Vänstern och Staten
Vänstern har traditionellt alltid ställt sig emot staten, och även så kallade "statssocialister" och socialister som förespråkar att med staten som medel ta bort staten (hur ologiskt det än låter) har i regel alltid förespråkat en annan stat än dagens; den borgerliga staten ska störtas och "arbetarstaten" upprättas. Idag verkar detta hos stora delar av vänstern vara helt bortblåst, och istället för att bekämpa den statskapitalistiska staten förespråkar man att göra den större, eftersom att den i ena andetaget "representerar folkets vilja", samtidigt som man i nästa andetag återigen går tillbaka till sin ideologi och fördömer samma stat "borgerlighetens diktatur". Vad man har är alltså en underlig mix av en teori där man fördömer staten och hävdar att den är skendemokratisk och bara en organisation genom vilken den härskande klassen regerar; och en praktik där man vill ge denna organisation mer makt! Distinktionen mellan "arbetarstaten" och den nuvarande staten är helt utsuddad, och nu stöttar man helt plötsligt bara att den kapitalistiska staten växer sig större och starkare! Detta kännetecknar idag nästan hela vänsterrörelsen, och speciellt (men på inget sätt enbart) den parlamentaristiska grenen.
Tanken på att en stat överhuvud taget skulle ta makt från folket och individen, för att vid ett senare tillfälle helt altruistiskt skänka denna tillbaka till folket och individen känns ju minst sagt verklighetsfrämmande; och att stötta en stat man inte ens förespråkar känns bara konstigt. Det har till och med gått så långt att folk som inte säger sig stötta någon stat överhuvud taget, folk som kallar sig anarkister, köpt myten om staten som den vänlige välgöraren och individen som fienden. Flera anarkister stödjer t.ex. kampanjen planka.nu, vars mål är att göra kollektivtrafik gratis genom att höja skatten eller arbetsgivaravgiften; dvs göra staten större. Detta är naturligtvis helt bakvänt. Å ena sidan kritiserar dessa människor, med rätta, det ologiska kommunister förespråkar när de menar att vi bör stärka (arbetar)staten för att denna sedan av sig själv ska upplösas - å andra sidan gör de precis samma sak själva, förutom att vad de stöttar inte ens är en arbetarstat! Visst kan det i vissa fall verka ologiskt att arbetaren ensam skall stå för hela kostnaden av transporten till och från sitt arbete; men är det inte ännu mer ologiskt att skattebetalarna ska göra det...? Ifall du vill att arbetsgivaren ska stå för en del av dina resekostnader, bör du inte ta upp det med din arbetsgivare då, istället för att tvinga andra arbetare att betala dina bussbiljetter, och samtidigt ge staten högre inkomster och större ansvarsområde vilket väl vilken anarkist som helst bör ställa sig högst tveksam till? Det är väl trots allt arbetsgivaren du vill ska betala detta; inte andra arbetsgivare som inte har anställda som behöver transportmedel, eller rent av andra arbetare? Individuella lösningar är ju här det givna, och för en anarkist borde det vara det självklara alternativet.
Att stärka det man själva menar vara "den borgerliga staten" bör man väl ganska enkelt inse är kontraproduktivt, vare sig man önskar ett statslöst samhälle eller en "arbetarstat"? Det är ju som om Coca-Colas ägare skulle skänka pengar till Pepsi för att stärka sin egen position - vilket ju ganska uppenbart inte är någon vidare bra strategi. Att kräva fler företag och branscher som styrs av byråkratin i parlamentet hellre än privata intressen är alltså ingen vidare bra väg emot socialismen; utan skapar bara ett kapitalistiskt samhälle där staten är en stor arbetsgivare - vilket kommer att göra att statens intressen blir ännu mer motsatta folkets och arbetarnas. När den är en stor arbetsgivare handlar den ju som vilken arbetsgivare som helst - ju mindre del av kakan arbetaren får, desto större får den själv. Dess företrädare kommer även att bli mer och mer motiverade att behålla sina positioner, då de ger så pass mycket pengar och makt, fler företrädare kommer att anställas, och mer av våra liv kommer inte att styras av oss själva utan av tvånget från skattesedeln.
"Arbetarstaten"
Vad många kommunister förespråkar, och som blivit kritiserat av anarkister så länge anarkismen funnits, är den så kallade "arbetarstaten". Detta är en stat som skall upprättas då proletariatet störtat den borgerliga staten genom revolution, och genom den utöva makt över "kontrarevolutionärer" samt sköta hela samhället och ekonomin. Den skall tilldelas total makt, och sedan paradoxalt nog helt enkelt försvinna. Kommunister hävdar att detta kommer att ske genom att staten från början tar över all produktion och betalar alla så mycket deras arbete är värt (hur man ska lista ut värde utan marknad och konkurrens är däremot en öppen fråga som inga svar finns på), och att folk allt eftersom tiden går kommer att sluta bry sig om vad staten betalar dem och att produktionen istället kommer att samlas i en slags gemensam pott där folket bidrar efter förmåga och tar för sig efter behov; staten har då ingen funktion och försvinner. Detta beskrivs tydligare av Karl Marx i "Kritik av Gothaprogrammet".
Denna modell har däremot uppenbara felaktigheter.
För det första är det som sagt omöjligt för en enda aktör på en marknad att avgöra värdet på olika varor och tjänster - detta sker på en fri marknad "automatiskt" genom konkurrens, mellan branscher liksom mellan olika aktörer inom en bransch; vilket leder till att de flesta produkter på sikt får ett pris mer eller mindre motsvarande produktionskostnad. Att lägga detta i händerna på en enda aktör leder till att det är omöjligt att avgöra vilket alternativ som är mest kostnadseffektivt, då alla kostnader bara är godtyckligt satta, och inte tar hänsyn till verkliga marknadskostnader.
För det andra finns det inga indikationer på att folk skulle sluta bry sig om att få betalt efter sin arbetsinsats, och därför är det högst tveksamt om något system baserat på all egendom som kollektiv ens teoretiskt skulle kunna leda till statslöshet.
För det tredje finns det starka indikationer på att ett system där samhällets kostnader och arbetets löner helt enkelt sätts av staten, utan konkurrens, skulle leda till att en del arbeten får för mycket lön, på bekostnad av andra arbetare, och att andra arbeten således får för lite lön - jämfört med vad deras värden egentligen är; dvs precis vad man kritiserar kapitalismen för att göra, möjliggöra parasitism på arbetarens arbete. Detta leder till snedfördelning och att folk slutar arbeta med arbeten de anser att de får alldeles för lite betalt för och tänker att "om staten låtsas betala oss, så låtsas vi jobba åt den"; vilket hände på många håll där denna typ av ekonomi prövats. Till slut blir frånvaron av en prismekanism förödande.
Här har vi alltså stora problem med hur själva "arbetarstaten" skulle kunna fungera; och ännu större problem finns i hur denna stat skulle försvinna och introducera det statslösa samhället. Vem vill lämna bort makt till någon annan utan ersättning; och hur ska välstånd nog att få statens uppgifter att spontant försvinna uppkomma på en "marknad" som saknar både en funktionell prismekanism som incitament till arbete och entreprenörskap? Vill man ha ett statslöst samhälle, är det ett statslöst samhälle snarare än en ny stat man bör eftersträva. Ganska logiskt när man tänker på det, va? Istället för att lösa problem som uppstår med ett nytt tvång och en ny auktoritet, bör man alltså lösa dem genom frivilliga kontrakt, frivilliga organisationer. Överhuvud taget rimmar ju kravet på att privat ägande av produktionsmedel ska förbjudas riktigt illa med tanken på statslöshet; vem ska förbjuda individen i frånvaro av stat? Och varför ska individen förbjudas att göra vad hon vill; är inte själva syftet med statslösheten frihet? Allt för många hinder hos en "arbetarstat" finns alltså för att det ska vara ett speciellt bra tillvägagångssätt för att uppnå statslöshet och frihet.
Andra vägar
En annan väg att uppnå socialism och statslöshet än genom den borgerliga staten eller arbetarstaten (som båda går i helt fel riktning) är den anarkistiska, frivilliga, vägen. Här sker allt genom alternativa organisationer och frivilliga kontrakt. Det är viktigt att folket skapar mutualistiska banker för att kunna skapa kredit och valuta som inte är beroende av stat eller kapitalister, utan enbart på bankens medlemmars arbete och tillgångar; och där pengar representerar verkligt värde och kan lånas ut i stort sett räntefritt, vilket gör att det inte längre blir möjligt för kapitalister att leva på andras arbete och valutaspekulation. Det är viktigt att arbetare skapar kooperativ där företagen styrs och ägs av dem som arbetar i dem, och där vinsten tillfaller dem. Det är viktigt att alternativa "samhällen i samhället" skapas; där anarkister och mutualister kan leva genom sina principer och helt enkelt skapa statslösa områden; dvs områden där staten inte har auktoritet över folket mer än på papperet (och helst inte ens där). Det är viktigt att alternativa beskyddsorganisationer skapas, så man inte är beroende av statens polis och även kan välja vilken typ av beskydd man önskar - och även har rätten att stå utanför alla typer av sådana organisationer om det mot förmodan är vad man skulle önska. Ifall statens reaktion skulle vara kontrarevolutionär, skulle ingen "arbetarstat" behövas; utan fria beskyddsorganisationer som inte existerar genom tvångsfinansiering eller underminering av individens suveränitet, utan genom frivilliga kontrakt och som en form av ömsesidig hjälp, eller mutual aid, skulle fylla precis samma självförsvarsfunktion som en sådan. Utan all eftersmak av diktatur. I stort sett allt som "arbetarstaten" skulle göra "för folket", skulle folket göra för sig själva. Helt utan tvång, helt utan "proletariatets diktatur" och helt utan stat. Istället för att behålla statlig verksamhet, som ju ska föreställa att vara "folkets verksamhet", bör man privatisera. Men nu pratar jag givetvis inte om kapitalistisk "privatisering", där staten säljer vad folket finansierat till någon kapitalist som även han gjort sig rik på folkets bekostnad; utan verklig privatisering, där alla människor som betalat till företaget ges en del av det, som de sedan kan ha kvar eller sälja eller göra precis vad de vill med. På så sätt får vi verkligt folkägda företag, som inte existerar idag; och förslagsvis kan de säljas till arbetarna inom företagen för bildandet av kooperativa, arbetarstyrda, företag - annars förblir de bara folkägda vilket ju heller inte är fy skam jämfört med statligt eller kapitalistiskt ägande.
Det givna sättet att uppnå ett statslöst samhälle, är väl trots allt genom att använda icke-statliga alternativ? Om jag vill gräva en grop är det väl bättre att börja gräva direkt, istället för att lägga ett lager cement över jorden som jag sedan måste borra sönder innan mitt grävande kan påbörjas?
Mycket bra skrivet! Arbetarstaten och dissen mot den auktoritära socialismen är så klockren! frihetlig socialism är enda vägen för arbetarklassens riktiga befrielse!
Jo, auktoritär socialism verkar tyvärr förbli auktoritär; så den idén kanske borde kastas en gång för alla?
Precis, instämmer helt. Skulle vara roligt om någon "auktoritär" socialist kom in och skrev något om denna artikeln ;) Skulle kunna utvecklas till en intressant debatt tror jag.
Det ligger mycket i det du säger.
Som kommunist skulle jag dock vilja hävda att det finns många modeller av hur arbetarstaten/proletariatets diktatur skulle se ut. En ganska populär modell bland frihetliga kommunister(till vilka jag räknar mig) är ett totalt avskaffande av regeringar till förmån för ett slags nätverk av stads-riksdagar med möten varje vecka, vilka ska lägga grund för månatliga stormöten för större regioners möjlighet till kollaboration. Enligt denna modell skulle det vara städernas riksdagar som förhandlar om lön och prissättning. Det är också värt att nämna att det inte skulle vara som Sveriges riksdag där man har representanter, utan varje medborgare i staden med vilja att påverka ska ha en röst i riksdagen. Inför varje "riksmöte" ska stads-riksdagarna utse ett antal representanter var(gärna en från varje falang i staden) som ska föra folkets talan i de större sammanhangen.
Enligt denna modell blir prissättning efter ett tag onödigt eftersom alla får tillräckligt stor respekt och tillit för varandra för att helt enkelt kan utgå ifrån att man får lön för mödan(t.ex. om bonden sår sin åker vet han att han får nya maskiner från fabriken och fabriksarbetaren vet att läkaren kommer att se om honom om han blir sjuk). Detta är självklart ett mycket långsiktigt projekt, men bra mycket hållbarare än Leninismen och aningen mer säker att lyckas än anarko-kommunismen.
Sedan skulle jag vilja tillägga att ägande inte är rätten att använda något utan rätten att hindra någon annan att använda något, det är ju detta som är grundvalen för exploateringen av proletariatet.
Trots denna lilla instickare vill jag ändå gärna säga att jag uppskattar dina inlägg här på bloggen som ofta ger hopp och tillförsikt till oss andra långt ut på vänsterkanten. Jag hoppas också att anarkister än en gång kan ena sig. Så länge vi inte gör misstaget att bara tillåta anarko-kommunisternas existens, det är ju trots allt inget problem att "ni andra"(utan syfte att låta nedlåtande) finns så länge man inte tävlar med varandra.
DaBuz:
Ja, frihetlig kommunism, anarkokommunism, rådskommunism och allt vad det kallas är naturligtvis "bättre" än centralplanerad statssocialism, från ett frihetsperspektiv.
Frånvaron av en effektiv prismekanism på en "marknad" utan konkurrens är däremot något som kommunister i regel tar allt för lätt på. Även om man löser det så att alla i ett område beslutar om vad som ska tillverkas och vad som ska eftersträvas, samt vilka löner alla ska ha, uppstår ju problem. Vem vill ta arbete A när arbete B både är enklare och ger högre lön? Ingen skulle antagligen vilja ta det i en fri ekonomi, vilket skulle leda till att arbetet antingen försvann om det visade sig onödigt, eller att lönerna höjdes då folk behövdes (väldigt, väldigt förenklat, då det naturligtvis är mycket mer som spelar in; men fokus ligger inte här, utan på en planerad marknad). På en planerad marknad, däremot, skulle lönerna inte höjas, då planen säger att lönerna ska vara så här höga och förändringar skulle pajja budgeten. Vem ska då ha rätt till arbetet som är enklare och mer välbetalt, och vem ska tvingas ta det tyngre och mindre lönsamma arbetet? Frihetliga kommunister blir här ofta betydligt mindre frihetliga, och förespråkar någon form av rullande schema, där man den ena veckan eller månaden eller året tvingas att arbeta med en typ av arbete, för att nästa tvingas jobba med något annat, et.c. Här har vi ju alienering av arbetaren i sin kanske mest fulländade form; och vad har man då uppnått? Tanken är trots allt att upphäva alienationen; inte att förvärra den!
Vidare kommer svårigheten i bytet. Min produkt är värd X och din Y, helt enkelt för att vi gemensamt beslutat att de ska ha detta värde i vår lilla stat. Om däremot efterfrågan inte ser ut som den planerade efterfrågan, vad händer då? Jag kan knappast sluta producera X, då vi måste ha X enheter X enligt planen, och - om vi antar att bytet är fritt, vilket väl bör vara en grundläggande funktion om vi ska kalla systemet frihetligt - kommer X inte heller att bytas mot andra produkter. Om min inkomst är knuten till X kommer detta resultera i att jag förlorar massvis med pengar, och inte kan göra något åt det; om min inkomst inte är bunden till X, utan staten fördelar löner oavsett vad man producerar, kommer istället samhället i stort förlora på det. Vi måste då lägga ner enorma resurser på att planera om samhällsproduktionen, eller helt enkelt fortsätta producera överflödiga produkter tills nästa plan.
Om bytet är fritt, men planeringen central (eller åtminstone "central på lokal nivå") kommer vidare efterfrågan knappast någonsin stämma överens med planeringens spådomar, varför konkurrens och flera planerande parter är bättre än en gemensam planering för alla sektorer. Frånvaron av privata initiativ kommer antagligen fort även leda till ekonomisk stagnation och ett stopp i utvecklingen, då det saknas incitament för ny teknik.
Jag har däremot absolut inget emot FRIVILLIG kommunism, dvs att individerna A, B, C, D, E, et.c. bestämmer sig för att tillsammans skapa ett kooperativ styrt av kommunistiska principer. Det är, och måste vara, deras fulla rätt om samhället ska vara fritt. Vad jag är emot är att förbjuda andra alternativ; om det kommunistiska samarbetet börjar gå dåligt måste man naturligtvis överväga andra vägar att gå, vilket av de flesta kommunister antagligen skulle ses som kontrarevolutionär verksamhet - men som egentligen är vad själva friheten innebär. Att kunna välja. Man kommer inte ifrån alieneringen av arbetaren, så länge man tvingar in honom i olika system; arbetaren slutar vara alienerad i ett samhälle som ger honom eller henne möjligheten att SJÄLV besluta om sitt liv, liksom om sitt arbete.
Precis som jag skrev i slutet av min kommentar "Så länge vi inte gör misstaget att bara tillåta anarko-kommunisternas existens, det är ju trots allt inget problem att "ni andra"(utan syfte att låta nedlåtande) finns så länge man inte tävlar med varandra.". Jag håller med dig vad gäller valfriheten, ingen skall tvingas på någonting. Det är ju kommunism och inte socialfascism vi talar om. Dock måste jag invända mot idén att det inte skulle finnas någon konkurrens i rådskommunism. I råden skulle prissättningen ske genom diskussioner och det kapital man använder för att övervinna konkurrenterna skulle ju då anta formen av stöd bland sina grannar et.c. Alltså skulle inte konkurrensen längre vara en strid på liv och död. Men hur som haver anser jag precis som du att det viktigaste är att man får välja vilket man vill ha. Problemet är att man inte har rätten att utöva någonting som ens påminner om kommunism i dagens samhälle, medan det ändå finns företag som åtminstone påminner om den anarkokapitalistiska modellen.
Så länge ingen tvingas till något är jag helt på din sida. Jag tycker du och dina likasinnade bör ha rätt - och möjlighet (betydandes avsaknad av hinder) - att göra precis vad ni vill, så länge ni inte tvingar någon annan att vara med på det.
Det är sant att det är svårt att skapa kommunistiska alternativ till staten i dagens samhälle. Det är svårt att skapa alternativ över huvud taget, då vi trots allt måste ge upp hälften av våra löner i skatt för att finansiera "huvudalternativet". Och så länge det ser ut på detta sätt kommer det för det första vara väldigt svårt och dyrt att organisera alternativ, och för det andra kommer inte speciellt många människor vara intresserade av alternativ, då man trots allt får det mesta man behöver från staten. För att man ska kunna utveckla alternativ krävs det alltså att frivilliga sådana ersätter statliga funktioner - vilket effektivt motarbetas av staten, bara genom att den är det obligatoriska huvudalternativ den faktiskt är. Det blir en ond cirkel som måste brytas på något sätt; kanske främst i människors attityd till staten.
