Marx och Proudhon

Mutualismen och den övriga socialistiska rörelsen

Mutualismens grunder skapades, ungefär samtidigt, i Frankrike och USA av Pierre-Joseph Proudhon och Josiah Warren; som det verkar var dessa oberoende av varandra. I Europa var Proudhon bland de främsta socialistiska tänkarna, och bland de första som på allvar utvecklade en frihetligt socialistisk ideologi. I Första Internationalen - det samarbete som den socialistiska rörelsen internationellt skapade tillsammans - fanns en splittring mellan statssocialister, företrädelsevis kommunister och socialdemokrater - eller "marxister" å ena sidan; och anarkister, mutualister, federalister och frihetliga socialister - eller "proudhoninster" å den andra. Det blev mer och mer uppenbart att det låg stora ideologiska skillnader bakom ideologierna, där den ena sidan förespråkade frihet och den andra en totalitär statsmakt. "Proudhonisten" Tolain gjorde detta väldigt tydligt på en kongress i Basel 1869, där han argumenterade emot såväl marxisterna som de delar av den anarkistiska rörelsen som blivit influerad av dessa (citerad av Rudolf Holmö i Förhållandet mellan syndikalism och anarkism):

"Eder kollektivitet är en obekant abstraktion och ändå viljen ni påtvinga oss den. Individen är det enda verkliga och allt som är hinderligt för dennes fria utveckling är dåligt. Hos varje människa finns en önskan att vara sin egen herre och att få njuta sitt eget oberoende. Om ni viljen tillskriva den enskildes äganderätt alla mänsklighetens olyckor, förväxlen ni orsak och verkan. Skulle 'kollektiviteten' förstå att producera bättre och nyttigare än individen? Har inte det enskilda initiativet givit anledning till varje framåtskridande?"

De individualistiska och kollektivistiska inriktningarna av socialismen var alltså här klara och tydliga; liksom det var tydligt vilket stort och grundläggande problem detta var för rörelsen. Denna blandning av konflikter och gemensamma knytpunkter är däremot äldre än så. Den började redan med Marx och Proudhon själva. Den unge Marx var själv väldigt influerad av Proudhon, han träffade honom, diskuterade med honom och lärde sig av honom. I Den heliga familjen skriver han:

"Proudhon skriver inte bara utifrån proletariatets intressen, han är själv en proletär, en ouvrier. Hans arbete är ett vetenskapligt manifest för det franska proletariatet..."

Senare i Marx' liv lät det däremot väldigt annorlunda. Efter Proudhons bok Eländets filosofi kommit ut tog det inte lång tid förrän Marx publicerade ett svar; fyndigt kallat Filosofins elände. I denna hånar han på alla sätt han kan tänka sig Proudhon - på vissa fullt legitima sätt som senare mutualister också kritiserat Proudhon utifrån (t.ex. det artificiella baserandet av priset på kostnad hellre än den "naturliga" varianten att priset genom konkurrens faller till kostnaden - eller "cost the limit of price", som Warren och Proudhon såg det, hellre än "cost the basis of price" som senare mutualister som Benjamin R. Tucker eller William B. Greene såg det)  - men huvuddelen av boken kan ses som en ganska grundlös "hånkampanj" mot Proudhon. Han skriver till exempel i förordet att:

"I Frankrike har [Proudhon] rätt att vara en dålig ekonom, eftersom man håller honom för att vara en duktig tysk filosof. I Tyskland däremot får han vara en dålig filosof därför att han gäller för en av de starkaste franska ekonomerna. I vår egenskap av både tysk och ekonom har vi velat protestera mot denna dubbla villfarelse."

I Det kommunistiska partiets manifest skriver han:

"En del av bourgeoisin önskar avhjälpa de sociala missförhållandena för att trygga det borgerliga samhällets bestånd.

Dit hör: ekonomer, filantroper, humanister, förbättrare av de arbetande klassernas läge, välgörenhetsorganisatörer, djurskyddsvänner, måttlighetsivrare, kråkvinkelreformatorer av brokigaste slag. Och denna borgerliga socialism har även utformats till hela system.

Som exempel härpå anför vi Proudhons "Philosophie de la Misère" (Eländets filosofi).

Den borgerliga socialismen vill bibehålla det moderna samhällets levnadsbetingelser utan de nödvändigt därur framgående striderna och farorna. Den vill behålla det bestående samhället med undantag av de element, som revolutionerar och upplöser det. Den önskar en bourgeoisi utan proletariat. Bourgeoisin föreställer sig naturligtvis den värld, vari den härskar, som den bästa av världar. Den borgerliga socialismen utarbetar denna trösterika föreställning till ett halvt eller helt system. När denna uppmanar proletariatet att förverkliga detta system och draga in i det nya Jerusalem, så begär den i grunden blott att det skall kvarstanna i det nuvarande samhället men avstå från sin föreställning om detsamma såsom någonting förhatligt."

Nu är alltså Proudhon plötsligt inte längre någon företrädare för proletariatet - eller ens proletär själv! - utan en del av bourgeoisin, som dessutom inte vill förändra läget för proletariatet utan enbart berätta för dessa att det nuvarande systemet är det bästa och att man ska sluta se det som något dåligt. Vad vi dessutom kan se är att den första av dessa böcker skrevs 1845, där Proudhon såg som en briljant figur, nästa 1847 och den senaste av dem 1848. På två år har Proudhon alltså förvandlats från en av proletariatets främsta företrädare, som själv var proletär och skrev vetenskapliga böcker för Frankrikes proletariat - till någon som inte kan anses varken vetenskaplig, utbildad eller begåvad; och det tredje året företräder han inte ens längre proletariatet, utan bourgeoisin och är dessutom själv en del av denna! Någonting har alltså hänt. Men vad? Vad hände mellan 1845 och 1847?

Brevväxlingen mellan Marx och Proudhon

Jo, 1846 ägde en brevväxling mellan Marx och Proudhon rum. Marx ville starta ett samarbete mellan socialister i Europa, där Proudhon var det självklara valet i Frankrike; han var vid den här tiden känd i och utanför Frankrike, och hade länge varit ett betydligt större namn i socialistiska kretsar än Marx. Marx skrev till honom:

"Vår korrespondens kommer inte enbart sträcka sig till de tyska kommunisterna, utan också till de tyska socialisterna i Paris och London. Våra relationer med England har redan fastställts. Vad angår Frankrike tror vi alla att vi inte skulle kunna hitta någon bättre korrespondent än dig själv. Som du vet har engelsmän och tyskar hittills uppskattat dig ännu mer än dina egna landsmän."

Marx avslutar sedan brevet med att hoppas att han ska svara snart, och att Proudhon kan lita på hans genuint ärliga vänskap. Engels lägger till att:

"För min del kan jag bara hoppas, herr Proudhon, att du vill gillar förslaget vi just erbjudit dig och att du är vänlig nog att inte förneka oss ditt samarbete. Jag försäkrar dig om den djupa respekt dina skrifter har väckt i mig..."

Här verkar alltså allt fortfarande vara frid och fröjd. Vad svarar då Proudhon på detta erbjudande? Jo, han skriver:

"Jag går gärna med på att bli en av deltagarna i er korrespondens, vars mål och organisation för mig verkar högst användbara. Jag kan däremot inte lova att jag kommer att skriva ofta eller i större mängder [...] Jag måste också ta mig friheten att ha vissa förbehåll..."

Han godtar alltså erbjudandet, men följer upp med ett par villkor för sitt samarbete som klart visar hans frihetliga ståndpunkter, samtidigt som de kritiserar Marx' auktoritära sådana:

"Låt oss, om ni vill, tillsammans söka efter samhällets sanna lagar, hur dessa ska realiseras och processen genom vilken vi ska lyckas upptäcka dem; men, för Guds skull, efter att vi slagit sönder all a priori dogmatism, låt oss inte själva drömma om att indoktrinera folket"

Han jämför sedan detta med Martin Luther som gjorde upp med katolicismens dogmatism; men enbart för att ersätta denna med protestantisk dogmatism - något som Proudhon med sin rörelse inte ville göra. Istället för att folket ska tvingas in i ett nytt system som utgår från någon enda rörelse, ideologi eller individ tyckte Proudhon att folket själva ska avgöra hur och åt vilket håll de vill styra samhället.

"Jag applåderar med hela mitt hjärta din tanke att föra alla dessa möjligheter till ljuset; låt oss föra en god och lojal polemik; låt oss ge världen ett exempel av lärd och långsiktig tolerans, men låt oss inte, bara för att vi är i ledningen för en rörelse, göra oss själva till ledarna för en ny intolerans, låt oss inte verka som apostlar för en ny religion, även om det må vara logikens och vettets religion. Låt oss samlas tillsammans och uppmuntra alla protester, låt oss fördöma all exklusivitet och mysticism; låt oss aldrig anse att en fråga är avklarad och slutförd, och när vi använt vårt sista argument, låt oss börja om från början, om nödvändigt, med vältalighet och ironi. På dessa villkor går jag gladeligen med i er anslutning. Annars - nej!"

Här gör han det klart för Marx att han inte är intresserad av ett samarbete, om detta skall gå mot dogmatism och totalitära lösningar. Marx ville däremot på många sätt likrikta den socialistiska rörelsen åt ett kommunistiskt håll, vilket klarast syns i hans och Engels berömda manifest, där de också kritiserar och hånar alla andra stora socialistiska riktningar. Detta kan alltså ses som ett "snällt" sätt för Proudhon att tacka nej till Marx' förslag. Han fortsätter i brevet att skriva om gradualismen, och den gradvisa förändringen av samhället hellre än den plötsliga våldsamma revolutionen, vilket ytterligare skilde honom från Marx. Han skriver att vad som kallas "revolution" är en coup de main, och egentligen bara är en chock, genom vilken samhället ofta inte alls når de mål man satt upp. Proudhon vill hellre "bränna ner" det nuvarande privilegiesamhället med en "långsam eld"; något som hållit sig kvar i den mutualistiska traditionen sedan honom. Innan det gamla samhället kan försvinna måste vi ha ett nytt som kan ersätta det. Att bara "krossa staten" och hoppas på det bästa är inte en hållbar strategi, och skulle förmodligen leda till nya typer av förtryck, kanske till och med värre än det gamla.

Konfliktens rötter

Har vi här hittat rötterna till konflikten mellan Marx och Proudhon? Det är mycket möjligt att det är så. Marx ville skapa ett världsomspännande - eller, till att börja med, i alla fall europeiskt - socialistiskt samarbete. Helst ville han även att detta samarbete skulle ske på hans villkor, varför Proudhon som inte var kommunist, inte var revolutionsromantiker på samma sätt som Marx (då Proudhon faktiskt deltagit i en våldsam revolution och sett att den inte lett till vad den var ämnad för) och inte heller delade Marx' mer elitistiska uppfattning om folkets position i revolutionen. Och antagligen var detta lika bra; då mutualister och marxister senare faktiskt samarbetade, i Första Internationalen, visade sig splittringen vara väldigt stor mellan dem, och samarbetet blev inte speciellt långvarigt.

Varför började då Marx skriva så mycket ont om samme Proudhon han bara ett år tidigare lovat sin genuint ärliga vänskap, och vars arbete han ett år innan dess skrivit var "ett vetenskapligt manifest för det franska proletariatet"? Troligtvis kan vi hitta svaret i Marx' motiv. Han ville skapa en världsomspännande socialistisk organisation efter sina egna idéer, och ett bra sätt att få fler intresserade av sin egen idé är givetvis att håna och förlöjliga andras idéer. Som ett exempel på att förlöjligande var viktigare än verklig kritik kan vi se på förhållandet mellan Proudhons Eländets filosofi och Marx' Filosofins elände i Sverige. Det viktiga för svenska marxister var inte att upplysa om Proudhons idéer och sedan förklara varför de var felaktiga - det viktiga var helt enkelt att håna idéerna och hoppas att ingen tar dem till sig. Man översatte Marx' kritik mot Proudhons bok; men aldrig Proudhons originalverk! Till vilken nytta är en kritik om man inte känner till originalet, och i vilket syfte översätter man en kritik utan att översätta originalverket? Av taktiska skäl. Svenska kommunister "visste" således att Proudhons idéer var dåliga, och att Proudhon var en "borgare" och en dålig vetenskapsman, ekonom och filosof; den majoritet som inte kände till något annat språk än svenska hade däremot ingen aning om vilka Proudhons egentliga idéer faktiskt var, och hur hans arbeten eller arbetssätt såg ut. Och visst lyckades man! Kommunismen och marxismen blev enorma rörelser, medan anarkismen blev en betydligt mindre sådan; hos många kommunister står Marx' hån av Proudhon fortfarande fast, då många läst Filosofins elände, men desto färre faktiskt läst Proudhon.

Vad varje socialist idag bör fundera över är däremot detta:
Marxismen som den kom att utformas i Internationalen visade sig vara ett system som inte riktigt fungerade, och som inte heller var speciellt trevligt ens medan det fungerade. Nu när materialet finns, och de flesta av oss har ett helt okej engelskt vokabulär och kan läsa Benjamin Tuckers översättningar av Proudhon, och även Tuckers, Warrens, Spooners, Greenes, et.c. egna verk; är det inte dags att ge den genuint frihetliga socialismen en chans, om man nu på allvar ogillar den totalitarism marxismen ledde till - med "facit i hand"? Och om man ser på tillvägagångssätt känns Proudhons gradualistiska alternativ som ett betydligt vettigare sådant i dagens västerländska demokratier än någon typ av våldsam revolution. Över huvud taget känns Proudhons idéer - speciellt som utvecklade av de amerikanska individualanarkisterna - högst aktuella även på 2000-talet; medan mycket av Marx' kritik mot kapitalismen också fortfarande står fast; men hans "botemedel" känns hopplöst föråldrade.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Det har väl varit många konflikter mellan olika socialistiska grenar känns det som.

Till och med Proudhon och Bakunin, som båda var anarkister, ogillade varandra.

Lite synd att det ska finnas så mycket splittring inom någonting så likasinnat.



Är det sant att många anarkister under 18 och tidigt 1900-tal hade ett starkt judehat?

Varför?



Vilka är de bästa böckerna för anarkistisk fakta och finns de att läsa på nätet?



Ha det bra!

2008-10-23 @ 18:49:45
Postat av: Emil

Jo, liksom inom alla politiska rörelser finns stora splittringar mellan olika inriktningar. Absolut är det synd att det finns splittringar, men ibland är de ofrånkomliga då de handlar om helt olika sätt att se på världen och förespråkandet av helt olika metoder. Däremot är det väldigt synd då de enbart handlar om att en grupp ska få ett taktiskt övertag emot en annan - och speciellt då dessa motsättningar lever kvar även efter denna konflikt är avklarad.



Ja, det är sant att det fanns en utbredd antisemitism hos en del anarkistiska tänkare på denna tid. Det var inte något som speciellt hade med anarkismen att göra, och inte heller något som märktes i de anarkistiska idéerna - utan en attityd som fanns i hela samhället i Europa under denna tid. Liberala, anarkistiska, kommunistiska, konservativa och i stort sett alla andra ideologier hade tänkare som hade antisemitiska uppfattningar; både Marx och Proudhon har gjort antisemitiska anmärkningar - liksom Proudhon även hade en del antifeministiska åsikter som var tydliga i hans privatliv, men som inte på något sätt influerade just den anarkistiska filosofi han lämnade efter sig. Jag vet ärligt talat inte hur dessa ska förklaras, förutom att det "låg i tiden" - alltså att det var något som präglade hela samhället under denna tid. Det kan låta som en "dålig ursäkt", vilket det absolut inte är då jag inte har något som helst intresse av att försvara varken Proudhons eller Marx' åsikter, vid sidan av Proudhons anarkistiska och Marx' antikapitalistiska åsikter; anarkismen har aldrig varit dogmatisk, och inte heller byggt på någon personkult liknande den som skapades om Marx, Engels, Lenin och Stalin inom kommunismen. Det är helt enkelt den uppfattning jag får av detta; dessa tänkare var helt enkelt "smittade" av värderingarna som fanns i samhället, och trots att de genom sina politiska arbeten lyckades komma förbi många av dessa fördomar lyckades de inte helt befria sig från några av dem. Det är inget som bör förnekas, men heller inget som bör fästas någon större vikt vid, då det inte är åsikter som lever kvar i anarkismen, och dessutom inte är åsikter som färgade just den anarkistiska delen av dessa tänkares filosofier.



Bland några bra böcker om anarkism och av anarkistiska tänkare kan nämnas

"Men against the State" av James J. Martin, den har jag däremot inte hittat någonstans på internet.

"What is Property?" av Pierre-Joseph Proudhon

http://www.marxists.org/reference/subject/economics/proudhon/property/index.htm

"Individual Liberty" av Benjamin R. Tucker

http://flag.blackened.net/daver/anarchism/tucker/tucker.html

"Studies in Mutualist Political Economy" av Kevin A. Carson

http://www.mutualist.org/id47.html

"Studies in the Anarchist Theory of Organizational Behavior" av Kevin A. Carson

http://www.mutualist.org/id114.html

"The State: Its Historic Role" av Piotr Kropotkin

Archives/kropotkin/state/statetoc.html" rel="nofollow">http://dwardmac.pitzer.edu/AnarchistArchives/kropotkin/state/statetoc.html

"Mutual Aid: A Factor of Evolution" av Piotr Kropotkin

http://www.calresco.org/texts/mutaid.htm

"What is Mutualism?" av Clarence Lee Swartz

http://www.panarchy.org/swartz/mutualism.index.html

"Natural Law" av Lysander Spooner

http://lysanderspooner.org/NaturalLaw.htm

"Vices are not crimes" av Lysander Spooner

http://lysanderspooner.org/VicesAreNotCrimes.htm

"The Motives for Communism — How It Worked and What It Led To" av Josiah Warren

http://libertarian-library.blogspot.com/2007/11/josiah-warren-motives-for-communism-and.html

"Voluntary Socialism" av Francis D. Tandy

http://praxeology.net/FDT-VS.htm

osv.



Det är en bra grej med internet, då många av dessa texter tidigare varit väldigt svåra att då tag på, och nästan försvunnit, men nu finns att få tag på väldigt enkelt för en nästan oändlig publik ;)

2008-10-23 @ 20:14:00
URL: http://mutualism.blogg.se/
Postat av: Anonym

Tack så mycket för länkarna!



Ja internet har öppnat upp stora möjligheter till diskussion och fakta.

En stor anledningarna till varför folk är lite "rädda" för anarkismen tror jag är just för att de inte vet någonting om ideologin.

Detta är ju ett "symtom" av en verklig frihetlig rörelse då nästan alla anarkister skiljer sig lite angående hur ett samhälle ska se ut.

Detta gör ju så att folk inte riktigt vet hur det kommer se ut. Och som vi redan vet gillar inte människor att göra hopp in i det osäkra.

Detta är ju dock inget problem eftersom dessa anarkister som skiljer sig åt inte kommer ta besluten, utan folket.

Men med mer fakta kommer ju också bättre förståelse och då är man ju på rätt väg.



2008-10-23 @ 20:30:19
Postat av: Björn Axén

"Det har väl varit många konflikter mellan olika socialistiska grenar känns det som.

...

Lite synd att det ska finnas så mycket splittring inom någonting så likasinnat."



Ett svar på detta är när det enda som är säker på är att det nuvarande är dåligt men inte vad orsakerna och därmed svaren är så är det mycket lätt att bli osams. Ju mindre man gillar det nuvarande och ju mer man vill förändra det desto svårare är det att komma överens.

2008-10-29 @ 13:48:57
URL: http://bjornaxen.wordpress.com/
Postat av: Emil

"Ett svar på detta är när det enda som är säker på är att det nuvarande är dåligt men inte vad orsakerna och därmed svaren är så är det mycket lätt att bli osams."



Absolut är det så; ser man på t.ex. Första Internationalen var det ju precis så att man var överens om att man ville ersätta kapitalismen med socialism; exakt VAD socialismen var, mer än ett system där arbetet hellre än kapitalet styr värdet, var man inte överens om - inte heller vägarna dit eller hur man skulle organisera rörelsen. Proudhonister stod med marxister; individualister med kollektivister. Först senare utvecklades rörelserna klarare åt var sitt håll; och då även med flera olika inriktningar av marxismen, och anarkismen delades upp i kollektivister och individualister.



Samma splittring kan man se hos liberaler som vill förändra samhället, hellre än att acceptera den nuvarande ordningen. Folk som följer Rawls kommer inte överens med folk som följer Rand; folk som följer Rand kommer inte överens med folk som följer Mises; folk som följer Mises kommer inte överens med folk som följer Mill; folk som följer Mill kommer inte överens med folk som följer Nozick; folk som följer Nozick kommer inte överens med folk som följer... et.c. Ur denna röra kommer sedan inriktgningar som står socialdemokratin nära, andra som står anarkismen nära (och som ibland BLIR anarkism, som Friedmans och Rothbards anarkokapitalism"er"), andra som står konservatismen nära, osv.



Liberaler som tycker att dagens ordning är helt okej, men att man kanske borde göra några makroekonomiska förändringar eller skattesänkningar/höjningar kommer å andra sidan bra överens med socialister som delar denna uppfattning, med konservativa som delar denna uppfattning, osv. Så visst är det så att ju mer man vill förändra, desto större splittringar uppstår (eller KAN åtminstone uppstå).

2008-10-29 @ 19:16:35
URL: http://mutualism.blogg.se/
Postat av: Alex

Hur ser du som individualanarkist på våld? Var det som hände i Göteborg år 2001 OK, till exempel?

2008-11-04 @ 23:27:05
Postat av: Emil

Alex:

Våld är alltid fel, då det inte handlar om självförsvar. Och att självförsvarsvåld är rätt beror naturligtvis på att det ursprungliga våldet var fel.



Vad som hände under Göteborgskravallerna var alltså fel; förutom då det handlade om självförsvarsvåld. Att använda våld mot polisen är inte rätt, om inte polisen först använt våld. Nu var det ju bevisligen så att polisen ofta initierade våldsanvändande mot demonstranter, och då är det absolut rätt av dem att försvara sig (och naturligtvis att människor hjälper en utsatt att försvara sig). Poliser har givetvis samma rätt; blir de anfallna av demonstranter har de förstås rätt att försvara sig. Hade ingen initierat våldet hade vi dock sluppit det, och det hade ju varit det optimala fallet.



Att däremot slå sönder skyltfönster, gator, bilar, et.c. ser jag inget som helst som kan försvara. Enda gången våld är okej tycker jag alltså är när det sker i självförsvarssyfte.

2008-11-06 @ 02:00:40
URL: http://mutualism.blogg.se/
Postat av: Erik

Kan du inte se det ett offensivt självförsvar som "rätt" någon gång? T.ex. att man nu när regeringen har klubbat igenom FRA-lagen mot folkets vilja så har man rätt att attackera/störta/utöva våld mot staten? Det är ju en sorts självförsvar mot statens attacker.

2008-11-26 @ 19:59:53
Postat av: Emil

Självförsvar är alltid rätt när man blir attackerad, i rimlig proportion till den ursprungliga attacken. FRA-lagen ger helt klart den svenska staten legitimitetsproblem, med tanke på den enorma majoritet av folket som är negativt inställda till lagen. När det däremot är rätt att utöva självförsvarsvåld och inte är svårt att fastställa med en klar gränsdragning; men upplever du att du är attackerad har du naturligtvis rätt att försvara dig - men bara i proportion till hur du blivit attackerad. Dödar du t.ex. en riksdagsledamot för att hon röstat igenom FRA-lagen är ju din attack på henne betydligt mycket värre än hennes attack på dig, därför har du inte rätt att göra det. OM du gör det är det rätt att du blir straffad för det. Du får t.ex. inte skjuta någon för att han stjäl ett äpple av dig; då övergår DU till att inkräkta på HANS frihet, snarare än tvärtom.

2008-11-27 @ 19:56:57
URL: http://mutualism.blogg.se/
Postat av: Erik Larsson

Okej det låter ungefär som alla andra socialister ser på våld :)

2008-12-01 @ 22:26:27
Postat av: Ambugaton

Lite väl sent påkommet det medges, men jag måste tacka för denna lysande blogg. Aldrig tidigare har jag varit särdeles intresserad av anarkism och dess kopplingar till socialism. Denna post, samt nyare poster, har verkligen fått mig peppad att begrunda de grundläggande frågorna om anarkism som en frihetlig sådan. Breven mellan Proudhon och Marx belyste mycket funderingar som bebott min hjärna om hur Marxs personlighet påverkade hans syn på kommunism (att t.ex. Proudhon skulle rätta sig och "lyda" de som visste "bättre").

Jag tror främst jag blivit avskräckt av just kommunismen p.g.a. dessa auktoritära/totalitära tolkningar och vilken sorts karaktär det skapar hos personerna som förmedlar den (personlighet <---> politisk hållning; de båda är ömsesidigt påverkande). I och för sig har jag läst ett dussin böcker om just den tvångskommunism som bloggen nämner flera gånger, så jag är väl lika dåligt beläst som Svenne Banan när det gäller den frihetliga/fria kommunismen, vilket väl blev totalt överkörd av leninism och bolsjevikerna, även om många anser att de inte alls var/blev kommunister i reell mening (vilket t.ex. Solsjenitsyn flera gånger markerat).

2009-05-29 @ 15:08:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0