"Anarkokapitalism" och anarkism
KLARGÖRANDE (2011-05-26):
Jag använder i detta inlägg en minimalistisk definition av "anarki", som enbart innebär att samarbeten ingås genom fria kontrakt, och att medlemmar i samarbetet inte tvingar andra människor att delta i deras projekt (dvs en definition liknande den som Benjamin Tucker använder i "Armies that Overlap"). Enligt den bredare definition som ofta används - där ett samarbete, för att vara anarkistiskt, faktiskt ska baseras på ideal som icke-hierarki, icke-stat och jämlik frihet - är anarkokapitalismen inte anarkistisk. Som "legitim form av anarkism" menas således, i denna kontext, ett samarbete byggt på frivilligt deltagande - varken mer eller mindre än så. Anarkokapitalisternas syn på jordegendom innebär att de - inom samarbetet (men inte utanför det) - förespråkar stater, och synen på lönearbete och ränta innebär att de även förespråkar hierarkier (som naturliga följder av detta); medan dessa punkter tillsammans gör att de knappast kan sägas förespråka en jämlik frihet, annat än i någon slags "uppstartsfas" om de förespråkar en nollställning i egendomsförhållandena (vilket de, dock, normalt inte gör). Anarkokapitalisterna skulle således kunna samexistera med socialistiskt anarkistiska samhällen och samarbeten, men deras samarbeten skulle inte i sig själva vara anarkistiska då såväl stater som hierarkier skulle existera inom dem. Samma sak gäller andra ideologier som inte är anarkistiska, men som byggs på en anarkistisk grund; om t.ex. ett fascistiskt samarbete baserades på fritt deltagande och icke-tvång - vem som helst kan när som helst lämna samarbetet utan repressalier - vore även detta kompatibelt med anarkism, och därmed anarkistiskt enligt en minimalistisk definition; men samarbetet i sig självt skulle inte utgöra ett exempel på anarkistisk organisation.
I övrigt står jag idag inte nödvändigtvis bakom allt som skrivits i detta inlägg, då jag anser att skillnaden mellan klassisk anarkism och anarkokapitalism är bra mycket större än vad som framgår här (se senare inlägg så som detta eller detta). Dock är jag fortfarande av åsikten att alla människor som vill att deras samhällsideal ska baseras på frivilligt deltagande - och frivilligt utträde - har gemensamma intressen så som samhället ser ut idag; även om vi förespråkar olika vägar att ta oss dit, och olika samhällen när vi nått dit. Dessa samhällstyper skulle också samexistera med varandra så länge det finns människor som förespråkar och förverkligar dem, då ingen anarkist vill tvinga andra människor in i en ordning de inte själva valt. Vill några ha en kapitalistisk, marxistisk, socialdemokratisk eller till och med fascistisk regim/stat - som däremot baseras på frivilligt deltagande - sätter sig ingen anarkist emot detta; så länge regimen inte faktiskt börjar förtrycka och använda tvång mot befolkningen (dvs avviker från det frivilliga deltagandet). Men det känns ändå nödvändigt att dra en gräns mellan faktiskt anarkistiska ideologier så som mutualismen, individualanarkismen, kollektivismen och den anarkistiska kommunismen å ena sidan - och samarbetsformer kompatibla med anarkismen (dvs anarkistiska enligt en minimalistisk definition av ordet) så som anarkokapitalism och de hypotetiska "anarkosocialdemokratiska välfärdsstaterna" och "anarkistisk fascism", som baseras på frivilligt deltagande men i övrigt inte karaktäriseras av anarkistiska värderingar.
Jag står däremot fortfarande fast vid att anarkokapitalismen trots allt är ett välkommet inslag i den politiska debatten; då den kan få en grupp människor som annars aldrig skulle haft något intresse för anarkism att bli intresserade av den anarkistiska traditionen. Och anarkokapitalismen är trots allt bra mycket bättre än den nyliberala tradition dessa ofta kommer ifrån - när de väl tagit steget till anarkokapitalism kanske de senare börjar intressera sig för den klassiska anarkismen, och se alla dess fördelar ;)
Jag låter dock inlägget stå kvar som det är, plus detta förtydligande, på grund av att jag trots allt skrivit det en gång i tiden. Men jag förtydligar här min nuvarande position i frågan - som i grund och botten, rent praktiskt, innebär samma sak (alla människor har den självklara rätten att frivilligt etablera de samhällsformer de anser vara bäst lämpade för dem själva), men som har en ganska annorlunda innebörd politiskt-teoretiskt - i och med att jag trots allt lyckats ackumulera lite ny kunskap och nya perspektiv under dessa år!
_________________________________________
Nedan följer det ursprungliga inlägget:
Många är de anarkister jag diskuterat med som anser att anarkokapitalism inte är en legitim form av anarkism, utan något som bara kallas anarkism av någon outgrundlig anledning. Hur är det egentligen med det här; är anarkokapitalism anarkism, eller bara någon extrem form av apologistisk nyliberalism?
Vad är "anarkokapitalism"?
Till en början måste vi givetvis försöka redogöra vad anarkokapitalism är. Anarkokapitalism började användas av Murray Newton Rothbard, när han blandade politiska tankar från socialistiska individualanarkister som Benjamin Tucker (som även är en stor inspiration för den här bloggen) med ekonomiska tankar från den så kallade österrikiska nationalekonomiska skolan. Rothbard hävdade att individualanarkismen var vad han byggde sin anarkokapitalism på; men att han inte helt kunde säga sig stå för samma saker som de gjorde, på grund av att de ekonomiskt erkände sig till arbetsvärdeteorin, medan Rothbard genom sin bakgrund i den österrikiska nationalekonomin ansåg denna som felaktig och istället erkände sig till marginalnytteteorin. Därför ville han inte kalla sig individualanarkist rakt av, då detta redan använts av andra, och valde istället att kalla sin "nya" ideologi anarkokapitalism. Förespråkare av österrikisk nationalekonomi brukar nämligen med "kapitalism" mena en fri marknad utan hinder - dvs. ungefär samma sak som anarkister som Tucker menade med "socialism" (men, förstås, med några väldigt viktiga skillnader). Individualanarkisterna menade däremot att kapitalism är det nuvarande systemet, och kritiserade kapitalismen för att den inskränker allt för mycket på individens fri- och möjligheter.
Här kan det se ut som om vi har en splittring; men så är faktiskt inte fallet. Anarkokapitalister gör nämligen skillnad på faktiskt existerande kapitalism, som de kallar statsmonopolkapitalism eller till och med korporatism, och på sin egen "kapitalism" - med vilket de menar ungefär samma sak som individualanarkisterna gjorde med socialism. Ett vanligt missförstånd är att anarkokapitalister försvarar rådande kapitalistiska ägandestrukturer, och hur kan de vara anarkister då de försvarar denna hierarki som uppkommit genom våld och tvång snarare än frivilliga val? Svaret är att de helt enkelt inte gör det. Anarkokapitalister menar att egendom som kommit i de händer de kommit i genom andra medel än frivilliga överenskommelser inte kan betraktas som legitima, utan snarare som stöldgods; och dagens ägandeförhållanden är därför inte försvarbara. I tidsskriften "The Libertarian Forum" förklarar Rothbard i vol. 1 nr. 6 från 15 juni 1969 att företag som finansierats genom skatter antingen bör tas över av arbetarna som jobbar på företagen, eller delas ut till skattebetalarna som betalat för företagen. Att staten privatiserar genom att sälja ut skattefinansierade företag till kapitalister är inget annat än stöld; försäljning av något man inte äger. Han skriver att om man ska respektera "äganderätten" till egendom som kommit till genom oegentligheter (vilket ju på en statsmonopolkapitalistisk marknad är i stort sett all egendom) är det detsamma som att respektera tjuvens äganderätt till det han stulit.
Så man försvarar från anarkokapitalistisk håll alltså inte rådande ekonomisk och politisk ordning; utan förespråkar liksom socialistiska individualanarkister äganderätt till vad man med sitt arbete skapat. Man anser liksom socialistiska anarkister att dagens samhälle inte är fritt, och att man därför inte kan säga att ett orättvist förhållande mellan olika parter är "rätt" eftersom att de handlat efter sina egna "fria val"; då det råder en så pass ofri marknad att även "fria" val är ofria på grund av alla de valmöjligheter som redan valts bort åt en. Per Bylund förklarar det bra i sin artikel Free Market Thinking: Not Applicable. Vad vi har här är alltså en ideologi som fortsätter den individualanarkistiska traditionen, men drar den åt ett marginalistiskt ekonomiskt håll. Hur skulle det inte vara en anarkistisk ideologi? Även om man inte själv är österrikiskt ekonomiskt lagd, eller tror på marginalnytteteori, är det ju svårt att se hur detta skulle göra att anarkokapitalister inte skulle vara legitima anarkister.
Anarkokapitalismens två stora problem
Varför accepteras då inte anarkokapitalismen bland andra anarkistiska ideologier? För det första beror det nog på ren lathet hos många anarkister; de vet helt enkelt inte vad anarkokapitalism är. De hör ordet "kapitalism", tänker instinktivt på den kapitalism som kritiseras av Proudhon och Tucker - och försvaras av nyliberaler och högerförespråkare - och väljer att förkasta ideologin utan att ge den någon närmare granskning. Anarkokapitalismens problem är alltså att den använder termer tvärt emot hur "vanliga anarkister" använder dem. Per Bylund, som nämndes ovan, skriver om detta i det här blogginlägget.
Anarkokapitalismens andra problem är att folk missbrukar benämningen, och kallar gärna sig själva anarkokapitalister utan att egentligen vara det. De försvarar dagens statskapitalism som ren frihandel när något händer som de vill försvara, men fördömer staten för sin interventionism när något händer som de inte vill försvara. Detta kan leda till rent bisarra situationer, där någon som påstår sig vara anarkist kan försvara att ett storföretag avrättar anställda som vill gå med i facket, eller att en "kapitalistisk/demokratisk" nation går ut i krig, bara för att det är "rätt sida" som gör det; på samma sätt som kommunister för några årtionden sedan kunde försvara de kommunistpartistyrda staternas brott, bara för att de stod på rätt sida. Ofta menar dessa att ekonomin går bra för att marknaden är fri; och går ekonomin dåligt är det på grund av någon av de miljontals begränsningar som finns i ekonomin. Frågan är ju då hur ekonomin kan vara fri och begränsad på samma gång, och det här är en jobbig balansgång för dessa kapitalistapologister och låtsasanarkister - vilka Kevin A. Carson kallar "vulgära libertarianer". Ändå kryllar det av dessa "anarkokapitalister" som bara tycker att man ska ta bort staten; men låta all orättvisa och alla hierarkiska strukturer som skapats av staten utanför själva statsapparaten bestå - till skillnad från vad Rothbards anarkokapitalism egentligen menar. En sådan "anarkokapitalism" som de vulgära libertarianerna förespråkar är ju väldigt lätt att kalla icke-anarkistisk - för det är den.
Är anarkokapitalism anarkism?
Själv tycker jag att "anarkokapitalism" är en lite missvisande benämning på ideologin, då man inte förespråkar "kapitalism" som vad kapitalism brukar betyda i anarkistiska termer. Det bidrar till mycket förvirring, både hos anarkister som inte vill ha något med anarkokapitalister att göra, och hos kapitalistapologister som använder termen för att rättfärdiga dagens utomstatliga hierarkier (som däremot är resultat av statsintervention). Däremot är ju de intellektuellt ärliga individer som kallar sig anarkokapitalister, dvs de som är konsekventa med sin anarkism och förespråkar "kapitalism" på samma sätt som Rothbard, givetvis anarkistiska på samma sätt som vilken anarkist som helst. Kollektivistisk eller kommunistisk anarkism som inte tror på tvångskollektivisering av människor, utan på frivilliga kollektiv, borde inte ha någonting alls otalt med anarkokapitalister. Här borde under anarkismen kommunisterna frivilligt kunna organisera sig i kommunistiska kollektiv, medan anarkokapitalisterna sköter sin produktion på det sätt de vill. Kollektivistisk anarkism som däremot tror på tvångskollektivisering av människor är inte kompatibel med anarkokapitalism. Detta däremot inte för att anarkokapitalismen skulle vara icke-anarkistisk - utan snarare för att den tvångskollektivistiska anarkismen inte är vidare anarkistisk, utan erkänner någon slags stat som ska tvinga människor att producera på ett visst sätt för att få producera överhuvud taget.
Anarkokapitalismen är alltså absolut en legitim form av anarkism. Det som står ivägen för att den ska kunna accepteras av andra anarkister är att högerliberaler ofta påstår sig vara anarkokapitalister (anarkokapitalismen ses ju oftast av dess förespråkare som en vänsterrörelse), och anarkisternas lathet eller ointresse att förstå vad anarkokapitalismen egentligen är. Jag tycker däremot, som Bylund skriver i blogginlägget länkat till ovan, att anarkokapitalismen är ett välkommet inslag som kan vara bra för att locka folk från höger till den anarkistiska rörelsen, då den använder mer klassisk högerterminologi; medan dessa kan bli lite "rädda" för den klassiska anarkistiska, socialistiska, terminologin. Trots att vi står för samma saker. För poängen är väl trots allt att så många människor som möjligt ska bli intresserade av rörelsen, och vilja ha ett anarkistiskt samhälle; snarare än att alla ska vara precis likadana som varandra (vilket människor aldrig kommer att vara så länge de har någon slags frihet)?
Tack för ett intressant och klargörande blogginlägg! :)
Kan inte göra annat än tacka för ett fantastiskt inlägg.
Kom själv till anarkokapitalismen från att ha varit socialliberal (och därefter en kort släng av nyliberalism, förstås). Försökte jämt och ständigt bygga broar, då jag menade på att anarkokapitalismen i sig egentligen inte var inkompatibel med annan anarkism.
Tyvärr gjorde jag misstaget att bygga mina idéer på någon form av "objektiva post-objektivistiska rättigheter" som jag verkligen trodde på. Insåg efter ett bra tag att jag haft fel och trott på nonsens hela tiden, och nuförtiden ligger jag väl ganska hyfsat nära mutualism i mina tankegångar.
Jag har gått ifrån tanken att man absolut kan äga land, och anser istället att någon form av det du beskriver i din blogg är det absolut bästa. Håller även en tanke kring homesteading lik den som Per Bylund håller, när det gäller att kunna äga rätten till ett föremåls olika funktioner, och inte föremålet i sig själv.
När det gäller arbete ser jag inget problem i om någon väljer att arbeta för en lön som båda parter kommit överens om (och här är det viktigt att förtydliga att de löner som vi ser idag verkligen är för låga mot vad de skulle vara på en verkligt fri marknad). Jag förkastar alltså teorier om att -allt- arbete för en lön (alltså att man får mindre pengar än man kanske egentligen tillför företaget) skulle vara negativt eller fel.
Således ser jag inte dagens problem ligga i att Elektriker-Erland har anställt en sekreterare och inte ger henne "vad hon producerar" (av diverse anledningar), utan istället ligger problemen i att storföretagen kommer in och med statens hjälp snedvrider hela marknaden.
Det är viktigt att inse, tror jag, att många som kommer till anarkokapitalism gör så "från högersidan" och är därför rädda för mutualism just på grund av den socialistiska retoriken. Bortser man från denna, och tittar på idéerna, ser man klart och tydligt att ett samarbete för att för en gång skull få bort staten inte behöver vara helt omöjlig.
Nu ska jag såklart inte skriva mitt eget blogginlägg här, men jag tycker att dessa diskussioner är otroligt intressanta och hoppas att du postar mycket fler inlägg, mycket oftare! :)
Tack igen!
BinaryT:
Kul att du uppskattar inlägget ;) Har inte tid att skriva så mycket nu tyvärr då jag jobbar rätt mycket nu, men nåt mer inlägg ska väl komma snart hoppas jag haha =)
Du skriver: "Jag förkastar alltså teorier om att -allt- arbete för en lön [...] skulle vara negativt eller fel"; och det är ju också den hållning mutualister och socialistiska individualanarkister har i ämnet. Benjamin Tucker skrev en artikel som hette "Labor and its Pay" där han försvarar lönesystemet mot kommunister och andra som anser att lönesystemet I SIG är förtryckande och negativt. Tucker menar istället att det är den ofrihet folket har som resulterar i att en minoritet gör det möjligt för sig själva att UTNYTTJA lönearbetet till sin fördel, på arbetarnas bekostnad. Han skriver bland annat (som jag citerade i ett annat inlägg här i bloggen) att:
"Om de som är emot löner - alltså köpande och säljande av arbete - var kapabla att analysera sina tankar och känslor, skulle de upptäcka att vad som verkligen gör dem arga inte är det faktum att arbete köps och säljs, utan det faktum att en klass är beroende av att sälja sitt arbete för ett drägligt liv, medan en annan klass är befriad från arbetets nödvändighet genom att vara lagligt priviligerad att sälja något som inte är arbete, och som om privilegiet inte fanns skulle kunna avnjutas av alla människor. Ett sådant tillstånd är jag lika mycket opponerad till som vem som helst. Men direkt man tar bort privilegiet kommer klassen som nu har det även de bli tvingade att sälja sitt arbete, och då, när det inte finns något förutom arbete för vilket man kan köpa arbete, kommer skillnaden mellan löngivare och löntagare att suddas ut; och varje person kommer att vara en arbetare som handlar med andra arbetare. Att snarare än att ta bort lönesystemet, istället göra varje individ beroende av löner, och säkra för varje individ hans fulla lön, är den anarkistiska socialismens mål."
Mutualismen står vidare för fria kontrakt; och friheten att ingå ett kontrakt att arbeta för en viss lön för någon annan är ju givetvis ingenting som på något sätt ska inskränkas. Även om mutualismen principiellt skulle vara emot lönearbete, vilket den ju visserligen inte är, skulle lönearbete ÄNDÅ fritt kunna förekomma genom kontraktsfriheten. Lönearbetet är med andra ord fullt tillåtet, och förespråkat, av mutualister; och de menar att löner helt enkelt är ersättning för arbete - det är privilegier till kapitalister och jordägare som gör löner till ett verktyg för utsugning; inte lönerna i sig. Kontraktsfriheten skriver jag mer om i inlägget med samma namn; om friheten att ingå och gå ur kontrakt som man vill.
Du skriver: "många som kommer till anarkokapitalism gör så "från högersidan" och är därför rädda för mutualism..."
Och jag kan inte annat än hålla med. Precis som mutualismen är skrämmande för högermänniskor, är anarkokapitalismen skrämmande för socialistiska anarkister, även individualistiska sådana. Vad man måste inse är, liksom jag skriver i inlägget "Vänster eller höger?" är att frihetliga idéer alltid kommit från vänster; även anarkokapitalisterna av rothbardiansk tradition ser sig ju som en vänsterrörelse och kallar sig "vänsterlibertarianer". Rothbard skrev en väldigt bra artikel i ämnet som heter "Left and Right: The Prospects for Liberty", där han reder ut vänster- och högerbegreppen och den oheliga alliansk som bildades mellan konservativa och liberala pga de bådas kommunisthat, och hur detta är vad den "liberala" rörelsen än idag är; dvs den liberalism som är smygkonservativ och verkligt höger - till skillnad från den vänster han anser är den verkliga liberalismen, och då i extremvänsterversion anarkism, vilket är anarkokapitalismen han själv företräder. Men det är absolut positivt att det finns anarkister som använder sig av "högertermer", vilket lockar till sig verkligt frihetliga själar även från högern (för de finns ju även där!)
Jag personligen tenderar att se arbete mer som en vara, och ser ingen större skillnad på att byta en ko mot två grisar, eller att byta 8 timmars arbete mot tjugo stockrosor. Det är däremot fullt möjligt att de naturliga priserna för saker och ting ligger mycket närmre varandra egentligen, och helt ärligt talat har jag inte läst så väldigt mycket om arbetsvärdesteorin. Jag får ta tag i mig själv och sätta tänderna i Carsons "Studies in Mutualist Political Economy" snart.
Anser du förövrigt att man kan kalla sig mutualist även om man inte ser att arbetsvärdesteorin skulle tillföra någonting eller i sig säga något om utnyttjande? Alltså, tycker du kan man kalla sig mutualist även om man bara är så "filosofiskt" (äganderätt, organisering) och inte "ekonomiskt" (arbetsvärdesteorin)?
En annan intressant sak är ju att mycket högerfolk kommer till högersidan på grund av det där filosofiska intresset (vad är rätt och fel, hur logisk är min teori, blabla), medan jag känner att vänstern oftast har mer att göra med att se problemen och sedan försöka lösa dem på bästa sätt.
Självklart ligger där en grundfilosofi (individualism mot kollektivism), men jag känner att strävan efter det där "bevisade systemet" är så otroligt korkat och gör inget mer än skrämmer iväg folk från frihetliga tankar. Speciellt när de tror sig ha hittat den absoluta sanningen, och istället för att diskutera och utforska nya idéer och tankar så stänger de butiken och hånskrattar åt alla som "inte kan se den självklara logiken" i resonemang.
Mutualismen är inte en ideologisk homogen rörelse, det råder en ganska så stor spännvidd.
De flesta anser att ränta är liktydigt med ocker, å andra sidan har det funnits mutualister, och det finns säkert sådana fortfarande, de som säger att ett avtal innehållande ränta mellan två suveräna individer egentligen inte är ett problem eftersom en verkligt fri marknad med individuell suveränitet kommer räntan att pressas till ett minimum. Lysander Spooner tillhörde den skaran, därmed stod han i kontrast till vad t.e.x. Benjamin Tucker ansåg om räntan.
Inte ens motståndet mot immateriell äganderätt är homogent, även här avvek Spooner och Josiah Warren mot den "gängse" uppfattningen.
Ovanstående fenomen blir först ett problem när några åsidosätter det fria utbytet av varor och tjänster, allt för att skapa privilegier.
Man kan säga att mutualismen är mer rörlig än många andra ideologier(mutualister ser sitt "system" inte som någon överordnad ideologi), verkligheten är komplex, och lösningarna blir sällan så exakta som någon skäggig gubbe hade tänkt sig.
Vad som förenar Spooner, Tucker, Proudhon och Landauer m.fl. är varje individs rätt till självförvaltning, däri ligger springande punkt, att alla och envar har suveränitet. Det gäller alla frihetliga socialister, ty tvång skapar endast ett nytt klasssamhälle.
Arbetsvärdeteorin är däremot en bas som mutualismen vilar på. För man in margianlnytteteorin så har man högerlibertarianism av någon variant.
Men Drullknull, jag ser inte varför de två skulle stå i motsats till varandra.
Rätta mig om jag har fel, men exempelvis Tucker sa ju att problemen berodde på pengamonopolet, landmonopolet, tullar, och patent. Drömsamhället borde väl således vara ett samhälle utan dessa fyra saker. Jag ser inte varför detta kräver en arbetsvärdesteori, eller hur mutualismen ".
Således blir frågan igen om man kan kalla sig mutualist utan att anse att arbetsvärdesteorin är speciellt relevant (alltså, om man själv kommer bygga sina organisationer och ekonomiska system på den eller inte).
En annan fråga blir ju om man kan kalla sig mutualist även om man väljer att organisera sig i lönearbete, och ser det som något optimalt?
Det måste vara så att värde är subjektivt, och att värdet endast finns hos värderaren. Ett utbyte sker endast när jag värderar din gris mer än min egen ko, och du värderar min ko mer än din egen gris.
Om du vill värdera en bit bröd efter hur mycket arbete som lagts där i, eller om du vill värdera det efter hur stor nytta det ger dig, eller om du vill ha en valuta som bygger på arbetstid, eller om du vill ha en valuta med guldmyntfot... Jag ser inte varför det ena skulle vara bättre än det andra. Så länge det görs av fria individer på en befriad marknad finns där ju inga som helst problem. Man kan såklart prata om ocker, och om hur man vill ha ett system där exakt alla parter förhandlar på exakt lika villkor, men ärligt talat är det ganska utopisk. Att se till och med den minimala räntan på 1 promolle som ocker känns nästan fånigt.
Alltså, jag kan förstå om mutualismen som ekonomiskt system bygger på arbetsvärdesteorin, men jag kan inte se hur det filosofiska systemet skulle kräva det.
Ha det fint! :)
-----------Drullknull:
Nja, jag tror du misstolkat Tucker om du uppfattar honom på det viset när det gäller ränta. Tucker menade ju också, liksom alla mutualister vad jag vet, att ränta absolut är helt okej att ta ut; så länge båda parter är överens om det. Man ser däremot ränta som en typ av stöld - men vilken stöld som helst är ju okej om båda är med på det. Carl Watner skriver i "BENJAMIN TUCKER AND HIS PERIODICAL, LIBERTY", mestandels citerande någon som jag antar är Tucker men som jag inte kan svära på att det är, att:
"Politically speaking, the Anar-
chists objected to laws relating to interest or
usury legislation. They continuously opposed
"the claim that one has a moral right to take
usury, but advocate no method of abolishing it
save the removal of all restrictions preventing
the free action of natural principles. To attempt
to suppress usury by statute is outrageous
because tyrannical, and foolish because ineffec-
tual.""
Tucker menade ju bara att man genom mutualismen skulle ta bort de privilegier som möjliggör ränta i någon större utsträckning; inte att man på något sätt skulle förbjuda det (han var ju anarkist trots allt).
Inte ens Proudhon menade ju att man på något sätt skulle förbjuda ränta; utan om två personer var överens att den ene skulle betala den andre ränta var det helt okej.
"Proudhon opposed the charging of interest and rent, but did not seek to abolish them by law: "I protest that when I criticized... the complex of institutions of which property is the foundation stone, I never meant to... forbid or suppress, by sovereign decree, ground rent and interest on capital. I believe that all these forms of human activity should remain free and optional for all.""
(citerat från Wikipedia som citerat från hans bok "Solution of the Social Problem")
"Arbetsvärdeteorin är däremot en bas som mutualismen vilar på."
Man kan ju däremot definitivt kalla sig mutualist ifall man håller med om slutsatserna mutualister drar av arbetsvärdeteorin, utan att man själv omfamnar själva teorin. Anser man t.ex. att ränta är stöld (man tar betalt för ingenting), att landägande bör ske genom besittning och bruk, att vad arbetaren producerar tillhör honom och är hans absoluta egendom, osv; då spelar det ju mindre roll ifall man anser sig dra sina slutsatser från arbetsvärdeteorin eller marginalnytteteorin. Man kan låta sin personliga moral ta arbetsvärdeteorins plats; även om en sådan moral i stort sett ger en subjektiviserad arbetsvärdeteori som den som läggs fram av Carson i "Studies in Mutualist Political Economy"... Så då är man ju tillbaka där ;)
-----------BinaryT:
"Jag personligen tenderar att se arbete mer som en vara, och ser ingen större skillnad på att byta en ko mot två grisar, eller att byta 8 timmars arbete mot tjugo stockrosor"
Precis. Arbete är något arbetaren äger - han äger sin kropp och därför sitt arbete, och kan göra vad han vill med både sin kropp och sitt arbete. Vill han arbeta för någon annan mot en lön är det ju vad han borde göra. Benjamin Tucker skriver om det i "Labor and its pay":
"Really, in the last analysis [vilken framgår om du läser hela artikeln, finns här http://flag.blackened.net/daver/anarchism/tucker/tucker37.html ], labor is the only thing that has any title to be bought or sold. Is there any just basis of price except cost? And is there anything that costs except labor or suffering (another name for labor)? Labor should be paid! Horrible, isn't it? Why, I thought that the fact that it is not paid was the whole grievance. "Unpaid labor" has been the chief complaint of all Socialists, and that labor should get its reward has been their chief contention."
"Anser du förövrigt att man kan kalla sig mutualist även om man inte ser att arbetsvärdesteorin skulle tillföra någonting eller i sig säga något om utnyttjande?"
Om du ser mitt svar ovan till Drullknull tycker jag absolut att man kan kalla sig det. Kevin Carson skriver om detta:
"Mutualists, like other classical anarchists, originally considered themselves libertarian socialists. That is, they believed in the labor theory of value, and they believed that the laborer was entitled to the full product of his labor.
Some mutualists have abandoned the labor theory of value, and prefer to avoid the term "socialist." But they still retain some cultural attitudes, for the most part, that set them off from the libertarian right. Most of them view mutualism as an alternative to capitalism, and believe that capitalism as it exists is a statist system with exploitative features."
Det blev ett långt inlägg med många citat; men skit samma haha ;)
BinaryT:
Hehe du skrev visst ett nytt inlägg medan jag skrev mitt ser jag ;)
Mjo, jag håller väl i stort sett med om vad du skriver; man kan kalla sig mutualist ifall man helt enkelt tror på en marknad utan privilegier och monopol, med landäganderätt baserad på besittning och bruk, osv. Men man kanske hellre då bör kalla sig, helt enkelt, anarkist; då mutualismen även betonar arbetarkooperativa företag och mutualistiska banker - men givetvis PÅ en fri marknad. Man hävdar alltså inte att någon måste syssla med något sådant, och inte på något sätt att lönearbete (vilket troligtvis även blir vad som pågår i de flesta arbetarkooperativ) är fel - så länge alla parter frivilligt är med på det och alternativ inte aktivt stängs av genom monopol och privilegier (eller rättare sagt; genom staten). Mutualisterna kommer alltså vara dem som på denna fria marknad förespråkar arbetarkooperativ och mutualistiska, kooperativa, banker. Förklarar jag så att du förstår?? Det känns lite invecklat haha ;)
Men om vi säger så här: mutualismen (eller anarkismen) är marknaden där vem får göra vad denne önskar (förutom givetvis att använda våld och tvång emot någon annan); medan mutualisterna är de som på denna marknad förespråkar de mutualistiska idéerna och kooperativa banker, egenföretag och arbetarkooperativ. Mutualismen är alltså förutom en fri marknad även hur denna marknad bör se ut, men vilket man på inget sätt vill TVINGA fram.
”Then we have found him. Only the usurer remaining, he must be the Somebody whom we are looking for; he, and none other. But who is the usurer, and whence comes his power? There are three forms of usury; interest on money, rent of land and houses, and profit in exchange”.
Benjamin R. Tucker, Capital, Profits and Interest
Jag tror inte det är så mycket att diskutera vidare angående Tuckers syn av räntan. Det är inte tal om att förbjuda räntan, om nu ett missförstånd uppstod, däremot är en majoritet av mutualisterna emot ränta, däribland Tucker.
Kevin A. Carson skriver om den mutualistiska organiseringen, samt om problematiken med förhållandet till andra libertarianska strömningar.
”Individualist anarchists, mutualists, and other market socialists, although we belong to a larger free market community and share an affinity with anarcho-capitalists on some issues, must not make the mistake of allowing them to define the strategic picture for us. We must especially avoid the danger of accepting their aesthetic or cultural preferences, like mistakenly identifying the "market" with stereotypically "capitalist" entities like corporations”.
Mutualismen kan ses som en förlängning av klassisk liberalism, jo visst, det rör sig ändå om en socialistisk idéströmning. Exempelvis ser man hellre arbetarstyrda kooperativ än privatägda företag.
Och skall man hårdra resonemanget fullt ut, så är faktiskt alla socialister arvtagare till liberalismen, om det nu spelar någon roll idag 200 år senare.
Mutualismen är antikapitalistisk, därom råder ingen tvekan, vilket inte betyder att alla köper arbetsvärdeteorin rakt av, t.e.x. Spooner hade ju sin "avvikande" tolkning. Några klara gränser finns således inte.
Drullknull:
Precis, mutualister är i regel mot ränta, men också mot att förbjuda ränta. Man ser det som sagt istället som något som blir möjligt enbart genom de privilegier kapital- och landägare har genom staten under kapitalismen.
"We must especially avoid the danger of accepting their aesthetic or cultural preferences, like mistakenly identifying the "market" with stereotypically "capitalist" entities like corporations”"
Precis, det är ju något vulgära libertarianer, liksom många anarkokapitalister, har svårt att skilja på; även om t.ex. Rothbard och Konkin och andra "ledande" anarkokapitalister hade skillnaden väldigt klar för sig verkar många av deras efterföljare ha det lite svårare pga sin politiska bakgrund som ofta finns i den konservativt "liberala" högern.
"Och skall man hårdra resonemanget fullt ut, så är faktiskt alla socialister arvtagare till liberalismen, om det nu spelar någon roll idag 200 år senare."
Precis, det är däremot något viktigt tycker jag; idag, i tidsåldern där liberalism i stort sett betyder okritiskt stöd till största möjliga företag att suga ut så mycket som möjligt. Det är naturligt att socialister vänder sig från denna del av liberalismen; men samtidigt är det viktigt att man inte vänder sig ifrån liberala värderingar, som i stort sett är identiska med anarkistiska. Vad som händer då är en orgie i olika statslösningar, tvångsprogram och planekonomiförslag, som helt enkelt kränker hela den frihetstanke som en gång var väldigt framträdande i socialismen, och i stort sett hela vänstern.
"Mutualismen kan ses som en förlängning av klassisk liberalism, jo visst, det rör sig ändå om en socialistisk idéströmning. Exempelvis ser man hellre arbetarstyrda kooperativ än privatägda företag."
Absolut är mutualismen socialistisk, men skiljer sig från statssocialismen genom dess frivillighetsprincip. Mutualism är verkligt frihetlig socialism, till skillnad från många kommunistorganisationer som använder beteckningen för att verka mer rumsrena ;)
Kul läsning... Men jag håller knappast i något avseende med, kanske för att jag skräms av hela utopismen i resonemanget kring ideologier som vore de individer som "hjälps åt". Den historiska klasskampen har sett så annorlunda ut, och i sammanhanget kan lätt polemiken kring allt detta ses som åsiktsonani. Men, som sagt, kul läsning. Du kan dina grejer och skriver förjävla bra. Lättläst utan att låta enfaldigt.
Farbrorlicious:
"kanske för att jag skräms av hela utopismen i resonemanget kring ideologier som vore de individer som "hjälps åt". Den historiska klasskampen har sett så annorlunda ut"
Klasskampen, där den varit lyckad och lett till något bra, har väl oftast kännetecknats av just individer som hjälps åt, som tillsammans skapar fackföreningar, arbetslöshetskassor, politiska partier, et.c.? Sedan har givetvis dessa strukturer och institutioner blivit auktoritära och förlorad den kooperativa natur de en gång haft; men det är ofta vid den här tidpunkten de börjar tappa sina klasskampselement. Se på t.ex. sossarna eller LO; eller se på hur Sovjetunionen utvecklades. Ju mer som skiljer folket från makten över sina egna liv - och ju mer makt institutionerna har på folkets bekostnad - desto längre bort hamnar deras mål. Så också med klasskampen.
Är anarkokapitalister för eller emot enskilt ägande av produktionsmedlen? Om de är för så är de kapitalister, annars är de socialister. Punkt slut.
fast även mutualister är ju för individuellt ägande av produktionmedlen iochmed besittning och bruk. så att anarkokapitalism inte skulle vara anarkism ser jag bara som ignorans. men visst, det är skillnad på hur man förhåller sig till produktionsmedlen.
