Europaparlamentsval
http://mutualism.blogg.se/2009/february/rosta-piratpartiet-i-europavalet.html
* Notera att det handlar om ett parti som inte gör något anspråk på makt, och inte heller ens ger sig in i sådana frågor, utan enbart fokuserar frågor som gäller personlig integritet och fri information - samt ett ifrågasättande om upphovsrättslagstiftningen. Det är alltså ett parti som försöker skydda oss ifrån staten, hellre än att själva bli den nya staten. Nu är det naturligtvis inte så att jag gått och blivit EU-förespråkare - eller börjat tro att parlametarisk verksamhet faktiskt kan förändra speciellt mycket i positiv riktigt. Det tror jag inte. Jag ser det mer som en typ av manifestation att skicka Piratpartiet till Bryssel; för att väcka en debatt som annars är kusligt tyst, med tanke på vilka implikationer som finns för den personliga integriteten.
* Är du någon annan typ av socialist, och lutar åt att rösta på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller till och med Junilistan, då du tycker att en röst på ett enfrågeparti som Piratpartiet vore att "kasta bort din röst"? Jag vill mena att du resonerar lite naivt. Och här återkommer anarkistens normala cyniska bild av parlamentarisk verksamhet. Vi röstar i Sverige fram 18 ledamöter av 736 i Europaparlamentet. Varje ledamot utgör alltså inte ens 0,14% av röststyrkan i parlamentet - alla våra ledamöter totalt motsvarar ungefär 2,4%. Det kommer alltså inte göra någon verkligt kännbar skillnad åt varken det ena eller det andra hållet om en ledamot mer eller mindre kommer in från t.ex. Vänsterpartiet. Junilistan lär inte heller är något smart val om man är rädd för att "kasta bort sin röst"; opinionsundersökningar pekar på att de inte ens kommer att komma in i parlamentet, så risken att kasta bort sin röst totalt är överhängande om man lägger sin röst på Junilistan. Piratpartiet kommer antagligen inte heller förändra själva maktstrukturen i EU nämnvärt - det är heller inget som någon som kallar sig anarkist, och troligtvis redan insett den representativa demokratins enorma brister, hade förväntat sig. Man får istället utnyttja sin rösträtt som vad den är - ett sätt att skicka en signal om att vi inte tycker att statens övergrepp på vår personliga integritet är okej!
* Tänker du rösta på Miljöpartiet, för att de har ungefär samma åsikter om integritet och fri information som Piratpartiet, men dessutom en hel del andra frågor därtill? Tycker du att miljöfrågor är viktigare än den personliga integriteten, samt har inget emot att staten breder ut sig ännu mer än den redan gör - då är det nog ett vettigt alternativ. Tycker du däremot att integritetsfrågan är den i särklass viktigaste för tillfället - liksom många gör - är det nog inget vidare bra val. Miljöpartiet har nämligen inte alls samma prioritet på integritetsfrågor som Piratpartiet, och dessa kommer därför hamna i bakgrunden när det politiska arbetet startar. Som jag tidigare nämnt så finns det inte heller speciellt stora chanser att påverka själva maktstrukturen i parlamentet, oavsett vilka vi väljer. Piratpartiet handlar alltså mer om att skicka en signal och skapa en debatt än om att faktiskt hoppas på att parlamentet byter riktning - detta kanske (ett väldigt svagt kanske)debatten och folkrörelser i så fall kan göra, men inte Piratpartiet som parti i parlamentet. Och skickar vi Miljöpartiet till parlamentet kommer inte någon sådan debatt att dra igång. Det "spektakulära" kommer då inte vara att Miljöpartiet kommit in - de sitter redan i Europaparlamentet. Det "spektakulära" kommer då vara att Piratpartiet inte kommer in, trots goda opinionssiffror; och detta kommer att skicka signalen att vi trots allt inte bryr oss så mycket om att vår integritet blir slaktad på statens altare. Att rösta på något annat parti med motivering att det är "lika bra" för integriteten kan alltså vara direkt kontraproduktivt, i värsta fall.
* Är du en av de många anarkister som inte vill rösta, av moraliska skäl? Jag förstår och respekterar din ståndpunkt fullt ut; men tycker här ändå att man inte på något sätt "sviker" någon anarkistisk moral, eller liknanade. Piratpartiet gör som sagt inte anspråk på någon makt, utan vill enbart begränsa statens befogenheter på specifikt avgränsade områden. Det går inte att jämföra med att rösta på ett normalt parlamentariskt parti, som har som syfte att forma landet (eller i det här fallet, världsdelen) efter sin egen ideologi. Något sådant parti bör naturligtvis ingen anarkist rösta på!
Vissa avstår även från att rösta för att man anser att det ger systemet legitimitet. Och jag förstår och respekterar även det argumentet; men i det här fallet måste man fråga sig vad som är viktigare. Att skapa en debatt om den personliga integriteten, eller att protestera emot Europaparlamentsvalets legitimitet? Kommer Piratpartiet in kan vi visserligen inte förvänta oss några mirakel; men ett i alla fall tillfälligt större fokus på integritetsfrågor borde följa i debatten. Och det ser jag i dagsläget som en vinst för varje människa som anser att staten och kapitalet tar för mycket plats i samhället. Att däremot inte rösta ger troligtvis ingen större legitimitetsbrist till Europaparlamentsvalet; ingenting pekar på att det kommer att bli någon generell röststrejk, och att inte rösta blir då lite onödigt, då det faktiskt finns ett åtminstone ganska rimligt alternativ i Piratpartiet. Om man nu anser att Piratpartiet har relevanta ståndpunkter; vilket jag antar att de flesta anarkister trots allt tycker.
Men i slutändan är det förstås du själv som måste avgöra var du står, och vad du tycker. Jag vill på inget sätt försöka säga att det är "bättre" att rösta på Piratpartiet än att inte rösta alls - även om det kanske lätt ser ut som det. I min egen personliga mening är Piratpartiet ett bättre alternativ än en blank röst; och en blank röst ett bättre alternativ än en röst på något av de andra partier som ställer upp i valet - vad som är bättre för dig kan däremot ingen annan än du avgöra. Men tycker du att den personliga integriteten är den viktigaste frågan i valet, så skulle jag - som helt partipolitiskt obunden anarkist - föreslå att du lägger en röst på Piratpartiet den 7 juni; eller förtidsröstar redan idag!
Är individualanarkism riktig anarkism?
Jag skrev tidigare ett inlägg med titeln är anarkokommunism riktig anarkism? som handlade om anarkokommunismen, och i vilken mån den är anarkistisk eller inte. Anarkokommunismen är naturligtvis anarkistisk, så länge det rör sig om verkligt fri och frivillig kommunism - där de människor som föredrar något annat fritt får stå utanför det kommunistiska samarbetet; medan de som kallar sig "anarkokommunister" trots att de förespråkar tvångskommunism naturligtvis inte är anarkister (och idag finns det ganska många sådana, som tydligen inte lyckats förstå vad t.ex. Malatesta och Kropotkin faktiskt skrev). Anarkokommunismen delar naturligtvis inställningen till tvångskommunism med övriga anarkister, som Malatesta uttryckte det (och som även citerades i inlägget om anarkokommunismen):
Tvångskommunismen skulle bli det mest förhatliga tyranni, som den mänskliga anden kan tänka sig. Och den fria och frivilliga kommunismen är en ironi, om icke rätten och möjligheten finns, att leva i en annan regim, en kollektivistisk, mutualistisk, individualistisk eller vilken man vill, ständigt under betingelsen, att man ingen undertrycker eller utsuger.
I rättvisans namn bör man däremot ställa samma fråga om individualanarkismen - är individualanarkism riktig anarkism? Liksom i anarkokommunismens fall är svaret på frågan naturligtvis "ja"; men liksom i fallet anarkokommunism finns det också människor som kallar sig anarkister, trots att de i själva verket inte är det. Om anarkokommunismens problem är tvångskommunister som kallar sig anarkister, så är individualanarkismens problem moraliska egoister som kallar sig anarkister trots att de inte är det. Nu finns det säkert en del Stirnertrogna som höjer på ögonbrynen, men förklaring följer! Det finns definitivt många egoister som faktiskt är anarkister, t.ex. Benjamin Tucker och Francis D. Tandy - men egoismen i sig är inte vad som gör någon till en anarkist. Anarkismen ligger inte i egoismen, utan anarkismen är förespråkandet av ett samhälle utan tvång, där varje människa är sin egen herre. Man kan med andra ord vara egoist och anarkist; samtidigt som man kan vara egoist, men inte anarkist. Egoismen är, som Tandy skrev i Voluntary Socialism, bara något som förklarar vårt beteende, varefter vi ur denna förståelse kan bestämma hur vi ska handla:
Egoismen i sig lär oss inte hur vi ska handla. Den klargör bara varför vi handlar som vi gör. Den är enbart en analys av motiven för handling, men på analysens resultat måste all sann etik vila. Genom att klargöra att alla handlingar är resultat av individens försök att maximera sin lycka fastställer egoisten enbart ett faktum.
Egoismen är i sig alltså inte någon morallära, utan vilken handling du än känner dig mest bekväm med är den du bör försöka utföra (eller snarare kommer att försöka utföra). Intar man ett makroperspektiv och analyserar samhället är däremot anarkismen just därför en naturlig följd av egoismen - jag kan leva friast och efter mina intressen bäst om alla i samhället tillåts göra det; då kommer de tillsammans med mig att vilja försvara denna ordning, och de har väldigt små incitament att kränka eller attackera mig om jag inte kränker dem. Därför finns det många anarkister som har en egoistisk grundsyn. Intar man ett extremt mikroperspektiv, där man enbart analyserar en handling i taget och inte sätter dem i något större perspektiv, kan däremot egoismen bli något helt annat än anarkism - där kan det bli fullt rimligt för mig att t.ex. råna eller misshandla någon, om jag känner att det skulle maximera min lycka. Här talar vi alltså om att jag utövar våld och tvång emot någon annan - och det är naturligtvis oförenligt med anarkism. Här hittar vi de individualanarkister som kallar sig anarkister, men som egentligen bara förespråkar sin egen auktoritet före andras. Om det vore anarkism, vore en diktator den störste anarkisten av alla, och den totalitära staten anarkistens självklara mål - men så är naturligtvis inte fallet. Vi kan fortsätta citera anarkokommunisten Malatesta, som skrev:
Om anarki betyder icke-regering, icke-dominans, icke-förtryck av människa över människa, hur kan en man då kalla sig själv anarkist utan att ljuga för sig själv och andra, när han tydligt säger att han vill förtrycka andra människor för att tillfredsställa sitt Ego, utan några skrupler eller gränser, andra än de som följer av hans egen styrka? Han må vara en rebell, ty han är förtryckt och kämpar för att bli förtryckare, men han kan sannerligen inte vara någon anarkist. Han är en aspirerande bourgeois, en aspirerande tyrann, som är oförmögen att förverkliga sina drömmar om makt och rikedom genom sin egen styrka och lagliga metoder, och söker sig därför till anarkister för att utnyttja deras moraliska och materiella solidaritet.
Därför tror jag inte att frågan rör "kommunister" och "individualister", utan snarare anarkister och icke-anarkister. Och vi, eller i alla fall många av oss, gjorde fel i att diskutera en speciell form av påstådd "anarkistisk individualism" som om den verkligen var en av anarkismens många tendenser, istället för att bekämpa den som en av auktoritarismens många förklädnader.
Malatesta fortsatte med att mena att anarkistisk "kommunism, individualism, kollektivism, mutualism" och andra anarkistiska inriktningar för deras företrädare "helt enkelt är det sätt man tror att man bäst uppnår frihet och solidaritet i det ekonomiska livet" på - när det verkligen rör sig om verkligt anarkistiska inriktningar; dvs där man strävar efter ett samhälle där varje människa styr sig själv och inte blir förtryckt av någon.
Någon som i egoismen ser en anledning till att bygga ett anarkistiskt samhälle, och inte har för avsikt att förtrycka någon annan - vilka skäl han än må ha till denna inställning - är alltså definitivt anarkist. Och många av de, i min mening, största anarkistiska tänkarna har i hög grad varit influerade av egoismen, eller liknande tankegångar. Någon som däremot i egoismen ser sin möjlighet att utnyttja och förtrycka andra är däremot på inget sätt anarkist, även om han må anse det själv - precis som en tvångskommunist inte är anarkokommunist även om han gärna vill påstå att han är det.
Individualanarkism är alltså i allra högsta grad verklig anarkism - precis som anarkokommunism är; men båda inriktningarna har problemet att företrädare för "förklädd auktoritarism", för att använda Malatestas term, gör anarkistiska anspråk trots att de företräder tvingande och auktoritära idéer. Verklig individualanarkism och anarkokommunism har däremot inga motsättningar, mer än att man i fred vill kunna leva på det sätt man själv föredrar; och verkliga anarkister har naturligtvis inget emot att en person vill leva på ett sätt och en annan person vill leva på ett annat - det är hela anarkismens grundidé! Det är något många anarkister idag verkligen bör ta till sig, då många verkar vara så insnöade på sin egen utopi att de vägrar ha med andra anarkister att göra. Ofta vägrar "anarkister" till och med erkänna andras rätt att organisera sig på det sätt de vill i det anarkistiska samhälle som nog fortfarande är ganska långt borta i tiden - och genom detta upphör de naturligtvis samtidigt att vara anarkister själva, och blir istället förespråkare av någon form av tvångssystem. Anarkismen idag behöver anarkism! Kevin A. Carson får avsluta inlägget:
Frimarknadsförespråkande, frihetligt kommunistiska, syndikalistiska och andra former av kollektivistiska anarkister måste lära sig att existera tillsammans i fredliga förhållanden präglade av ömsesidig respekt idag, i vår kamp mot den korporativa staten, och imorgon, i den panarki som troligtvis kommer att komma efter den.
