Anarkismen - en ouppnåelig utopi?
När anarkism kommer på tal i politiska diskussioner finns det många som inte tar ideologin på allvar; anarki är en ouppnåelig utopi som visserligen skulle vara underbar om det fungerade - men i verkligheten skulle samhället aldrig fungera utan lagar, utan polis och utan ordning. Den fina utopin skulle i realiteten bli en hemsk tillvaro på grund av "den mänskliga naturen"; människan är i grunden egoistisk och sätter alltid sig själv i första hand. Och jag håller till fullo med om kritiken. Om anarkismen vore en ideologi som inte förespråkade lagar, ville förbjuda poliskårer och skapa kaos var än ordning infinner sig; om anarkismen byggde på att individen måste vara altruistisk hellre än egoistisk - då skulle jag inte heller tro en enda sekund på anarkismen. Men så är inte fallet. Anarkismen är inte, som en del andra socialistiska inriktningar, en ideologi som baseras på att människan kommer att "förändras" i ett socialistiskt samhälle, och övergå från att vara egoistisk till att vara altruistisk. Anarkismen utgår från människan så som empirin indikerar att hon är idag. Visst kan förändrade sociala strukturer förändra människors beteende - men det är inget en seriös politisk ideologi bör ha som förutsättning för att ideologin i fråga ska kunna fungera, utan vi måste basera teorier om ett bättre framtida samhälle på lärdomar från dagens samhälle. Att filosofera om hur den bästa människan skulle vara och uppträda bör lämnas till romantisk filosofi, och har inte så mycket med politik att göra - politik handlar i första hand om att se hur människor faktiskt är och uppträder, och från det dra slutsatser om hur samhället bör förändras.
Egoismen
Är människans egoism ett hinder för anarkismen? Inte alls. Anarkismen bygger istället just på att människor agerar efter egenintresse, och kräver därför att varje individ ska ges rätten att leva som hon vill, så länge hon låter andra göra detsamma. Ur rationell egoism följer också icke-aggressionen som en självklar utveckling; du och jag tjänar mer på att båda arbeta och sedan handla med varandra eller på annat sätt dela på vår produktion, än jag tjänar på att stjäla från dig och riskera att råka ut för detsamma själv. En överväldigande majoritet av oss föredrar fred framför krig, och lönsamt samarbete framför kostsamma konflikter. Av helt egoistiska intressen. Min säkerhet garanteras bäst om resten av samhället går med på att inte anfalla mig, i utbyte mot att jag inte anfaller dem; och för varje annan individ gäller detsamma. En logisk följd av människans inneboende egoism är alltså att vi sluter oss samman, samarbetar med varandra, handlar med varandra och skyddar varandra från angrepp. Naturligtvis kommer det alltid att finnas brottslingar; människor som väljer eller på något sätt drivs till att stjäla och angripa hellre än att samarbeta och respektera andra människors rätt att inte bli utsatta för våld. Människans inneboende egoism och egenkärlek innebär däremot att en klar majoritet kommer att föredra freden och samarbetet - gå ut på gatan och fråga de tio första du möter om de föredrar krig eller fred om du inte tar mitt ord för det - därför kommer det inte att vara något problem för dem att hantera de brottslingar som faktiskt kommer att finnas.
Kommer inte alla bara att terrorisera varandra?
Att människor börjar kriga eller använda våld mot varandra är en risk i alla politiska system. Av någon anledning förutsätter många att detta skulle vara värre än någonsin i ett anarkistiskt samhälle; men detta bygger nog enbart på en förutfattad mening om vad anarkismen faktiskt skulle innebära. Som vi redan sett är de flesta människor egoister; de försöker överleva och klara sig så bra som möjligt i livet. Man vill leva ett liv i så stor säkerhet som möjligt. I ett fritt samhälle därför inte polisen försvinna - det är inte vad någon människa önskar, så länge det finns brottslingar i samhället; vilket det antagligen alltid kommer att göra. Under anarkismen fungerar dock allting genom frivillig kooperation - frivilligt deltagande. Så även polisen. Då en stor majoritet människor vill leva säkert och under någon form av beskydd kommer de därför antingen ordna en egen skyddssammanslutning, eller anställa en sådan och betala en frivillig avgift på samma sätt som vi idag betalar skatt för vår beskydd. Anarkismen innebär alltså en decentralisering av all makt till individnivå, varefter individerna - där en majoritet vill leva i fred hellre än krig - organiserar alla alternativ själva, och enbart finansierar alternativ som de menar gör rätt. Då ingen tvångsbeskattning förekommer kommer det t.ex. inte fungera att någon tar pengar från fredsförespråkare och investerar dem i krig. Då byter den fredlige helt enkelt organisation, till någon som koncentrerar sig på skydd hellre än anfall. Även den krigiske måste vara djupt motiverad för att gå till krig; han har egoistiska skäl att inte göra det. Att rusta upp för krig innebär att resurser måste tas från hans plånbok, och gå till krigsapparaten - medan denna samtidigt erbjuder betydligt sämre beskydd för honom, för en högre kostnad. Krig är en väldigt dyr hobby. Den rationellt tänkande, egoistiska och ekonomiskt begränsade individen skulle knappast ha råd att kriga mot andra; då det finns så mycket mer lönsamt, och mindre riskabelt, hon kan lägga sina pengar på.
Lagar och polis i ett fritt samhälle
Men hur ska ett samhälle fungera utan lagar? frågar sig säkert många vid det här laget. Anarkism innebär naturligtvis inte att samhället ska vara utan lagar; den innebär bara att lagarna stiftas av människorna i samhället - individerna själva - hellre än någon centralmakt. Den tidige anarkisten Pierre-Joseph Proudhon menade att "friheten är ordningens moder, inte dess dotter". Det betyder ungefär att ordning uppkommer spontant, genom människors egna handlingar och viljor - givet frihet kommer ordning uppstå; givet påtvingad ordning kan vi däremot ta farväl av friheten. Detta är för övrigt också betydelsen av den klassika anarkistiska symbolen med ett "A" i en cirkel. "A" står för anarki, och cirkeln står för ordningen som anarkin skapar.
Lagstiftning går alltså till ungefär så att du och jag ingår ett samarbete med varandra där vi kommer överens om att inte anfalla varandra eller stjäla från varandra, då det är vad vi båda önskar. Dessa samarbeten kommer naturligtvis att vara större än bara du och jag; men de utgår ifrån den principen. Vi kommer överens om att låta varandra vara, på helt frivillig basis och av helt egoistiska skäl, varefter vi genom en skyddssammanslutning - en polis - försvarar varandra mot brottslingar. Ur detta följer att paternalistisk lagstiftning uteblir. Dels är det inte speciellt troligt att jag för det första identifierar lagar som ska gälla enbart mig (t.ex. att jag inte får skjutsa någon på min cykel) och att jag för det andra anmäler mig själv för ett "brott" jag utfört mot mig själv - och kräver ett skadestånd från mig själv för att jag skjutsat någon. Dels är det inte heller speciellt troligt att, återigen av egoistiska och ekonomiska skäl, någon kommer att vilja betala en polis för att se till att andra inte utför "brott" mot sig själva. Det skulle dels betyda högre avgifter för det skydd en sammanslutning kan erbjuda - då de måste lägga resurser på att se till att ingen cyklar utan hjälm eller snusar, eller vad man nu kan tänkas vilja förbjuda - och dels skulle det betyda att själva beskyddet blev lidande av att skyddssammanslutningen mer och mer började syssla med sådant som inte är av försvarskaraktär. Lagar i ett anarkistiskt samhälle skulle alltså i princip gå ut på att du inte får angripa mig, och att jag inte får angripa dig. Annars skulle vi tillåtas att göra i princip vad vi vill; och ha poliskårer som skyddar dessa rättigheter från förövare.
Krig mellan poliskårer?
Det går ju inte ha flera konkurrerande poliskårer, det leder bara till att de krigar mot varandra! tänker säkert någon. Och det är en förståelig tanke, när vi ser på hur dagens poliskårer fungerar och hur dagens polismän uppför sig; men det är en risk som inte är mycket större än att Norges polis börjar kriga mot Sveriges. I ett fritt samhälle måste poliskårer nämligen konkurrera för människors stöd. De är beroende av detta stöd för att kunna fungera; drar för många tillbaka sitt stöd, och sin finansiering, av en poliskår kommer den inte att kunna klara sig, utan måste lägga ner och ersättas av ett alterntiv folket föredrar mer. Detta kommer att leda till att poliskårerna tvingas till att uppföra sig så som folket vill att de ska uppföra sig. Annars väljer de ett alternativ som gör det. På så vis pressas priserna för tjänsten ner, samtidigt som skyddet effektiviseras och makten förvinner från poliskårer och skyddssammanslutningar, och hamnar istället hos folket. För första gången i modern tid kommer alltså folket styra polisen; polisen kommer inte att styra folket. Återigen hamnar vi i egoismen - för poliskårer är det av två anledningar måste poliskårer samarbeta istället för att kriga, av helt egoistiska skäl. Dels är det vad folket föredrar, vi föredrar som så ofta redan sagt fred före krig. För det andra vill vi ha ett så bra och kostnadseffektivt försvar som möjligt; och detta uppnår poliskårerna genom att samarbeta - vilket är betydligt mer ekonomiskt rationellt än att börja kriga mot varandra. Börjar två organisationer mot all förmodan kriga, kommer de heller inte vara någon match för de samlade övriga organisationerna, som kan stoppa kriget - varefter de krigande organisationerna kommer att gå till historien, då väldigt få lär vilja stödja dessa alternativ om de visat sig kunna ta till sådana metoder. Av helt egoistiska skäl kan vi alltså säga att konkurrerande och/eller samexisterande poliskårer troligtvis inte kommer att börja kriga mot varandra.
Brottslighet under anarkismen
En av de viktigaste delarna av anarkism, liksom av all socialism, är utjämnandet av ekonomiska förhållanden; anarkismen förespråkar därför ett upphävande av alla ekonomiska monopol som borgarklassen ånjuter på arbetarnas bekostnad. Alla former av monopol ska upphävas, och resultatet är ett samhälle där arbetarens lön blir hans arbetes fulla produkt, vilken han är fri att göra som han vill med. Arbete, hellre än kapital och utsugning, som faktiskt skapar värde blir alltså som sig bör också vad som ger belöning. Att sätta stopp för utsugningen och borgarklassens kontroll över arbetarklassen har alltid varit ett av anarkismens främsta mål; friheten är inte möjlig att uppnå, om inte frihet från utsugning är möjlig att uppnå. Därmed naturligtvis inte sagt att kapitalister inte får försöka ordna företag där arbetare exploateras; men arbetare kommer helt enkelt att kunna välja mellan så många andra alternativ (arbetarkooperativ, jordbruk, egenföretagande, et.c. utan dagens inträdesbarriärer och motstånd från stat och kapital) att det vore lika ologiskt för dem att söka sig till kapitalistiska företag som det är för arbetare att i ett kapitalistiskt samhälle återgå till feodalism eller slaveri. Det finns helt enkelt bättre alternativ; och de föredras då i regel.
Det faktum att den största delen av vår brottslighet beror på ekonomiska missförhållanden innebär därför att brottsligheten troligtvis kommer att sjunka då dessa missförhållanden suddas ut. Då människor har andra alternativ väljer de ofta att inte begå brott som är ekonomiskt motiverade, och inte skada andra människor; i vetskap om att de då även blir behandlade med respekt av andra människor, samt inte riskerar bestraffning för sin brottslighet. Mycket annan brottslighet kommer även att försvinna - helt enkelt för att det inte är brottslighet längre! De brott som fortfarande är brott är våld och tvång emot andra individer; och på dessa kan de bättre och mer kostnadseffektiva poliskårerna nu satsa all sin kraft. De kan satsa på att förebygga verklig brottslighet, och leta reda på människor som skadat andra människor och kräva ersättning från dem till brottsoffret, hellre än att koncentrera sig på "brott" där "brottslingen" gör sådant han eller hon helt enkelt vill göra, men staten inte tillåter, där han eller hon i värsta fall skadar sig själv - med sin egen tillåtelse. Lysander Spooner uttryckte sig bra när han proklamerade att "laster är inte brott".
Vad händer med människor som "hamnar utanför"?
Under anarkismen finns ingen stat, och därmed inget statligt socialt skyddsnät. Detta ses av en del som att anarkismens filosofi är "sköt dig själv, skit i andra"; men det kunde inte vara mer felaktigt. Anarkismen bygger till stor del på ömsesidig hjälp; dvs frivilliga system där jag deltar för att det gynnar mig, och du deltar för att det gynnar dig - medan det i slutändan gynnar den av oss som eventuellt råkar illa ut. Man skulle alltså kunna kalla det en typ av försäkringssystem. Det är t.ex. mer lönsamt för mig att betala en liten summa varje månad eller år för att vara försäkrad att ha tillgång till vård om något skulle hända mig, än det är att jag har enorma summor pengar undanlagda på banken som jag inte kan röra, ifall något skulle inträffa. Det fungerar alltså på samma sätt som poliskårerna; jag betalar för att jag tjänar på det som individ, och resultatet - vare sig jag vill det eller inte - blir att folket i stort samtidigt tjänar på det. På så sätt kan man finansiera alla former av "försäkringsbara" tjänster; arbetslöshetskassa, sjukvård, tandvård, et.c. Vi bedrar oss själva när vi ser staten som en garant för t.ex. vård eller a-kassa; staten har aldrig velat ge folket dessa försäkringar, utan folket har kämpat sig till varje del av dem! Vårt sociala skyddsnät beror alltså inte på en god stat, utan på ett folk som kämpat för sitt eget bästa. Och folket kommer att fortsätta se till sitt eget bästa; med eller utan stat. Ett socialt skyddsnät är alltså inte beroende av staten, utan av folket.
Även om anarkismen kommer att utjämna de ekonomiska förhållandena kommer det kanske ändå att finnas människor som lever i fattigdom. Vad händer med dem om de blir sjuka, inte haft råd att vara med i programmen för ömsesidig hjälp och inte heller har råd med de sjukvårdskostnader som tillkommer då de står utanför dessa? Svaret blir människors solidaritet. De flesta människor har en inneboende empati och känner solidaritet med människor som har det svårare än de själva; människor skänker enorma summor pengar till världens fattiga och utsatta människor - på hemmaplan och på andra sidan jordklotet - utan att förvänta sig något tillbaka förutom den rättfärdiga känsla de får av att ha hjälpt någon. Verklighetens människors beteenden är alltså en indikation på att vår egoism dessutom tar sig uttryck i solidariteten; vi mår bra av att hjälpa andra. Och denna frivilliga hjälp, givet anarkismens utjämnande av ekonomiska förhållanden och avskaffandet av skattetvånget vilket ger folket mer resurser och större möjligheter att hjälpa både sig själva och andra, är antagligen mer än nog för att hjälpa de utsatta i samhället. Trots all orättvisa som stater och kapitalister över hela världen tvingar människor att leva i, kan man inte ta död på den mänskliga solidariteten; trots att vi vet att stater och kapitalister har en sådan makt att vår hjälp knappast räcker långt fortsätter vi att hjälpa andra människor. Utifrån det iakttagandet anser jag det varken vara utopiskt eller otroligt att människor med bättre ekonomiska förhållanden och utan skattetvång kommer att fortsätta donera ungefär i den utsträckning de gör idag till välgörande ändamål.
Hur tar man sig till anarkin?
Här går anarkisternas åsikter isär. Bakunin och Kropotkin förespråkade en våldsam revolution, medan Tucker och Proudhon förespråkade gradualism, att staten gradvis ersätts av fria alternativ som i den mån det går organiseras inom det existerande samhället. Att t.ex. Bakunin och Kropotkin var verksamma i envälden, och i landsflykt från dessa, bidrog säkert att de såg våldet som en nödvändig faktor i revolutionen; som Emma Goldman påpekar är anarkismens utveckling däremot beroende av hur samhället ser ut. Där det går att organisera fria alternativ utan våld är det naturligtvis önskvärt, och gradualismen föredras därför av mutualister och många andra anarkister i demokratiska system. Vi kan förändra utan våld, och bör därför göra det i så stor utstäckning det är möjligt; genom att organisera arbetarkooperativ, arbeta fackligt i anarkosyndikalistiskt influerade fackföreningar, organisera räntefria banker, alternativa valutasamarbeten, osv. För som anarkister från Proudhon via Tucker till moderna anarkister som Kevin Carson påpekar är det väldigt farligt att eftersträva anarkism "efter revolutionen"; har man inte byggt alternativ i dagens samhälle, och staten bara förfaller utan att arbetarna har alternativ till den, kommer troligtvis någon ny form av auktoritet uppstå - ofta värre än den tidigare. Det visar historien. Att lämna socialismen till "efter revolutionen" bör inte vara ett alternativ för någon efter erfarenheterna i de realsocialistiska länderna i öst.
Gör den mänskliga naturen anarkismen till en utopi?
Definitivt inte. Anarkismen bygger snarare på den mänskliga naturen. Utifrån att analysera mänskligt beteende genom bland annat statsvetenskapen, samhällsvetenskapen och nationalekonomin är anarkismen ett unik politisk frihetstanke; tanken att vi kan och bör organisera samhället utifrån hur vi själva vill leva. Anarkismen innebär inte laglöshet, inte terror och inte kaos. Den innebär spontan ordning. Anarkismen innebär inte som alla andra ideologier att ett förtryck ska ersättas mot ett annat, utan att alla former av förtryck försvinner. Anarkister vill inte ha makten, de vill göra sig av med den och ge makten över sig själv till varje individ. Anarkismen förutsätter inte att människor sätter andra före sig själv, den utgår ifrån vetskapen om att vi sätter oss själva främst, och därefter bryr oss om andra. Just från att vi tänker egoistiskt, och vill vårt eget bästa, utgår teorierna om ömsesidig hjälp och organisation för frihetens försvar. Innerst inne föredrar nog de flesta att vara sina egna härskare, hellre än att ha en försvinnande liten chans att själv styra över andra, men med all sannolikhet istället själv bli styrd.
Anarkismen är möjlig om folket vill det. Vi behöver inte förändras ett dugg, mer än att mer kritiskt börja ifrågasätta auktoriteten; den mänskliga naturen så som den existerar idag är allt anarkismen behöver.
Hejsan Emil!
Jag har länge följt din blogg men det är fortfarande en sak inom anarkismen som jag inte riktigt förstår.
I ett anarkistiskt samhälle kan det såklart inte finnas några politiska ledare utan beslut ska tas av folket, genom folkomröstningar och direkt demokrati. Det är så jag har förstått det.
Men hur ska denna direkt demokrati fungera? Vem ska bestämma vilka frågor som ska röstas om på en nationell nivå? Blir inte det jättemånga frågor?
Jag hoppas du har förstått min fråga,
ha det bra!
Anarkism innebär inte nödvändigtvis direktdemokrati; det innebär att alla tar hand om sina angelägenheter på det sätt de anser passar. Dvs jag tar hand om det som rör mig, och du och jag kommer överens om hur vi ska ta hand om det som rör oss båda (sedan fortsätter det uppåt). Inom vissa områden kommer konsensusbeslutsfattande eller till och med majoritetsbeslutsfattande kanske att vara krångliga och klumpiga; då är det bättre om medlemmarna röstar fram någon som kan ta på sig uppgiften i fråga. Man löser alltså styrandet av olika kooperativ på det sätt som medlemmarna föredrar - direkta omröstninar, representativ demokrati eller vilken annan metod som helst som föredras av de berörda parterna.
Hej. Jag blev i det närmaste tvingad av en anarkist/socialist att ställa ett par frågor angående ovanstående text. Jag tycker att den är alldeles utmärkt på många punkter och jag ställer upp på det mesta av innehållet, men jag ifrågasätter ett par slutsatser. Framför allt handlar det om företagen och hur de "kommer" administreras och ägas i ett laglöst samhälle.
Du säger att kapitalister är fria att erbjuda sina alternativ i ett anarkistiskt samhälle, men att människor kommer välja bort dem eftersom de är oförmånliga. Men gäller inte det i princip redan idag? Även om samhället vi lever i inte är helt marknadsliberalt så finns ju möjligheten att starta den typ av företag som du förespråkar. Om de är så lysande kommer de precis som du säger att väljas av både arbetare och kunder, och kapitalisternas modell självdör. Så varför sker inte det redan idag? Vilken lag är det i dagens samhälle (och i det helt och hållet marknadsliberala) som hindrar sådana alternativ?
Om du syftar på äganderätten, vad är det då som säger att kapitalister inte kommer betala för skydd av sin egendom i ditt samhälle, och vad är det som säger att en specifik grupp kommer få bestämma över specifika företag när ingen lag garanterar den rätten? Det finns ju de facto ingen lag som hindrar gemensamt ägande: startar jag ett företag får jag i princip skänka det till vem jag vill och ge bort intäkterna till vem jag vill. Ingen lag tvingar mig så vitt jag vet att som ägare lägga beslag på mervärdet eller dela ut pengar till aktieägare.
Tack på förhand.
"Du säger att kapitalister är fria att erbjuda sina alternativ i ett anarkistiskt samhälle, men att människor kommer välja bort dem eftersom de är oförmånliga. Men gäller inte det i princip redan idag?"
Nej, idag finns allt för många statliga regleringar och privilegier genom vilka kapitalister och jordägare kan behålla sina positioner som härskande klasser i samhället. Några exempel på sådana är "the big four" som Benjamin Tucker skrev om, dvs jordmonopolet, patent/copyrights, tullar samt valutamonopolet. Det finns en del inlägg angående dessa här på bloggen som du kan läsa vidare i om du vill, annars kan jag rekommendera Kevin Carsons "Studies in Mutualist Political Economy" där han tar upp detta, finns att läsa här: http://mutualist.org/id47.html
"Även om samhället vi lever i inte är helt marknadsliberalt så finns ju möjligheten att starta den typ av företag som du förespråkar. Om de är så lysande kommer de precis som du säger att väljas av både arbetare och kunder, och kapitalisternas modell självdör."
Jo, det är ju också den gradualistiska väg till socialismen och anarkin som förespråkas av de flesta mutualister. Man bör där det är möjligt starta upp alternativ som på sikt leder till att kapitalismen "självdör"; dvs folk väljer helt enkelt andra lösningar. Det är väldigt svårt så länge de privilegier och monopol som finns idag fortfarande är i kraft, men det är inte helt omöjligt; i Mondragón, Spanien, har t.ex. ett arbetarägt kooperativ tagit över stora delar av marknaden, helt enkelt genom att folk helst väljer att producera på det viset. Kapitalismen innebär däremot en hel del problem; valutasamarbeten som LETS tillåts t.ex. inte verka fritt, utan beskattas med monopoliserad valuta; och varje fritt alternativ blir mycket dyrare än det egentligen är, då pengarna både går till att finansiera det fria OCH det statliga alternativet genom den skatt som tas ut. Fria alternativ är alltså svåra att få att fungera på en statsmonopolkapitalitisk marknad; men inte omöjligt. Allt måste ju börja någonstans, och vi har inte så många verkligheter att välja mellan ;)
"Om du syftar på äganderätten, vad är det då som säger att kapitalister inte kommer betala för skydd av sin egendom i ditt samhälle, och vad är det som säger att en specifik grupp kommer få bestämma över specifika företag när ingen lag garanterar den rätten?"
Nej, äganderätten har jag inget emot. Det är upp till varje arbetande individ att avgöra vad denne vill göra med sitt arbetes produkt - vill hon äga det själv gör hon det, vill hon dela med sig av den till sitt eventuella kommunistiska kollektiv gör hon det, osv. Alla gör vad de vill med det som deras arbete producerat. Det jag tror blir dödsstöten för den korporativa kapitalismen är helt enkelt att arbetare kommer att ha så många andra valmöjligheter än att arbeta för en kapitalist; om möjligheterna finns PÅ RIKTIGT, till skillnad från idag då de visserligen finns - men är väldigt svåra att utnyttja då det i så hög grad motarbetas av stat och kapital och de regleringar i ekonomin dessa står för.
Tjena igen Emil!
Angående frågan om direkt demokrati inom ett anarkistiskt samhälle undrar jag bara hur det ska funka på nationell nivå, alltså inte inom kooperativ och företag. Vem ska sköta dom frågor som statsministern sköter idag? Jag förstår att skatt, lagar och etc kommer skötas lokalt men det finns ju frågor som rör hela landet, till exempel utrikespolitik.
Tack!
Mycket intressant svar, tack. Jag tror att du som anarkist och jag som (ny)liberal egentligen främst skiljer oss åt vad gäller just slutsatserna. Jag har inget varken principiellt eller sakpolitiskt mot arbetarstyrda företag så länge de uppstår och överlever på marknadens villkor, och du har ju helt rätt i att marknaden idag inte är fri. Det finns en rad regleringar och skatter som gör det svårare att starta och driva företag, och sådana vill jag ta bort. Däremot tror jag inte att det skulle leda till att de arbetarstyrda alternativen skulle konkurrera ut de "kapitalistiska" företagen, av olika anledningar som kanske inte är så intressanta att diskutera. Jag skulle kort och gott uppskatta din modell betydligt mer än dagens samhälle, men jag tror på ett något annorlunda resultat. Vem som får rätt återstår att se :)
Har med intresse läst Liberaljävelns frågeställningar. Men vad är då skillnaden? Vad måste nyliberalen ställa upp på för att han ska kunna kalla sig anarkist?
Om jag förstått det rätt vill nyliberaler i princip bara avskaffa statens makt över marknaden för att sedan auktionera ut resurserna till de som har råd att betala för det (dvs dagens kapitalister). Anarkister vill istället göra revolution och så att säga börja om från noll, eftersom man anser att dagens ägandeförhållanden är skapade med våld och tvång. Stämmer detta?
Nyliberaler är inte principiellt följdriktliga, varav de inte följer icke-aggressions principen och föraktet mot regleringar fullt ut. 'Det är fel att initiera tvång, meeeen, en tvingande, våldsam monopol (stat) behövs för att beskydda folk från tvång och våld'. 'Regleringar och monopoler är fel, och stör marknadens mekanismer, meeen, av staten givna konkurrenshämmande monopoler (patenter) är ett måste för att marknaden ska kunna fungera optimalt!'.
De filosofiska aspekterna inom anarkismen är dock betydligt starkare, och fullt konsekventa. Fundamentala principer för anarkismen är just t.ex icke-aggressions principen (varav den följs fullt ut till skillnad från bland nyliberaler), ett förakt mot alla former av tvång, hot och våld för att uppnå sina mål. Vissa anser dock att det är legitimt att använda tvång, hot och våld för att uppnå detta samhälle (se t.ex dagens socialanarkister), personligen anser jag detta motsägelsefullt (så länge man inte blandar in självförsvar i det hela förstås).
Korfattat, anarkism är följdriktlighet, nyliberalism är inkonsekvenser/motsägelser. Det må vara ett kryptiskt svar, men det inbjuder förhoppningsvis dig till att utforska anarkismens filosofiska aspekter på egen hand - jag tror att du kan få ut så mycket mer av det.
Nyliberaler utgår ofta från att människor rent logiskt har rättigheter (negativa sådana) och som på något vis måste skyddas. Detta görs lämpligast av en ministat. Nattväktarstaten skulle väl då kunna jämföras med era kooperativ. Om ni inte vill ingå i den så låt bli. Annars, för att kunna åtnjuta skyddet staten erbjuder, får ni betala "skatten" som krävs för att göra det möjligt. Vad är det då staten ska skydda? Jo, människans rätt till sitt liv.
Tjena igen Emil!
Angående direkt demokrati så förstår jag ungefär nu. Det finns ju vissa mer eller mindre anarkistiska småsamhällen som har fungerat med delegater som väljs av folket, som bara kan sitta en kort period, har en skyldighet att informera allmänheten om sitt pågående arbete och som kan återkallas när som helst. Någonting sånt kanske skulle fungera bra i praktiken.
Jag har bara en fråga till.
Jag har ofta hört anarkister prata om hur fabriks och jordägare under kapitalismens början tvingade bönder med våld att arbeta på deras fabriker, fast dom inte ville, och att detta är "byggstenarna" till vad som idag är kapitalism.
Kan du berätta lite mer om hur det gick till och tipsa om böcker som berör ämnet. Jag är rätt intresserad av hur vårt ekonomiska system uppkom.
Tack så mycket!
"Jag har ofta hört anarkister prata om hur fabriks och jordägare under kapitalismens början tvingade bönder med våld att arbeta på deras fabriker, fast dom inte ville, och att detta är "byggstenarna" till vad som idag är kapitalism."
Jo, det stämmer mycket bra. Detta förstadie till modern kapitalism brukar kallas den ursprungliga ackumulationen, eller den primitiva ackumulationen; ett ämne som bland annat berörs av Karl Marx i "Kapitalet" och Kevin A. Carson i "Studies in Mutualist Political Economy". Kapitel fyra i den senare handlar enbart om primitiv ackumulation och den tidiga kapitalismen, och finns att läsa här: http://mutualist.org/id71.html
Mycket intressant blogg, och mycket intressant inlägg.
En sak jag undrar är hur man hanterar miljöföroreningar i ett anarkistiskt samhälle. Det finns ju ingen stat som kan stoppa sånt. Och hur förhindrar man att t ex matproducenter drogar sin mat för att göra kunderna beroende (kom ihåg att Cocal Cola förr innehöll kokain)? Etc.
Sen undrar jag om det finns något exempel på en bra anarki. Somalia är inte lockande. Anarkierna i Spanien och Ukraina varade ju inte så länge, så det är svårt att veta hur de skulle utvecklats.
Anarko-primitivisterna har här en poäng, men saken är ju den att ett stenåldersliv inte verkar så kul. Dessutom är jag personligen beroende av civilisationen.
Du skrev någonstans att storföretagen inte skulle överleva utan staten. Men transnationella kriminella organisationer överlever ju trots att de motarbetas av staten. Några exempel:
bratva" rel="nofollow">http://en.wikipedia.org/wiki/Solntsevskayabratva
http://en.wikipedia.org/wiki/%27Ndrangheta
Joshia Warrens Utopia är nog det närmaste man kan komma ett mer utvecklat anarkistiskt system. Under några decennier levde hundratalet människor i ett mindre samhälle, i något som kan liknas en liten kommun. Man hade kooperativ och privat egendom, inga lagar eller förordningar, ingen instutionaliserad makt.
Byt ut Warrens by mot kvarterssamverkan, byalag, arbetslag och mindre arbetarstyrda kooperativ, då har man grundpelaren i klassisk anarkism: små producerande enheter i en decentraliserad ekonomi.
Johan:
Miljön är en fråga som inte berörs så mycket i klassiska anarkistiska texter pga dessas ålder; moderna anarkister som Carson belyser däremot några fördelar med anarkism ur miljösynpunkt. Bland annat kommer långa transportsträckor inte att vara lika vanligt förekommande då det inte längre finns statliga subventioner i ekonomin - det kommer helt enkelt inte att löna sig. Det mesta som kan produceras lokalt kommer att produceras lokalt, då det är enklast och billigast när staten inte längre är en ekonomisk aktör. Att förorena den jord man besitter är inte heller godtagbart i ett anarkistiskt samhälle av mutualistisk typ; man kan inte äga jord, enligt principen om besittning och bruk, utan enbart få exklusiv rätt genom just besittning och bruk, dvs kontinuerligt arbete. En förutsättning för besittning och bruk är att man lämnar jorden man besitter i samma, eller bättre, skick som den hade när man tog över den - det är ett ansvar som upprätthålls av skyddssammanslutningarna. Att man inte kan äga jord, utan enbart besitta den, är - mig veterligen - en central tanke i alla former av anarkism utom anarkokapitalismen. De produktionsformer som bör dominera i ett anarkistiskt samhälle, småskalig egenproduktion och arbetarkooperativ verksamhet på större skala, bör också vara positiva ur miljösynpunkt; då de innebär att fler individer kan påverka - makten korrumperar som värst då den är centraliserad, och ju mer decentraliserad den är desto mer "common sense" och samvete hos aktörerna kan vi nog räkna med.
"hur förhindrar man att t ex matproducenter drogar sin mat för att göra kunderna beroende (kom ihåg att Cocal Cola förr innehöll kokain)?"
Det bör inte vara tillåtet att ljuga om vad man säljer, det är ett kontraktsbrott där den oärliga parten i så fall bör tvingas betala ett lämpligt skadestånd till den utsatte. Det är däremot upp till konsumenten att köpa produkter med innehållsförteckning.
"Sen undrar jag om det finns något exempel på en bra anarki"
Det finns väldigt få exempel, och de har oftast existerat under speciella omständigheter. I Spanien och Ukraina som du nämner etablerades anarkismen under pågående oroligheter; även om de fungerade relativt väl (i den mån de nu gjorde det) är det därför inte applicerbart i fredstid. Från Island åren 930 till 1262, där man visserligen hade ett statssystem men med många anarkistiska inslag, kan man visserligen dra vissa slutsatser, som t.ex. David Friedman och Roderick Long gjort, men inte heller dessa är applicerbara på varken modern tid eller fullständig anarki (även om det var just avsaknaden av fullständig anarki som Long pekar på var anledningen att systemet centraliserades och föll sönder, även om det tog 300 år). De bästa exemplen är nog Josiah Warrens samhällen som Drullknull nämner; Utopia och Modern Times. Dessa var däremot relativt små, så det är inte heller helt enkelt att efter dem mena att anarkism med nödvändighet skulle fungera. Men lägger man ihop dessa erfarenheter med de teoretiska slutsatser som anarkistiska filosofer bidragit med skulle jag vilja påstå att det finns god anledning att tro att det skulle fungera; åtminstone förutsatt att man tar sig dit på gradualistisk väg.
"Du skrev någonstans att storföretagen inte skulle överleva utan staten. Men transnationella kriminella organisationer överlever ju trots att de motarbetas av staten."
Analyserar man vad kriminella ligor sysslar med blir det tydligt att också dessa är högst beroende av staten. Huvudnäringen för internationell brottslighet är i regel droger och prostitution, ibland också vapensmuggling. Allt detta är beroende av att staten förbjudit det. Hade den inte gjort det hade det funnits en drogmarknad som fungerade som vilken marknad som helst, liksom en prostitutions- och vapenmarknad som också gjorde det. Det skulle då bli svårt att tjäna så stora pengar på detta att någon internationell storföretagsnivå skulle uppnås. Visst låter det inte speciellt trevligt med lagliga marknader för t.ex. prostitution och droger, men ser man till alternativen - som alltid, så länge det är förbjudet, kommer att vara organiserad brottslighet - så är det faktiskt ett bättre alternativ. Om vi t.ex. ser till förbudet av alkohol i USA så ledde det till maffians verksamhet blev större än någonsin och den organiserade brottsligheten blomstrade. Det ledde till att människor som brukade alkohol fick varor som inte höll samma kvalitet (dvs det var större risk att få tag på något man tog skada av, än när en legitim organisation kunde ta på sig ansvaret för att erbjuda en säker produkt), och att den organiserade brottsligheten tjänade stora pengar på att ta överpriser från människor, vilket finansierade ytterligare brottslighet. Det är vad samma organiserade brottslighet idag gör med droger, vapen och prostitution.
Det bästa vore givetvis om all prostitution försvann och alla slutade ta droger - men trots att anarkister ofta beskylls för att vara "utopiska" verkar vi vara bland de enda som inser att detta mål inte nås genom förbud. Det leder istället till ökad brottslighet, och till att t.ex. drogmissbrukare och prostituerade - som ofta tillhör samhällets mer utsatta individer - blir ännu mer utsatta. Att bli av med prostitution och droger handlar om att få ner utbudet och efterfrågan av dessa tjänster och varor; att förbjuda åstadkommer inte detta - utan leder istället till att staten och dess regleringar blir en nödvändig förutsättning för att den organiserade brottslighet den påstår sig bekämpa ens kan existera. I USA finns till och med polisorganisationen LEAP, eller "Law Enforcement Against Prohibition", som menar att man skulle sätta stopp för den organiserade brottsligheten genom just att legalisera droger. Naturligtvis inte för att de gillar droger; utan för att de lever i verkligheten och väger för- och nackdelarna av förbudet mot varandra. De flesta som verkligen gör det kommer nog till samma slutsats.
Organiserad brottslighet är alltså, kanske till och med mer än någon annan, beroende av statens intervention i ekonomin.
Emil:
"Det bör inte vara tillåtet att ljuga om vad man säljer, det är ett kontraktsbrott där den oärliga parten i så fall bör tvingas betala ett lämpligt skadestånd till den utsatte. Det är däremot upp till konsumenten att köpa produkter med innehållsförteckning."
I allmänhet så skulle jag nog säga att det inte vore något problem, då det inte vore lönsamt att sälja en produkt som inte är efterfrågad. Om konsumenterna nu vill ha Coca Cola med kokain i så kommer det att säljas, om inte så kommer det inte att säljas (varav de inte har någon anledning att hålla på med att droga sina produkter). Problemet ligger ju förstås i om folk blir beroende, vilket är ett lite bredare och intressantare diskussionsämne (dvs droger i ett anarkistiskt samhälle).
I allmänhet så gäller de flesta marknadsprinciper i ett anarkistiskt samhälle precis som på våran marknad, om inte bättre då de har mindre hinder. Konkurrens mellan företag har en tendens att lösa de flesta problemen för konsumenter och arbetare, varav en konkurrens på en anarkistisk marknad inte går att jämföra med konkurrensen i någon annan.
Hej
Väldigt intressant blogg, gillar den skarpt och kommer nog att följa den i framtiden.
Två frågor:
1. Finns det inte en risk att de från början frivilliga poliskårerna förenar sig och skapar ett nytt våldsmonopol? Ett monopol de sedan kan bibehålla eftersom de skulle vara de som var organiserade och troligtvis utbildade i våldsbruk, och bygga en diktatur med före detta poliser som härskare. Vore intressant att höra dina tankar.
2. För det andra blev jag väldigt nyfiken av begreppet valutamonopol, som jag inte stött på tidigare. Har du några tips för ytterligare läsning om det och hur det skulle fungera?
Som sagt, grym blogg
//Jonathan
Jonathan:
1. Självklart finns den risken, och det är inte bara en risk - utan ett mycket troligt scenario ifall staten bara plötsligt skulle försvinna. Benjamin Tucker skrev:
"If government should be abruptly and entirely abolished to-morrow, there would probably ensue a series of physical conflicts about land and many other things, ending in reaction and a revival of the old tyranny."
medan Kevin Carson uttrycker sig:
"Even if we had a "magic button" that would magically cause all the officials, weapons and buildings of the state to disappear, what would be the result? If the majority of the public still had a statist mindset, and if there were no alternative libertarian institutions in place to take over the functions of the state, an even more authoritarian state would quickly fill the vacuum."
Mutualister förespråkar därför i regel gradualism, dvs att samhället gradvis övergår från ett statligt till ett anarkistiskt samhälle, där frivilliga organisationer hela tiden ersätter statliga tvångsalternativ; hellre än att vi ska störta hela staten och SEDAN börja tänka på vad vi ska ersätta staten med - det resulterar, vilket man kan se som regel i historien, vanligtvis i att något mäktigt intresse utnyttjar tillfället till att skaffa sig mer makt.
Utvecklas det däremot en vilja hos folket att basera samhället på frivillighet hellre än tvång, och självförsvarsorganisationer bildas i syfte att bevara friheten, tror jag däremot inte att det är något att oroa sig allt för mycket om; det ligger då i organisationernas intresse att göra vad folket vill - annars blir de av med sitt stöd och kan inte längre fungera, och riskerar själva bestraffning. För första gången i modern historia kommer polisen alltså tjäna folket, då den står under folket, hellre än att stå under staten - men ÖVER folket - som i dagsläget. Men dessa organisationer måste naturligtvis granskas noga för att det ska vara helt klart att inget skumt sker. Detta ligger i deras eget intresse, med interna utredningar osv, då de har konkurrensfördelar av att ha folkets förtroende - liksom det ligger i konkurrerande organisationers intresse, då de har konkurrensfördelar av att kunna visa att något skumt pågår i en annan organisation. Utöver det finns det nog också ett intresse hos folk att ha ett av organisationerna oberoende granskande organ, vilket gör det ännu svårare för organisationerna att korrumperas. Den korruption och det ryggdunkande vi idag ser som en självklar del av polismakten kommer snarast från dess monopolstatus; de behöver inte stå till svars för någon, förutom sig själva. Vi får inte välja bort dem. När vi har den möjligheten, och reella möjligheter att på allvar ha insyn i branschen, kommer vi troligtvis ha poliskårer som är betydligt mer benägna att tjäna folket.
2. Ett äldre inlägg om valutamonopolet finns att läsa här: http://mutualism.blogg.se/2008/july/valutamonopolet.html
Kevin Carson behandlar även valutamonopolet i det här kapitlet ur "Studies in Mutualist Political Economy": http://mutualist.org/id73.html
Läste igenom det du hade skrivit. Är rätt trött så jag måste möjligen läsa det imorgon. Låter som en bra modell i allafall. Men ett valuta monopol tror jag inte är så lätt att bara avsluta, utan du måste ha en MÄNGD människor som måste gå med på det, och då menar jag väldigt många. Även om det är många, så måste dom bli hörda. Inte riktigt så politiskt insatt. Men som jag sa tidigare, en bra modell. :) PEACE
"Jag tror att du som anarkist och jag som (ny)liberal egentligen främst skiljer oss åt vad gäller just slutsatserna."
-Om detta vore sant skulle jag inte längre kalla mig anarkist. (ny)liberaler och liberaler är anarkismens direkt fiende och likheterna är inte många, om de ens finns alls. Möjligen finns det likheter mellan dom så kallade anarko-kapitalisterna och liberalerna, fast då tar ingen dig seriöst ändå utan du lär sluta som en meningslös teoretiker utan någon egentlig framgång på något plan alls.
Hej!
En sådan här blogg har jag letat efter länge. Jätteintressant och givande läsning! Mycket som är riktigt bra och tankeväckande.
Men jag har fortfarande problem med hur sjukvård (rättivis sådan) skall vara uppbyggd, och hur skyddsammanslutningar (alltså i princip privata poliskårer) ska kunna undvika krig med varandra.
Skall förtydliga vad jag menar med det sistnämnda.
Låt säga att ett företag/kooperativ i en "kommun" väljer att handla med och sälja till grannkommunen. De ingår ett avtal om vad som får och inte får finnas i produkten (låt säga läsk, för det tas upp som exempel i kommentarerna till artikeln). Men företaget/kooperativet ljuger och lägger ändå i kokain i sin läskedryck och får konsumenterna beroende. Tjänar således mycket pengar. När det sen upptäcks att de ljugit och inte hållit avtalet, skall de straffas av en skyddsammanslutning (som man har gemensamt efter att ha ingått avtalet, antar jag?). Men då företaget/kooperativet tjänat mycket pengar kan de anställa en ny skyddsammanslutning som massakrerar den förra.
Vem ska deala med detta?
Och även om man kommer överens om att omgivande skyddsammanslutningar tar hand om "krig" mellan skyddssammanslutningar, vad är det som säger att dess omgivande skyddsammanslutningar inte är partiska? T.ex. för att en av parterna har bättre åkermark och kan erbjuda mat?
Johan:
"Men jag har fortfarande problem med hur sjukvård (rättivis sådan) skall vara uppbyggd"
Ungefär som idag; människor betalar in en avgift och omfattas sedan av sjukvården. Olika samarbeten kan naturligtvis lösa detta på det sätt de önskar - en vanlig metod, om vår inställning till vården inte totalt förändras, lär vara att man betalar en avgift i relation till sin inkomst, och omfattas sedan av ett grundläggande skyddsnät. Det handlar alltså om inbördes hjälp; se vidare under "Vad händer med människor som "hamnar utanför"?", och/eller titta på lite grundläggande principer som finns beskriva i:
http://en.wikipedia.org/wiki/Benefit_society
"Men då företaget/kooperativet tjänat mycket pengar kan de anställa en ny skyddsammanslutning som massakrerar den förra.
Vem ska deala med detta?"
Förmodligen kommer andra närliggande skyddssammanslutningar hjälpa den utsatta, då de knappast vill vara den bedragande och massakerande organisationens nästa offer, om något sådant krig bryter ut. Det troliga är dock att inget krig uppstår, utan att hot om ekonomiska sanktioner från andra samarbeten leder till att bedragarna finner sig själva skyldiga, alternativt lämnas ut av den egna organisationen för de handlingar de gjort sig skyldiga till. Precis som det idag inte uppstår krig mellan olika nationer för att den ena upplever sig ha blivit lurad eller illa behandlad - detta TROTS att stater kan externalisera krigets kostnader och eventuell retribution på ett helt annat sätt än en frivilligt finansierad försvarsorganisation. Om vi hade så lätt för att gå till krig hade förmodligen Norges JAS-blåsning resluterat i ett krig mellan Sverige och Norge, medan resten av det material som framkommit från Wikileaks förmodligen skulle lett till världsatomkrig ;)
Kort sagt så är krig sällan lönsamt på lång sikt - och i regel inte ens på kort sikt när man inte kan externalisera risk och kostnader (vilket stater kan, men fria sammanslutningar inte kan). Jag säger på inget sätt att krig mellan försvarssammanslutningar inte KAN uppstå, det kan de naturligtvis; men det är bra mycket mindre SANNOLIKT att så sker, än att krig av samma anledning skulle inledas av en stat, på grund av den förändrade kostnadskalkylen och behovet av medlemmarnas direkta och frivilliga finansiella stöd.
Sedan är transparens och samarbete naturlitvis väldigt viktigt för att undvika konflikter i alla typer av samhällen; en anarki är inget undantag. Det handlar alltså inte om något perfekt system, det ska vi inte inbilla oss - utan om ett sätt att "styra" samhället som jag och andra anarkister anser vara BÄTTRE än de andra tillgängliga alternativen (om än inte perfekt). Människors agerande är förstås vad som fortfarande kommer att avgöra om militära konflikter uppstår; men risken är mindre ju mer folket har att säga till om i ett samhälle. Diktatorer som inte är beroende av folkets stöd, kan externalisera kostnader, inte själv behöver ta risken att dö i kriget och som kan manipulera samhällsinformationen, har störst incitament till att starta krig - och har historiskt sett startat flest krig. Ju längre vi går åt andra hållet, dvs ökat folkligt inflytande och ökad folklig medvetenhet om statens agerande, desto mindre villiga verkar vi vara att starta angreppskrig. När vi inte ens har någon kostnadsexternaliserande stat - och frivilliga kooperativa organisationer som istället skötet försvaret av individerna - bör denna risk vara så liten som vi realistiskt sett kan uppnå.
