mutualism

I diskussioner om anarkism tas ofta sönderfallna stater upp som exempel på vad anarki innebär i verkligheten, och varför anarkin såldes inte är önskvärd. En sönderfallen stat är ungefär vad de låter som; en stat som inte längre kan hävda auktoritet över sitt område, och som därför krackelerar och faller sönder. Detta resulterar ofta i ett maktvakuum där redan mäktiga grupper, t.ex. militären, krigsherrar eller stora ekonomiska intressen antingen tar över staten, eller skapar mindre "stater" inom det område som tidigare styrdes av den ursprungliga staten. Ofta uppstår kaos, och grupper slåss emot varandra om så mycket makt de kan komma över. Är detta vad anarki innebär i verkligheten? Naturligtvis inte. Varför ska vi redogöra för nedan.

Varför sönderfallna stater inte är anarkier

Anarkismen som politisk ideologi har sin bas i den anarkistiska rörelsen; en rörelse som inte bara vill göra sig av med staten, utan även ersätta den med fria, anarkistiska, alternativ. Anarkin är alltså inte ett faktum då den nuvarande staten helt enkelt är försvunnen - utan då staten ersatts med anarkistiska alternativ. Ett anarkistiskt samhälle är ett samhälle utan påtvingade hierarkier, där individen är suverän och ingen kan tvinga någon annan att delta i samarbeten som hon själv inte väljer att delta i, av vilken anledning det än må vara. Detta är inte fallet i sönderfallna stater, vilket har sin enkla förklaring i att sönderfallna stater inte är ett resultat av anarkistisk kamp och anarkistiska alternativ som tagit över statens uppgifter; utan istället ett resultat av statens inkompetens, korruption och oförmåga att hävda sin auktoritet. Om den anarkistiska rörelsen är stark i en sådan stat är det naturligtvis en bra förutsättning för att anarki ska kunna uppstå; men när den anarkistiska rörelsen är svag, eller praktiskt taget icke existerande, är det bara ett recept för kaos, där individens suveränitet inte kommer att respekteras, utan istället kränkas av många olika ekonomiska och militära intressen; varav inget har något intresse av folkets frihet eller ett fritt samhälle.

Ett anarkistiskt samhälle är alltså resultatet av anarkistisk kamp - inte av statens inkompetens - medan en sönderfallen stat är resultatet av statens inkompetens - inte av anarkistisk kamp. Det förhindrar däremot inte intellektuellt oärliga debattörer från att hävda att det rör sig om samma sak, och använder det ena för att kritisera det andra. Detta kallas normalt för "halmgubbeargumentation" - istället för att diskutera den verkliga frågan bygger man själv upp en "halmgubbe" som är enklare att attackera än den verkliga motståndaren i debatten. Även om man med detta inte ens för samma diskussion kan betraktaren lätt uppfatta det som att så vore fallet, och därför köpa utfallet. Naturligtvis är detta ett väldigt barnsligt och oärligt sätt att föra en diskussion; men det förhindrar inte att det är en väldigt vanligt förekommande, och effektiv, argumentationsteknik i den politiska debatten. Ett solklart exempel är just sammanblandandet av sönderfallna stater och anarkism. För distinktionen mellan sönderfallna stater och anarkism har alltid funnits bland anarkisterna, och man har alltid hävdat att sönderfallna stater i regel leder till negativa utfall. Benjamin R. Tucker skrev t.ex. redan 1888 i sin tidning "Liberty" att:

"Om staten abrupt och fullständigt skulle avskaffas imorgon, skulle det troligtvis leda till serier av våldsamma konflikter om jord och mycket annat, vilket skulle sluta i reaktion och en återgång till det gamla tyranniet."

Istället måste anarkismen vara ett resultat av en stark anarkistisk rörelse, menar redan Tucker, som gradvis ersätter statens uppgifter med fria alternativ (se ett tidigare inlägg på bloggen för mer information angående detta). Att anarkister själva alltid kritiserat sönderfallna stater visar tydligt på halmgubbekaraktären i att kritisera anarkismen med hjälp av det kaos som normalt återfinns i sönderfallna stater. Vi kritiserar samma sak! Precis som demokrati måste byggas av en stark demokratisk rörelse, och ett folk övertygat om att demokrati är rätt väg att gå, måste anarki byggas av en anarkistisk rörelse. Att helt enkelt "införa" demokrati i ett land där folket (eller mäktiga intressen som godtyckligt kan "föra folkets talan") inte är demokrater fungerar inte; då kommer istället olika grupper som önskar sin egen diktatur att slåss om makten. Det innebär däremot inte att demokrati inte fungerar - utan att demokrati måste byggas av demokratiska rörelser, precis som anarki måste byggas av anarkistiska sådana. Inbördeskriget i Irak är alltså inte ett bevis på att demokrati inte fungerar; och situationen i sönderfallna stater är inte ett bevis för att anarki inte fungerar. Det är snarare ett bevis för precis vad Tucker och andra anarkister visste redan på 1800-talet, och aldrig förnekat; att anarki måste byggas av anarkistiska rörelser, och att folket måste vilja ha anarkin.

Vad är då en anarki?

Vi har slagit fast att sönderfallna stater inte är att betrakta som anarkier, utan enbart är ett resultat av statlig inkompetens, och att sönderfallna stater inte är något anarkister strävar efter (om inte en stark anarkistisk rörelse finns, som etablerat anarkistiska alternativ till staten) utan tvärtom något anarkister varnat för ända sedan ideologins barndom på 1800-talet. En sönderfallen stat som ersätts av mindre hierarkiska enheter som slåss om makten över området är inte anarki, utan helt enkelt en stat som ersätts av flera mindre - och som till slut troligtvis kommer att återgå till startpunkten. Ett anarkistiskt samhälle är istället ett samhälle där individen är suverän, och där dennes suveränitet bevaras genom frivilliga överenskommelser och fria kontrakt. Detta möjliggörs enligt den gradualistiska principen genom en anarkistisk rörelse som skapar alternativ till staten i fråga om handel, försvar, sociala skyddsnät, et.c. (mer om detta finns att läsa i många andra inlägg här på bloggen), och som - när rörelsen växt sig stor nog - helt och hållet kan ersätta staten med fria alternativ. Endast på så vis kan anarki uppstå, och bevaras; frihet skapas genom frihet. Att en stat helt enkelt faller sönder, utan att någon sådan rörelse finns hos folket, som kan bevara individens suveränitet och förhindra att auktoritära rörelser slår ner individen, leder naturligtvis till ett helt annat resultat än vad som varit möjligt med en sådan folkrörelse - vilket Tucker briljant belyser i citatet ovan.

Ett anarkistiskt samhälle är alltså, kort sagt, ett statslöst samhälle där individens suveränitet utgör grunden för den nya ordningen; inte bara ett samhälle där staten krackelerar och lämnar ett maktvakuum som kan utnyttjas av andra auktoritära rörelser och intressen. Anarkism är inte detsamma som sönderfallna stater, och vägen till anarkismen är inte statens inkompetens - utan den anarkistiska rörelsens kompetens och förmåga att erbjuda ett bättre alternativ för samhällets individer än staten någonsin kunnat. Att en stat ersätts av en annan stat, eller ett antal mindre "stater" som också bygger sin makt på våld och förtryck, är inte anarki. Jag upprepar det många gånger, då kritiker verkar ha väldigt svårt att förstå detta. Det är heller inte resultatet av statslöshet, om vi innan statslösheten blir ett faktum har en stark anarkistisk rörelse. Innan självutnämnda kritiker av anarkismen förstått detta blir deras kritik tyvärr enbart parodiska halmgubbar (se t.ex. den "kritik" liberalen Henrik Sundholm lagt upp på sin blogg), då den bara är ett eko av vad anarkister själva menat sedan 1800-talet, och ett sorgligt exempel på hur lite människor idag - till och med politiskt intresserade sådana - faktiskt vet om anarkismen.

För ytterligare läsning om hur vi själva förespråkar att gå till väga för att uppnå ett fritt samhälle kan jag rekommendera det tidigare nämnda inlägget (R)evolution! och kapitlet Ends and Means ur Kevin A. Carsons "Studies in Mutualist Political Economy", för en mer utförlig bild av detsamma. Min önskan är alltså att helt enkelt att "kritiken mot anarkismen" blir en kritik av anarkismen, inte av egna halmgubbeversioner av den, så att en konstruktiv debatt kan föras. Att "kritiker" upprepar något vår egen rörelse sagt i alla tider, och ser det som någon slags "vederläggning av anarkismen", är däremot inte annat än lika delar skrattretande och tragiskt.