Nyliberal kritik mot anarkismen
De senaste dagarna har jag läst en hel del, ny och gammal, kritik mot anarkismen från nyliberalt håll. Man menar att anarkismen inte fungerar, då den saknar våldsmonopol och inte kan tvinga människor att lyda en enda övermakt, utan istället för staten placerar suveräniteten på individnivå. I stora drag är detta vad kritiken handlar om; människor är inte kapabla att på egen hand, och med hjälp av frivilliga samarbeten för försvar av person och egendom, lösa konflikter - utan en stat krävs som allvis övermakt.
Det första problemet med kritiken är att staten inte är någon allvis övermakt. Som Stefan Molyneux nämner i en debatt mot minarkisten Jan Helfeld är detta en romantisk föreställning utan anknytning till verkligheten; i själva verket är staten den institution till vilken samhällets intelligenta kriminella - dvs de man måste oroa sig som mest för - kommer att söka sig; genom vilken de sedermera har ett enormt inflytande över samhället, och ett våldsmonopol över alla andra individer. Den ryska revolutionen var menad att skapa ett "arbetarnas paradis" där alla hjälptes åt; spelade det någon roll när Stalin utnyttjade makten för egen vinning? Det gjorde det naturligtvis inte; av den enkla anledningen att det inte spelar någon roll om vi har en konstitution som säger "ingen ska förtryckas", eller vilka fina formuleringar som helst man kan tänka sig; när staten tagits över av människor som vill expandera dess makt över individen, och våldsmonopolet redan finns där, kan ingen papperslapp i världen hindra dem från att så göra. USA har t.ex. en väldigt liberal konstitution; det hindrade inte maktens män, "staten och kapitalet" - dvs staten och de stora kapitalintressen som också var intresserade av att stärka såväl staten som sin egen position - från att expandera statens befogenheter på ett sätt som skulle få landets "founding fathers" att snurra både ett och två varv i sina gravar.
Myten om staten som en välvillig samling välgörare - utgjord av de absolut godaste och snällaste människorna i samhället, med livsuppgiften att göra livet så bra som möjligt för alla sina undersåtar - är helt enkelt en myt. Något som inte finns. Något som aldrig funnits. Något som aldrig kan, och som aldrig kommer att, finnas.
Fortfarande är alltså detta huvudargumentet som läggs fram mot anarkismen. Vi kan titta på Carl Svanbergs argument att polycentriska försvarsorganisationer är dödfödda:
"I verkligheten kan detta bara sluta på ett av två sätt. Antingen får vi ett inbördeskrig utan något riktigt slut. Eller också förklarar sig segraren i ett sådant krig sig som härskare över oss alla."
Detta är en beskrivning av individens förmåga som ofta används av nyliberaler, klassiska liberaler - och allt vad de väljer att kalla sig. Och absolut; vore detta de rimliga utfallen av polycentrisk lag vore individens suveränitet och frihet kanske inte att föredra - men detta är bara billig retorik utan någon egentlig grund. För att se hur polycentrisk lag och konkurrerande "poliser" egentligen skulle fungera måste vi använda oss av en realistisk beskrivning av mänskligt agerande, och hur de anarkistiska skyddsorganisationerna fungerar.
1) Människor är i grunden nyttomaximerande; vi föredrar i regel bra framför dåligt - allt enligt varje människas individuella preferenser.
2) Människor har, ifall de direkt finansierar sitt eget beskydd ekonomiska incitament till att undvika försvarsorganisationer som också bedriver krig, då det är dyrare än ett beskydd av deras person och egendom - samtidigt som det innebär att de betalar mer för ett sämre skydd, då deras beskyddare nu också sysslar med krigföring. Vi föredrar ett bra försvar framför ett dåligt sådant; speciellt när det även är billigare för oss.
3) De allra flesta har etiska grunder för att ta avstånd ifrån krig. Gemene man gillar helt enkelt inte krig, och anser att angreppskrig är moraliskt oförsvarbara.
4) Skyddsorganisationerna i ett anarkistiskt samhälle utgörs antingen direkt av samverkande individer, eller andra individer anställda och finansierade direkt av de individer som vill bli försvarade mot kriminalitet.
Med dessa fyra punkter kan vi börja plocka isär Svanbergs argument. Varför skulle vi få ett inbördeskrig till att börja med? Den största anledningen att tro att ett sådant skulle uppkomma är att olika skyddsorganisationer inte kommer överens om hur de ska lösa ett problem; t.ex. en man som tillhör en organisation har gjort sig skyldig till att ha misshandlat en man som tillhör en annan. Varför skulle den ena organisationen acceptera den andras krav på ersättning från deras klient? Den logiska följden är att de båda organisationerna istället börjar kriga mot varandra. Eller, är det verkligen det? Vi återknyter till de fyra punkterna ovan. Medlemmarna i både den första och den andra organisationen har organiserat sig för att bli beskyddade från brott, och en stor majoritet är överens om att den som utför ett brott bör ersätta brottsoffret för detta. Ingen av dem är intresserade av ett krig; för att inte tala om skyddsorganisationens anställda "poliser", som definitivt inte är villiga att radikalt öka risken att dö i sina arbeten.
Ett krig skulle här vara ekonomiskt irrationellt av skyddsorganisationen - som om den skulle börja kriga skulle tappa allt sitt stöd hos sina medlemmar, av såväl etiska som ekonomiska skäl, och därmed gå i konkurs. Medlemmarna är inte intresserade av krig, utan av att bli skyddade mot brott. Den ende som - ens teoretiskt - skulle kunna vara intresserad av ett krig är i detta fall är den skyldige brottslingen, som annars måste betala en ersättning till brottsoffret. Är den troliga följden fortfarande inbördeskrig? Naturligtvis inte! Den troliga följden är att skyddsorganisationerna samarbetar och kommer fram till en rimlig lösning; av samma anledning som åklagare och advokater inte skjuter varandra över brottsmål idag - även om det för Svanberg och andra nyliberaler måste vara ett helt oförklarligt fenomen. Vad de glömmer att ta med i sina beräkningar är helt enkelt individerna; deras ekonomiska incitament och etiska övertygelser - som talar för en fredlig och "diplomatisk" lösning, och som starkt talar emot inbördeskrig när skyddsorganisationers intressen möts.
Detsamma som händer i en stat kanske skulle hända i en anarki, protesterar nyliberalen här; människor som vill utnyttja andra människor söker sig till skyddssammanslutningar och försker utöva makt över andra. Men här har vi en väsentlig skillnad! Staten har ett våldsmonopol, och det är olagligt att organisera en skyddssammanslutning utan dennes tillåtelse. Något sådant finns inte i en anarki, och människor kan fritt organisera sig - och bilda organisationer som granskar skyddssammanslutningarna. Börjar de korrumperas, eller söker sig våldsbenägna och makthungriga människor dit? Där stängdes finansieringen av från medlemmarna, som bytte skyddsorganisation. Det finns starka incitament för skyddssammanslutningarna att hålla sig till sina uppgifter. De har starka incitament att hela tiden granska sig själv - då det ger dem fördelar i konkurrensen att visa upp sig som rena från korruption och våldsbenägna individer - samtidigt som andra skyddssammanslutningar har incitament att granska dem - då det ger dem fördelar i konkurrensen att kunna visa upp konkurrenter som sämre lämpade att utföra medlemmarnas uppdrag. Vidare kommer det finnas incitament till transparens, och att vara mer än villiga att ganskas av medlemmarnas, av skyddssammanslutningen oberoende, granskning; då en organisation som inte tillät sådant fort skulle tappa sina medlemmars förtroende, och därefter sina medlemmar och sin finansiering. I staten flockas alltså de intelligenta kriminella; medan de säkerligen skulle försöka få inflytande även i fria skyddssammanslutningar - men där skulle de väldigt snabbt stoppas av de omfattande "checks and balances" som denna organisationsform innebär; och som mer eller mindre totalt saknas i staten, om staten själv väljer att inte ha några sådana. I ett fritt samhälle måste alla andra i slutändan svara till individen; i ett statligt samhälle måste tyvärr alla individer i slutändan svara till staten - då staten är suverän, till skillnad från individen - och då det därför oundvikligen är staten som avgör sina egna spelregler.
Skräcken inför de fria skyddsorganisationerna är alltså av allt att bedöma helt obefogad. Det fåtal som begår brott i ett anarkistiskt samhälle kommer med all sannolikhet inte att ha sina skyddsorganisationers "militära uppbackning". Och om de mot förmodan skulle ha det är det ganska irrelevant, då nämnda skyddsorganisation i sådana fall skulle tappa alla andra medlemmar av såväl ekonomiska som etiska skäl, och därmed inte kunna fortsätta att ens existera - då deras själva existens är beroende av de betalar medlemsavgifterna och inte byter organisation. För sammanslutningarna finns alltså väldigt starka incitament till fredligt samarbete; och inga incitament till inbördeskrig.
Vidare är den nyliberala kritiken svår att förstå. Man hävdar från nyliberalt håll att en stat är att föredra, och att en majoritet av folket tycker samma sak. Vad är då problemet med en anarki? En anarki omöjliggör ju på inget sätt att de som faktiskt vill ha en stat går ihop och skapar en sådan! Fria individer i ett område kan frivilligt underkasta sig samma gemensamma organisation, och därefter skänka all sin egendom till denna organisation - i utbyte mot att få använda denna som sin egen - vilket förhindrar att de kan gå med i någon annan form av skyddssamarbete så länge de befinner sig på denna mark; och de har i realiteten skapat en stat. Om de vill delta i någon annan form av samarbete får de helt enkelt flytta ifrån statens mark. Vem som helst som inte anser sig kapabel att göra sina egna val är naturligtvis fri att delegera makten till någon annan; om inte det valet fanns hade anarkin och den individuella suveräniteten varit en chimär. Så Svanberg och hans likasinnade behöver inte vara oroliga; ni är fria att bli undersåtar även i ett anarkistiskt samhälle - så länge det är ert eget val att bli det, och så länge ni inte tvingar oss andra att gå samma väg.
En anarki omöjliggör inte "nattväktarstaten", för de individer som frivilligt ger upp sin frihet och underkastar sig en sådan stat; "nattväktarstaten" omöjliggör däremot anarki och individuell suveränitet, då den underkastar sig alla individer i statens område. Säg mig; vilken av dem ger individen större frihet? Svaret ter sig självklart, då den ena lämnar möjligheten öppen för den andra (för de individer som föredrar ett samhälle organiserat efter dessa principer), medan den andra omöjliggör den första - även om detta är vad de flesta individer önskar. Men så självklart som det faktiskt är, verkar det inte tyvärr framstå för nyliberalerna.
I grunden är den nyliberala kritiken mot anarkism byggd på halmgubbar och förutfattade meningar - "detta kommer att hända", utan något djupare resonemang till varför det faktiskt skulle förhålla sig på det sättet; där många anarkister dock visat såväl empiriska bevis som teoretiska resonemang för felaktigheten i deras påståenden. Den nyliberala inställningen till "den goda staten" är utopisk; och kritiken mot det frihetliga alternativet är grundlös. Vill vi bota cancer hjälper det inte att ta bort halva tumören; den växer sig snart större igen. Vi måste ta bort tumören, så den kan ersättas med friska celler. Vill vi ge individen frihet hjälper det inte att ta bort halva staten; den växer sig snart större igen. Vi måste ta bort staten, så den kan ersättas med fria alternativ.
Det första problemet med kritiken är att staten inte är någon allvis övermakt. Som Stefan Molyneux nämner i en debatt mot minarkisten Jan Helfeld är detta en romantisk föreställning utan anknytning till verkligheten; i själva verket är staten den institution till vilken samhällets intelligenta kriminella - dvs de man måste oroa sig som mest för - kommer att söka sig; genom vilken de sedermera har ett enormt inflytande över samhället, och ett våldsmonopol över alla andra individer. Den ryska revolutionen var menad att skapa ett "arbetarnas paradis" där alla hjälptes åt; spelade det någon roll när Stalin utnyttjade makten för egen vinning? Det gjorde det naturligtvis inte; av den enkla anledningen att det inte spelar någon roll om vi har en konstitution som säger "ingen ska förtryckas", eller vilka fina formuleringar som helst man kan tänka sig; när staten tagits över av människor som vill expandera dess makt över individen, och våldsmonopolet redan finns där, kan ingen papperslapp i världen hindra dem från att så göra. USA har t.ex. en väldigt liberal konstitution; det hindrade inte maktens män, "staten och kapitalet" - dvs staten och de stora kapitalintressen som också var intresserade av att stärka såväl staten som sin egen position - från att expandera statens befogenheter på ett sätt som skulle få landets "founding fathers" att snurra både ett och två varv i sina gravar.
Myten om staten som en välvillig samling välgörare - utgjord av de absolut godaste och snällaste människorna i samhället, med livsuppgiften att göra livet så bra som möjligt för alla sina undersåtar - är helt enkelt en myt. Något som inte finns. Något som aldrig funnits. Något som aldrig kan, och som aldrig kommer att, finnas.
Fortfarande är alltså detta huvudargumentet som läggs fram mot anarkismen. Vi kan titta på Carl Svanbergs argument att polycentriska försvarsorganisationer är dödfödda:
"I verkligheten kan detta bara sluta på ett av två sätt. Antingen får vi ett inbördeskrig utan något riktigt slut. Eller också förklarar sig segraren i ett sådant krig sig som härskare över oss alla."
Detta är en beskrivning av individens förmåga som ofta används av nyliberaler, klassiska liberaler - och allt vad de väljer att kalla sig. Och absolut; vore detta de rimliga utfallen av polycentrisk lag vore individens suveränitet och frihet kanske inte att föredra - men detta är bara billig retorik utan någon egentlig grund. För att se hur polycentrisk lag och konkurrerande "poliser" egentligen skulle fungera måste vi använda oss av en realistisk beskrivning av mänskligt agerande, och hur de anarkistiska skyddsorganisationerna fungerar.
1) Människor är i grunden nyttomaximerande; vi föredrar i regel bra framför dåligt - allt enligt varje människas individuella preferenser.
2) Människor har, ifall de direkt finansierar sitt eget beskydd ekonomiska incitament till att undvika försvarsorganisationer som också bedriver krig, då det är dyrare än ett beskydd av deras person och egendom - samtidigt som det innebär att de betalar mer för ett sämre skydd, då deras beskyddare nu också sysslar med krigföring. Vi föredrar ett bra försvar framför ett dåligt sådant; speciellt när det även är billigare för oss.
3) De allra flesta har etiska grunder för att ta avstånd ifrån krig. Gemene man gillar helt enkelt inte krig, och anser att angreppskrig är moraliskt oförsvarbara.
4) Skyddsorganisationerna i ett anarkistiskt samhälle utgörs antingen direkt av samverkande individer, eller andra individer anställda och finansierade direkt av de individer som vill bli försvarade mot kriminalitet.
Med dessa fyra punkter kan vi börja plocka isär Svanbergs argument. Varför skulle vi få ett inbördeskrig till att börja med? Den största anledningen att tro att ett sådant skulle uppkomma är att olika skyddsorganisationer inte kommer överens om hur de ska lösa ett problem; t.ex. en man som tillhör en organisation har gjort sig skyldig till att ha misshandlat en man som tillhör en annan. Varför skulle den ena organisationen acceptera den andras krav på ersättning från deras klient? Den logiska följden är att de båda organisationerna istället börjar kriga mot varandra. Eller, är det verkligen det? Vi återknyter till de fyra punkterna ovan. Medlemmarna i både den första och den andra organisationen har organiserat sig för att bli beskyddade från brott, och en stor majoritet är överens om att den som utför ett brott bör ersätta brottsoffret för detta. Ingen av dem är intresserade av ett krig; för att inte tala om skyddsorganisationens anställda "poliser", som definitivt inte är villiga att radikalt öka risken att dö i sina arbeten.
Ett krig skulle här vara ekonomiskt irrationellt av skyddsorganisationen - som om den skulle börja kriga skulle tappa allt sitt stöd hos sina medlemmar, av såväl etiska som ekonomiska skäl, och därmed gå i konkurs. Medlemmarna är inte intresserade av krig, utan av att bli skyddade mot brott. Den ende som - ens teoretiskt - skulle kunna vara intresserad av ett krig är i detta fall är den skyldige brottslingen, som annars måste betala en ersättning till brottsoffret. Är den troliga följden fortfarande inbördeskrig? Naturligtvis inte! Den troliga följden är att skyddsorganisationerna samarbetar och kommer fram till en rimlig lösning; av samma anledning som åklagare och advokater inte skjuter varandra över brottsmål idag - även om det för Svanberg och andra nyliberaler måste vara ett helt oförklarligt fenomen. Vad de glömmer att ta med i sina beräkningar är helt enkelt individerna; deras ekonomiska incitament och etiska övertygelser - som talar för en fredlig och "diplomatisk" lösning, och som starkt talar emot inbördeskrig när skyddsorganisationers intressen möts.
Detsamma som händer i en stat kanske skulle hända i en anarki, protesterar nyliberalen här; människor som vill utnyttja andra människor söker sig till skyddssammanslutningar och försker utöva makt över andra. Men här har vi en väsentlig skillnad! Staten har ett våldsmonopol, och det är olagligt att organisera en skyddssammanslutning utan dennes tillåtelse. Något sådant finns inte i en anarki, och människor kan fritt organisera sig - och bilda organisationer som granskar skyddssammanslutningarna. Börjar de korrumperas, eller söker sig våldsbenägna och makthungriga människor dit? Där stängdes finansieringen av från medlemmarna, som bytte skyddsorganisation. Det finns starka incitament för skyddssammanslutningarna att hålla sig till sina uppgifter. De har starka incitament att hela tiden granska sig själv - då det ger dem fördelar i konkurrensen att visa upp sig som rena från korruption och våldsbenägna individer - samtidigt som andra skyddssammanslutningar har incitament att granska dem - då det ger dem fördelar i konkurrensen att kunna visa upp konkurrenter som sämre lämpade att utföra medlemmarnas uppdrag. Vidare kommer det finnas incitament till transparens, och att vara mer än villiga att ganskas av medlemmarnas, av skyddssammanslutningen oberoende, granskning; då en organisation som inte tillät sådant fort skulle tappa sina medlemmars förtroende, och därefter sina medlemmar och sin finansiering. I staten flockas alltså de intelligenta kriminella; medan de säkerligen skulle försöka få inflytande även i fria skyddssammanslutningar - men där skulle de väldigt snabbt stoppas av de omfattande "checks and balances" som denna organisationsform innebär; och som mer eller mindre totalt saknas i staten, om staten själv väljer att inte ha några sådana. I ett fritt samhälle måste alla andra i slutändan svara till individen; i ett statligt samhälle måste tyvärr alla individer i slutändan svara till staten - då staten är suverän, till skillnad från individen - och då det därför oundvikligen är staten som avgör sina egna spelregler.
Skräcken inför de fria skyddsorganisationerna är alltså av allt att bedöma helt obefogad. Det fåtal som begår brott i ett anarkistiskt samhälle kommer med all sannolikhet inte att ha sina skyddsorganisationers "militära uppbackning". Och om de mot förmodan skulle ha det är det ganska irrelevant, då nämnda skyddsorganisation i sådana fall skulle tappa alla andra medlemmar av såväl ekonomiska som etiska skäl, och därmed inte kunna fortsätta att ens existera - då deras själva existens är beroende av de betalar medlemsavgifterna och inte byter organisation. För sammanslutningarna finns alltså väldigt starka incitament till fredligt samarbete; och inga incitament till inbördeskrig.
Vidare är den nyliberala kritiken svår att förstå. Man hävdar från nyliberalt håll att en stat är att föredra, och att en majoritet av folket tycker samma sak. Vad är då problemet med en anarki? En anarki omöjliggör ju på inget sätt att de som faktiskt vill ha en stat går ihop och skapar en sådan! Fria individer i ett område kan frivilligt underkasta sig samma gemensamma organisation, och därefter skänka all sin egendom till denna organisation - i utbyte mot att få använda denna som sin egen - vilket förhindrar att de kan gå med i någon annan form av skyddssamarbete så länge de befinner sig på denna mark; och de har i realiteten skapat en stat. Om de vill delta i någon annan form av samarbete får de helt enkelt flytta ifrån statens mark. Vem som helst som inte anser sig kapabel att göra sina egna val är naturligtvis fri att delegera makten till någon annan; om inte det valet fanns hade anarkin och den individuella suveräniteten varit en chimär. Så Svanberg och hans likasinnade behöver inte vara oroliga; ni är fria att bli undersåtar även i ett anarkistiskt samhälle - så länge det är ert eget val att bli det, och så länge ni inte tvingar oss andra att gå samma väg.
En anarki omöjliggör inte "nattväktarstaten", för de individer som frivilligt ger upp sin frihet och underkastar sig en sådan stat; "nattväktarstaten" omöjliggör däremot anarki och individuell suveränitet, då den underkastar sig alla individer i statens område. Säg mig; vilken av dem ger individen större frihet? Svaret ter sig självklart, då den ena lämnar möjligheten öppen för den andra (för de individer som föredrar ett samhälle organiserat efter dessa principer), medan den andra omöjliggör den första - även om detta är vad de flesta individer önskar. Men så självklart som det faktiskt är, verkar det inte tyvärr framstå för nyliberalerna.
I grunden är den nyliberala kritiken mot anarkism byggd på halmgubbar och förutfattade meningar - "detta kommer att hända", utan något djupare resonemang till varför det faktiskt skulle förhålla sig på det sättet; där många anarkister dock visat såväl empiriska bevis som teoretiska resonemang för felaktigheten i deras påståenden. Den nyliberala inställningen till "den goda staten" är utopisk; och kritiken mot det frihetliga alternativet är grundlös. Vill vi bota cancer hjälper det inte att ta bort halva tumören; den växer sig snart större igen. Vi måste ta bort tumören, så den kan ersättas med friska celler. Vill vi ge individen frihet hjälper det inte att ta bort halva staten; den växer sig snart större igen. Vi måste ta bort staten, så den kan ersättas med fria alternativ.
