Anarkism - en konkret definition

____________________________________________________
VAD ÄR ANARKISM?


Ofta besvaras frågan med luddiga formuleringar, om en bred rörelse som inte kan definieras då den består av så pass olika idéer, o.s.v. I Nationalencyklopedin kan vi t.ex. läsa: "anarkismen är emellertid ingen fast timrad tankebyggnad utan rymmer inom sig stora skillnader, något som också hänger ihop med anarkisternas misstro mot dogmer och läror som binder tänkandet". Och detta är visserligen mycket riktigt, men artikeln ger inget direkt svar på vad anarkismen - i grundläggande mening - är, även om den är inne och nosar på svaret utan att rent konkret kunna uttrycka det. Och samma problem finns på många håll där anarkismen ska förklaras; man måste i princip redan veta vad anarkismen är för att kunna läsa mellan raderna och därmed förstå förklaringarna. "Vissa anarkister vill det här, andra det här, och det finns ingen sammanhängande Anarkism med stort A"; inte konstigt att det ger upphov till missförstånd och luddiga formuleringar! Jag ska därför försöka ge en väldigt kortfattad och konkret definition av anarkismen, och sedan förklara den.

Definition:
Anarkismen är en idé som innebär att individen bör ha total makt över sig själv och att alla mänskliga samarbeten bör baseras på frivilligt deltagande. Vidare vill anarkisterna att dessa samarbeten organiseras på ett fritt, icke-hierarkiskt och decentraliserat vis, vilket de bäst tror bevarar individens frihet och jämlikheten mellan individerna. Den som inte tycker om en viss samarbetsform är alltid fri att stå utanför denna, och ordna egna - annorlunda - samarbetsformer på det sätt hon önskar.


___________________________________________________
EN NÖDVÄNDIGT MINIMALISTISK DEFINITION

Mer luddig än så här behöver inte en definition vara. Sedan har Nationalencyklopedin helt rätt i att anarkismen inte är någon "fast timrad tankebyggnad", och att anarkisterna misstror "dogmer och läror som binder tänkandet"; men ovanstående definition är fortfarande vad som utgör grunden i all anarkism - därefter är människor förstås fria att leva på vilka icke-förtryckande sätt de vill, enligt själva definitionen, som med nödvändighet innebär att dogmer och läror som binder tänkandet måste undvikas, eller åtminstone inte kan utgöra någon grund för ett "allmänt" samhällsbygge. Idéer som anarkistisk mutualism, kollektivism, kommunism, syndikalism, individualism, o.s.v. är således olika metoder som olika anarkister tror på som de bästa sätten att organisera samarbeten, i ett anarkistiskt samhälle, på ett icke-hierarkiskt och decentraliserat vis - för att bäst bevara friheten och jämlikheten i samhället - medan andra, som tycker annorlunda, är fria att organisera sig efter sina egna preferenser.

Medan alla dessa olika idéer således är nödvändiga för att förstå anarkismen som rörelse är de inte viktiga i en grundläggande definition av anarkismen som sådan. Vi kan jämföra med parlamentarisk demokrati (hädanefter bara kallad "demokrati"), som är ett begrepp som inte alls är lika missförstått - och inte alls brukar beskrivas lika luddigt - som anarkismen. En enkel definition skulle kunna vara "politisk makt som utövas av representanter i ett parlament, vilka blivit framröstade av folket i ett land". Vi skulle här, naturligtvis, även kunna införa fler detaljer; t.ex. att det bland demokrater finns många olika strömningar och idéer, det finns socialdemokrater, moderater, miljöpartister, o.s.v. som alla vill olika saker men vars gemensamma nämnare trots allt är demokratin, så som den beskrivits i den korta definitionen ovan. Detta är vad som gör dem demokratiska, hellre än exempelvis anarkistiska eller diktatoriska. För att förstå varför och hur ett parti är demokratiskt måste vi alltså först förstå vad demokrati är i en grundläggande mening, oberoende av vad enskilda demokratiska partier tror och vill i övrigt.

Detsamma gäller för anarkismen. Ifall vi ska förstå vad anarkism är, och varför anarkistiska mutualister, kollektivister, kommunister, syndikalister, individualister, o.s.v. är anarkistiska måste vi ha en klar definition av anarkism på samma sätt; dvs utan att blanda in övriga idéer från respektive gruppering. Definitionen av anarkismen som sådan måste därför nödvändigtvis vara "minimalistisk", i den mening att den inte kan inkludera varenda förslag hos varenda anarkistisk mutualist och kommunist och individualist, o.s.v. - lika lite som en definition av demokrati kan inkludera varenda förslag hos varenda socialdemokrat och moderat och miljöpartist, o.s.v. Då blir, helt självklart, definitionen oklar och luddig, då den försöker definiera mer än vad som ska definieras. Häri ligger skillnaden mellan att definiera idéerna demokrati eller anarki, och att förstå anarkismen eller demokratin som sociala rörelser eller i olika historiska kontexter.


____________________________________________________
DEFINITIONENS GILTIGHET, I ANARKISTERNAS EGNA ORD

Även om det i de anarkistiska leden finns såväl mutualister som kommunister, såväl individualister som kollektivister (och en mängd olika teoretiska och praktiska blandningar mellan dessa idéer) så förenas alla i det ställningstagande som definitionen ovan innebär. Här ser vi några exempel:

"Tvångskommunismen skulle bli det mest förhatliga tyranni, som den mänskliga anden kan tänka sig. Och den fria och frivilliga kommunismen är en ironi, om icke rätten och möjligheten finns, att leva i en annan regim, en kollektivistisk, mutualistisk, individualistisk eller vilken man vill, ständigt under betingelsen, att man ingen undertrycker eller utsuger."
(Errico Malatesta, Umanità Nova, 18 april 1922)

"Kommunism, individualism, kollektivism eller vilket annat tänkbart system som helst må föredras, och man må arbeta för dess triumf genom propaganda och exempel. Men vad man, med risk för säker katastrof, alltid måste försvara sig emot är anspråket att ens eget system är det enda och ofelbara systemet, bra för alla, överallt och alltid; och att segern kan vinnas genom andra vägar än övertalning, baserad på bevis eller fakta. Vad som är viktigt, och oumbärligt, sannerligen den nödvändiga utgångspunkten, är att försäkra att varje person har de medel som krävs för att vara fri."
(Errico Malatesta, The Anarchist Revolution (red. Vernon Richards) ss. 118-119)

"[Anarkismen strävar efter] den högsta utvecklingen av individualiteten i kombination med den högsta utvecklingen av frivillig organisation i alla dess aspekter, i alla möjliga grader, för alla tänkbara mål; ständigt förändrande, ständigt modifierade sammanslutningar som ... konstant antar nya former vilka bäst besvarar mångfalden av strävandena hos alla."
(Pjotr Kropotkin, Anarchism: Its Philosophy and Ideal)

"I ett fritt kommunistiskt samhälle kan individer som förkastar kommunismen använda den mark och de andra resurser som de vill (och personligen kan använda), handla med andra, o.s.v. [för deras egna ändamål] eftersom de inte är delar av det [kommunistiska] samhället. Det är därför det kallas "fri kommunism" och varför Kropotkin ställde det i motsättning till auktoritär eller statlig kommunism."
(Iain McKay, First Letter on Property and Anarchist Communism)

"I stället för lagar, förespråkar vi kontrakt. Inga fler lagar framröstade en majoritet, eller ens enhälligt; varje medborgare, varje stad, varje industriförbund, gör sina egna lagar."
(Pierre-Joseph Proudhon, General Idea of the Revolution in the Nineteenth Century)

"I ett fritt och jämlikt samhälle kan det inte finnas något annat än det fria kontraktet; samarbete genom tvång förgriper sig på friheten och jämlikheten."
(Johann Most, Anarchist Communism)

"Det är en mycket enkel sak att avgöra vem som är anarkist och vem som inte är det. En fråga kommer alltid enkelt att avgöra det. Tror du på någon form av påbud på den mänskliga viljan genom tvång? Om du gör det, så är du inte anarkist. Om du inte gör det, så är du anarkist."
(Benjamin Tucker, Anarchism and the State)

"Friheten kan och måste försvara sig själv enbart genom frihet; att försöka inskränka den med den skenbara ursäkten att försvara den är en farlig motsägelse."
(Mikhail Bakunin, citerad i Daniel Guérins Anarchism, s. 32; Guérin tillägger: "Bakunin drev utövandet av "den absoluta och kompletta friheten" väldigt långt: jag har rätt att förfoga över mig själv hur jag vill, att vara i lättja eller att vara aktiv, att leva ärligt genom mitt eget arbete eller ... genom att skamfullt utnyttja välgörenhet eller privat tillit. Allt detta på ett villkor: att denna välgörenhet eller denna tillit är frivillig ... Jag har till och med rätt att ingå i samarbeten vars syften gör dem "omoraliska" ... i sin omsorg om friheten gick Bakunin så långt att han tillät folk att ingå i samarbeten vars syfte var att korrumpera och förstöra den individuella eller allmänna friheten", vilket sedan sätter citatet ovan i dess kontext.)

"Frihet kan skapas endast genom frihet, genom folkets totala uppror, och genom frivillig organisation av folket från nerifrån och upp."
(Mikhail Bakunin, Statism and Anarchy)

"[Anarkismens] ekonomiska arrangemang måste bestå av frivilliga produktiva och distributiva sammanslutningar, som gradvis utvecklas till fri kommunism ... Anarkismen erkänner emellertid också rätten för individen, eller grupper av individer, att vid alla tidpunkter ordna andra former av arbete, i harmoni med deras smak och önskemål."
(Emma Goldman, Anarchism and Other Essays)

"Den individuella friheten är nödvändig för att uppnå individuell lycka. Varje begränsning av individens fria verksamhet bryter helt säkert mot villkoren för sociala framsteg."
(Francis Tandy, Voluntary Socialism)

"Den mutualistiska teorin ... hävdar att samhällets intressen i stort bäst främjas av samma medel som går längst för att främja individens intressen: frihet från tvång, så länge individens verksamhet är icke-invasiv; avskaffande av alla faktorer som på konstgjord väg begränsar människans möjligheter; frivillig organisation av samhället..."
(Clarence Lee Swartz, What is Mutualism?)

Många fler exempel kan naturligtvis radas upp, men jag finner denna mängd mer än tillräcklig för att illustrera definitionens giltighet. Daniel Guérin understryker att anarkismen i denna mening, i dess grund, med nödvändighet är "individualistisk" (i meningen att alla anarkister tror på individens suveränitet och rätt att enbart ingå i frivilliga samarbeten): "Vissa anarkister är mer individualistiska än sociala, andra mer sociala än individualistiska. Emellertid kan man inte föreställa sig en anarkist som inte är individualist" (Anarchism, s. 27).


____________________________________________________
ICKE-HIERARKI

Anarkismen är således frånvaron av tvång, och social organisation byggd på frivilligt deltagande i icke-hierarkiska samarbetsformer. Detta betyder att individen är fri att ingå i vilka samarbeten hon än vill, med vilka ändamål hon än vill, så länge hon inte utövar våld/tvång emot andra - som då, naturligtvis, har rätt att försvara sig. Alla frivilliga samarbetsformer är således kompatibla med en "anarkistisk spelplan"; men alla samarbetsformer är inte anarkistiska, utan anarkistiska samarbetsformer kräver också att samarbetena i hög grad är icke-hierarkiska och försöker bevara, berika och utöka individernas frihet, individualitet och jämlikhet - på de sätt som exempelvis anarkistisk mutualism, kommunism, kollektivism, individualism, o.s.v. alla på sina egna sätt försöker göra. Detta förklaras kanske klarast av Iain McKay i ett privat mail (från 2009-12-09):

"I ett fritt samhälle kan man välja att vara ofri. Därför kan människor gå in i auktoritära samhällen (kapitalistiska, marxistiska, religiösa, eller vad som helst) om de vill. Däremot skulle dessa samhällen inte vara anarkistiska - precis som de ideologier som inspirerar dem inte skulle vara det ... Men ingen anarkist skulle mena att människor ska tvingas till att vara fria - allt som människor i fria samhällen skulle göra vore att uppmuntra dem som utsätts för hierarki att göra uppror och bli fria (liksom anarkister gör nu)."

Anarkismen är alltså inte idén om att dagens stat, och dagens auktoritära kapitalism, ska avskaffas för att sedan ersättas av en ny stat och en ny exploativ ekonomisk modell. Anarkismen är idén om att staten som institution, och exploateringen som ekonomiskt fenomen - och därmed alla hierarkiska och auktoritära strukturer dessa innebär - bör avskaffas, för att ersättas med icke-hierarkiska och icke-exploativa strukturer som utgår från individen och folket. De individer som föredrar att bli styrda även när detta går tvärt emot deras egen vilja, eller som föredrar att bli utnyttjade av andra, får naturligtvis ingå i samarbeten som går ut på detta; men dessa samarbeten fungerar inte i enlighet med anarkistiska idéer. Och ifall individer tröttnar på att bli styrda eller utnyttjade, medan deras härskare vill tvinga dem att fortsätta bli det, kommer anarkisterna självklart att stå på de styrda och utnyttjades sida emot deras härskare och utnyttjare.


____________________________________________________
VARFÖR BEHÖVS EN KONKRET DEFINITION?

En enkel och konkret definition av anarkismen behövs då en sådan utgör grunden i spridandet av anarkistisk "propaganda" i skrifter, artiklar och diskussioner, för att kunna sprida kunskap om anarkismen som idé. Idag misstolkas termen ofta, och kan för vissa innebära all form av socialism som är lite friare än Sovjetkommunismen, medan den för andra kan innebära "alla gör vad de vill för att råna, döda och tvinga alla varandra" - vilka förstås båda kränker individens suveränitet, så som denna formulerats i definitionen ovan, och så som den uttrycks av anarkisterna ovan. Med sådana missförstånd - att anarkismen antingen skulle utgöra auktoritär kommunism eller auktoritär individualism - är det svårt att komma förbi definitionsfrågan; och de luddiga definitioner som florerar hjälper inte nämnvärt.

Vi måste först kunna fastslå vad anarkismen är - "utan prefix" - d.v.s. frånvaron av tvång, och skapandet av icke-hierarkiska samarbetsformer där såväl individualiteten som samhället kan utvecklas i frihet. Därefter blir det relevant att prata om specifika "ideologier", som mutualism eller anarkistisk kommunism. På detta vis kan även olika anarkistiska metoder, praktik och perspektiv, så som gradualism, syndikalism, insurrektionalism, o.s.v. förklaras dels utifrån en grundläggande förståelse av anarkin - vad vi alla strävar efter, statens och kapitalismens bortdöende och ett samhälle byggt på frivilligt, icke-hierarkiskt samarbete - och de aspekter man anser speciellt gynnsamma för och med ens egen "ideologi". Anarkismen måste förstås som ett "idéträd", med dess egen definition, som sedan består av en mängd "grenar" som alla skriver under på den anarkistiska idén men förespråkar olika sätt att uppnå den, och olika sätt att organisera sig inom den.

På detta sätt måste, som sagt, anarkismen i sig själv förstås som en slags "spelplan" som eftersträvas - precis som demokratin - medan dess "ideologier" är olika sätt vi vill "spela" på denna plan - precis som socialdemokrater, moderater, o.s.v. är olika sätt att "spela" på den demokratiska "spelplanen". Malatesta uttrycker det så här: "Kommunisterna är kommunister eftersom att de tror att de i den frivilligt accepterade kommunismen ser solidaritetens frukter och en bättre garanti för den individuella friheten" (The Anarchist Revolution, s. 21); medan mutualister, individualister, kollektivister och andra typer av anarkister är vad de är av samma anledningar. De olika "ideologierna" är således inte inkompatibla med varandra, utan kommer - som t.ex. Malatesta skriver i "Some Thoughts on the Post-Revolutionary Property System" - i en anarki att existera sida vid sida, samtidigt, och interagera med varandra, förändras och förbättras enligt deltagarnas egna önskningar i autonoma samarbeten. Anarkosyndikalisten Rudolf Rocker utvecklar sin syn på samma sak:

"Gemensamt för alla anarkister är viljan att befria samhället från alla politiska och sociala tvingande institutioner som står i vägen för utvecklingen av en fri mänsklighet. I denna mening ska mutualism, kollektivism och kommunism inte betraktas som slutna ekonomiska system, vilka omöjliggör vidare utveckling, utan bara som ekonomiska antaganden om vilka medel som bäst värnar om ett fritt samhälle. I varje form av framtida fritt samhälle kommer förmodligen olika former av ekonomiska samarbeten att existera sida vid sida, eftersom alla sociala framsteg måste vara sammankopplade med fria experiment och praktiska tester av nya metoder, för vilket det i ett fritt samhälle bestående av fria samarbeten kommer att finnas varje möjlighet."
(Rudolf Rocker, Anarchism and Anarcho-Syndicalism)

Det är viktigt att ha denna definition klar för sig innan man går vidare med att förklara vad olika anarkister vill göra mer konkret - vilket, som Nationalencyklopedin mycket riktigt hävdar, inte är någon "fast timrad tankebyggnad utan rymmer inom sig stora skillnader, något som också hänger ihop med anarkisternas misstro mot dogmer och läror som binder tänkandet". Har man inte hela tiden den grundläggande definitionen av anarkism, om individens frihet och social organisation byggd på frivillighet, i bakhuvudet är det lätt att missförstå anarkisterna när de säger att de "vill" något eller att de "ska" något - vilket, i dagens politiska klimat, i regel innebär att man vill lagstifta om något och förbjuda allt annat. Då går hela den anarkistiska grundidén förlorad, och budskapet misstolkas av lyssnaren - och det är vårt eget fel, då vi i så fall förklarar saker för oklart. Våra konstruktiva idéer är definitivt baserade på fritt tänkande, liksom de är baserade på fritt deltagande, och där tar vi i allra högsta grad avstånd från dogmatism; men anarkismen, alla individers jämlika frihet i icke-hierarkiska samarbeten, är inte någon "relativ" angelägenhet, utan hela idéns ryggrad; utan detta är en idé inte anarkistisk. Detta måste framgå väldigt tydligt när anarkistiska idéer diskuteras och förmedlas till individer som vi försöker förmedla idéerna till.


____________________________________________________
SÅ ATT...


Anarkismen har här beskrivits i en ganska lång utläggning, med många citat från kända och inflytelserika anarkister; men faktum är att varken jag eller något av citaten tillfört något som inte ryms i den korta och konkreta definition jag givit ovan. Jag har enbart förklarat definitionen, och motiverat varför den är giltig och korrekt med hänvisning till den anarkistiska traditionen. Denna korta definition har således den styrka att den beskriver anarkismens grundläggande ståndpunkt kort och konkret, utan att vara luddig utan tvärtom väldigt klar - genom att den inte försöker förklara mer än vad som ska förklaras (vilket är vanligt när anarkismen ska definieras). Långt ifrån att vara något luddigt och ambivalent blir anarkismen, i grunden, således något mycket enkelt att förstå och få ett grepp om; en definition som kan utgöra grunden i en vidare diskussion om anarkismen, som naturligtvis måste inkludera mycket mer än en enkel definition, men som också måste inkludera just detta för att bli begriplig.

En läsvärd länk!

Som rubriken lyder, här kommer en läsvärd länk från "An Anarchist FAQ" som behandlar väldigt intressanta ämnen ur ett mutualistiskt perspektiv:
http://www.infoshop.org/page/AnarchistFAQSectionJ5

Samma text finns även här, där jag personligen tycker att den är lite mer behaglig att läsa.

Texten handlar om vilka sociala organisationer anarkister skapar, och/eller bör skapa, och går igenom saker som mutualistiska banker, LETS-samarbeten, arbetarkooperativ, samarbeten för ömsesidig hjälp, syndikalistiska fackföreningar och annat som är intressant ur ett mutualistiskt perspektiv.

Speciellt intressanta ur ett mutualistiskt perspektiv - ifall lästiden är begränsad - är i min mening det inledande avsnittet samt avsnittet "J.5.5 What forms of co-operative credit do anarchists support?", avsnittet "J.5.8 What would a modern system of mutual banking look like?", avsnittet "J.5.10 Why do anarchists support co-operatives?" och avsnittet "J.5.11 If workers really want self-management then why are there so few co-operatives?". Även avsnittet "J.5.7 Do most anarchists think mutual credit is sufficient to abolish capitalism?" och avsnittet "J.5.2 Why do anarchists support industrial unionism?" bör vara intressanta för de flesta som är intresserade av mutualism och/eller anarkosyndikalism.

Hela texten är dock väldigt intressant och högst läsvärd, och för den som har tid rekommenderar jag förstås att läsa den i sin helhet. De flesta ämnen har även behandlats här på mutualism.blogg.se tidigare; men att få information från flera olika källor är sällan dumt, speciellt inte när den är så pass bra formulerad som informationen i dessa länkar faktiskt är.

Trevlig läsning!

Bemötande av anarkokapitalistiska invändningar

Följande är ett svar på ett blogginlägg av anarkokapitalisten Niclas Wennerdal, som ställer sig kritisk till arbetsvärdeteorin och jordrätt baserad på besittning och bruk hellre än jordegendom baserad på förvärv. Det dyker upp här, egentligen, främst på grund av att det blev alldeles för långt för att kunna publiceras i Niclas kommentarsfält. Jag rekommenderar er att läsa hans inlägg innan detta, så det framgår tydligare vad i hans inlägg som det är jag besvarar. Svaret följer nedan:


Hej Niclas!

Det är väldigt trevligt att du omfamnat en jordäganderätt som inkluderar en form av "allemansrätt" - så ser jag naturligtvis även på besittning och bruk; ditt privata område, alltså närmast din bostad, bör kunna hållas exklusiv, men utöver det bör det vara fritt fram för alla att bruka jorden på ett sätt som inte stör ditt bruk av densamma. Här har du åtminstone kommit en bra bit "på rätt väg", i jämförelse med många andra anarkokapitalister!

Angående arbetsvärdeteorin så känns det som att det idag råder stor okunskap om denna, då den inte använts i någon högre grad sedan marginalismens intåg i ekonomiämnet. Icke desto mindre bygger stora delar av neoklassisk teori på vad som skulle kunna kallas arbetsvärdeteori formulerad i marginalnyttotermer, där samma sorts undantag från prisets relation till kostnaden på grund av knapphet görs i modellerna (som David Ricardo påpekade i "Political Economy and Taxation" avgörs pris, enligt arbetsvärdeteorin, just av arbete - eller kostnad - och knapphet; plus eventuella påslag så som skatt och jordränta, vilka utgör artificiell knapphet). Vad är det t.ex. för skillnad mellan att säga "långsiktiga priser på reproducerbara varor i en konkurrensmarknad = arbetsvärde och knapphet" och att, som moderna neoklassiker säger, "en producent av reproducerbara varor i en konkurrensmarknad producerar kvantiteten Q där MC=0, dvs när MC skär AC där AC tangerar P=MR=AR"? Det är samma resonemang, uttryckt i olika termer. Att även konsumentens marginalnytta spelar en enorm roll impliceras förstås i arbetsvärdeteorin, då den utgår ifrån utbud och efterfrågan (där efterfrågan och bruksvärden skulle vara irrelevanta om konsumentens subjektiva värdering av produkten vore obetydlig); men uttrycks mer explicit i marginalistiska teorier. Och rätt så, marginalnytta är ett otroligt värdefullt tillskott till arbetsvärdeteorin - vilket kanske klarast uttrycks i Kevin Carsons subjektivistiska arbetsvärdeteori.

Bob Murphys argument mot arbetsvärdeteorin, som du länkar till, är ju egentligen en massa halmgubbar och liknande - vars kärna är att det finns för många avvikelser från kostnad = långsiktigt pris, på grund av knapphet, för att arbetsvärdeteorin ska vara relevant. Då arbetsvärdeteorin dock inkluderar knapphet verkar detta vara ett konstigt argument. Carson (vars "Studies in Mutualist Political Economy" Murphy kritiserar i din länk) svarar i samma nummer av Journal of Libertarian Studies (vol. 20, no. 1):

"In any case, we are left with a question that’s largely a matter of subjective judgment. If a theory of exchange value says that “the general tendency is toward value x, with secondary deviations caused by y,” is it fair to treat y as an “exception” to that statement? I believe we’ve reached the point where we must agree to disagree on that question; there’s no appeal to objective fact that can settle it. My own judgment is that the sacrifice of “theoretical generality,” if it in fact exists, is necessary for adequately dealing with the complexity of reality. But there are some practical considerations involved in choosing one theory over the other.

Murphy himself concedes that “the long-run tendency for a reproducible good’s price to equal the money expenditures . . . necessary for its continued production is entirely compatible with the marginal utility explanation.” And, I might add, the subjectivist marginal utility explanation of individual behavior in a market is entirely compatible with the framework of classical political economy. Indeed, that explanation was implicit in classical political economy as a mechanism for how the law of value operated through the forces of supply and demand. The virtue of the subjectivist/marginalist paradigm is that it made this mechanism explicit. By providing an explicit subjective mechanism for short-term price determination, at the point of sale, the marginalists made a great advance. But their great advance would have been better incorporated into a higher synthesis of the classical paradigm, rather than set up in opposition to it."

Och här delar jag väl Carsons åsikt; att inkludera marginalnytta i arbetsvärdeteorin ger en bra mycket bättre teori - men att ignorera den klassiska nationalekonomin i dess grundläggande slutsatser verkar väldigt irrationellt. Speciellt när man efter att ha förkastat teorierna säger precis samma sak själva, men utan att använda laddade ord som "arbetsvärde", medan man behandlar arbete och kapital som två olika och nästan oberoende produktionsfaktorer (medan klassikerna var på det klara med att arbete är grunden för kapital, och bör därför ses som en del i arbetsvärdet).

Överhuvudtaget tycker jag att det är lite konstigt att så många människor direkt väljer att förkasta en teori som de vet så lite om - och vars slutsatser de ofta själva håller med om i förespråkandet av t.ex. neoklassicism, utan att vara medvetna om det. Att det skulle handla om "the labor theory of value, which nobody believes in anymore" är således en sanning med modifikation. Klart är att ingen längre vill använda de begrepp som användes av de klassiska ekonomerna, möjligen för att dessa spelade socialisterna i händerna alldeles för mycket. Om allt värde skapas av arbete; varför ska inte arbetaren ha rätt till det värde hans arbete producerar? Men att det förhåller sig på så vis, medan man däremot behandlar kapital som en separat produktionsfaktor (vilket även klassikerna gjorde, men mer direkt framhöll det som ett resultat av tidigare utfört arbete) - det håller ju i princip alla nationalekonomer med om; även om de praktiska implikationerna av detta förstås blir väldigt suddiga genom att en annan terminologi föredras. Man betonar, helt enkelt, gärna andra aspekter av ekonomin; men de grundläggande fakta som klassikerna, med hjälp av arbetsvärdeteorin, kunde presentera har jag fortfarande inte sett någon marginalist kunna vederlägga. Många påstår gärna att marginalnytteteorin vederlagt arbetsvärdeteorin, men jag har fortfarande inte sett argumenten. I slutändan brukar det urvattnas i att "arbetsvärdeteorins insikter ingår i marginalnytteteorin" - men detta är ju egentligen detsamma som att säga att marginalnytteteorin är kompatibel med arbetsvärdeteorin, på samma sätt som Carson menar ovan. Vad man har då är definitivt inte en vederläggning, utan använder man det argumentet har man ju snarare bekräftat arbetsvärdeteorin och infört nya - eller åtminstone mer detaljerade och explicita - delar i den.

Vidare, för att återknyta till jordägandefrågan, skulle jag vilja veta hur du ställer dig till följande uttalande:

”If the State may be said to properly own its territory, then it is proper for it to make rules for anyone who presumes to live in that area. It can legitimately seize or control private property because there is no private property in its area, because it really owns the entire land surface. So long as the State permits its subjects to leave its territory, then, it can be said to act as does any other owner who sets down rules for people living on his property.”
(Murray Rothbard, http://www.lewrockwell.com/rothbard/rothbard160.html)

Håller du med om det som Rothbard säger här? Dvs att det inte finns några problem med en stat, så länge dess egendom homesteadats på "korrekt" vis? Alltså, det är den illegitima egendomen - som inte är ett resultat av homesteading - som egentligen är det enda problemet med staten; om staten faktiskt hade homesteadat jorden hade det inte funnits något principiellt fel med ens den största och mest despotiska diktatorn i världen (då han, förstås, kan göra precis vad han vill med sin egendom - eller, om vi applicerar en mer "allemansrättslig" approach, åtminstone ta precis hur mycket skatt han vill från folket som befinner sig inom hans stat)? Från en klassiskt anarkistisk synvinkel verkar detta uttalande helt förryckt - då det är förtrycket, privilegierna, monopolen och hierarkierna vi vill komma undan; men då det är den rimliga konsekvensen av non-proviso lockeanskt jordägande måste det väl vara den inställning till staten som varje ortodox anarkokapitalist delar? Staten är okej, och kan fungera på precis vilket sätt den önskar - så länge dess egendom är homesteadad/köpt på ett, enligt lockeansk teori, "godkänt" sätt? Detta visar om inte annat en väldigt stor skillnad mellan den rothbardianska anarkokapitalismen och den klassiska socialistiska anarkismen; där den klassiska anarkismen handlar om att maximera individens frihet, skapa ett solidariskt samhälle och minimera/avskaffa tvång, exploatering och hierarkier verkar Rothbard mer inriktad på att säkra vad han anser vara "legitim egendom" - om sedan detta innebär nya tvingande stater får det vara så. Så länge deras rätt till jorden är "legitim" enligt lockeanska principer finns inga problem med ett sådant förtryck - vilket som sagt går stick i stäv med den uppfattning i princip alla klassiska anarkister delar med varandra.

Vidare finns det inget i besittning och bruk som förbjuder dig från att hyra ut jord till någon annan. Om denne går med på villkoren, och ser alternativet att betala hyra till dig som bättre än att själv ta över jorden; då finns det inget problem. Så länge kontraktet är reciprokt och inte rent parasitärt finns det ingen anledning för brukaren att kräva jorden för sig själv. Ett exempel är ifall någon hyr t.ex. ett hus av dig. Om du tar bort huset till en annan jordplätt, eller river det, ifall denne individ skulle hävda jorden som sin egen - och han är intresserad av att bo i huset - handlar det om ett avtal som är ömsesidigt gynnsamt, och som han inte har någon anledning att bryta. Hyr du däremot bara ut en plätt jord, som du liksom en stat påstår dig äga, har han ingen anledning till att betala dig. Då är du, liksom den liberale ekonomen David Ricardo skrev, ett rent parasitärt element i ekonomin. Och då är det, i min mening, högst önskvärt att den exploaterade "jordhyraren" kan göra sig av med de bojor du satt på honom; vilket även tvingar dig att producera, hellre än att utsuga - vilket i sin tur gynnar ekonomin i dess helhet, genom mer produktion och färre parasitära element som inte själva bidrar med någonting alls.

Besittning och bruk är således inte ett hinder för ömsesidigt gynnsamma kontrakt; tvärtom möjliggör det sådana kontrakt, medan det omöjliggör kontrakt som enbart består av parasitär utsugning. Det är här Reisman menar att vi mutualister "inte skulle upprätthålla ett frivilligt ingånget kontrakt mellan en jordägare och en arrendator", som du tar upp, och kritiserar mutualismen som "en filosofi för tjuvar" - vilket är ett argument som såväl Kevin Carson som jag själv bemött tidigare. Vi är inte "mer tjuvar" än anarkokapitalister här, utan anser tvärtom att anarkokapitalisterna vore tjuvar genom att med våld upprätthålla ett sådant kontrakt. Varför? Du tar själv upp Rothbards kontraktsteori, där ett kontrakt fritt kan avbrytas ifall detta inte innebär explicit eller implicit stöld. Och genom vår syn på vad som konstituerar legitim rätt till jord sker här ingen sådan implicit stöld genom ett kontraktsbrott. Om jag går med på att betala dig X kronor varje månad för att bruka jord, men jag själv har rätt till jorden när jag börjat bruka den - då stjäl jag förstås ingenting ifrån dig genom att bryta kontraktet och förneka dig din skatt. Tvärtom hävdar jag bara den jord som enligt besittning och bruk faktiskt är min. Och ingen kan ju med någon större trovärdighet påstå att jag stjäl från mig själv - av dig! Ingen som köper Rothbards kontraktsteori kan heller påstå att detta - under besittning och bruk - skulle vara ett kontraktsbrott som innebär implicit stöld.

Vad det handlar om är helt enkelt vems sida vi väljer att ta när det kommer till att bryta upp ett ingått kontrakt. Anarkokapitalisterna ställer sig på utsugarens sida, och menar att den som hyr ut en jordplätt har rätt att kräva skatt och etablera lagar som den som hyr jorden måste följa - och jordägaren har dessutom rätt att förvisa brukaren från jorden om han så önskar. Han styr över sin jord, helt enkelt. Mutualisterna ställer sig istället på den faktiske brukarens sida. Han har rätt att inte betala skatt till jordherren, att inte lyda hans regler - och rätt att förneka jordägarens inflytande över jorden som denne inte besitter och brukar. Vi har alltså vänt på maktpyramiden, och står på den - idag - svagare partens sida, hellre än att förespråka ett upprätthållande av dagens hierarkiska och statsliknande strukturer. För någon som är förblindad av dagens hierarkiska strukturer, och ser dessa som "naturliga" - liksom Reisman verkar göra - är det klart att detta uppfattas som "stöld".

Ser vi dock nyktert på saken handlar det inte om någon stöld, utan om vilken part som har rätt till jorden vid ett avbrutet kontrakt - och detta har att göra med hur vi anser att rätten till jord ser ut. Anarkokapitalisternas system skapar hierarkier, utsugning och stater - om än (åtminstone i början) mindre sådana än vi är vana vid idag; de klassiska anarkisternas variant avskaffar nämnda hierarkier, utsugning och framför allt stater. Effekterna av båda system kan förstås ses som "stöld", om vi analyserar det med det andra systemets glasögon, och inget av dem innebär någon stöld om vi faktiskt ser det med det egna systemets premisser i åtanke. Hellre än att diskutera detta - att det ena systemet förstås är illegitimt ifall vi inte godkänner det, utan istället godkänner ett system som innebär just att det andra är illegitimt - bör vi diskutera vilka effekter vi faktiskt önskar oss genom ett förespråkande av det ena eller det andra systemet. Vill vi ha hierarkier, utsugning, parasitering och stater - eller vill vi avskaffa hierarkier, utsugning, parasitering och stater? För mig, liksom för alla anarkister förutom anarkokapitalisterna, är svaret på frågan enkelt.

Hur ett hotell skulle kunna fungera under besittning och bruk, som du också tar upp, är vidare väldigt enkelt. Hotellet ägs av den som byggt hotellet, och jorden på vilken hotellet står besitts och brukas av hotellets anställda. Allra enklast fungerar detta förstås kooperativt - dvs genom att de anställda också är ägare av såväl jorden som byggnaden. Annars gäller samma sak som tidigare; om ett anställningskontrakt är gynnsamt för såväl arbetsköpare som arbetssäljare kan arbetssäljarna bruka jorden å dina vägnar. Förhoppningsvis, ur mutualistisk/socialistisk synpunkt, blir detta dock undantag hellre än regel; där majoriteten av ekonomin består av arbetare som själva äger sina produktionsmedel och sin produktion - enskilt eller kooperativt - och där arbetsköpande och -säljande till största del kastats på historiens sophög, där det hör hemma, som det hierarkiska och exploativa system det är. Helst ligger även det lockeanska jordägandet alldeles bredvid, på samma sophög.

Anarkokapitalister måste börja rannsaka sig själva och fråga vad som är bäst för individens och kollektivens frihet och självförverkligande, för människans och samhällets bästa - hellre än att snärja in sig i kosmetiskt modifierade rättighetsteorier från 1600-talet som inte fungerade då, och som inte fungerar nu (för ett grundligt vederläggande, se Stirners "Den ende och hans egendom"). Om individens och kollektivens frihet och självförverkligande, samt människans och samhällets bästa, inte stämmer överens med vad era rättighetsteorier lär; då är det dessa teorier som måste modifieras, precis som de modifierats ända sedan de först formulerades. Stämmer inte kartan överens med vägen så är det kartan som beskriver vägen fel, det är inte vägen som misslyckas med att stämma överens med kartan. De rättigheter ni förespråkar leder inte till maximal jämlik frihet för individer och kollektiv, så som jag kan se det (hur mycket jag än försöker se det från er synvinkel), och det känns som att ni måste fundera över vad det egentligen är som ni strävar efter. Är det den individuella frihet och det samhälle byggt på frivillig sammanslutning som förespråkades av t.ex. Warren, Proudhon, Tucker, Kropotkin och Malatesta - eller är det det upprätthållandet av lockeansk jordäganderätt (med eller utan stater, och med eller utan jämlik individuell frihet) som verkar ha förespråkats av Rothbard?

I övrigt ett intressant inlägg från din sida, och jag hoppas att du orkar läsa igenom mitt svar - som blev lite längre än jag tänkt mig; varför det också hamnade här hellre än bland dina kommentarer!
MVH
Emil


Ett nytt anarkistiskt forum

Som rubriken lyder har ett anarkistiskt internetforum lanserats i dagarna, öppet för vem som helst som vill diskutera anarkism! Adressen är http://anarkism.org/

För att klargöra så har jag inget med uppstartandet av forumet att göra, men gör lite "reklam" för det då en plattform för att diskutera anarkism naturligtvis är väldigt välkommen!

The Take

En dokumentär som alla borde se; om du inte redan sett den finns den att se gratis här:
http://video.google.com/videoplay?docid=8149373547373833649

Den handlar om Argentinas ekonomi, och den arbetarkooperativa rörelse som vuxit fram i Argentina när kapitalismen kollapsat. Företag (som fått enorma subventioner och privilegier från staten) har övergett sina fabriker, och därmed tvingat arbetarna in i arbetslöshet. Inga nya jobb skapas då landet är i en djup ekonomisk kris. Fabrikerna finns däremot fortfarande där, liksom arbetarna, och på många håll väljer arbetarna därför att ta fabriker, skolor, sjukhus, et.c. i besittning på egen hand, och styra dem efter kooperativa principer.

Dokumentären belyser på ett lysande sätt hur arbetare kooperativt kan lyckas där kapitalismen misslyckas, och de anarkistiska principerna i praktiken. Filmen är från 2004, men är säkert ny för någon - så se den igen, eller för första gången!

RSS 2.0