoffret inte behöver respektera brottslingens rätt till sådan. Medan Tucker menar att fängelser förmodligen inte kommer att behövas i ett anarkistiskt samhälle (vilket han påpekar i exempelvis The Relation of the State to the Invididual) menar han samtidigt att de inte strider mot några principer om anarki och jämlik frihet (vilket han påpekar i exempelvis tidigare nämnda Resistance to Government), enligt hans uppfattning av dessa begrepp.


Hur bör människor skyddas från brott?

Anarkister förespråkar ingen polismyndighet, men detta innebär inte att de ser polisens uppgift (eller, vad som egentligen bör vara polisens uppgift) - att skydda människor från att utsättas för brott - som något samhället bör vara utan. Francis Tandy förespråkar i Voluntary Socialism, i likhet med Benjamin Tucker, "anarkistiska skyddssammanslutningar" som uppfattas som organisationer som "hyrs in", eller fungerar kooperativt, för att erbjuda skydd mot brottslighet.

Malatesta har en annan syn på hur dessa skyddssammanslutningar bör se ut:
"Vem kommer att erbjuda det nödvändiga försvaret? Vem ska fastställa vilka tvångsåtgärder som ska användas? Vi ser något annat sätt än att lämna dessa frågor till de berörda parterna, till folket, alltså massan av medborgare, som kommer att agera på olika sätt beroende på omständigheterna och beroende på deras olika grader av social utveckling. Man måste, framför allt, undvika att skapa organ som är specialiserade på polisarbete; kanske kommer något att gå förlorat i repressiv effektivitet, men man kommer också att undvika att skapa det instrumentet som ligger bakom varje tyranni."
(Crime and Punishment)

Malatesta ser således en risk i de typer av organisationer som förespråkas av Tandy och Tucker, att en specialisering på polisarbete kan leda till ett återupprättande av statlig tyranni, varför beskyddet istället måste vara en kooperativ angelägenhet för hela folket i ett givet samhälle/samarbete. Nu ska det dock också sägas att Tandys och Tuckers organisationer på inget sätt motsäger, utan snarare inbegriper, de typer av allmänna kooperativ som Malatesta pratar om; men Malatesta har en klar poäng, då Tuckers och Tandys syn inte - åtminstone vad jag kan se - exkluderar organisationer som inte fungerar kooperativt, öppet och med folkets insyn. Det viktigaste för ändamålet, att inte av misstag så de frön som leder till en polis-/militärdiktatorisk tyranni, torde däremot vara just insynen och öppenheten; att organisationerna, oavsett om de byggs efter Malatestas eller Tandys modeller, ägs, kontrolleras och drivs direkt av alla inblandade - vilket också fångar kärnan av vad Malatesta efterfrågar, att de ska vara folkets organisationer som inte bara består av enskilda individer som specialiserat sig på polisarbete.


En anarkistisk syn på brott och straff för 2000-talet

En rimlig anarkistisk syn på brott och straff idag sammanfattas, enligt min egen åsikt, av Malatesta i Crime and Punishment:
"Vi måste räkna med en rest av brottslighet som vi hoppas kommer att försvinna mer eller mindre snabbt, men som under tiden kommer att tvinga massan av arbetare till defensiva åtgärder. Vi förkastar varje föreställning om straff och hämnd, som fortfarande dominerar lagen, och leds enbart av behovet av självförsvar och en önskan att rehabilitera; därför måste vi söka medel för att nå vårt mål, utan att falla in i auktoritära fallgropar och därmed finna oss själva i strid med det system av frihet och fri vilja som vi försöker bygga upp det nya samhället på."

Vad detta innebär i praktiken är svårt att i förväg tvärsäkert konstatera. Naturligtvis vore idealet den modell som föreskrivs av Proudhon, där brottslingar självmant väljer att kompensera brottsoffren utan några som helst tvångsåtgärder, utan enbart genom sociala påtryckningar från resten av samhället. Tills detta är fallet kan däremot det tvång som Spooner anser vara fullt inom den kränkte individens rätt också vara en nödvändighet; att brottslingen inte behöver samtycka till offrets kompensation, utan är skyldig att kompensera denne. Men vad de båda har gemensamt - att tvister bör avgöras av en jury, eller "medlare", som antingen utsetts av parterna, eller som slumpvis valts ur samhället/samarbetet, hellre än någon specialiserad myndighet - bör kunna omfamnas av de flesta anarkister. Något bättre sätt att avgöra dessa frågor finns knappast, dagens domstolar inräknade.

Angående försvar av person och egendom håller jag även med Malatesta om det viktiga med folklig förankring; att skyddssammanslutningar inte är enskilda organisationer som fungerar ungefär som dagens företag, utan att de fungerar efter kooperativa principer där varje individ har full insyn i arbetet. Är detta inte fallet så kan de säkerligen utnyttja positionen till att bedriva sitt arbete i en riktning som inte alls har folkets bästa som utgångspunkt och målsättning. Vill vi inte inleda en social revolution genom att så frön till den kontrarevolution som innebär dess undergång är det väldigt klokt att lyssna på Malatesta här.

Vidare behöver den anarkistiska synen på brottslighet som något som bäst bekämpas genom bättre och mer jämlika materiella förhållanden som prevention, och vård, stöd och rehabilitering som ersättning till primitiv bestraffning, knappast några påbyggnader idag. Detta är vad forskning visar gång på gång, trots att populistiska partier fortfarande vinner röster på att skrika efter hårdare straff. Vad Kropotkin förstod 1887 har vi som samhälle inte ännu tagit till oss, utan vår syn på lag och rätt fungerar fortfarande efter den grundläggande tanken "han slog mig, slå honom hårdare åt mig"; medan faktum är att fängelser, utan seriösa vård- och rehabiliteringsåtgärder, mer är skolor i kriminalitet än något annat.

Så jämlikhet, gottgörelse, självförsvar och rehabilitering bör vara ledorden i en anarkistisk syn på hur vi bäst blir av med brottsligheten, och hanterar den brottslighet vi inte kan bli av med.


Kommentarer
Postat av: Shovel44444

Som moderna domstolar alltså, men med öppenhet för mer inkonsekventa straff och mer påverkan av favoritism. Något som liknar dagens domsolsystem kommer nog utvecklas automatiskt när anarkistsamhällen oundvikligen går ihop med ett gemensamt försvarssystem för att få bättre försvarssystem mot kriminella gäng. Man ska inte underskatta folks effektivitets-tänkande och inte överskatta deras idealistiska tänkande.

2012-02-25 @ 11:21:45
Postat av: Emil

Shovel44444:

"Något som liknar dagens domsolsystem kommer nog utvecklas automatiskt"



Ja, det tror jag med, i den mening att det kommer att utvecklas "etablerade former" som man använder sig av. Däremot tror jag också att jurysystemet skulle komma att ta större plats i ett sådant sammanhang.

2012-02-26 @ 21:04:26
URL: http://mutualism.blogg.se/
Postat av: anarkokommunisten

Men låt oss ta en våldtäktsman. Vedergällningen för brottsoffret är ju också viktigt i sig.

2012-04-20 @ 17:17:24
Postat av: Emil

Karlos:
Råkade ta bort din kommentar av misstag då jag rensade spam - den låg just under ett spam och jag råkade klicka den. Men kommentaren var ifall det finns en risk för oproportionerliga straff i ett anarkiskt rättssystem, och ifall det inte blir svårt med förundersökningar när man inte får inkräkta på individer.

På den första frågan skulle jag säga att det givetvis finns en sådan risk - liksom inom vilka rättssystem som helst. Anarkismen är förstås ingen mirakelformel som löser alla problem, utan arbetet måste fortgå inom alla aspekter av samhället för att göra detta till vad vi vill att det ska vara. När det gäller straff är detta inget undantag; liksom i en demokrati måste metoder prövas och omprövas, appliceras eller förkastas beroende på resultat och situation. Vad som sedan är ett proportionellt straff kommer säkerligen att skilja sig mellan samarbeten och kulturer, precis som i dagens samhällen.

Med andra ord: ja, det finns en sådan risk - liksom det finns i andra typer av samhällens rättssystem. Det är något man, liksom i andra typer samhällen, måste arbeta med.

På den andra frågan skulle jag säga att förundersökningar inte behöver vara speciellt problematiska; att undersöka vem som begått ett brott skulle nog i de flesta samhällen ses som en god anledning till att "inkskränka friheten" lite - i den mening att folk t.ex. har rätten att undersöka en misstänkt individs bostad (om reell misstanke finns) så länge eventuella skador på personliga ägodelar kompenseras. Här får man liksom väga nytta mot skada, och de flesta skulle nog säga att nyttan väger tyngre än skadan.

Anarkokommunisten:
Vedergällningen är viktig där, ja, men det kan inte vara något enskilt fokus vid ett eventuellt straff. Individen kan inte bli "o-våldtagen", och viktigare än vedergällning ur ett samhälleligt perspektiv skulle jag säga är att offret får all hjälp och allt stöd som han eller hon behöver, att gärningsmannen får vård och avskiljs från folket - som inte vill bli våldtagna av honom - och att offret kompenseras av gärningsmannen på ett eller annat vis. Givetvis skulle man ur ett personligt perspektiv önska någon form av hämnd, men till vilken samhällelig nytta är detta - och är det något som gemensamma medel, skyddssammanslutningens, egentligen ska läggas på? Är det en rationell väg att gå, eller är det viktigare att fokusera på hjälp, stöd och kompensation till offret, och inlåsning och vård till gärningsmannen? Jag skulle säga att det senare är mer rationellt, även om jag naturligtvis förstår även den förra positionen; även om varje system förmodligen innehåller, och kommer att innehålla, element ur båda positioner tror jag att det är viktigt att fokusera på ett rationellt angreppssätt utifrån frågorna "vad vill vi uppnå?" och "hur uppnår vi det på bästa sätt?".

2012-07-28 @ 19:08:10
URL: http://mutualism.blogg.se
Postat av: Politifonen

Ytterst intressant inlägg!

2013-05-03 @ 00:01:07
URL: http://politifon.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0