"Piratkopiering" - rätt eller fel?
Mutualismen - liksom vänsterlibertarianism i allmänhet - erkänner inte immateriell äganderätt, dvs exklusivt ägande av en t.ex. en idé eller annat som går att reproducera utan skada för den reproducerade produkten. Äganderätt uppkommer som en nödvändighet på fysiska ting, då jag inte kan ha ditt bord i mitt kök, samtidigt som du också har ditt bord i ditt kök. Om jag tar bordet från ditt till mitt kök innebär det att du blir utan bord, och detta är då stöld - då jag från dig tar något som rättmätigt är ditt. Vore detta möjligt - att vi båda kunde ha ett enda bord i båda våra kök, och vi båda kunde använda bordet fritt och utan restriktion från den andres användande; du skulle kunna bjuda din familj på middag vid det hemma hos dig samtidigt som jag skulle kunna måla det rött hemma hos mig utan att ditt bord påverkas av vad jag gör med mitt och vice versa, trots att det är samma bord - då skulle äganderätten över huvud taget vara totalt onödig, då man kan producera utan arbete och ansträngning. Om jag fritt, utan skada för någon annans egendom, skulle kunna duplicera bilar, hus, mat eller kläder; vad skulle då vara felet med detta?
För så kallad "immateriell egendom" är detta precis hur verkligheten ser ut. Jag kan visserligen duplicera vad jag vill och ge bort det eller sälja det, utan att det skadar någon annan; men gör jag det blir jag straffad av staten, då den inte tillåter det. Varför? kan man fråga sig. Om jag köper t.ex. en CD-skiva med musik, är skivan inte min? Ja, säger sunt förnuft. Nej, säger dagens lagstiftning. Du får inte med skivan göra vad du vill; du får inte spela upp den i olika sammanhang utan att betala royalties, du får inte kopiera den och dela med dig av den till dina vänner, osv.
Rent logiskt kan man ju tycka att en skiva, efter att jag bytt den mot mina 189 kronor, bör tillhöra mig, och att jag då med den får göra vad jag vill. Det är faktiskt det enda logiska alternativet. Idag kan vi genom teknologiska framsteg dela med oss av våra inköpta produkter till personer som själva inte har råd med dem, utan att förlora en enda krona på detta själva, men vi får inte. "Staten och kapitalet" står, som så många gånger förut, i vägen för samhällets utveckling. Vi kan däremot tacka för att det tagit en sådan tid för staten och kapitalet att snickra ihop något så pass utvecklingshämmande som "immateriell äganderätt" och patent; annars kanske vi skulle varit fast i stenåldern! Clarence Lee Swartz belyser redan 1927 det här på ett utmärkt sätt i "What is Mutualism?" där denne skriver:
"Att ge en individ patent eller copyright på något förnekar alla andra individer deras frihet att använda samma fakta, eller utveckla liknande idéer, och använda dessa idéer för personlig vinning. Och ett sådant förbud bryter mot lagen och jämlik frihet, oavsett om det bara gäller ett år eller all evighet, förutom att orättvisan i det senare fallet skulle vara så tydlig att dess egen förfärlighet skulle kväva dess åtlydnad. Låt oss anta att patent och copyright hade existerad från civilisationens begynnelse och att alla uppfinnare hade åberopat sina "rättigheter". Då skulle vi ha royalties på hjulet, sågen, kniven, yxan, plogen, olika processer i tillverkningen av pengar, papper, eld, glas, gångjärn, fjädrar, lås, skor, bläck, alfabetet, musikalisk notskrift, siffror, matematiska metoder, bokföring, etc., etc. Faktum är att utvecklingen skulle blivit så efterbliven att många av dessa saker inte ens kunnat användas fullt ut än idag."
Jag bör alltså ha rätt att göra vad jag vill med vad jag köpt. Annars bör produktens säljare inte sälja produkten till mig utan behålla den själv, ifall denne inte är redo att överlåta äganderätten till mig. Om vi fortsätter på det påbörjade spåret med musik och CD-skivor är det självklart ett brott av mig att bryta mig in i en musikers privata studio eller hem och stjäla hans musik utan hans tillåtelse, och sedan publicera den. Att däremot köpa hans skiva, kopiera den då jag betalat för den och sedan sälja den vidare - kan inte vara ett brott, då jag inte stulit något av någon; och lagar som straffar sådant straffar inte brott, utan frihandel. Än värre är de som döms för brott för att gratis delat med sig av sin egendom; de som inte ens haft någon egen vinning av det - i sådana fall är det sannerligen staten, inte individen som är den verklige brottslingen!
Finns alternativ?
Hur ska vi då lösa detta? Å ena sidan verkar ju immateriell äganderätt och pantent helt förkastligt, men å andra sidan måste väl artister ha betalt de med? Absolut! Men inte på bekostnad av varken vår frihet som individer, eller samhällets utveckling. Ett alternativ är att artisten spelar in en skiva, och säljer den inte förrän han fått så mycket betalt för den som han vill ha - säg 100 000 kronor - vilket hans fans får betala in till ett konto, och när kontot når 100 000 släpper han musiken fri; för vem som helst att ladda hem, kopiera, sälja vidare - eller köpa artistens officiella släpp för 189 kronor, som garanterat kommer tilltala inbitna fans ändå. Får artisten inte ihop 100 000 kronor tycker marknaden helt enkelt inte att hans musik är värd det priset; och hans upplevda värde av sitt verk är helt enkelt för högt för konsumenternas upplevda nytta, vilket leder till att priset blir för högt för marknaden. Här får artisten välja om han vill sälja till "förlust" eller helt enkelt dra tillbaka sin musik och ge fansen som betalat in pengar på hans konto sina pengar tillbaka (förutsatt att de har bevis på transaktionen).
Ett annat alternativ är att artisten helt enkelt säljer skivor som idag, och de som vill köper dem medan andra kopierar dem av någon som köpt dem och vill dela med sig av dem. Får artisten inte nog för att klara sig på skivförsäljning måste han kanske helt enkelt arbeta; dvs spela live och ta inträde för det, sälja t-shirts osv. Klarar han sig inte på sina inkomster här får han ta ett extrajobb och på så sätt finansiera sin musikaliska karriär, om han tycker att det är värt det; om han brinner för sin musik. Att tänka sig artistens arbete i studion som någon han ska kunna luta sig tillbaka och leva på i all evighet genom royalties och försäljningsintäkter är ologiskt, och är ett onaturligt tillstånd som hittills fungerat genom att tekniken legat så pass efter (men även då krävt lagstiftning i ryggen). Nu, när tekniken kommit ikapp industrin, måste artisten arbeta för att få sin lön, liksom alla andra yrkesgrupper; eller helt enkelt försöka stoppa utvecklingen genom lag - vilket ju helt klart är fel väg att gå, ur alla moraliska aspekter.
(Och här berör vi inte ens att det ofta är skivbolagen som kammar hem de stora vinsterna på artister, utan antar att artisterna är de ensamma aktörerna, då artister och CD-skivor bara är representanter för valfri producent av "immateriell egendom" och valfri enkelt och billigt reproducerbar vara som skyddas från konkurrens av lag. I verkligheten i fallet musik går teknologin mer mot skivbolagens undergång än speciellt negativa effekter för själva artisterna, som ju också upplever många positiva aspekter av framstegen i utveckling.)
Så, för att sammanfatta: Vill du sälja en tröja som ser precis ut som en märkeströja, en bok vars innehåll du kopierat av en annan författare, en musik-CD du kopierat eller ett musikstycke du framför men inte skrivit själv, osv. bör det vara din fulla rättighet på en fri marknad. Så länge detta inte är fallet, går marknaden på inget sätt att kalla fri. Det enda patent och immateriell äganderätt leder till är artificiellt höga marknadspriser - vilket är följden av alla typer av monopol - som ger vinst till den monopolinnehavande producenten, på bekostnad av alla andra producenter som inte får vara med och konkurrera, och givetvis ytterst på bekostnad av konsumenterna som måste betala de artificiellt höga priserna. I krisen branscher beroende av immateriell egendom hamnat i gäller det att hitta nya alternativ; inte att frysa utvecklingen.
