Kommunism, socialism, kapitalism, fri marknad och mutualism
Många är "ismerna", och många tolkningar av orden finns att ta del av från diverse insatta och - betydligt vanligare - oinsatta källor. Speciellt när det gäller mutualister kommer ofta frågan hur något kan vara socialistiskt, men ändå förespråka en fri marknad, samtidigt som det inte är kapitalistiskt. Har man begreppen klara för sig är det egentligen ganska självklart; men i dagens begreppsförvirring kan det vara svårt att greppa. Därför ska jag försöka förklara begreppen "kommunism", "socialism", "kapitalism" och "fri marknad"; som en mutualist definierar begreppen, men som jag även skulle vilja mena är deras egentliga betydelser - så som de brett definierats historiskt och fram till bara ett par år sedan, trots de hundratals olika definitioner som finns idag. De viktigaste begreppen att definiera för att förstå mutualismens utgångspunkter är socialism, fri marknad och kapitalism; men för att göra detta börjar vi med att definiera kommunism.
KOMMUNISM
Kommunismen går egentligen att sammanfatta i det klassiska slagordet "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov". Det handlar om en ideologi som förespråkar att allt ska vara ägt kollektivt, på ett eller annat sätt, av folket - och där även den "lön" man känner att man behöver ska avgöras av varje enskild individ, som ur den gemensamma potten av allt som producerats plockar ut den mängd varor och tjänster han anser sig vara värd. Vladimir Lenin skriver i "Staten och Revolutionen" om kommunismen som det samhälle där:
"...människorna till den grad vant sig att iaktta de grundläggande reglerna för samlivet och när deras arbete blir så produktivt, att de frivilligt kommer att arbeta efter förmåga. "Den borgerliga rättens trånga horisont", som föranleder folk att med Shylocks obeveklighet räkna efter, att man ej arbetar en halv timme längre än en annan, att man ej erhåller mindre lön än en annan, denna trånga horisont kommer då att vara övervunnen. Produktfördelningen kommer då inte längre att kräva normering från samhällets sida av den envar tillkommande produktmängden; envar kommer att fritt ta för sig "efter behov"."
Kommunismen i sin "högsta fas", som Marx och Lenin kallade den, handlar alltså om gemensamt ägande av såväl produktionsmedel som av produktionens resultat. Kommunismen som sådan är däremot inte begränsad till denna "högsta fas"; för att något ska kunna klassificeras som kommunistiskt krävs bara gemensamt ägande. Lenin fortsätter i tidigare nämnda verk:
"Det man vanligen kallar socialism, kallade Marx det kommunistiska samhällets "första" eller lägre fas. För så vitt produktionsmedlen blir gemensam egendom, kan ordet "kommunism" tillämpas även här, om man inte glömmer, att detta ej är den fullständiga kommunismen."
Att Lenin här valde att kalla vad Marx kallade "kommunismens lägre fas" för "socialismen" har lett till en del missförstånd, vilka vi kommer att uppmärksamma ytterligare i avsnittet om socialismen. En definition av kommunismen kan alltså här sägas vara kollektivt ägande (från latinets "communis", vilket betyder gemensam), medan fullständigt gemensamt ägande - av såväl produktionsmedel som produktion - är vad Lenin kallar fullständig kommunism.
SOCIALISM
Socialismen blandas ofta ihop med kommunismen, trots att det rör sig om helt olika saker. Medan kommunismen först och främst avser ett sätt att äga - där den fullständiga kommunismen, som vi sett, också tillämpar en speciell typ av fördelning - så inriktar sig socialismen på fördelningen av produktionen. Socialismen menar att fördelningen bör skötas efter slagordet "av var och en efter förmåga, till var och en efter insats". Detta var också något många tidiga socialister förespråkade, medan de samtidigt tog kraftigt avstånd från kommunismen och kommunistiska tankegångar. Här handlar det alltså helt enkelt om att arbetaren ska få betalt för sitt arbete - dvs att ingen exploatering eller utsugning förekommer. Till skillnad från kommunismen menar socialismen alltså att en arbetares "lön" ska stå i relation till hans arbete - hans insats - snarare än till hans behov.
Här kommer vi också in på varför Lenin valde att kalla kommunismens lägre fas för just "socialism". Det handlade helt enkelt om att lönen i den socialistiska fasen av kommunismen skulle sättas efter socialistisk, hellre än kommunistisk, filosofi. I kommunismens lägre fas - socialismen - skulle alltså människor få betalt efter insats, inte efter behov. Här har vi alltså ett samhälle som är kommunistiskt i ägandet av produktionsmedlen, men socialistiskt i fördelningen av produktionen; detta samhälle skulle enligt Marx och Lenin fungera som en slags övergångsfas till den fullständiga kommunismen. I första fasen råder alltså "kommunistisk socialism", till skillnad från den högre fasen av "kommunistisk kommunism".
Det många associerar med socialism - t.ex. gemensamt ägande av produktionsmedel, eller statligt ägande av produktionsmedel och/eller produktion - är alltså något som har med kommunism, hellre än socialism, att göra. Socialismen säger "arbetets frukter åt arbetaren"; varken mer eller mindre än så. Olika socialistiska skolor och tänkare har sedan tänkt sig olika metoder att uppnå detta mål. Vissa tror på oinskränkt individualism och privat ägande, t.ex. individualanarkister som Benjamin R. Tucker, som menade att "den perfekta socialismen förutsätter den perfekta individualismen"; andra tror på frivilligt kooperativa lösningar med total valfrihet och en fri marknad som grund (mutualister); andra på statlig intervention och regleringar i ekonomin (socialdemokrater); och ytterligare andra tror på totalt statligt övertagande av ekonomin och samhället, där staten planerar allt och ger arbetarna en lön som motsvarar deras insats (statssocialister). Vad som är viktigt att poängtera är att alla dessa är socialister för att de vill ha ett system där arbetarens del av produktionen är hans arbetes fulla produkt - det är inte den enes kollektivism, den andres individualism, den tredjes anarkism eller den fjärdes statskramande som gör dem till socialister. Det gör dem helt enkelt till kollektivistiska socialister, individualistiska socialister, anarkistiska socialister och statssocialister. Vad man förespråkar för lösningar i övrigt är irrelevant för om man är socialist eller inte; även om de flesta socialister historiskt också förespråkat någon form av kooperativism eller kommunism på ägandesidan är det inte vad som gör dem till socialister. Det finns både auktoritära och antiauktoritära socialister; socialister som ser staten som frälsare och socialister som ser staten som Djävulen. Det enda de har gemensamt är just socialismen; att arbetarens lön ska vara hans arbetes fulla produkt.
Som den individualistiske och anarkistiske socialisten Benjamin Tucker skrev: "...socialism är en strid emot utsugning, och anarkism är en strid mot auktoritet. De två arméerna - socialism och anarkism - är varken desamma eller exklusiva; de överlappar varandra. [...] Det goda och överlägsna med den anarkistiske socialisten - eller den socialistiske anarkisten, som han kan föredra att kalla sig - ligger i det faktum att han slåss i delarna som är gemensamma för dem båda."
KAPITALISM
Kapitalism är ett ekonomiskt system som varit ledande, åtminstone i västvärlden, sedan feodalism och liknanade system lämnades. Kapitalismens grund är att kapital och arbete är uppdelade på olika ägare; dvs att vissa äger och investerar kapital, medan andra arbetar åt de människor som äger kapitalet - vilka egentligen bara äger sin egen arbetskraft. Detta, som Marx kallade "skilsmässan" mellan arbete och kapital, är beroende av den primitiva ackumulation som ägde rum i större delen av världen i kapitalismens barndom; där människor som gjort sig rika och mäktiga innan kapitalismen helt enkelt utnyttjade sin makt genom att beslagta mindre mäktiga människors rättmätiga egendom genom våld, tvång och hot. Därmed skapade de en egendomslös klass som inte hade något annat val än att arbeta för den andra klass som skapats - kapitalägarna, eller kapitalisterna. Det är just i denna uppdelning av kapital och arbete, där arbetarna satts i beroendeställning till kapitalisterna, som en marknad blir just kapitalistisk. När kapitalister utnyttjar den position den primitiva ackumulationen från början gav dem - och som statsinterventionen i ekonomin till förmån för kapitalisterna och kapitalismens fortlevnad upprätthållit - blir resultatet ett system som vi kallar kapitalism.
Här ser vi att socialismen och kapitalismen står i direkt motsats till varandra. En förutsättning för kapitalismen, där kapitalägare frigjorda från arbete är fundamentet, är att kapitalisterna kan ta del av det värde arbetet skapar genom en "avgift" arbetarna och entreprenörerna måste betala för att få tillgång till kapital nödvändigt för produktionen. Socialisterna, å andra sidan, ser detta som utsugning av arbetare och kräver att arbetarens lön skall vara arbetets fulla produkt; då uppdelandet mellan kapitalist och arbetare är en onaturlig uppdelning som beror på den primitiva ackumulationen och den kontroll över stat och lagstiftning som kapitalisterna - direkt eller indirekt - på olika sätt utövar. Socialisterna vill därför upphäva "skilsmässan" mellan kapital och arbete. Individualistiska socialister vill göra det genom att upphäva den kapitalistiska statsinterventionen i ekonomin, vilket resulterar i att arbetare kan organisera sig som de vill och får kontroll över sitt eget arbete och sin egen produktion; frivilligt kollektivistiska (och ofta även individualistiska) socialister vill göra det genom att på frivillig grund skapa kooperativ där arbetare både arbetar och äger verksamheten, och passiva kapitalister helt enkelt blir överflödiga; statssocialister vill göra det genom att staten tar över ekonomin och ger ut vad man anser vara "rättvisa" löner, et.c.
Medan kommunismen i första hand handlar om hur produktionsmedlen ägs (och i andra hand även om hur fördelningen ser ut), och socialismen handlar om fördelningen av produktionen; så handlar kapitalismen alltså om hur ägandet av produktionsmedlen är uppdelat mellan olika grupper - klasser - i samhället, där grundbulten är att en klass äger så pass mycket kapital att den kan leva på att helt enkelt hyra ut detta kapital till människor som saknar sådant, och leva på avkastningen.
FRI MARKNAD
Ett väldigt vanligt missförstånd idag är att en fri marknad är detsamma som kapitalism, eller kapitalism är detsamma som en fri marknad. Detta är däremot inte fallet. En fri marknad är en fri marknad, varken mer eller mindre än så. Kapitalism är också kapitalism; oberoende av om marknaden är fri eller inte. Den korporativism som dominerade ekonomin i Adolf Hitlers Tyskland eller Benito Mussolinis Italien var i allra högsta grad kapitalistisk - men någon fri marknad var det definitivt inte tal om. Det fanns en klar uppdelning mellan kapitalister och arbetare, och kapitalackumulationen skedde på precis samma sätt - med samma typer av statliga understöd som i andra kapitalistiska ekonomier. Anarkokapitalisten Murray N. Rothbard menade att de fascistiska och nazistiska ekonomierna var "fulländandet av statsmonopolkapitalismen" - och att det var därför dessa ideologier var så tilltalande för de stora kapitalisterna. Inte för att det var någon fri marknad - vilket kapitalister väldigt sällan eftersträvar - utan eftersom att det var ren kapitalism, utan de obekväma inslagen av frihet som ibland finns i kapitalistiska ekonomier; vilket naturligtvis är perfekt för en storkapitalist.
Vad är då en fri marknad? Ingenting, egentligen. En fri marknad är inte vad liberaler ofta menar med en "fri marknad"; alltså en marknad där staten och kapitalet bestämmer spelplanen, där staten har valutamonopol och våldsmonopol, bestämmer vilka banker som ska tillåtas, subventionerar enskilda företag och/eller näringar och sätter upp tullar mot omvärlden, skyddar enskilda kapitalister från fri konkurrens bakom jordmonopol, patent, upphovsrätter, et.c. En fri marknad är helt enkelt frånvaron av sådana monopol och regleringar, där var och en avgör vad hon vill producera, hur hon vill producera det och av vilken anledning hon vill göra det. Där kommunistiska, socialistiska och kapitalistiska lösningar - och alla andra lösningar, för den delen - tillåts konkurrera fritt, och där människors egna val avgör hur marknaden ska se ut, och om någon marknad ens ska existera (vill alla t.ex. leva kommunistiskt försvinner ju vad vi normalt skulle anse vara en marknad).
MUTUALISM
Mutualism är en socialistisk - men inte kommunistisk - ideologi som förespråkar fri marknad och antikapitalism.
Vad detta betyder är alltså följande:
"Mutualism är en socialistisk..."
Mutualister är socialistiska, och vill upphäva "skilsmässan" mellan arbete och kapital - och därmed exploateringen av arbetare, och klassamhället i stort.
"...men inte kommunistisk - ideologi..."
Mutualister tror inte på statligt eller påtvingat gemensamt ägande av varken produktionsmedel eller arbetets produkter (mutualister är som sagt socialistiska, och menar därför att arbetets produkt rättmätigt tillhör arbetaren); man har däremot inga problem med frivilliga, eller anarkistiska, kommunister - dvs människor som personligen vill äga gemensamt, men som inte vill tvinga andra att vara med i deras gemenskap utan respekterar deras egen rätt att välja efter den socialistiska principen att deras arbetes frukter är deras att göra som de vill med.
"...som förespråkar fri marknad..."
Mutualister menar alltså att vem som helst bör ha rätten att leva kommunistiskt, socialistiskt, kapitalistiskt eller hur de än må välja att leva - så länge de inte tvingar någon annan att underkasta sig deras ordning. Detta är något mutualister har gemensamt med all anarkism, vilket vi kan illustrera genom anarkokommunisten Errico Malatestas ord: "den fria och frivilliga kommunismen är en ironi, om icke rätten och möjligheten finns, att leva i en annan regim, en kollektivistisk, mutualistisk, individualistisk eller vilken man vill, ständigt under betingelsen, att man ingen undertrycker eller utsuger."
"och antikapitalism."
Mutualister menar alltså att socialismen är att föredra framför kapitalismen; kapitalismen vilar på kapitalisternas kontroll över stat och ekonomi, med de monopol och regleringar de genom detta lyckats skapa. Man vill helt enkelt avskaffa kapitalismen och ersätta den med en fri marknad, där var och en väljer hur hon vill leva - och där varje människa har rätten att göra som hon vill med det hon producerar.
KOMMUNISM
Kommunismen går egentligen att sammanfatta i det klassiska slagordet "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov". Det handlar om en ideologi som förespråkar att allt ska vara ägt kollektivt, på ett eller annat sätt, av folket - och där även den "lön" man känner att man behöver ska avgöras av varje enskild individ, som ur den gemensamma potten av allt som producerats plockar ut den mängd varor och tjänster han anser sig vara värd. Vladimir Lenin skriver i "Staten och Revolutionen" om kommunismen som det samhälle där:
"...människorna till den grad vant sig att iaktta de grundläggande reglerna för samlivet och när deras arbete blir så produktivt, att de frivilligt kommer att arbeta efter förmåga. "Den borgerliga rättens trånga horisont", som föranleder folk att med Shylocks obeveklighet räkna efter, att man ej arbetar en halv timme längre än en annan, att man ej erhåller mindre lön än en annan, denna trånga horisont kommer då att vara övervunnen. Produktfördelningen kommer då inte längre att kräva normering från samhällets sida av den envar tillkommande produktmängden; envar kommer att fritt ta för sig "efter behov"."
Kommunismen i sin "högsta fas", som Marx och Lenin kallade den, handlar alltså om gemensamt ägande av såväl produktionsmedel som av produktionens resultat. Kommunismen som sådan är däremot inte begränsad till denna "högsta fas"; för att något ska kunna klassificeras som kommunistiskt krävs bara gemensamt ägande. Lenin fortsätter i tidigare nämnda verk:
"Det man vanligen kallar socialism, kallade Marx det kommunistiska samhällets "första" eller lägre fas. För så vitt produktionsmedlen blir gemensam egendom, kan ordet "kommunism" tillämpas även här, om man inte glömmer, att detta ej är den fullständiga kommunismen."
Att Lenin här valde att kalla vad Marx kallade "kommunismens lägre fas" för "socialismen" har lett till en del missförstånd, vilka vi kommer att uppmärksamma ytterligare i avsnittet om socialismen. En definition av kommunismen kan alltså här sägas vara kollektivt ägande (från latinets "communis", vilket betyder gemensam), medan fullständigt gemensamt ägande - av såväl produktionsmedel som produktion - är vad Lenin kallar fullständig kommunism.
SOCIALISM
Socialismen blandas ofta ihop med kommunismen, trots att det rör sig om helt olika saker. Medan kommunismen först och främst avser ett sätt att äga - där den fullständiga kommunismen, som vi sett, också tillämpar en speciell typ av fördelning - så inriktar sig socialismen på fördelningen av produktionen. Socialismen menar att fördelningen bör skötas efter slagordet "av var och en efter förmåga, till var och en efter insats". Detta var också något många tidiga socialister förespråkade, medan de samtidigt tog kraftigt avstånd från kommunismen och kommunistiska tankegångar. Här handlar det alltså helt enkelt om att arbetaren ska få betalt för sitt arbete - dvs att ingen exploatering eller utsugning förekommer. Till skillnad från kommunismen menar socialismen alltså att en arbetares "lön" ska stå i relation till hans arbete - hans insats - snarare än till hans behov.
Här kommer vi också in på varför Lenin valde att kalla kommunismens lägre fas för just "socialism". Det handlade helt enkelt om att lönen i den socialistiska fasen av kommunismen skulle sättas efter socialistisk, hellre än kommunistisk, filosofi. I kommunismens lägre fas - socialismen - skulle alltså människor få betalt efter insats, inte efter behov. Här har vi alltså ett samhälle som är kommunistiskt i ägandet av produktionsmedlen, men socialistiskt i fördelningen av produktionen; detta samhälle skulle enligt Marx och Lenin fungera som en slags övergångsfas till den fullständiga kommunismen. I första fasen råder alltså "kommunistisk socialism", till skillnad från den högre fasen av "kommunistisk kommunism".
Det många associerar med socialism - t.ex. gemensamt ägande av produktionsmedel, eller statligt ägande av produktionsmedel och/eller produktion - är alltså något som har med kommunism, hellre än socialism, att göra. Socialismen säger "arbetets frukter åt arbetaren"; varken mer eller mindre än så. Olika socialistiska skolor och tänkare har sedan tänkt sig olika metoder att uppnå detta mål. Vissa tror på oinskränkt individualism och privat ägande, t.ex. individualanarkister som Benjamin R. Tucker, som menade att "den perfekta socialismen förutsätter den perfekta individualismen"; andra tror på frivilligt kooperativa lösningar med total valfrihet och en fri marknad som grund (mutualister); andra på statlig intervention och regleringar i ekonomin (socialdemokrater); och ytterligare andra tror på totalt statligt övertagande av ekonomin och samhället, där staten planerar allt och ger arbetarna en lön som motsvarar deras insats (statssocialister). Vad som är viktigt att poängtera är att alla dessa är socialister för att de vill ha ett system där arbetarens del av produktionen är hans arbetes fulla produkt - det är inte den enes kollektivism, den andres individualism, den tredjes anarkism eller den fjärdes statskramande som gör dem till socialister. Det gör dem helt enkelt till kollektivistiska socialister, individualistiska socialister, anarkistiska socialister och statssocialister. Vad man förespråkar för lösningar i övrigt är irrelevant för om man är socialist eller inte; även om de flesta socialister historiskt också förespråkat någon form av kooperativism eller kommunism på ägandesidan är det inte vad som gör dem till socialister. Det finns både auktoritära och antiauktoritära socialister; socialister som ser staten som frälsare och socialister som ser staten som Djävulen. Det enda de har gemensamt är just socialismen; att arbetarens lön ska vara hans arbetes fulla produkt.
Som den individualistiske och anarkistiske socialisten Benjamin Tucker skrev: "...socialism är en strid emot utsugning, och anarkism är en strid mot auktoritet. De två arméerna - socialism och anarkism - är varken desamma eller exklusiva; de överlappar varandra. [...] Det goda och överlägsna med den anarkistiske socialisten - eller den socialistiske anarkisten, som han kan föredra att kalla sig - ligger i det faktum att han slåss i delarna som är gemensamma för dem båda."
KAPITALISM
Kapitalism är ett ekonomiskt system som varit ledande, åtminstone i västvärlden, sedan feodalism och liknanade system lämnades. Kapitalismens grund är att kapital och arbete är uppdelade på olika ägare; dvs att vissa äger och investerar kapital, medan andra arbetar åt de människor som äger kapitalet - vilka egentligen bara äger sin egen arbetskraft. Detta, som Marx kallade "skilsmässan" mellan arbete och kapital, är beroende av den primitiva ackumulation som ägde rum i större delen av världen i kapitalismens barndom; där människor som gjort sig rika och mäktiga innan kapitalismen helt enkelt utnyttjade sin makt genom att beslagta mindre mäktiga människors rättmätiga egendom genom våld, tvång och hot. Därmed skapade de en egendomslös klass som inte hade något annat val än att arbeta för den andra klass som skapats - kapitalägarna, eller kapitalisterna. Det är just i denna uppdelning av kapital och arbete, där arbetarna satts i beroendeställning till kapitalisterna, som en marknad blir just kapitalistisk. När kapitalister utnyttjar den position den primitiva ackumulationen från början gav dem - och som statsinterventionen i ekonomin till förmån för kapitalisterna och kapitalismens fortlevnad upprätthållit - blir resultatet ett system som vi kallar kapitalism.
Här ser vi att socialismen och kapitalismen står i direkt motsats till varandra. En förutsättning för kapitalismen, där kapitalägare frigjorda från arbete är fundamentet, är att kapitalisterna kan ta del av det värde arbetet skapar genom en "avgift" arbetarna och entreprenörerna måste betala för att få tillgång till kapital nödvändigt för produktionen. Socialisterna, å andra sidan, ser detta som utsugning av arbetare och kräver att arbetarens lön skall vara arbetets fulla produkt; då uppdelandet mellan kapitalist och arbetare är en onaturlig uppdelning som beror på den primitiva ackumulationen och den kontroll över stat och lagstiftning som kapitalisterna - direkt eller indirekt - på olika sätt utövar. Socialisterna vill därför upphäva "skilsmässan" mellan kapital och arbete. Individualistiska socialister vill göra det genom att upphäva den kapitalistiska statsinterventionen i ekonomin, vilket resulterar i att arbetare kan organisera sig som de vill och får kontroll över sitt eget arbete och sin egen produktion; frivilligt kollektivistiska (och ofta även individualistiska) socialister vill göra det genom att på frivillig grund skapa kooperativ där arbetare både arbetar och äger verksamheten, och passiva kapitalister helt enkelt blir överflödiga; statssocialister vill göra det genom att staten tar över ekonomin och ger ut vad man anser vara "rättvisa" löner, et.c.
Medan kommunismen i första hand handlar om hur produktionsmedlen ägs (och i andra hand även om hur fördelningen ser ut), och socialismen handlar om fördelningen av produktionen; så handlar kapitalismen alltså om hur ägandet av produktionsmedlen är uppdelat mellan olika grupper - klasser - i samhället, där grundbulten är att en klass äger så pass mycket kapital att den kan leva på att helt enkelt hyra ut detta kapital till människor som saknar sådant, och leva på avkastningen.
FRI MARKNAD
Ett väldigt vanligt missförstånd idag är att en fri marknad är detsamma som kapitalism, eller kapitalism är detsamma som en fri marknad. Detta är däremot inte fallet. En fri marknad är en fri marknad, varken mer eller mindre än så. Kapitalism är också kapitalism; oberoende av om marknaden är fri eller inte. Den korporativism som dominerade ekonomin i Adolf Hitlers Tyskland eller Benito Mussolinis Italien var i allra högsta grad kapitalistisk - men någon fri marknad var det definitivt inte tal om. Det fanns en klar uppdelning mellan kapitalister och arbetare, och kapitalackumulationen skedde på precis samma sätt - med samma typer av statliga understöd som i andra kapitalistiska ekonomier. Anarkokapitalisten Murray N. Rothbard menade att de fascistiska och nazistiska ekonomierna var "fulländandet av statsmonopolkapitalismen" - och att det var därför dessa ideologier var så tilltalande för de stora kapitalisterna. Inte för att det var någon fri marknad - vilket kapitalister väldigt sällan eftersträvar - utan eftersom att det var ren kapitalism, utan de obekväma inslagen av frihet som ibland finns i kapitalistiska ekonomier; vilket naturligtvis är perfekt för en storkapitalist.
Vad är då en fri marknad? Ingenting, egentligen. En fri marknad är inte vad liberaler ofta menar med en "fri marknad"; alltså en marknad där staten och kapitalet bestämmer spelplanen, där staten har valutamonopol och våldsmonopol, bestämmer vilka banker som ska tillåtas, subventionerar enskilda företag och/eller näringar och sätter upp tullar mot omvärlden, skyddar enskilda kapitalister från fri konkurrens bakom jordmonopol, patent, upphovsrätter, et.c. En fri marknad är helt enkelt frånvaron av sådana monopol och regleringar, där var och en avgör vad hon vill producera, hur hon vill producera det och av vilken anledning hon vill göra det. Där kommunistiska, socialistiska och kapitalistiska lösningar - och alla andra lösningar, för den delen - tillåts konkurrera fritt, och där människors egna val avgör hur marknaden ska se ut, och om någon marknad ens ska existera (vill alla t.ex. leva kommunistiskt försvinner ju vad vi normalt skulle anse vara en marknad).
MUTUALISM
Mutualism är en socialistisk - men inte kommunistisk - ideologi som förespråkar fri marknad och antikapitalism.
Vad detta betyder är alltså följande:
"Mutualism är en socialistisk..."
Mutualister är socialistiska, och vill upphäva "skilsmässan" mellan arbete och kapital - och därmed exploateringen av arbetare, och klassamhället i stort.
"...men inte kommunistisk - ideologi..."
Mutualister tror inte på statligt eller påtvingat gemensamt ägande av varken produktionsmedel eller arbetets produkter (mutualister är som sagt socialistiska, och menar därför att arbetets produkt rättmätigt tillhör arbetaren); man har däremot inga problem med frivilliga, eller anarkistiska, kommunister - dvs människor som personligen vill äga gemensamt, men som inte vill tvinga andra att vara med i deras gemenskap utan respekterar deras egen rätt att välja efter den socialistiska principen att deras arbetes frukter är deras att göra som de vill med.
"...som förespråkar fri marknad..."
Mutualister menar alltså att vem som helst bör ha rätten att leva kommunistiskt, socialistiskt, kapitalistiskt eller hur de än må välja att leva - så länge de inte tvingar någon annan att underkasta sig deras ordning. Detta är något mutualister har gemensamt med all anarkism, vilket vi kan illustrera genom anarkokommunisten Errico Malatestas ord: "den fria och frivilliga kommunismen är en ironi, om icke rätten och möjligheten finns, att leva i en annan regim, en kollektivistisk, mutualistisk, individualistisk eller vilken man vill, ständigt under betingelsen, att man ingen undertrycker eller utsuger."
"och antikapitalism."
Mutualister menar alltså att socialismen är att föredra framför kapitalismen; kapitalismen vilar på kapitalisternas kontroll över stat och ekonomi, med de monopol och regleringar de genom detta lyckats skapa. Man vill helt enkelt avskaffa kapitalismen och ersätta den med en fri marknad, där var och en väljer hur hon vill leva - och där varje människa har rätten att göra som hon vill med det hon producerar.
Mondragón - kan arbetare tänka själva?
Är arbetare dumma i huvudet?
Ett vanligt argument från den politiska högern då det blir tal om arbetares självförvaltning och arbetarkooperativ är att arbetare på något sätt skulle vara för dumma för, eller helt enkelt oförmögna, att ta hand om ett företag. Det krävs helt enkelt kapitalister som dels kan äga företaget, och dels styra det - direkt eller indirekt genom en anställd ledning - medan arbetarna helt enkelt gör sitt jobb och får en lön där kapitalistens del redan är avdragen. Men hade det inte varit praktiskt om man bara kunde slippa kapitalisten, som parasiterar på arbetaren precis som jordägaren parasiterar på kapitalisten? Klarar arbetare av det?
I spanska Baskien finns ett företag som kallas Mondragón Corporación Cooperativa (MCC), där man gjort precis detta. Företaget grundades efter spanska inbördeskriget, efter idéer av den katolske prästen José María Arizmendiarrieta. Hans idéer om kooperativt ägande och styrande av ekonomin liknade på många sätt - och var utan tvekan inspirerad av -klassisk anarkism och mutualism (anarkism var en väldigt inflytelserik ideologi i Spanien före och under inbördeskriget). 1956 startade några personer som studerat under honom företaget ULGOR, vilket senare blev MCC. Idag är företaget Baskiens största, och hela Spaniens sjunde största; och det är baserat på kooperativa principer. Inte kapitalistiska. Hur kan man förklara detta, om man samtidigt vidhåller att arbetare är alldeles för dumma för att förstå vad de sysslar med? Givetvis är detta argument från högern tomt prat; arbetare kan mycket väl driva företag tillsammans - eller för den delen skapa egna, om de bara ges de praktiska och ekonomiska förutsättningarna. Och det är precis vad man gjort i Mondragón.
Kooperativets uppbyggnad
MCC fungerar som en federation av mindre kooperativ - naturligtvis med frivilligt medlemsskap för de individuella kooperativen. I "toppen" finns en kongress bestående av 650 ledamöter; ledamöterna är arbetare i kooperativet som röstats fram av alla arbetare efter principen "en man, en röst" - denna kongress väljer sedan kooperativets ledning. Medlemmarna väljer också ett granskande råd, som har som uppgift att kontrollera att ledningen sköter sig och faktiskt företräder medlemmarnas intressen. Istället för en ledning av ägare ägs alltså verksamheten av arbetarna - och ledningen jobbar under arbetarna, och väljs - samt avsätts - av dem. Vilket ju är högst rimligt, då det trots allt är arbetarna som arbetar!
MCC består alltså av en rad olika typer av kooperativ som samarbetar för gemensam nytta, med näringsgrenar som industri, jordbruk, affärer och banker; och man driver även kooperativa skolor och universitet, samt har egna sjukförsäkringssystem och sociala skyddsnät. År 2007 hade man 103 731 medlemmar, vilket är en kraftig medlemsökning (1992 hade man drygt 25 000), så något måste ju kooperativen göra rätt - trots att de ägs och styrs av "dumma arbetare"; där arbetarna själva - hellre än kapitalister - väljer vilka som ska företräda dem på nivåer där representation blir nödvändig.
En stor bidragande anledning till framgången är den tidigare nämnda banken och de kooperativa skolorna och universiteten, vilka ger medlemmarna både de ekonomiska och kunskapsmässiga förutsättningarna för att kunna driva verksamheten - och även starta upp ny verksamhet med hjälp av fördelaktiga lån från Caja Laboral (direktöversatt "arbetarbanken"), som också ägs kollektivt av kooperativets medlemmar, och aktivt verkar för att hjälpa nya kooperativ och hjälpa till i redan existerande sådana där det behövs - då speciellt när det gäller att t.ex. lansera nya produkter. Det är inte tal om någon helt räntefri och fullt ut mutualistisk bank - den tillåts av staten (naturligtvis) inte heller att trycka egen skattefri valuta - men det är utan tvekan en bank som fungerar väldigt annorlunda i jämförelse med en kapitalistisk bank.
Mondragón som samhälle
Hur ser då samhället ut, där arbetarna har så stort inflytande? Har allt fallit samman när man gjort sig av med kapitalisterna? Nej, det kan man knappast påstå. Barbara Peters, professor i sociologi, publicerade en artikel om Mondragón (Spanish Town Without Poverty, publicerad i Newswise år 2000) i vilken hon bland annat skrev:
"I Mondragón såg jag inga tecken på fattigdom. Jag såg inte heller några tecken på extrem rikedom. Jag såg människor som tog hand om varandra."
Peters var så pass imponerad av Mondragón att hon ville undersöka om konceptet går att exportera till USA. Hon menade att:
"Det finns människor i USA som är ekonomiskt övergivna. På platser som i innerstäderna skulle detta kunna fungera både som ett uppbyggande av gemenskap, och ett uppbyggande av ekonomin."
Robert Gilman skrev i en artikel om MCC 1983 (Mondragón: The Remarkable Achievement, publicerad i In Context #2 "Economics in an Intelligent Universe"):
"Vad har de åstadkommit? Först och främst, de har fått arbetarägande - eller som jag föredrar att kalla det, gruppegenföretagande - att fungera magnifikt i ett vanligt affärsklimat. Varför är detta viktigt? För att det är en effektivare produktionsmetod, det ger mer flexibilitet till samhället, det ger bättre arbetsförhållanden, och det leder till mer socialt ansvarstagande beslutsfattande hos företagen. Det är ett stort steg i riktning mot verklig deltagande ekonomisk demokrati. Både korporativ kapitalism och Sovjetkommunism antar att när det kommer till ekonomi, så kan människor (eller borde inte människor) styra sina egna liv. De viktiga besluten måste göras av antingen en industri-/finansiell elit, eller av regeringens byråkrater. Mondragón har, bara genom att existera, visat att allt detta är nonsens."
Gilman nämner att arbetare som själva äger och styr produktionen är en effektivare produktionsmetod. Varför? Av flera - ganska enkla - anledningar. För det första klipper man bort en mellanhand, kapitalisten, som egentligen inte behövs; givet att kapital går att få tag på genom t.ex. en "arbetarbank", en mutualistisk bank eller någon annan form av samarbete mellan människor - vilket faktiskt är ganska svårt att åstadkomma idag, men vilket under anarkins fria förhållanden skulle vara tämligen enkelt (men det är trots allt idag vi lever, och i Mondragón har man visat att det trots allt kan fungera, trots statsmonopolkapitalismen, även om det är svårt). För det andra ger ägande naturligtvis arbetarna större incitament till att arbeta, och känna glädje över sitt arbete; samtidigt som styrande ger dem större möjligheter att påverka sin arbetssituation i en positiv riktning - och rätten att avsätta ledningar de inte är nöjda med. Kooperativ verksamhet är alltså ekonomiskt rationell, då den klipper bort ett onödigt mellanled, samtidigt som den bidrar till en förbättrad arbetssituation för arbetarna, och ett ökat inflytande över produktionen. Sammanslaget säger det sig nästan självt att detta bidrar till ett samhälle där folket både får det bättre ekonomiskt, och mår bättre socialt.
Mondragón som föredöme
Nu är det naturligtvis inte så att jag försöker mena att Mondragón är paradiset på jorden, eller ens något perfekt fungerande kooperativ på alla vis - idoldyrkan av såväl personer som system överlåter jag till statssocialisterna. MCC är däremot ett levande bevis på att socialismen är fullt möjlig att eftersträva på frivillig väg; och att socialismen - där den finns förankrad hos folket - är fullt kapabel att konkurrera ut kapitalismen; om man bara kämpar och ställer krav. Men framför allt - om man bara skapar den. MCC är naturligtvis inte något fulländat socialistiskt - eller för den delen anarkistiskt - alternativ; men man har kommit en bra bit längre på vägen än statssocialistiska diktaturer och socialdemokratiska förmynderier. Kanske har man uppnått det genom att lyckas förena grupper som annars inte gärna samarbetar med varandra; MCC:s kooperativa idé härstammar till stor del från den katolska sociala läran, påverkad av socialism och anarkism - vilket resulterat i att både socialister och anarkister, men även arbetare och bönder som traditionellt sett står längre åt höger och har anknytningar till kyrkan, har kunnat tilltalas av idéerna. Mondragón är alltså inte nödvändigtvis något föredöme i alla detaljer; men som fenomen måste nästan en så pass stor kooperativ arbetarrörelse som både lyckats etablera sig, växa - och även förena människor som annars står på olika sidor i politiken - vara ett verkligt föredöme för vilken frihetlig socialist som helst.
Åtminstone är det en gång för alla ett bevis för att den politiska högerns prat om arbetarnas oförmåga att styra sina egna liv är - i Gilmans ord - nonsens; samtidigt som det visar att valet inte måste stå mellan kapitalism eller Sovjetkommunism. Fri och frivillig socialism inte bara fungerar, utan fungerar dessutom minst lika bra som kapitalism ekonomiskt - och oändligt mycket bättre socialt.
Ett vanligt argument från den politiska högern då det blir tal om arbetares självförvaltning och arbetarkooperativ är att arbetare på något sätt skulle vara för dumma för, eller helt enkelt oförmögna, att ta hand om ett företag. Det krävs helt enkelt kapitalister som dels kan äga företaget, och dels styra det - direkt eller indirekt genom en anställd ledning - medan arbetarna helt enkelt gör sitt jobb och får en lön där kapitalistens del redan är avdragen. Men hade det inte varit praktiskt om man bara kunde slippa kapitalisten, som parasiterar på arbetaren precis som jordägaren parasiterar på kapitalisten? Klarar arbetare av det?
I spanska Baskien finns ett företag som kallas Mondragón Corporación Cooperativa (MCC), där man gjort precis detta. Företaget grundades efter spanska inbördeskriget, efter idéer av den katolske prästen José María Arizmendiarrieta. Hans idéer om kooperativt ägande och styrande av ekonomin liknade på många sätt - och var utan tvekan inspirerad av -klassisk anarkism och mutualism (anarkism var en väldigt inflytelserik ideologi i Spanien före och under inbördeskriget). 1956 startade några personer som studerat under honom företaget ULGOR, vilket senare blev MCC. Idag är företaget Baskiens största, och hela Spaniens sjunde största; och det är baserat på kooperativa principer. Inte kapitalistiska. Hur kan man förklara detta, om man samtidigt vidhåller att arbetare är alldeles för dumma för att förstå vad de sysslar med? Givetvis är detta argument från högern tomt prat; arbetare kan mycket väl driva företag tillsammans - eller för den delen skapa egna, om de bara ges de praktiska och ekonomiska förutsättningarna. Och det är precis vad man gjort i Mondragón.
Kooperativets uppbyggnad
MCC fungerar som en federation av mindre kooperativ - naturligtvis med frivilligt medlemsskap för de individuella kooperativen. I "toppen" finns en kongress bestående av 650 ledamöter; ledamöterna är arbetare i kooperativet som röstats fram av alla arbetare efter principen "en man, en röst" - denna kongress väljer sedan kooperativets ledning. Medlemmarna väljer också ett granskande råd, som har som uppgift att kontrollera att ledningen sköter sig och faktiskt företräder medlemmarnas intressen. Istället för en ledning av ägare ägs alltså verksamheten av arbetarna - och ledningen jobbar under arbetarna, och väljs - samt avsätts - av dem. Vilket ju är högst rimligt, då det trots allt är arbetarna som arbetar!
MCC består alltså av en rad olika typer av kooperativ som samarbetar för gemensam nytta, med näringsgrenar som industri, jordbruk, affärer och banker; och man driver även kooperativa skolor och universitet, samt har egna sjukförsäkringssystem och sociala skyddsnät. År 2007 hade man 103 731 medlemmar, vilket är en kraftig medlemsökning (1992 hade man drygt 25 000), så något måste ju kooperativen göra rätt - trots att de ägs och styrs av "dumma arbetare"; där arbetarna själva - hellre än kapitalister - väljer vilka som ska företräda dem på nivåer där representation blir nödvändig.
En stor bidragande anledning till framgången är den tidigare nämnda banken och de kooperativa skolorna och universiteten, vilka ger medlemmarna både de ekonomiska och kunskapsmässiga förutsättningarna för att kunna driva verksamheten - och även starta upp ny verksamhet med hjälp av fördelaktiga lån från Caja Laboral (direktöversatt "arbetarbanken"), som också ägs kollektivt av kooperativets medlemmar, och aktivt verkar för att hjälpa nya kooperativ och hjälpa till i redan existerande sådana där det behövs - då speciellt när det gäller att t.ex. lansera nya produkter. Det är inte tal om någon helt räntefri och fullt ut mutualistisk bank - den tillåts av staten (naturligtvis) inte heller att trycka egen skattefri valuta - men det är utan tvekan en bank som fungerar väldigt annorlunda i jämförelse med en kapitalistisk bank.
Mondragón som samhälle
Hur ser då samhället ut, där arbetarna har så stort inflytande? Har allt fallit samman när man gjort sig av med kapitalisterna? Nej, det kan man knappast påstå. Barbara Peters, professor i sociologi, publicerade en artikel om Mondragón (Spanish Town Without Poverty, publicerad i Newswise år 2000) i vilken hon bland annat skrev:
"I Mondragón såg jag inga tecken på fattigdom. Jag såg inte heller några tecken på extrem rikedom. Jag såg människor som tog hand om varandra."
Peters var så pass imponerad av Mondragón att hon ville undersöka om konceptet går att exportera till USA. Hon menade att:
"Det finns människor i USA som är ekonomiskt övergivna. På platser som i innerstäderna skulle detta kunna fungera både som ett uppbyggande av gemenskap, och ett uppbyggande av ekonomin."
Robert Gilman skrev i en artikel om MCC 1983 (Mondragón: The Remarkable Achievement, publicerad i In Context #2 "Economics in an Intelligent Universe"):
"Vad har de åstadkommit? Först och främst, de har fått arbetarägande - eller som jag föredrar att kalla det, gruppegenföretagande - att fungera magnifikt i ett vanligt affärsklimat. Varför är detta viktigt? För att det är en effektivare produktionsmetod, det ger mer flexibilitet till samhället, det ger bättre arbetsförhållanden, och det leder till mer socialt ansvarstagande beslutsfattande hos företagen. Det är ett stort steg i riktning mot verklig deltagande ekonomisk demokrati. Både korporativ kapitalism och Sovjetkommunism antar att när det kommer till ekonomi, så kan människor (eller borde inte människor) styra sina egna liv. De viktiga besluten måste göras av antingen en industri-/finansiell elit, eller av regeringens byråkrater. Mondragón har, bara genom att existera, visat att allt detta är nonsens."
Gilman nämner att arbetare som själva äger och styr produktionen är en effektivare produktionsmetod. Varför? Av flera - ganska enkla - anledningar. För det första klipper man bort en mellanhand, kapitalisten, som egentligen inte behövs; givet att kapital går att få tag på genom t.ex. en "arbetarbank", en mutualistisk bank eller någon annan form av samarbete mellan människor - vilket faktiskt är ganska svårt att åstadkomma idag, men vilket under anarkins fria förhållanden skulle vara tämligen enkelt (men det är trots allt idag vi lever, och i Mondragón har man visat att det trots allt kan fungera, trots statsmonopolkapitalismen, även om det är svårt). För det andra ger ägande naturligtvis arbetarna större incitament till att arbeta, och känna glädje över sitt arbete; samtidigt som styrande ger dem större möjligheter att påverka sin arbetssituation i en positiv riktning - och rätten att avsätta ledningar de inte är nöjda med. Kooperativ verksamhet är alltså ekonomiskt rationell, då den klipper bort ett onödigt mellanled, samtidigt som den bidrar till en förbättrad arbetssituation för arbetarna, och ett ökat inflytande över produktionen. Sammanslaget säger det sig nästan självt att detta bidrar till ett samhälle där folket både får det bättre ekonomiskt, och mår bättre socialt.
Mondragón som föredöme
Nu är det naturligtvis inte så att jag försöker mena att Mondragón är paradiset på jorden, eller ens något perfekt fungerande kooperativ på alla vis - idoldyrkan av såväl personer som system överlåter jag till statssocialisterna. MCC är däremot ett levande bevis på att socialismen är fullt möjlig att eftersträva på frivillig väg; och att socialismen - där den finns förankrad hos folket - är fullt kapabel att konkurrera ut kapitalismen; om man bara kämpar och ställer krav. Men framför allt - om man bara skapar den. MCC är naturligtvis inte något fulländat socialistiskt - eller för den delen anarkistiskt - alternativ; men man har kommit en bra bit längre på vägen än statssocialistiska diktaturer och socialdemokratiska förmynderier. Kanske har man uppnått det genom att lyckas förena grupper som annars inte gärna samarbetar med varandra; MCC:s kooperativa idé härstammar till stor del från den katolska sociala läran, påverkad av socialism och anarkism - vilket resulterat i att både socialister och anarkister, men även arbetare och bönder som traditionellt sett står längre åt höger och har anknytningar till kyrkan, har kunnat tilltalas av idéerna. Mondragón är alltså inte nödvändigtvis något föredöme i alla detaljer; men som fenomen måste nästan en så pass stor kooperativ arbetarrörelse som både lyckats etablera sig, växa - och även förena människor som annars står på olika sidor i politiken - vara ett verkligt föredöme för vilken frihetlig socialist som helst.
Åtminstone är det en gång för alla ett bevis för att den politiska högerns prat om arbetarnas oförmåga att styra sina egna liv är - i Gilmans ord - nonsens; samtidigt som det visar att valet inte måste stå mellan kapitalism eller Sovjetkommunism. Fri och frivillig socialism inte bara fungerar, utan fungerar dessutom minst lika bra som kapitalism ekonomiskt - och oändligt mycket bättre socialt.
