mutualism

En av anarkokommunismens verkliga klassiker är utan tvekan Peter Kropotkins "The Conquest of Bread". När jag diskuterar anarkism med självutnämnda "anarko"kommunister slänger de ofta ur sig "läs den och lär dig vad riktig anarkism är, så du slutar upp med att förespråka människors fria val och erkänner kollektivets (kommunisternas) ställning över individen!", i bästa auktoritära andra, som inte riktigt passar ihop med vad boken faktiskt menar. Detta har börjat dyka upp så ofta att jag bestämde mig för att recensera boken med fokus på vad den egentligen säger om fria val, rätten att stå utanför det kommunistiska samarbetet och individens ställning.

Boken i sig är ett försök att undervisa om, och propagera för, anarkokommunismen. Kropotkin tar upp allt från hur mat bör fördelas i ett anarkokommunistiskt samhälle till hur man på bästa sätt uppnår samhället i fråga. Större delen av boken tar upp hur samhället bör se ut i de anarkokommunistiska samarbetena. Detta verkar av många missuppfattas som att Kropotkin förespråkar auktoritär kommunism, och vill att alla ska tvingas in i detta system; även om han gör det väldigt tydligt att han tar avstånd från sådan kommunism, och istället förespråkar frihetlig, anarkistisk, kommunism.

"[W]e start from a free individual to reach a free society, instead of beginning by the State to come down to the individual", skriver han mycket tydligt.

Vad skriver Kropotkin egentligen angående egendom? Kommunist som han är vill han givetvis göra sig av med den privata egendomen, och istället - i det anarkokommunistiska samhället - se egendomen som gemensam och delad av alla i samhället. Detta samhälle skall ingås i genom fria kontrakt där man tar på sig att utföra en viss mängd arbete i utbyte mot, praktiskt taget, allt man vill ha ur samhällets gemensamma produktion. Ett sådant kontrakt kan se ut så här:

"Take, for example, an association stipulating that each of its members should carry out the following contract: "We undertake to give you the use of our houses, stores, streets, means of transport, schools, museums, etc., on condition that, from twenty to forty-five or fifty years of age, you consecrate four or five hours a day to some work recognized as necessary to existence. Choose yourself the producing groups which you wish to join, or organize a new group, provided that it will undertake to produce necessaries. [...] For this work we guarantee to you all that these groups produce or will produce.

But if not one, of the thousands of groups of our federation, will receive you, whatever be their motive; if you are absolutely incapable of producing anything useful, or if you refuse to do it, then live like an isolated man or like an invalid. If we are rich enough to give you the necessaries of life we shall be delighted to give them to you. You are a man, and you have the right to live. But as you wish to live under special conditions, and leave the ranks, it is more than probable that you will suffer for it in your daily relations with other citizens. [...] And lastly, if it does not please you, go and look for other conditions else where in the wide world, or else seek adherents and organize with them on novel principles. We prefer our own." That is what could be done in a communal society in order to turn away sluggards if they became too numerous."

Här blir det alltså tydligt att Kropotkin inte alls förespråkar samma auktoritära kommunism som den som förespråkas av många statskommunister som kallar sig "anarko"kommunister, och uppmanar till att läsa böcker de uppenbarligen inte öppnat själva. Här skriver Kropotkin att om man inte gillar kommunismen är man fri att inte bidra till, och delta i, det kommunistiska samhället - givetvis under förutsättningen att man inte heller får vara med och dela på kommunisternas produktion - och att man även, om man föredrar det, är fri att organisera sig på ickekommunistiskt vis med andra som föredrar samma modell som man själv gör. Detta är precis vad anarkosocialister, mutualister och individualanarkister också förespråkar! Vem som helst är givetvis fri att starta upp ett kommunistiskt samhälle "inom ramarna" för så väl individualanarkismen som mutualismen; under förutsättningen att det är ett samhälle som är fritt att välja bort för den som vill - vilket är precis vad Kropotkin skriver. Det finns alltså ingen motsättning mellan olika typer av anarkister här; där meningarna skiljer sig är helt enkelt vilken ekonomisk modell man anser är att föredra i ett anarkistiskt samhälle.

Vidare är det klart att vad han menar med "privat egendom" är densamma som Proudhon syftade till när han skrev att "egendom är stöld". Dvs den egendom som är ett reslutat av exploatering, våld, stöld och statlig intervention. Sådan privat egendom tar alla anarkister avstånd från, inklusive den mest råbarkade individualist; därför är det rimligt att säga att alla anarkister är emot privat egendom, men inte på det sätt vulgär"anarko"kommunister uppfattar det. Den egendom som uppstår ur verkligt arbete, utan exploatering och stöld, är anarkister inte emot. Inte heller anarkokommunister; vilket Kropotkin visar tydligt:

"We are bidden to consider the hard case of some poor fellow who by dint of privation has contrived to buy a house just large enough to hold his family. And we are going to deprive him of his hard-earned happiness, to turn him into the street? Certainly not. If his house is only just large enough for his family, by all means let him stay there. Let him work in his little garden too; our "boys" will not hinder him--nay, they will lend him a helping hand if need be."

Anarkokommunister förespråkar naturligtvis inte heller sådan egendom, utan vill helst att alla deltar i det kommunistiska samarbetet, men erkänner absolut rätten för individen att kontrollera sitt arbetes frukter; vilket klart skiljer anarkistisk kommunism från auktoritär sådan. Att Kropotkin respekterar sådan egendom blir ännu klarare när han rakt ut försvarar människors rätt att leva under individualistiska former och äga jord genom besittning och bruk, om det är vad människor vill göra:

"Probably also various mining districts and industrial centres would hasten to rid themselves of "owners" and "masters," and form themselves into free groups. But many country places have not advanced to that point. Side by side with the revolutionized communes such places would remain in an expectant attitude, and would go on living on the Individualist system. Undisturbed by visits of the bailiff or the tax-collector, the peasants would not be hostile to the revolutionaries, and thus, while profiting by the new state of affairs they would defer the settlement of accounts with the local exploiters: But with that practical enthusiasm which always characterizes agrarian uprisings (witness the passionate toil of 1792) they would throw themselves into the task of cultivating the land, which, freed from taxes and mortgages, would become so much dearer to them."

Kropotkin vill inte tvinga dessa människor in i kommunismen, utan förespråkar istället att man får dem att gå med i samarbetet frivilligt, helt enkelt genom att ge dem ett bra erbjudande; och förespråkar även då - under kommunismen - först och främst böndernas äganderätt till det de själva behöver:

"Let the towns send no more inspectors to the villages, wearing red, blue, or rainbow-coloured scarves, to convey to the peasant orders to take his produce to this place or that, but let them send friendly embassies to the country-folk and bid them in brotherly fashion: "Bring us your produce, and take from our stores and shops all the manufactured articles you please." Then provisions would pour in on every side. The peasant would only withhold what he needed for his own use, and would send the rest into the cities, feeling for the frst time in the course of history that these toiling townsfolk were his comrades--his brethren, and not his exploiters."

Kropotkin förespråkar en våldsam revolution och direkt expropriation av privategendomen; vilket är en skillnad mot den gradualism som mutualister i regel förespråkar. Han baserar däremot detta helt och hållet på principen att egendomen som skall exproprieras bör exproprieras då den är ett resultat av stöld och statsintervention; egendom som inte är ett resultat av sådan - och där principen om besittning och bruk är applicerbar - bör därmed rimligtvis inte exproprieras (vilket vi såg exempel på ovan). Denna bör istället även i fortsättningen tillhöra de individer den tillhör, och ges upp till det kommunistiska samarbetet endast ifall ägarna så vill göra. Han går till och med så långt i att försvara denna äganderätt - baserad på arbete, i motsats till äganderätten baserad på stöld - att han menar att bönder fritt bör få neka varenda kommunist att köpa mat ifrån dem. Gör de det menar han helt enkelt att deltagarna i det kommunistiska samarbetet får börja producera maten själva:

 "Each time we speak of revolution the worker who has seen children wanting food lowers his brow and repeats obstinately--"What of bread? Will there be sufficient if everyone eats according to his appetite? What if the peasants, ignorant tools of reaction, starve our towns as the black bands did in France in 1793--what shall we do?"
Let them do their worst! The large cities will have to do without them.

At what, then, should the hundreds of thousands of workers, who are asphyxiated to-day in small workshops and factories, be employed on the day they regain their liberty? [...] Evidently not! They will leave the town and go into the fields! Aided by a machinery which will enable the weakest of us to put a shoulder to the wheel, they will carry revolution into previously enslaved culture as they will have carried it into institutions and ideas.

Hundreds of acres will be covered with glass, and men, and women with delicate fingers, will foster the growth of young plants. Hundreds of other acres will be ploughed by steam, improved by manures, or enriched by artificial soil obtained by the pulverization of rocks. Happy crowds of occasional labourers will cover these acres with crops, guided in the work and experiments partly by those who know agriculture, but especially by the great and practical spirit of a people roused from long slumber and illumined by that bright beacon--the happiness of all."

Detta gäller även mindre ägodelar:

"Let him who has a coat keep it still--nay, if he have ten coats it is highly improbable that any one will want to deprive him of them, for most folk would prefer a new coat to one that has already graced the shoulders of some fat bourgeois; and there will be enough new garments and to spare, without having recourse to second-hand wardrobes." 

Han går däremot längre i den expropriering han anser vara legitim än de flesta mutualister och individualanarkister gör; men det betyder inte att det skulle vara något "fel", utan enbart att han är av en annan åsikt angående vad som faktiskt bör ses som ett direkt resultat av statsintervetion och de privilegier kapitalister och jordägare har. Det samhälle Kropotkin levde i skiljer sig ju också väldigt mycket från det samhälle vi lever i idag, vilket ger ytterligare legitimitet till hans position; i hans situation var gradualistisk förändring inte möjlig i den utsträckning den är det idag. Som Emma Goldman skriver i "Anarchism and Other Essays":

"Methods must grow out of the economic needs of each place and clime, and of the intellectual and temperamental equirements of the individual. The serene, calm character of a Tolstoy will wish different methods for social reconstruction than the intense, overflowing personality of a Michael Bakunin or a Peter Kropotkin. Equally so it must be apparent that the economic and political needs of Russia will dictate more drastic measures than would England or America."

Vilken är individens roll i det anarkokommunistiska samhället? Har "anarko"kommunisterna rätt när de säger att individen ska vara underordnad samhället, och lyda under de regler kommunisterna sätter upp för dem? Naturligtvis inte, menar i alla fall Kropotkin. Han kritiserar istället den som förespråkar sådan kommunism med följande ord:

"Civilized nations have suffered too much in the long, hard struggle for the emancipation of the individual, to disown their past work and to tolerate a Government that would make itself felt in the smallest details of a citizen's life, even if that Government had no other aim than the good of the community. Should an authoritartan Socialist society ever succeed in establishing itself, it could not last; general discontent would soon force it to break up, or to reorganize itself on principles of liberty.

It is of an Anarchist-Communist society we are about to speak, a society that recognizes the absolute liberty of the individual, that does not admit of any authority, and makes use of no compulsion to drive men to work."

Istället för någon underkastelse förespråkar han alltså individens absoluta frihet; vilket ju minst sagt är något helt annat. Denna frihet innebär, som vi sett, friheten att inte delta i kommunismen, friheten att äga jorden man brukar och friheten att handla och äga på andra sätt än kommunisterna om man väljer att inte delta i deras samhälle - i motsats till vad många av dagens "anarko"kommunister förespråkar - även om de flitigt citerar och refererar till Kropotkin verkar de ha missat det grundläggande som skiljer hans anarkistiska kommunism från auktoritär kommunism. Nämligen friheten. Eller, om vi så vill, anarkin. Denna rätt belyser han ännu tydligare med detta avståndstagande från auktoritär kommunism:

"After having striven long in vain to solve the insoluble problem--the problem of constructing a government "which will constrain the individual to obedience without itself ceasing to be the servant of society," men at last attempt to free themselves from every form of government and to satisfy their need for organization by a free contract between individuals and groups pursuing the same aim. [...] mutual agreement replaces law, and everywhere regulates individual interests in view of a common object."

Det är Kropotkins övertygelse genom hela boken att människor kommer att vilja leva i kommunistiska samhällen, och att det därför kommer att ske. Inte för att vi tvingas vill det, utan för att vi väljer det; var och en av oss. Och den som väljer att inte delta, får helt enkelt stå utanför - starta ett eget samhälle han trivs bättre i, eller om han inte trivs i något alls helt enkelt avskärma sig från alla andra och bli självförsörjande genom att besitta och bruka en egen plätt jord.

Det finns alltså helt klart skillnader mellan anarkokommunism och t.ex. individualanarkism eller mutualism. Men dessa skillnader är inte i uppfattningen om vad anarki är - utan om hur man bör organisera samhället givet anarki, för att bäst tillgodose människors behov, den tekniska utvecklingen, förhindrandet av att staten, slaveriet och klassamhället återuppstår, et.c. Fram tills dess att anarkin är ett faktum finns det ingen anledning för en anarkokommunist, en mutualist och en individualanarkist att stå på olika sidor och vägra samarbeta; det finns ingen anledning över huvud taget att idag splittra en rörelse så liten som anarkismen faktiskt är! Först när anarkin är ett faktum kommer våra skillnader att märkas; och då bör även den ömsesidiga respekten, och oviljan för varje inriktning att vara en stat och styra andra människor, leda till att kommunistiska, mutualistiska och individualistiska samhällen helt enkelt utvecklas sida vid sida. För anarkismen är absolut inte totalitär - vad än någon "anarko"kommunist med en färsk vulgärtolkning av Kropotkin än vill få den att framstå som.

Detta är en mycket bra bok som kan vara nyttig även för icke-kommunistiska anarkister att läsa, då den (även om den mest behandlar hur det kommunistiska samarbetet ska se ut) definitivt är en av anarkismens klassiker, och även en bok som är bra att läsa för att förstå vad anarkokommunisterna vill och står för.