mutualism

Är mutualismen revolutionär?

En vanlig fråga om mutualismen är om den är revolutionär eller inte. På den frågan kan svaret vara både ja och nej. Det beror helt och hållet på hur man definierar begreppet "revolution". Om man med revolution menar att folket tar till vapen, stormar riksdagshuset, och tar över samhället över en natt - då är mutualismen inte revolutionär. Om man däremot definierar "revolutionär" verksamhet som utomparlamentarisk verksamhet med syfte att totalt förändra samhället - då är mutualismen i allra högsta grad en revolutionär ideologi.


Är mutualismen reformistisk?

Den väg som de allra flesta mutualister föredrar till det fria och jämlika samhället är gradualismen. Liksom man hör på namnet rör det sig alltså om gradvis förändring mot slutmålet - total frihet för varje individ och för varje form av fri kooperation. Är mutualismen då inte reformistisk? Svaret blir där, precis som i frågan om mutualismen är revolutionär, både ja och nej - beroende på hur man definierar reformism. Med "reformism" menar man vanligtvis att man vill göra reformer i det existerande samhället genom den existerande samhällsapparaten - staten - vilka syftar till att reformera samhället för att det ska fungera bättre; men inte totalt förändra det. Då mutualismen varken förespråkar parlamentarisk verksamhet eller en reformerad kapitalism, så kan den inte kallas reformistisk med denna - normala - definition av termen. Menar man däremot, som vissa våldsrevolutionärer gör, att allt som inte syftar till att med våld förändra samhället över en natt är reformism - då faller nog mutualismen i reformistiska facket; trots att man inte över huvud taget förespråkar parlamentariskt reformarbete.


Gradualismen

Mutualismen förespråkar alltså gradualism. Till skillnad från reformismen menar gradualismen att samhället bör förändras utanför statsapparaten, genom att människor etablerar frihetligt organiserade alternativ till den statliga verksamheten, och fri kooperativ produktion som alternativ till kapitalistiska företag. Man vill alltså inte reformera bort varken staten eller kapitalismen, utan ersätta dem båda med nya alternativ - som blir basen för det framtida anarkistiska samhället. Man bygger alltså strukturer som tar över statens och kapitalisternas uppgifter, och som till slut kan ersätta dem helt och hållet. Mutualister kallar därför ofta strategin för "revolutionär gradualism"; då man eftersträvar en total samhällsförändring, samtidigt som den ska ske gradvis.


Varför revolutionär gradualism hellre än våldsam och plötslig revolution?

Fördelarna med gradualismen i jämförelse med en våldsam revolution är många. Som den tidige mutualisten Pierre-Joseph Proudhon uppmärksammade genom sitt deltagande i den revolution som inträffade i Frankrike 1848, blir resultatet av en våldsam och plötslig (dvs där förändringen sker, mer eller mindre, "över en natt") revolution ofta något helt annat än vad deltagarna i revolutionen hade tänkt sig. Ofta tar en elit kommandot både under och efter revolutionen, och gör sedan som de vill med den makt de skaffar sig. Detta har vi sett i de flesta större revolutioner; Ryssland, Kina, Kuba, osv. Då man inte har några alternativa strukturer som är redo att ta över det gamla samhällets strukturer, blir det ofta så att ledarna för revolutionen helt enkelt tar över det gamla samhällets strukturer; de blir sedan bekväma i sina nya positioner - och revolutionen dör. De gamla strukturerna kvarstår, men herrarna får nya namn. Istället för ett nytt samhälle får vi alltså helt enkelt en ny elit - och det är ju inte vad någon revolutionär rörelse vill!

Anledningen att rubriken lyder "(R)evolution!" är just denna - istället för en plötslig revolution vill mutualisterna ha en revolutionär evolution som till slut leder till ett nytt samhälle. Vi förespråkar nya strukturer som växer fram, och tar över statens och kapitalisternas uppgifter (enbart de uppgifter de sköter som är värda att bevara, förstås); hellre än en plötslig revolution, där man på något sätt efter revolutionen ska skapa de nya strukturerna. Här står alltså mutualisterna i direkt konflikt med Marx, som inte ville skriva några recept för framtidens soppkök (dvs inte börja skissa på hur det nya samhället ska se ut innan vi faktiskt är där). Vi menar tvärtom att vi måste ha recepten redan idag - varefter de naturligtvis kan utvecklas och förändras under resans gång. Vi måste ha strukturer som kan ta över statens och kapitalisternas sådana redan innan vi kan göra oss av med dem. Har vi inte det blir resultatet med största sannolikhet vad vi sett i tidigare plötsliga revolutioner; en elit uppstår, vilken istället för att "skriva recepten för soppköket" helt enkelt roffar åt sig all makt själva. Detta undviks med största effektivitet genom att redan ha en, eller flera, rörelser som både är decentraliserade och kan erbjuda alternativa strukturer. Finns sådana innan staten försvinner, så finns inget utrymme för en självutnämnd elit; vilket är den allra största anledningen till att gradualismen, enligt mutualisterna, är att föredra framför en våldsam och plötslig revolution. Finns inte sådana alternativa strukturer, som människor redan använder sig av, är det praktiskt taget omöjligt att genomföra en revolution utan en revolutionär elit - som av allt att döma inte kommer att tänka på folket, utan på sig själva, när revolutionen är över. För att decentralisera makten krävs en decentraliserad revolution; och för en decentraliserad revolution krävs decentraliserade strukturer. För decentraliserade strukturer krävs gradualism.


Varför revolutionär gradualism hellre än reformism?

Reformism har väldigt många nackdelar. Att försöka reformera samhället genom t.ex. riksdagen leder oftare till att staten reformerar individen, än att individen lyckas reformera staten. Individen blir bekväm i sin nya maktposition, och tappar helt enkelt lusten att förändra maktförhållandena då han inte längre är styrd, utan istället är med och styr - och tjänar stora pengar på det. Ett tydligt exempel är SAP, dvs Sveriges socialdemokrater, vilkas ideal och reformidéer fort rann ut i sanden när de själva hamnade i maktposition. Även om staten inte lyckas reformera individen, så är reformism dessutom ett väldigt dåligt sätt att förändra samhället på. Det går väldigt trögt, och man måste ha en väldigt stor majoritet med sig för att ens kunna förändra sin egen situation. Direkt aktion är att föredra - det förändrar visserligen inte samhället i lika stor skala, men det förändrar en liten del av samhället - den del som deltar i den direkta aktionen - väldigt fort. En vanlig missuppfattning om gradualismen, och motståndet till den plötsliga revolutionen, är att gradualister vill ha en väldigt långsam och trög förändring av samhället; det stämmer däremot inte. Förändringen får gärna ske så snabbt som bara möjligt - så länge strukturer faktiskt finns innan det är dags att göra sig av med staten helt och hållet. Att förändringen ska ske gradvis är inte detsamma som att den ska ske långsamt; visst blir resultatet att förändringen sker långsammare än en plötslig revolution - men det är bara för att stabila alternativ till staten måste hinna etableras innan staten avskaffas. Det är alltså den nödvändiga tid som krävs för att en samhällsförändring faktiskt ska kunna lyckas; och förändra samhället åt det håll vi faktiskt vill förändra det. Dessa alternativ bör däremot etableras så fort som möjligt; och tröghet i sig har definitivt inget egenvärde.

Den gradualistiska förändringen syftar alltså till att varje individ själv avgör om hon vill delta i de anarkistiska alternativen eller inte - dvs varje individ som går över till de anarkistiska samarbetena är en del i gradualismen. Gradvis växer sig samarbetena - förhoppningsvis - större och större, och kan till slut ersätta staten. Det rör sig alltså om en helt annan typ av förändring än den som föreslås av reformister. Medan reformisten vill reformera hela samhället (dvs göra förändringar som omfattar samhällets alla medborgare genom staten) i en trög process, vill gradualisten förändra delar av samhället (dvs individer och grupper ordnar alternativ efter mutualistiska principer genom fria samarbeten) relativt fort - helst idag! - och hela samhället på sikt; allt eftersom folk börjar ta idéerna till sig. På så sätt förvandlas inte våra aktivister till makthavande byråkrater, de blir inte en del av statsapparaten - och har ett stort intresse av att den rådande ordningen så mycket som möjligt drar sig tillbaka, vilket ger plats för mutualistiska, och andra fria, alternativ. Detta tvärt emot den reformistiske aktivisten; som blir en makthavande byråkrat, blir en del av statsapparaten, och har ett stort intresse av att statens makt stärks - då det gynnar hans nya maktposition i samhället. Här undviker gradualismen alltså de största farorna med reformistiskt arbete.


Ytterligare fördelar med gradualism

Vi har sett att den revolutionära gradualismen undviker de största farorna med både plötsliga revolutioner och reformism. Genom gradualistisk förändring finns det inget utrymme för politiska eliter att roffa åt sig makten i samhället själva, som är fallet med en plötslig revolution; gradualistiska aktivister deltar heller inte i den nuvarande statsapparatens arbete, och blir därmed inte satta i någon maktposition inom staten; vilket gör att de stora problemen med reformism - att det antingen går så trögt att man helt enkelt ger upp, eller att man börjar gilla sin nya maktposition och inte vill ge upp den för att förändra samhället - undviks. Man skulle alltså kunna säga att revolutionär gradualismen har de bästa sidorna av både revolution och reform, samtidigt som man undviker de allra största farorna i båda strategierna.

Den kanske allra största fördelen med gradualism är däremot att varje steg är ett steg mot målet - det fria och jämlika samhället. Till skillnad från plötsliga revolutioner leder gradualismen, vare sig den lyckas att uppnå anarki eller inte, till ett friare och mer jämlikt samhälle - även om det av någon anledning inte skulle lyckas bli helt fritt och jämlikt. Det alternativa utfallet ifall strategin inte skulle lyckas fullt ut blir alltså bättre än det alternativa utfallet om t.ex. en plötslig revolution skulle misslyckas. Ifall en våldsam och plötslig revolution misslyckas blir utfallet antagligen långvariga stridigheter mellan anarkister och stat (om vi antar att det finns en relativt stor anarkistisk rörelse, vilket är en förutsättning för alla typer av anarkistiska revolutioner) och en skärpning av statens makt - vilket är motsatsen mot vad man ville uppnå! Ifall gradualismen misslyckas, så har samhället fortfarande blivit bättre. Ifall vi inte lyckas nå anarki, så har vi ändå reducerat både statens och kapitalisternas makt i samhället - folket har blivit friare, och samhället har blivit mer jämlikt; det finns fler alternativ till statens och kapitalisternas verksamheter, och folk har större makt över sina egna liv. Som ett exempel kan vi nämna Mondragónkooperativet i Spanien. Där har man gradualistiskt byggt upp en enorm federation av fria arbetarkooperativ, startat en egen arbetarbank, eget universitet, osv. Man har alltså ersatt statens och kapitalisternas makt med folkets och individernas makt över sig själva. Nu var iofs målet med kooperativet aldrig anarki, utan enbart ökad självständighet, jämlikhet och frihet för folket; men om det hade rört sig om ett försök till revolutionär anarkistisk gradualism, hade det varit ett stort framsteg även om vägen mot anarki hade slutat där den slutade (och det är naturligtvis ett stort framsteg, även om det inte var ett explicit försök att uppnå anarki). Om anarki var omöjlig att uppnå på den platsen och vid det tillfället, så är man hur som helst en bra bit närmare anarkin än man var tidigare, för ytterligare framtida gradualism - och folket lever betydligt bättre, och friare, än de gjorde tidigare oavsett om anarki blir verklighet i framtiden eller inte. Kan man inte få tio kronor, så är det bättre att i alla fall få nio; istället för att sitta där med inga alls - och har man väl fått nio kronor, kommer det att vara enklare att få tio i framtiden, jämfört med om man skulle börja från noll igen.

Gradualismen fångar alltså de - ur ett anarkistiskt perspektiv - bästa sidorna av både revolution och reform; och varje steg i gradualismen leder till ett friare och mer jämlikt samhälle. Och till slut, förhoppningsvis, ända till anarki. Gradualismen är, kort sagt, revolution genom evolution!