mutualism

Sedan mutualismens tidiga år har gradualism förespråkats som metod för att förändra samhället i frihetlig och socialistisk riktning. Vad gradualismen innebär har redan förklarats; men jag skulle vilja utveckla de fördelar som strategin för med sig som en typ av informationsspridare och opinionsbildare.

Gradualism innebär ett motstånd mot rådande ordning utan att utöva våld mot någon; inga tvångsåtgärder används - varken mot stat eller kapitalister. Om något våld eller tvång används måste detta initieras av staten eller kapitalisterna. Om inget sådant våld initieras kan vi utveckla våra egna samarbeten i lugn och ro, vilket naturligtvis är att föredra; men om staten faktiskt initierar våld avslöjar detta inget annat än statens våldsamma natur, vilket även det kan vara relativt "positivt" - missförstå mig rätt - då det trots allt vinner sympati hos människor. Vi har trots allt inget gjort; vi har bara försökt existera på våra egna villkor, utan att störa eller skada någon annan - att detta ska bemötas med våld finns det trots allt många som tar avstånd ifrån, och staten kommer att tvingas till att förklara sina handlingar.

Jämför detta med en våldsam strategi. Vi brukar våld mot staten, och staten försvarar sig. Visst är det alldeles riktigt - som förespråkarna av våldsam aktion påpekar - att staten är den ursprungliga anfallaren, genom dess suveränitet över, och förtryck av, individen. Men detta är ett faktum som många människor varken känner till eller vill hålla med om, och att rättfärdiga våra handlingar enbart för oss själva är inget sätt att växa som en rörelse. Om vårt agerande uppfattas som omoraliskt och felaktigt av folket hjälper det inte det minsta att vi själva tycker att våra handlingar är rättfärdiga; när handlingarna granskas av andra är det fortfarande ett negativt intryck som kommer att skapas. Det misstaget har den anarkistiska rörelsen redan gjort, genom "handlingens propaganda" som blev starkt förknippad med hela den anarkistiska rörelsen under 1800- och 1900-talen. Trots att många stora anarkister, bland annat Kropotkin, pekade på det kontraproduktiva i strategin. Vi behöver inte göra samma misstag igen; och de individer som utför våldshandlingar under anarkismens fana bör ha i beaktande att de skadar hela rörelsen.

Sanningen är trots allt att när en anarkist gör våldsamt motstånd mot staten eller mot kapitalismen ses detta väldigt sällan som ett försvar mot en aggressiv stat - som anarkisten uppfattar det - utan det ses istället som ett angrepp. I den allmänna opinionen stärks bilden av anarkismen som våldsam och destruktiv, och sympatierna för staten och statssamhället stärks - då staten blivit angripen, till synes helt oprovocerat. Detta ger staten mandat att införa ännu hårdare lagstiftning mot oliktänkande i samhället. Detta var väldigt vanligt under 1800- och 1900-talen som resultat av anarkistisk terrorism; efter anarkisterna var det kommunisternas tur att lagstiftas mot och registreras, och vi ser samma strategi användas mot muslimer idag - ett förtryck som, från statens håll, sägs vara ett "försvar" mot muslimsk terrorism, och som aldrig hade varit möjligt utan terrordådet i New York den elfte september. Trots att det är väldigt svårt för en rationell människa att koppla ihop ett potentiellt svenskt burqaförbud med terrorism på amerikansk mark hade det ena inte varit möjligt utan att staten kunnat använda det andra som skrämselpropaganda, och att folket köpt det. Staten använder alltid samma strategi, om än alltid modifierad efter vilken tid vi befinner oss i. På något sätt uppfattas staten som angripen - av anarkister, kommunister, judar, muslimer eller vad det än kan vara - staten får därefter sympati från folket, och detta ger sedan staten mandat att utöka sin makt - med medhåll från en stor del av folket. Även om dessa innerst inne förmodligen förstår att varken anarkister, kommunister, judar eller muslimer är våldsamma och farliga känns "hårdare tag" befogade - då det trots allt "finns rötägg" som måste hållas nere genom kollektiv bestraffning.

Det enda sättet att undvika detta - att inte ge staten en ursäkt för att angripa - är att inte själv angripa. Inte ens i försvar, om det inte handlar om ett direkt försvar emot en våldsam handling som de allra flesta faktiskt uppfattar som våldsam. Att inte ge staten någon som helst ursäkt för dess eventuella våld. Vi måste komma ihåg att det inte spelar någon roll vad vi själva tycker när det gäller att bilda opinion; det är vad opinionen tycker som spelar all roll. Och här kommer gradualismen in; direkt aktion utan våld. Ur "propagandasynpunkt" är det en win-win; om staten inte angriper oss får vi verka relativt fritt, och om staten angriper kan vem som helst se att staten är angriparen, inte vi. Vi försvarar oss enbart så gott vi kan mot ett våld som vi utsätts för; inte som vi "gjort oss förtjänta av".

Gradualismen, som går ut på att "bygga det nya samhället i det gamla samhällets skal", är i sig den bästa "propaganda" vi kan hitta. Verkliga exempel på väl fungerande anarkistiska samarbeten är bättre än vilken teoretisk text som helst, och oändligt mycket bättre än en brandbomb i riksdagshuset - vilket anarkismen enbart kan förlora på. Ett motstånd utan våld, som istället fokuserar på att skapa ömsesidigt gynnsamma samarbeten utanför staten och kapitalismen - producentkooperativ, konsumentkooperativ, mutualistisk bank- och kreditverksamhet, valutasamarbeten (t.ex. LETS), frihetlig facklig organisation och alla andra typer av verksamhet som varken innefattar statlig eller kapitalistisk aktivitet - är den allra bästa typen av motstånd som finns. Både för oss själva (som mår bättre av att leva i ett gynnsamt samarbete av anarkister än av att slåss mot poliser och spendera ett par år i fängelse) och för de utomstående som observerar oss (som blir mer imponerade av anarkister som lyckas organisera ett välfungerande samarbete för inbördes hjälp än av anarkister som lyckas kasta en sten i huvudet på en polis).

För en växande anarkistisk rörelse krävs gradualism - ett motstånd utan våld. Ett våldsamt motstånd, eller det fortsatta propagerandet för detsamma, gräver graven åt anarkismen; som idag trots allt bör vara mer aktuell och fördelaktig för de allra flesta än den någonsin varit förut.

När det kommer till att upphäva kapitalistisk exploatering av arbetarklassen har mutualismen några grundpelare. En av dem är kooperationen; verksamhet som ägs och drivs av dess arbetare, och där alla inkomster således går till dessa. En annan är småföretagandet; i verksamhet där kooperation mellan olika individer inte krävs för produktionen, utan en individ kan sköta arbetet på egen hand, är individuellt småföretagande att föredra.

Men enbart kooperation och egenföretagande skapar inga förutsättningar för att upphäva exploateringen, då banker och kapitalister fortfarande kan, och kommer att, suga ut värde från arbetet genom ränta från investeringar och lån. För att exploateringen av arbetet ska upphöra krävs att arbetarna på egen hand tar över kapitalisternas uppgifter - då investeringar och lån i allra högsta grad krävs för att en verksamhet ska kunna fungera.

Det mutualistiska alternativet är således en kooperativ, medlemsägd, bank (eller kanske snarare kreditunion) där investeringar och lån sker utan ränta. Hur ska då detta kunna gå till? Vem ska låna ut pengar till någon annan om denne inte får en belöning - ränta - för besväret? För att förstå svaret måste vi först förstå att den mutualistiska bankens funktion på inget sätt är densamma som en traditionell i en traditionell bank. Vi vill inte, som vissa kritiker tror, bara "avskaffa räntan" och sedan driva den mutualistiska banken på samma vis som en vanlig bank, med låntagande och utlåning. Detta - har kritikerna väldigt rätt i - skulle aldrig fungera, då utlånarna naturligtvis skulle föredra att få ränta på sina utlånade pengar, och därför aldrig skulle ingå i en räntefri bank.

Svaret är istället detta: den mutualistiska banken sysslar med att ge ut krediter, och dessa tar låntagaren från sig själv. Låter det konstigt? Om vi utgår från hur en traditionell bank fungerar låter det väldigt konstigt; men det är inte riktigt så konstigt som det låter. Att få kredit från den mutualistiska banken ser ut på följande vis.

1. Låntagaren uppger en säkerhet som accepteras av banken. Detta kan vara hans eller hennes hus, bil, olika former av produktionsmedel - eller, praktiskt taget, vad som helst som accepteras av banken.

2. Banken trycker upp pengar, eller banksedlar (eller har något system bestående av digitala krediter på t.ex. ett bankkort som används inom samarbetet) motsvarande en viss del av marknadsvärdet på säkerheten (t.ex. 50%, eller vad bankens medlemmar föredrar - över 50% blir dock ineffektivt, då detta gör att krediterna inte är säkrade på ett optimalt sätt).

3. Pengarna ges till låntagaren, som kan investera, konsumera eller göra vad som helst för sina pengar. Den säkerhet som uppgetts kan sedan brukas av låntagaren precis som han brukat den förut; han måste inte fysiskt ge sitt hus eller sin bil till banken under tiden för lånet.

Som vi ser finns här ingen utlånare. Ingen som måste ha en ränta för att avstå från sina pengar; ingen som måste få betalt varken för sin avhållsamhet eller på grund av tidspreferens. Helt enkelt - ingen ränta krävs! Istället för att ett lån ska innebära att egendom omfördelas från fattig - låntagare - till rik - utlånare - innebär mutualistisk kredit att någon ges tillgång till kreditpengar och sedan betalar tillbaka samma belopp som krediterna består av. Den enda kostnad som tillkommer är banktjänstemännens arbetskostnad, och bankens administrativa utgifter - vilket knappast kan kallas en ränta, då den inte är ett pris på utlåning utan istället enbart är en kostnad för administration och arbete. Denna kostnad ingår dock idag i räntan som betalas, och vi kan därför - för enkelhetens skull - även kalla den en "ränta" i den mutualistiska banken. Resultatet av att använda denna terminologi är att krediterna inte är absolut räntefria, men att räntan kommer att vara så låg som det över huvud taget är möjligt då den enbart betalar för arbete och administration; och kommer inte att på något sätt leda till kapitalackumulation hos redan besuttna individer.

Varför skulle inte detta system urarta, och ägarna kräva större profit och därmed införa/höja räntan? För att ägarna är medlemmarna. Ägarna är låntagarna, vars intresse är att få så billig kredit som möjligt. Resultatet av en höjd ränta vore att medlemmarna skulle få betala ett högre pris för sina krediter, varefter denna summa skulle betalas tillbaka till dem i form av "vinst" när vinstutdelning sker. Tar vi hänsyn till tidspreferens skulle således en ökad ränta innebära att ägarna får en mindre vinst, då de först måste ge upp sina pengar för att sedan få tillbaka dessa vid ett senare tillfälle. Det mest "giriga" ägarna - dvs medlemmarna - kan göra är därför att hålla räntan nere, och hålla krediterna så billiga som möjligt.

Vad åstadkommer den mutualistiska banken? På samma vis som producentkooperationen och egenföretagandet gör kapitalisten överflödig i näringslivets drift, och principen om besittning och bruk gör jordägarens utsugning omöjlig, gör den mutualistiska banken kapitalisten överflödig i verksamhetens finansiering. När krediter ges efter uppgiven säkerhet, och utan utlånare, försvinner behovet av räntan; då denna existerar som incitament till utlåning. Att låna blir så billigt som det över huvud taget är möjligt, samtidigt som allt värde finns säkrat i verklig egendom vilket förhindrar den kreditexpansion och överbelåning som är pappersmyntfotens och den traditionella bankens last. Alla tjänar på detta - förutom kapitalisten, som inte längre behövs över huvud taget.

Men vad händer med de egendomslösa? De som inte har någon egendom att uppge som säkerhet för ett lån? Dessa kan med fördel vända sig till en kooperativ försäkring, som poolar försäkringspremier från låntagare och använder dessa resurser som säkerhet hos banken. Detta blir en extra kostnad, naturligtvis; men fortfarande en mindre sådan än den traditionella bankens ränta, och kostnaden finns bara tills dessa faktiskt skaffat sig egendom som de själva kan använda som säkerhet. Då även denna försäkring är kooperativ, dvs ägs av de egendomslösa låntagarna, betalas den del av premien som inte behövs för att täcka upp förluster sedan tillbaka till dem när krediten betalats tillbaka. Även för de människor som är helt och hållet egendomslösa, som enbart har de pengar deras arbete givit dem, är detta således ett bättre alternativ än den traditionella banken.

Den mutualistiska banken är alltså inget som kräver idealister och människor som är beredda att offra väldstånd för att följa "det stora socialistiska idealet"; tvärtom är det något som gynnar alla deltagare ekonomiskt, och som samtidigt skapar den fria och frivilliga socialismen. Precis som kooperationen och egenproducerandet ger fördelar till deltagarna, i förhållande till de kapitalistiska alternativen, är den mutualistiska banken såväl ett steg mot socialismen - mot slutet på exploateringen av arbetet - som ett steg mot ett ökat välstånd för alla deltagare. De enda förlorarna är kapitalisterna; och detta enbart då resultatet av arbetet går direkt till arbetarna, och kapitalisterna inte längre behövs för att dela på kakan.

Istället för att förbjuda eller försöka subventionera bort räntan och utsugningen genom statssocialistiska planer som hittills alltid misslyckats innebär det mutualistiska alternativet helt enkelt att göra kapitalisten överflödig, räntorna olönsamma och arbetet - hellre än exploateringen av detsamma - som grund till välståndet. Och i detta spelar "det vanliga folkets" egna kooperativa, mutualistiska, bankväsende en väldigt viktig roll.