Vad är lönearbete?
__________________________
LÖNEARBETET
När vi mutualister pratar om att avskaffa lönearbetet uppstår ofta missförstånd från alla håll och kanter. "Ni vill ju inte alls göra det, ni vill ju att arbetarna i kooperativen individuellt ska ersättas för sitt arbete!", säger kommunisterna. "Vaddå, vill ni inte att folk ska kunna ersättas för arbetet?", säger prokapitalisterna. För att reda ut detta missförstånd måste vi först definiera "lönearbete". Vad är det?
Lönearbetet är en social och ekonomisk relation som uppstår när en klass människor äger och en annan klass inte äger i tillräcklig utsträckning och istället måste arbeta åt dem som äger. Detta är dock inte en tillräcklig definition, då lönearbetet är något specifikt kapitalistiskt. En slavägare som tvingar sina slavar att arbeta administrerar slaveri, inte lönearbete. För att lönearbete ska kunna uppstå som en social relation krävs en "fri" arbetarklass och en ägande klass som anställer dessa människor, samt ger dem en lön för deras arbete.
Detta kan tyckas rimligt, men faktum är att arbetet - som i själva verket är den produktiva delen i produktionsprocessen - inte avlönas i samma grad som det skapar värde i produkter. När arbetet, liksom i kapitalismen, är en vara är dess pris inte detsamma som värdet av vad det skapar. Därför kan vi skilja på "arbetspris" och "arbetsproduktivitet". Arbetspriset är det pris som betalas för varan "arbete", där det långsiktiga priset avgörs av (1) kostnaden för reproduktion av arbetet, och (2) knapphet. Detta innebär att det värde som arbetet skapar inte har något med arbetets pris att göra; det avgörs istället av hur mycket arbetaren behöver för att kunna arbeta lika mycket imorgon och hur eftertraktat och sällsynt en viss typ av kompetens är. Finns kompetens i överflöd kan således arbetspriset pressas ner nästan hur långt som helst, tills den gräns där arbetaren bara har råd med mat och husrum (detta var väldigt vanligt i kapitalismens barndom, och än idag i många utvecklingsländer; i industriländerna har dock facklig kamp på många håll gjort en högre standard möjlig). Ju mer sällsynt och eftertraktad en viss typ av kompetens är desto dyrare blir den, däremot. Precis som när det gäller vilken vara som helst.
Detta är alltså lönearbete - naturligtvis väldigt sammanfattat. Hur skiljer sig då den form av ersättning som en del av oss anarkistiska socialister, exempelvis mutualister och kollektivister, förespråkar från lönearbetet? På alla sätt. Vår vision är inte ett samhälle där en klass äger och en annan klass arbetar åt dessa för en lön som avgörs av arbetets reproduktionskostnad och knapphet. Vår vision är tvärtom ett samhälle där arbetarna äger sina egna produktionsmedel och sköter sina egna investeringar med hjälp av kooperativ kredit. Produktionens fulla värde går således direkt till arbetarna, och arbetarna avgör själva hur intäkten ska fördelas mellan arbetarna (efter vilka principer som helst; insats, behov, hur mycket utbildning som krävts för uppgifterna, osv. - eller en blandning av dessa och/eller andra principer) och hur mycket som ska gå till konsumtion och till återinvestering. Ingen exploatering sker då arbetet inte längre är en vara som köps och säljs, utan arbetarna förfogar tvärtom själva över såväl produktionsmedlen som ersättningssystemen. Vad detta handlar om är således inte en lön, som betalas för att person A säljer sitt arbete till person B, utan den oavkortade produktion som arbetarna själva skapar. Hela den sociala klassituation - de ägande och de icke ägande - som lönearbetet baseras på är borta ur ekvationen, liksom arbetet som varuform.
För verkligheten ser i detta fall ut precis som Pierre-Joseph Proudhon beskriver den i "The System of Economic Contradictions":
"The value of labor is a figurative expression, an anticipation of effect from cause. It is a fiction by the same title as the productivity of capital. Labor produces, capital has value: and when, by a sort of ellipsis, we say the value of labor, we make an enjambement which is not at all contrary to the rules of language, but which theorists ought to guard against mistaking for a reality."".
I verkligheten har arbetet inget värde som ligger till grund för prisbildning; detta är en kapitalistisk fiktion, vilken uppstår först när arbetet blivit en vara. Arbetet är produktivt, och bör ge en ersättning motsvarande produktionen hellre än enligt ett värde baserat på reproduktionskostnad. På samma sätt har kapital värde och är inte produktivt. Det kan öka arbetets produktivitet, men bör inte belönas efter denna produktionsökning utan efter det värde som finns i kapitalet (dvs vad produktionsmedlen faktiskt kostar att producera). Detta sker inte inom kapitalistiska strukturer, där ekvationen vänds upp och ner. Detta sker däremot när arbetare själva äger sina produktionsmedel, förfogar över produktionsresultatet och investerar i sina egna verksamheter genom kooperativ kredit. Då motsvarar arbetets intäkter dess produktivitet, samtidigt som produktionsmedlens pris motsvarar deras faktiska värden - inget mer än så kan sugas ut för att en viss klass förfogar över produktionsmedlen medan en annan arbetar för denna klass. Arbetet får enbart ett värde, och därefter ett pris baserat på arbetets reproduktionskostnad, när detta är en vara och när arbetet och produktionsmedlen är åtskilda. Och kapitalet kan bara belönas för dess "produktivitet" när det tillhandahålls av någon annan än arbetarna själva; om arbetarna själva äger produktionsmedlen innebär bättre produktionsmedel enbart mer effektivt arbete, och därmed en större produktion som tillfaller arbetarna själva - dvs arbetet, som är produktivt, får en högre ersättning medan arbetet bakom de nya produktionsmedlen (produktionsmedlen, som trots allt enbart är resultatet av tidigare arbete) ersätts efter detta tidigare arbetes produktivitet - vilket är detsamma som produktionsmedlens värde.
(Känns pratet om värden otydligt så kan ni med fördel läsa detta och detta inlägg som ger en kortfattad förklaring av arbetsvärdeteorin.)
__________________________
INVÄNDNINGARNA
Då kommer förstås de vanligaste invändningarna från textens inledning, som måste besvaras. Vi tar prokapitalisternas först - vaddå, vill ni inte att folk ska kunna ersättas för arbetet? Denna invändning är, i princip, redan besvarad. Vi vill självklart att arbetet ska ersättas - men inte genom lönearbete; inte enligt kapitalistiska principer med arbetet som en vara. Vi vill att arbetet ska ersättas enligt arbetets produktivitet. När det handlar om kollektiva insatser är det förstås omöjligt att beräkna varje arbetares insats och dennes exakta bidrag till värdeskapandet; vid kollektivt arbete bör ersättningen därför också vara kollektiv. Om ett arbetarkooperativ producerar för X tillfaller produkten hela kooperativet, där kooperativets medlemmar sedan delar upp intäkten på det sätt de anser vara bäst för dem själva. Detta besvarar även en vanlig invändning från kommunister - som dock inte togs upp i inledningen - att det exakta bidraget som en enskild arbetare står för är omöjligt att räkna ut i kollektiva processer. Enligt principen kollektiv process - kollektiv ersättning försvinner dock detta problem, och det är arbetarna själva som avgör hur stor varje individs del av produktionsresultatet ska vara, enligt de principer de väljer att basera fördelningen på.
Vi fortsätter med kommunisternas invändningar. Ni vill ju inte alls avskaffa lönearbetet, ni vill ju att arbetarna i kooperativen individuellt ska ersättas för sitt arbete! Även detta anser jag har besvarats ovan; att ersättas för en arbetsinsats baserat på arbetets produktivitet är något helt annat än lönearbete, där ersättningen baseras på arbetets pris som vara. När person A inte längre säljer sitt arbete till person B, utan A och B tillsammans äger de produktionsmedel de använder och fördelar intäkterna mellan varandra, existerar inget lönearbete. Individuell ersättning är inte detsamma som lönearbete - precis som kollektiv ersättning inte är detsamma som lönearbetets motsats. Tvärtom har individuell eller kollektiv ersättning inget med saken att göra. Om all ersättning sker kollektivt, baserat på behov, samtidigt som verksamheten ägs av en "extern" individ som behåller mervärdet i form av kapitalavkastning, är detta fortfarande lönearbete. I allra högsta grad. A säljer här arbete till B, och även om ersättningen är kollektiv ("A" får alltså här representera en grupp arbetare) och behovsanpassad sker ersättningen enligt varuprinciper - behoven blir desamma som arbetets reproduktionskostnad, och mervärdet tillfaller kapitalisten. Lönearbete har således inget att göra med om en ersättning är individuell eller kollektiv, utan om den baseras på varan arbetets värde eller det verkliga arbetets produktivitet. Gäller det första så råder en lönearbetessituation - oavsett om ersättningen är kollektiv eller individuell - gäller det senare så råder inte en lönearbetessituation - oavsett om ersättningen är kollektiv eller individuell.
En annan, mindre seriös, invändning som ibland kommer från kommunistiskt håll är: arbetarna exploaterar ju bara sig själva här, de kan fortfarande inte konsumera alla sina intäkter privat utan måste återinvestera i verksamheten! Trots att denna invändning förstås faller på sin egen orimlighet bör den tas upp, då den förekommer ganska ofta. Så, argumentet är alltså att eftersom att arbetarna inte kan ta ut allt som producerats och använda detta för privat konsumtion så exploaterar de sig själva. För det första är detta felaktigt. Arbetarna kan ta ut allt till privat konsumtion, om de inte vill kunna fortsätta producera på lång sikt. Eftersom de flesta vill ha en inkomst såväl idag som imorgon lär detta däremot inte hända - arbetarna vill det helt enkelt inte. För det andra måste vi inse att återinvestering för framtida produktion är något som gäller alla ekonomiska system - inklusive det kommunistiska - vilket är vad som gör denna invändning så oseriös. Hur skulle detta annars fungera i ett kommunistiskt samhälle? Hellre än att vissa arbetare stundtals jobbar med att reparera och underhålla maskiner - samt bygga nya maskiner, nya produktionslokaler, osv. - så ska alla enbart framställa konsumtionsprodukter, tills hela produktionen faller ihop efter ett par månader/år på grund av bristande underhåll? Nej, det är inte troligt att någon skulle önska ett sådant scenario. Det troligare scenariot är att återinvesteringar i befintlig verksamhet är ett vanligt förekommande inslag i kommunistiska, precis som kollektivistiska och mutualistiska, samarbeten. Allt samhälleligt arbete kan inte användas för att framställa konsumtionsprodukter, produktionsmedel måste byggas och underhållas - dvs återinvesteringar måste ske - i ett kommunistiskt, precis som ett mutualistiskt eller kollektivistiskt, samhälle. Om säkrandet av framtida produktion, genom arbetarnas egen önskan om detta, är "exploatering" så urholkas denna term totalt - och vi kan aldrig skapa ett samhälle som inte är exploativt och som samtidigt kan hålla i mer än en väldigt kort tid. När arbetarna förfogar över hela deras produktion, och själva avgör vad som ska gå till privat konsumtion och vad som ska gå till återinvestering, förekommer ingen exploatering på grund av detta. De avgör helt enkelt själva vad de vill konsumera idag och vad de vill "spara" för att kunna konsumera imorgon - om detta sker genom att underhållsarbetarna ersätts genom att få tillgång till den gemensamma produktpoolen i ett kommunistiskt samhälle, eller ersätts för deras arbetes produktivitet inom ett mutualistiskt/kollektivistiskt kooperativ, är för saken irrelevant. Precis samma sak sker; underhållsarbetet är produktivt och ger därför en rätt till ersättning på grund av det ökade värdet som tillförs till produktionsmedlen inom ett kommunistiskt, precis som inom ett mutualistiskt/kollektivistiskt, samarbete.
Det finns visserligen fall där vi kan säga att kooperativ produktion bara innebär att arbetarna administrerar sin egen exploatering; men detta är i de fall då den kooperativa driften inte följs av ett kooperativt ägande. D.v.s. när verksamheten sköts kooperativt, men produktionsmedlen ägs av kapitalister som fortfarande kräver mervärde från arbetarna i kooperativet. Detta är rätt och riktigt att kalla exploatering, men fortfarande handlar det inte om någon självexploatering - utan om helt vanlig kapitalistisk exploatering baserad på att kapitalister äger produktionsmedlen och arbetare, i praktiken, arbetar för dem utan att äga. Detta är dock produktionsförhållanden som varken mutualister eller kollektivister, eller för den delen kommunister, förespråkar; men det är korrekt att detta kan vara ett problem för kooperativ idag. Och det är också varför vi ständigt poängterar att kooperativ produktion inte är någon socialistisk lösning i sig själv, utan måste följas av många andra typer av kamp och organisation; facklig kamp, kreditsamarbeten, samarbeten för inbördes hjälp, o.s.v.
...och om ni anser att något är oklart, eller om ni har fler invändningar, är det som vanligt bara att skriva några rader i kommentarerna!
LÖNEARBETET
När vi mutualister pratar om att avskaffa lönearbetet uppstår ofta missförstånd från alla håll och kanter. "Ni vill ju inte alls göra det, ni vill ju att arbetarna i kooperativen individuellt ska ersättas för sitt arbete!", säger kommunisterna. "Vaddå, vill ni inte att folk ska kunna ersättas för arbetet?", säger prokapitalisterna. För att reda ut detta missförstånd måste vi först definiera "lönearbete". Vad är det?
Lönearbetet är en social och ekonomisk relation som uppstår när en klass människor äger och en annan klass inte äger i tillräcklig utsträckning och istället måste arbeta åt dem som äger. Detta är dock inte en tillräcklig definition, då lönearbetet är något specifikt kapitalistiskt. En slavägare som tvingar sina slavar att arbeta administrerar slaveri, inte lönearbete. För att lönearbete ska kunna uppstå som en social relation krävs en "fri" arbetarklass och en ägande klass som anställer dessa människor, samt ger dem en lön för deras arbete.
Detta kan tyckas rimligt, men faktum är att arbetet - som i själva verket är den produktiva delen i produktionsprocessen - inte avlönas i samma grad som det skapar värde i produkter. När arbetet, liksom i kapitalismen, är en vara är dess pris inte detsamma som värdet av vad det skapar. Därför kan vi skilja på "arbetspris" och "arbetsproduktivitet". Arbetspriset är det pris som betalas för varan "arbete", där det långsiktiga priset avgörs av (1) kostnaden för reproduktion av arbetet, och (2) knapphet. Detta innebär att det värde som arbetet skapar inte har något med arbetets pris att göra; det avgörs istället av hur mycket arbetaren behöver för att kunna arbeta lika mycket imorgon och hur eftertraktat och sällsynt en viss typ av kompetens är. Finns kompetens i överflöd kan således arbetspriset pressas ner nästan hur långt som helst, tills den gräns där arbetaren bara har råd med mat och husrum (detta var väldigt vanligt i kapitalismens barndom, och än idag i många utvecklingsländer; i industriländerna har dock facklig kamp på många håll gjort en högre standard möjlig). Ju mer sällsynt och eftertraktad en viss typ av kompetens är desto dyrare blir den, däremot. Precis som när det gäller vilken vara som helst.
Detta är alltså lönearbete - naturligtvis väldigt sammanfattat. Hur skiljer sig då den form av ersättning som en del av oss anarkistiska socialister, exempelvis mutualister och kollektivister, förespråkar från lönearbetet? På alla sätt. Vår vision är inte ett samhälle där en klass äger och en annan klass arbetar åt dessa för en lön som avgörs av arbetets reproduktionskostnad och knapphet. Vår vision är tvärtom ett samhälle där arbetarna äger sina egna produktionsmedel och sköter sina egna investeringar med hjälp av kooperativ kredit. Produktionens fulla värde går således direkt till arbetarna, och arbetarna avgör själva hur intäkten ska fördelas mellan arbetarna (efter vilka principer som helst; insats, behov, hur mycket utbildning som krävts för uppgifterna, osv. - eller en blandning av dessa och/eller andra principer) och hur mycket som ska gå till konsumtion och till återinvestering. Ingen exploatering sker då arbetet inte längre är en vara som köps och säljs, utan arbetarna förfogar tvärtom själva över såväl produktionsmedlen som ersättningssystemen. Vad detta handlar om är således inte en lön, som betalas för att person A säljer sitt arbete till person B, utan den oavkortade produktion som arbetarna själva skapar. Hela den sociala klassituation - de ägande och de icke ägande - som lönearbetet baseras på är borta ur ekvationen, liksom arbetet som varuform.
För verkligheten ser i detta fall ut precis som Pierre-Joseph Proudhon beskriver den i "The System of Economic Contradictions":
"The value of labor is a figurative expression, an anticipation of effect from cause. It is a fiction by the same title as the productivity of capital. Labor produces, capital has value: and when, by a sort of ellipsis, we say the value of labor, we make an enjambement which is not at all contrary to the rules of language, but which theorists ought to guard against mistaking for a reality."".
I verkligheten har arbetet inget värde som ligger till grund för prisbildning; detta är en kapitalistisk fiktion, vilken uppstår först när arbetet blivit en vara. Arbetet är produktivt, och bör ge en ersättning motsvarande produktionen hellre än enligt ett värde baserat på reproduktionskostnad. På samma sätt har kapital värde och är inte produktivt. Det kan öka arbetets produktivitet, men bör inte belönas efter denna produktionsökning utan efter det värde som finns i kapitalet (dvs vad produktionsmedlen faktiskt kostar att producera). Detta sker inte inom kapitalistiska strukturer, där ekvationen vänds upp och ner. Detta sker däremot när arbetare själva äger sina produktionsmedel, förfogar över produktionsresultatet och investerar i sina egna verksamheter genom kooperativ kredit. Då motsvarar arbetets intäkter dess produktivitet, samtidigt som produktionsmedlens pris motsvarar deras faktiska värden - inget mer än så kan sugas ut för att en viss klass förfogar över produktionsmedlen medan en annan arbetar för denna klass. Arbetet får enbart ett värde, och därefter ett pris baserat på arbetets reproduktionskostnad, när detta är en vara och när arbetet och produktionsmedlen är åtskilda. Och kapitalet kan bara belönas för dess "produktivitet" när det tillhandahålls av någon annan än arbetarna själva; om arbetarna själva äger produktionsmedlen innebär bättre produktionsmedel enbart mer effektivt arbete, och därmed en större produktion som tillfaller arbetarna själva - dvs arbetet, som är produktivt, får en högre ersättning medan arbetet bakom de nya produktionsmedlen (produktionsmedlen, som trots allt enbart är resultatet av tidigare arbete) ersätts efter detta tidigare arbetes produktivitet - vilket är detsamma som produktionsmedlens värde.
(Känns pratet om värden otydligt så kan ni med fördel läsa detta och detta inlägg som ger en kortfattad förklaring av arbetsvärdeteorin.)
__________________________
INVÄNDNINGARNA
Då kommer förstås de vanligaste invändningarna från textens inledning, som måste besvaras. Vi tar prokapitalisternas först - vaddå, vill ni inte att folk ska kunna ersättas för arbetet? Denna invändning är, i princip, redan besvarad. Vi vill självklart att arbetet ska ersättas - men inte genom lönearbete; inte enligt kapitalistiska principer med arbetet som en vara. Vi vill att arbetet ska ersättas enligt arbetets produktivitet. När det handlar om kollektiva insatser är det förstås omöjligt att beräkna varje arbetares insats och dennes exakta bidrag till värdeskapandet; vid kollektivt arbete bör ersättningen därför också vara kollektiv. Om ett arbetarkooperativ producerar för X tillfaller produkten hela kooperativet, där kooperativets medlemmar sedan delar upp intäkten på det sätt de anser vara bäst för dem själva. Detta besvarar även en vanlig invändning från kommunister - som dock inte togs upp i inledningen - att det exakta bidraget som en enskild arbetare står för är omöjligt att räkna ut i kollektiva processer. Enligt principen kollektiv process - kollektiv ersättning försvinner dock detta problem, och det är arbetarna själva som avgör hur stor varje individs del av produktionsresultatet ska vara, enligt de principer de väljer att basera fördelningen på.
Vi fortsätter med kommunisternas invändningar. Ni vill ju inte alls avskaffa lönearbetet, ni vill ju att arbetarna i kooperativen individuellt ska ersättas för sitt arbete! Även detta anser jag har besvarats ovan; att ersättas för en arbetsinsats baserat på arbetets produktivitet är något helt annat än lönearbete, där ersättningen baseras på arbetets pris som vara. När person A inte längre säljer sitt arbete till person B, utan A och B tillsammans äger de produktionsmedel de använder och fördelar intäkterna mellan varandra, existerar inget lönearbete. Individuell ersättning är inte detsamma som lönearbete - precis som kollektiv ersättning inte är detsamma som lönearbetets motsats. Tvärtom har individuell eller kollektiv ersättning inget med saken att göra. Om all ersättning sker kollektivt, baserat på behov, samtidigt som verksamheten ägs av en "extern" individ som behåller mervärdet i form av kapitalavkastning, är detta fortfarande lönearbete. I allra högsta grad. A säljer här arbete till B, och även om ersättningen är kollektiv ("A" får alltså här representera en grupp arbetare) och behovsanpassad sker ersättningen enligt varuprinciper - behoven blir desamma som arbetets reproduktionskostnad, och mervärdet tillfaller kapitalisten. Lönearbete har således inget att göra med om en ersättning är individuell eller kollektiv, utan om den baseras på varan arbetets värde eller det verkliga arbetets produktivitet. Gäller det första så råder en lönearbetessituation - oavsett om ersättningen är kollektiv eller individuell - gäller det senare så råder inte en lönearbetessituation - oavsett om ersättningen är kollektiv eller individuell.
En annan, mindre seriös, invändning som ibland kommer från kommunistiskt håll är: arbetarna exploaterar ju bara sig själva här, de kan fortfarande inte konsumera alla sina intäkter privat utan måste återinvestera i verksamheten! Trots att denna invändning förstås faller på sin egen orimlighet bör den tas upp, då den förekommer ganska ofta. Så, argumentet är alltså att eftersom att arbetarna inte kan ta ut allt som producerats och använda detta för privat konsumtion så exploaterar de sig själva. För det första är detta felaktigt. Arbetarna kan ta ut allt till privat konsumtion, om de inte vill kunna fortsätta producera på lång sikt. Eftersom de flesta vill ha en inkomst såväl idag som imorgon lär detta däremot inte hända - arbetarna vill det helt enkelt inte. För det andra måste vi inse att återinvestering för framtida produktion är något som gäller alla ekonomiska system - inklusive det kommunistiska - vilket är vad som gör denna invändning så oseriös. Hur skulle detta annars fungera i ett kommunistiskt samhälle? Hellre än att vissa arbetare stundtals jobbar med att reparera och underhålla maskiner - samt bygga nya maskiner, nya produktionslokaler, osv. - så ska alla enbart framställa konsumtionsprodukter, tills hela produktionen faller ihop efter ett par månader/år på grund av bristande underhåll? Nej, det är inte troligt att någon skulle önska ett sådant scenario. Det troligare scenariot är att återinvesteringar i befintlig verksamhet är ett vanligt förekommande inslag i kommunistiska, precis som kollektivistiska och mutualistiska, samarbeten. Allt samhälleligt arbete kan inte användas för att framställa konsumtionsprodukter, produktionsmedel måste byggas och underhållas - dvs återinvesteringar måste ske - i ett kommunistiskt, precis som ett mutualistiskt eller kollektivistiskt, samhälle. Om säkrandet av framtida produktion, genom arbetarnas egen önskan om detta, är "exploatering" så urholkas denna term totalt - och vi kan aldrig skapa ett samhälle som inte är exploativt och som samtidigt kan hålla i mer än en väldigt kort tid. När arbetarna förfogar över hela deras produktion, och själva avgör vad som ska gå till privat konsumtion och vad som ska gå till återinvestering, förekommer ingen exploatering på grund av detta. De avgör helt enkelt själva vad de vill konsumera idag och vad de vill "spara" för att kunna konsumera imorgon - om detta sker genom att underhållsarbetarna ersätts genom att få tillgång till den gemensamma produktpoolen i ett kommunistiskt samhälle, eller ersätts för deras arbetes produktivitet inom ett mutualistiskt/kollektivistiskt kooperativ, är för saken irrelevant. Precis samma sak sker; underhållsarbetet är produktivt och ger därför en rätt till ersättning på grund av det ökade värdet som tillförs till produktionsmedlen inom ett kommunistiskt, precis som inom ett mutualistiskt/kollektivistiskt, samarbete.
Det finns visserligen fall där vi kan säga att kooperativ produktion bara innebär att arbetarna administrerar sin egen exploatering; men detta är i de fall då den kooperativa driften inte följs av ett kooperativt ägande. D.v.s. när verksamheten sköts kooperativt, men produktionsmedlen ägs av kapitalister som fortfarande kräver mervärde från arbetarna i kooperativet. Detta är rätt och riktigt att kalla exploatering, men fortfarande handlar det inte om någon självexploatering - utan om helt vanlig kapitalistisk exploatering baserad på att kapitalister äger produktionsmedlen och arbetare, i praktiken, arbetar för dem utan att äga. Detta är dock produktionsförhållanden som varken mutualister eller kollektivister, eller för den delen kommunister, förespråkar; men det är korrekt att detta kan vara ett problem för kooperativ idag. Och det är också varför vi ständigt poängterar att kooperativ produktion inte är någon socialistisk lösning i sig själv, utan måste följas av många andra typer av kamp och organisation; facklig kamp, kreditsamarbeten, samarbeten för inbördes hjälp, o.s.v.
...och om ni anser att något är oklart, eller om ni har fler invändningar, är det som vanligt bara att skriva några rader i kommentarerna!
Gemensam anarkistisk verksamhet
Idag finns få anarkistiska initiativ och ingen förenad anarkistisk rörelse. Många anarkister menar också att en sådan rörelse antingen är fel väg att gå, eller rent av omöjlig, då olika förgreningar inom anarkismen förespråkar så pass olika saker - både när det gäller mål och metoder för att nå dem. Jag skulle dock vilja mena att detta inte behöver vara något problem, trots givna skillnader mellan exempelvis mutualister och anarkistiska kommunister ideologiskt - eller gradualister, syndikalister och militanta revolutionärer metodologiskt - kan vi förenas i det allra mesta.
Vi är alla överens om att kapitalismen, den sociala relationen mellan arbetare och kapitalist, det klassamhälle och den exploatering som detta ger upphov till, bör ersättas av något bättre. Vi är alla överens om att centraliserad makt är något vi vill göra oss av med. Vi är alla överens om att individen, och de kollektiv hon väljer att ingå i, bör vara suverän och kunna fatta sina egna beslut och ingå i de samarbetsformer hon själv anser vara bäst. Vi är alla överens om att direkt aktion - utan deltagande i de politiska partierna eller statliga maktinstitutionerna - är det bästa sättet att förändra samhället.
Vad vi egentligen inte är överens om är (1) vilket slags samhälle vi själva vill leva i, och (2) exakt hur metoderna för förändring bör vara utformade. Den första meningsskillnaden är egentligen irrelevant, då alla anarkister trots allt är överens om att det är individens eget beslut om hon vill samarbeta efter kommunistiska, kollektivistiska, mutualistiska, individualistiska eller några andra typer av samarbetsprinciper. Vi kan kämpa för samma mål, anarki, utan att förespråka samma typ av organisation när detta väl är en verklighet; precis som hockeyspelarna och fotbollsspelarna kan kämpa tillsammans för högre bidrag till idrottsverksamhet utan att för det vilja syssla med samma sport. För trots att vi har samhällsideal som ser lite olika ut är många av vägarna dit, som jag snart ska försöka klargöra tydligare, tämligen snarlika. Den andra skillnaden, att vi förespråkar olika metoder, är lite knepigare att komma runt. Men även här finns det i många fall större likheter än skillnader, om vi väljer att se dem.
Så, vad kan gemensam anarkistisk verksamhet bestå av? Vad skulle förenade anarkister kunna syssla med? Utan inbördes ordning är några alternativ:
1) Arbetarkooperativ
Vi kan antingen grunda och arbeta i dem, eller bara sprida idéerna i förhoppning om att skapa en bredare förståelse och ett större stöd för dem - beroende på våra faktiska möjligheter. I ett arbetarkooperativ gör vi oss av med åtminstone en del av den kapitalistiska exploateringen här och nu, och skapar en större frihet och medbestämmanderätt till alla deltagande individer. Om denna praktik blir mer utbredd kan dessutom federationer av kooperativ skapas, något som förespråkas av såväl kommunister som mutualister, vilka kan ligga till grund för en vidare kamp; grundtanken hos alla anarkister, när det gäller produktionen, är trots allt produktion där förenade arbetare själva styr och förvaltar verksamheten. Såväl mutualister som Kevin Carson, som kommunister som Iain McKay, kan skriva under på att arbetarkooperativ (tillsammans med annan verksamhet) utgör grunden i det praktiska arbete som leder oss på rätt väg.
2) Konsumentkooperativ
Kooperativ där konsumenterna äger och styr verksamheten. Här kan det röra sig om massvis av olika organisationstyper, men de mest fördelaktiga ur ett anarkistiskt-socialistiskt perspektiv bör dels vara samarbeten för ömsesidig hjälp, men även konsumentkooperativ som i samråd med producent-/arbetarkooperativ riktar produktionen mot faktiska behov och faktisk efterfrågan hos deltagarna. För en mutualist eller kollektivist är fördelarna med detta förstås självklara, men även för en anarkistisk kommunist bör detta vara något väldigt önskvärt; något som kan utgöra grunden till en framtida produktionsmodell där arbetarnas behov, i egenskap av konsumenter, dikterar villkoren för arbetarnas produktion, i egenskap av producenter.
3) Kreditsamarbeten
Något som förespråkas av mutualister, men som även kommunister bör kunna se fördelarna med i dagens samhälle. En slags motmakt till den kapitalistiska ekonomin och exploateringen i kapitalistisk lån- och kreditgivning - som för all del inte behöver vara ett mål (liksom de är för mutualister) men väl ett medel (vilket förmodligen skulle föredras av kommunister och kollektivister) där såväl privatpersoner som kollektiv och kooperativ kan få möjligheter till ökad ekonomisk aktivitet och ett ökat välstånd utan statlig eller kapitalistisk inblandning.
4) Allmänningar
Skapandet av verksamhet där människor fritt producerar och konsumerar; antingen inom en medlemskrets eller för alla som vill ta del av dem. Detta kan vara en grogrund för kommunism och tjänar förstås också väldigt goda syften ur ett mutualistiskt eller anarkokollektivistiskt perspektiv. Kampen för allmänningar är kampen för det fria rummet, såväl bildligt som bokstavligt. Inom ramen för allmänningar kan vi skapa alla möjliga sorters deltagarkooperativ, exempelvis föräldrakooperativ förskoleverksamhet och anhörigkooperativ äldrevård, samt fria kulturalternativ, ideella föreningar av alla sorter, fri programvara, osv. Allt för att göra vardagen mer dräglig - och givetvis, liksom när det gäller producent- och konsumentkooperativ, för att visa hur verksamhet kan skötas utanför (och kanske framför allt efter) kapitalismen.
5) Facklig verksamhet
Liksom kooperativ verksamhet kan facklig sådan såväl leda till bättre villkor för arbetare här och nu och även vara en början på framtidens samhälle. De anarkosyndikalistiska idéerna uttrycker denna strategi allra klarast, och här finns både direkta och mer framtida mål för i princip alla anarkister. Varken en mutualist, kollektivist eller kommunist - eller en gradualist eller militant revolutionär - kan nog förneka att byggandet av alternativa strukturer och motmakt i kombination med att arbetsköpare pressas av syndikalistiska fackförbund, varefter en organiserad arbetarklass genomför en generalstrejk på syndikalistiskt manér och kräver frihet och jämlikhet, låter som en ganska fördelaktig situation. Så länge facken, liksom kooperativen och produktionsfederationerna, fungerar på ett decentraliserat och frihetligt vis finns förmodligen bara fördelar med anarkosyndikalism för den anarkistisk-socialistiska saken.
6) Politiskt arbete
Vad man skulle kunna kalla propaganda, om ordet inte var så förknippat med statlig hjärntvätt. Helt enkelt att informera och sprida de anarkistiska idéerna på ett öppet och förklarande sätt - här kan verksamhet sträcka sig från kollektiva kampanjer, som att hålla föredrag i skolor eller föreningar, till individuell verksamhet för att göra idéerna mer tillgängliga - från så enkla saker som att diskutera i forum eller i bloggosfären, till mer arbetskrävande insatser som att översätta anarkistiska böcker till svenska och sprida dessa. Förutsättningarna för såväl individuellt som kollektivt politiskt arbete, spridning av idéerna, har aldrig varit bättre än idag när internet fungerar som ett alldeles utmärkt forum där pengar och central organisation inte spelar samma roll som förut. Idag, när den anarkistiska rörelsen är så pass liten som den är, är detta kanske dessutom den allra viktigaste uppgiften för oss - om vi är ute efter att bli en rörelse där människor faktiskt vet vad vi står för och kan stödja dessa idéer. Anarkistiska bokmässan lyser i detta avseende som ett klart och tydligt steg på rätt väg, och även forumet anarkism.org kan framhållas som ett positivt exempel.
Säkerligen finns det många andra gemensamma beröringspunkter mellan alla anarkister i praktiska frågor - men detta torde trots allt vara de viktigaste, och här kan vi alla stå på samma sida. Om vi sedan förespråkar andra aktiviteter, som t.ex. en mutualist eller kommunist inte skulle anser vara speciellt önskvärda, går ju dessa alldeles utmärkt att genomföra på egen hand eller i andra organiserade grupper. Jag köper alltså inte påståendena om att massorganisation är värdelös, eller att det finns för stora skillnader mellan olika grupperingar för att ett samarbete ska kunna fungera. När vi ser på vad vi faktiskt praktiskt kan göra verkar det hellre som att vi håller med varandra om det allra mesta - även om vi kanske har olika mål i sikte med denna praktik och eventuellt vill utveckla den åt olika håll. Vilket förstås går alldeles utmärkt såväl i framtiden som i dagsläget om organisationen är decentraliserad; t.ex. finns ju inga problem med att kooperativ A, B och C ingår i en inbördes kommunistisk gemenskap, medan D, E och F istället väljer att arbeta efter mutualistiska principer och G, H och I väljer kollektivism. Ifall folk sedan upptäcker att princip 1 fungerade bättre än princip 2 finns heller inget som hindrar tvåorna från att byta principer. Detta uttrycks kanske klarast av Pjotr Kropotkin, som efterfrågar "ever changing, ever modified associations which carry in themselves the elements of their durability and constantly assume new forms which answer best to the multiple aspirations of all"; eller Errico Malatesta som menar att "probably all possible forms of ownership, use of the means of production and all forms of distribution will be experimented with [...] until practical experience identifies the best form or forms."
Med tanke på hur lika våra mål är, och alla de metoder vi tillsammans skulle kunna använda för att uppnå dem, känns splittringen mellan olika anarkistiska grupperingar tämligen kontraproduktiv. Varför inte försöka oss på mer samförstånd och gemensam praktik och eventuellt även organisation? Det enda vi har att förlora är vår marginaliserade position i politiken, debatten och samhället.
Vi är alla överens om att kapitalismen, den sociala relationen mellan arbetare och kapitalist, det klassamhälle och den exploatering som detta ger upphov till, bör ersättas av något bättre. Vi är alla överens om att centraliserad makt är något vi vill göra oss av med. Vi är alla överens om att individen, och de kollektiv hon väljer att ingå i, bör vara suverän och kunna fatta sina egna beslut och ingå i de samarbetsformer hon själv anser vara bäst. Vi är alla överens om att direkt aktion - utan deltagande i de politiska partierna eller statliga maktinstitutionerna - är det bästa sättet att förändra samhället.
Vad vi egentligen inte är överens om är (1) vilket slags samhälle vi själva vill leva i, och (2) exakt hur metoderna för förändring bör vara utformade. Den första meningsskillnaden är egentligen irrelevant, då alla anarkister trots allt är överens om att det är individens eget beslut om hon vill samarbeta efter kommunistiska, kollektivistiska, mutualistiska, individualistiska eller några andra typer av samarbetsprinciper. Vi kan kämpa för samma mål, anarki, utan att förespråka samma typ av organisation när detta väl är en verklighet; precis som hockeyspelarna och fotbollsspelarna kan kämpa tillsammans för högre bidrag till idrottsverksamhet utan att för det vilja syssla med samma sport. För trots att vi har samhällsideal som ser lite olika ut är många av vägarna dit, som jag snart ska försöka klargöra tydligare, tämligen snarlika. Den andra skillnaden, att vi förespråkar olika metoder, är lite knepigare att komma runt. Men även här finns det i många fall större likheter än skillnader, om vi väljer att se dem.
Så, vad kan gemensam anarkistisk verksamhet bestå av? Vad skulle förenade anarkister kunna syssla med? Utan inbördes ordning är några alternativ:
1) Arbetarkooperativ
Vi kan antingen grunda och arbeta i dem, eller bara sprida idéerna i förhoppning om att skapa en bredare förståelse och ett större stöd för dem - beroende på våra faktiska möjligheter. I ett arbetarkooperativ gör vi oss av med åtminstone en del av den kapitalistiska exploateringen här och nu, och skapar en större frihet och medbestämmanderätt till alla deltagande individer. Om denna praktik blir mer utbredd kan dessutom federationer av kooperativ skapas, något som förespråkas av såväl kommunister som mutualister, vilka kan ligga till grund för en vidare kamp; grundtanken hos alla anarkister, när det gäller produktionen, är trots allt produktion där förenade arbetare själva styr och förvaltar verksamheten. Såväl mutualister som Kevin Carson, som kommunister som Iain McKay, kan skriva under på att arbetarkooperativ (tillsammans med annan verksamhet) utgör grunden i det praktiska arbete som leder oss på rätt väg.
2) Konsumentkooperativ
Kooperativ där konsumenterna äger och styr verksamheten. Här kan det röra sig om massvis av olika organisationstyper, men de mest fördelaktiga ur ett anarkistiskt-socialistiskt perspektiv bör dels vara samarbeten för ömsesidig hjälp, men även konsumentkooperativ som i samråd med producent-/arbetarkooperativ riktar produktionen mot faktiska behov och faktisk efterfrågan hos deltagarna. För en mutualist eller kollektivist är fördelarna med detta förstås självklara, men även för en anarkistisk kommunist bör detta vara något väldigt önskvärt; något som kan utgöra grunden till en framtida produktionsmodell där arbetarnas behov, i egenskap av konsumenter, dikterar villkoren för arbetarnas produktion, i egenskap av producenter.
3) Kreditsamarbeten
Något som förespråkas av mutualister, men som även kommunister bör kunna se fördelarna med i dagens samhälle. En slags motmakt till den kapitalistiska ekonomin och exploateringen i kapitalistisk lån- och kreditgivning - som för all del inte behöver vara ett mål (liksom de är för mutualister) men väl ett medel (vilket förmodligen skulle föredras av kommunister och kollektivister) där såväl privatpersoner som kollektiv och kooperativ kan få möjligheter till ökad ekonomisk aktivitet och ett ökat välstånd utan statlig eller kapitalistisk inblandning.
4) Allmänningar
Skapandet av verksamhet där människor fritt producerar och konsumerar; antingen inom en medlemskrets eller för alla som vill ta del av dem. Detta kan vara en grogrund för kommunism och tjänar förstås också väldigt goda syften ur ett mutualistiskt eller anarkokollektivistiskt perspektiv. Kampen för allmänningar är kampen för det fria rummet, såväl bildligt som bokstavligt. Inom ramen för allmänningar kan vi skapa alla möjliga sorters deltagarkooperativ, exempelvis föräldrakooperativ förskoleverksamhet och anhörigkooperativ äldrevård, samt fria kulturalternativ, ideella föreningar av alla sorter, fri programvara, osv. Allt för att göra vardagen mer dräglig - och givetvis, liksom när det gäller producent- och konsumentkooperativ, för att visa hur verksamhet kan skötas utanför (och kanske framför allt efter) kapitalismen.
5) Facklig verksamhet
Liksom kooperativ verksamhet kan facklig sådan såväl leda till bättre villkor för arbetare här och nu och även vara en början på framtidens samhälle. De anarkosyndikalistiska idéerna uttrycker denna strategi allra klarast, och här finns både direkta och mer framtida mål för i princip alla anarkister. Varken en mutualist, kollektivist eller kommunist - eller en gradualist eller militant revolutionär - kan nog förneka att byggandet av alternativa strukturer och motmakt i kombination med att arbetsköpare pressas av syndikalistiska fackförbund, varefter en organiserad arbetarklass genomför en generalstrejk på syndikalistiskt manér och kräver frihet och jämlikhet, låter som en ganska fördelaktig situation. Så länge facken, liksom kooperativen och produktionsfederationerna, fungerar på ett decentraliserat och frihetligt vis finns förmodligen bara fördelar med anarkosyndikalism för den anarkistisk-socialistiska saken.
6) Politiskt arbete
Vad man skulle kunna kalla propaganda, om ordet inte var så förknippat med statlig hjärntvätt. Helt enkelt att informera och sprida de anarkistiska idéerna på ett öppet och förklarande sätt - här kan verksamhet sträcka sig från kollektiva kampanjer, som att hålla föredrag i skolor eller föreningar, till individuell verksamhet för att göra idéerna mer tillgängliga - från så enkla saker som att diskutera i forum eller i bloggosfären, till mer arbetskrävande insatser som att översätta anarkistiska böcker till svenska och sprida dessa. Förutsättningarna för såväl individuellt som kollektivt politiskt arbete, spridning av idéerna, har aldrig varit bättre än idag när internet fungerar som ett alldeles utmärkt forum där pengar och central organisation inte spelar samma roll som förut. Idag, när den anarkistiska rörelsen är så pass liten som den är, är detta kanske dessutom den allra viktigaste uppgiften för oss - om vi är ute efter att bli en rörelse där människor faktiskt vet vad vi står för och kan stödja dessa idéer. Anarkistiska bokmässan lyser i detta avseende som ett klart och tydligt steg på rätt väg, och även forumet anarkism.org kan framhållas som ett positivt exempel.
Säkerligen finns det många andra gemensamma beröringspunkter mellan alla anarkister i praktiska frågor - men detta torde trots allt vara de viktigaste, och här kan vi alla stå på samma sida. Om vi sedan förespråkar andra aktiviteter, som t.ex. en mutualist eller kommunist inte skulle anser vara speciellt önskvärda, går ju dessa alldeles utmärkt att genomföra på egen hand eller i andra organiserade grupper. Jag köper alltså inte påståendena om att massorganisation är värdelös, eller att det finns för stora skillnader mellan olika grupperingar för att ett samarbete ska kunna fungera. När vi ser på vad vi faktiskt praktiskt kan göra verkar det hellre som att vi håller med varandra om det allra mesta - även om vi kanske har olika mål i sikte med denna praktik och eventuellt vill utveckla den åt olika håll. Vilket förstås går alldeles utmärkt såväl i framtiden som i dagsläget om organisationen är decentraliserad; t.ex. finns ju inga problem med att kooperativ A, B och C ingår i en inbördes kommunistisk gemenskap, medan D, E och F istället väljer att arbeta efter mutualistiska principer och G, H och I väljer kollektivism. Ifall folk sedan upptäcker att princip 1 fungerade bättre än princip 2 finns heller inget som hindrar tvåorna från att byta principer. Detta uttrycks kanske klarast av Pjotr Kropotkin, som efterfrågar "ever changing, ever modified associations which carry in themselves the elements of their durability and constantly assume new forms which answer best to the multiple aspirations of all"; eller Errico Malatesta som menar att "probably all possible forms of ownership, use of the means of production and all forms of distribution will be experimented with [...] until practical experience identifies the best form or forms."
Med tanke på hur lika våra mål är, och alla de metoder vi tillsammans skulle kunna använda för att uppnå dem, känns splittringen mellan olika anarkistiska grupperingar tämligen kontraproduktiv. Varför inte försöka oss på mer samförstånd och gemensam praktik och eventuellt även organisation? Det enda vi har att förlora är vår marginaliserade position i politiken, debatten och samhället.
