mutualism

Frihet, Anarkism, Socialism

Anarkism - en grundkurs

Vad är egentligen anarkism? Ofta förknippas anarkismen med stenkastande ungdomar som hatar staten och inte vill äta på McDonald's; men vad är anarkism egentligen? Och, kanske mer relevant för personer som redan har en grundläggande uppfattning om vad anarkism är - vad är inte anarkism?

Vad innebär "anarki"?

Anarkism är eftersträvandet av anarki. Anarki betyder egentligen "utan arki", och "arki" är en form av styre. Det kan t.ex. röra sig om "monarki", där det rör sig om en ensam härskare (från ordet "monos", som betyder "en") eller "oligarki", där det rör sig om ett fåtal styrande (från "oligos", som betyder "få"). Anarkismen tar alltså avstånd från alla sådana former av "arkier". Eller rättare sagt, avstånd från alla påtvingade sådana. Människor måste i ett anarkistiskt samhälle rimligtvis själva kunna välja en ledare om de så önskar; annars vore det per definition inte någon anarki; då det krävs någon form av påtvingat styre för att tvinga människor att inte välja ett frivilligt sådant. Om Kent och Leif vill lämna över sina beslut till Roland är det alltså fria att göra det; men Roland får inte själv bestämma sig för att med våld och tvång bestämma över Kent och Leif mot deras vilja.

Anarkistiska tankegångarna har funnits länge, och tankar som i många avseenden liknar anarkism har funnits ännu längre, men den förste att själv kalla sig "anarkist" och skriva böcker som kan sägas ha skapat en specifik anarkistisk teori var den franske 1800-talsfilosofen Pierre-Joseph Proudhon. Proudhon menade att staten var grunden till den orättvisa som existerade i samhället, och att den genom att upprätthålla olika former av monopol och privilegier skapade den klasstruktur som är karaktäristiskt för det kapitalistiska samhället. Detta skapar en onaturlig ordning där människor inte tillåts leva sina liv så som de vill, och där statens och de mäktiga kapitalisternas ord är lag; inte individens egen övertygelse. För att upprätthålla denna påtvingade ordning krävs det förstås att staten har rätt att använda våld emot människor som inte följer dessa ord.

Pierre-Joseph Proudhon

Proudhon menade däremot att en fungerande ordning måste uppstå ur människors fria handlande; endast då kan en ordning uppstå som inte kräver det enorma våld som krävs för att människor ska följa statens påtvingade lagar. Lagar ska alltså inte stiftas av någon, och gälla för alla; utan av en individ, och gälla för just den individen. Det kan verka lite konstigt, men jag ska förklara hur det är tänkt att fungera. Vi kan nog alla, eller åtminstone en överväldigande majoritet av oss, komma överens om att vi inte ska använda våld emot varandra. Jag tjänar på att du inte använder våld emot mig, och du tjänar på att jag inte använder våld emot dig. Jag tjänar på att du inte stjäl av mig, och du tjänar på att jag inte stjäl av dig. Dessa regler kan vi komma överens om på helt frivillig basis. Vad jag däremot inte tjänar något på är att du inte tillåts skjutsa någon på pakethållaren på din cykel. Och du tjänar ingenting på att jag förbjuds att snusa. Dessa lagar, som reglerar vad jag får göra mot mig själv, kommer alltså sannorlikt inte att uppstå. För att jag ska bli straffad för att skjutsa någon på min cykel måste jag först bestämma att det ska vara olagligt för mig, och sedan måste jag anmäla mig själv. Det är inte ett vidare troligt scenario. Lagen blir alltså vad lagen var tänkt att vara; något som reglerar vad du får göra emot mig, och vad jag får göra emot dig - inte vad vi får göra emot oss själva, då det är vår egen angelägenhet. På så sätt skapar friheten en ordning som vi själva väljer att leva under - en "naturlig ordning", om man så vill. Proudhon har gjort sig känd för att mynta uttrycker "friheten är ordningens moder, inte dess dotter"; vilket betyder att ordning uppstår ur friheten - friheten uppstår inte ur ordningen som någon annan tvingat på oss. Anarki innebär alltså inte laglöshet, vilket är en vanlig missuppfattning; utan enbart lagar stiftade mellan människor, istället för genom en stat, över människorna. På så sätt tillåts människor leva som de vill; så länge detta inte innebär att de skadar andra.

Ungefär samtidigt som Proudhon skapade sin anarkism i Europa gjorde en annan man, Josiah Warren, detsamma på andra sidan Atlanten. Warren deltog i det kommunistiska projektet New Harmony, vilket var en stad som grundades av Robert Owen. Projektet New Harmony fungerade, med sin kommunism, inte speciellt länge och präglades under hela sin levnadstid av bråk och tvister om allt möjligt, då praktiskt taget all egendom var gemensam - men det ju fortfarande är individer som ska använda och fördela den. Warren lämnade projektet övertygad om att problemet var just detta; socialismen kräver frihet för individen - vilket saknades i New Harmony. Med denna övertygelse grundade han de anarkistiska samhällena Utopia och Modern Times, med betydligt större framgång. Med det amerikanska inbördeskriget förlorade man däremot fokus på anarkin i Modern Times, och detta krig ledde även till att Utopia senare övergavs (från Utopia försvann den sista anarkismen ungefär 30 år efter skapandet av samhället) - tills dess fungerade de däremot alldeles utmärkt, vilket gav Warren ett ökat förtroende för sina idéer.

Josiah Warren

Olika ideologier - vad är, och vad är inte, anarkism?

Anarkismen kom efter Proudhon och Warren att delas in i olika ideologier, som jag kommer att dela in i två huvudgrupper; den kollektivistiska anarkismen och den individualistiska anarkismen. Den kollektivistiska anarkismen

företräddes främst av den ryske filosofen Michail Bakunin, och utvecklades även av hans landsman Pjotr Kropotkin till att bli anarkokommunism. Dessa inriktningar kan ses som en blandning av den klassiska anarkismen och det växande intresset för kommunismen. Trots att både Proudhon och Warren tog avstånd från kommunism gjorde alltså inte alla deras efterföljare det; och den kollektivistiska anarkismen kom att spela en mycket stor roll i t.ex. Spanien, där man några år under inbördeskriget etablerade anarkistiska samhällen. Den individualistiska anarkismen kom främst att vidareutvecklas av politiska filosofer som Benjamin R. Tucker, Lysander Spooner, Steven Pearl Andrews och Clarence Lee Swartz. De fokuserade på individens rätt att välja, och var lika lite imponerade av kommunismen som Proudhon och Warren. Denna form av anarkism kom vanligtvis att kallas individualanarkism, mutualism eller anarkosocialism (som Benjamin Tucker kallade just sin filosofi; men som ju även kan vara ett samlingsnamn för alla ideologier som är anarkistiska och socialistiska).

Men, kan man med all rätt fråga sig, om anarkismen är emot alla former av påtvingade styren, hur kan det då finnas flera olika varianter av anarkism? Det kan väl i stort sett bara finnas två alternativ; antingen har man ett påtvingat styre som alla måste lyda, eller så har man inte det? Och det är helt korrekt. Alla former av verklig anarkism tror på individens rätt att fritt välja vad hon vill göra, hur hon vill producera och vad hon vill köpa eller sälja - eller om hon vill sluta upp med att köpa och sälja över huvud taget, och tillsammans med likasinnade bo i ett kommunistiskt kollektiv där förnödenheter delas ut efter principen "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov". Här kommer vi fram till frågan om vem som inte är en anarkist.

Någon som inte är en anarkist är någon som tror på att man med våld måste tvinga människor att handla på ett visst sätt. Och det tycker faktiskt många som har kallat sig "anarkister". Benjamin Tucker kritiserade två av dessa, Johann Most och Albert Parsons (som båda kallade sig anarkokommunister). Tucker skrev att "anledningen till att Most och Parsons inte är anarkister, medan jag är en, är att deras kommunism är en ny stat, medan mina frivilliga samarbeten inte är någon stat över huvud taget." Tucker, som var anarkist, menade alltså att individer genom frivilliga samarbeten bör få ingå i de samarbeten de vill ingå i; oavsett vilken ideologi de härleder detta ifrån. Most och Parsons menade däremot att alla skulle tvingas in ett kommunistiskt samhälle.

Johann Most

Most säger till och med i "The Beast of Property" att man måste döda alla som inte håller med om den kommunistiska ordningen. "Döda eller dödas är alternativen. Därför måste det annordnas massakrer på folkets fiender. ... Kriget kan inte sluta förrän fienden ("besten egendom") har blivit jagad till sin sista utpost och är totalt utplånad". Det är inte att låta människor själva välja hur de vill organisera sina liv och samhällen; utan raka motsatsen. Här vill Most tvinga alla att leva som honom - eller dö; vilket är anarkismens diametrala motsats. Många kommunister som anser sig vara mer frihetliga än marxist-leninister har däremot ovanan att kalla sig själva "anarkokommunister" - även om de inte är anarkister över huvud taget, vilket är ett problem för den som försöker få en bra översikt av anarkismen. Då man stöter på argument som Mosts är det däremot lätt att helt enkelt avfärda dem som icke anarkistiska. Med Benjamin Tuckers regel blir det enklare; "det är väldigt lätt att förstå vem som är anarkist och vem som inte är det. En fråga kommer alltid att avgöra det. Tror du på någon form av inkräktan på människors vilja genom våld? Om du gör det, är du inte anarkist. Gör du inte det, är du anarkist." Många tänkare som har påstått sig vara anarkokommunister eller anarkokollektivister faller alltså utanför vad som faktiskt är anarkism; även om de nästan alltid i vissa perioder av sina liv varit verkliga anarkister - i "Anarchist Communism" förespråkar Most t.ex. en full anarkistisk kommunism, till skillnad från vad han gör i "The Beast of Property".

En riktig anarkokommunist är någon som tror på kommunismen för sig själv, och de som väljer att vara med honom, men din rätt att organisera ditt liv på vilket sätt du vill. Inte någon som vill tvinga alla att leva under kommunism, men tycker sig vara snällare än Stalin - det har inget med anarkism att göra, och skulle troligen väcka en väldig avsky hos de tidiga anarkisterna. Varför de olika anarkistiska ideologierna finns är istället för att man tror på olika organisationsformer i ett anarkistiskt samhälle. En anarkokapitalist tror på kapitalistisk produktion, en anarkomutualist på mutualistisk produktion, en anarkokommunist på kommunistisk produktion, en anarkosyndikalist på syndikalistisk-socialistisk, et.c. - vad de alla har gemensamt är att de tror på anarki, dvs på frivilligt samarbete utan påtvingat styre; alltså andras rätt att inte göra som de själva gör. Anarkokommunisten Emma Goldman uttryckte det väldigt bra i "Anarchism and Other Essays":
"Anarkism ... erkänner individens, eller flera individers, rätt att alltid ordna produktionen i andra former [än den kommunistiska], i harmoni med deras smak och önskemål."

Anarkism är...

Vad är alltså anarkism? Den frågan besvaras lättast genom att svara på vad anarkism inte är; ett påtvingat styre. Och det är också hela betydelsen av ordet - "utan styre". Den enda som styr över mig är jag, och jag väljer vilka samarbeten jag vill ingå i. Detta har ofta lett till missförstånd som att anarkister är emot lagar, eller att anarkister är emot polis; och andra missförstånd som att anarkister är emot pengar, eller emot privat egendom är också vanliga. Detta är alltså just missförstånd; men det är lätt att missförstå anarkismen då många andra godtyckligt använder sig av termen för att beskriva sig själva.
Angående lagar är anarkister emot lagar som stiftas av en stat, över individerna. Man är för lagar som stiftas mellan individer. Att tvinga människor att leva utan lagar vore styre genom tvång, och är således inte anarkistiskt.
Angående polis är anarkister emot en statlig polis som finansieras genom tvång. Polisen ska istället finansieras av de människor som faktiskt vill ha en polismakt, och man ska ha rätt att välja den polismakt man föredrar. Att tvinga människor att inte ha någon polis vore styre genom tvång, och är således inte anarkistiskt.
Angående pengar så finns det vissa anarkister som är emot dem - för eget bruk. De skulle föredra ett kommunistiskt samhälle utan pengar, men är givetvis för andras rätt att använda pengar om de så vill - vilket praktiskt taget alla individualanarkister, och även många kollektivistiska anarkister, förespråkar. Att tvinga människor att inte använda pengar vore styre genom tvång, och är således inte anarkistiskt.
Angående privat egendom gäller samma sak som för pengar; vissa vill leva i kollektivistiska samhällen där egendomen är gemensam - men erkänner andras rätt att privat äga frukterna av sitt eget arbete. Att tvinga alla människor ge sitt arbetes produkt till någon annan - eller till ett kollektiv - vore styre genom tvång, och är således inte anarkistiskt.

Jag hoppas du fått en liten inblick i vad anarkism är, och vad som inte är anarkism - och att det väckt ett intresse om att veta mer om ideologin, som är väldigt känd till namn, men väldigt okänd till innehåll. För mer detaljer angående olika frågor kan du läsa vidare här på sidan!

Tjingelinge..Är du också vaken sent in på natten

Väldigt bra artikel, kommer troligen länkas vidare som referensmaterial ;)

Hej! Brukar titta in på din blogg då och då och låta mig inspireras av dina inlägg, har bara inte kommenterat något tidigare. Hur som helst ett väldigt intressant inlägg om anarkism. Det vore intressant om du kunde skriva om skillnaderna mellan anarkismen och nyliberalismen, kanske både ur ett filosofiskt och ett politiskt perspektiv. Jag har tidigare debatterat med en nyliberal objektivist, och mycket av det han står för stämmer bra överens med det du skriver om i dina inlägg om anarkism. Vilka är då de avgörande skillnaderna mellan nyliberalism och anarkism? Var finns de svaga punkterna i det nyliberala resonemanget? Det är åtminstone något jag funderat en del på men inte riktigt kunnat formulera.

Joel:

Har funderat på att göra det ett tag, speciellt sedan många kommunister jag diskuterat med verkar ha stora problem med att se skillnaden mellan anarkism och liberalism ;) Så det dyker nog upp ett sånt inlägg inom kort, när jag har tid!

Tack för en mycket intressant blogg! Har egentligen varit intresserad av anarkism så länge jag kan minnas och håller nu bland annat på med ett arbete om mutualism i skolan, men jag har fortfarande svårt att kalla mig anarkist full ut. Bland annat för att jag har svårt att besvara vissa frågor jag ställer mig själv.



Till exempel så funderar jag över ditt exempel med snusaren. Visst är det endast snusaren som direkt skadas av sitt snus och då borde jag ju inte ha rätt att stoppa snusaren. Men indirekt kan ju andra skadas ekonomiskt om snusaren behöver sjukvård på grund av sitt snus (och sjukvården då till exempel är kollektivt finansierad). Då känns det inte längre som att snuset endast skadar snusaren i sig. Du förstår nog var jag är på väg med det här...

Jag kan helt enkelt inte riktigt se att argumentet att något som endast kan skada en person som frivilligt gör det är okej.



Förlåt om jag formulerade mig luddigt. Hoppas bara du kan få mig att förstå detta lite bättre. =/

Joar:

"Men indirekt kan ju andra skadas ekonomiskt om snusaren behöver sjukvård på grund av sitt snus (och sjukvården då till exempel är kollektivt finansierad)."



Jo, så länge sjukvården är kollektivt finansierad stämmer givetvis detta resonemang. I ett anarkistiskt samhälle är sjukvården däremot INTE kollektivt finansierad, i meningen tvångskollektivt; antagligen är det vanligaste kollektiv finansiering men då en frivillig sådan. I dessa frivilliga kollektiv är det ju sedan helt okej att t.ex. ta ut högre avgifter ifall man röker/snusar/dricker/vad som helst; det bestämmer ju varje sjukvårdskollektiv själva.



I ett samhälle där tjänster är tvångskollektiviserade är det alltså fullt rimligt att ta ut extra skatter, extra avgifter -- och till och med förbjuda saker som bara skadar den enskilda individen. I ett anarkistiskt samhälle är det däremot inte det.

trevlig läsning, trevlig blogg



keep em coming

Vad händer med människor som bryter mot de grundläggande lagarna? Fängelse?

"Vad händer med människor som bryter mot de grundläggande lagarna? Fängelse?"



Möjligtvis; det beror helt på vad det är för övergrepp man begått, och hur man valt att bestraffa detta. Fängelse är ett alternativ, ett annat är böter eller liknande. Kontentan är att anarkismen, som Benjamin Tucker skrev, "...does not exclude prisons, officials, military, or other symbols of force. It merely demands that non-invasive men shall not be made the victims of such force. Anarchism is not the reign of love, but the reign of justice. It does not signify the abolition of force-symbols but the application of force to real invaders."



Med andra ord är det alla former av angreppsvåld man ställer sig emot; våld i form av självförsvar eller vedergällning i rimlig proportion till brottet som begåtts är naturligtvis inget anarkister ställer sig emot; med undantag från extremt pacifistiska kristna anarkister som Tolstoj (som däremot måste ses för vad de är; en väldigt liten minoritet inom anarkismen).

Jag tycker att det är grymt bra att du skrev denna, enkelt att slänga upp som referens när folk kommer med felaktiga fördomar mot anarkism. I vissa fall får det dem att ändra sig rejält och blir mer positiva, vilket är väldigt bra! ^_^



Det kan nämnas att många anarkister är emot fängelser, dock, i alla fall som de är utformade idag. Personligen tycker jag att man bör undvika fängelse så långt det går.

bra skrivet!



har suttit och funderat på en sak.

Om en individ som går under en polismakt utsätts för brott av en person som ej ingår i en polismakt eller liknande. Hur ska det lösas? om personen skulle arresteras eller liknande så skulle de vara på tvingat och inte anarkistiskt längre.

eller tänker jag helt fel?

för klara gärna hur det skulle funka med rättssystem och straff.

Petter:

Olika anarkister tänker på olika sätt i den här frågan. Proudhon menade t.ex. att det var fullt legitimt att kräva att en individ skulle bestraffas för ett brott - eller snarare kompensera brottsoffret - men att brottslingen frivilligt skulle ta sitt straff. Om han inte gjorde det skulle resten av samhället helt enkelt exkludera honom tills han gått med på att ta sitt straff - försöker han sig på att utsätta någon annan för brott får denne, tillsammans med hur många han eller hon vill, givetvis försvara sig mot förövaren.



Enligt en annan position, som t.ex. Benjamin Tucker höll - och som jag personligen tycker är vettigare - har en individ eller ens försvarssammanslutning full "rätt" att kräva kompensation av förövaren och bestraffa honom ifall denne vägrar gå med på det. Det är visserligen en tvångshandling, men vi får inte glömma bort att den ursprungliga tvångshandlingen är brottet självt; eventuellt vedergällningstvång är inte något angrepp, utan en förlängning av självförsvaret. Använder du våld och tvång emot någon annan sätter du dig själv i positionen att denne kan använda våld tillbaka för att få dig att ta ditt straff.



"[Anarchism] does not exclude prisons, officials, military, or other symbols of force. It merely demands that non-invasive men shall not be made the victims of such force. Anarchism is not the reign of love, but the reign of justice. It does not signify the abolition of force-symbols but the application of force to real invaders."

(Benjamin R. Tucker)



Vilken position en anarkist intar beror förmodligen främst på hur mycket denne antar krävs för att bestraffa brott och agression - brott och aggression som i sig själva är att styra över andra individer, och därmed motsatsen till anarki. Antar man att Proudhons lösning räcker för att icke-invasiva människor ska kunna leva i fred är den naturligtvis att föredra; själv tror jag däremot att Tuckers - tyvärr - kommer att krävas, då brottsligheten knappast kommer att upphöra (men med all sannolikhet bli bra mycket MINDRE i ett fritt och jämlikt samhälle), och då jag inte ser Proudhons lösning som tillräcklig. Jag kanske är pessimistiskt lagd, men det är min syn på saken - och ingen av positionerna bryter trots allt mot att individen inte ska utsättas för angreppstvång (i och med att initierandet av tvånget trots allt ligger hos den ursprunglige förövaren). Med tiden kanske frivilliga bestraffningar, med socialt uteslutande av människor som vägrar att ta sina straff, är tillräckliga; men åtminstone till en början tror jag att en lösning mer lik Tuckers kommer att krävas. Proudhonist i en eventuell finare framtid, men tuckerit i dagsläget, kanske man skulle kunna säga ;)