Vem stjäl från vem?
Statsstöd
Vi skattebetalare betalar varje år in ofattbara summor pengar till stöd för filmskapande och kulturarrangemang. Detta stöd står staten för - och då vi finansierar staten kommer dessa pengar direkt från våra fickor. Om vi sedan vill delta i de arrangemang vi betalat för, eller se de filmer vi finansierat, tvingas vi betala ytterligare en avgift; det räcker inte med de miljarder vi redan betalat. Det är väldigt svårt att föreställa sig hur mycket av våra pengar det faktiskt är som pumpas in i musik- och filmindustrin, utan vårt medgivande; även vi som tycker att Per Gessle är helt förfärlig, och Beck-filmerna har ett ytterst tveksamt underhållningsvärde, är medbrottslingar till deras existens. Vare sig vi vill det eller inte. De tar våra pengar, utan vårt medgivande. Det är, till skillnad från fildelning, helt klart stöld. Då fildelning handlar om att kopiera material man kommit över på lagligt väg - t.ex. en film eller skiva man köpt och därmed rimligtvis bör äga - är det definitivt inte fråga om någon stöld, utan tvärtom reproduktion av sin egen egendom, vilken man sedan delar med sig av till andra. Produkt 1 finns kvar hos person A, samtidigt som person B genom att kopiera denna - med person A:s medgivande - av produkt 1 skapar produkt 2. Vårt stöd till film- och musikindustrin är däremot inte av sådan karaktär; där tar de pengar vi arbetat ihop från oss. Vi blir alltså av med pengarna, samtidigt som de får dem - de skapar inte nya pengar av våra, med vårt medgivande, samtidigt som vi behåller våra. Här rör det sig alltså om solklar stöld, där staten, film- och musikbranschen tillsammans är medbrottslingar i det korporativa nät de själva spunnit.
Lagstiftning
För att förhindra fildelning lobbar företag inom områden som gynnas av den immateriella äganderätten för lagstiftning som ska skydda deras intressen, samtidigt som den straffar människor som utvecklar teknik, produkter och tjänster som gör det möjligt för människor att välja andra alternativ. Lagar som Ipred och trafikdatalagen är däremot inte gratis. Och vem får räkningen? Lobbyisterna från musik- och filmbranschen? Naturligtvis inte. Ännu en gång läggs kostnaderna naturligtvis på folket. Och vad tycker folket om detta? Är kostnaderna rimliga? Och har dessa lagar vårt stöd? Aftonbladet undersökte saken; nedan följer resultatet av undersökningen (som i skrivande stund fortfarande pågår).
Näst intill alla de nästan 24000, respektive drygt 25000, personer som röstat anser alltså att lagarna inte behövs, och dessutom att de kostar oss alldeles för mycket pengar. Det är helt enkelt lagar som inte har folkets stöd, och som vi inte heller tycker är värda de pengar de kostar. När internetoperatörer av staten tvingas lagra information de inte har något som helst intresse av att lagra, vilket trafikdatalagen innebär, kostar det naturligtvis en hel del pengar, och dessa pengar kommer naturligtvis från folket som betalar för internettjänsterna. Resultatet är alltså antingen dyrare eller sämre tjänster - troligtvis både ock. Vi tvingas betala alla kostnader för upprätthållandet av t.ex. Ipred-lagen, trafikdatalagen och FRA-lagen, antingen genom högre priser för tjänster - eller direkt genom skattsedeln. It- och telekomföretagen har undersökt kostnaderna och kommit fram till att bara trafikdatalagen kommer att kosta mellan 760 miljoner och 1,1 miljarder kronor för internetoperatörerna att införa, medan den sedan kommer att kosta 133-364 miljoner kronor per år att upprätthålla. Till det kommer ytterligare kostnader som vi tvingas betala via staten; pengar som skulle kunna spenderas på mycket annat.
Även här handlar det alltså om direkt stöld från vanliga människor; företag som gynnas av immaterialrätten fattar tillsammans med staten lagar som de anser skyddar deras bransch, medan kostnaderna hamnar på oss. Vi tvingas alltså först betala för deras produkter vare sig vi vill ha dem eller inte (och vill vi ha dem måste vi ändå betala en gång till), och sedan för lagar vi inte vill ha (och upprätthållandet av dessa).
Fildelning
Visst är det möjligt att fildelning är negativt för vissa producenter av t.ex. film och musik, även om det finns undersökningar som visar på motsatsen. TNO har t.ex. på uppdrag av den nederländska regeringen undersökt saken, och kommit fram till att fildelning överlag har en positiv effekt på ekonomin; Anders Lundberg skriver i denna artikel att:
"För det första påpekar TNO att varje piratkopierad fil inte motsvarar en förlorad försäljning, eftersom många laddar ner musik och filmer de annars aldrig skulle konsumera. Dessutom är det inte ovanligt att någon som laddat ner en skiva med en grupp upptäcker att de gillar den och sedan köper gruppens andra skivor. Hur många fler konsertbesökare som tillkommit tack vare fildelning verkar TNO däremot inte ha undersökt, vilket ytterligare borde spä på den redan positiva effekten.
35 procent av den nederländska befolkningen laddar enligt rapporten ner musik illegalt. Dessa köper dock precis lika mycket skivor och filmer som andra, och köper dessutom i genomsnitt fler spel än dem som inte fildelar. Den största ekonomiska fördelen för samhället är, enligt rapporten, att konsumenter sparar betydligt mer pengar på att kunna få sin "kulturdos" gratis än vad mediabolagen faktiskt förlorar (eftersom så mycket mer media konsumeras med fildelning än vad som skulle konsumeras utan). Dessa pengar används sedan för att köpa produkter och annat och stimulerar på så sätt ekonomin."
Där fildelning innebär att företag backar är det däremot en normal företeelse på marknaden. Marknaden är dynamisk - inte statisk - och att vissa företag måste backa tillbaka, eller utvecklas, när ny teknik blir tillgänglig är helt naturligt. Du kan t.ex. idag inte sälja skrivmaskiner med lika stor framgång som för 50 år sedan, då det idag finns datorer. Som tur är fick skrivmaskinsproducenterna däremot inte igenom någon lagstiftning som förbjöd datorer, utan försvann istället till stor del från marknaden, eller hängde med i utvecklingen och gav sig in i produktion eller försäljning av datorer. Det är inte så att producenter av datorer stjäl av skrivmaskinstillverkare - trots att skrivmaskinstillverkarna förlorar inkomstandelar pga konkurrensen från datorer - och på samma sätt ligger det till med fildelning. Det är idag praktiskt taget gratis att få tag på film och musik, utan att någon annan blir av med sina filmer eller sin musik, och producenterna kanske därför måste överväga alternativa lösningar; det finns hur många sådana som helst. Ingen vill naturligtvis att film och musik ska försvinna från marknaden, som skrivmaskinerna - men man måste hänga med i utvecklingen och anpassa sig till den teknik som finns. Att offra hela folkets fördelar av att ha fri tillgång till praktiskt taget allt immateriellt i hela världen för att en väldigt liten - och ofta väldigt välbetald - yrkesgrupp ska kunna fortsätta att göra astronomiska vinster är helt enkelt inte något som kan legitimeras. Och det syns mycket väl på folkets stöd till de självutnämnda "antipiraterna" - ett stöd som praktiskt taget inte existerar.
Vem stjäl från vem?
Så vem stjäl egentligen från vem? Sanningen är enkel; fildelarna delar filer, vilket på inget sätt kan ses som stöld (och inte heller i lagstiftningen ses som någon sådan, utan kräver separat lagstiftning då det helt enkelt inte är stöld) medan t.ex. musik- och filmbranschen, tillsammans med staten, stjäl. De stjäl från oss alla; oavsett om vi fildelar eller inte, och oavsett om vi vill se deras filmer eller lyssna på deras musik. De stjäl genom att tvinga oss finansiera lagar de lobbat igenom, de stjäl genom att tvinga oss betala för deras produktioner via skattsedeln, och de stjäl genom att kräva pengar av människor som enbart gratis delat med sig av sin egendom till andra. Och de har inte vårt stöd för detta, utan varje steg mot kontrollsamhället, trivialiserandet av den personliga friheten och integriteten, samt förhindrandet av utvecklingen för specifika gruppers ekonomiska vinning är ett steg från demokratin, till korporativismen (för att undvika ordet fascism).
Stöld är inte okej bara för att staten stödjer det; vi måste därför göra det vi kan för att förhindra denna verkliga stöld som faktiskt finns i samband med fildelningsfrågan. Den står däremot inte fildelarna för. Lite ironiskt, och högst tragikomiskt, måste det ju anses vara att den grupp som idag högst protesterar emot att människor "stjäl" från dem själva i själva verket stjäl enorma summor pengar från oss alla.
Jag kan förstå Er syn på den här soppan med fildelning och domen, hur mycket man som medborgare vill eller inte vill betala i skatt till "kulturellt stöd". Men av personlig erfarenhet - att själv lägga ut pengar på studiotid, instrument, inspelning, skivproduktion och merchendaise och inte fått något offentligt bidrag annat än några hundringar från Studiefrämjandet (vilket är en bråkdel av den totala summan man lagt ut på t.ex. ett album) - så försöker man naturligtvis hitta på sätt att få tillbaks åtminstone lite av det man lade ut från början. Inte nödvändigtvis gå i vinst, men en eftersträvan att ha en balans mellan musiken och något deltidsjobb eller plugg, såvida inte man har en NRG-hit och får busslast med pengar av ett skivbolag.
Har man inget stort bolag bakom sig så kan avtalet mellan artisten och dem vara hur som helst, men det vanligaste är att man som artist inte får några stora summor att röra sig med och dessutom faller det mesta ansvaret för reklam och spelningsbokning på artisten själv, men då kan också procentvinsten vara desto högre för sistnämnde.
Så långt ser jag inget problem i situationen - man har ju som artist själv valt att leva på det här sättet. Och även om levnadsvillkoren i Sverige är inte så olika från USA och UK, där stora skivbolag och popartister har mycket större inkomster i jämförelse så beklagar jag mig inte. Hade jag velat en global inkomstutjämning så hade jag inte lirat musik utan blivit politiker =)
Den största inkomstdelen inom rockscenerna t.ex. är ändå turnéer så fildelningen i sig har inte varit en markant vågbrytare - skillnaden är bara det att förut så tjänade skivbolagen hutlösa summor på skivförsäljning, nu måste de tänka om och skräddarsy avtal så att de tjänar mer på turnéer och merchendaise. Ju mer skivbolagen satsar på effektiv marknadsföring (Du skulle bli häpen om Du visste hur inkompetenta många av branschens fältfigurer är) och rimliga turnéavtal (skivbolagen eller managers försöker alltså inte skinna arrangörerna på alla stålar, ett vanligt förekommande scenario i Sverige) och distrubtion för t.ex. ett bands turné, desto mer kommer de att tjäna på merchendaise och publikförsäljningen under turnén. Alltså borde artisternas och skivbolagens ekonomiska förhållanden sammanvävas mycket mer än vad de har varit förut. I samtiden kan en artist som har t.ex. ett X-antal-album-släppkontrakt släppa först en vinstsäljande platta, komma två år senare och släppa en "skäggplatta" (”den artistiska friheten” tar ut svängarna lite mer) och försäljningen dalar vilket ger att skivbolaget bestämmer sig för att lägga nästkommande albumsläpp på is, tills de anser att de ekonomiskt vågar släppa något mer med artisten. Artisten kan då ingenting göra än att turnera, vilket skapar ett produktivt vakuum.
Detta är problem som har i grund och botten att göra med skivkontrakten och den ekonomiska miljö som branschen befinner sig i, och det är något som främst kan ändras genom nya avtalsregler och en sundare branschmentalitet, särskilt inom management och skivbolag.
För att förtydliga mig angående fildelningen i Sverige: det hela beror VAD man drar hem anser jag. Är det en okänd artist, som verkligen satsat det mesta själv OCH vill att man ska sprida hans/hons verk på nätet, fine, då kan han/hon nå ut till långt fler folk än vad som annars hade varit möjligt om denne försökt sig på ett skivkontrakt, som förmodligen inte gett mycket, såvida inte bolaget blivit råpeppade av musiken och hade medel att promota. Sen livnär sig de svenska professionella artisterna (t.ex. Jill Johnson) ändå sin största del av inkomster från spelningar, och kan få en del rejäla summor från STIM. Så principiellt är jag kluven, själv har jag t.ex. avstått från att ladda ner artister som inte är stora och som kanske inte har råd att turnera någon längre tid, men jag har inget problem med att dra hem en platta från en stor artist. Är plattan riktigt riktigt bra så köper man den, annars så slänger man den. I övrigt önskade man att plattor kostade max 130 kr igen men det kommer aldrig att hända ^__^
Problemet är att de flesta, inklusive dig själv, tänker som jag brukar kalla intrasystematiskt. Detta sätt att tänka handlar till störst del om att se problemen i systemet som nuvarande existerar (och förutsätta det utan att ens ifrågasätta det), och sedan proppa igen dess möjliga luckor med olika lösningar. Det är ungefär som att bygga ett torn av klossar, men att omedvetet sätta den mest fundamentala klossen fel, sedan inte förstå att den ligger fel alls, och sedan försöka kompensera obalansen genom placeringen av nya klossar på osymmetriska ställen.
Oavsett om man vill tänka intrasystematiskt eller inte så säger anarkister som jag och Emil att oavsett om detta må vara ett problem, så är inte en metod som innefattar våld, hot och tvång (etatistiska regleringar) ett bra sätt att lösa problemet på. Faktum är att det ofta leder till en dålig utkomma (se t.ex "slav"-"slavägare" relationer där "slaven" protesterar genom att göra sitt arbete sämre, och få "slavägaren" frustrerad).
Vi anarkister vill därför låta bli att reglera helt (då det oavsett alltid är en icke-lösning på problemen), och vad händer då? Jo, klosstornet (som jag tog upp förut) kollapsar pga sina dåliga fundamentklossar. I det fallet så finns det bara en vettig möjlighet - att införa ett nytt system som ser till denna lucka, faktumet att man kan ladda ner media gratis, och löser det på ett intellektuellt och smart sätt!
Har du svårt att tro på att nya system skulle uppstå? Tänk efter, sådana nya system introduceras redan nu! Spotify är nog det bästa försöket. Problemet är att man via dessa regleringar fortfarande gör det lönsamt att hålla sig till den gamla modellen, varav det saknas både efterfrågan och behov av en ny modell. Detta leder till att allt för få nya system utvecklas. Men vad händer om media slutar produceras helt då? Uppenbarligen så skulle efterfrågan på ett nytt, fungerande distributionssätt för att kunna få sin nu otroligt efterfrågade media vara otroligt lönsamt att lista ut. I och med dessa potentiella starka incitament som uppstår om man låter en dynamisk förändring av marknaden ta plats från första början, så anser jag det omoraliskt och idiotiskt att tro att man måste reglera. Därför måste man bredda sina vyer, och sluta tänka intrasystematiskt. Lyckas man med detta så tror jag inte bara att man kommer att ändra sina "piratfråge"-vyer, utan även hela sitt politiska synsätt.
Jag är lite skeptisk till Spotify. Såg på en nättidning att många artister lämnat Spotify för att företaget betalade inga royalties samtidigt som de tar ut en medlemsavgift efter testperioden. Känns ju ganska girigt av dem.
Men visst, fanns det ett gångbart alternativ till våran nuvarande ekonomimodell så hade det väl funnits medel för en mer rättvisare och friare distribution.
För att tillägga, jag är själv även en musiker. Jag spelar tre olika instrument, varav mitt huvudinstrument är trummor (troligen det dyraste instrumentet att spela). Kostnaderna för en musiker är otroligt tunga, det förstår jag, dock så stödjer jag inte stöld från massorna via skatt och hot, tvång och våld via regleringar för att stödja mitt intresse. Jag vill skapa musik och dela med mig av den för att det är min passion, för att jag älskar det. Notera nu att jag kallade musiken för ett intresse, jag planerar inte att försörja mig på det, då jag vet att det inte är så det naturligt sett går till.
För att jag lever i det system som jag gör nu så får jag inte pengar från någonstans (då jag fortfarande arbetar på en liten nivå). Jag löser därför problemet med en otroligt viktig anarkistisk princip - symbiotiskt gynnande frivilliga utbyten (för att kontrastera mot statens metoder). Jag spelar in all min musik på Rockgymnasiet här i Örebro, de som spelar in är aspirerande ljudtekniker som behöver träning samt gärna umgås och träffas. De som står för utrustningen är skolan, då det är ett viktigt kapital för att kunna hålla i sin utbildning. Alla tjänar därför på detta, ingen förlorar på det, och det är inga regleringar (hot, tvång, våld) eller statliga omfördelningar (stöld) inblandade.
Ja, men som sagt, Spotify är ingen lösning - det är bara ett bra försök ;). Tänk vad kreativiteten skulle flöda om man bara tjänade på att vara kreativ :)
"Kostnaderna för en musiker är otroligt tunga, det förstår jag, dock så stödjer jag inte stöld från massorna via skatt och hot, tvång och våld via regleringar för att stödja mitt intresse. Jag vill skapa musik och dela med mig av den för att det är min passion, för att jag älskar det."
Detta är absolut något jag kan skriva under. Och jag spelar också trummor så jag gruvar också mig för kostnaderna ^_^
