Inställningen till statlig egendom
Anarkistiska mutualister ställer sig givetvis emot alla former av statlig egendom - då vi som anarkister är emot staten över huvud taget. Men hur bör vi behandla den statliga egendom som faktiskt finns redan? Det är en svår fråga, som är mycket svårare att svara på än många vulgära liberaler, libertarianer och anarkokapitalister vill göra gällande. Som förklarats i tidigare inlägg på denna sida byggs den kapitalistiska ordningen upp av lagar och regler som staten och kapitalister tillsammans kommit överens om, och som utgör grunden för hur aktörer tillåts agera på den ekonomiska spelplanen. Av detta följer att stat och kapitalister är kugghjul i samma korporativa system; där staten gjort sig rik med kapitalisternas hjälp, och de stora kapitalisterna gjort sig rika med hjälp av staten. Både hos staten och hos de stora kapitalisterna finns idag en väldigt stor makt centraliserad, som ett resultat av hur vi tillåts agera på marknaden. Inte som ett resultat av marknaden i sig, utan hur staten tillåter oss agera på denna.
Man kan alltså inte, som många i högern gör, bara säga "privatisera, privat egendom är inte statlig!". För det skulle jag nog vilja mena att den i princip är, om privatiseringen går till på ett sådant sätt - vilken den normalt gör - att man säljer statlig egendom till någon som gjort sig rik genom statsintervention, och därigenom - med statens hjälp - har råd att köpa statens egendom. Vad man gör är inte att flytta makten från tyrannen till folket; vad man gör är att flytta makten från en tyrann till en annan - som mycket väl kan vara ännu värre. Man flyttar makten från en aktör i det korporativa systemet, till en annan; och stärker samtidigt monopolkapitalismens makt, hellre än att försvaga den (vilket ur frihetlig synpunkt alltid måste vara målet). Hur? När statlig egendom fortfarande är statlig så har folket nästan ingen, men åtminstone en liten makt över den. Statlig egendom kan enklare privatiseras på riktigt (vi återkommer med vad det betyder) än egendom privatiserad till stora kapitalister. Enkelt sagt - ett statligt företag kan komma att tillfalla folket enklare än ett kapitalistägt, som folket inte har något alls att göra med.
Problemet med "vanlig privatisering", där staten säljer folkets rättmätiga egendom till kapitalister, är alltså att man inte löser problemet med den centraliserade egendomen som ett resultat av statsintervention. Bara för att staten inte längre officiellt äger egendomen blir den inte per automatik fri från det statsmonopolkapitalistiska systemet; i vilket de stora kapitalisterna är minst lika goda kålsupare som staten. Tvärtom kan egendomen ofta ytterligare cementeras in i denna ordning genom att frigöras från staten och hamna i privata händer, där folket inte längre har någon rätt att säga varken bu eller bä om hur t.ex. ett företag sköts.
Privatisering på riktigt
Det alternativ som framförs av mutualister är verklig privatisering av statlig egendom. Istället för att sälja ut den egendom som folket finansierat i alla de år den tillhört staten, så bör den tillfalla dess rättmätiga ägare - folket som slitit för den! Ska t.ex. ett företag privatiseras, är ju den självklara lösningen att det tillfaller de anställda på företaget, som sedan tillsammans kan driva det som ett kooperativ. Makten decentraliseras helt enkelt till de människor som faktiskt arbetar i respektive företag, och övrig egendom decentraliseras helt enkelt till minsta möjliga enhet som har möjlighet - och rätt genom arbete - att sköta om den. Någon sådan rätt genom arbete kan dagens kapitalister inte sägas ha; de har ofta inte haft något alls att göra med företagen de köper innan de faktiskt köpt dem. Skattebetalare pumpar in pengar till statens företag, medan arbetare sliter för dem - varefter skattebetalarnas pengar och arbetarnas slit till slut belönar en kapitalist som blivit rik genom det statsmonopolkapitalistiska systemet, som får ta över företaget och avnjuta de vinster som genereras. Innan vulgära libertarianer som läser detta hoppar av stolarna, så kan det vara värt att påpeka att detta inte är någon inställning som är exklusiv för socialistiska anarkister; alla konsekvent frihetliga tänkare delar denna inställning. Till och med anarkokapitalismens grundare Murray Rothbard argumenterar i artikeln Confiscation and the Homestead Principle från 1969 att statliga företag - och även företag som får ekonomisk hjälp från staten - bör tas över av arbetarna på företagen. Det är helt enkelt det enda konsekvent frihetliga alternativet, som inte enbart resulterar i ett stärkande av den monopolkapitalistiska ordning som råder idag.
Staten och kapitalet sitter i samma båt...
Att staten skulle försvagas för att företag som tjänar enorma summor - på grund av statens interventioner i ekonomin - får ta över statens företag är en av den vulgära libertarianismens största felslut (eller medvetna lögner). Bara för att staten äger mindre egendom, gör det inte att det statliga maskineriet har mindre makt; som vi sett kan det ofta bli precis tvärtom. Stora kapitalister, vars intresse är att staten fortsätter fungera som ett skydd för dem mot konkurrens från andra företag (eller länder, för den delen), kommer alltid att vilja bibehålla statens makt när det passar deras intressen, och därmed enbart göra staten till en starkare aktör. Ju mer som privatiseras till stora kapitalister, desto mer kommer också kapitalisterna ha att säga till om i hur staten ska agera - man kan ställa ekonomiska ultimatum där staten, även om den skulle vilja, inte kan agera annorlunda än kapitalisterna kräver. Istället för att bara ha en stat som är uppbyggd på tvång och fungerar ineffektivt, så kommer vi alltså ha en stat som är uppbyggd på tvång och fungerar ineffektivt - och där kapitalister bestämmer över vad staten faktiskt ska göra. Staten och kapitalet sitter mycket riktigt i precis samma båt här; att kapitalister får mer makt och egendom på statens bekostnad innebär inte att staten försvagas, då även kapitalisternas intresse ligger i att ha en stark stat som hjälper dem att upprätthålla det system som gjort dem rika. Att, som många liberaler förespråkar, försöka begränsa statens makt genom att ge en del av den till stora kapitalister är ungefär en lika utmärkt strategi som att försöka utjämna förutsättningarna i en fotbollsmatch genom att ge det vinnande laget en straffspark. Stora kapitalister och staten spelar inte i olika lag; de spelar i samma lag - där folket spelar i det andra, och blir det lag som tvingas försvara sig mot statens och kapitalisternas återkommande straffsparkar som liberalerna ser till att de får.
"Privatisering på riktigt", dvs decentralisering av den ekonomiska makten som staten idag besitter till de anställda på de statliga företagen, är det rimliga alternativet till statlig egendom - som faktiskt begränsar statens makt, snarare än förstärker den. Istället för att makten ska skickas fram och tillbaka mellan de aktörer som faktiskt redan styr samhället, så bör mer skickas till de människor som inte idag får vara med och styra (mer än ett par minuter vart fjärde år, förstås). För det säger sig ju nästan självt att ett brytande med den rådande ordningen måste bestå av ett förflyttning av makt från dem som har till dem som inte har; snarare än från den ena som har till den andra som har - och som redan styr tillsammans!
Fram till den verkliga privatiseringen?
Vad bör man göra med statlig egendom fram till den tid då en verklig privatisering - en decentralisering av den ekonomiska makten - faktiskt kan äga rum? Det är den riktigt svåra frågan; och den har nog, tyvärr, inte något allmängiltigt svar. Som anarkist är det självklart att man motsätter sig förstatliganden - vi vet vad det leder till, och det är varken frihet eller socialism, utan byråkratstyre. Som anarkist är det däremot också självklart att man motsätter sig privatiseringar som enbart förstärker statens och kapitalets roll i samhället - på folkets bekostnad. Vad man ska göra med statlig egendom, som redan finns, när decentralisering av den ekonomiska makten ännu inte är något alternativ - det är desto svårare att ta ställning till. I många fall är det fördelaktigt om egendomen faktiskt finns kvar i statens händer - på så vis kan den någon gång i framtiden decentraliseras och privatiseras på riktigt. I andra fall, där staten verkligen missköter sin hantering av egendomen, är det fördelaktigt för folket, som konsumenter, om den privatiseras - även om detta innebär att kapitalister kommer åt vad folket egentligen har rätt till. En mutualistisk anarkists inställning till statlig egendom idag är alltså en väldigt ambivalent sådan; den är helt förkastlig, men tyvärr ofta det bästa av två dåliga alternativ; det alternativ som faktiskt gynnar staten och kapitalet minst. Med det inte sagt att alla privatiseringar är av ondo - redan idag tas vissa statliga och kommunala uppgifter över av kooperativ och liknanade, och det är naturligtvis positivt; men jag har väldigt svårt att se hur ett bollande av egendom emellan två företrädare för den korporativa staten - staten och kapitalet - på lång sikt skulle gynna någon annan än just staten och kapitalet. Statlig och kapitalistägd egendom är ett val mellan pest och kolera; men jag skulle vilja säga att statlig egendom ofta är att föredra, helt enkelt för att den är möjlig (om än svår) att kräva från staten, och omvandla till t.ex. kooperativ och andra former av fria organisationer som förhoppningsvis, på lång sikt, kan bli grundstenarna i ett frihetligt socialistiskt samhälle. Att ställa sådana krav på privata kapitalister har visat sig vara väldigt svårt; egendom som privatiserats till kapitalister får vi inte igen, även om det är våra skattepengar som betalat för den.
Inställningen till statlig egendom är däremot, som sagt, en väldigt svår fråga, som inte i någon större utsträckning behandlades av de klassiska anarkisterna; för dem stod striden mellan frihetlig socialism och förstatligande statssocialism på en marknad där det mesta var privatägt - det korporativa och väldigt förstatligade samhälle vi har idag hade ännu inte växt fram. Idag är det däremot något man måste ta ställning till; hur ska vi på bästa sätt kunna göra den egendom som staten äger till decentraliserad och privat-/kooperativ-, men fortfarande folkägd, sådan - och hålla den borta från att bli ännu mer intrasslad i den statsmonopolkapitalistiska djungeln? Hur kan vi bygga en frihetlig socialism, då vi redan har ett misslyckat statssocialistiskt projekt - som istället för socialistiskt blev korporativt och statsmonopolkapitalistiskt - att först göra oss av med? Det enda alternativet är decentralisering och självstyre, och en kamp för att avskaffa de kapitalistiska monopolen och privilegierna.
Avslut
Varken ett konsekvent vurmande för statlig egendom, som moderna socialdemokrater och kommunister ofta står för - eller ett konsekvent vurmande för privatiseringar, som moderna liberaler ofta står för - är däremot något alternativ för en mutualist, eller någon som på allvar förespråkar frihet och/eller socialism. Den gamla marxistiska vetskapen om att den borgerliga staten enbart är en överbyggnad genom vilken de härskande klasserna styr samhället måste återigen bli klart för kommunister och socialdemokrater, och liberaler måste förstå att ökad frihet i samhället och privatiseringar av statlig egendom till andra aktörer i det statsmonopolkapitalistiska systemet inte leder till ett friare samhälle. Och anarkisterna måste på allvar tänka över problemet; hur ska vi kunna decentralisera makten och ekonomin?
Anarkister kan göra det mycket enkelt för sig, Warrens konstnadsprincip tillsammans med doktrinen om individuell suveränitet i praktiken är fullt tillräckligt för att decentralisera samhället.
Det kräver visserligen lite kunskap för att förstå, men principerna är enkla, det krävs inga akademiska poäng för att förstå.
Givetvis är sociala kontraekonomier den enda vägen att gå, utan att förneka facklig kamp eller andra typer av aktivism för den delen.
Byta varor och tjänster utan tvång det är melodin...
Allt detta grundar sig förstås i den falska dikotomin om vänster-höger (den moderna tolkningen) som vi lär oss på de statliga utbildningslägren, vilken egentligen bara krånglar till allt (vilket säkert är meningen). Uppenbarligen så sätter vi anarkister oss emot monopol (icke-konkurrens), då vi värderar konkurrensen som en upprätthållare av många viktiga effekter.
Vi kan för övrigt lätt dra slutsatsen att << säljandet utav ett monopol >> inte löser problemet som detta monopol orsakar, det är en tydlig och direkt motsägelse.
"Givetvis är sociala kontraekonomier den enda vägen att gå, utan att förneka facklig kamp eller andra typer av aktivism för den delen."
Definitivt. I just detta fall, när det gäller att göra statlig egendom t.ex. kooperativ, så är kanske facklig kamp det allra bästa sättet. Organiserade stats-/kommun-/landstingsanställda som tillsammans kräver att själva få förvalta och driva sina respektive arbetsplatser.
Kanske läge att här dra in Chomskys distinktion mellan kortsiktiga planer och långsiktiga visioner. Ett frihetligt socialistiskt samhälle tillhör den mer avlägsna visionen att arbeta mot, men de kortsiktiga målen handlar om vad man kan göra just nu i samhället man lever i. Då handlar det snarare här om att stärka den (begränsade) demokratiska kontroll som finns i och med att staten äger företag, vilket är bättre än att makten över produktionen ligger helt hos privata aktörer.
Sven:
Det låter tyvärr som de gamla statssocialistiska idéerna, som visat sig fungera ganska dåligt. Istället för att det statliga företagen agerar för folkets bästa blir det ofta en byråkratisk röra av det hela; där folket knappast kan sägas ha mycket större påverkan än vore det ett kapitalistägt företag (om än situationen ofta är så att folket åtminstone har väldigt lite mer påverkan, vilket jag var inne på lite i inlägget). "Privata aktörer" är inte direkt något homogent begrepp; allt ifrån ett demokratiskt styrt arbetarkooperativ till den vildast exploaterande kapitalist är ju privata aktörer, om vi bara ställer "privata" och "offentliga" aktörer mot varandra. Istället för att försöka stärka statens inflytande bör man därför sträva efter att stärka de arbetar- och konsumentkooperativa näringarna, i min mening. Den makt folket har genom staten är minimal - där styr byråkraterna; den makt folket däremot får genom kooperativ är verklig för deltagarna i kooperativen.
Man gör också fel, skulle jag vilja säga, om man skiljer på lång- och kortsiktiga mål; de kortsiktiga målen är bara delmål på väg mot det långsiktiga. Är målet t.ex. ett decentraliserat samhälle där individen är suverän och makten finns hos människan, och sköts företrädelsevis genom t.ex. kooperativ - då är de kortsiktiga målen naturligtvis att bygga upp kooperativen och kämpa för individens suveränitet. Att ha decentralisering som långsiktigt mål - och statscentralisering, decentraliseringens motsats, som kortsiktigt mål - är visserligen vanligt hos andra socalistiska inriktningar än de anarkistiska; men de måste ju sägas ha fungerat väldigt dåligt för att faktiskt skapa någon socialism. Att istället använda målet också som medel tror jag är en bättre väg att gå.
Det ena utesluter inte nödvändigtvis det andra, men de kortsiktiga målen är sådana som är mer pressande JUST NU. T.ex. att förhindra att folk får det ännu sämre genom en sönderslagning av välfärdssystem, att motverka rasism och hets mot invandrare i en lågkonjunktur och över lag åstadkomma förändring inom det parlamentaristiska politiska systemet så långt det är möjligt. Då kan man dels lyckas organisera människor och väcka politisk medvetenhet samtidigt som man faktiskt kan få reda på var gränserna för politisk påverkan finns i det nuvarande systemet. Det är viktiga lärdomar att ta med sig när man jobbar för den långsiktiga visionen.
Intressant artikel!
Vill bara tillägga att det förefaller mig ganska absurt att personer som är anställda på en arbetsplats inom offentlig sektor ska få ta över arbetsplatsen om den privatiseras, ty dessa anställda har ju inte betalat någon skatt alls på sina inkomster. Tvärtom, deras inkomster består av vad arbetande inom privat sektor redan blivit bestulna på – de har levt på skattepengar! Visst, på den lärares lönepapper vilken jobbar på en offentlig skola står det skrivet att ett visst belopp tagits från lönen i skatt, men det är nominellt, inget annat.
Vad har du att säga om detta? Jag tog länge Rothbards åsikt i frågan för riktig, men är inte så säker längre. Dock vet jag inte vad alternativet skulle vara.
Kadavret:
"deras inkomster består av vad arbetande inom privat sektor redan blivit bestulna på"
Nej, så är det inte riktigt. Anställda inom offentlig sektor producerar även värde med sitt arbete, liksom alla arbeten gör; problemet är bara att staten valt att alla måste betala för det, vare sig de vill ha det eller inte - de lever alltså inte på skattepengar, utan på sina arbeten, men att staten monopoliserat (oftast, eller bara driver i andra fall) deras näringar leder till att vissa får mer betalt än de skulle få om marknaden vore fri, medan andra får mindre.
Däremot ser jag heller inga moraliska problem med att göra sig av med statlig egendom genom att ge bort den till alla skattebetalare kollektivt; men jag vill nog precis som Rothbard mena att det är rimligare att betrakta statlig egendom som icke-ägd, och därmed bör den tillfalla de som brukar den (enligt Rothbard enligt förvärvsprincipen, för oss klassiska anarkister enligt principen om besittning och bruk). Det leder också till en ökad decentralisering av samhället, och ökat lokalt självstyre, vilket det är tveksamt att t.ex. en aktieutdelning till alla skattebetalare skulle åstadkomma.
Sven:
Ok, nu förstår jag vad du menar, och där är jag med dig mer; ibland är statlig egendom värd att försvara mot kapitalistisk rovdrift för att det ena alternativet är värre än det andra för stunden - men målet måste ändå alltid vara decentralisering och avveckling av den statliga egendomen, absolut. Det är där jag menar att det är lite svårt för en anarkist idag att dra några klara gränser; då både statlig och kapitalistägd egendom är delar i samma korporativa maskineri blir det ibland så att det som måste föredras för att enklast kunna försvaga staten och kapitalet paradoxalt nog blir försvarandet av viss statlig egendom (på kort sikt då, alltså).
Viktigast av allt är däremot att det kortsiktiga aldrig övergår till ett vurmande för statlig egendom i sig; man måste komma ihåg att anledningen till att behålla den statliga egendomen för tillfället är högst pragmatisk, och att det inte är ett mål i sig - utan enbart ett, för tillfället, nödvändigt ont för att inte få ännu ondare. Att bara konsekvent säga "statlig egendom är att föredra framför privat" är ett no no för en anarkist skulle jag vilja säga; då hamnar man snart i tankarna att staten på något sätt är en "motpol" till kapitalet, och skyddar oss från det - vilket inte är stämmer. De är tätt sammanknutna, och går i dagsläget knappt att skilja på. Och det är som sagt också själva anledningen till att kapitalistägd egendom sällan är så mycket bättre ur frihetssynpunkt.
Men hur ska man då som anarkist argumentera för fortsatt statlig egendom i de fall då man kan betrakta denna som legitim och rättfärdig? För de flesta människor är nog inte kopplingen mellan staten och kapitalismen (eller den "fria" marknaden) så solklar, hur visar man att att denna "monopolkapitalism" existerar? Hur visar man att den är så pass omfattande att privatiseringar där egendom överförs till kapitalister inte kan betraktas som legitima? Var hittar man belägg för att det är just så det förhåller sig? Det kanske är föremål för ett helt nytt inlägg egentligen, det vore intressant att få lite mer på fötterna när det gäller den biten.
Anarkister försvara inte statlig egendom, men gör det mkt tydligt att en privatisering oftast inte kommer alla individer till lika rätt, "någon" tjänar mer på statliga utförsäljningar än gemene man. Exempelvis: när Telia introducerades på börsen var det till gagn för bättre bemedlade relativt obemedlade. Utförsäljningen av Vin&sprit är ett annat exempel, pengarna går till underskott som skapats av kapitalister istället för att delas ut till folket.
Vi har bara ett legalt ekonomiskt system. Vid sidan av kapitalismen finns en försvinnande liten social ekonomi och en svart marknad, det är allt.
Individen kan inte sälja varor och tjänster utanför systemet i större utsträckning utan att skattmasen knackar på dörren, det måste finnas någon logisk anledning till varför det är så.
De flesta kopplar ändå inte, då tar man fram den stora kanonen! Med den mutualistiska/marknadssocialistiska förklaringen av den primitiva ackumulationen är det lätt att visa hur det hänger ihop. Frånsaknaden av ekonomiska alternativ till att bli statare eller arbetare i industrin under 1800-talet i kombination med ett massivt tvång slår undan alla tvivel.
De stora skaror som blev jordlösa under tidigt 1800-tal fick inte ny jord att bruka, detta trots att staten genom århundradena exproprierat land. Den s.k. skiftesreformen sker strax före industrialiseringen, är det slumpen som gör att det finns massor av billig arbetskraft till kapitalisternas nya näringar?
Nej knappast, inte en enda liberal klagade över de sociala förhållandena, tvärtom, med den nya industrin skulle alla få det bra!
Det är mycket lätt och logiskt stringent att påvisa hur vedervärdigt hycklande den kapitalistiska ekonomin är, förhoppningsvis börjar fler att gräva i en del av historien som "glömts" bort. Det är hög tid att på allvar börja tala om liberalismens brott.
Intressant inlägg, som anarkokapitalist(-aktig) håller jag med om att metoden för privatisering är mer än svår att få till korrekt. Jag har i viss avseenden större förtroende för "företag", stora som små, än för staten, även om de sitter i samma båt. Kostnaden att tvinga sig på mig som producent och konsument är helt enkelt större när den skall gå vägen "Företag" -> "Stat" -> Person än enbart "Stat" -> Person. Varje steg mellan betvingare och betvingad är en försvagning i tvånget. Demokrati ger jag inte fem öre för, någonting blir inte rätt bara för att tillräckligt många håller med. Kan fungera som fredlig metod att hantera konflikter med personer man har personlig kontakt med, men duger inte för att interagera med främlingar.
Jag har ingen bra lösning på det hela när det kommer till saker och ting såsom människoproducerade ting, kanske att det tom inte går att få en felfri moralisk lösning på det.
Att bara ge en byggnad och tillhörande resurser till de som för tillfället är anställda hos ett "företag" är på tok för simplifiera. Hur skall fördelningen gå till? Skall kompetensnivåer för t.ex resurshantering och skomakeri tas in i beräkningarna? Vem kan göra en objektiv bedömning för hur mycket en kompetens är värd i förhållande till en annan?. Skall man ta in i beräkningarna vilka anställda som är kortsiktiga egoister som hellre bränner all inkomst på nöjen (kanske tom missbruk av substanser, spel etc?) stället för att investera för framtiden i både privatliv och i kooperativet? På bekostnad av övriga inom kooperativet som faktiskt gör en konstruktiv investering av sina produktionsresultat, givetvis.
Att bara dela ut aktier är ju också ett nonsensförfarande, av som ovan bla en omöjlig fördelningsberäkning.
Jag ser helst att abstrakta påhitt såsom "Stat", "Folk", "Företag", "Kooperativ", "Ras" etc. inte kan äga någonting över huvud taget, utan att endast individer kan äga. Och givetvis kan endast faktiskt existerande saker ägas, inte abstrakta koncept, varpå t.ex upphovsrätt omöjliggörs.
Endast individer kan äga, och endast existerande objekt kan ägas.
Att folk agerar utifrån att någonting finns ("Stat", "Företag", "Folk", "Gud"…) har på intet sätt någonting att göra med konceptets reella existens att göra. I sådant fall finns ju sociala kontrakt, rasliga ansvar osv...
Anonymous Coward:
"Kostnaden att tvinga sig på mig som producent och konsument är helt enkelt större när den skall gå vägen "Företag" -> "Stat" -> Person än enbart "Stat" -> Person."
Nja, det skulle jag rakt av inte hålla med om. Visst är det så i vissa fall; medan det i andra fall är lättare för företag att använda sig av lagstiftning för att kunna förtrycka människor på olika sätt. Det är ju inte så att företag alltid måste prata med staten och "få staten med sig"; den infrastrukturen är ofta färdigbyggd sedan länge.
"Att bara ge en byggnad och tillhörande resurser till de som för tillfället är anställda hos ett "företag" är på tok för simplifiera. Hur skall fördelningen gå till?"
Det är en svår fråga, och jag sitter naturligtvis inte inne på några detaljerade svar på hur alla statliga företag ska kooperativiseras. Men att helt enkelt överlåta driften av företag till de anställda, så som man på sina håll gör med t.ex. förskolor och skolor som går från att vara kommunalt ägda till att bli kooperativ, är ju ett exempel på hur man kan lösa det. För att förtydliga, också, så pratar jag naturligtvis inte om att staten bara ska ge all sin egendom till folket - det är onödigt, då det aldrig kommer att hända - utan för den mesta egendom som blir t.ex. kooperativ krävs det ju att de anställda på ett företag faktiskt KRÄVER det från staten. Det handlar alltså inte om allmosor från toppen, utan om krav från botten.
"Vem kan göra en objektiv bedömning för hur mycket en kompetens är värd i förhållande till en annan?"
Det görs förstås inom de enskilda verksamheterna; Nils, Fredrik och Jonas avgör själva hur just deras verksamhet ska fungera, vem som ska få vad, osv. Det går alltså inte att göra någon objektiv bedömning; kooperativets medlemmar får istället göra subjektiva bedömningar, se hur det fungerar - och sedan göra ytterligare bedömningar och kanske modifiera sina ståndpunkter.
"Endast individer kan äga, och endast existerande objekt kan ägas"
Absolut, men individer kan äga på olika sätt. Att äga något kooperativt innebär ju inte att någon mystisk kraft äger Nils, Fredriks och Jonas verksamhet; det innebär helt enkelt att Nils, Fredrik och Jonas äger den tillsammans, hellre än att enbart Nils äger, och Fredrik och Jonas arbetar under Nils. Vad vi mutualister säger är inte heller att allt MÅSTE ägas kooperativt; vi säger enbart att det är den ägandeform som i de flesta fall ger varje inblandad individ störst iflytande över den egna situationen, och är därför något vi föredrar då vi talar om verksamhet där många människor är inblandade.
Alltid lika välskrivet och lättförståeligt. Denna blogg är taggad, helt klart.
Keep up the good work! =)
/Dikotom
Tack! Kul att folk läser ;)
Jag efterfrågar ett blogginlägg med kooperativa alternativ som man som konsument/medborgare kan ersätta sina "vanliga" affärer med. De enda jag har på minnet är Coop/Konsum, JAK medlemsbank och Fonus. Ser man till att endast konsumera på kooperativ eller småföretag (och detta beteende sprids) så gör man iaf något för att motarbeta det här systemet vi lever i.
