mutualism

Jag satt och läste lite olika kortare texter på den fräna webben och kom över högerliberalen George Reismans text Mutualism: A Philosophy for Thieves eller "Mutualism: En Filosofi för Tjuvar", som jag läst någon gång förut men inte lagt någon vidare vikt på eftersom den är ett så desperat greppande efter halmstån att den inte riktigt kan ses som verklig kritik, enligt mig själv då; utan snarare ett ideologiskt påhopp från höger. Nu blev jag däremot sugen på att svara ändå, på grund av den tilltro högerlibertarianer verkar ha till den, då de ofta rekommenderar den för mig när de diskuterar mutualism, och citerar den utan till synes egen tankeverksamhet. Texten är en kritik mot mutualism i allmänhet, och mutualisten Kevin A. Carson i synnerlighet. Reisman menar att mutualismen är tjuvarnas filosofi för att den inte erkänner landäganderätt genom privilegietitlar; utan menar att besittning och bruk är nödvändigt för att land ska anses i någons ägo (eller rättare sagt besittning). Reisman menar även att mutualismen är emot kontraktsfriheten. Han skriver:

"Anta att den första ägaren och den blivande andra ägaren ömsesidigt kommer överens om ett hyreskontrakt på jorden. Enligt Carson, kommer den andra ägaren så fort han tagit landet i besittning och börjat använda det, vara den legitima ägaren.
[...]
Här finns det ett ömsesidigt och frivilligt överenskommet hyreskontrakt, men efter att ha tagit besittning bestämmer sig den nye ockupanten att han är den nye ägaren och inte vill betala någon "avgift till frånvarande jordägare", vilket Carson tycker är hans absoluta rätt att bestämma. Har han inte tagit en annan mans legitima egendom och vägrar nu att betala för den? Och, efter att ha tagit den, och både vägrat betala för den och att ge tillbaka den, stjäl han då inte denna egendom?"

Det enkla svaret är helt enkelt "nej". Då ägande bestäms av besittning och bruk, är inte jorden en frånvarande jordägares legitima egendom; utan brukarens legitima egendom. Och då läget ser ut på det här sättet är det inget som helst brott för den nye ägaren att sluta betala den gamle, då kontraktet kan brytas utan att det ska anses som att något blivit stulet. För detta behöver Reisman inte se längre än till Murray N. Rothbard, som var verksam vid Mises-institutet precis som Reisman, och hans text "The Right to Self-Defence" eller "Rätten till Självförsvar". Rothbard menar där att kontrakt fritt kan brytas, ifall de innebär att en part får något av det medan den andre inte får något i gengäld. Parten som inte får något av kontraktet kan därför bryta det (eller för all del parten som tjänar på det, men det är mer otroligt), utan att ha bestulit den andra individen någonting alls. Går jag t.ex. med på att sälja en bil till dig för 10 000 kronor, och jag ger dig bilen medan du inte ger mig pengarna har du bestulit mig på 10 000 kronor. Du måste ge mig pengarna, eller bilen tillbaka, för att ha fullföljt din del av kontraktet. I ett fall där jag däremot inte får något av dig, t.ex. om jag säger att om två veckor ska du få en öl av mig, och jag bryter detta kontrakt har jag inte gjort något fel (mer än ett moraliskt fel genom att bryta mitt ord) - jag har inte stulit något av dig, utan bara bestämt mig för att inte ge dig något jag lovat dig tidigare. Rothbard skriver:

"Det är inte lagens rätta plats att hålla människor sanningstalande eller att tvinga dem hålla sina löften. Det är lagens sak att skydda människor och deras egendom från våldsamt anfall, från ofredande eller beslagtagande av deras egendom utan deras tillstånd. För att ta det ännu längre - att säga, till exempel, att blott löften är saker som man kan påtvingas att fullfölja - är att göra en oberättigad fetish av "kontrakt" medan man glömmer varför vissa av dem går att påtvinga folk att följa: i försvar av legitima äganderättigheter."

I ett samhälle där äganderätt över land baseras på besittning och bruk, är det därför ingen stöld om en individ slutar betala ett hyreskontrakt på marken han nu genom sin besittning och sitt bruk äger; detta är bara ett brutet löfte om att betala för något den andre inte längre äger; dvs ett kontrakt där en part betalar men inte får något i gengäld. Därför är hyreskontrakt på jord, och därigenom de orättvisor i samhället frånvarande jordägande skapar, något utav en omöjlighet under mutualism. Detta är däremot en av poängerna med mutualism, och knappast något negativt. Det är en av de grundläggande förändringar i samhället som tar oss ifrån ett monopolbaserat kapitalistiskt system, där någon kan sägas äga jord bara för att han påstår sig äga jorden och har en stat som med våldsmonopol backar upp honom, snarare än faktiskt ägande baserat på att man faktiskt brukar jorden i fråga (för mer angående detta se mitt tidigare inlägg "Landäganderätt - jordfrågan").

Detta gör däremot inte att brukare av jord måste gå lottlösa när de bestämmer sig för att inte längre bruka jorden i fråga. De kan mycket väl sälja jorden till näste brukare, helt enkelt genom att skapa ett kontrakt där näste brukare skriver under att han betalar så och så mycket pengar som en engångsavgift för att ta över rätten till jorden. Betalar han inte detta har han stulit rätten till den, då kontraktet skrevs före överlåtandet av jorden och hans besittning och bruk gett honom rätten enbart under förutsättningarna för avgiftens betalning; annars måste han lämna tillbaka jorden. Detta ger den förste brukaren lön för hans arbete med att förbättra jorden, samtidigt som det omöjliggör kontinuerlig utsugning av den andre brukaren.

Det kanske kan verka som om en engångsavgift och ett hyreskontrakt är i stort sett samma sak, och brytandet av det ena kontraktet samma sak som brytandet av det andra. Men detta är inte sant. Ett hyreskontrakt ger en individ rätt att besitta och bruka jorden så fort han betalat en avgift för att börja, och under förutsättningen att han betalar en avgift varje månad/kvartal/år eller vad det kan vara. Bryter han detta kontrakt, medan han har betalat avgiften för att börja bruka (eller om någon sådan avgift överhuvud taget inte finns), och kanske till och med betalat hyra för ett par månader, faller jorden i ett kapitalistiskt system tillbaka till uthyraren av jorden (som under kapitalismen anses äga jorden, utan att på något sätt bruka den - eller ens någonsin ha brukat den), och detta möjliggör utsugning av arbetare och bönder samtidigt som det ger en klass människor en möjlighet att parasitera på andra människors arbete. Bryter han detta kontrakt under mutualismen tillfaller jorden istället honom själv, som ju gått med på att betala kontinuerligt men nu helt enkelt inte gör det längre, då jorden nu är hans genom besittning och bruk. Han har alltså betalat för den tid det krävs för honom att arbeta på jorden; han har betalat för en legitim besittning och ett legitimt bruk av jorden - och fortsätter han att bruka jorden fortsätter den att vara hans, oberoende av om han fortsätter betala hyra eller inte, då personen han betalar hyra till inte längre äger jorden i fråga. Bryter han kontraktet nu är det inte fråga om någon stöld, utan helt enkelt ett brutet löfte.

Vid ett kontrakt om försäljning är däremot förutsättningarna annorlunda; här förutsätter brukandet av jorden att man betalar det pris som säljaren, vilken nödvändigtvis är jordens nuvarande brukare (annars äger han inte legitimt jorden), satt på den. Gör man inte det bryter man sin del av kontraktet, och måste då lämna tillbaka rätten till jorden. I en sådan överenskommelse byter man nämligen pengar mot bruktsrätt till jord, och fullföljer en part inte överenskommelsen måste han lämna tillbaka sin del. Annat är ren stöld. Detta faller under Rothbards "beslagtagande av deras egendom utan deras tillstånd". Uppsägande av hyreskontrakt gör inte det.

Detta betyder alltså att kontinuerlig utsugning av bönder blir omöjlig, då bonden som brukar sin jord bara behöver sluta betala "jordägaren" för att själv bli ägare över sin jord; samtidigt som brukare som gjort stora positiva förändringar i jorden kan sätta ett pris på den innan han lämnar den, vilket näste brukare måste betala för att få ta över den. Han kan däremot inte leva resten av sitt liv på en kontinuerlig inkomst från en annan människas arbete som denne tvingas att betala för att överhuvud taget få rätten att arbeta (då praktiskt taget all jord är beslagtagen). Bönder blir sina egna, och människor som tidigare levt på andras arbete har ingen möjlighet att längre göra så. Mutualism är alltså motsatsen till vad Reisman anklagar den för att vara; snarare än att vara en filosofi för tjuvar är den en filosofi som anser att de produktiva i samhället bör slå sig fria från tjuvarna som lever på deras arbete genom det statskapitalistiska privilegiesystemet, och den kapitalistiska jordäganderätt som genom statens våldsmonopol upprätthålls. Snarare är det, ironiskt nog, Reisman själv som förespråkar tjuvarnas filosofi, och blir upprörd då mutualister vill att tjuvarna ska sluta stjäla!

Mutualism är inte heller emot kontraktsfriheten, tvärtom, den är för friheten att ingå vilket kontrakt du än vill med någon annan som också vill det - men vi är även för friheten att gå ut ur dem, om man skulle önska det. Det vi däremot är emot är att med våld genomföra kontrakt som inte innebär den enes stöld från den andre ifall de inte genomförs; vilket innebär initiering till våld, som Reisman verkar antingen vara för, till skillnad från sin Mises-institutskollega Rothbard som verkar ha en mer konsekvent och nykter syn på detta - eller så förstår han helt enkelt inte mutualistisk äganderätt (vilket han däremot borde göra med tanke på de Carson-citat han har i sin artikel). Eller det troligaste alternativet - iofs kombinerat med det första - att han helt enkelt är intellektuellt oärlig för att stödja sin ideologiska ståndpunkt; vilket är den uppfattning jag får om honom av att läsa hans artikel om (en halmgubbeversion av) mutualismen.