Kulturpolitik

I regel tycker jag liksom frihetliga socialister som Pierre Joseph Proudhon, Benjamin R. Tucker och Kevin A. Carson att alla former av skatter, och alla skattefinansierade verksamheter, är moraliskt oförsvarbara genom det tvång dessa innebär för individen, och den underminering av individens suveränitet och rätt att bestämma över sitt eget liv dessa även innebär. Jag kan däremot halvköpa argumenten statssocialister för, även om jag inte håller med om dem, när det handlar om t.ex. vård, skola, polisväsende och annat sådant som alla har intresse av och som således kan anses korrekt att vara tvångsfinansierat av alla i samhället; om man inte bryr sig om frihetsaspekten i frågan. Alla kan ju sägas att någon gång behöva vård, utbildning och skydd från brottslingar, även om man egentligen bör vara fri att avstå eller välja andra alternativ och ha möjligheten att inte stödja verksamhet man tycker är ineffektiv eller helt enkelt fel. Som Lysander Spooner skrev redan på 1800-talet är det ju absurt att stödja verksamget som man anser ineffektiv och som gör något man inte håller med om; och rent kriminellt att stödja verksamhet som man anser själv utövar orättvisa! Ändå är det detta staten tvingar folket att göra. Bortser man däremot från detta kan det vid första anblick som sagt finnas en viss logik i att staten driver verksamheter som vård, skola och polis. Staten är däremot av expanderande natur, och ger man den makt kräver den mer makt - tills staten inte är ett instrument genom vilket folket styr politiken; utan ett där statens politik styr folket.

Ett tydligt exempel på detta är så kallad "kulturpolitik", där staten tar pengar från folket och sedan ger dessa pengar till "kultur" som staten anser värdig pengarna. Så finansieras stora delar av landets teatrar, muséer och orkestrar. Frågan är av vilken anledning? Om folket vill ha denna "kultur" så betalar folket för den. Ett sinande intresse för teater innebär inte att staten ska stjäla pengar från folket, och ge dessa till teaterverksamhet de inte frivilligt vill betala för; ett sinande intresse för teater betyder att folket inte längre är intresserade av teater, och teatern bör alltså inte längre ha en lika stor plats i samhället. Och så blir det också, om man bara låter folket fatta sina egna val. De som gillar teater får betala för att se teatern, och teaterarbetarna får med dessa pengar finansiera sin teater. Det är lika logiskt för staten att finansiera teater med skattepengar, på grund av att folket inte frivilligt vill betala för det eller är intresserade av det, som det är att staten köper miljontals Metallica-skivor för att få Metallica högre upp på försäljningslistorna än de verkligen är; då staten tycker att Metallica är "riktig musik" till skillnad från listettan som staten anser dålig. Staten ska alltså gå in och korrigera när folket tycker "fel"; folkets egna val är inte bra nog. Tycker jag att teater är en död konstform, måste jag ändå betala för den eftersom att staten vill att den ska finnas kvar; medan mitt intresse däremot saknas, och jag kanske hellre skulle donerat dessa pengar till vården som jag anser vara viktigare för mig och hela samhället än vuxna människor som leker loss på en scen. Många skulle ju ställa sig ytterst tveksamma om staten kraftigt skulle beskatta datorer, och sedan ge pengarna till skrivmaskinstillverkare eftersom att staten anser att skrivmaskiner är jättebra och att datorer är dåliga. Varför sker inte detsamma här?

För vem ska avgöra vems "kultur" som är viktig? Staten eller individen? Vilka kriterier ska man ha? Varför ska Ankeborgs kammarorkester få pengar av staten, medan Ivans hardcoreband inte får det? Och om all kultur är värd statens pengar; varför ska då pengarna gå via staten till kulturen, och inte direkt från individen till den kultur hon anser värd hennes pengar? Anna kanske vill lägga hundra kronor i månaden på cd-skivor, medan Leif vill lägga tusen på livespelningar och Mats tre tusen genom donationer till olika orkestrar och teatrar i staden. Varför ska då staten utöver detta av dem ta, säg, tusen kronor och investera i kultur ingen av dem ens är intresserad av? Låt de intresserade betala. Idag står muséer obesökta och teaterföreställningar spelas upp utan publik; medan pengar saknas i vården och skolan. Varför? Vem tjänar på att staten finansierar kultur ingen är intresserad av, förutom bidragstagarna? Vem förlorar på det? Alla som tvingas betala för "kultur" de inte skulle ge en krona för om de hade valet att avstå.

Lägg ner statlig "kulturpolitik"; låt folket lägga sina pengar på den kultur de är intresserade av, eller på något helt annat de är mer intresserade av, eller anser gör större nytta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0