Mondragón - kan arbetare tänka själva?
Ett vanligt argument från den politiska högern då det blir tal om arbetares självförvaltning och arbetarkooperativ är att arbetare på något sätt skulle vara för dumma för, eller helt enkelt oförmögna, att ta hand om ett företag. Det krävs helt enkelt kapitalister som dels kan äga företaget, och dels styra det - direkt eller indirekt genom en anställd ledning - medan arbetarna helt enkelt gör sitt jobb och får en lön där kapitalistens del redan är avdragen. Men hade det inte varit praktiskt om man bara kunde slippa kapitalisten, som parasiterar på arbetaren precis som jordägaren parasiterar på kapitalisten? Klarar arbetare av det?
I spanska Baskien finns ett företag som kallas Mondragón Corporación Cooperativa (MCC), där man gjort precis detta. Företaget grundades efter spanska inbördeskriget, efter idéer av den katolske prästen José María Arizmendiarrieta. Hans idéer om kooperativt ägande och styrande av ekonomin liknade på många sätt - och var utan tvekan inspirerad av -klassisk anarkism och mutualism (anarkism var en väldigt inflytelserik ideologi i Spanien före och under inbördeskriget). 1956 startade några personer som studerat under honom företaget ULGOR, vilket senare blev MCC. Idag är företaget Baskiens största, och hela Spaniens sjunde största; och det är baserat på kooperativa principer. Inte kapitalistiska. Hur kan man förklara detta, om man samtidigt vidhåller att arbetare är alldeles för dumma för att förstå vad de sysslar med? Givetvis är detta argument från högern tomt prat; arbetare kan mycket väl driva företag tillsammans - eller för den delen skapa egna, om de bara ges de praktiska och ekonomiska förutsättningarna. Och det är precis vad man gjort i Mondragón.
Kooperativets uppbyggnad
MCC fungerar som en federation av mindre kooperativ - naturligtvis med frivilligt medlemsskap för de individuella kooperativen. I "toppen" finns en kongress bestående av 650 ledamöter; ledamöterna är arbetare i kooperativet som röstats fram av alla arbetare efter principen "en man, en röst" - denna kongress väljer sedan kooperativets ledning. Medlemmarna väljer också ett granskande råd, som har som uppgift att kontrollera att ledningen sköter sig och faktiskt företräder medlemmarnas intressen. Istället för en ledning av ägare ägs alltså verksamheten av arbetarna - och ledningen jobbar under arbetarna, och väljs - samt avsätts - av dem. Vilket ju är högst rimligt, då det trots allt är arbetarna som arbetar!
MCC består alltså av en rad olika typer av kooperativ som samarbetar för gemensam nytta, med näringsgrenar som industri, jordbruk, affärer och banker; och man driver även kooperativa skolor och universitet, samt har egna sjukförsäkringssystem och sociala skyddsnät. År 2007 hade man 103 731 medlemmar, vilket är en kraftig medlemsökning (1992 hade man drygt 25 000), så något måste ju kooperativen göra rätt - trots att de ägs och styrs av "dumma arbetare"; där arbetarna själva - hellre än kapitalister - väljer vilka som ska företräda dem på nivåer där representation blir nödvändig.
En stor bidragande anledning till framgången är den tidigare nämnda banken och de kooperativa skolorna och universiteten, vilka ger medlemmarna både de ekonomiska och kunskapsmässiga förutsättningarna för att kunna driva verksamheten - och även starta upp ny verksamhet med hjälp av fördelaktiga lån från Caja Laboral (direktöversatt "arbetarbanken"), som också ägs kollektivt av kooperativets medlemmar, och aktivt verkar för att hjälpa nya kooperativ och hjälpa till i redan existerande sådana där det behövs - då speciellt när det gäller att t.ex. lansera nya produkter. Det är inte tal om någon helt räntefri och fullt ut mutualistisk bank - den tillåts av staten (naturligtvis) inte heller att trycka egen skattefri valuta - men det är utan tvekan en bank som fungerar väldigt annorlunda i jämförelse med en kapitalistisk bank.
Mondragón som samhälle
Hur ser då samhället ut, där arbetarna har så stort inflytande? Har allt fallit samman när man gjort sig av med kapitalisterna? Nej, det kan man knappast påstå. Barbara Peters, professor i sociologi, publicerade en artikel om Mondragón (Spanish Town Without Poverty, publicerad i Newswise år 2000) i vilken hon bland annat skrev:
"I Mondragón såg jag inga tecken på fattigdom. Jag såg inte heller några tecken på extrem rikedom. Jag såg människor som tog hand om varandra."
Peters var så pass imponerad av Mondragón att hon ville undersöka om konceptet går att exportera till USA. Hon menade att:
"Det finns människor i USA som är ekonomiskt övergivna. På platser som i innerstäderna skulle detta kunna fungera både som ett uppbyggande av gemenskap, och ett uppbyggande av ekonomin."
Robert Gilman skrev i en artikel om MCC 1983 (Mondragón: The Remarkable Achievement, publicerad i In Context #2 "Economics in an Intelligent Universe"):
"Vad har de åstadkommit? Först och främst, de har fått arbetarägande - eller som jag föredrar att kalla det, gruppegenföretagande - att fungera magnifikt i ett vanligt affärsklimat. Varför är detta viktigt? För att det är en effektivare produktionsmetod, det ger mer flexibilitet till samhället, det ger bättre arbetsförhållanden, och det leder till mer socialt ansvarstagande beslutsfattande hos företagen. Det är ett stort steg i riktning mot verklig deltagande ekonomisk demokrati. Både korporativ kapitalism och Sovjetkommunism antar att när det kommer till ekonomi, så kan människor (eller borde inte människor) styra sina egna liv. De viktiga besluten måste göras av antingen en industri-/finansiell elit, eller av regeringens byråkrater. Mondragón har, bara genom att existera, visat att allt detta är nonsens."
Gilman nämner att arbetare som själva äger och styr produktionen är en effektivare produktionsmetod. Varför? Av flera - ganska enkla - anledningar. För det första klipper man bort en mellanhand, kapitalisten, som egentligen inte behövs; givet att kapital går att få tag på genom t.ex. en "arbetarbank", en mutualistisk bank eller någon annan form av samarbete mellan människor - vilket faktiskt är ganska svårt att åstadkomma idag, men vilket under anarkins fria förhållanden skulle vara tämligen enkelt (men det är trots allt idag vi lever, och i Mondragón har man visat att det trots allt kan fungera, trots statsmonopolkapitalismen, även om det är svårt). För det andra ger ägande naturligtvis arbetarna större incitament till att arbeta, och känna glädje över sitt arbete; samtidigt som styrande ger dem större möjligheter att påverka sin arbetssituation i en positiv riktning - och rätten att avsätta ledningar de inte är nöjda med. Kooperativ verksamhet är alltså ekonomiskt rationell, då den klipper bort ett onödigt mellanled, samtidigt som den bidrar till en förbättrad arbetssituation för arbetarna, och ett ökat inflytande över produktionen. Sammanslaget säger det sig nästan självt att detta bidrar till ett samhälle där folket både får det bättre ekonomiskt, och mår bättre socialt.
Mondragón som föredöme
Nu är det naturligtvis inte så att jag försöker mena att Mondragón är paradiset på jorden, eller ens något perfekt fungerande kooperativ på alla vis - idoldyrkan av såväl personer som system överlåter jag till statssocialisterna. MCC är däremot ett levande bevis på att socialismen är fullt möjlig att eftersträva på frivillig väg; och att socialismen - där den finns förankrad hos folket - är fullt kapabel att konkurrera ut kapitalismen; om man bara kämpar och ställer krav. Men framför allt - om man bara skapar den. MCC är naturligtvis inte något fulländat socialistiskt - eller för den delen anarkistiskt - alternativ; men man har kommit en bra bit längre på vägen än statssocialistiska diktaturer och socialdemokratiska förmynderier. Kanske har man uppnått det genom att lyckas förena grupper som annars inte gärna samarbetar med varandra; MCC:s kooperativa idé härstammar till stor del från den katolska sociala läran, påverkad av socialism och anarkism - vilket resulterat i att både socialister och anarkister, men även arbetare och bönder som traditionellt sett står längre åt höger och har anknytningar till kyrkan, har kunnat tilltalas av idéerna. Mondragón är alltså inte nödvändigtvis något föredöme i alla detaljer; men som fenomen måste nästan en så pass stor kooperativ arbetarrörelse som både lyckats etablera sig, växa - och även förena människor som annars står på olika sidor i politiken - vara ett verkligt föredöme för vilken frihetlig socialist som helst.
Åtminstone är det en gång för alla ett bevis för att den politiska högerns prat om arbetarnas oförmåga att styra sina egna liv är - i Gilmans ord - nonsens; samtidigt som det visar att valet inte måste stå mellan kapitalism eller Sovjetkommunism. Fri och frivillig socialism inte bara fungerar, utan fungerar dessutom minst lika bra som kapitalism ekonomiskt - och oändligt mycket bättre socialt.
Vad tycker du om hawthorne-effekten som många med en psykologisk utbildning pratar om som ett argument emot anarkism och arbetarägda företag? Jag vet inte om du känner till den men det var en studie som utfördes någon gång på 30-talet där de kom fram till att de som arbetar får ökad produktion om en ledare övervakar dem och ger dem kritik/beröm.
Denna studie känner alla studenter som har psykologi till. Jag är gymnasieelev och saknar psykologiska kunskaper men jag ser ändå att det är seriösa fel i studien. Mannen som utförde studien la in mycket av hans egna politiska åsikter i studien. Man kan bland annat läsa om det här:
http://www.cs.unc.edu/~stotts/204/nohawth.html
Det känns som att den psykologiska läran om människor har utvecklats av liberaler och jag tycker det är viktigt att man börjar titta på hur man, ifrån ett psykologiskt perspektiv, kan hitta fördelar med horisontellt ägda företag.
DanielB:
Visst kan det mycket väl vara så att man arbetar bättre under övervakning, och med chefer som ger en beröm och kritik - jag själv känner att jag definitivt gör det när det gäller vissa uppgifter - men det är ju inget som på något sätt motsäger anarkism eller kooperativ verksamhet. Inom kooperativ kan det naturligtvis finnas chefer om det är nödvändigt; skillnaden är bara att de ändå står under arbetarna - dvs på något sätt t.ex. röstas fram av arbetarna, som även kan avsätta dem. Horisontellt ägande och styrande av företag utesluter ju inte en FRIVILLIGT hierarkisk ordning, om arbetarna föredrar det, och det visar sig att det ger bättre produktion och därmed större inkomster för alla. Visar det sig att det förhåller sig tvärtom inom ett annat område, så skippar man där hierarkierna helt.
Det anarkism motsätter sig är trots allt påtvingade hierarkier; inte frivilligt ingångna sådana som alla deltagande vill ha, och som förbättrar läget för de inblandade.
DanielB, vad säger att man inte kan få denna kritik och beröm från andra arbetare - om inte till och med en bättre sådan?
I ett arbetarkooperativ står ökad prestation i arbetarens direkta intresse, då det omöjligen kan innebära att en chef i toppen tar allt (eller någon annan arbetare för den delen). Pengarna går oundvikligen till något som står i arbetarens intresse - må det vara något direkt som en löneökning, eller någon indirekt som investeringar i realkapital (vilka i sin tur innebär ökad produktivitet och därav mer pengar) - allt gynnar arbetaren i längden. Därför är det enkelt för en själv samt andra arbetare att hitta incitament i att individuellt och gemensamt prestera bättre.
Marcus Norberg:
Visst är det så. Gilman tar upp denna effekt av ökade incitament för arbetarna i diskussionen i slutet av sin artikel om Mondragón:
"At the heart of their approach is a new relationship between capital and labor, and new rules for corporate ownership. What is the usual relationship? We often use the word "capitalism" very loosely to refer to some vague notion of "our system", but its essential basis is the idea that labor should be rented while those who have ownership rights to the equipment (capital) should take the risks and rewards and control the decision making. If you think about this for a minute, you will see that it is absolutely backwards in terms of motivation. Given adequate equipment, the performance of a company depends entirely on the human beings who are actually doing the work. The quality of performance by a machine is relatively fixed, but the quality from a human can vary over a wide range from moment to moment. It is the humans who need to feel the direct feedback through risks/rewards and the commitment that comes through participation and control."
Arbetarna får definitivt större incitament att arbeta hårdare om det finns en mer direkt koppling mellan deras insats och vad de får ut av insatsen; samtidigt som incitamenten stärks ytterligare av att arbetarna är med i beslutsprocessen och därmed inte alieneras i produktinen på samma sätt som i ett kapitalistiskt företag.
Marcus jag håller fullständigt med dig. Arbetare skulle enkelt kunna "coucha" varandra utan att en auktoritet är där. Problemet är dock att det inte har bedrivits någon psykologisk forskning där. Många inom psykologin tar för givet att det är så som hawthorne-studien sa, och därför tittar man inte på hur det skulle vara i ett horisontellt företag. Man är fast i det tänkandet redan från början. Det är även mycket så inom ekonomin. Man bedriver mest forskning på hur man ska förbättra det kapitalistiska systemet istället för att se att det finns bättre lösningar än inom kapitalismens ram. Det är ett problem och det behövs frihetlig forskning inom psykologin enligt mig. :)
"Det är ett problem och det behövs frihetlig forskning inom psykologin enligt mig. :)"
Definitivt! Jag kan ju då även berätta att jag själv siktar på att utbilda mig inom psykologin, med målet att börja forska - så den typen av forskning lär ju jag i bästa fall bedriva :)
Tjena Emil!
Sjukt bra inlägg!
Har dock en fråga (som alltid).
Hur långt sträcker sig arbetarnas kontroll över företaget? Kommer dom tex direkt bestämma över ekonomiska beslut? Skulle inte detta vara ineffektivt eftersom en arbetare kanske inte har så mycket koll på ekonomi som en akademisk ekonom?
Det skulle vara lite konstigt om en arbetare skulle ha lika mycket att säga till om som en ekonom i ekonomiska beslut. Detta kan ju leda företaget till förlust om det saknas kunskap.
Ha det!
I MCC fungerar det inte så att alla röstar i alla beslut; det vore, som du säger, väldigt ineffektivt och krångligt - speciellt när det rör sig om en verksamhet bestående av flera tusen individer. Det fungerar istället så att en kongress bestående av 650 ledamöter väljs av arbetarna, tillsammans med ett granskande råd, som har som uppgift att kontrollera att ledningen sköter sig och faktiskt företräder medlemmarnas intressen. Det är sedan dessa "folkvalda" som väljer ut en företagsstyrelse, och dessa som tillsätter t.ex. ekonomer och liknande - där styrelsen däremot granskas av arbetarnas organisationer och avsätts om arbetarna inte är nöjda med dem.
Okej jag tror jag fattar.
Men vem bestämmer arbetstimmarna, lönen, försäkringarna osv?
Detta måste väl arbetarna vara med i?
Ha det!
Arbetstimmar, löner, et.c. förhandlas fram på olika sätt arbetarna emellan; det skiljer sig åt en del mellan olika kooperativ (MCC består av en mängd mindre kooperativ som samarbetar med varandra), beroende på storlek och verksamhet, och sker på vissa håll direkt med arbetarna och ibland med framröstade representanter - eller personer tillsatta av dessa representanter.
Du kan läsa mer om MCC på deras hemsidas FAQ; de mest aktuella delarna för dina funderingar ligger nog under rubriken "Internal Operation": http://www.mcc.es/ing/contacto/faqs.html
Som alltid, sjukt bra skrivet. Du har verkligen fått mig intresserad av ideologier och tankeställningar man annars ratat på grund av mental tröghet.
Men en sak är jag fundersam över. Hur kunde MCC överleva Francos regim? Fortsatte Baskiens mer eller mindre autonomi även under "fascisterna"? Av det jag läst blev Baskien ett praktexempel på hur man krossade allt civilt och militärt motstånd, alltså de straffexpeditioner som ägde rum efter slaget vid Bilbao sommaren 1936.
//Ambugaton
Tillägg: Fel av mig, såg nu att de bildades 1956. Men ändå, trots att Franco lättade på en del regleringar efter krigstiden var han väl ändå sjukt mån att kuva all sorts självständighetstänkande både administrativt och företagsmässigt?
Precis, MCC startade alltså upp efter inbördeskriget; hade det startat som ett mer renodlat anarkistiskt kooperativ under kriget hade det med all sannolikhet slagits ner av de konservativa. Jag vet däremot inte varför Franco lät det pågå. Arizmendi, vars idéer låg till grund för MCC, var visserligen präst, och kooperativet använde sig rätt mycket av den katolska sociala läran - men Arizmendi var trots allt på den republikanska sidan i kriget, och blev till och med fängslad av de konservativa för det. Jag antar väl att de helt enkelt inte såg kooperativet som något hot mot ordningen; i alla fall inte stort nog för att slå ner det. Men det är bara en gissning, jag har inte fakta på det.
Hej Emil vill tacka dig för en riktigt bra blogg och ett riktigt bra inlägg,förtsätt skriva så fortsätter jag sprida bloggen så mycket jag kan!
Jag hade en liten fråga också..Nazismen/fascismen bygger på djungelns lag,den starkes rätt till att trycka ner den svagare/utöva makt över den svagare..Men eftersom alla stater gör samma sak,dem hävdar att dem har rätt att fatta beslut över våra huvuden eftersom dem vet bäst..Dem tar sig rätten att göra människor en del utav samhället utan att man har en rätt att välja det..Betyder inte det att varje stat/institution som inte bygger på frivillig association i grunden är fascistisk??
Hej emil vill tacka dig för en riktigt bra blogg och ett riktigt bra inlägg,fortsätt skriv så fortsätter jag sprida så mycket jag kan..
Hade en fråga också,Fascism bygger på djungelns lag dvs att den starke har rätt att förtrycka den svaga,men när staten tar beslut över våra huvuden och tvingar in folk i samhället utan att man får ta ställning och fattar beslut över våra huvuden för att dem vet bäst,dem hävdar helt enkelt att vi är för dumma för att bestämma över våra egna liv därför tar dem över,betyder inte detta att varje stat/instution som inte bygger på frivillig association i grunden är fascistisk?
p-m:
Nja, fascism baseras på mer än den starkes rätt; fascism, som ligger ungefär lika extremt långt till höger som klassiska monarkier, kännetecknas av en väldigt stark - och icke-demokratisk - stat, samt de korporativistiska idéerna om hur staten och ekonomin skall organiseras (den korporativistiska ekonomin är väldigt central i fascismen). Alla stater är således inte fascistiska; men om vi använder fascism som synonymt med extremhöger så kan vi ju säga att ju mer centraliserad en stat är, och ju mer korporativ ekonomin är, desto mer "fascistisk" är staten. Går man hela vägen så hamnar man till slut i fascism; och fascismens motsats är då, naturligtvis, anarki - där ingen stat existerar och all samhällelig organisation är baserad på frivillig kooperation.
Jag skulle däremot inte använda fascism på det sättet; fascism är en specifik ideologi som innehåller mycket mer än bara en stark stat och den starkes rätt (andra former av starka stater som är lika starka - eller starkare - och som förtrycker sin befolkning, men som inte tillämpar t.ex. fascistisk ekonomisk politik, kan knappast kallas fascistiska). Jag skulle hellre säga att varje steg mot ett mer centraliserat styre, mindre makt till medborgarna, osv. är ett steg åt höger; men inte nödvändigtvis mot fascism om inte också de andra centrala delarna av fascismen finns med.
