Solidaritet och egoism
Solidaritet och egoism ställs ofta som motsatser, omöjliga att sammanföra. Många av de kommunistiska och statssocialistiska ideologierna förstärker gärna denna syn på saken, och förespråkar ett samhälle grundat på solidaritet, där egoism inte existerar. Lenin menade t.ex. att människan under kommunismen skulle bli så pass förändrad, att egoistiska mål inte längre intresserade henne, utan att produktionen skulle gå till på så sätt att alla solidariskt producerar så mycket de kan, och solidariskt endast tar för sig den del av den totala produktionen de är i behov av; trots att de är fria att ta allt de vill ha. För mig känns en sådan total omvandling av människan väldigt främmande - och utan egoismen som drivkraft skulle antagligen produktionen stagnera, uppfinningsandan skulle troligtvis försvinna och utvecklingen i hela samhället skulle med all sannolikhet avta. Ändå är jag en stark förespråkare av solidaritet. Men inte direkt den solidaritet kommunister talar om - inte en solidaritet som på samma gång kräver att egoismen ska utrotas.
Taxiresan
Den solidaritet mutualister talar om är istället en solidaritet som ligger i harmoni med egoismen. Vi gör en jämförelse med en taxiresa. Fyra personer ska åka taxi åt samma håll. Alternativen är att de antingen (1) tar en taxibil var, eller (2) åker i samma bil. Om de åker i samma bil är det solidariska (2.1), utan någon egoistisk inblandning, att den som ska åka längst står för hela kostnaden - han skulle ändå dit, och förlorar inget på att de andra åker med. Detta är däremot detsamma som om han skulle ta en taxibil själv; och är han bara lite egoistisk, ur kostnadseffektivitetssynpunkt, så väljer han istället att åka själv - de andra får betala för sig själva, precis som han måste göra, och han vill inte att de utnyttjar honom. Det andra alternativet (2.2) är att de fyra delar på kostnaden för taxiresan; då blir kostnaden lägre för varje enskild individ, och därmed önskvärt för alla av rent egoistiska skäl - samtidigt som varje individ är solidarisk mot tre andra. Mutualister strävar efter att skapa alternativ i samhället som ser ut som den taxiresa 2.2; medan kommunistiska alternativ - om vi antar att varje människa i ett kommunistiskt samhälle inte blir totalt icke-egoistisk, vilket är det kommunistiska antagandet - antagligen skulle resultera i 2.1, där en person nödvändigtvis drivs till att betala för andra genom att dra ett mycket större strå till stacken än vad som skulle krävas av honom, genom att han köper solidaritetstanken medan andra utnyttjar detta. För att alternativ 2.1 ska fungera krävs att egoismen upphör att existera; för alternativ 2.2 krävs däremot inget annat än egoism och rationellt tänkande - vilket föder solidariska lösningar.
Låt oss närmare analysera alternativ 2.2. Vad är det som händer? Varje individ måste i alternativ 1 betala var sin taxiresa. I alternativ 2.1 måste den som åker längst fortfarande stå för hela denna kostnad, vilket gör att han antagligen ställer sig likgiltig till om någon mer åker med; är han något mer solidarisk låter han med glädje andra åka med, och är han något mer egoistisk motsätter han sig att andra ska åka med helt enkelt för att han tycker att de är snyltare. I alternativ 2.2 händer däremot något; plötsligt blir det lönsamt för alla att samarbeta, samtidigt som alla också måste bidra till det samarbete de går in i. Det finns redan från början ett krav på samarbetet - om du vill delta och få din del av resultatet, så måste du också bidra med din del av kostnaden. Det solidariska valet är här också det egoistiskt rationella.
Ömsesidig hjälp
Taxiresan är ett exempel på grundtanken i den anarkistiska idén om ömsesidig hjälp - vi är solidariska mot varandra, helt enkelt för att alla tjänar på det. Egoismen är i harmoni med solidariteten. Som redan tagits upp i tidigare inlägg fungerar denna metod för en mängd samhälleliga funktioner. Tar vi sjukvård som ett exempel, så tjänar de allra flesta på ett samarbete där man varje månad, år eller annan tidpunkt betalar in en viss mängd till samarbetet, och om man blir sjuk har man rätt till pengarna i den gemensamma potten. De allra flesta kommer inte att behöva utnyttja potten varje år - men den fungerar ändå som en försäkring för dem, vilket gör att de kan spendera pengar de annars hade tvingats spara ifall de skulle råka ut för något. Inbördeshjälpsystemet skapar helt enkelt ett samarbete av samma typ som taxiresa 2.2 - alla deltagande bidrar, och alla tjänar på det. Deltagare är samtidigt egoistiska och solidariska. Detsamma gäller för en skyddsorganisation (polis) grundad i frivilligt deltagande. Vi betalar alla en viss summa pengar, och får därefter skydd från brottslingar. Även om de flesta av oss inte blir utsatta för brott, och våra pengar därför kommer att gå främst till det fåtal som faktiskt blir det, så har vi en försäkring - ifall vi skulle bli utsatta för brott, så vet vi att vi får hjälp; utan att vi tvingas spara massvis med pengar för ett sådant olyckligt tillfälle.
Börjar man analysera samhällets funktioner, så märker man snabbt till och med att det inte är vidare egoistiskt rationellt att stå utanför solidariska samarbeten. Hur är det t.ex. egoistiskt rationellt att du sparar pengar till eventuell sjukdom, till eventuella brott du kan utsättas för, osv. - när du för en betydligt mindre summa kan få precis samma skydd och försäkring? I det första alternativet kommer du, om du vill ha ett relativt bra skydd, knappt att kunna konsumera alls; alla dina pengar kommer att ligga på hög i väntan på att något händer dig. Här är solidariteten för de allra flesta - kanske paradoxalt för den som fortfarande vill se solidariteten som egoismens motsats - det enda egoistiskt rimliga alternativet.
Givetvis förespråkar mutualister även den andra formen av solidaritet, den utan egoistiska motiv. Den typen av solidaritet är helt nödvändig för att ett samhälle ska fungera; och som tur är verkar det som att den är inbyggd i många människors natur - vi mår helt enkelt bra av att hjälpa varandra på olika sätt. Även här kan man alltså tala om en form av egoism, även om denna inte resulterar i kostnadseffektivitet.
Solidaritet och kostnadseffektivitet
Vad mutualister förespråkar är alltså inte egoismens död. Tvärtom menar vi att solidariteten antagligen skulle bli lidande om egoismen försvann; och vilka solidariska lösningar som vore rationella i form av kostnadseffektivitet skulle vara svårt att avgöra - vilket leder till att solidariteten på andra håll blir lidande (spenderar vi t.ex. mer än vad vi behöver på sjukvård, då vi inte sköter sjukvården på bästa möjliga sätt, får vi mindre pengar över till att finansiera beskydd, skola, omsorg, osv.). Det är vanligt bland statssocialister och kommunister att inte se sambandet mellan kostnadseffektivitet och solidaritet - eller till och med anse att man inte bör tänka på kostnadseffektivitet i solidaritetssammanhang. Att detta tänkande blivit så utbrett är olyckligt, då sambandet finns där, oavsett hur man tycker att det bör se ut. Spenderar vi för mycket på något, pga att tjänsten är ineffektiv och söndervittrad av byråkrati och korruption, så får vi nödvändigtvis mindre pengar att spendera på annat. Liksom det i den allmänna diskursen är fult att tala om egoism i förhållande till solidaritet, är det även fult att tala om kostnadseffektivitet i förhållande till solidaritet; men detta ändå något som mutualister lägger stor vikt på, då sambandet mellan dessa olika faktorer är solklart. Lägger vi mer än vi behöver på A för att det fungerar dåligt, så har vi per automatik mindre att lägga på B - och människor i behov av solidaritet blir lidande av detta.
Kostnadseffektiviteten är alltså väldigt viktig i solidaritetssammanhang; det gäller att få bästa möjliga vård, skola, polis eller vad som helst för lägsta möjliga pris. Detta är vad alla, i alla samarbeten, tjänar mest på - och får bäst hjälp genom. Därför förespråkar alla typer av anarkister frihet i organisationen av alternativ; är något alternativ dåligt så väljs det helt enkelt bort av folket, och är ett alternativ bra, kostnadseffektivt och välfungerande så belönas det genom att folk väljer att organisera sig inom det. Genom samverkan mellan egoism och solidaritet uppnås kostnadseffektiv hjälp till samhällets individer; genom valfrihet och organisationsfrihet leder egoismen och solidariteten till den bästa lösningen genom folkets fria beslut.
En välfungerande solidaritet
För ett välfungerande solidariskt samhälle måste alltså både egoism och solidaritet vara byggstenar; och där det är möjligt måste strukturerna vara sådana att de inte står i motsatsförhållande till varandra. Det är nämligen inte egoism och solidaritet som står i motsats till varandra; det är samhällets strukturer som avgör om de gör det eller inte. Anarkistisk socialism menar inte att egoismen är boven i dramat; anarkistisk socialism menar att staten är det. Målet med anarkistisk socialism är inte att utrota egenintresset - vi är övertygade om att det skulle leda till utvecklingens och produktionens totala stagnation; målet med anarkistisk socialism är istället att skapa strukturer som harmoniserar egenintresset med solidariteten. Och dessa strukturer kallar vi "ömsesidig hjälp" - vilket är precis vad de är, och vad de måste vara för ett välfungerande solidariskt samhälle.
Bra initiativ, och intressant approach det hela. Vad säger du om psykologism egoism, teorin att vi gör allt för våran egen skull? Argumentet är i princip att vi är solidariska gentemot andra då det får oss att må bra, hade vi inte mått bra av att hjälpa andra så hade vi aldrig gjort det från första början.
Visst kan man dela på det i pengar och mer ultimata värden såsom glädje på sättet du gör det, men även pengar slutar i detta ultimata värde - för ger pengar oss inte lycka/njutning så hade vi aldrig eftersträvat det. Därför står egosimen i perfekt linje med solidariteten, skillnaden är den att solidaritet är att uppleva en vinst i sin nästes vinst.
Ett bra citat: "If you have come to help me, you are wasting your time. But if you have come because your liberation is bound up with mine, then let us work together."
http://www.wisdomquotes.com/003817.html
"If you want others to be happy, practice compassion. If you want to be happy, practice compassion."
Ur en egoistisk synpunkt är alltså solidaritet och medkänsla det som hjälper en bäst, precis som du säger. Förutom att det fungerar rent praktiskt (folk gillar dig bättre, du får bättre möjligheter med sjukvård som du nämner etc) så leder det också till mer sinnesro och bättre självkänsla och samvete. Jag är inte en förespråkare av att man alltid ska tänka "Hur tjänar jag på detta?", det känns inte naturligt för mig. Alternativ 2.2 verkar dock bättre än 2.1 om alla har pengar.
Marcus:
"Vad säger du om psykologism egoism, teorin att vi gör allt för våran egen skull? Argumentet är i princip att vi är solidariska gentemot andra då det får oss att må bra"
Det tror jag stämmer ganska bra. Det är vad jag är inne på i inlägget:
"Givetvis förespråkar mutualister även den andra formen av solidaritet, den utan egoistiska motiv ... och som tur är verkar det som att den är inbyggd i många människors natur - vi mår helt enkelt bra av att hjälpa varandra på olika sätt. Även här kan man alltså tala om en form av egoism, även om denna inte resulterar i kostnadseffektivitet."
I resten av inlägget får egoismen betyda att man vill ha ekonomisk vinst; vilket inte alltid är viktigast för alla, men som verkar vara tillräckligt viktigt för tillräckligt många att man måste räkna med att det är så många människor kommer att fungera - oavsett samhälle. Människor vill maximera sin nytta; vad denna nytta ÄR är däremot väldigt individuellt - en individ kanske uppskattar att donera pengar, en annan att köpa bilar. Men givet det fria valet - dvs de tillåts göra vad de VILL göra - får vi anta att de gör det de gör för att nyttomaximera, hur detta än ser ut i deras fall; dvs de handlar egoistiskt, även om det tar uttryck i ren solidaritet.
Argument:
"Jag är inte en förespråkare av att man alltid ska tänka "Hur tjänar jag på detta?", det känns inte naturligt för mig."
Nej, men de flesta gör det ändå; så ska man försöka etablera alternativ till staten har det visat sig att man måste ta hänsyn till det. Rent kommunistiska samarbeten har ofta bara fallit samman pga att vissa utnyttjat systemet och andra tvingats överarbeta (så var t.ex. fallet med New Harmony, vilket övertygade Josiah Warren just om att egoismen och solidariteten måste samverka). Att skapa samhällen som baseras på tanken att alla bara kommer att människor ska hjälpa till mer, utan att läget blir bättre för dem individuellt, misslyckas i regel. Därför gäller det att försöka harmonisera egenintresset och solidariteten.
